Kategori: språk

Om mina studier i iriska

Fascinerande (för egen del) att se något så ovanligt som en utlysning av ett lektorat i iriska inom den svenska högskolesektorn:


Uppsala universitet är då unikt i Sverige som erbjuder undervisning i iriska liksom till och från också i kymriska, bretonska och skotsk-gaeliska. Allt detta beror på skådespelaren Max von Sydows far den berömde etnologen Carl Wilhelm von Sydow som lärde sig iriska hjälpligt under mellankrigstiden och därefter tog iriskan till Sverige och närmare bestämt till just högskole-Sverige och till en början till Lunds universitet.
von Sydow lärde sig iriska på plats precis efter att södra Irland hade uppnått självständighet från Brittiska imperiet och innan Irländska inbördeskriget bröt ut och han lärde bl a känna den på sin tid berömde sagoberättaren Tomás Ó Criomhthain i grevskapet Kerry och 1924 gav von Sydow sedan Sveriges första högskolekurs i iriska vid Lunds universitet.


Efter kriget och efter von Sydows bortgång på 50-talet axlade en annan svensk etnolog – Bo Almqvist – von Sydows keltiska mantel och det var Almqvist som tog iriskan till Engelska institutionen vid Uppsala universitet och just institutionaliserade ämnet där.


Idag är det mycket få universitet utanför de traditionella keltiska länderna (Irland, Skottland, Wales, Isle of Man, Cornwall och Bretagne i Frankrike liksom Galicien i Spanien) som erbjuder undervisning överhuvudtaget i något keltiskt språk så att Uppsala universitet nu söker en lektor i iriska är m a o på alla sätt och vis positivt – d v s den svenska keltologiska traditionen från von Sydows 1920-tal anses uppenbarligen fortfarande värd att upprätthålla hundra år senare.


Traditionen har efter Almqvist, som slutligen utvandrade till Irland där hans namn fortfarande är aktat som språkvetare och keltolog, varit att en irländsk lektor har varit anställd vid Uppsala universitet och ansvarat för undervisningen i iriska och om möjligt också i andra keltiska språk och ämnet har alltid sorterat under Engelska institutionen av både koloniala och praktiska skäl.


Iriska var då mitt första högskoleämne och jag tog också och har en kandidatexamen i modern iriska på en kandidatuppsats om gaelisk motståndspoesi under 1600- och 1700-talen, d v s om ”hemliga” motståndsdikter på iriska riktade mot Brittiska imperiet som tillkom i ”folkdjupen” efter att Irlands en gång så mäktiga klanhövdingar hade tvingats gå i exil och därmed även de professionella barderna. Jag har därtill poäng i skotsk-gaeliska och i forniriska och påbörjade en aldrig avslutad kandidatuppsats i forniriska om forniriskans f-futurumform som har likheter med bl a tochariskans dito. Jag skrev också en uppsats i keltiska språk om keltiska lånord i latinet och i den klassiska grekiskan.


Min lärare Ailbhe Ó Corráin som då var lektor i iriska i Uppsala och också behärskade skotsk-gaeliska var från Nordirland och hade därför lärt sig iriska i republiken och i grevskapet Donegal och det ska då sägas att jag var ensam student efter A-kursen i modern iriska. Då jag just var ensam student och då det bara fanns en enda lärare arrangerade vi tillsammans så att jag kunde studera tre gånger så fort – d v s jag läste helt enkelt 90 högskolepoäng per termin för Ailbhe samtidigt som jag studerade indologi, (nord)samiska och en del andra ämnen i Uppsala.


Jag började studera iriska ensam och på egen hand under gymnasiet efter att ha besökt Rom och där träffat en irländsk munk som gav bort sin egen lärobok i iriska till mig i samband med att han gav mig en privat visning av ett gammalt Mithras-altare. Jag skrev sedan mitt s k specialarbete om de ökeltiska språken, som till slut resulterade i ett bokmanus som uppgick till 231 maskinskrivna A4-sidor och direkt efter gymnasiet cyklade jag sedan kring 300 mil på 40 dygn genom hela Skottland, Irland och Wales och besökte fr a de delar av dessa tre keltiska länder där de keltiska språken fortfarande talas – d v s skotska Högländerna inklusive Hebriderna, västra Irland inklusive Aranöarna samt norra Wales inklusive ön Anglesey.


När jag senare studerade koreanska vid Stockholms universitet valde jag att skriva min kandidatuppsats i Koreas språk och kultur i form av en komparativ studie av Irlands och Koreas historia utifrån ett postkolonialt perspektiv (båda länderna har då invaderats otaliga gånger i historien och koloniserats, delats som upplevt ett inbördeskrig och länderna är fortfarande delade o s v) och för min del var det tack vare och via Irland och mina studier i iriska som jag ursprungligen kom i kontakt med postkolonial teori.

Den f d nazisten och SD Malmö-grundaren Ulf Ranshede som myntade partibeteckningen ”Sverigedemokraterna” och ordet ”sverigedemokrat” har gått bort

SD Malmö-veteranen Ulf Ranshede har gått bort som myntade partinamnet ”Sverigedemokraterna” och som grundade SD Malmö 1988 och som också var den på sin tid kryptonazistiska partiavdelningens förste talesperson.

