Kategori: Socialdemokraterna

Historikern Håkan Blomqvist påminner om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Historikern Håkan Blomqvist påminner i det senaste numret av ETC Magasin om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Håkan påminner också om att det var efter Första världskriget som ett fönster öppnades för ett kort ögonblick vad gällde att kunna ifrågasätta kolonialismen och rastänkandet men som dock gick om intet ganska snart därefter. 

När Nationernas förbund bildades 1920, d v s FN:s föregångare, begärde Japan att förbundets statuter skulle ta upp rasfrågan och att rasernas likaberättigande skulle skrivas in som en av förbundets grundsatser. Första världskrigets segrarmakter i form av den s k Ententen avslog dock med bestämdhet Japans begäran då de ju nästan alla var kolonialmakter på den tiden.

Och på Stockholmskonferensen 1917, när många av Europas socialister möttes i Stockholm för att bl a försöka verka för ett slut på kriget och återuppbygga den internationella arbetarrörelsen besökte även representanter från olika europeiska kolonier Sverige för att delta i konferensen. Bland konferensdeltagarna hittades långväga delegater från bl a Algeriet, Indien, Egypten och Marocko men deras antikoloniala frågor fick inget större gehör. 

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carl Lindhagen kommenterade i efterhand (1935) Stockholmskonferensen och de europeiska socialisternas ointresse för de antikoloniala frågorna på följande vis i ett anförande i riksdagen:

”I detta bortseende från rasernas likställighet och även de andra rasernas människovärde ligger också en för freden särdeles farlig europeisk synvilla. Även arbetarpartiernas representanter äro liksom övriga partiers medlemmar i regel ”européer”, och där stanna vi. En ambassad av ombud från samtliga nordafrikanska folk samt åtskilliga asiatiska nationaliteter infann sig i Stockholm hösten 1917 för att uppsöka den Skandinavisk-Holländska socialdemokratiska kommitté, som var församlad i Stockholm för att återuppväcka Internationalen till en protest mot världskriget. Främlingarna ville kräva frigörelse från de europeiska herraväldena. De klappade dock förgäves på den nämnda kommitténs dörr, och ännu mindre skulle det lönat sig, förmodar jag, att vädja till de övriga svenska partiernas högkvarter.”

””Det är enbart komiskt, när blonda och blåögda saknare av fast mark under fötterna stå upp och predika internationell jämlikhet och broderskap för alla raser, högt utvecklade och efterblivna. Om jag nu talar som vit man, så gör jag det med den vita rasens absoluta överlägsenhet, den ras som lett och skall leda till nästa istid.” 

Nej citatet är inte från Ku Klux Klan eller Nordiska motståndsrörelsen. Det var tidningen Social-Demokratens utrikesredaktör, den socialdemokratiske diplomaten Gösta Langenfelt som i partiets tidskrift Tiden 1918 inte skrädde orden mot vänstersocialister som ville avveckla kolonialvälden. 

”Företagsamma folk” som bar den högre kulturen, förklarade Langenfelt, kunde inte invänta de efterblivna raserna och hade rätt att expandera, ”principen om ägandet av kolonier är orubblig och säker”. 

Inom den internationella socialdemokratiska rörelsen hade i början av 1900-talet en ledande strömning utvecklats som förespråkade att ”socialistisk kolonialpolitik” skulle reformera, inte avskaffa, tidens kolonialvälden. ”Socialimperialister”, kallades de av vänstern. 

I kölvattnet av Första världskriget varnade filosofen Oswald Spengler för västerlandets undergång. Enligt den inflytelserika socialdarwinismen och rasvetenskapen var Europa illa ute, rent demografiskt. Dess dugligaste unga män ruttnade bort i massgravarna. Franska kolonialtrupper från Afrika påstods producera ”bastarder” i fältbordeller och genom våldtäkter på tyska kvinnor. ”Den svarta skammen vid Rehn”, blev fältrop både för kvinnorörelser och blivande svenska Furugårdsnazister. 

De besuttnas rädsla för ”massan” som alltsedan franska revolutionen plågat överheten stegrades när världskriget övergick i europeiska folkresningar. Det var ”samhällets bottensats” som ansågs ha flutit upp till ytan och hotade det vita Europas världsdominans från snart sagt alla håll, i öster av bolsjevismens ”judiska fanatiker” i spetsen för den slaviska ”hjordmänniskan”, från söder av ”de lägre rasernas” antikolonialism och underifrån av underklassernas ”blodkaos”. 

Det var i detta första sammanbrott för de europeiska stormakternas världskontroll som rasistiska överideologier knakade i fogarna. Demokrater och humanister i olika politiska och religiösa läger sökte trycka tillbaka det värsta och förespråka olika varianter av ”människors lika värde”. Bolsjeviker och andra revolutionärer stormade mot kapitalistisk rasism och antisemitism för de koloniala folkens frihet och ”rasernas jämlikhet”. Under ett historiskt ögonblick. 

