Kategori: Socialdemokraterna

Kan det verkligen stämma att i samma stund som socialismen ”föddes” i Sverige ”föddes” också antirasismen, d v s i Malmö den 6 november 1881? Ja, det verkar faktiskt inte bättre/sämre

Kan det verkligen stämma att i samma stund som socialismen ”föddes” i Sverige ”föddes” också antirasismen, d v s i Malmö den 6 november 1881? Ja, det verkar faktiskt inte bättre/sämre.
PALM.jpg
 
”Tack vare” pandemin har som bekant Kungl. biblioteket (KB) tillfälligt öppnat och låst upp sitt digitala tidningsartikelarkiv för allmänheten och liksom att antalet epidemiologer i landet ibland skämtsamt sägs ha mångdubblats på sistone så har antalet forskare likaså gjort det och det sistnämnda säger jag då inte på något nedsättande sätt utan det har då varit en folkbildningsinjektion utan dess like att KB har valt att göra detta.
 
Fick igår tips från en privatperson, som liksom så många andra just nu gräver i KB:s tidningsarkiv, om att det legendariska föredrag som August Palm höll på Hotell Stockholm i Malmö den 6 november 1881 inför kring 150 åhörare, ”Hvad vil Sosial-Demokraterna?”, d v s det första offentliga socialistiska talet i Sverige som räknas som startskottet för den svenska socialistiska arbetarrörelsen och för den svenska socialismen (och därmed även för det moderna Sverige och dagens Sverige, för tack vare Palms föredrag kom till slut världens mäktigaste socialistiska arbetarparti i en parlamentarisk demokrati att växa fram som i sin tur kom att skapa världens mest avancerade välfärdsstat och, menar väl många, världens åtminstone hittills bästa samhällsbygge för underordnade grupper som arbetare, kvinnor, barn/unga, funktionsnedsatta, icke-heterosexuella, djur m fl), också verkar ha innehållit en slags passus om ras och rasism.
 
Ordet ”rasism” hade då inte myntats än 1881 utan det skulle först ske i samband med den s k Dreyfusaffären kring förra sekelskiftet och därmed på franska som ”racisme” och dessutom som en positiv självbeteckning ungefär som att ordet ”antisemitism” också myntades som en positiv självbeteckning.
 
Det ord som tidigare motsvarade ”rasism” var då ”rashat”, som kom att dominera svenska språket och den svensktalande gemenskapen ända fram tills 1970-talet innan ordet sakta men säkert konkurrerades ut av ”rasism”, som slog igenom i de svensktalande s k folkdjupen med full kraft först på 1980-talet. En ”rasist” kunde m a o fram tills 1970-talet i Sverige kallas ”rashatare”.
 
Enligt Svenska Akademiens ordbok (SAOB) var det (så klart) August Strindberg som för första gången introducerade ordet rashat (i skriftlig och tryckt form) i svenska språket, som på den tiden stavades ”race hat” eller ”racehat” och detta skedde då i boken ”Utopier i verkligheten” som kom ut 1885.
 
Nu visar det sig dock att ”Mäster” Palm föregick Strindberg med hela fyra år, d v s Svenska Akademien har helt enkelt fel, och för att vara exakt att dagstidningarna Sydsvenskan och Barometern kom före denne genom att trycka ordet ”racehat” i sina utgåvor som gavs ut den 7 november 1881 dagen efter Palms föredrag och som båda innehöll utförliga referat från det på alla sätt och vis historiska mötet på Hotell Stockholm i Malmö.
 
Enligt Sydsvenskan och Barometern ville Palm bl a bemöta frågan om socialismen och socialisterna var emot ”fosterlandskärleken”, som nationalismen gärna kärvänligt kallades på den tiden och som hade blivit något av en överideologi för den framväxande och triumferande medelklassen och borgerligheten under 1800-talets andra hälft, och han ska då ha sagt att socialismen var internationell och ville verka för världsfreden och att ”detta vore ett högre mål än att arbeta för rashat och krig” (OBS: med modern nutidssvensk stavning).
 
Med andra ord går det nu att konstatera att ”Mäster” Palms berömda föredrag som han höll i Malmö den 6 november 1881 inte bara introducerade socialismen för svenskarna utan också antirasismen!
 
Därmed går det åtminstone på ett (närmast över)symboliskt plan att också konstatera att Sveriges och svenskarnas antirasistiska öde därmed var beseglat och utstakat redan 1881 (och i Malmö dessutom av alla platser/städer) – d v s svenskarna blev måhända inte världens mest socialistiska folk men svenskarna blev och är idag definitivt och utan konkurrens världens mest antirasistiska folk.
 
Ordet ras, som då ibland kunde stavas ”race”, var på uppgång framåt 1800-talets slut, d v s under Palms och Strindbergs tid, och skulle sedermera formligen explodera i användning under 1900-talets första hälft och en mängd olika ordsammansättningar som innehöll ordet ras myntades fr a mellan ca 1900-70, och brukades om och om igen i dåtidens tidningar och tidskrifter, i skönlitteratur och facklitteratur, i skolböcker, i radio, i filmer och även i tv och naturligtvis inte minst i (var)dagligt tal i dåtidens Sverige (se http://www.saob.se/artikel/?unik=R_0259-0175.u609).
 
