Kategori: språk

Om problematiken med den minskade läs- och skrivkunnigheten

Liberalernas Cecilia Elving och Jessica Johnson varnar för att den stadigt sjunkande läs- och skrivkunnigheten bland landets barn, ungdomar och unga vuxna kan leda till både (fysisk och psykisk) ohälsa, fattigdom (och arbetslöshet), missbruk och kriminalitet i Dagens Arena och jag påminner som vanligt gärna om att den sjunkande läs- och skrivkunnigheten i Sverige i första hand drabbar och slår mot minoritetsbarnen som inte har svenska som förstaspråk (OBS: det finns absolut också majoritetssvenska barn, tonåringar och unga vuxna som numera har stora svårigheter att läsa och skriva men i alltför hög grad handlar det tyvärr om landets minoritetsinvånare):

Sverige är då tyvärr ett av de EU-länder där både läs- och skrivkunnigheten bland barn och unga har gått ned allra mest under de senaste åren. Sverige är vidare det OECD-land där skillnaden i läskunnighet mellan inrikes och utrikes födda är som allra störst:

Kring 35% av de utrikes födda uppvisar otillräckliga färdigheter vad gäller läsning (liksom även vad beträffar räkning och problemlösning) jämfört med runt 5% av de inrikes födda och åtskilliga av de inrikes födda är s k ”andrageneration:are”.

Och mer än var fjärde 15-åring i OECD (d v s i västvärlden plus i-världen) klarar inte baskraven i ett eller flera av skolans centrala ämnen och inte ens de enklaste uppgifterna i ett eller flera av PISA-undersökningens delprov i läsning (liksom ej heller i matematik respektive naturvetenskap):

I Sverige är denna siffra ännu högre – det handlar om 34% bland ”våra” tonåringar och fr a handlar det just om minoritetsbarnen – de s k blandade barnen, de s k andragenerationsbarnen och invandrarbarnen. Bland inrikes födda 15-åringar med en inrikes född och en utrikes född förälder (d v s ”blandbarnen”) har närmare 15% inte uppnått ens de grundläggande färdigheterna i läskunnighet enligt PISA:s definition.

Bland inrikes födda 15-åringar med två utrikes födda föräldrar (d v s ”andragenerationsbarnen”) handlar det om över 20% och bland utrikes födda 15-åringar (d v s ”invandrarbarnen”) närmare 45%.

Bristande läskunnighet bäddar för kriminalitet

”Den 8 september firades den internationella läskunnighetsdagen världen över. Sverige har sedan länge haft en av världens högsta läskunnighet för barn. Men de senaste åren har vi sett att barn och unga i Sverige läser allt mindre och med allt sämre läsförståelse.

Detta gäller allra främst pojkar, som på många håll halkar efter i skolan. Var fjärde pojke i Sverige läser för dåligt för att kunna ta till sig andra skolämnen ordentligt. Var femte kille saknar behörighet till gymnasiet och hela var tredje går inte färdigt gymnasiet.

Konsekvenserna av problemen är enorma, både för de enskilda men även för samhället i stort. De pojkar som misslyckas i skolan riskerar inte bara sämre hälsa, utan också att hamna i utanförskap. Att misslyckas i skolan är en stark riskfaktor för kriminalitet.

Studier pekar tydligt på ett samband mellan låga avgångsbetyg från grundskolan och kriminalitet. Faktum är att kriminalitet är betydligt vanligare bland lågpresterande i skolan, oavsett socioekonomisk bakgrund. Ett samhälle med för många misslyckade skolgångar, förenat med lägre läskunnighet, blir ett mer otryggt samhälle.”

Hur ska ordet ”rasism” definieras och beskrivas i ordlistor och ordböcker efter sommarens BLM-rörelse/debatt?

The Atlantics Ben Zimmer berättar historien om hur BLM-aktivisten Kennedy Mitchum lyckades få bokförlaget Merriam-Webster att ändra och uppdatera definitionen på och beskrivningen av ordet ”rasism” i sin ordbok (som är den normerande ordboken för amerikansk engelska) i samband med sommarens BLM-rörelse så att den också inbegriper den systemiska och samhälleliga aspekten av rasism och inte bara personliga fördomar.