Kunde något nytt växa ur världskrigets ruiner? Säkert, men fascism och nazism hann före och lyckades samla ihop den gamla världens överhetsideal bakom nya stormtrupper. Det krävdes ett nytt världskrig plus 1950-och 60-talets koloniala revolutioner och upproriska medborgarrättskamp för att åter pressa tillbaka rasmaktsidéerna. USA:s seger mot Japan 1945 förklarades ännu gärna med hjälp av rasistisk vithetspropaganda, fram till nederlaget i Vietnam. 

Den så kallade neoimperialismens exploateringar liksom globaliseringens massmigration av lågbetald arbetskraft har emellertid bildat grund för reproduktion av rasistisk praktik och idévärld. Men långt ifrån motståndslöst. 

Om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 i ord vände sig mot allt rasförtryck, och den koloniala frigörelsen etablerade nya realiteter, kom även vetenskapen att efterhand ompröva tidigare rasdogmer. Det är nu länge sedan idéer om den vita rasens överlägsenhet kunde torgföras i till och med socialdemokratiska pressorgan.”

När Stefan Löfven avgår gör han det som åtminstone västvärldens (eller kanske t o m världens) mest antirasistiska regeringschef

Det finns väl en del att säga om Löfvens tid som statsminister och om hans två rödgröna regeringar (eller tre om en också räknar den regering som tillträdde efter sommarens regeringskris) vad gäller bl a migrationspolitiken men det går inte att säga något annat än att Löfven med största säkerhet åtminstone är västvärldens (eller kanske t o m världens) mest antirasistiska regeringschef när han avgår då han dels:


1, Kontinuerligt och gång på gång har benämnt SD som ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet (få europeiska regeringschefer vågar idag uttrycka sig så explicit om sina länders högerpopulistiska partier),


2, har stått bakom västvärldens (eller kanske t o m världens) enda nationella plan mot strukturell rasism (åtminstone fram tills dess att Biden tillträdde efter Trump och gjorde detsamma för USA:s del),


3, har allokerat 10-tals och åter 10-tals miljoner till antirasistisk verksamhet liksom till utbildning och forskning om rasism,


4, har allokerat 100-tals miljoner för att bekämpa fattigdomen i miljonprogramsområdena,

5, har tagit intiativ till ett svenskt museum om Förintelsen,

6, samt i sitt första regeringstal explicit lovat att bekämpa antisemitism, islamofobi, afrofobi och andra former av rasism.

V fortsätter att ”stjäla” fler arbetarväljare från S än vad SD gör i ännu en opinionsundersökning som har genomförts efter sommarens regeringskris

V fortsätter att ”stjäla” fler arbetarväljare från S än vad SD gör i ännu en opinionsundersökning som har genomförts efter sommarens regeringskris. 

Tidigare har då SD varit det parti som har ”stulit” merparten av arbetarväljarna från S under många års tid men sedan regeringskrisen har V (be)visat att det faktiskt går att ”stjäla” fler arbetarväljare från S än vad SD normalt gör.

I Norge talades det tidigare om den s k FrP-koden, d v s den ”kod” som gjorde att Fremskrittspartiet tidigare ”stal” alla norska arbetarväljare från Arbeiderpartiet vilket den norska vänstern till vänster om Arbeiderpartiet inte lyckades göra, och kanske går det numera att säga att V faktiskt har knäckt SD-koden?

Enligt dagens Sifo-mätning är S vidare nu tillbaka på sin pre-pandemi-nivå med runt 24% och 2,6% har gått förlorat till V och 1,7% till SD.

SD ligger tyvärr fortsatt på över 20% (20,5%) såsom i flertalet andra opinionsundersökningar som har genomförts sedan regeringskrisen och SD fortsätter även att vara det enskilt största partiet i Skåne (30,1%).

Kan danska S komma att bli en förebild för svenska S och den svenska arbetarrörelsen och vänstern vad gäller att ta tillbaka de högerpopulistiska arbetarväljarna?

Den danska journalisten och författaren Carsten Jensen skriver idag i DN om danska S som är det enda av de en gång så mäktiga, traditionella socialistiska arbetarpartierna i Europa (vilka under större delen av 1900-talet alltid erhöll mellan 35-50% av rösterna, och vilka fr a mobiliserade och samlade den allra största delen av de olika ländernas arbetarklass) som har lyckats med att ta tillbaka de arbetarväljare som tidigare röstade högerpopulistiskt (d v s på DF i Danmarks fall) och som därför numera ligger på närmast osannolika 30% i de danska opinionsundersökningarna.

De traditionella socialistiska arbetarpartierna runtom i Europa är då annars numera antingen i det närmaste utraderade eller så ”harvar” de på med runt 15-25% i opinionsundersökningarna och i de olika valen – d v s de är helt enkelt numera ”blott en skugga av sitt forna jag” (d v s i jämförelse med 1900-talet och även med 00-talet) då de högerpopulistiska och högerradikala partierna har tagit deras arbetarväljare.

Också i Sverige finns det röster och krafter inom svenska S liksom inom den svenska arbetarrörelsen och vänstern i allmänhet som ser danska S som en ideologisk förebild och som ser danska S väg och vänsterpopulismen som den enda vägen framåt för vänstern för att ta tillbaka alla de svenska arbetare som idag röstar på SD. 