”Alla” talade helt enkelt om ras/er och tänkte sannolikt också i ras/er och det finns då en del som tyder på att de svensktalande var de som tog till sig en viss typ av rastänkandet kanske allra mest i den demokratiska västvärlden under denna tidsperiod, d v s dåtidens svenska samhälle och kultur genomsyrades på alla sätt och vis av ett specifikt svenskt rastänkande (OBS: det svenska rastänkandet ska då inte blandas ihop med t ex de franska antisemiternas dito, de tyska nazisternas dito, Brittiska imperiets raspolitik eller de vita amerikanernas rastänkande o s v).
 
På ”Mäster” Palms (och Strindbergs) tid pågick västvärldens slutgiltiga erövring av planeten för fullt och i realtid, d v s av det som var kvar att erövra på den tiden med Brittiska imperiet och dess bosättarkolonier i spetsen, och i själva Europa hade dåtidens största europeiska minoritet judarna emanciperats, d v s de hade erhållit samma medborgerliga rättigheter som majoritetsbefolkningen. Judarna var då ungefär lika många proportionellt sett i dåtidens Europa som muslimerna är idag, d v s de var visuellt synliga i det offentliga rummet och en tydligt urskiljbar minoritet för majoritetsinvånarna såsom muslimerna är idag.
 
På 1880-talet växte dock en politisk rörelse fram som en reaktion på att judarna inte bara hade emanciperats utan också höll på att bli en i många länder framgångsrik minoritet i det nya, moderna, industrialiserade och urbaniserade Europa. Det var då denna politiska rörelse, scen och miljö som tog till sig ett nytt sätt att se på ras (och på judar) och som Palm sannolikt refererade till och tänkte på 1881 och inte minst då Palm var välbekant med den tysktalande centraleuropeiska världen där denna antisemitiska och rasideologiska politiska rörelse just hade uppstått.
 
Det går därför att anta så här i efterhand, även om vi inte kan vara 100 procent säkra på det, att när Palm använde termen ”rashat” i sitt mytomspunna tal i Malmö 1881 så menade han nog inte de icke-vita infödda i kolonierna över haven eller slavättlingarna i ”Nya världen” på andra sidan Atlanten eller romerna eller samerna utan snarare de europeiska judarna, d v s det var troligen det på 1880-talet växande (ras)hatet mot Europas (och även Sveriges) judar som Palm syftade på.

Har SD:s Dick Erixon rätt om Ragnar Edenmans fascistiska bakgrind? Det verkar inte bättre/sämre för SD:arna har då inte alltid fel

Har SD:s Dick Erixon rätt om Ragnar Edenmans fascistiska bakgrind? Det verkar inte bättre/sämre för SD:arna har då inte alltid fel.
 
Igår hävdade Samtidens chefredaktör Dick Erixon i Aftonbladet att ”Såväl Moderaterna som Centerpartiet har haft riksdagsledamöter med nazistiskt förflutet. Socialdemokraterna har haft en företrädare som grundade det fascistiska Riksförbundet ”Det nya Sverige”.
 
 
Det är då sant att det mer eller mindre har ”vimlat” av efterkrigstida riksdagsledamöter i de olika borgerliga partierna som en gång var högerextrema (se bl a https://tobiashubinette.wordpress.com/2014/01/15/birger-hagard) och den medgrundare av Riksförbundet Det nya Sverige som Erixon syftar på är Ragnar Edenman, som då är ett exempel på en f d högerextremist som blev vänster.
87829448_10157206058940847_7325925205686091776_n.jpg
 
Den gamle statsvetaren, socialdemokratiske ministern och landshövdingen Ragnar Edenman, som både låg bakom avskaffandet av aga i svenska skolan och införandet av den moderna enhetsskolan/grundskolan liksom den moderna svenska kulturpolitiken mm, var då bl a den som tipsade Tage Erlander om Olof Palmes (vars talskrivare liksom mor m fl släktingar även hade högerextrem bakgrund) existens och efter mordet på Palme blev Edenman ironiskt nog även ordförande för den parlamentariska undersökningskommission som granskade polisens utredning av Palmemordet.
 
Den 28 oktober 1930, på 8-årsdagens av ”Marschen mot Rom” 1922, deltog Edenman, som då hette Ragnar Ericsson, i att grunda den fascistiska rörelse som senare kom att bli känd som Nysvenska rörelsen (NSR) på ett studentrum på ett studenthem vid Fyrisån i Uppsala – Föreningen Det nya Sverige. Utöver Edenman och NSR:s mångårige ledare Per Engdahl deltog även Dagmar Cederberg, Alexander de Roubetz, Bengt Wasén (blivande fotograf), Sigvard Lind (blivande ledarskribent på Svenska Dagbladet) samt Axel O:son Molund (blivande redaktör och moderat politiker) på det mytomspunna grundandemötet. Sammanlagt handlade det m a o om sju personer som grundade NSR – d v s märkligt nog samma antal personer som 1919 låg bakom bildandet av det som senare skulle komma att bli NSDAP.
 