Zimmer berättar också historien om hur ordet “rasism” för första gången kom med i Merriam-Websters ordbok tack vare en viss Rose Frances Egan, som arbetade på förlaget på 1930- och 40-talen.

För svensk del står det då följande under ordet ”rasism” i svenska språkets två största, mest spridda och normerande ordböcker:

SAOL (Svenska Akademiens ordlista): ”rasism” – ”åskådning som hävdar att människor med olika yttre egenskaper har olika värde”

Svensk ordlista (som Svenska Akademien också står bakom): ”rasism” – ”åskådning som är baserad på föreställningar om att vissa raser är överlägsna andra, särskilt om hävdande av den vita rasens överlägsenhet”

Jag har själv på sistone blivit kontaktad av språkvetare och forskare som dels arbetar vid Språkrådet och dels arbetar med Svensk ordlista, vilka har ställt frågor till mig om hur olika termer som handlar om ras och rasism bör definieras och beskrivas och fr a gäller det ord som jag själv kallar svenska rasord såsom z-ordet, l-ordet, n-ordet och i-ordet m fl ord.

Det finns m a o en medvetenhet idag bland landets språkvetare som arbetar med ordlistor och ordböcker och med vårdandet och utvecklandet av svenska språket i stort att definitioner och beskrivningar behöver revideras och uppdateras.

Senare i höst ska jag också träffa den grupp språkvetare som arbetar med att just nu uppdatera och revidera Svensk ordlista och jag kommer då att förutom sådana svenska rasord även ta upp hur ordet ”rasism” bör definieras och beskrivas.

Första gången som ordet ”rasism” dök upp i en svensk ordbok var f ö 1956 – d v s många år efter att amerikanska Merriam-Webster hade tagit med ordet för första gången 1939 – och ordet i sig slog igenom brett och i folkdjupet på svenska, i Sverige och bland svensktalande först på 1970- och 80-talen.

I övrigt finns det åtskilligt att säga om den oerhört snäva definitionen av ordet ”rasism” i Nationalencyklopedin som har ställt till med enorm skada inom den svensktalande gemenskapen då den i stort sett enbart inkluderar och betraktar de svenska nationalsocialisterna och explicita rasideologer som i stort sett de enda i dagens Sverige som ger uttryck för rasism.

På grund av denna mycket snäva definition av vad som är rasism håller förekomsten och användningen av ordet rasism t o m på att minska rejält i Sverige och bland oss som talar svenska på jorden:

förekomst av ordet ”rasism” i svenska tidningar:

2014: 20 019

2015: 15 636

2016: 13 551

o s v

2019: 9789 (d v s det går tydligt nedåt/utför)

https://www.theatlantic.com/culture/archive/2020/09/how-racism-made-its-way-into-dictionary-merriam-webster/615334/?campaign_id=37&emc=edit_rr_20200905&instance_id=21944&nl=race%2Frelated&regi_id=81364280&segment_id=37510&te=1&user_id=6997f1ae2e1ab27e5268144c15047c1e&fbclid=IwAR3vLb3dod8lrYc83hgeExtZcPgYCPchvVLDGcQ49tBIT8-Us1DOc_TIxKE

“In June, as Black Lives Matter protests were in full swing after the death of George Floyd at the hands of Minneapolis police, a dictionary definition made headlines. The definition that drew so much attention was the one that Merriam-Webster gave for the word racism. The news was that the dictionary publisher was going to be revising its entry for the term after hearing from a young Black activist from Missouri, Kennedy Mitchum.

Mitchum had contacted Merriam-Webster because she was dissatisfied with what she found when she looked up racism in the dictionary’s online portal. The first definition given for racism was “a belief that race is the primary determinant of human traits and capacities and that racial differences produce an inherent superiority of a particular race.”

As she told CNN at the time, “The way that racism occurs in real life is not just prejudice. It’s the systemic racism that is happening for a lot of Black Americans.” The idea that racism could be systemic, and not just a matter of personal prejudice, was actually conveyed in the second definition given by Merriam-Webster: “a doctrine or political program based on the assumption of racism and designed to execute its principles” or “a political or social system founded on racism.”

