Kategori: Socialdemokraterna

Hur länge fortsätter SAP att vara ett arbetarparti?

DN:s Lina Lund och Björn af Kleen publicerade igår en artikel som handlade om vad det egentligen innebär för SAP att partiet gick framåt med stormsteg bland de högutbildade, höginkomsttagande majoritetssvenskarna i bl a Stockholms, Göteborgs och Malmös välmående innerstäder och valdistrikt (för Stockholms del handlar det bl a om Östermalm, Södermalm, Hägersten och Bromma) samtidigt som partiet tappade rejält till SD bland arbetarväljarna i bruksorterna, i de mindre kommunerna, på landsbygden och i glesbygden (och även till Nyans bland väljarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena).

SAP gick därtill även framåt i de välmående historiska innerstäderna i de mellanstora svenska kommunerna (läs: Örebro, Karlstad, Linköping, Jönköping, Umeå och Växjö o s v), vilka likaså domineras av högutbildade, höginkomsttagande majoritetssvenskar, liksom i de två historiska och likaledes välmående universitetsstäderna (d v s Lund och Uppsala) och den stora frågan är nu hur länge SAP egentligen kan kalla sig ett arbetarparti mot bakgrund av att SACO-kollektivet alltmer präglar SAP:s väljarkår.

SAP har kort och gott misslyckats med att ta tillbaka arbetarna från SD och SAP:s väljarkår består numera till stora delar dels av pensionerade arbetare, som SAP visserligen kan leva relativt länge på och åtminstone i några val till framöver p g a att majoritetssvenskarna numera lever så otroligt länge och p g a de gigantiska årskullar som föddes på fr a 1940-talet (och dessutom röstar pensionärerna i långt högre utsträckning än vad exempelvis de unga vuxna väljarna gör), dels av utomeuropéer i miljonprogramsområdena och dels just av de urbana SACO-väljarna som SAP ”erövrade” i 2022 års val.

En av dem som intervjuas i DN är den världsberömde franske forskaren Thomas Piketty som i sina artiklar och böcker alltid hyllar 1900-talets socialdemokratiska Sverige. 

Piketty brukar säga och skriva att Sverige var ett av världens mest ojämlika länder vid 1900-talets ingång, som på den tiden plågades av en astronomisk massutvandring (en av tre av alla unga vuxna i både fertil och arbetsför ålder lämnade landet under runt 60 år på raken…), extrema klassklyftor, en antikverad överhet (d v s kungahuset, adeln, kyrkan och armén) som klamrade sig fast vid den förlorade stormaktstiden och fortfarande sörjde förlusten av Finland (och också Norge) och mycket låga fruktsamhetstal, men att landet sedan kom att utvecklas till världens och antagligen också historiens mest jämlika samhälle någonsin någon gång runt 1980 tack vare de klassmedvetna svenska arbetarna och deras på sin tid så mäktiga parti som tidvis erhöll över 50% i de efterkrigstida valen (d v s SAP som en gång var världens mäktigaste socialistiska parti utanför den kommunistiska världen).

Det går också att ana mellan raderna i intervjun att Piketty fruktar att svenska SAP snart kan komma att gå samma öde till mötes som det en gång så mäktiga franska Socialistpartiet har gjort, som idag nästan har smält bort (Le Pen ”stal” de majoritetsfranska arbetarna medan vänsterpopulisten Mélenchon ”stal” minoritetsväljarna i de franska ”banlieues”) men som innan dess just blev ett parti för de högutbildade, höginkomsttagande majoritetsfransmännen i Paris historiska innerstad som lite elakt kallades för bohemborgarvänstern eller ”les bobos”. I USA kallas deras motsvarighet de högutbildade, höginkomsttagande vita amerikanerna som röstar på Demokraterna för ”brahminvänstern” och i Storbritannien kallas de (d v s de högutbildade, höginkomsttagande majoritetsbritterna som röstar på Arbetarpartiet) som bekant för ”champagnesocialisterna”.

I Sverige har vi dock ännu ingen språklig beteckning på SAP:s nya SACO-väljare – d v s kort och gott övre medelklass- och överklassväljarna inne på Östermalm och Södermalm – för Arbetets Daniel Swedins föreslagna och inte särskilt snälla uttryck ”Prada-väskorna” fungerar nog inte riktigt som en passande benämning på dessa nya SAP-väljare.

https://www.dn.se/sverige/fran-folkhem-till-medveten-elit-sa-bytte-s-valjarbas/

”Magdalena Andersson förlorade regeringsmakten, men Social-demokraterna gjorde ett kanonval i landets mer exklusiva kvarter. De nya välmående väljarna utmanar S självbild och reser en obekväm fråga: Hur länge till kan partiet kalla sig för Sveriges arbetarparti?

(…)

”På Östermalm, Stockholms mest exklusiva stadsdel, gjorde Socialdemokraterna ett kanonval samtidigt som Moderaterna backade något. Mönstret är inte unikt för Stockholms innerstad. 

I Malmö ökade Socialdemokraterna i de havsnära kvarteren väster om centrum. I Uppsala och Lunds välmående delar kan samma dramatiska utveckling skönjas.”

