Kategori: Södertälje

Om Södertälje som den moderna, svenska, våldsamma och radikala extremhögerns födelseort

Var föddes och uppstod den moderna, svenska, våldsamma och radikala extremhögern? Var det kanske i skånska Klippan, i östgötska Kimstad eller i värmländska Vålberg?
Södertälje_film.jpg&w=740&h=384&zc=1&q=90&f=&s=0&a=middle.jpeg
 
Så här på A.H.s 131:a födelsedag kan i alla fall inte jag hålla mig från att nu utnämna Södertälje till den militanta och radikala svenska extremhögerns födelseort efter att under de senaste dagarna ha ”förläst” mig på den långa, heta, svenska sommaren 1977 när raskravallerna i Södertälje ägde rum och när liknande raskravaller blossade upp i ett flertal andra svenska städer.
 
Den moderna, svenska, militanta extremhögerns födelseort var då inte, som andra kanske skulle gissa, exempelvis Vålberg eller Klippan utan just Södertälje som då motsvarar österrikarnas Braunau och italienarnas Predappio eller kanske snarare britternas Notting Hill i London där 1958 års raskravaller bröt ut (och som f ö märkligt nog utlöstes av att en vit svensk kvinna vid namn Majbritt, som var tillsammans med en svart jamaikansk man, hade blivit trakasserad av en grupp vita engelska ungdomar), amerikanernas Watts i Los Angeles där den amerikanska efterkrigstidens dittills mest våldsamma raskravaller bröt ut 1965 och måhända också holländarnas Rotterdam där den våldsamma sydmoluckiska rörelsen en gång hade sitt fäste liksom fransmännens Marseille med omnejd där franska Fronten uppstod i början på 1970-talet bland de tvångsrepatrierade vita bosättarna från Algeriet, Nordafrika och andra kolonier över haven.
 
Efter raskravallerna i Södertälje 1977 var ingenting sig likt mer i Sverige och bilden av Sverige i omvärlden var också förändrad när det hade visat sig att raskravaller kunde äga rum även i Sverige. Det går därmed definitivt att tala om ett före och ett efter den långa, heta, svenska sommaren 1977, som därmed motsvarar amerikanernas ”long, hot summer 1967”, när raskravaller bröt ut i ett flertal amerikanska städer precis som i Sverige tio år senare.
 
I Södertälje etablerades en tid efter raskravallerna en avdelning av nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP), som både bestod av majoritetssvenska och sverigefinska medlemmar och aktivister att döma av de bevarade namnen och som kom att fostra den första generationen av svenska skinnskallar och politisera dessa i just nazistisk riktning.
 
Den viktigaste personen i avdelningen och sammanhanget, som under många år t o m kan sägas ha verkat som något av Södertäljes nazistiske ”gudfader”, var den finlandssvenske typografen Niels Mandell, som likt en sentida Ludvig Löfven (d v s Stefan Löfvens biomorfar) också verkade som den svenska s k nationella rörelsens egen tryckare och bl a tryckte han under en period på 90-talet både NRP:s, VAM:s och SD:s trycksaker på en och samma gång.
 
Mandell, som då är en s k ”boomer”, började sin bana i anti-68-rörelsens Demokratisk allians (DA) på 1960-talet men radikaliserades snabbt och gick sedan med i NRP och han var därefter en av de NRP-aktivister som dömdes för att ha kastat in rökgranater på Chinabiografen i Stockholm 1974, som ”straff” för att Mel Brooks film “Det våras för Hitler” visades där (apropå att det är A.H.:s födelsedag just idag).
 
Mandell spelade en viktig roll när BSS bildades 1979, d v s embryot till dagens SD, och under sin storhetstid inom den svenska s k nationella rörelsen på 1980- och 90-talen när han var rörelsens ”allt-i-allo”-typograf kände han i praktiken hela den svenska extremhögern från Demokratisk allians efterföljare kring tidskriften Contra och NRP-paret Oredsson till Nysvenska rörelsens Per Engdahl, SD:s ”chefsideolog” och ”motor” Leif Zeilon/Ericsson och sist men inte minst sin egen hemstad Södertäljes skinnskallar.
 