Nonetheless, as Merriam-Webster’s editor at large, Peter Sokolowski, explained, “the idea of an asymmetrical power structure” could be expressed more clearly, so the entry was revisited to bring that sense to the fore. Now the revised entry for racism has finally arrived, included in the online update Merriam-Webster published yesterday. As promised, the entry underscores some nuances, though the revision is not a complete rewrite. As before, the first definition given relates to personal belief and attitudes.

But the revised second definition—“the systemic oppression of a racial group to the social, economic, and political advantage of another; specifically: white supremacy”—better highlights what Mitchum was looking for. Additionally, the entry is now enriched by illustrative quotations from such writers as Angela Y. Davis, bell hooks, Mariana Calvo, and Imani Perry, and the activist Bree Newsome. When Mitchum’s appeal to Merriam-Webster attracted news coverage in June, many commentators portrayed the story in broad strokes as “the dictionary gets woke.”

Depending on one’s political perspective, that might be seen as either a laudable step in the path to progressive enlightenment or as a capitulation to the forces of political correctness. But a closer look at how Merriam-Webster’s definition of racism has evolved over time reveals a much more complex narrative.

Racism and racist are surprisingly recent additions to the English lexicon. You won’t find those words in the writings of Frederick Douglass, Harriet Beecher Stowe, or Abraham Lincoln. While the Oxford English Dictionary currently dates racism in English to 1903 and racist to 1919, the terms were still rarely used in the early decades of the 20th century. The pioneering civil-rights activist and journalist Ida B. Wells, for instance, instead used phrases like race hatred and race prejudice in her memoir, Crusade for Justice, which she began writing in 1928 but left unfinished when she died three years later.

When Merriam-Webster published the second edition of its unabridged New International Dictionary, in 1934, racism was nowhere to be found. The editors did include another, related term, which was more popular at the time: racialism, defined as “racial characteristics, tendencies, prejudices, or the like; spec., race hatred.” But racism was not yet on the radar of the lexicographers diligently at work at Merriam-Webster’s Springfield, Massachusetts, office.”

(…)

“Indeed, when the word racism appeared in print in the late 1930s (still vying with racialism as the preferred term), it was most frequently in the context of European fascism under Hitler and Mussolini, with one definition drafted by the Merriam-Webster editors referring to “totalitarian ideology” and another to “the Nazi assumption of Teutonic superiority and attendant anti-Semitism.”

Just a week after Egan made her inquiry about racism in 1938, German Jews were viciously attacked in the Nazi pogrom known as Kristallnacht, the Night of Broken Glass. A few weeks later, the activist Jesuit priest Father John LaFarge Jr. spoke out against racism (newspaper accounts at the time gave the still-novel term scare quotes), warning that the destructive forces of racism were gaining ground not just in Europe but in the United States as well. Speaking at a dinner sponsored by the Catholic Interracial Council, LaFarge explicitly called out American racism against “Negroes, foreigners, and Jews.”

Even if most Americans were unfamiliar with the word racism being applied to American life, doctrines of white supremacy in the country were, of course, widespread and pernicious at the time.”

(…)

“The legacy of past editions meant that the entry was so broadly construed that it did not seem particularly applicable to systemic racism as experienced by Black Americans. Laying out the semantics of the word has always been a balancing act between what scholars on race like Camara Phyllis Jones have identified as “institutionalized” racism on the one hand and “personally mediated” or “internalized” racism on the other.

With the institutionalized side of racism coming to the fore in the current discourse, dictionaries need to reflect that change of emphasis. Definitions are never set in stone, and the twists and turns of how racism has been defined illustrate how the meanings of such contentious terms are always subject to reevaluation and contestation.”