Edenman var innan grundandet av Föreningen Det nya Sverige medlem i Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO) och dess Uppsala-avdelning, som på 1920-talet samlade ett försvarligt antal barn, tonåringar och unga vuxna i lärdomsstaden. När SFKO 1929-30 gick samman med Birger Furugårds nazistparti i Värmland valde SFKO:s ”starke man” i Uppsala Per Engdahl att ”starta eget” och därmed såg Nysvenska rörelsen dagens ljus.
 
Det är både oklart när Edenman inträdde i SFKO liksom när han lämnade NSR men en gissning (från min sida) säger att han möjligen gick med 1928-29 och att han möjligen gick ur Föreningen Det nya Sverige/NSR 1935-36. I sina memoarer ”Fribytare i folkhemmet” (Cavefors 1979) skrev Per Engdahl öppet om Edenmans fascistiska förflutna och i NSR:s huvudorgan Vägen Framåt återvände Engdahl genom åren till Edenman i olika sammanhang och gav denne s k ”kärvänliga” s k ”tjuvnyp” och ”hint:ade” om dennes bakgrund.

SAP och LO slår tillbaka mot SD:s anklagelser om ”pro-nazism”

SAP (liksom LO) ”kontrar” nu hårt och med rätta mot SD efter att SD under den pågående EU-valkampanjen återigen har valt att i historierevisionistisk anda anklaga SAP för att ha varit ett ”pro-nazistiskt” och ”rasistiskt” parti innan och under kriget precis som SD också gjorde under 2018 års valkampanj.
 
60143065_10156438798995847_3022458289666392064_o.jpg
Ett relativt försvarligt antal faktauppgifter som ”valsar runt” i den offentliga debatten och som rör frågor om ras och extremhögern i bred mening kan f ö sättas upp på mitt ”konto” även om det så klart inte är en tävling om vem som var först med att ”upptäcka” och avslöja det och det och den och den.
 
Dock är det ett faktum att senast för bara några dagar sedan så ljög Elisabeth Åsbrink än en gång i brittiska The Guardian om att det var hon som var allra först med att hitta att Kamprad en gång var en organiserad s k lindholmsnazist när det i själva verket var jag som gjorde det många år innan Åsbrink.
 
Och eftersom ”rätt ska vara rätt” som det heter så är det också ett faktum att det var jag som likaså en gång i tiden ”grävde” fram att den gamle nazisten och SS-veteranen (som f ö också var historierevisionist) Gustaf Ekström deltog i att grunda SD 1988 och vilket är en historia som Johan Ulvenlöv, Matti Palm och Anders Larsson sedermera skrev en förnämlig bok om i form av ”Utan ånger. Gustaf Ekström, SS-veteranen som grundade Sverigedemokraterna” (2017).
 
Jag minns då fortfarande hur förvånade både Stieg Larsson och Bosse Schön blev när jag berättade detta med Ekström och dennes koppling till SD samtidigt som ingen av de båda väl egentligen blev förvånade då SD under hela 90-talet ju både uppfattades och upplevdes som just ett sådant parti som SD idag anklagar SAP för att ha varit, d v s just ett pro-nazistiskt och rasistiskt parti:
 
 
”Axel Björneke, tillförordnad presschef för Socialdemokraterna, skriver i ett mejl till SvD att kampanjen inte förvånar.
 
”Det här är precis vad vi förväntar oss av ett extremt parti som SD. Vi har sett den här typen av kampanjer förut och är inte förvånade.”
 
Justitieminister Morgan Johansson (S) använder betydligt hårdare ord när även han vänder sig till Twitter för att kritisera kampanjen.
 
”SD bedriver nu ren historieförfalskning i Goebbels anda. När Hitler gjorde sig till diktator i Tyskland 1933 så var det ett parti som röstade emot: Socialdemokraterna. Tusentals socialdemokrater och fackföreningsmän drevs i exil eller dödades i nazisternas koncentrationsläger”, skriver han och fortsätter i ytterligare ett inlägg:
 
”Annat kan man säga om SD, som grundades av en fd SS-man som arbetat för nazisterna under kriget. Det är en vämjelig kampanj, men det är också ett tecken på en oro i SD över att det inte går så bra. Då tar extremisterna över helt.””