(…)

”Borde Socialdemokraterna fira tillströmningen av ”Prada-väskorna” till partiet, som tidningen Arbetets politiska redaktör Daniel Swedin kallar de röda Östermalms-väljarna?

En månad efter valet träffades medlemmarna i en av S lokala innerstadsföreningar på restaurang Kamarina på Gotlandsgatan i hjärtat av Södermalm i Stockholm. 

Här, i närheten av Nytorget, gjorde Socialdemokraterna ett lysande val med siffror som närmar sig 40 procent av väljarunderlaget – Palmenivåer.

Men när partiveteraner som Bosse Ringholm och Leif Pagrotsky utvärderade resultatet tillsammans med några av rörelsens unga intellektuella som Tiden-redaktören Payam Moula och debattören Lotta Häyrynen var stämningen ambivalent.

Det pågår ett väljarutbyte i Socialdemokraterna som partiet inte är helt bekväm med. 
Framgången på Östermalm, bland kvinnliga entreprenörer som Hannah Widell och Amanda Schulman, som kampanjade för Magdalena Andersson i valrörelsens slutskede, har en baksida.

– Man är ju dum om man surar över fler röster, men som socialdemokrat skäms man ju lite över att ha sådana valarbetare, säger en S-källa. 

För första gången röstade lika många tjänstemän som arbetare på S i höstens val, visar SVT:s vallokalsunderökning. 

– S vill ju centralt inte ha det väljarutbytet, säger Lotta Häyrynen, som var på plats på Kamarina. 

– Man har lagt jättemycket fokus på vinna tillbaka arbetarväljare från Sverigedemokraterna. Men det har man inte lyckats med.”

(…)

”Frågar man utländska bedömare som den franske stjärnekonomen Thomas Piketty var det svenska valresultatet väntat.

– Ni svenskar betalar priset för Socialdemokraternas avsaknad av jämlikhetsambition, säger Piketty över videolänk från Paris.

Han är aktuell med den svenska översättningen av boken ”En kort historik om jämlikhet”.

– Det smärtar mig att säga det – för jag känner stor beundran för vad Socialdemokraterna åstadkom i Sverige när de först tog makten på 1930-talet. 

För Piketty rymmer det svenska exemplet en svindlade ironi. 

I början av 1900-talet lyckades Socialdemokraterna reformera ett av världens mest ojämlika länder med hjälp av införandet av bland annat arvsskatt och förmögenhetsskatt. Men mot slutet av seklet lade Socialdemokraterna sina egna klassutjämnade verktyg på hyllan och Sveriges förmögenhetsklyftor började växa igen.

Samtidigt har Socialdemokraterna, skriver Piketty i ”Kapitalet och ideologin”, successivt förlorat sin ”traditionella folkliga väljarbas” och blivit ett parti för de ”relativt välbärgade” svenskarna. 

Det är kanske ingen slump. Den välmående medelklassen i svenska storstäder har fått ha sina besparingar i fred.

Men avsaknaden av ekonomisk ”rättviseambition” förskjuter partiets gamla bas, säger Piketty. 

– När Socialdemokraterna slutar beskatta svenska miljardärer, när partiet säger att det är för komplicerat med ekonomisk omfördelning, då säger partiet samtidigt att social rättvisa inte är möjlig. Människor som missgynnas av systemet kommer då att ty sig till alternativen.

Inte för att arbetarklassen nödvändigtvis tror att stängda gränser eller strypt invandring utgör en patentlösning på alla samhällsproblem, säger Piketty. Men reformerna signalerar en samhällsomvandlade vision som slocknat i socialdemokratin, säger han.”

Ressentimentet och hatet mot S sitter sannerligen djupt hos SD:arna:

igår kväll sade Kristersson i sitt segertal att hans nya konservativa regering ska ”laga Sverige” och han refererade därmed direkt till föreställningen om att Sverige är trasigt och sjukt på samma sätt som att Åkesson igår skrev på Facebook och Instagram att ”arbetet med att göra Sverige bra igen” påbörjas i och med regeringsskiftet.

Sjukdomsmetaforen har både M och SD liksom KD masspridit under den senaste valrörelsen och den har som bekant en tämligen mörk historia.

Samtidigt kunde SD-topparna inte hålla sig från att uttrycka sin bitterhet mot S även när den så eftertraktade segern är inom räckhåll – d v s de kunde inte ens igår kväll njuta fullt ut av segerns sötma utan de var bara tvungna att uttrycka sin vrede över att Magdalena Andersson i sitt avgångstal sade att ”många känner oro” över SD:s exceptionella valframgång och att många ”redan har mött hat och hot” samt att hon själv både ”ser och delar den oron” och känner oro över extremism och våld.

SD:s vrede mot Morgan Johansson är djupt ideologisk

Under våren 2022 och egentligen ända sedan 2020, som ett sätt slå tillbaka mot BLM-rörelsen, har ett flertal SD-riksdagsledamöter motionerat och (interpellations)debatterat om svensk kultur och svenskhet existerar eller ej liksom om svenskfientlighet och omvänd rasism existerar eller ej och det har i stort sett alltid varit Morgan Johansson som har fått svara på och debattera med SD i dessa sammanhang.