Nu är det nya supermångfald-Sverige här på allvar tack vare pandemin: För första gången någonsin har regeringen och staten erkänt existensen av det mångspråkiga Sverige

‪Det ska uppenbarligen krävas ett virus och en kris för att det mångspråkiga Sverige äntligen ska få synas även i det offentliga rummet och åtminstone i Storstockholm där landstinget/regionen nu har köpt utomhusreklamplats med information om viruset på ett flertal utomeuropeiska språk (en måste då annars ta sig till vissa kommuner uppe i Norrland för att få se flerspråkighet i det offentliga rummet i Sverige i form av vägskyltar på de olika samiska språken och på tornedalsfinska även om särskilt de samiskspråkiga skyltarna tyvärr ofta är förstörda av svensktalande majoritetsinvånare som av olika anledningar hyser ”agg” mot samisktalande minoritetsinvånare).
93039015_10157398177100847_7946512701096722432_n.jpg
 
‬Det är väl visserligen kanske inga mängder som talar arabiska bland hushållen kring Stureplan på Östermalm (förutom de som diskar på krogarna där) och inte heller finns det väl särskilt många suryoyo-talare bland invånarna kring Nytorget på Södermalm (förutom de som RUT-städar i lägenheterna där), somalisktalande bland de som arbetar på bankerna och kontoren kring Kungsträdgården (förutom de som städar kontoren där) eller dari-talare bland de som bor kring Odenplan i Vasastan (förutom de som levererar ”take out/away”-mat till de som bor där) men det har ingen betydelse – det viktiga är att pandemin har inneburit ett genombrott utan dess like vad gäller synligheten för och än mer ett erkännande av det nya supermångfald-Sverige på officiell och offentlig (majoritetssvensk) nivå.
 
När pandemin började i Sverige för lite mer än en månad sedan adresserade Löfven och Tegnell fortfarande det s k svenska folket som om det s k svenska folket mestadels består av svensktalande majoritetssvenskar som klassmässigt befinner sig någonstans mellan den övre arbetarklassen och den övre medelklassen (d v s de äger sitt boende i en eller annan form, de bor stort eller t o m mycket stort, de har fasta heltidstjänster, de har tillgång till fritidshus, bil och dator, de äger aktier och fonder, de uppvisar en gott hälsotillstånd och en god tandhälsa o s v):
 
Det talades om att ”alla” skulle avstå från sina påsklovsresor och skidsemestrar (som om alla firar påsk och som om alla åker skidor) och det förutsattes nästan att flertalet kunde jobba hemifrån, att flertalet bodde rymligt och stort och att de allra flesta hade en fast anställning (OBS: det har då i och för sig de allra allra flesta av majoritetsinvånarna och det var ju egentligen bara dem Löfven och Tegnell och även kungen vände sig till och talade till i början av pandemin).
 
När det sedan visade sig att invånarna med utländsk och utomeuropeisk bakgrund dog av viruset i långt högre grad än majoritetsinvånarna (OBS: proportionellt sett – naturligtvis dör också majoritetsinvånare!) tvingades Folkhälsomyndigheten som den första statliga myndigheten någonsin och regeringen Löfven som den första svenska regeringen någonsin att särredovisa ursprungslandskategorier med fokus på utomeuropéerna (vilka just i den svenska huvudstadsregionen f ö uppgår till åtminstone 25% av totalbefolkningen där) och därmed till slut och äntligen erkänna existensen av det nya supermångfald-Sverige och nu har då även flerspråkiga annonser dykt upp i hela Stockholms län.
 
Nu väntar jag bara på att Arbetsförmedlingen snart släpper särredovisade siffror rörande vilka som egentligen har ”fått sparken” under pandemin – snart är de då tyvärr osannolika 100 000 nu när vi i rekordfart går in i en depression av episka (mellankrigstids)mått och sannolikt är då flertalet av dem tyvärr utomeuropéer.
 
Det har tagit åratal för majoritetsinvånarna och majoritetssamhället liksom för det majoritetssvenskdominerade SACO-skiktet (d v s de översta 10-15 procenten med högst utbildning och med högst löner, som i praktiken styr landet oavsett bransch och sfär och vilka till övervägande delen utgörs av majoritetssvenskar) och för den majoritetssvenskdominerade politikerklassen (d v s de folkvalda och de med förtroendeuppdrag, vilka till allra största delen fortfarande består av majoritetssvenskar) att få ”polletten att trilla ned”, d v s att Sverige idag är det land efter USA i hela västvärlden som uppvisar den mest utpräglade demografiska (super)mångfalden sett till befolkningssammansättningen, men nu under den pågående pandemin har då detta äntligen skett för ”sent ska syndaren vakna”, som det heter.