SD:s film om SAP citerar bl a extremhögerveteranen Tommy Hansson och reproducerar även den tes som Maciej Zaremba och DN bl a har drivit – att den socialdemokratiska välfärdsstaten bär all skuld till den svenska raspolitiken och steriliseringarna

Igår kväll uppmärksammade SVT:s Aktuellt SD:s redan mycket uppmärksammade och (fram tills igår och under ett dygn) virala film om SAP och den socialdemokratiska arbetarrörelsen som handlar om den krigstida samlingsregeringens eftergiftspolitik gentemot Nazi-Tyskland och det svenska rastänkandet, den svenska rasforskningen och den svenska raspolitiken och hur den anses hänga samman med skapandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten – ”Ett folk. Ett parti. Socialdemokraternas historia – som den aldrig berättats förut”.
 
Igår kväll togs filmen även bort av (amerikanska) Youtube efter att under något ynka dygn ha uppnått kring 200 000 visningar och vilket inte ens de mest kända svenska musikartisterna kan uppnå (d v s med en musikvideo) och ej mindre ett svenskt parti (d v s med en Youtube-film signerad ett annat svenskt parti än SD).
Youtube
I Aktuellt försvarade Samtidens chefredaktör Dick Erixon innehållet i filmen trots den hårda kritiken från historiker, författare och andra som har studerat och skrivit om det svenska rastänkandet och den svenska eftergiftspolitiken och bl a försvarade Erixon valet av att om och om igen citera ur förkrigstida Aftonbladet trots att tidningen blev socialdemokratisk först på 1950-talet med att tidningen ändå var löst kopplad till SAP även innan dess.
Dick.jpg

Under mellankrigstiden och krigsåren stod då Aftonbladet snarare närmare dåvarande Folkpartiet (d v s dagens Liberalerna) än SAP och den del av den antikommunistiska borgerligheten som förespråkade att Sverige skulle anpassa sig till den nya kontinentaleuropeiska tyska hegemonin i händelse av en tysk seger.

Filmen kan med fördel betraktas som ett slags slutgiltigt kompilat i filmform av alla de texter, citatsamlingar och faktasammanställningar av olika slag som under decennier har florerat inom den svenska ”sossehatande” (och Palme-hatande) extremhögern och som bl a EAP, Contra och SD själva har ställt samman och publicerat genom åren och som rör temat SAP, välfärdsstaten, rastänkandet och eftergiftspolitiken.
SVT.jpg
För alla oss som gillar att ”antifascistgissa” så är det uppenbart att den anonyma speakerrösten för det första inte alltid kan uttala alla (familje- och efter)namn rätt (t ex Vougt och Kreuger m fl namn – d v s speakerrösten är antagligen inte en högutbildad svensktalande man) och för det andra så innehåller manuset vissa i det närmaste ordagranna citat från högerextrema och SD-anknutna skribenter som under många år har skrivit om den svenska rasforskningen och den svenska raspolitiken och försökt att enkom skuldbelägga SAP för densamma.
 
Själv ”antifascistgissar” jag på att ett flertal personer har hjälpt till med filmen (och vilka gömmer sig bakom den kollektiva signaturen ”W.O.M.R.W.O.” som SD avtackar i filmen) och det skulle inte förvåna mig om någon/några hör till de som numera sympatiserar med SD men som en gång i tiden tillhörde den radikala anti-SAP-vänstern (d v s den s k nya vänstern, 68-vänstern eller 70-talsvänstern) och därför har hyst agg mot socialdemokraterna ända sedan ungdomen och de unga vuxenåren.
 
Jag tänker här bl a på historikern och författaren Anders Björnsson och påminner gärna om att den första som (mycket framgångsrikt dessutom) började konstruera och kolportera narrativet och historieskrivningen att SAP ensamt bär ansvar för den svenska rasforskningen och raspolitiken och inte minst i form av steriliseringarna var DN-journalisten Maciej Zaremba som liksom Björnson har en anti-SAP-vänsterradikal bakgrund (OBS: Zaremba är då inte pro-SD och än mindre är DN det).
 
Andra som har bidragit till filmen är antagligen också en och annan ”såsse”-hatande (och kanske t o m en och annan gammal Palme-hatare) f d moderat som idag har gått över till SD liksom gamla nyliberaler och libertarianer som Erixon själv vilka av ”naturliga” skäl alltid har hatat det gamla statsbärande ”förmynderipartiet” och den socialdemokratiska s k ”enpartidiktaturen”.
 
En ”antifascistgissning” från min sida är att historikern Lars-Erik Hansen som har doktorerat på den svenska migrations-, integrations- och minoritetspolitiken och som numera är chef för TAM-arkivet (Tjänstemäns och akademikers arkiv, d v s TCO:s och SACO:s arkiv) kan ha bidragit till filmen och f ö så samarbetar Hansen med Björnson i forskningssammanhang.
 
Ytterligare en person som har bidragit till filmen är Tommy Hansson, Samtidens tidigare chefredaktör (d v s Erixons företrädare), som numera i kraft av sin ålder måste räknas till en av den svenska extremhögerns ”grand old man” (f d Demokratisk Allians, Contra, Svensk-koreanska föreningen, sydkoreanska Moon-kyrkan, Täljepartiet, Ny Demokrati mm mm). En mening som i stort sett ordagrant citeras i SD-filmen och som hittas på Hanssons blogg är t ex denna – ”Sommaren 1941 inbjöds tidningens ägare, Torsten Kreuger av den tyska regeringen på en tre veckors propagandaresa till östfronten och det ockuperade Danmark då man träffade bland andra den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop”.
 