På 1980-talet hade skinheadungdomssubkulturen kommit till Sverige från England i kölvattnet efter punken och redan under 80-talets första hälft fanns ett skinheadgäng i Södertälje som gärna kallade sig ”Södertälje Skins” (som då kunde förkortas som SS…). Dessa skinnskallar bildade sedan 1986 och med benäget bistånd från just Niels Mandell en förening vid namn Rock mot kommunismen (RMK), som med direkt inspiration från den brittiska skinheadscenen började introducera den typ av musik som senare kom att bli känd som vit makt-musik och som rent musikaliskt och subkulturellt var en slags utveckling av punken.
 
Ett av Sveriges första skinheadband bredvid bandet Dirlewanger i Göteborg var Södertäljebandet Hooligans, vilka båda bildades 1986, och tillsammans spelade de på Sveriges första vit makt-musikkonsert som just ägde rum i Södertälje den 6 juni 1987 och återigen var Mandell behjälplig som organisatör bakom denna för den svenska s k nationella rörelsens framtid avgörande händelse. Liksom maoiströrelsen på 70-talet med sin proggmusik och anarkiströrelsen på 80-talet med sin punkmusik skulle nämligen naziströrelsen på 90-talet med sin vit makt-musik komma att nå ut till tusentals barn och ungdomar tack vare den subkulturella attraktionskraften i musiken.
 
Kretsen kring RMK och Hooligans gav även ut fanzinet Streetfight som senare bytte namn till Vit rebell och därefter till Storm, som kom att bli terroristgruppen Vitt ariskt motstånds (VAM) organ. Bandet Hooligans bytte i sin tur snart namn till Vit Aggression, som kom att bli VAM:s ”husband” på 90-talet.
 
Efter att Sverigedemokraterna (SD) hade bildats 1988 kom SD att ta över NRP:s tidigare roll i Södertälje och flertalet av de skinnskallar som tidigare under en period hade varit kopplade till NRP gick nu över till SD. Södertäljebandet Vit Aggression blev exempelvis under en period också SD:s ”husband” tillsammans med Ultima Thule från Nyköping, som ursprungligen hade varit ett punkband.
 
Den 30 november 1991 spelade Ultima Thule och just Vit Aggression på SD:s vit makt-musikkonsert i Stockholm som följde på SD:s våldsamma ”uppmarsch” i staden tidigare under kvällen och under en tid när SD kunde omtalas som Sveriges motsvarighet till nordirländska Sinn Féin (d v s helt enkelt VAM:s politiska gren) och inför SD:s dåvarande partiledare Anders Klarström framförde Vit Aggression VAM:s inofficiella kampsång ”Död åt ZOG!” (vilket var en s k nationell slogan som Klarström själv ropade när han introducerade bandet för de 100-tals skinnskallar som då var på plats).
 
Idag har Klarström som bekant rehabiliterats av dagens SD efter att tidigare ha dragits med ett envist nazistrykte och han hyllas numera som en föregångare som var före sin tid, efter att 2018 ha publicerat sin självbiografi ”Prima Victoria”, inte bara i SD:s Samtiden utan också av Patrik Engellaus tankesmedja Det goda samhället.
 
Några av de Södertäljeskins som var med från början när RMK och Hooligans bildades i Södertälje med stöd och hjälp av Niels Mandell skulle senare komma att spela en viktig roll för hela den svenska s k nationella rörelsen sådan den kom att utveckla sig på 1990-talet med namn som Tomas ”Linkan” Lindquist, som kom att starta och driva vit makt-musikskivbolaget Svea musik samtidigt som han var SD:are, VAM-aktivisten Göran Gustavsson (som också var Vit Aggressions sångare) samt sist men inte minst VAM:s organisatoriska ”hjärna” och vit makt-musikimperiet Nordlands direktör Peter Melander/Rindell, som under en tid var SD Södertäljes kontaktperson (f ö var SD:s första finansiär också han Södertäljebo), och som tillsammans med alla de andra svenska vit makt-musikbolagen gjorde att Sverige på 1990-talet kom att utvecklas till världens nav för den panvästerländska vit makt-musiken.
 