Termen ”antirasist” användes för första gången i tryckt form om Pelle Svanslös skapare Gösta Knutsson

”Upptäckte” och insåg fr a idag att första gången ordet ”antirasist” förekom i åtminstone tryckt form var i en artikel i Expressen från 1969 som uppmärksammade att Gösta Knutsson hade fått motta klagobrev för att han i Barnens melodiradio i P3 hade uttalat sympatier för 47 franska romer som hade utvisats från Sverige under samma år och tidningen konstaterade att ”i sina klassiska Pelle Svanslös-böcker framträder han på ett smidigt sätt som en rättviseälskande och klar antirasist”, vilket definitivt får sägas ha varit en korrekt beskrivning av Knutsson.
 
91989099_574594216488258_6327295650954215424_n.jpg
Innan dess fanns det ingen ”överenskommen” term på svenska för en person som ville beteckna sig själv som just antirasist eller som andra ville benämna som det och i början av 1960-talet hade exempelvis en person kallat sig för ”anti-rasfantast”, vilket bör ha betytt samma sak som antirasist, men det ordet fick då aldrig någon spridning.
 
Idag förstod jag också till slut att ordet ”rasism” slog igenom på allvar inom den svensktalande gemenskapen först 1967-69.
 
År 1967 skrev författaren Anderz Harning om ”engelsmännens rasdiskriminering” i Göteborgs-Tidningen och han använde då termen ”racism”, det vill säga fortfarande så sent som 1967 kunde denna stavning användas i en svensk dagstidning, som då var en påminnelse om att ordet en gång i tiden hade myntats på franska på 1890-talet i samband med Dreyfus-affären. Detta gjorde även Alva Myrdal under samma år när hon talade på allmänna kyrkomötet i Malmö och bland annat sade att ”racismens gift måste utrotas även hos vårt folk” enligt Arbetets referat som antagligen bara hade återgivit stavningen i Myrdals talmanus.
 
Att ordet ”racism” eller ”rasism” uppfattades som ett nytt ord bland de svensktalande under 60-talets andra hälft framkom också under en diskussionskväll som handlade om nazismen på Arbetareföreningen i Åmål då Sven Olof Deland, som också agerade diskussionsledare, under kvällen föreslog införandet av termen ”rasism” i svenska språket enligt Provinstidningen Dalslands utsände på plats.
 
I augusti 1968 skrev sedan litteraturvetaren Staffan Björck i Dagens Nyheter följande om termen ”rasism” som han hade noterat hade blivit allt vanligare i svenska språket:
 
”Ordet rasism är inte ens om det stavas med c något gammalt europeiskt ord. Det är säkert kalkerat på nazism, ett begrepp som sedan länge släppt förbindelsen med sitt ursprung i Hitlers Tyskland… Men orden nazism och fascism lever kvar som tecken på något ruskigt. Ordet rasism övertar denna negativa laddning.”

Över 44% av samtliga barn och ungdomar i de tre storstäderna och över 30% i de mellanstora städerna talar idag ett annat språk än svenska som förstaspråk

Under (det senaste) läsåret 2019/20 var närmare 29% av samtliga grundskoleelever berättigade till modersmålsundervisning och då denna siffra antagligen är en underskattning av den verkliga proportionen så går det nog med fog att säga att åtminstone 30% av samtliga barn och ungdomar i ålderskategorin 7-16 år numera har ett annat språk än svenska som förstaspråk vilket gör att Sverige fortsätter att vara ett av västvärldens allra mest mångspråkiga länder och det är språk som arabiska, somaliska, bosniska, kurdiska och persiska som toppar listan medan numera endast 12 887 elever  är berättigade till modersmålsundervisning i något av de fem nationella minoritetsspråken.