När Sverigepartiet, som utgjordes av en sammanslagning av Bevara Sverige svenskt (BSS) och Framstegspartiet, drogs in i fraktionsstrider valde den fraktion som en gång hade grundat BSS att bilda ett nytt parti i februari 1988 och det var då Ranshedes nya partinamnförslag som antogs på SD:s grundandemöte.

Samtidigt som Ranshede var SD Malmös ”starke man” var han även medlem i Malmös på sin tid våldsamma naziskinheadgäng som terroriserade stadens homosexuella, judar och icke-vitaoch stod bakom ett stort antal grova misshandelsfall. Ranshede själv var en av dem som bidrog till den nazistiska våldsvågen i Malmö – han dömdes åtminstine vid fem tillfällen för misshandel i Malmö tingsrätt. Efter att oprovocerat ha misshandlat en 13-årig invandrarpojke på offentlig plats samtidigt som han var talesperson för SDs Malmöavdelning tvingades dock Ranshede att avgå från sin post och senare under 90-talet var han ”medlem” i Malmös VAM-avdelning. 

Ranshede arbetade efter sin politiska karriär bl a på Flyinge kungsgård och på Lunds universitet och när Svenska Akademiens ordlista till slut 2006 tog in glosan ”sverigedemokrat” så var det m a o indirekt Ranshedes förtjänst och ordet ”sverigedemokrat” är därmed ett av ett fåtal s k nyord som direkt går att knyta till en upphovsperson. Dock hade nog Ranshede aldrig kunnat föreställa sig att SD skulle kunna erhålla närmare 17% i Malmö stad i riksdagsvalet 2018 och över 16% i kommunvalet samma år när han myntade partinamnet för under året då SD och SD Malmö bildades erhöll partiet endast 100 röster i Malmö kommun och så sent som 1998 ej mer än 978 röster vilket motsvarade ynka 0,68%.

Ny avhandling visar att de utlandsadopterades ursprungsspråk fortsätter att ”spöka” i den svenska de talar idag

På måndag den 14 december kl. 15 äger en unik disputation rum i andraspråksforskning/flerspråkighetsforskning vid Stockholms universitet: Gunnar Norrman försvarar då sin avhandling ”Age and constraints on language learning. First language retention and second language acquisition in international adoptees” som kort och gott och förenklat undersöker vad som är kvar i hjärnan/minnet av de utlandsadopterades ursprungsspråk/förstaspråk samt hur deras ursprungsspråk/förstaspråk ”spökar” i det språk de lär sig att tala efter adoptionen och efter ankomsten till Väst och vilket i Sverige innebär svenska.

Norrman menar i sin avhandling att västvärldens cirka en miljon utlandsadopterade som har adopterats från den utomvästerländska världen (Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien) och från f d kommunistiska Central- och Östeuropa utgör en potentiell (men underbeforskad) studiegrupp för språkvetarna och lingvisterna som intresserar sig för både tidig språkutveckling under spädbarns- och småbarnsåren, abrupt språkbyte och språkinlärning och fr a (då de adopterade adopteras till Väst som barn) för att undersöka hypotesen om en kritisk period för språkinlärning.

Till skillnad från invandrarna och deras barn, vilka bibehåller förstaspråket och lär sig de västerländska majoritetsspråken (såsom svenska) som ett andraspråk och/eller växer upp som flerspråkiga (d v s de s k ”andrageneration:arna” och också en del s k blandade eller mixade), förlorar nämligen de adopterade till 99% om inte mer än så sitt ursprungsspråk/förstaspråk och vare sig de anländer till Väst vid ett års ålder eller vid 13 års ålder när de adopteras då deras (adoptiv)föräldrar åtminstone till 95% är enspråkiga majoritetsspråkstalare (OBS: det finns även adoptivföräldrar som har invandrat från t ex Finland, Norge, Tyskland och numera också i enstaka fall från Turkiet och Chile vilka inte har svenska som förstaspråk och det finns även svenska samer och svenska judar som har adopterat internationellt).

Med utgångspunkt i de få andraspråksforskning/flerspråkighetsforskningsstudier som har bedrivits på utlandsadopterade runtom i västvärlden såsom bl a i Frankrike (på adopterade från Sydkorea), i Sverige (också på adopterade från Sydkorea) och i USA och som har indikerat att även de som adopteras i tidig ålder kan ha spår kvar av ursprungsspråket/förstaspråket genomför sedan Norrman fyra studier där han bl a studerar adopterade i Sverige som har ursprung i Latinamerika (som förmodas ha haft spanska som ursprungsspråk/förstaspråk) och i Kina (som förmodas ha haft en mängd olika kinesiska varieteter och bl a putonghua eller standardkinesiska som ursprungsspråk/förstaspråk men kanske också i vissa fall något minoritetsspråk som kanske inte ens är ett sino-tibetanskt språk) och jämför de adopterade med både enspråkiga majoritetssvenskar och flerspråkiga invandrare och s k ”andrageneration:are”.