I de SD-anknutna alternativmedierna har S-regeringens (och den tidigare S-MP-regeringens) enligt SD:arna undvikande svar rönt stor upprördhet och antagligen sårat SD/SD:arna in i hjärteroten (i stil med ”Morgan Johansson vägrar att erkänna att svensk kultur existerar” respektive ”Morgan Johansson vägrar att erkänna att svenskfientlighet existerar”) mot bakgrund av att frågan om svenskhet och om omvänd rasism utgör själva kärnan i partiet liksom något av partiets existensberättigande.

Det är troligt att detta är en av orsakerna till att Johansson har utsetts till SD:s mest avskydda minister utöver det faktum att skjutningarna har ökat dramatiskt sedan pandemin och det är därmed en synnerligen ideologisk orsak till misstroendeförklaringen.

Och att Johansson sannerligen är ett rött skynke för SD men också för M har stått klart sedan länge och inte minst p g a den måhända hårda och kompromisslösa antifascistiska linje som Johansson förestår på Twitter. Johansson är f ö en av de ministrar som genom åren oftast har retweetat mig, vilket varje gång det sker väcker stor vrede bland SD:arna då det uppfattas som ”vänsterextremt” av Johansson att göra det.

S väljer alltmer TAN-vänsterpopulismens väg

Aftonbladets Anna Sjögren intervjuar jämställdhetsminister Eva Nordmark som nu öppnar för att anamma SD:s förslag om att ta bort barnbidragets flerbarnstillägg för familjer som är bidragsberoende (läs: barnrika hushåll med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena) för att få ut kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund i arbetslivet.

Bakgrunden till intervjun och utspelet står att finna i att Magdalena Anderssons regering på sistone har sjösatt flera förslag för att en gång för alla försöka få kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund att börja förvärvsarbeta och denna demografiska subgrupp i den svenska totalbefolkningen uppfattas behövas för den svenska ekonomins del och gruppen uppfattas också stå långt ifrån majoritetssamhället och leva marginaliserat och segregerat och inte minst ojämställt enligt majoritetssvenska mått mätt.

Idag är 3% av de majoritetssvenska kvinnorna arbetslösa att jämföra med 18,4% av de utrikes födda kvinnorna och bland kvinnorna med bakgrund i den s k MENA-regionen och subsahariska Afrika handlar det om en arbetslöshet på runt 30%. Därtill står 250 000 utrikes födda kvinnor helt och hållet utanför arbetslivet varav de allra flesta har bakgrund i den s k MENA-regionen och subsahariska Afrika och de är inte ens inskrivna som arbetssökande vilket innebär att de saknas helt i arbetslöshetsstatistiken. En hög andel av dessa kvinnor är unga och s k hemmafruar som har barn och oftast många barn och det är detta faktum som Nordmark adresserar i intervjun.

Medan en majoritet av de majoritetssvenska kvinnorna numera ej längre är i barnafödande ålder överhuvudtaget så är majoriteten av kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund omvänt i s k fertil ålder. Kvinnor med utomeuropeisk bakgrund uppvisar därtill en betydligt högre fruktsamhet än kvinnor med svensk bakgrund. 

Den stora frågan är nu om det svenska majoritetssamhället kommer att lyckas att få ut de unga kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund i arbetslivet vilka idag i hög grad är s k hemmafruar med i många fall ett flertal barn därhemma utifrån det majoritetssvenska idealet att både kvinnor och män ska förvärvsarbeta och om/när de väl får barn så ska de dela på både föräldraansvaret och hushållsarbetet.

”Kvinnor födda utanför Sverige är hårdast drabbade av arbetslöshet. För att isoleringen ska brytas vill regeringen informera om familjeplanering – och arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Eva Nordmark öppnar nu för att fasa ut flerbarnstillägget. 

– Man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja, säger hon till Aftonbladet.”

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/jay5w9/eva-nordmark-skaffa-inte-fler-barn-an-du-kan-forsorja?fbclid=IwAR3sAH5l8BfP4KSzjZEb48ij8QmIZnGobVm1GdjrfTi2k-2iIFsCnjLlMnA

”Det är stora skillnader mellan inrikes- och utrikesfödda när det gäller arbetslöshet. Mer än var tionde i gruppen saknar jobb att gå till. För utrikesfödda kvinnor är det värst: nästan var femte, 18,4 procent, är arbetslös. 

Det här är ett integrations- och jämställdhetsproblem som enligt Eva Nordmark beror på en rad orsaker. Många kommer från länder där kvinnor inte är en självklar del av arbetskraften, saknar arbetslivserfarenhet och har bristande kunskaper i svenska. 

– Man tar ett större ansvar för omsorgen i hemmet och tar också ut mer av föräldrapenningen, säger Eva Nordmark. Hon menar att vissa bidrag slår fel och ”låser in” kvinnor. 

Ett är etableringstillägget, ersättning som nyanlända kan få när de deltar i etableringsprogram via Arbetsförmedlingen. Det ges baserat på hushållet. 

– Ofta börjar mannen i familjen jobba tidigare. När båda börjar jobba förlorar de ersättningen och då förlorar de på att kvinnan går ut i arbetslivet, säger Eva Nordmark. Nu ska det ges individuellt.