Idag är Södertälje slutligen inte längre något särskilt centrum för den svenska s k nationella rörelsen efter att skinheadsubkulturen och vit makt-musiken ebbade ut på 00-talet. I grannkommunen Salem ägde dock den beryktade årliga Salemmarschen rum och i närbelägna Nykvarn hade bl a Svenskarnas parti under en tid en aktiv avdelning. Just i Södertälje fick dock SD:s radikala utbrytarparti Nationaldemokraterna (ND) under en period ett starkt fäste och där bodde och verkade även ND:s partiledare Marc Abramsson som lokalpolitiker för partiet på 2000- och 10-talen. ND:s partitidning Nationell Idag, som Abramsson gav ut från Södertälje, kan dock sägas leva vidare i utbrytartidningen Nya Tider, som därmed möjligen är det sista mer tydliga spåret av Södertälje som den moderna, radikala, svenska extremhögerns födelseplats.

År 1977 föddes konflikten mellan ”invandrare och svenskar” och mellan ”sverigevänner och antirasister” som har pågått ända sedan dess och som ännu inte har fått en avslutning och en ”vinnare”

År 1977 föddes konflikten mellan ”invandrare och svenskar” och mellan ”sverigevänner och antirasister” som har pågått ända sedan dess och som ännu inte har fått en avslutning och en ”vinnare” även om många nog föreställer sig att 2022 års val kommer att bli det stora ödesvalet vad gäller denna konflikt som snart har ett halvt sekel ”på nacken” och som bekant går under många namn (kampen om svenskheten, kampen för ”Sverige åt svenskarna”, den antirasistiska kampen, ”raskriget” o s v beroende på var en står politiskt, antar jag):
93473491_10157367887615847_1382840217882329088_n.jpg
 
Har idag ägnat större delen av (arbets/helg)dagen (beroende på var en står religiöst, antar jag) åt att gå igenom, bearbeta och redogöra för kring 120 artiklar i svenska tidningar och tidskrifter som behandlar de svenska raskravallerna på 1970-talet med huvudfokus på Södertäljekravallerna 1977, som kan sägas ha varit de svenska rasrelationernas motsvarighet till bussbojkotten i Montgomery 1955 och händelserna på skolan i Little Rock i USA 1957 samt Sharpeville-massakern i Sydafrika 1966 vad gäller ett före och efter liksom till gruvstrejken 1969 eller abortlagen 1975 för de svenska klass- respektive könsrelationerna (om det nu går att göra en sådan jämförelse överhuvudtaget).
 
Före 1977 var det då ingen som trodde att raskravaller kunde inträffa i Sverige och vare sig svenskarna själva eller omvärlden men efter 1977 var sedan ingenting sig likt mer, d v s då föddes i praktiken den antagonism mellan ”invandrare och svenskar” och mellan ”sverigevänner och antirasister” som fortgår än idag och då formulerades också för första gången alla de argument som gäller än idag såsom att ”invandringen är en ekonomisk vinst för Sverige”, att ”svenska folket aldrig har varit för invandringen”, att ”de som är emot invandringen är okunniga och kanske t o m dumma” samt att ”eliten, politikerna och experterna ljuger för svenskarna och undanhåller sanningen om invandrarna” o s v.
93411715_10157367887650847_7024700814002225152_n.jpg
 
Två år senare 1979 bildades sedan Bevara Sverige svenskt och 1983 bildades dess ”motpart” Stoppa Rasismen och resten är helt enkelt svensk samtidshistoria. Raskravallerna 1977 chockade det sena 1970-talets Sverige samtidigt som olika ordsammansättningar som innehåller ordstammen, glosan och begreppet ras succesivt blev mindre vanligt förekommande därefter till förmån för andra termer såsom främlingsfientlighet och etnicitet medan termen rasism alltmer enbart började kopplas samman med högerextremism och nazister. Det märkliga är dock att 1977 års svenska raskravaller nästan är bortglömda idag och själv har jag inte hittat några studier om dem överhuvudtaget, vilket både kan sägas vara märkligt men också talande då så lite svensk forskning existerar om de svenska efterkrigstida rasrelationerna överhuvudtaget.
 