Studie 1 utgörs av en plädering för att Västs cirka en miljon utlandsadopterade bör studeras mycket mer av språkforskarna mot bakgrund av att nästan alla studier som rör andraspråksforskning/flerspråkighetsforskning använder sig av minoritetsinvånare, urfolksinvånare, invandrare, s k ”andrageneration:are” och ibland också av s k blandade eller mixade som informanter.

Studie 2 och 3 utgörs av komparativa studier mellan adopterade från Latinamerika och Kina respektive flerspråkiga invandrare och s k ”andrageneration:are” och finner bl a att både de adopterade och invandrarna och de s k ”andrageneration:arna” har svårare att urskilja korta och långa vokalkontraster som skiljer ordpar åt än enspråkiga majoritetssvenskar samt att de adopterades och invandrarnas och de s k ”andrageneration:arnas” vokalproduktion skiljer sig från enspråkiga majoritetssvenskars dito.

Studie 4 utgörs av en neurologisk studie på adopterade från Kina som liknar den som franska forskare har genomfört på adopterade från Sydkorea och som med hjälp av scanning av hjärnan visar att de adopterade har en slags bevarad känslighet för ursprungsspråket/förstaspråket trots att de adopterades till Sverige när de kanske bara var 8-9 månader gamla. De adopterade uppvisade dessutom tecken på inhiberingskontrollmekanismer i hjärnan vilket Norrman tolkar som ett sätt för hjärnan att kompensera för den förhöjda känsligheten för ursprungsspråket/förstaspråket.

Det ska slutligen tilläggas att den första generationens språkforskare i Sverige som studerade utlandsadopterade (såsom Boel De Geer, Ingegärd Gardell och Birgitta Hene m fl) innan dagens avancerade tekniska utrustning existerade som numera bl a kan mäta personers uttal av vokaler när de talar ett visst språk och personers reaktioner i hjärnan när de hör ett visst språk fann att en hög andel av de adopterade hade s k språkstörningar av olika slag och även de som adopterades i tidig ålder samt att de adopterade överlag uppvisar låga skolresultat vilket i båda fallen nu i det närmaste kan sägas ha bevisats bero på att ursprungsspråket/förstaspråket fortsätter att ”spöka” hos de adopterade utan att vare sig de själva eller omgivningen vet om det (OBS: de adopterades språkstörningar och låga skolresultat kan så klart inte enbart förklaras med detta).

https://www.biling.su.se/om-oss/evenemang/disputation-online-i-tvåspråkighet-14-12-gunnar-norrman-age-and-constraints-on-language-learning-1.527663?fbclid=IwAR08dlGrhadmk_TDxwSElqDhkYpjYiafunkLSj_R-9KMxhDEZB62l72pSWo

“Avhandlingen undersöker långsiktig språkinlärning hos utlandsadopterade utifrån teoretiska perspektiv gängse inom studiet av andraspråksinlärning. Även om utlandsadopterade i regel helt förlorar alla kunskaper i förstaspråket (L1) efter adoptionen, så tillägnar de sig det nya språket kronologiskt sett som ett andraspråk (L2). Det är därför relevant att fråga sig i vilken mån utvecklingen i L2 liknar den hos L2-talare som behåller sitt L1 (och därmed blir tvåspråkiga) samt om den långsiktiga slutbehärskningen i L2 gynnas av tidig L1-förlust, eller om både utlandsadopterade och tvåspråkiga L2-talare påverkas i högre grad av faktorer som är gemensamma för dessa två språkinlärningsförhållanden: en senare startålder och ett annat stadium av neurobiologisk mognad.”

(…)

“Resultaten från dessa studier presenteras inom ramen för hypotesen om en kritisk period för språkinlärning, vilken belyses genom ett teoretiskt ramverk (probabilistisk epigenesis) som betonar det långsiktiga inflytandet av tidiga erfarenheter och hur kvalitativa funktionella förändringar i hjärnan vid olika åldrar vägleder utvecklingen av kognition och beteende, vid bland annat språkutveckling.”

Att BRÅ nu ska utreda svensk och utländsk bakgrund i en undersökning om personrån avslöjar det språkliga kaos som råder vad gäller allt som rör invandrare, minoriteter, ras, etnicitet och svenskhet

En på många sätt anmärkningsvärd nyhet som reflekterar det svenska språkliga begreppskaoset vad gäller allt som rör invandrare, minoriteter, ras, etnicitet, svenskhet o s v: Nu har BRÅ (och ”äntligen” säger antagligen SD, M och KD i kör liksom naturligtvis även AfS, MED och NMR m fl) gått med på att dela upp mellan svensk och utländsk bakgrund i en kommande undersökning om personrånen (som då tyvärr upplever sin s k ”all time high”-nivå just nu , som det verkar). BRÅ ska då operationalisera denna uppdelning och dessa båda kategorier vad gäller både förövare och offer och baserat på registeruppgifter från folkbokföringsregistret (d v s BRÅ ska inte ockulärbesiktiga människors kroppar/utseenden för att avgöra om de har svensk eller utländsk bakgrund).