Eva Nordmark menar också att det är viktigt att informera kvinnorna om konsekvenserna av att skaffa många barn. Flera myndigheter, som Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och Försäkringskassan, får i uppdrag att informera om familjeplanering och ge karriärsråd.

– Alla som kan arbeta ska arbeta. Man ska inte skaffa fler barn än man ska försörja, det är en viktig utgångspunkt. Det är därför vi ger det här uppdraget. 

Exakt hur det ska gå till är upp till myndigheterna men enligt Eva Nordmark kan det handla om att jobba uppsökande eller att man informerar i samband med att man har andra kontakter med kvinnorna. Man ska också koppla på trossamfund och civilsamhälle. 

Om man gör valet att skaffa många barn och stanna hemma med dem, är det inte okej?

– Man skaffar så många barn man vill, vi kommer inte begränsa det. Men det är viktigt att vi är tydliga med konsekvenserna om man skaffar flera barn. Gör jag det är risken att jag inte kommer in på arbetsmarknaden, får en sämre pension och att jag inte kan försörja mina barn på rätt sätt och ger dem rätt möjligheter i livet.

”Skaffa inte fler barn än du kan försörja” det kan ju låta som en rätt hård retorik. 

– Det är viktigt att man säger som det är. I Sverige förväntas det att både kvinnor och män jobbar. 

Ett bidrag som debatterats är barnbidragets flerbarnstillägg som innebär mer pengar ju fler barn man har. Sverigedemokraterna vill att det slopas för familjer som är bidragsberoende då man menar att det bidrar till segregation.

Något som Eva Nordmark nu öppnar för.

– Skulle vi ta bort det nu så skulle det innebära att flera barn blir fattiga. Men jag utesluter inte att vi kan fasa ut det framöver. Vi måste vara redo att ändra även dessa reformer, välfärdssystem ska inte stänga in människor i sina hem.” 

För första gången på många år är SD inte längre det största partiet bland de svenska männen

S åtnjuter idag det högsta stödet på hela åtta år i opinionsinstitutet Sifos väljarbarometer på grund av en kombination av pandemin, som har inneburit att 100 000-tals arbetarväljare har övergett SD och återvänt till S, och den ryska invasionen av Ukraina, och nu återvänder även arbetarmännen till S:

För första gången på många år är nu S det största partiet bland landets män med 27,7% att jämföra med SD:s stöd på 25,3% och dessutom är S just nu det största partiet bland förstagångsväljarna vilka ”normalt” annars tenderar att föredra M. Det faktum att SD i år efter år har varit de svenska männens parti par préférence är m a o inte längre gällande och med all sannolikhet ”tack vare” den ryska invasionen av Ukraina.

Innan pandemin utbröt var S och SD jämnstarka och i vissa opinionsundersökningar nosade SD t o m på ”guldplatsen” men idag är det svårt att tänka sig att SD återigen kommer att kunna uppnå ett stöd på 22-24% och än mindre att tänka sig att SD kommer att kunna erhålla 22-24% i valet i september i år mot bakgrund av att både pandemin och kriget i Ukraina missgynnar partiet rejält och just nu straffas SD av (arbetar)väljarna (inklusive av arbetarmännen) för att åtminstone tidigare ha varit riksdagens mest pro-ryska parti.

https://www.svd.se/efter-invasionen–hogsta-stodet-for-s-pa-atta-ar

”Mätningen, den första från SvD/Sifo sedan krigsutbrottet, visar på flera tydliga förändringar. Socialdemokraterna noteras för 32,8 procent, en signifikant ökning med 3,2 procentenheter sedan förra månaden. Det är partiets högsta notering sedan mars 2014, för exakt åtta år sedan.”

(…)

”Mätningen visat att partiet framför allt vinner kvinnliga väljare, men det strömmar även in män. Sverigedemokraterna har länge varit det största partiet bland manliga väljare, men nu syns ett trendbrott när Socialdemokraterna är störst i gruppen, berättar Toivo Sjörén.”

(…)

”Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, gör en jämförelse med opinionsutvecklingen nu med den akuta fasen i början av coronapandemin våren 2020. Även då ökade stödet för Socialdemokraterna kraftigt för att sedan sjunka tillbaka något. – Det blir en effekt där väljare ”samlas under flaggorna” vid stora kriser och det är ju kriget ett exempel på, säger han.”

Håller en ny TAN-vänster på att formera sig i detta nu?

SvD:s Maggie Strömberg intervjuar idag Nooshi Dadgostar som berättar om V:s nya strategi för att nå väljarna i det svenska ”hjärtlandet” – d v s arbetarna och den lägre medelklassen på landsbygden och i glesbygden och i bruksorterna och de mindre kommunerna runtom i landet.

Under sommaren 2021 lyckades V under en period med den närmast osannolika bedriften att både ”erövra” arbetarväljare från SD och S på en och samma gång, vilket antagligen har gett s k ”blodad tand” och liksom Andersson (under pandemin lyckades ju S återerövra 100 000-tals arbetarväljare från SD) väljer nu Dadgostar till synes en TAN-vänsterinriktning (och inte en GAL-vänsterdito) som betyder att tala mindre om klimatkatastrofen liksom om hbtq-frågor, feminism och antirasism och om att vara ”livsstilsvänster” av storstadssnitt (d v s inte äta kött, äta och även dricka ekologiskt, konsumera hållbart o s v) mer om motsättningen stad-land liksom om de mindre kommunernas problematik.