Det är egentligen mest bara det i svenska rasrelationssammanhang så traumatiska 1990-talet som numera är skapligt beforskat och ska två vattendelande ”märkesår” utnämnas under det mycket våldsamma årtiondet så får det väl bli 1991 (bildandet av VAM, NyD:s inträde i riksdagen, ”Lasermannens” första skott, 30 november-kravallerna o s v) respektive 1999 (bilbomben i Nacka, mordet på Björn Söderberg, dubbelmordet på poliserna i Malexander, uthängningen av 64 nazister i de fyra största dagstidningarna o s v).
93305496_10157367887640847_364136939491688448_n.jpg
 
Utdrag ur min kommande bok ”Den svenska rasdiskussionen och de svenska rasfrågorna 1946-77”, som i bästa fall kommer att kunna publiceras först framåt hösten 2021:
 
”Den 18 juni 1977 attackerade kring 250 raggare beväpnade med bland annat domkrafter, skruvmejslar, kättingar, påkar, flaskor och andra tillhyggen ett 30-tal assyrier på och utanför Hotell Bristol i Södertälje efter ett bråk på Folkets park i staden och morgonen dagen därpå täcktes Aftonbladets förstasida av rubriken ”Raskravaller i Södertälje i natt” och tidningens reporter Mika Larsson (1977) talade om ”blodiga raskravaller” och tillade” i Sverige”. Södertäljepolisens Sören Axelsson intervjuades och fick redogöra för det våldsamma händelseförloppet som ledde till att 14 assyrier och en polisman fick föras till sjukhus medan en assyrier greps:
 
– Det är ingen tvekan om att detta var rasmotsättningar. Raskravaller. De första. Men säkert inte de sista…
(Larsson 1977)
 
Aftonbladets rapportering satte i stort sett standarden för rapporteringen för till skillnad från tidigare raskravallsliknande händelser i Sverige var detta första gången som konsensus rådde bland dåtidens journalister, politiker och experter att det verkligen handlade om ”rasmotsättningar”, ”rasoroligheter”, ”rasbråk”, ”raskrig” och ”rasupplopp” samtidigt som ingen intressant nog verkar ha kopplat tidigare liknande incidenter såsom Jönköpingskravallerna 1948 och Trelleborgskravallerna 1962 till 1977 års Södertäljekravaller.
 
Till skillnad från tidigare kravaller menade Stanislaw Ludkiewicz att ”nu är situationen sådan att det inte längre går att mata läsaren med lugnande idylliska bilder” samtidigt som han var kritisk till andra sidor av den dåtida svenska offentlighetens sätt att förstå vad som verkligen hade hänt, vilket han menade att experterna på ”invandrarfrågor” var bäst på att göra (Ludkiewicz 1977: 39).
 
I övrigt har raskravallerna i Södertälje, som på sin tid uppfattades som Sveriges första raskravaller även om detta inte stämde, avsatt förvånansvärt lite spår utöver en rapport som publicerades några år efteråt samt att händelsen omnämns ibland i studier som behandlar syrianer och assyrier i Sverige liksom i lokalhistoriska sammanhang i Södertälje och 2008 sände Sveriges Radio en radiodokumentär om händelsen – Emma Jankes och Siri Ambjörnssons ”Bråket på Bristol – Sveriges första raskravaller”, vars undertitel då inte helt stämmer (Mack 2017; Rynell 1981).
 
Några dagar senare intervjuade Arbetet (1977a) Södertäljes kommunalråd Bengt Carlsson, som antagligen värnade om att staden inte skulle stigmatiseras och därför sade att ”det sista halvåret har de motsättningar som eventuellt funnits tidigare mellan svenskar och assyrier varit på väg att försvinna” och han tillade också att raggarna kännetecknades av ”en fruktansvärt stor okunnighet”. Denna gång var det dock uppenbart att raggarna handlade utifrån övertygelsen ”släng ut allihop” vad gäller ”svartskallarna”, som de gärna kallade alla invandrare och som var ett ord som också slog igenom med full kraft inom den svensktalande gemenskapen under detta år tack vare raskravallerna och raggarna, samt att det inte bara handlade om assyrierna utan om alla ”som kommer hit och skor sig” (Berglind 1977).
 
De intervjuade raggarna sade också till Expressens Sten Berglind (1977) att ”en massa Svenssons tycker samma sak” men ”dom vågar inte säga nå’t”, det vill säga i likhet med 1990-talets skinnskallar uppfattade raggarna mer eller mindre att de hade svenska folkets mandat bakom sig. Södertäljes polismästare Thomas Müller verkar ändå inte ha velat tro på vad raggarna själva sade i media och han tillade samtidigt i Arbetet (1977c) att ”om det inte är okunnighet om invandrarnas problem som ligger bakom raggarnas hätskhet vore det rent förfärligt” samt ”raggarna är ju unga människor som har precis samma problem som invandrargrupperna”, det vill säga liksom vad gällde 1990-talet skinnskallar fanns det också röster på 1970-talet som ville friskriva raggarna från rasism och tala om dem som en minst lika utsatt grupp som invandrarna.
 