Samtidigt tas denna nyhet emot och rapporteras som att BRÅ nu ska utreda ”etnicitet” (och ”äntligen” säger antagligen SD, M och KD i kör för andra gången liksom naturligtvis även AfS, MED och NMR m fl) när det just i själv verket handlar om det institutionaliserade statistiska kategori/begreppsparet svensk och utländsk bakgrund. Etnicitet är då något helt annat och anses oftast handla om det samlade ”identitetspaketet” religion, språk, familjevärderingar, livsstil, mat/dryckesvanor, klädskick och ibland också nationalitet.

Bland ”vanligt folk” i sociala medier och antagligen också ”hemma vid köksborden” och ”ute i stugorna” (och innan pandemin antagligen även på caféerna och krogarna och inte minst vid fikaborden på arbetsplatserna liksom på kvällarna/helgerna i föreningslivet och i samband med kurser hos studieförbunden o s v) tas denna nyhet dessutom emot som att BRÅ nu ska dela upp (och ”äntligen” säger antagligen SD, M och KD i kör för tredje gången liksom naturligtvis även AfS, MED och NMR m fl) mellan ”invandrare och svenskar” trots att invandrartermen som statistisk kategoribenämning försvann redan för över 15 år sedan genom ett riksdags- och regeringsbeslut.

Och utöver det språkliga kaoset som råder idag när denna nyhet rapporteras och debatteras så är det anmärkningsvårt om något att BRÅ nu indirekt går SD, M och KD till mötes (och ”äntligen” säger antagligen SD, M och KD i kör för fjärde gången liksom naturligtvis även AfS, MED och NMR m fl):

”Efter vårens polariserade debatt – nu kan SVT Nyheter berätta att Brottsförebyggande rådet ska gå till botten med personrånen i en ny studie. Bland annat vill man försöka svara på huruvida gärningspersoner och offer har svensk eller utländsk bakgrund.”

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/brottsforebyggande-radet-ska-undersoka-om-ranare-och-ranoffer-har-svensk-eller-utlandsk-bakgrund?fbclid=IwAR0u93XHiW6MLkoo0h9-8ef5YO5cjKJRo8vJPxaPUNoXk2Bun_GmyDPh3yY

”Debatten om personrån har varit glödhet och polariserad. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) saknade den också bra faktaunderlag.

Därför har myndigheten sjösatt en ny kartläggning med större fokus på gärningspersonerna. Målet är att svara på många av de frågor som aldrig tidigare undersökts. Bland annat ska kartläggningen försöka reda ut om gärningspersoner och offer har svensk eller utländsk bakgrund.

– Vi kommer att titta på det men sen vet vi ju inte vilka svar vi får. Men där det finns en identifierad gärningsperson kommer vi absolut att titta på bakgrund, säger Maria von Bredow, utredare på Brå.

Enligt den statistik som SVT Nyheter har tagit del av är siffran för antalet anmälda personrån den högsta på tio år. 2019 polisanmäldes 7741 personrån. Hon påpekar dock att att det är viktigt att komma ihåg att många forskningsstudier visar på att anmälningsbenägenheten samt risken att bli misstänkt för brott inte är jämnt fördelad i samhället och att den påverkas av en rad faktorer.

– Det är därmed mycket troligt att vår redovisning av andel med svensk/utländsk bakgrund bland brottsutsatta och misstänkta inte fullt ut återspeglar verkligheten, säger Maria von Bredow.”

Skillnaden i språk-, kunskaps- och läsförståelsenivåer mellan majoritets- och minoritetselever är större i Sverige än i andra västländer och i-länder

En oerhört sorglig larmnyhet som bl a avspeglar sig i både Pisa- och PIAAC-undersökningarna – d v s skillnaderna är större i Sverige mellan majoritets- och minoritetsbarnen än i andra västländer och i-länder:


Skillnader i grundläggande läsfärdigheter mellan inrikes och utrikes födda i den internationella jämförelsen PIAAC (Programme for the International Assessment of Adult Competencies) – genomsnittligt resultat i läsförståelse år 2016 i PIRLS-undersökningen:


födda i Sverige med minst en inrikes född förälder (d v s ”blandbarnen”): 562
utrikes födda (d v s invandrarbarnen): 528
födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar (d v s ”andragenerationsbarnen”): 523


Bland inrikes födda 15-åringar med en inrikes född och en utrikes född förälder (d v s ”blandbarnen”) har närmare 15% inte uppnått grundläggande läsfärdigheter. Bland inrikes födda 15-åringar med två utrikes födda föräldrar (d v s ”andragenerationsbarnen”) handlar det om över 20% och bland utrikes födda 15-åringar närmare 45% (d v s invandrarbarnen).

Närmare hälften av samtliga elever med utländsk bakgrund misslyckas idag i PISA (Programme for International Student Assessment )-undersökningens delprov i matematik. Sådana nivåer och skillnader hittas numera bara i OECD-länder som Ungern och Slovakien där de romska eleverna står för samma typ av ”bottenstatistik”. Sverige är det land i OECD där skillnaden i grundfärdigheter i läsning, räkning och problemlösning mellan inrikes och utrikes födda är som allra störst: 35% av de utrikes födda uppvisar otillräckliga färdigheter inom läsning, räkning och problemlösning jämfört med ca 5% av de inrikes födda.