XXX.jpg

andel barn och ungdomar i ålderskategorin 7-16 år som är berättigade till modersmålsundervisning:

 

i storstäderna (d v s Stockholm, Göteborg och Malmö): 44,5%

 

i de mellanstora städerna: 30,6%

 

i ett urval kommuner:

 

Bjuv 39,3%

Borås 37,1%

Botkyrka 60,8%

Eksjö 30,6%

Filipstad 35%

Flen 49,1%

Göteborg 44,5%

Huddinge 41,6%

Katrineholm 39,2%

Landskrona 45,5%

Malmö 57,7%

Norrköping 33,2%

Perstorp 42,3%

Sandviken 30,4%

Sigtuna 42,9%

Stockholm 38,9%

Södertälje 69,7%

Trollhättan 36,4%

Västerås 35,2%

Älmhult 33%

Örebro 34,8%

 

 

Varför gick en av Sveriges största språkvetare och Shakespeare-översättare egentligen med i fascistiska Nysvenska rörelsen?

Den gamle upsaliensaren Björn Collinder, den store s k ”lappologen” Karl Bernhard Wiklunds doktorand och lärjunge och dennes efterträdare på professorsstolen i finsk-ugriska språk i Uppsala som han behöll i många decennier på raken, var en av ytterst få (världs)berömda svenskar som valde att ansluta sig till den svenska s k nationella rörelsen under efterkrigstiden och jag har alltid undrat varför han gjorde det och inte riktigt hittat något bra svar på min fråga/undran/nyfikenhet.
90185774_10157274001940847_1951471966359650304_n.jpg
 
Någon gång mellan 1962-64 anslöt sig Collinder till fascistiska Nysvenska rörelsen, som även hans son den blivande medicinaren Eje Collinder var medlem i, och kanske handlade det helt enkelt om att sonen övertalade och övertygade fadern om att göra detta.
 
Collinder kan då mycket väl ha varit den svenska s k nationella rörelsen bästa ”kap” under efterkrigstiden vad gäller akademiker och forskare innan etnologen Karl-Olov ”KOA” Arnstberg och antropologen Jonathan Friedman ”kom ut” i högerradikala sammanhang för några år sedan.
 
Collinder var på sin tid en av Sveriges mest kända språkvetare och han var en polyglott av den gamla skolan som både behärskade samiska och finska (och skaplig ungerska och turkiska) och kunde publicera sig i och på både svenska, engelska, franska och tyska akademiska tidskrifter och förlag.
 
Vid sidan av sin forskargärning hann Collinder även med att översätta både islänningarnas, finnarnas och engelsmännens s k nationalepos Eddan, Kalevala respektive Beowulf liksom ett flertal Shakespeare-pjäser såsom Hamlet, Kung Lear, Köpmannen i Venedig, Macbeth, Othello och Romeo och Julia (d v s Collinder var helt enkelt både ”sjukt” lärd och bildad och ”sjukt” arbetsam och produktiv).
 
Dessutom var Collinder en stridbar debattör i den dåtida svenska offentligheten ända sedan han som ung student och senare som doktorand var aktiv i den socialdemokratiska studentklubben Laboremus i Uppsala, som han under en tid även var ordförande för, och på 1950-talet engagerade han sig ”med hull och hår” bl a i den s k Kejne-affären och i ”rättsrötedebatten” tillsammans med bl a Vilhelm Moberg och gav ut skrifter på SAC-Syndikalisternas förlag Federativ som handlade om ”rättsrötefrågan”.
 
Collinder intresserade sig också för både japanskan och koreanskan (som möjligen är ”släkt” med de finsk-ugriska språken på långt håll) och han var den som möjliggjorde för den idag bortgångne koreanen Seung-bog Cho från den japanska lydstaten Manchukuo (som f ö kom att gifta sig med Michel Foucaults väninna när han och hon befann sig i Uppsala på 1950-talet) att bli (Sveriges förste) professor i japanska och som gjorde att både japanska och koreanska (som jag själv har doktorerat i) blev akademiska ämnen inom den svenska högskolevärlden, vilket bl a innebär att Collinders arv är levande än idag.