Och den som går till de s k läggen (som Jan Myrdal f ö alltid uppmanar alla att göra) på Kungliga biblioteket kommer också att hitta flera artiklar om den socialdemokratiska arbetarrörelsen, samlingsregeringens eftergiftspolitik och den svenska raspolitiken i EAP:s Ny solidaritet och i Demokratisk allians Contra vilka har dammats av och kommit till (ny)bruk i den vid det här laget redan famösa SD-filmen som då numera inte längre kan beses på Youtube.

Om SD:s nya film om socialdemokraterna, rastänkandet, rasforskningen och eftergiftspolitiken

Idag offentliggjorde SD en nästan två timmar lång ”dokumentärfilm” om SAP och den socialdemokratiska arbetarrörelsen som har fokus på det svenska rastänkandet, den svenska rasforskningen och den svenska raspolitiken och hur den anses hänga samman med skapandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten – ”Ett folk. Ett parti. Socialdemokraternas historia – som den aldrig berättats förut”:

 

https://dokumentar.samtiden.nu

 

SD:s film kan ses som ett slags svar på (och en hämnd på) LO:s film om SD och om en av dess grundare SS-veteranen Gustaf Ekström – ”Sverigedemokraterna – Ett parti som alla andra?” – och utgörs av en blandning av autentiskt arkivmaterial från bl a Kungliga biblioteket och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (de idag mycket anmärkningsvärda citaten som läses upp i SD-filmen och som fr a handlar om olika s k raser och om den s k nordiskt vita rasen och om s k mer- och mindervärdiga människor är t ex till synes korrekta) och en synnerligen tendentiös historieskrivning som med hjälp av en dramatisk berättarröst och en manipulativ musik- och bildsättning försöker leda i bevis att enbart SAP och den socialdemokratiska arbetarrörelsen bör och ska lastas för det svenska rastänkandet och den svenska rasforskningen liksom den svenska raspolitiken såsom den formulerades och utvecklades mellan ca 1905-68 (t ex citeras det flitigt ur olika artiklar publicerade i socialdemokratisk press och i socialdemokratiska tidskrifter som handlar om s k raser).

 

Det mesta av de uppgifter och de citat som tas upp i SD:s film har sedan flera decennier florerat inom den svenska extremhögern och filmen kan med fördel betraktas som ett slags slutgiltigt kompilat i audiovisuell form av alla de texter, citatsamlingar och faktasammanställningar av olika slag som bl a EAP, Contra och SD själva har ställt samman och publicerat genom åren och som rör temat SAP, välfärdsstaten och rastänkandet. Dessutom ekar SD-filmen av den gamla debatten om den svenska steriliseringspolitiken och där ett läger (företrätt av bl a Maciej Zaremba) menar att socialdemokraterna bär skulden till de svenska massteriliseringarna medan ett annat läger menar att det rashygieniska tänkande och den formliga raskult som delvis låg bakom desamma var något som alla politiska partier och rörelser en gång i tiden stod bakom i Sverige.

 

SD:s film försöker vidare också falskeligen (be)visa att enbart SAP och arbetarrörelsen bär skulden för den svenska eftergiftspolitiken gentemot Nazi-Tyskland som inte minst drabbade judarna genom att citera historiker som bl a Klas Åmark och Karin Kvist Geverts och det citeras också flitigt (och falskeligen) ur pro-nazityska Aftonbladet som ju inte var en socialdemokratisk dagstidning överhuvudtaget förrän efter kriget.

 

En kvalificerad gissning från min sida säger att åtminstone en av dem som har arbetat med och ligger bakom filmen är den SD-anknutne historikern Lars-Erik Hansen som en gång i tiden doktorerade på den svenska migrations-, integrations- och minoritetspolitiken och som tidigare arbetade på Södertörns högskola och numera är chef för TAM-arkivet (Tjänstemäns och akademikers arkiv, d v s TCO:s och SACO:s arkiv) även om Samtidens chefredaktör Dick Erixon väl är den som är huvudansvarig bakom filmen som är producerad av Samtiden Dokumentär och som också något kryptiskt tackar ”W.O.M.R.W.O.”.

 

Utöver allt det som sedan många år tillbaka redan har sagts om socialdemokraterna och den svenska välfärdsstaten inom extremhögern och även inom delar av högern i stort så bygger filmen också på sådant som andra har sagt och skrivit och funnit och tagit fram om den svenska rasforskningen, om den svenska antisemitismen, om den förkrigs- och krigstids flykting- och invandringspolitiken och om den svenska eftergiftspolitiken såsom bl a Yvonne Hirdman, Håkan Blomqvist, Maja Hagerman och Maria-Pia Boëthius. Dessutom kan nog en del som genom åren har kritiserat socialdemokratin och välfärdsstaten skriva under på åtminstone delar av den historieskrivning och den berättelse som SD förfäktar i filmen såsom vissa inom vänstern och vissa antirasister och antifascister som sedan länge har kritiserat det svenska rastänkandet och de mörka sidorna av den socialdemokratiska välfärdsstaten och inte minst och framför allt vissa libertarianer och liberaler för vilka SD:s film i det närmaste kan betraktas som en slags ”hämndfilm”.