En del av dem hittas i och runt tankesmedjan Tiden, d v s arbetarrörelsens gamla tankesmedja, medan andra som står till vänster om både S och V redan har ”bildat eget”, d v s det finns idag en mindre vänsterpopulistisk flora av lokalpartier och mindre partier till vänster om S och V som har anammat samma retorik som danska S står för varav flera valdes in i olika kommunfullmäktigeförsamlingar i 2018 års val.

Det ska dock sägas att den svenska vänstern i bred mening antagligen är mer antifascistisk och antirasistisk än i något annat europeiskt land och inte minst beror det på att både S och V har valt att stå emot SD på ett sätt som nog inga andra motsvarande partier har gjort runtom i Europa. Om detta mest bara beror på partiledarna och partiledningen eller inte är svårt att veta men det är ett faktum att både de före detta och nuvarande partiledarna för S och V har varit och är mycket tydligt emot SD. Inte minst har svenska S nuvarande ledare Stefan Löfven om och om igen upprepat utan att vare sig blinka eller rynka pannan att SD är ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet.

Det är dock tyvärr samtidigt ett faktum att SD har stulit 100 000-tals och åter 100 000-tals arbetarväljare (och även lägre medelklassväljare) från S under de senaste åren även om det på sistone mest verkar vara f d M-(medelklass)väljare som numera gör att SD fortsätter att växa och inte f d S-(arbetar)väljare (åtminstone inte i samma utsträckning som tidigare).

https://www.dn.se/kultur/carsten-jensen-danska-s-har-blivit-populisternas-arvtagare/

”En ny storhetstid tycks ha inletts för den danska socialdemokratin. Den bygger på en robust folklig tradition och hyllar välfärdsstaten, men har noll tolerans för invandring. Dogmen att integrationen har misslyckats härskar nu enväldigt i dansk politik, skriver Carsten Jensen.

Danmark har de senaste årtiondena varit ett politiskt laboratorium i Europa, där nya politiska idéer provats ut. Under 1990-talet berodde det på Dansk Folkeparti, det första högerpopulistiska partiet i Europa som kombinerade motstånd mot invandring med ett försvar för välfärdsstaten, den som gjort Danmark till internationell förebild.

Partiets framgångsrecept var inte bara Danmark åt danskarna utan också, vilket var långt mer slagkraftigt, att den danska välfärdsstaten skulle vara etnisk och förbehållen danskarna. Det var inte bara vid gränsen det skulle vara tillträde förbjudet för utlänningar. Det skulle det vara också i dörren till danska sjukhus.

Nu är Danmark åter igen ett politiskt laboratorium. Den danska socialdemokratin har blivit den mest livskraftiga i Europa, där socialismen annars överallt tycks vara i kris. Vore det val i morgon skulle socialdemokraterna efter två år vid makten vinna stort med över 30 procent av rösterna, siffror partiet inte har nått upp till sedan 1998. Vilket annat socialistparti i Europa har ett sådant stöd?

Har de danska socialdemokraterna hittat receptet på säker succé? Bör partiet vara en förebild för Europas krisdrabbade socialistpartier? Partiets eget svar är ett eftertryckligt ja: Och receptet är detsamma som Dansk Folkepartis: Noll flyktingar och en hård, konfrontativ linje mot invandrare.

Den danska välfärdsstaten har skapats av arbetarrörelsen. Under större delen av 1900-talet var den danska socialdemokratins dominans ojämförlig. Så började erosionen. Sedan millennieskiftet har partiet bara haft makten under sex år, men nu tycks en ny storhetstid ha inletts.

Ett bottenläge nåddes under socialdemokraternas förra regeringsperiod, från 2011 till 2015, fyra fatala år som resulterade i en dånande valförlust och en stormande framgång för Dansk Folkeparti. Det var inte invandringspolitiken som avgjorde valet, det var välfärdsstaten. 

Den politiskt oerfarna socialdemokratiska partiledaren Helle Thorning-Schmidt förklarade att välfärdsstaten avlösts av den så kallade konkurrensstaten, där anpassning till globaliseringen och världsmarknaden var det centrala. Resultatet blev att den yttersta högerflanken stärktes och plötsligt framstod som välfärdsstatens sista trovärdiga försvarare.

Socialdemokraterna nämnde aldrig mer konkurrensstaten. I stället återintroducerade de gamla socialdemokratiska värderingarna. Partiets nya ledare, Mette Frederiksen, inkarnerar bejakandet av en robust folklig tradition, som i hennes tolkning också rymmer mot¬vilja mot invandrare. För att återvinna arbetarröster som förlorats till den yttersta högern ska äkta socialdemokrater från och med nu tala och låta som den yttersta högern.”

(…)

”Socialdemokraterna samtyckte till att Danmark från 2017 och fram till 2020 inte tog emot en enda av FN:s kvotflyktingar, trots att FN rekommenderar Danmark att ta emot 500 per år. Under 2020 togs 30 kvotflyktingar emot. En lag har just antagits som gör det möjligt att skicka asylsökare till länder utanför Europa, där de i läger kan vänta på svaret på sina ansökningar. Med sikte på ett framtida avtal har socialdemokratiska ministrar under våren besökt Rwanda, som på 1990-talet var skådeplats för ett bestialiskt folkmord.