Mer än var fjärde 15-åring i OECD-länderna klarar inte baskraven i ett eller flera av skolans centrala ämnen och inte ens de enklaste uppgifterna i ett eller flera av PISA-undersökningens delprov i läsning, matematik respektive naturvetenskap. I Sverige är denna siffra ännu högre – det handlar om 34%. Sverige är idag det OECD-land där andelen lågpresterande grundskoleelever har ökat allra mest och allra snabbast under de senaste åren och fortsätter att göra det och där klyftorna dessutom ökar kraftigt.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/halften-av-sexaringarna-pratar-for-dalig-svenska?fbclid=IwAR3NQ-Hebdxnsu59zgOhVAE7Oa8AFKtAAFmRYuPKQdpD67rIafMkTmzgRrM

”Varannan sexåring på grundskolorna i Järvaområdet i Stockholm pratar svenska för dåligt. Barnen riskerar att inte klara kunskapsmålen, larmar grundskolechefen Happy Hilmarsdottir-Arenvall.” 

Ny påbörjad studie om uppkomsten och utvecklingen av den svenska färgblinda antirasismen

Har under denna innevarande vecka (och inför och i relation till ett nytt bokprojekt) samlat in, läst och excerperat sammanlagt 156 texter som emanerar från stat, riksdag och regering (såsom statliga utredningar, propositioner, motioner, interpellationer o s v) och totalt 642 texter som publicerats i tryckta svenskspråkiga vecko/dagstidningar 1945-2020 vilka samtliga har det gemensamt att de behandlar, omnämner och tar upp glosan/ordet och termen/begreppet ras för att en gång för alla om möjligt försöka gå till botten med när dagens svenska färgblinda antirasism egentligen uppstod (efter 1945?; efter 1968?; först på 1980/90-talen?), varför den gjorde det (dåligt samvete p g a det svenska rastänkandet/rashygienen/rasbiologin?; ilska gentemot Franska eller Brittiska imperiet?; vredgade motreaktioner på Jim Crow-systemet i amerikanska Södern och apartheidregimen i södra Afrika?) samt varifrån den egentligen kommer (högern eller vänstern?; intellektuella eller ”vanligt folk”?; barnen och ungdomarna eller kvinnorna?; de kristna eller kommunisterna?) och här är i varje fall några preliminära ”ledtrådar”:


Redan under 1945 börjar kritik mot rasbegreppet luftas. I juli 1945 skrev Expressens ledarsida att det var fel av svenska myndigheter att använda sig av ordet ras på blanketter och i formulär.


År 1962 verkar ha varit ett särskilt år vad gäller att kritisera rasbegreppet och möjligen p g a Sharpeville-massakern och Algerietkriger. Det året fick till exempel historikern Sven Nilsson in en insändare i Expressen där han tog avstånd från rasbegreppet i samband med att tidningen hade rapporterat om hur ”svenska folket uttalat sig i rasfrågor”. Under samma år förekom termen färgblind kanske för första gången i relation till ras när Josephine Baker besökte Sverige tillsammans med sina 11 adoptivbarn: ”Josephine Baker bevisar att världen kan bli färgblind” skrev då Aftonbladet.


Så sent som 1968 kunde f ö intressant nog en svensk utredning om rasdiskriminering tala om den s k alpina rasen för att beteckna jugoslaver och greker som det verkar.


År 1970 ägde den första offentliga debatten rum som handlade om att helt utmönstra rasbegreppet.


På 1970-talet börjar en ny och ung generation ifrågasätta användningen av ordet ras i vardagsspråket. År 1972 skrev t ex Per Gahrton i en debattartikel, som riktade sig till/mot en äldre forskare, att ”han rör sig till synes helt obesvärat med den förlegade och osakliga termen ”ras” när han diskuterar olika människogruppers utveckling”. Samma år upprepade Gunnar Helander Herbert Tingstens antirasistiska exempel från 1941 – d v s att miljöfaktorn helt trumfade arvsfaktorn.


År 1983 ifrågasätter både svenska Amnesty och Sveriges författarförbund att det heter rasdiskriminering i den svenska lagstiftningen såsom i den dåvarande grundlagen. Författarförbundet skrev bl a följande till en dåvarande statlig utredning som arbetade med att utveckla diskriminerungslagen: ”Det vore därför lyckligt om man ur den svenska grundlagen kunde utmönstra ett så grumligt begrepp som ”ras”. Även hänvisningen till hudfärg torde vara onödig och utmanande. Vetenskapligt och språkligt borde begreppet ”etnisk minoritet” och liknande användas.”


År 1987 började även de som använde ordet rasism att anklagas för att underblåsa ett rastänkande, d v s fr o m 1980-talet blir ord som innehåller ordstammen ras alltmer uppfattade som laddade. På 1980-talet går bl a dåvarande DO Peter Nobel och forskare som Charles Westin ut i media och varnar för att överanvända termen rasism medan rasism alltmer kopplas till nazister och extremhögern.


På 1990-talet börjar t o m högerextremister säga fraser som ”jag vill inte använda ordet ras men” medan kultursidorna/kritikerna börjar ursäkta sig när de recenserar fr a amerikanska böcker, filmer eller musikalbum som innehåller ordet ras. Socialdemokraten Hans-Göran Franck motionerar i riksdagen om förbud mot rasförföljelse men menar att det är ett alltför starkt ord – han vill hellre tala om ”etnisk förföljelse” än rasförföljelse.