Kvar i GAL-fältet är därmed i huvudsak MP och C om TAN-vänsterinriktningen fortsätter hos både V och S. ”Under Nooshi Dadgostars ledning ska V sluta prata livsstil och klimat – för att nå SD-sympatisörer i bruksorten.

”Man kan ta en charter till Sunny beach och ändå vara vänsterpartist”, säger vice ordförande Ida Gabrielsson.”

https://www.svd.se/v-direktiv-undvik-ta-upp-kottkritik-och-bilskam

”I ett internt dokument finns en lista på ämnen som partiledningen vill att vänsterpartisterna ska undvika när de talar med väljare om klimatet: Minskad köttkonsumtion. Förändringar av privatkonsumtion. Förbud av försäljning av fossildrivna bilar efter 2025. Behovet av livsstilsförändringar ska helst inte nämnas alls. Allt det riskerar att skrämma bort partiets nya målgrupp, människor i bruksorten. Eller som det står i kommunikationsdokumentet om frågorna man inte ska prata om:

”De befäster klyftan mellan progressiv, urban medelklass, och mer konservativ rural arbetarklass.”

En torsdagskväll i slutet av januari sitter vice ordförande Ida Gabrielsson i ett konferensrum på riksdagskansliet och pratar in i en skärm.

– Jag tycker ibland att vänstern, inte vi som är med på det här mötet så klart, utan några andra i vänstern. De kan vara lite… Hon söker efter en formulering.

– …vi ska inte ha en elitistisk stämning. Vi måste hitta ett sätt att bli ett självklart val för folk som är från bruksorten. Jag kan själv uppleva en skillnad om jag är i Sandviken eller på en tillställning här i Stockholm. På några ställen jag har varit på har det känts som att man är lite udda när man inte har högskoleutbildning eller så. På andra sidan datorn finns 150 medlemmar som lyssnar på Ida Gabrielssons presentation av rapporten ”Ett nytt sätt att vara vänster tillsammans”. I den är bruksorten central.

Ida Gabrielsson är själv uppvuxen i Sandviken, alla manliga vänner jobbade på järnverket Sandvik, alla kvinnliga på kommunen. Föräldrarna var arbetarklass och Ida Gabrielsson fikade bort gymnasiet. Hon läste upp betygen långt senare på komvux och hade precis börjat en socionomutbildning när hon kom in i riksdagen 2018. I rapporten beskriver Ida Gabrielsson hur Vänsterpartiet framför allt har vuxit i storstäder och universitetsstäder. Nu är målet att få människor som har slutat rösta rött att komma tillbaka. Hemma i Sandviken hade Socialdemokraterna 48 procent och Vänsterpartiet 13 procent när Ida Gabrielsson satt i fullmäktige 2002. Nu har båda partierna krympt och Sverigedemokraterna vuxit.”

(…)

”I kompisgänget finns Jenny Lindahl, kommunikationschefen som ligger bakom den nya kommunikationsstrategin. Den som säger att vänsterpartisterna ska fokusera på några få frågor. Hon brukar säga att de ska prata om sådant som gör konkret materiell skillnad för människor och inte lägga energi på det som bara är åsikter, där det egentligen inte spelar någon roll vad man röstar på. Här finns Kalle Larsson, kanslichef och en av dem som deltog i förhandlingarna med regeringen om att släppa fram Magdalena Andersson i höstas. Han är gift med Ida Gabrielsson. Ali Esbati, ny ekonomisk-politisk talesperson, är med på ett hörn. Men viktigare för partiledaren är kanske Sandro Scocco, som väckte stor uppmärksamhet när han kom till partiet förra året eftersom han har bakgrund som LO-ekonom.”

(…)

”Som många andra pratar hon om att förutsättningarna förändrades när Nooshi fällde Löfvens regering i somras.

– Oj, vilken respons vi har fått det senaste året. På orten där jag bor älskar SD-sympatisörer det vi har gjort. Vi har stått upp för vanligt folk mot etablissemanget.”

Historikern Håkan Blomqvist påminner om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Historikern Håkan Blomqvist påminner i det senaste numret av ETC Magasin om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Håkan påminner också om att det var efter Första världskriget som ett fönster öppnades för ett kort ögonblick vad gällde att kunna ifrågasätta kolonialismen och rastänkandet men som dock gick om intet ganska snart därefter. 

När Nationernas förbund bildades 1920, d v s FN:s föregångare, begärde Japan att förbundets statuter skulle ta upp rasfrågan och att rasernas likaberättigande skulle skrivas in som en av förbundets grundsatser. Första världskrigets segrarmakter i form av den s k Ententen avslog dock med bestämdhet Japans begäran då de ju nästan alla var kolonialmakter på den tiden.

Och på Stockholmskonferensen 1917, när många av Europas socialister möttes i Stockholm för att bl a försöka verka för ett slut på kriget och återuppbygga den internationella arbetarrörelsen besökte även representanter från olika europeiska kolonier Sverige för att delta i konferensen. Bland konferensdeltagarna hittades långväga delegater från bl a Algeriet, Indien, Egypten och Marocko men deras antikoloniala frågor fick inget större gehör. 