 

Socialdemokraterna var då inte mer inne på rasforskning och raspolitik än vad andra politiska partier var på den tiden och företrädare för socialdemokraterna var då inte mer antisemiter än vad företrädare för andra politiska partier var på den tiden och de socialdemokratiska ministrarna i samlingsregeringen var då inte mer pro-tyska än vad ministrarna från de andra politiska partierna var under krigets första år och vad gäller SD:s historiska föregångare inom den svenska extremhögern så är det alltid viktigt att påpeka och påminna om att mellankrigstidens nazistiska, fascistiska och högerextrema partier på ett sätt faktiskt var relativt ”mainstream”vad gäller rastänkandet i sig och att det som skilde dem åt från dåtidens ”mainstream”-partier dels handlade om en antisemitism som var långt mer extrem än den som gällde bland ”mainstream”-partierna och dels och framför allt handlade om synen på demokratin.

 

Slutligen är det som alltid fascinerande att konstatera att det är bara i Sverige som ett högerpopulistiskt parti (d v s SD) helt enkelt bara måste ta avstånd från allt vad rastänkande (och antisemitism) heter på grund av den specifika, officiella och radikala svenska antirasismen som växte fram på 1970- och 80-talen och som även gör att vi som lever just nu i Sverige inte på något sätt kan känna igen oss i det rasbesatta Sverige som gällde under 1900-talets första hälft och ända inpå 1960-talet.

 

Alternative für Deutschland är nu jämnstarka med tyska socialdemokraterna

Västeuropas (och stora delar av västvärldens) en gång absolut största politiska rörelse är verkligen och just nu i rasande takt på god väg att smälta bort och hamna på historiens s k sophög (d v s de socialdemokratiska och socialistiska arbetarpartierna som en gång i tiden var rena massrörelserna) och visst är det närmast overkligt att svenska SAP med all sannolikhet kommer att göra sitt sämsta val någonsin i svensk historia (d v s sedan andrakammarvalet 1911) och dessutom eventuellt detroniseras av SD som landets största parti men än mer overkligt är det trots allt att Europas en gång mäktigaste socialdemokratiska arbetarparti (d v s tyska SPD) nu har rasat så djupt i opinionsundersökningarna att högerextrema och högerpopulistiska AfD idag är ikapp detsamma.

http://www.sueddeutsche.de/politik/streit-um-fluechtlingspolitik-afd-zieht-in-umfrage-mit-spd-gleich-1.4045166

9% vill idag ta emot fler flyktingar och anhöriginvandrare jämfört med 25% 2015

”Svenskarna och deras hövdingar” är uppenbarligen fortfarande en relation som verkar vara rätt så ”tajt” även om det kanske inte alltid är svårt att säga om det är väljarna som följer politikerna eller vice versa:
 
Sedan 2015 års historiska omsvängning i migrationspolitiken har det s k svenska folket uppenbarligen svängt rejält i sin syn på invandringen och flyktingmottagandet och idag är det endast 9% som vill ta emot fler flyktingar och invandrare jämfört med 25% 2015 medan 55% vill ta emot färre flyktingar och invandrare jämfört med 29% 2015 och trots att Sverige idag tar emot många gånger färre flyktingar och invandrare jämfört med åren innan 2015.
 
Särskilt ökar oviljan att ta emot fler flyktingar och invandrare bland 65-pluss:arna vilka samtidigt intressant nog är den del av väljarkåren som både växer kraftigt och som i mindre utsträckning röstar på SD jämfört med unga och medelålders väljare.
 
 
”Migrationspolitiken delar Socialdemokraterna, men inte på det sätt som S-krisen har beskrivits hittills. Det största regeringspartiet har stramat åt migrationspolitiken och skärpt tonen i migrationsdebatten, och samtidigt rasat i opinionen. Många kritiker har sett den nya migrationspolitiken som en förklaring till väljarflykten. Sidoorganisationerna har protesterat och en riksdagsledamot har valt att lämna sitt uppdrag.
 
Men en ny undersökning om flyktingmottagandet, som SvD beställt av Sifo, visar att skärningspunkten inte går mellan de S-väljare som vill ta emot fler respektive färre flyktingar. Nästan 80 procent av de tillfrågade stöder regeringens åtstramning av migrationspolitiken.
 
Bland Socialdemokraternas väljare svarar bara 7 procent att de vill se ett större mottagande. Samtidigt säger 40 procent att de vill att Sverige tar emot färre flyktingar än i dag, och 37 procent att de vill ha kvar dagens nivåer, som alltså redan är rejält åtstramade. Skärningspunkten går alltså snarare mellan de som vill ha en stram, och de som vill ha en ännu stramare migrationspolitik, om du frågar väljarna.”
 