År 1997 får en MP-motion från året dessförinnan gehör som kräver att Sverige ska utrangera rasbegreppet och år därpå tillkännager regeringen att Sverige ska verka internationellt för att ordet ras undviks i officiella texter och bl a gentemot EU. Därefter snurrar den svenska färgblinda antirasistiska karusellen allt snabbare och snabbare tills regeringen 2014 tillkännager att de sista instanserna av ordet ras i lagtexter, som då nästan enbart rör ordsammansättningar som rasdiskriminering, ska tas bort.


Framför allt är det MP, V och FP/L som driver på utmönstringen och intressant nog uttalar sig Stefan Löfven mot att utmönstra rasbegreppet år 2014 – ”…att plocka bort begrepp som rasifiering eller för den delen ordet ras riskerar att sopa hela problemet under mattan snarare än att hitta en lösning”, sade Löfven till P3 Nyheter.


År 2000 uttalade både Björn Rosengren och Mona Sahlin att Sverige måste pressa EU att införa en mening om att EU ”avvisar alla teorier om att det finns särskilda människo- raser” – det hör då till saken att EU har en grundlag som heter rasdirektivet och som handlar om antidiskrimineringsåtgärder.


År 2001 kräver Karolina Ramqvist att FN ska avskaffa ordet ras i samband med FN-konferensen mot/om rasism i Durban i Sydafrika och år 2007 kräver Moderaternas Christofer Fjellner att Sverige måste stoppa EU från att rekommendera insamlandet av (jämlikhets)data om ras och etnicitet i antidiskrimineringssyfte – ”nu vill EU registrera vilken ras du tillhör!” basunerar Aftonbladet ut.


År 2002 får SVT kritik för att ha rapporterat från Oscarsgalan i Kalifornien och översatt ordet ”race”, som en skådespelare har uttalat på plats, med ”ras” på svenska och år 2010 skriver ETC:s Johan Ehrenberg att det ”finns inga raser” – ”det finns bara människor…”.


År 2013 försvarar Jasenko Selimovic Sverige mot FN i Genève i Schweiz när FN kritiserar Sverige för att inte längre ha ras kvar som diskrimineringsgrund i den svenska diskrimineringslagen med att de svenska forskarna har kommit fram till att ras är ”en social konstruktion” och därmed finns inte ras enligt Selimovic, som agerar som den dåvarande regeringens utsände.


Från och med 2012 dyker ett nytt namn upp i textmaterialet – mig själv – som framställs som den i stort sett ende förespråkaren i landet för att använda rasbegreppet och både inom och utanför akademin. Mitt namn förekommer sedan under den resterande delen av 2010-talet som en slags ”slagpåse” på landets ledar-, debatt- och kultursidor som sägs vilja återinföra det klassiska rastänkandet.


”Nu läser jag även i Dagens Nyheter att den svenske forskaren Tobias Hübinette vill att svenska kolleger ska börja använda begreppet på samma sätt som man gör i USA… Men forskare har bevisat att det bara finns en ras, ”the human race”., skriver någon i just DN och UNT:s Lisa Irenius konstaterar på ledarplats att ”det är en kontroversiell fråga och Tobias Hübinette är en kontroversiell person” medan Kalle Lind på ETC år 2015 försöker sammanfatta diskussionen om rasbegreppet med att skriva ”Och förresten är den som använder begreppet rasism själv rasist, eftersom det innebär att man erkänner begreppet ras. Den som sa det han va det.”


År 2020 använder Vänsterpartiets Malcolm Momodou Jallow termen färgblindhet när han efter BLM-sommaren 2020 tar upp frågan om svensk rasism i riksdagen: ”När vi pratar om rasismen i Sverige möts vi ofta av tystnadskultur, förnekelse och färgblindhet.”

Återigen om hur svensk media tvingas förhålla sig till den amerikanska rasvokabulären

Fascinerande att notera (och studera) hur svensk media och svenska dagstidningar hela tiden tvingas att förhålla sig till den mycket levande amerikanska rasdiskussionen och rasvokabulären (d v s på amerikansk engelska) och särskilt nu i samband med det amerikanska presidentvalet och inte minst efter att Bidens segertal och första tal till nationen så explicit adresserade de amerikanska rasfrågorna och rasminoriteterna och bl a tog upp motsvarigheten till svenskans uttryck strukturell rasism (d v s den amerikanska engelskans ”systemic racism”, som Biden lovade att han skulle bekämpa):


Medan många svenska journalister vägrar att skriva ut ordet ras utan citattecken (d v s ”ras” och det är mycket vanligt att svenska forskare också alltid använder citattecken runt ordet ras) så skriver andra ändå ut ordet men helst bara i form av en ordsammansättning (såsom i form av uttrycket rasdiskriminering) och medan vissa tidningar benämner Harris som icke-vit och även som blandad så betecknar andra henne enbart som mörkhyad (det är mycket vanligt att svensktalande också säger mörkhyad/e alternativt färgad/e i dagligt tal när svensktalande majoritetsinvånare talar om personer som de uppfattar inte är vita).