På frågan om det hade handlat om ”raskravaller” och ”rashat” eller ej sade ”raggarledaren” Dag Seijboldt till Svenska Dagbladets Willy Silberstein (1977) att det inte hade handlat om det överhuvudtaget utan om ett ”vanligt bråk” enligt denne. En månad efter kravallerna greps sedan flera raggare inklusive Seijboldt, som året därpå dömdes till åtta års fängelse som ”ledare för ras-upploppet” för bland annat våldsamt upplopp, uppvigling, misshandel och våld mot tjänsteman samtidigt som att han i förhören och i rätten återigen nekade till att det hade handlat om ”rashat” (von Hofsten 1977; Renström 1977).
 
”Det här får inte hända i Sverige”, sade vidare en representant för justitiedepartementet till Svenska Dagbladets Sune Olsson (1977) och syftade på både händelsen i sig och det faktum att polisen inte ingrep i Södertälje när ”en grupp människor utsätts för ett övervåld”. Aftonbladets kolumnist journalisten Allan Fagerström (1977) skrev att ”så hände det till slut” och att ”rasmotsättningarna i Sverige kulminerade i blodiga kravaller” för första gången i Sverige. Även på insändarsidorna var skribenterna och signaturerna överens om att detta var de första svenska raskravallerna och vissa såsom Metallarbetare, Oskarshamn (1977) talade om ”raskravallernas första dag” som början på ”kampen” för ett ”Sverige åt svenskarna”.
 
Signaturen Industriarbetare (1977) kritiserade vidare alla experter som uttalade sig i dåtidens massmedia och som stod ”helt oförstående” inför det som hade inträffat då det enligt denne räckte med att tala med ”en industriarbetare eller någon i ett bostadsområde med majoritet av invandrare” för att förstå svenskarnas generellt negativa inställning till invandrarna även om ”massmedia försöker tysta ned det”.
 
Samtidigt var det få röster som lyfte fram assyriernas situation utöver att en del assyrier fick komma till tals i form av intervjuer i vissa tidningar. I slutet av juli 1977 gick socialinspektör Allan Björk som ett av få undantag ut i Dagens Nyheter och anklagade Södertäljes ”socialdemokratiska ledargarnityr” för att i praktiken förestå samma negativa syn på assyrierna som raggarna och framför allt för att systematiskt diskriminera och segregera dem och acceptera att många assyrier levde i materiell nöd i trångbodda hyreslägenheter i de då relativt nybyggda miljonprogramsområdena (Mathisson 1977). Södertälje kommun och dess politiska ledning förnekade dock att så skedde och menade i sin tur att ”Allan Björks klander saknar grund” (Mathisson 1977).
 
Den 22 juli var det dags igen och denna gång i Malmö där 200 raggare anföll romer och romska familjers lägenheter i stadsdelen Rosengård. Malmöpolisen lyckades dock skydda de angripna romerna och deras bostäder och även gripa ett tiotal raggare under de ”våldsamma raskravallerna” (Rydeman 1977). Expressens Johan Rydeman (1977) tog sig an händelsen genom att lyfta fram att ”sociologer och historiker” menade att för att ”rasbråk” ska inträffa krävs ”fördomar om andra folkgrupper” som redan finns där innan våldet exploderar och som enligt dessa ”uppstår ur okunnighet och rädsla”.
 
Rydeman (1977) nämnde även att de flesta av Malmös romer på den tiden bodde på Rosengård men att de romska barnen inte alltid fick vara med och leka med de svenska barnen: ”- Sådana svarta händer som dina vill vi inte hålla i, fick en zigensk flicka höra.”. Arbetet (1977d) skrev på ledarplats att ”det svenska rashatet” nu hade gett sig till känna i både Södertälje och Malmö medan insändarskribenten Fritz Willrup (1977) frågade sig vad som hade hänt om raggarna i stället hade varit ”vänsteranhängare” och han befarade att raggarna snart även skulle börja traksseraa ”judarna och kommunisterna”.
 