(…)
 
”Det mest flyktingvänliga partiet är nu Socialdemokraternas regeringskollega Miljöpartiet. Bland deras väljare svarar 39 procent att de vill ta emot fler som flyr till Sverige. Spritt över riksdagens alla partier har andelen väljare som vill att vi tar emot färre gått från 52 till 55 procent jämfört med för ett år sedan. Men den stora ökningen sker bland de äldre. Där har andelen som vill se färre flyktingar än vad vi tar emot i dag gått från 51 till 73 procent.”
Namnlöst 2.jpg
Namnlöst.jpg

Kan en formidabel massmobilisering av landets soffliggande väljare med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena rädda SAP från att hamna under 25%?

DN:s Viktor Barth-Kron skriver idag om Sveriges fortfarande största men djupt krisande parti (d v s SAP) som i skrivande stund är på god väg att smälta bort såsom nästan samtliga socialistiska arbetarpartier har gjort runtom i Europa under de senaste 10-15 åren.
 
Då stora delar av den vita arbetarklassen och lägre medelklassen numera har gått över till SD (och inte minst gäller det de vita männen) samtidigt som över 50% av utomeuropéerna röstade på SAP i förra valet så går det också att anta att de socialdemokratiska kärnväljarna idag utgörs av en kombination av äldre vita arbetare (det är fr a de yngre vita arbetarna som har övergett SAP för SD) och icke-vita väljare mot bakgrund av att SAP i förra valet erhöll mellan 40-55% i ett stort antal miljonprogramsområden runtom i landet.
 
Tyvärr är det samtidigt så att medan valdeltagandet är extremt högt bland landets majoritetssvenskar (ca 85-90%) så är det omvänt extremt lågt bland landets utomeuropéer (ca 45-55%) och vilket i sin tur innebär att det enda som kan göra att SAP åtminstone erhåller 25-30% av rösterna i valet i september i år är en massmobilisering utan dess like av landets väljare med utomeuropeisk bakgrund (d v s miljonprogramsområdenas 10 000-tals ”soffliggande” väljare) men hur detta ska gå till är en gåta då valdeltagandet bland utomeuropéerna tyvärr har minskat under de senaste valen samtidigt som valdeltagandet bland majoritetsinvånarna har fortsatt att öka under samma tidsperiod.
 
 
”Flyktingkrisen och den följande, politiska tvärvändningen är den här mandatperiodens definierande händelse. Att gå från att hävda att taket är rosa och i gott skick till att konstatera att taket är gult och i kraftigt renoveringsbehov har frestat extremt hårt på många aktörers förtroendekapital.
 
Återstår att förklara alltihop. Varför man gjorde som man gjorde tidigare, varför man ändrade sig, och varför folk ska lita på att den nya samhällsanalysen, med tillhörande åtgärdspaket, är rätt.
 
Det är en enorm pedagogisk uppgift. Även om den görs med stora ansträngningar, maximal uppriktighet och hög intellektuell finess så kan den ta många år att lyckas med fullt ut, om det nu alls är möjligt.
 
Vissa har försökt, med varierande framgång. Det har dock inte Socialdemokraterna gjort. De har i stället bara dundrat på, i den ena tvärsäkra riktningen efter den andra.
 
Stefan Löfven har hela tiden talat om flyktingströmmen hösten 2015 som ett slags oförutsebar naturkatastrof, som ändå – samtidigt, på något sätt – var ett resultat av Alliansens migrationspolitik.
 
Ett helt exceptionellt läge, som krävde exceptionella åtgärder. Samtidigt inte mer exceptionellt än att åtgärderna snarare ska skärpas framöver, trots att antalet asylsökande de senaste åren har varit ungefär en tredjedel av vad det var år 2014. När Socialdemokraterna tyckte att frågan var irrelevant.”

Ska Danmark införa ett raskvotsystem av amerikanskt 1920-talssnitt? Danska socialdemokraterna vill sätta ett tak för invandringen av utomeuropéer

Danskarna visar som alltid vägen ”framåt” – d v s det som händer i Danmark brukar ofta hända i övriga Norden något eller några år senare:
 
På gårdagens möte mellan de nordiska fackföreningsrörelserna på Arlanda utanför Stockholm presenterade de danska socialdemokraternas ledare Mette Fredriksen sitt partis nya migrations- och integrationspolitik som bl a handlar om att sätta ett tak för invandringen av utomeuropéer och invandrare med utomvästerländsk bakgrund (d v s invandrare som kommer från Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien) eller s k ”ikke-vestlige udlændinge” (ibland även kallade ”ikke-vestlige fremmede”) som ekar av det raskvotsystem som USA, Kanada, Australien, Sydafrika och ett flertal latinamerikanska bosättarstater införde på 1920-talet för att just reglera invandringen så att de som på den tiden ansågs vara icke-vita inte skulle bli för många och så att de invandrare som på den tiden ansågs vara vita skulle kunna fortsätta att invandra med syftet att bibehålla en vit majoritetsbefolkning i landet.
 