Vidare betecknas Harris och Emhoffs äktenskap som ett blandäktenskap av vissa journalister men då i stort sett alla svensktalande vet med sig att uttrycket blandäktenskap någonstans handlar om ras så sätts även citattecken runt det ordet för att markera att de genomrasistiska amerikanerna talar och tänker så vilket då inte de antirasistiska svenskarna föreställs göra.

DN översätter ”interracial couple” med ”svart-vita paret”

Idag skriver DN:s Kajsa Haidl om den amerikanska artisten Kanye Wests planer på att bli USA:s president någon gång i framtiden och väljer att översätta ”interracial couple” med ”svart-vita paret”.

”Interracial couple” var då det uttryck som Kim Kardashian använde när hon ville lyfta fram att hon och Kanye West just var det första ”interracial couple” som hamnade på amerikanska modemagasinet Vogues omslag, vilket skedde 2014.

Detta är då ytterligare ett utmärkt exempel ur högen på hur den svart-vita dikotomin fortfarande präglar många svenskar än idag, d v s tanken att det bara finns svarta och vita och särskilt i USA när rasfrågor aktualiseras, samt på hur den svenska färgblinda antirasismen återigen ”slår slint”:

För amerikaner liksom för britter och för engelsktalande överlag är ”interracial couple” helt enkelt bara en benämning på en hetero- eller homosexuell (intim)parrelation över rasgränserna och ingenting annat.

Debattartikel som kritiserar KD:s förslag att ta bort modersmålsundervisningen

Idag talar kring 1/3 av alla barn, ungdomar och unga vuxna ett annat språk än svenska som förstaspråk men trots det vill KD nu liksom sedan tidigare SD och även flera M-politiker avskaffa modersmålsundervisningen:


https://www.aftonbladet.se/debatt/a/EpWB6K/kds-forslag-spar-pa-vi-mot-dem-i-samhallet?fbclid=IwAR0xGdXNywlmvfrUobH2Tz8PluOlu4nS0Lvp0Sm_qsqXWFwKxgmOCGEKJ2k


”Kristdemokraterna diskuterar just nu ett förslag om att ta bort rätten till modersmålsundervisning. I en intervju till Sveriges Radio säger partisekreterare Peter Kullgren att partiet är kritiskt till brister i modersmålsundervisningen. Bland annat lyfts att 40 procent av lärarna saknar behörighet.


Kullenberg pekar också på att rätten till modersmålsundervisning tillkom under en tid när barn inte hörde sitt modersmål någon annanstans än i hemmet och hävdar att de i dag omvänt ”inte möter det svenska språket”.


Ett resonemang som enligt oss är både felaktigt och som bygger på en rad föreställningar om ett ”vi” och ett ”dem”. I Kristdemokraternas bild av Sverige är ”vi:et” enspråkiga majoritetssvenskar. De flerspråkiga barnen som deltar i modersmålsundervisning är ”de andras” barn. De som, enligt Kullenberg, inte möter det svenska språket.


Enligt Statistiska centralbyrån är 19,6 procent av Sveriges befolkning född utomlands. Även om en andel av dessa procent bor i stadsdelar där majoritetssvenskar lyser med sin frånvaro, innebär det inte att dessa grupper inte möter det svenska språket. På förskolor där barn har ursprung i tjugo länder talas inte hemspråken, utan just svenska, som är det gemensamma språket även för dessa barn.


Många flerspråkiga barn är dessutom tredje generationens invånare: födda i Sverige, av inrikesfödda föräldrar, som i sin tur är barn till arbetskraftsinvandrare och flyktingar med många olika ursprung och språk. Att tro att dessa barn inte ”möter det svenska språket” säger mer om Kristdemokraternas syn på språkliga minoriteter, än om barnens tillvaro.


Varför är det viktigt med modersmålsundervisning?


Till att börja med har FN slagit fast att minoriteters rättigheter ska skyddas, exempelvis genom statliga initiativ för att stärka minoritetsspråk samt att inte driva krav på assimilering. Vidare blev Barnkonventionen lag i år och artikel två i den säger att staten ska vidta åtgärder för att skydda barn mot diskriminering.


Det är diskriminerande att inte få lära sig läsa på sitt språk – oavsett om det gäller kurder i Turkiet eller somalier i Sverige.


FN:s expert på minoritetsfrågor, Fernand Varennes sa tidigare i år att modersmålsundervisning kombinerat med att följa läroplanen på majoritetsspråket är kostnadseffektivt på lång sikt då det minskar avhopp från skolan, ger bättre akademiska resultat (särskilt för tjejer), höjer nivån på läskunnighet på båda språken samt leder till ett större familj- och samhällsengagemang.

Att vi i Sverige har misslyckats med att utbilda tillräckligt många lärare för att möta barns behov av modersmål i skolan kan inte tas för anledning att ta bort den rätten. Snarare bör vi satsa mer på att förbättra, avseende undervisningstid, organisation och modersmålslärarnas möjlighet till utbildning och fortbildning.