Sedan 2015 har det bara givits tillfälliga uppehållstillstånd till asylsökare. Det är också därför det nu finns planer på att skicka hem 500 syriska flyktingar till Damaskus-området, som Danmark som enda europeiskt land har förklarat vara säkert.”

(…)

”Dogmen att integrationen har misslyckats härskar nu enväldigt i dansk politik. Kritik utifrån kommer enligt partiet bara att öka dess popularitet bland de högerpopulistiska väljare som tidigare röstade på Dansk Folkeparti.

Och vilka är då de arbetarväljare som socialdemokraterna friar till? Väljarundersökningar visar att de framför allt är äldre outbildade arbetare från landsorten. Storstädernas unga och den utbildade medelklassen, grupper som historiskt sett också alltid varit en del av socialdemokratins bas, har lämpats åt sidan i en kortsiktig fokusering på makt, där mål och medel förväxlas.

Så om Danmark ännu en gång blir en förebild och ett modelland så kommer det att vara i en framtid när EU befinner sig i upplösning och ett isolationistiskt, splittrat Europa förlorar all politisk betydelse. Danmark först betyder Europa sist. Det är den danska socialdemokratins politik under kommande år: Nej till unga väljare som är engagerade i klimatet och framtiden. Ja till dem som vill sätta klackarna i marken och rösta för ett etniskt rent Danmark.”

Idag skriver Socialdemokraterna historia i skuggan av den politiska krisen och under Löfvens andra rödgröna regerings sista skälvande dygn

Idag skriver Socialdemokraterna historia i skuggan av den politiska krisen och under Löfvens andra rödgröna regerings sista skälvande dygn:

Nu lovar socialminister Lena Hallengren att samtliga (adoptions)länder och samtliga (adoptions)år ska utredas i den kommande statliga adoptionsutredningen som syftar till att gå till botten med korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten. 

I så fall handlar det om över 60 000 utlandsadoptioner som har ägt rum till Sverige från åtminstone 130 olika ursprungsländer ända sedan 1950-talet och fram tills idag.

Med andra ord har 6 riksdagspartiers (med V i spetsen och det gäller då M, SD, C, L och KD) samlade krav på Löfvens rödgröna regering uppfyllts om Hallengren håller det hon idag aviserar till DN:s Josefin Sköld och Patrik Lundberg.

Inte minst var detta just det önskemål som landets utlandsadopterades samtliga föreningar och nätverk tillsammans krävde i en DN Debatt-artikel våras och som går helt i linje med den nederländska statliga adoptionsutredningens utformning och omfattning, som offentliggjordes tidigare i år.

Därmed skriver Socialdemokraterna historia under Löfvens andra rödgröna regerings sista skälvande dygn för det är symboliskt att det just är en SAP-minister som idag går ut med detta löfte: 

Det är nämligen värt att påminna om att den svenska arbetarrörelsen och vänstern ursprungligen var skeptisk till eller t o m emot internationell adoption och därmed går det möjligen att säga att ”cirkeln är sluten” som det brukar heta även om mycket vatten har flutit under broarna däremellan.

SAP var då ursprungligen på 1960-talet (liksom f ö även dåtidens V – d v s VPK – som faktiskt var emot internationell adoption ända in på 70-talet) rejält skeptiskt inställd till utlandsadoptionerna vilket föranledde dåtidens adoptionsförespråkare att ibland t o m utmåla svenska staten, myndighetsvärlden, SAP, Erlander och hans olika regeringar och ministrar som varande rasister. 

Så sent som 1969, när genomkorrupta Adoptionscentrum bildades på ett stort möte på ABF-huset i Stockholm, var Erlanders femte kvinnliga statsråd Camilla Odhnoff på plats, som bl a ansvarade för dåtidens invandrings- och familjepolitiken, och lade viss sordi på den annars uppsluppna stämningen genom att hålla ett tal där hon mellan raderna varnade för att internationell adoption höll på att utvecklas till ett ”överklassfenomen” och hon sade förmanande att de svenska adoptivföräldrarna skulle ”rensa ut varje föreställning om välgörenhet” samt tillade att ”tryck aldrig ned barnen i en tacksamhetsskuld”. Odhnoff refererade till att adoptivbarnen hade kommit att bli ”statussymboler” för den tidens svenska övre medelklass och överklass medan internationell adoption hade börjat uppfattas som ett slags ”u-hjälp”, en ”god gärning” och en ”humanitär” handling.

”Socialministern tillsätter en utredning av internationella adoptioner till Sverige. Lena Hallengren pekar särskilt ut Chile och Kina, men lovar att fler länder ska granskas. Utredningen kan sträcka sig fram till i dag.

– Människor i Sverige vill veta hur adoptionerna verkligen har gått till, säger hon.”

https://www.dn.se/varlden/hallengren-vi-ska-utreda-adoptionerna-fran-kina

”DN har under våren granskat brott i adoptionernas spår. Mödrar i fattiga länder, som Chile och Colombia, har vittnat om hur de berövats sina barn. De fick höra att barnen avled efter förlossningen. Barnen stals i hemmet, på gatan och från dagbarnvård.

Vad som hände med barnen fick föräldrarna aldrig veta.