Så minns jag Frank-Michael Kirsch

Påmindes just nu om att skandinavisten/nordisten och professorn i tyska Frank-Michael Kirsch nyligen och hastigt gick bort i en ålder av 66 år.
FM Kirsch.jpg
 
Jag kom för första gången i kontakt med Frank-Michael när han drev och ledde Södertörns högskola-forskningsprojektet ”Bilder i kontrast. Interkulturella processer Sverige-Tyskland i skuggan av nazismen 1933-1945″ som pågick under åren 2002-05 och som bl a handlade om relationerna mellan den svenska germanistiken och den svenska högskole- och forskarvärlden och Nazi-Tyskland, och som också bl a Birgitta Almgren ingick i, och som hon sedermera ju har fortsatt att gräva i. Därefter var Frank-Michael och jag kollegor vid Mångkulturellt centrum under perioden 2007-15 och han lärde mig mycket om livet i f d DDR liksom om både kommunismen och nazismen och mycket annat som rörde Tyskland, tyskar och tyskheten.
 
Frank-Michael var då född och uppvuxen i det gamla Östtyskland och studerade vid det gamla ”svenskuniversitetet” i Greifswald där han disputerade i skandinavistik/nordiska språk med inriktning på Sverige, svenska och svensk litteratur och han fortsatte att arbeta där tills Kalla krigets slut då han flyttade till Sverige och först hamnade på Stockholms universitet där han doktorerade för andra gången. Därefter verkade Frank-Michael som professor i tyska vid Södertörns högskola 2003-07 innan högskolan lade ned språkämnena.
 
Frank-Michael var en mycket produktiv forskare och verkade även som översättare och han översatte bl a Rilke till svenska. Vid sidan av sin yrkes- och forskargärning hade Frank-Michael också en aktivistisk ådra och han var bl a aktiv i Språkförsvaret och mycket engagerad i frågor som rörde språkpolitik i både Sverige och Tyskland.
 
Frank-Michael uppfattade och upplevde tydligen mig som en ”utmärkt” och ”tillförlitlig” forskare som alltid ställde upp och hjälpte kollegor och precis så uppfattade och upplevde jag honom.

Redan 1946 ansåg en svensk domstol att det svenska n-ordet var ett skällsord

Arkivfynd från i fredags: ”Jagade” i fredags upp de svenskspråkiga dagstidningsartiklar som handlar om ras på 1940- och 50-talen som jag ännu inte hade hittat, men sett spår av i andra artiklar, och hittade fascinerande nog att redan 1946 ansåg en svensk åklagare och domstol att det svenska n-ordet var ett skällsord.

 

N-ordet.jpg

Ända sedan 2000-talet åtminstone finns det då domar runtom i landets tingsrätter (och i några fall även i några av landets hovrätter) där i första hand icke-svarta personer har kallat i första hand svarta personer för det svenska n-ordet och dömts för det men att det svenska n-ordet betraktades som ett negativt och nedsättande skällsord i juridisk mening redan 1946 var tidigare okänt för mig åtminstone.

Några hypoteser kring varför det svenska r-ordet i form av termen rasism just nu verkar vara på utgående inom den svensktalande gemenskapen

Det börjat bli alltmer uppenbart att inte bara glosan ras i sig utan även termen rasism har kommit att i det närmaste tabuiseras och stigmatiseras på sistone inom den svensktalande gemenskapen liksom ordsammansättningar som rasist och rasistisk/t.
 
förekomst av termen rasism i svenska papperstidningar:
2014: 20 019
2015: 15 636
2016: 13 551
o s v
2019: 9789
2020: ca 6000?
 
Under 2010-talets början och mitt rasade ett flertal debatter som implicit eller explicit handlade om ras och rasism men fr a efter det s k flyktingkrisåret 2015 och än mer efter att SD blev ett av Sveriges största partier har det blivit allt ovanligare att se och höra uttryck som rasism, rasist och rasistisk/t och att SD-sfären i bred mening sprider denna text just nu i sociala medier, som mer eller mindre härrör från Nationalencyklopedin och de två ”founding fathers”-invandringsforskningsforskarna Charles Westin och Anders Lange, är därför både symboliskt och symptomatiskt.
84984848_10157157057715847_3470891298146222080_o.jpg
 
Här är då mina hypoteser kring varför det svenska r-ordet i alla dess former och versioner har kommit att bli allt mindre vanligt förekommande på svenska på sistone:
 