Vi vill tillägga att det är väl dokumenterat i svensk och internationell forskning att flerspråkighet har en positiv effekt på den kognitiva utvecklingen hos barn, såväl som på identitetsutveckling och psykiskt välmående utöver de positiva effekterna vad gäller akademiska resultat.
Vidare kan vinsterna i en flerspråkig befolkning inte underskattas avseende Sveriges ställning i en global ekonomi.


Vår samtid är polariserad. Det finns en politisk rörelse mot att minimera minoriteters tillgång till språk- och kultur som slår särskilt hårt mot minoriteter med utomeuropeisk bakgrund, eftersom dessa grupper inte skyddas av den svenska lagstiftningen som gäller för nationella minoriteter.
Nationella minoriteters rättigheter kan förhoppningsvis stoppa Malmö Stads planer på slopad modersmålsundervisning i förskoleklass. Andra plattformar som främjar språkliga minoriteters tillgång till kultur och samhällslivet är under ständigt hot.


Vi såg hur internationella biblioteket i Stockholm stängdes ner och vi ser med oro på framtiden. Tvärtemot vad KD tycks tro, upplever många familjer utmaningar i att barnen överhuvudtaget ska exponeras för modersmålet.


Förslaget som diskuteras av kristdemokraterna bryter mot partiets tidigare inställning till modersmålsundervisning. Det illustrerar en förskjutning som pågår, inte bara inom partiet utan i samhället i stort, där krav på assimilering ersätter visioner om mångfald.


Vi vänder oss emot den människosynen och vill med all vår samlade kunskap och erfarenhet betona att rätten till modersmålsundervisning ger vinster både på individ och samhällsnivå.

Om problematiken med den minskade läs- och skrivkunnigheten

Liberalernas Cecilia Elving och Jessica Johnson varnar för att den stadigt sjunkande läs- och skrivkunnigheten bland landets barn, ungdomar och unga vuxna kan leda till både (fysisk och psykisk) ohälsa, fattigdom (och arbetslöshet), missbruk och kriminalitet i Dagens Arena och jag påminner som vanligt gärna om att den sjunkande läs- och skrivkunnigheten i Sverige i första hand drabbar och slår mot minoritetsbarnen som inte har svenska som förstaspråk (OBS: det finns absolut också majoritetssvenska barn, tonåringar och unga vuxna som numera har stora svårigheter att läsa och skriva men i alltför hög grad handlar det tyvärr om landets minoritetsinvånare):

Sverige är då tyvärr ett av de EU-länder där både läs- och skrivkunnigheten bland barn och unga har gått ned allra mest under de senaste åren. Sverige är vidare det OECD-land där skillnaden i läskunnighet mellan inrikes och utrikes födda är som allra störst:

Kring 35% av de utrikes födda uppvisar otillräckliga färdigheter vad gäller läsning (liksom även vad beträffar räkning och problemlösning) jämfört med runt 5% av de inrikes födda och åtskilliga av de inrikes födda är s k ”andrageneration:are”.

Och mer än var fjärde 15-åring i OECD (d v s i västvärlden plus i-världen) klarar inte baskraven i ett eller flera av skolans centrala ämnen och inte ens de enklaste uppgifterna i ett eller flera av PISA-undersökningens delprov i läsning (liksom ej heller i matematik respektive naturvetenskap):

I Sverige är denna siffra ännu högre – det handlar om 34% bland ”våra” tonåringar och fr a handlar det just om minoritetsbarnen – de s k blandade barnen, de s k andragenerationsbarnen och invandrarbarnen. Bland inrikes födda 15-åringar med en inrikes född och en utrikes född förälder (d v s ”blandbarnen”) har närmare 15% inte uppnått ens de grundläggande färdigheterna i läskunnighet enligt PISA:s definition.

Bland inrikes födda 15-åringar med två utrikes födda föräldrar (d v s ”andragenerationsbarnen”) handlar det om över 20% och bland utrikes födda 15-åringar (d v s ”invandrarbarnen”) närmare 45%.

Bristande läskunnighet bäddar för kriminalitet

”Den 8 september firades den internationella läskunnighetsdagen världen över. Sverige har sedan länge haft en av världens högsta läskunnighet för barn. Men de senaste åren har vi sett att barn och unga i Sverige läser allt mindre och med allt sämre läsförståelse.

Detta gäller allra främst pojkar, som på många håll halkar efter i skolan. Var fjärde pojke i Sverige läser för dåligt för att kunna ta till sig andra skolämnen ordentligt. Var femte kille saknar behörighet till gymnasiet och hela var tredje går inte färdigt gymnasiet.

Konsekvenserna av problemen är enorma, både för de enskilda men även för samhället i stort. De pojkar som misslyckas i skolan riskerar inte bara sämre hälsa, utan också att hamna i utanförskap. Att misslyckas i skolan är en stark riskfaktor för kriminalitet.

Studier pekar tydligt på ett samband mellan låga avgångsbetyg från grundskolan och kriminalitet. Faktum är att kriminalitet är betydligt vanligare bland lågpresterande i skolan, oavsett socioekonomisk bakgrund. Ett samhälle med för många misslyckade skolgångar, förenat med lägre läskunnighet, blir ett mer otryggt samhälle.”