I helgen har DN också berättat om hur gravida kvinnor i Sydkorea pressas att lämna sina barn för adoption. I Kina skapade donationer till barnhemmen ekonomiska incitament för kriminella och statstjänstemän att ”skaffa fram” övergivna barn.

Tusentals barn har kommit till Sverige med uppdiktade historierom att allt har gått rätt till.

DN:s granskning av rapporter och korrespondens mellan svenska myndigheter visar att oegentligheter har varit kända i fem årtionden.

Men adoptionerna har fortsatt.

Efter DN:s inledande publiceringar i februari öppnade socialminister Lena Hallengren (S) för en översyn av adoptionsförmedlingen från 1960-talen till 1990-talen.

Nu säger hon att frågan har vuxit.

– Människor i Sverige vill veta hur adoptionerna verkligen har gått till. Hur har vi arbetat? Hur har vi säkerställt att barnen är övergivna? Vi har ratificerat både Haagkonventionen och Barnkonventionen. Är det ändå något som brister? Och vad kan vi lära av det?

– Vi vill att utredningen ska ge svar, det är kanske inte möjligt på individnivå, men det är viktigt att veta hur det har sett ut på en strukturell nivå.

Lena Hallengren säger att utredningen kommer att spänna över ett längre tidsperspektiv och gälla flera länder, utöver Chile.

– Kina är ett av de länder som kommer att finnas med. Det är ett land som Sverige haft väldigt många adoptioner i från. Men det kommer absolut att bli fler länder.

Just nu pågår arbetet med att ta fram direktiv för utredningen. Vem som kommer att leda utredningen är ännu inte klart.

De nederländska utredarna pratade om vikten av opartiskhet, att det inte finns personer i utredningen som har intresse i adoptionsfrågan. Hur ser du på det?

– Det är klart att det inte är meningen att det ska vara en person med egna intressen, det tycker jag känns ganska självklart.

Lena Hallengren räknar med att utredningen kan komma igång i slutet av sommaren.

– Det är också viktigt att granska adoptionsorganisationerna. Det som ni har skrivit härrör ju väldigt ofta till individer, personer i organisationer. Där vi behöver granska deras arbete och förstås också tillsynen av organisationerna, hur det arbetet egentligen har gått till.

Kan det bli fler länder?

– Jag tror inte att det kommer att vara två länder. Ska man peka ut länder nu, så menar jag att Chile är så självklart, jag tycker också att Kina är väldigt självklart. Det kommer att vara fler länder.

Kan utredningen sträcka sig ända fram till 2000-talet och 2010-talet?

– Absolut. Vi har inte satt någon gräns.

I DN:s granskning av adoptionerna från Kina säger experter att svenska tjänstemän har varit naiva som har litat på kinesiska tjänstemäns utsagor: alla barn var inte övergivna.

De menar också att donationerna, som ingick i adoptionsavgiften, skapade ekonomiska incitament för att skaffa fram fler ”adopterbara” barn.

– Jag blir lika berörd som alla andra av att läsa sådana här saker.

Det här är något som Sverige har accepterat i många år. Vad tänker du om det?

– Jag kan inte säga att ”det här har vi tyckt varit en rimlig ordning”. Det är intressant att en tillsynsmyndighet som tittar på detta tycker att det är ett rimligt sätt att jobba.

I DN:s granskning av adoptionerna från Sydkorea avslöjas att gravida kvinnor än i dag pressas att adoptera bort sina barn – av den adoptionsbyrå som förmedlar adoptioner till Sverige.

– Jag tycker att det är helt orimligt. Rådgivningen ska inte syfta till det. Den ska ju handla om att en kvinna får just råd och information.

Socialministern menar att Adoptionscentrum och tillsynsmyndigheten Mfof har ett särskilt ansvar.

– Jag tänker att det är viktigt att de som är på plats gör de här avvägningarna. Arbetar man som auktoriserad organisation så har man ett väldigt stort ansvar. Vår tillsynsmyndighet har också ett väldigt stort ansvar att göra allt man kan för att auktorisera organisationen, men också landet. Att göra allt man kan för att få de svar man behöver.

Sverige har en uttalat feministisk regering, som har för avsikt att driva en ”feministisk utrikespolitik”. Socialministern vill inte resonera om hur adoptionerna från Sydkorea rimmar med den ambitionen.

I stället återkommer hon till tillsynsmyndigheten Mfof:s ansvar att följa Haagkonventionen vars princip är att adoptivbarn i första hand ska placeras inom ursprungslandet.

– Det kan fortfarande finnas situationer där adoption kanske är att föredra framför ett barnhem, men det finns ingenting i svensk politik som ska understödja hedersnormer eller kulturer eller vilket ord vi nu använder. Ingen ska hjälpa ett land att upprätthålla den sortens strukturer.

I DN:s granskning ”Barn till varje pris” finns två återkommande mönster: fattiga mammor på landsbygden har berövats på sina barn – och tusentals barn har kommit till Sverige med blanka papper, utan vetskap om sin bakgrund.

Vad vill du säga till dem?

– Vi ska göra allt vad vi kan för att vi ska ha strukturer som gör att vi inte har adoptioner som inte går rätt till, i den mån som vi har adoptioner.