1977 års raskravaller i Södertälje och i andra städer runtom i landet var verkligen på alla sätt och vis den stora vattendelaren vad gäller synen på ras och rasism i Sverige under efterkrigstiden och inte minst då detta antagligen var första gången som direkta referenser gjordes till extremhögern och nazismen i samband med svenska rasincidenter.
 
På exempelvis Expressens insändarsida, där kravallerna debatterades bland insändarskribenterna, valde tidningen att illustrera Ann Britt Arnells (1977) insändare, som handlade om att hon var tillsammans med en invandrad grekisk man och beklagade att svenskarna var så ”misstänksamma mot utlänningar” och inte minst mot svenska kvinnor som var i hennes egen situation, med ett fotografi på ett brinnande kors och två Ku Klux Klan-medlemmar. I augusti 1977 när en engelsk dokumentär om Auschwitz skulle sändas på tv påminde Expressens tv-krönikör Brita Håkanson (1977) om att ”raggarna har ställt till rasbråk i Sverige på sistone” och hon berömde därefter att Sveriges Radio skulle visa filmen om Auschwitz.
 
Möjligen hade detta åtminstone delvis att göra med att tidningarna spekulerade i att ”nynazistiska” Nordiska rikspartiet och dess ledarpar Göran Assar och Vera Oredsson var inblandade på något sätt, att partimedlemmar hade deltagit i kravallerna i både Södertälje och Malmö samt att raggarnas attityder till invandrarna överensstämde med partiets program och ideologi (Hagström 1977; Åhlund 1977).
 
Samtidigt förnekade representanter för raggarna att de skulle vara medlemmar i partiet och att partiet överhuvudtaget hade varit inblandat i kravallerna och ”raggarledaren” Olli i Malmö sade till DN att ”vi klarar av zigenarna bra ändå utan någon hjälp från ’nassar’” (Bendroth 1977; Från Dagens Nyheters Malmöredaktion 1977). Här finns med andra ord ännu en parallell mellan 1970-talets raggare och 1980- och 90-talens skinheads, som Bevara Sverige svenskt och dess fortsättning Sverigepartiet och slutligen Sverigedemokraterna också gärna ville företräda och rekrytera, vilket inte heller alltid lyckades särskilt bra.
 
I slutet av augusti räknade Göteborgs-Tidningens (1977) ledarredaktion upp flera av de städer och orter där ”sammanstötningar mellan raggare och invandrare” hade ägt rum under sommaren och skrev samtidigt att ”invandrarfrågan är ett av våra största problem”: ”Hallstahammar, Södertälje, Malmö, Umeå”. Tidningen upprepade även det motargument mot ”främlingshatet” som hördes alltmer på dåtidens ledarsidor – ”vi tjänar på invandrarna” – det vill säga invandringen var en vinstlott för svensk ekonomi och för det svenska välståndet och välfärden.
 
När Expressen skulle summera året i slutet av december 1977 valde tidningens Pia Nordström (1977) att lyfta fram ”18 juni” som ett datum som skulle komma att gå till historien: ”Raskravaller i Sverige… Många fruktade att det här var början på ett öppet rashat i Sverige.”. Detsamma gjorde Carl-Adam Nycop (1977) i en krönika i Arbetet, som talade om ”fördomarnas heta sommar”, och han efterlyste avslutningsvis en mer ”analyserande och förklarande journalistik” i framtiden som både ”skjuter sönder fördomar” och inte minst ”lär ut en gemenskap som även kan omfatta våra minoriteter”, det vill säga Nycop önskade helt enkelt att svenskheten skulle breddas och även inkludera invandrarna och minoriteterna och kanske särskilt deras barn, som alltmer hade kommit i blickfånget framåt 1970-talets slut.”

Vita kommunchefer

Södertälje är bredvid Malmö och Botkyrka de kommuner i landet med den högsta andelen invånare som både har utländsk och utomeuropeisk bakgrund: över 50-55% respektive åtminstone 30% (och kommuner som Stockholm, Göteborg, Huddinge m fl är f ö inte långt efter idag).

Trots det finns det varken några kommunala chefer på högsta nivå eller några kommunala bolagschefer som har utomeuropeisk bakgrund i dessa tre kommuner (Botkyrka var landets enda undantag vad gäller att ha en hög chef med utomeuropeisk bakgrund fram tills nyligen, men den chefen har idag slutat): http://www.svt.se/nyheter/regionalt/sodertalje/chefer-i-kommunen-sallan-utrikesfodda