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carl Lindhagen kommenterade i efterhand (1935) Stockholmskonferensen och de europeiska socialisternas ointresse för de antikoloniala frågorna på följande vis i ett anförande i riksdagen:

”I detta bortseende från rasernas likställighet och även de andra rasernas människovärde ligger också en för freden särdeles farlig europeisk synvilla. Även arbetarpartiernas representanter äro liksom övriga partiers medlemmar i regel ”européer”, och där stanna vi. En ambassad av ombud från samtliga nordafrikanska folk samt åtskilliga asiatiska nationaliteter infann sig i Stockholm hösten 1917 för att uppsöka den Skandinavisk-Holländska socialdemokratiska kommitté, som var församlad i Stockholm för att återuppväcka Internationalen till en protest mot världskriget. Främlingarna ville kräva frigörelse från de europeiska herraväldena. De klappade dock förgäves på den nämnda kommitténs dörr, och ännu mindre skulle det lönat sig, förmodar jag, att vädja till de övriga svenska partiernas högkvarter.”

””Det är enbart komiskt, när blonda och blåögda saknare av fast mark under fötterna stå upp och predika internationell jämlikhet och broderskap för alla raser, högt utvecklade och efterblivna. Om jag nu talar som vit man, så gör jag det med den vita rasens absoluta överlägsenhet, den ras som lett och skall leda till nästa istid.” 

Nej citatet är inte från Ku Klux Klan eller Nordiska motståndsrörelsen. Det var tidningen Social-Demokratens utrikesredaktör, den socialdemokratiske diplomaten Gösta Langenfelt som i partiets tidskrift Tiden 1918 inte skrädde orden mot vänstersocialister som ville avveckla kolonialvälden. 

”Företagsamma folk” som bar den högre kulturen, förklarade Langenfelt, kunde inte invänta de efterblivna raserna och hade rätt att expandera, ”principen om ägandet av kolonier är orubblig och säker”. 

Inom den internationella socialdemokratiska rörelsen hade i början av 1900-talet en ledande strömning utvecklats som förespråkade att ”socialistisk kolonialpolitik” skulle reformera, inte avskaffa, tidens kolonialvälden. ”Socialimperialister”, kallades de av vänstern. 

I kölvattnet av Första världskriget varnade filosofen Oswald Spengler för västerlandets undergång. Enligt den inflytelserika socialdarwinismen och rasvetenskapen var Europa illa ute, rent demografiskt. Dess dugligaste unga män ruttnade bort i massgravarna. Franska kolonialtrupper från Afrika påstods producera ”bastarder” i fältbordeller och genom våldtäkter på tyska kvinnor. ”Den svarta skammen vid Rehn”, blev fältrop både för kvinnorörelser och blivande svenska Furugårdsnazister. 

De besuttnas rädsla för ”massan” som alltsedan franska revolutionen plågat överheten stegrades när världskriget övergick i europeiska folkresningar. Det var ”samhällets bottensats” som ansågs ha flutit upp till ytan och hotade det vita Europas världsdominans från snart sagt alla håll, i öster av bolsjevismens ”judiska fanatiker” i spetsen för den slaviska ”hjordmänniskan”, från söder av ”de lägre rasernas” antikolonialism och underifrån av underklassernas ”blodkaos”. 

Det var i detta första sammanbrott för de europeiska stormakternas världskontroll som rasistiska överideologier knakade i fogarna. Demokrater och humanister i olika politiska och religiösa läger sökte trycka tillbaka det värsta och förespråka olika varianter av ”människors lika värde”. Bolsjeviker och andra revolutionärer stormade mot kapitalistisk rasism och antisemitism för de koloniala folkens frihet och ”rasernas jämlikhet”. Under ett historiskt ögonblick. 

Kunde något nytt växa ur världskrigets ruiner? Säkert, men fascism och nazism hann före och lyckades samla ihop den gamla världens överhetsideal bakom nya stormtrupper. Det krävdes ett nytt världskrig plus 1950-och 60-talets koloniala revolutioner och upproriska medborgarrättskamp för att åter pressa tillbaka rasmaktsidéerna. USA:s seger mot Japan 1945 förklarades ännu gärna med hjälp av rasistisk vithetspropaganda, fram till nederlaget i Vietnam. 

Den så kallade neoimperialismens exploateringar liksom globaliseringens massmigration av lågbetald arbetskraft har emellertid bildat grund för reproduktion av rasistisk praktik och idévärld. Men långt ifrån motståndslöst. 

Om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 i ord vände sig mot allt rasförtryck, och den koloniala frigörelsen etablerade nya realiteter, kom även vetenskapen att efterhand ompröva tidigare rasdogmer. Det är nu länge sedan idéer om den vita rasens överlägsenhet kunde torgföras i till och med socialdemokratiska pressorgan.”