Socialministern poängterar att staten kan finansiera röttersök, i och med ett pilotprojekt som tillsynsmyndigheten Mfof driver.

– De som vill ska känna att den möjligheten finns och kommer att finnas framöver.

Adoptionscentrum säger till DN att staten bör finansiera dna-test för adopterade från Kina. Vad tycker du?

– Jag kan inte ta ställning till den frågan på stående fot.

– Men jag tänker att Adoptionscentrum också får fundera över hur man har agerat och hur man har för avsikt att agera och inte försöka lägga bollen för mycket i statens knä. Även om staten naturligtvis ska ta fortsatt ansvar för det som är statens ansvar.”

SD är idag ungefär lika stora i Stor-Stockholm som i Sydsverige och SD dominerar numera den vita övre arbetarklassen medan SAP numera domineras av den icke-vita lägre arbetarklassen

SD är idag ungefär lika stora i Stor-Stockholm som i Sydsverige och SD dominerar nu den övre majoritetsinvånardominerade arbetarklassen medan SAP numera domineras av den minoritetsinvånardominerade arbetarklassen precis som situationen ser ut i USA vad gäller Republikanernas och Demokraternas respektive väljarbaser bland de amerikanska arbetarna:
I årets sista stora opinionsundersökning (Sifo) fortsätter SD tyvärr att befästa sin position i huvudstadsregionen (liksom i Västsverige):


SD är nu t om ungefär lika stora i Stor-Stockholm minus Stockholms stad (d v s Sveriges största kommun) som i Sydsverige och därmed fortsätter huvudstaden att vara den enda större ”valkrets” där SD endast kan uppvisa ett ensiffrigt procenttal (ca 8-9%) då SD numera också har lyckats ”erövra” hela Norrland.
Det är mycket anmärkningsvärt att SD har växt så kraftigt just i Stockholms län under innevarande pandemi och antagligen handlar det om de alltför många skotten och bomberna som har avlossats respektive sprängts just där och just under pandemin.


I övrigt konstaterar både Sifo liksom SCB tidigare i veckan att SD:s bas till överväldigande delen utgörs av arbetare och fr a specifikt facklärda, förvärvsarbetande arbetarmän med skapliga inkomster som är medlemmar i ett LO-förbund (läs: inrikes födda som inte bor i miljonprogramsområdena och som utgör den övre arbetarklassen) medan SAP numera har mest stöd bland specifikt ej facklärda som inte alltid förvärvsarbetar och som uppvisar låga inkomster och som inte alltid är fackanslutna – d v s utrikes födda och ”andrageneration:are” i miljonprogramsområdena som utgör den lägre arbetarklassen och som idag utgör SAP:s kärnväljare – d v s SAP domineras idag av minoritetsarbetare såsom exempelvis brittiska Arbetarpartiet och amerikanska Demokraterna och tyska SPD numera gör.

Stefan Löfven är fortfarande västvärldens och kanske t o m världens mest antirasistiska och antifascistiska regeringschef

Stefan Löfven är i sanning fortfarande västvärldens och kanske t o m världens mest antirasistiska och antifascistiska regeringschef (vilket jag i alla fall tror grundar sig i hans egen biologiska familjebakgrund):
Det är faktiskt svårt att föreställa sig hur Sverige hade varit och sett ut idag om inte just Löfven hade varit landets statsminister sedan 2014 och fram tills dags dato, d v s efter det s k flyktingkrisåret när den svenska politiken slutligen lämnade 1900-talets klassbaserade höger/vänster-uppdelning bakom sig och GAL-TAN:iserades, d v s när kulturkriget till slut nådde Sverige (som då har gällt i våra grannländer och i större delen av övriga västvärlden bra mycket längre än hos oss men vi i Sverige brukar ju på gott och ont ofta vara ”sist på bollen” vad gäller att lämna det högmodernistiska 1900-talet med allt vad det innebar bakom oss).


I åtskilliga europeiska länder har de gamla, traditionella, socialistiska och arbetarklassbaserade masspartierna antingen smällt bort i det närmaste fullständigt eller anammat en högerpopulistisk retorik och även politik i flera västländer men detta har då ännu ej hänt i Sverige i någon större utsträckning och antagligen tack vare Löfven som hittills exempelvis har hållit kretsen runt Tankesmedjan Tiden relativt kort.
Ingen annan västerländsk regeringschef talar heller mig veterligen öppet om landets i fråga högerpopulistiska parti som varande rasistiskt och Löfven säger då t o m regelbundet att SD har en rasideologisk och nazistisk bakgrund och inget annat västland än Sverige har heller mig veterligen institutionaliserat en nationell plan mot strukturell rasism som ett stort antal myndigheter arbetar med/efter och som miljontals kronor har spenderats på. Under och efter sommarens BLM-rörelse har Löfvens regering t o m intensifierat arbetet mot rasism som ofta just benämns som strukturell rasism och allokerat ännu mer medel från statsbudgeten till att bekämpa rasism (https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/09/10-miljoner-till-arbetet-mot-rasism).