Fredriksen sade bland annat att:
 
”1980 hade vi en procent med icke-västlig bakgrund. Nu är siffran lite över åtta procent. Så fort har befolkningen inte förändrats vid någon annan tidpunkt i modern tid. Vi kommer med det här utspelet för att vi, liksom resten av det danska samhället, kan se att vi har stora utmaningar med integrationen. Det är enligt vår uppfattning den största utmaningen i det danska samhället idag.”
Socialdemokratiet-vil.png
 
 
”Den danska S- ledaren Mette Frederiksen ställer sig rakt framför Stefan Löfven, och håller ett tal som skulle ha fått Jimmie Åkesson att jubla.”
 
Den danska S-ledaren Mette Frederiksen ställer sig rakt framför Stefan Löfven, och håller ett tal som skulle ha fått Jimmie Åkesson att jubla. Migrationspolitiken sliter sönder den nordiska S-familjen.
 
(…)
 
Trots de svenska skärpningarna på området är det väsensskilt från den svenska migrationspolitiken – och från sättet som de svenska Socialdemokraterna beskriver den. Flyktingpolitiken är den verkliga danska skallen för de svenska partikamraterna. Så när
 
Mette Frederiksen kliver upp i talarstolen påminner det om en scen i den danska dogmafilmen Festen. Huvudpersonen ska tala på en familjefest och har skrivit ned olika tal på två lappar. Talet på den gula lappen innehåller ohyggliga hemligheter som kommer att slita sönder familjefasaden. I talarstolen på Arlanda på tisdagen väljer Mette Frederiksen den gula lappen. Hon inleder med kamratlig idealisering, när hon säger till de nordiska partivännerna att ”vi har skapat de bästa samhällena i världen”.
 
Sedan utvecklar hon hur de nordiska välfärdssamhällena ska överleva i framtiden. Och då blir budskapen mycket mer svårsmälta, för åtminstone de svenska partivännerna. Ett av Frederiksens överlevnadsrecept är att ”reglera globaliseringen”. Hon kritiserar EU:s fria rörlighet för arbetskraft och det har hon redan förut gjort tillsammans med Sverigedemokraternas vänner i Dansk Folkeparti – ett parti som Frederiksen mycket medvetet har närmat sig.
 
Men flyktingpolitiken är den verkliga danska skallen för de svenska partikamraterna. Frederiksen säger att vi kan hjälpa många fler om vi gör det ”i närområdena” än om flyktingarna kommer hit. Att vi nu göder smugglare och människohandlare. Och att många dör på vägen till Europa: ”Det är inte humant att försvara det nuvarande flyktingsystemet”.
 
I mätningarna går det bra för de flyktingrestriktiva danska Socialdemokraterna. Stefan Löfven hör alltså en partivän från ett grannland hålla ett brandtal för den nordiska modellen, och använda flera av SD:s favoritargument.”
 
En jämförelse mellan Danmark och Sverige:
 
andel invånare med ”ikke-vestlig” bakgrund i Danmark (utrikes födda samt födda i Danmark med en eller två föräldrar som är utrikes födda):
1980: 1%
2018: 8%
2060: ca 13%
 
andel invånare med utomvästerländsk bakgrund i Sverige (utrikes födda samt födda i Sverige med en eller två föräldrar som är utrikes födda):
1980: 1,5%
2018: 20%
2060: ca 35%
 
”Ikke-vestlig” och utomvästerländsk bakgrund innebär här att ha någon form av bakgrund i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien och i ovanstående siffror finns ej den s k ”tredje generationen” med.

M är åter ett 15%-parti, SAP:s siffror är nere på 1910-talsnivåer och SD är fortfarande världens största f d nazistparti

Moderaterna verkar nu vara tillbaka på den ”normala” (procent)nivå som partiet erhöll i val efter val och i decennium efter decennium efter det (för högern) framgångsrika s k kosackvalet 1928 och splittringen med ungdomsorganisationen 1934 och fram tills de borgerliga valsegrarna 1976 och 1979 – d v s kring 15-17%.
 
 
Vidare uppvisar Socialdemokraterna sådana katastrofsiffror att de numera är nere på samma låga (procent)siffror som partiet erhöll på 1910-talet innan den allmänna rösträttens införande (d v s innan det var ”fair play” som gällde) – d v s kring 26-28%.
 
Samtidigt fortsätter Sverigedemokraterna som nu ligger på 19% att vara världens absolut största parti med ett direkt nationalsocialistiskt förflutet liksom det högerpopulistiska och högerradikala parti i västvärlden som proportionellt och statistiskt sett i allra högsta grad domineras av (unga och lägre medelålders) vita män och detta paradoxalt nog (i båda fallen) i världens mest antifascistiska och antirasistiska och feministiska och jämställda land.