När Stefan Löfven avgår gör han det som åtminstone västvärldens (eller kanske t o m världens) mest antirasistiska regeringschef

Det finns väl en del att säga om Löfvens tid som statsminister och om hans två rödgröna regeringar (eller tre om en också räknar den regering som tillträdde efter sommarens regeringskris) vad gäller bl a migrationspolitiken men det går inte att säga något annat än att Löfven med största säkerhet åtminstone är västvärldens (eller kanske t o m världens) mest antirasistiska regeringschef när han avgår då han dels:


1, Kontinuerligt och gång på gång har benämnt SD som ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet (få europeiska regeringschefer vågar idag uttrycka sig så explicit om sina länders högerpopulistiska partier),


2, har stått bakom västvärldens (eller kanske t o m världens) enda nationella plan mot strukturell rasism (åtminstone fram tills dess att Biden tillträdde efter Trump och gjorde detsamma för USA:s del),


3, har allokerat 10-tals och åter 10-tals miljoner till antirasistisk verksamhet liksom till utbildning och forskning om rasism,


4, har allokerat 100-tals miljoner för att bekämpa fattigdomen i miljonprogramsområdena,

5, har tagit intiativ till ett svenskt museum om Förintelsen,

6, samt i sitt första regeringstal explicit lovat att bekämpa antisemitism, islamofobi, afrofobi och andra former av rasism.

V fortsätter att ”stjäla” fler arbetarväljare från S än vad SD gör i ännu en opinionsundersökning som har genomförts efter sommarens regeringskris

V fortsätter att ”stjäla” fler arbetarväljare från S än vad SD gör i ännu en opinionsundersökning som har genomförts efter sommarens regeringskris. 

Tidigare har då SD varit det parti som har ”stulit” merparten av arbetarväljarna från S under många års tid men sedan regeringskrisen har V (be)visat att det faktiskt går att ”stjäla” fler arbetarväljare från S än vad SD normalt gör.

I Norge talades det tidigare om den s k FrP-koden, d v s den ”kod” som gjorde att Fremskrittspartiet tidigare ”stal” alla norska arbetarväljare från Arbeiderpartiet vilket den norska vänstern till vänster om Arbeiderpartiet inte lyckades göra, och kanske går det numera att säga att V faktiskt har knäckt SD-koden?

Enligt dagens Sifo-mätning är S vidare nu tillbaka på sin pre-pandemi-nivå med runt 24% och 2,6% har gått förlorat till V och 1,7% till SD.

SD ligger tyvärr fortsatt på över 20% (20,5%) såsom i flertalet andra opinionsundersökningar som har genomförts sedan regeringskrisen och SD fortsätter även att vara det enskilt största partiet i Skåne (30,1%).

Kan danska S komma att bli en förebild för svenska S och den svenska arbetarrörelsen och vänstern vad gäller att ta tillbaka de högerpopulistiska arbetarväljarna?

Den danska journalisten och författaren Carsten Jensen skriver idag i DN om danska S som är det enda av de en gång så mäktiga, traditionella socialistiska arbetarpartierna i Europa (vilka under större delen av 1900-talet alltid erhöll mellan 35-50% av rösterna, och vilka fr a mobiliserade och samlade den allra största delen av de olika ländernas arbetarklass) som har lyckats med att ta tillbaka de arbetarväljare som tidigare röstade högerpopulistiskt (d v s på DF i Danmarks fall) och som därför numera ligger på närmast osannolika 30% i de danska opinionsundersökningarna.

De traditionella socialistiska arbetarpartierna runtom i Europa är då annars numera antingen i det närmaste utraderade eller så ”harvar” de på med runt 15-25% i opinionsundersökningarna och i de olika valen – d v s de är helt enkelt numera ”blott en skugga av sitt forna jag” (d v s i jämförelse med 1900-talet och även med 00-talet) då de högerpopulistiska och högerradikala partierna har tagit deras arbetarväljare.

Också i Sverige finns det röster och krafter inom svenska S liksom inom den svenska arbetarrörelsen och vänstern i allmänhet som ser danska S som en ideologisk förebild och som ser danska S väg och vänsterpopulismen som den enda vägen framåt för vänstern för att ta tillbaka alla de svenska arbetare som idag röstar på SD. 

En del av dem hittas i och runt tankesmedjan Tiden, d v s arbetarrörelsens gamla tankesmedja, medan andra som står till vänster om både S och V redan har ”bildat eget”, d v s det finns idag en mindre vänsterpopulistisk flora av lokalpartier och mindre partier till vänster om S och V som har anammat samma retorik som danska S står för varav flera valdes in i olika kommunfullmäktigeförsamlingar i 2018 års val.

Det ska dock sägas att den svenska vänstern i bred mening antagligen är mer antifascistisk och antirasistisk än i något annat europeiskt land och inte minst beror det på att både S och V har valt att stå emot SD på ett sätt som nog inga andra motsvarande partier har gjort runtom i Europa. Om detta mest bara beror på partiledarna och partiledningen eller inte är svårt att veta men det är ett faktum att både de före detta och nuvarande partiledarna för S och V har varit och är mycket tydligt emot SD. Inte minst har svenska S nuvarande ledare Stefan Löfven om och om igen upprepat utan att vare sig blinka eller rynka pannan att SD är ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet.