Till exempel ska Barnombudsmannen kartlägga hur landets barn och unga upplever rasism (https://www.regeringen.se/regeringsuppdrag/2020/11/uppdrag-att-ta-fram-kunskap-om-barns-och-ungas-utsatthet-for-rasism), länsstyrelserna runtom i landet ska arbeta med att bekämpa rasism och hudfärgsbaserad diskriminering i arbetslivet (https://www.regeringen.se/regeringsuppdrag/2020/09/uppdrag-att-utveckla-lansstyrelsernas-arbete-mot-rasism-pa-arbetsmarknaden) och Forum för levande historia ska undersöka hur invånare i Sverige erfar rasism i kontakt med myndigheterna och all form av offentlig verksamhet såsom i relation till välfärdstjänster av olika slag (https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/11/kunskap-om-rasism-i-kontakt-med-myndigheter-ska-kartlaggas) och antagligen kommer snart ett förslag till ett förbud mot rasideologiska och nazistiska organisationer och särskilt de som kan kopplas direkt till våldshandlingar.

Om Mona Sahlins första fysiska möte med Expo

Ann Charlott Altstadts anmälan av Mona Sahlins självbiografi ”Makt-Lös” i Aftonbladet är väl inte precis den snällaste av alla recensioner av Sahlins mycket uppmärksammade bok som jag själv hittills har läst och jag har väl inte så mycket att säga om Altstadts huvudargument att Sahlin närmast systematiskt ljuger och fabulerar och nästan ägnar sig åt ren historierevisionism annat än att jag kan bidra med mina minnen som då tyvärr inte överensstämmer med Sahlins dito – åtminstone inte sådana de är återgivna i boken.

Det var då jag som grundade Expo vars redaktion var inhyst på en rad olika Stockholmsadresser under åren 1994-97 och som i flera fall sammanföll med min egen bostad (såsom en villa i Mälarhöjden och Alfred Nobels gamla grindstuga i Vinterviken där jag i båda fallen bodde inneboende och varifrån jag författade och utgav de första numrena av Expo när den utgjorde ett uppkopierat nyhetsbrev) såsom Bysistorget på Södermalm där jag bodde under en period och där Expo samtidigt hade sin redaktion (efter två kortare sejourer på Lundagatan respektive på Färgargårdstorget).

I samband med och efter den s k Expo-affären 1996 som bl a ledde till att landets fyra största dagstidningar åter/tryckte delar av eller hela Expo blev vi på dåvarande Expo kontaktade av ett stort antal personer, partier, organisationer och aktörer som åtminstone jag på den tiden kopplade samman med det s k etablissemanget och med kändisskap (d v s rika och mäktiga och kända högutbildade höginkomsttagare kort och gott) och som på olika sätt ville hjälpa oss.

Det hela slutade med att Mona Sahlin, som just då var ute i kylan sedan den s k Toblerone-affären, 1996 besökte Expo och min bostad på Bysistorget på Söder som bestod av en s k våning (d v s en mycket stor lägenhet med många rum och högt i tak och med flera toaletter/badrum o s v) som en idag avliden vän och jag hyrde i andrahand och där Expos redaktion och arkiv också var inhyst under cirka två års tid (ironiskt nog låg SD:s dåvarande partihögkvarter faktiskt inte särskilt långt därifrån på Magnus Ladulåsgatan). Förutom Sahlin deltog även den idag avlidne artisten Rikard Wolff och dennes partner som på mötet, vilka båda kom i sällskap med Sahlin. Det var också Wolffs partner som hade anordnat mötet då han hade haft kontakt med Expos dåvarande chefredaktör.

Under mötet och fikastunden hörde Sahlin sig för om hur det gick för oss på Expo och hon ville också veta vem av oss i redaktionen som hade en bakgrund som (dömd) antifascist då det ansågs mycket kontroversiellt på den tiden (och vilket då var jag – så jag gav mig till känna och erkände s a s omedelbart att det just var jag – på den tiden var det då bara jag och en person till som arbetade på Expo dagligdags och jag bodde då som sagt samtidigt på Expo).

Inför mötet hade jag ”plockat” fram och samlat ihop olika exempel på hur den dåvarande svenska extremhögern skrev om Sahlin och som jag minns det kopierat upp dessa exempel åt henne som bestod av olika tidskriftsartiklar, pamfletter och annat propagandamaterial. För oss på dåvarande Expo var just det en slags metod att försöka få stöd bland s k kändisar – d v s att uppmärksamma dem på vad t ex SD skrev om dem på den tiden.

Detta var då det första fysisk-kroppsliga mötet mellan Expo och Sahlin och därefter fortsatte Sahlin att ha viss kontakt med Expo medan vi på Expo fortsatte att kontinuerligt men aningen oregelbundet informera henne om vad extremhögern titt som tätt skrev om Sahlin.

OBS: Att Sahlin minns fel i sin bok förtar naturligtvis inte på något sätt hennes mångåriga kamp för hbtq-personer och mot rasism.

https://www.aftonbladet.se/a/X8g5W7?fbclid=IwAR21ttsUr8dX1ISgQaWt5R7JCJYS_7vjOO4tF5xYv1pwLmT6n_2N-Kzh30c

”Sahlin var också enligt sig själv en tidigt engagerad antirasist. Men kan det verkligen stämma att Stieg Larsson ringde henne redan på 80-talet för att berätta att hon var SD:arnas och nazisternas främsta hatobjekt? Partiet bildades först 1988 och hon hade väl knappast utmejslat en antirasistisk profil under det decenniet.