1, Den oerhört kraftiga tabuiseringen av grundordet ras, som då är starkare i svenska språket än i något annat språk på jorden p g a den hegemoniska svenska färgblinda antirasismen, har gjort att alla ordsammansättningar som innehåller just ordstammen ras- med tiden har kommit att uppsattas som kontroversiella och känsliga.
2, Invandringsforskningsforskarna Charles Westins och Anders Langes oerhört smala definition av rasism/rasist/rasistisk/t, som då är den som gäller i Nationalencyklopedin, har fått ett enormt genomslag inom just den svensktalande gemenskapen vilket innebär att knappt ens de svenska nazisterna numera kan benämnas som rasister efter den s k etnopluralistiska och identitära vändningen inom extremhögern i bred mening.
3, De svenska antirasisterna genomsyras av en oerhört stark för att inte säga hyperradikal och supermilitant anti-ras-hållning vilket också har gjort att uttryck som rasism, rasist och rasistisk/t har kommit att uppfattas som starka och laddade och kanske även med tiden som ”obehagliga”.
4, Det faktum att SD sedan millennieskiftet har mångdubblat sig mätt i antal röster och sympatisörer i valen och i opinionsmätningarna har gjort att SD alltmer inte längre kopplas samman med frågor som rör rasism. Dessutom värjer sig SD numera ”med näbbar och klor” från att just sammanknippas med frågor som rör rasism.
5, Kritiken mot minoriteters s k identitetspolitik som idag kommer från både vänstern och högern och som dessutom blir allt kraftfullare har gjort att det har växt fram en slags attityd som säger att den/dem som brukar termen rasism och kallar någon för rasist eller något för rasistisk/t just ger uttryck för s k identitetspolitik.
 
Dessa fem huvudhypoteser förklarar antagligen varför vår tids (svenskspråkiga) debatter om ras och rasism blir så oerhört polarisera(n)de för att inte säga aggressiva och rentav våldsamma, d v s så fort någon säger, skriver, operationaliserar och använder sig av det svenska r-ordet i en eller annan form så exploderar i det närmaste (den svensktalande) omgivningen numera och p g a det undviker allt fler (svensktalande) att just använda uttryck som rasism, rasist och rasistisk/t.

Ordet ”främlingsfientlighet” verkar slå igenom i svenska språket först under 1980-talets andra hälft

S k ”big data” är verkligen till stor hjälp för alla oss som intresserar sig för språket och språkets makt över idéerna och inte minst över den s k verkligheten och det s k folket:
82311295_10157086529545847_6095227860597866496_o.jpg
 
”Upptäckte” igår att ordet ”främlingsfientlighet” slår igenom med full kraft i svenska språket först fr o m 1987, vilket då är det år då ordet slutgiltigt verkar ha konkurrerat ut olika uttryck som innehöll ordstammen ras- såsom ”rasfördomar”, ”rashat”, ”rashets” och ”rasförföljelse”.
 
Mellan 1946-86 förekom ordet ”främlingsfientlighet” sammanlagt ett 100-tal gånger i svenska dagstidningstexter men år 1987 ”exploderade” då användningen av glosan.
 
Under 1986-87 pågick en ”nymornad” debatt om svensk s k ”invandrarfientlighet” och i samband med den debatten argumenterade flera ”tunga” röster i offentligheten för att det var fel att kalla infödda majoritetssvenskars fientlighet gentemot invandrare för ”rasism” samtidigt som glosan ”ras” redan var på god väg att uppfattas som stötande bland flertalet invånare i landet som talade svenska som förstaspråk och allt detta ledde då fram till att ordet ”främlingsfientlighet” därefter kom att dominera inom den svensktalande gemenskapen och bland det s k svenska folket.
 
Intressant nog har jag samtidigt ”upptäckt” att i finlandssvensk press fortsatte finlandssvenskar att använda termer som ”rasfördomar”, ”rashat”, ”rashets” och ”rasförföljelse” en bit in på 1990-talet innan även finlandssvenskarna anammade ordet ”främlingsfientlighet” och sannolikt under påverkan av oss rikssvenskar.