Det är dock tyvärr samtidigt ett faktum att SD har stulit 100 000-tals och åter 100 000-tals arbetarväljare (och även lägre medelklassväljare) från S under de senaste åren även om det på sistone mest verkar vara f d M-(medelklass)väljare som numera gör att SD fortsätter att växa och inte f d S-(arbetar)väljare (åtminstone inte i samma utsträckning som tidigare).

https://www.dn.se/kultur/carsten-jensen-danska-s-har-blivit-populisternas-arvtagare/

”En ny storhetstid tycks ha inletts för den danska socialdemokratin. Den bygger på en robust folklig tradition och hyllar välfärdsstaten, men har noll tolerans för invandring. Dogmen att integrationen har misslyckats härskar nu enväldigt i dansk politik, skriver Carsten Jensen.

Danmark har de senaste årtiondena varit ett politiskt laboratorium i Europa, där nya politiska idéer provats ut. Under 1990-talet berodde det på Dansk Folkeparti, det första högerpopulistiska partiet i Europa som kombinerade motstånd mot invandring med ett försvar för välfärdsstaten, den som gjort Danmark till internationell förebild.

Partiets framgångsrecept var inte bara Danmark åt danskarna utan också, vilket var långt mer slagkraftigt, att den danska välfärdsstaten skulle vara etnisk och förbehållen danskarna. Det var inte bara vid gränsen det skulle vara tillträde förbjudet för utlänningar. Det skulle det vara också i dörren till danska sjukhus.

Nu är Danmark åter igen ett politiskt laboratorium. Den danska socialdemokratin har blivit den mest livskraftiga i Europa, där socialismen annars överallt tycks vara i kris. Vore det val i morgon skulle socialdemokraterna efter två år vid makten vinna stort med över 30 procent av rösterna, siffror partiet inte har nått upp till sedan 1998. Vilket annat socialistparti i Europa har ett sådant stöd?

Har de danska socialdemokraterna hittat receptet på säker succé? Bör partiet vara en förebild för Europas krisdrabbade socialistpartier? Partiets eget svar är ett eftertryckligt ja: Och receptet är detsamma som Dansk Folkepartis: Noll flyktingar och en hård, konfrontativ linje mot invandrare.

Den danska välfärdsstaten har skapats av arbetarrörelsen. Under större delen av 1900-talet var den danska socialdemokratins dominans ojämförlig. Så började erosionen. Sedan millennieskiftet har partiet bara haft makten under sex år, men nu tycks en ny storhetstid ha inletts.

Ett bottenläge nåddes under socialdemokraternas förra regeringsperiod, från 2011 till 2015, fyra fatala år som resulterade i en dånande valförlust och en stormande framgång för Dansk Folkeparti. Det var inte invandringspolitiken som avgjorde valet, det var välfärdsstaten. 

Den politiskt oerfarna socialdemokratiska partiledaren Helle Thorning-Schmidt förklarade att välfärdsstaten avlösts av den så kallade konkurrensstaten, där anpassning till globaliseringen och världsmarknaden var det centrala. Resultatet blev att den yttersta högerflanken stärktes och plötsligt framstod som välfärdsstatens sista trovärdiga försvarare.

Socialdemokraterna nämnde aldrig mer konkurrensstaten. I stället återintroducerade de gamla socialdemokratiska värderingarna. Partiets nya ledare, Mette Frederiksen, inkarnerar bejakandet av en robust folklig tradition, som i hennes tolkning också rymmer mot¬vilja mot invandrare. För att återvinna arbetarröster som förlorats till den yttersta högern ska äkta socialdemokrater från och med nu tala och låta som den yttersta högern.”

(…)

”Socialdemokraterna samtyckte till att Danmark från 2017 och fram till 2020 inte tog emot en enda av FN:s kvotflyktingar, trots att FN rekommenderar Danmark att ta emot 500 per år. Under 2020 togs 30 kvotflyktingar emot. En lag har just antagits som gör det möjligt att skicka asylsökare till länder utanför Europa, där de i läger kan vänta på svaret på sina ansökningar. Med sikte på ett framtida avtal har socialdemokratiska ministrar under våren besökt Rwanda, som på 1990-talet var skådeplats för ett bestialiskt folkmord.

Sedan 2015 har det bara givits tillfälliga uppehållstillstånd till asylsökare. Det är också därför det nu finns planer på att skicka hem 500 syriska flyktingar till Damaskus-området, som Danmark som enda europeiskt land har förklarat vara säkert.”

(…)

”Dogmen att integrationen har misslyckats härskar nu enväldigt i dansk politik. Kritik utifrån kommer enligt partiet bara att öka dess popularitet bland de högerpopulistiska väljare som tidigare röstade på Dansk Folkeparti.

Och vilka är då de arbetarväljare som socialdemokraterna friar till? Väljarundersökningar visar att de framför allt är äldre outbildade arbetare från landsorten. Storstädernas unga och den utbildade medelklassen, grupper som historiskt sett också alltid varit en del av socialdemokratins bas, har lämpats åt sidan i en kortsiktig fokusering på makt, där mål och medel förväxlas.

Så om Danmark ännu en gång blir en förebild och ett modelland så kommer det att vara i en framtid när EU befinner sig i upplösning och ett isolationistiskt, splittrat Europa förlorar all politisk betydelse. Danmark först betyder Europa sist. Det är den danska socialdemokratins politik under kommande år: Nej till unga väljare som är engagerade i klimatet och framtiden. Ja till dem som vill sätta klackarna i marken och rösta för ett etniskt rent Danmark.”