I en DN-artikel från 2011 berättar Sahlin att Stieg Larsson i ett brev upplyst henne om hatet mot henne på nätet. Hon var då helt oförberedd och förklarar det med sin kamp mot rasism, för de homosexuellas rättigheter och att hon var feminist.

Kontakten med Larsson kan alltså knappast ha skett på 80-talet för då fanns inget nät och 1995 kallar hon sig för nybakad feminist i tidskriften Reporter. Om detta verkligen hänt så är 2001 ett troligare årtal. Då skriver Aftonbladet att Passagen just stängts ner och Stieg Larsson kommenterar nazisternas aktiviteter på nätsajten och Sahlin berättar att hon blivit ”smädad”.”

Om dagens svenskars syn på den krigstida samlingsregeringens eftergiftspolitik

I morse intervjuade P1/Sveriges Radio Oscar Österberg, forskningssamordnare vid Forum för levande historia, som presenterade en ny undersökning som visar att hela 2/3 av dagens svenskar (som deltog i undersökningen) anser att det var rätt av den dåvarande krigstida samlingsregeringen att låta tyska soldater passera genom Sverige på och via de s k permittenttågen för att strida mot Sovjetunionen (vid Ishavsfronten) samt att Sverige sålde (enorma mängder) och exporterade järnmalm till Nazi-Tyskland under i stort sett hela kriget medan endast 1/5 anser att det var fel.

https://sverigesradio.se/artikel/7555425

Den stora frågan som infinner sig (åtminstone hos mig) är då – går det att förstå detta (åtminstone för mig) oväntade resultat som ett utslag av dagens politiska situation? Det vill säga vilka är de där två tredjedelarna och vilka är den där femtedelen? Socialdemokrater som vill försvara Per-Albin Hanssons samlingsregering i efterhand (och som då ingår i de där två tredjedelarna)? Vänsterpartister som vill kritisera Per-Albin Hanssons samlingsregering i efterhand (och som då ingår i den där femtedelen)?

Och hur går detta (åtminstone för mig) oväntade resultat ihop med SD:s revisionistiska försök att skriva om historien och utmåla Per-Albin Hanssons samlingsregering som i det närmaste en pro-tysk regering? Det vill säga ingår sverigedemokraterna i den där femtedelen tillsammans med vänsterpartisterna?

Eller går det att förstå detta (åtminstone för mig) oväntade resultat som ett exempel på den typ av effekt som vi har sett under pandemin – d v s att stora delar av det s k svenska folket sluter upp mer eller mindre kvinn/mangrant bakom regeringen (oavsett regering) under kristider och kanske gäller denna typ av beteende även retroaktivt, d v s en stor majoritet av det s k svenska folket är beredda att även i efterhand stötta och stödja Per-Albin Hanssons samlingsregering?

För övrigt gjorde dåvarande Sifo sådana här liknande undersökningar en tid efter kriget har jag för mig – d v s Sifo frågade ett visst antal av dåtidens svenskar hur de ställde sig till olika omstridda aspekter av Per-Albin Hanssons samlingsregering men därefter har nog ingen gjort en sådan undersökning förrän nu år 2020.

I Motala grundades Sveriges första kooperativa konsumförening och 1888 fick Motala besök av Östergötlands kanske första asiat

Här är Sveriges äldsta/första kooperativa konsumentförening/konsumförening som arbetarna på Motala verkstad grundade 1888 under namnet Sällskapet arbetarnas ring. Utanför denna historiska Konsumbutik höll dessutom August ”Mäster” Palm något år därefter Motalas första socialistiska tal ståendes på en tunna och introducerade och införde därmed socialismen och marxismen i Motala. Alldeles i närheten hittas landets kanske allra vackraste och fr a mest originella Folkets hus, som verkstadsarbetarna uppförde 1907 och som därmed blev en viktig mötesplats under den ödesdigra storstrejken 1909 som ledde till att flera av strejk- och arbetarledarna tvingades lämna landet och utvandra till fr a USA.
115812776_10157706385850847_4192869533706501599_n
116147162_10157706385900847_4507849272696041534_n.jpg
116349537_10157706386000847_1537021988123002467_n
I omgivningen hittas slutligen även Bolagshuset, som en gång i tiden var Motala verkstads representationshus, och som 1888 förärades ett på den tiden mycket långväga besök (i Bolagshuset ägde då den högtidliga middagen rum) av en kinesisk s k mandarin ”av femte knappen” (d v s en regeringstjänsteperson vid det kejserliga hovet i den Förbjudna staden i Beijing) som tillsammans med en sekreterare och en tolk besökte den svenska industrialismens vagga Motala för att studera den svenska verkstadsindustrins dåvarande flaggskeppsfabrik (d v s Motala verkstad) på plats. Denne kinesiske mandarin och hans två landsmän blev därmed med all sannolikhet den första (nordost/sydost)asiaten som någonsin besökte Motala och kanske också Östergötland.
116217094_10157706386180847_5797935461943660743_n.jpg