Kategori: Socialdemokraterna

Om de senaste händelserna i Botkyrka och mina minnen från kommunen

De nya uppgifter som hela tiden framkommer rörande att Botkyrka kommuns ”starka kvinna” sedan 2015 Ebba Östlin nyligen röstades bort som kommunstyrelsens ordförande tack vare ett stort antal nya partimedlemmar varav flera är brottsaktiva och vilka i sin tur har blod-, släkt- och familjeband och/eller yrkesmässiga, sociala, och privata band till anställda vid ABF Botkyrka-Salem, som förra året tvingades bort från fyra fritidsgårdar som ABF Botkyrka-Salem tidigare drev har nu blivit en klassisk vänster- och högerfråga. 

Från högerhåll heter det att socialdemokraterna i Botkyrka har infiltrerats av gängkriminella och att partiledningen i Stockholms län har låtit detta fortgå trots att det har varit känt bland huvudstadsregionens partitoppar och från vänsterhåll heter det att det som anses ha framkommit inte stämmer överhuvudtaget då det handlar om en klassisk fraktionsstrid som hade kunnat gälla vilket parti som helst, att alla har rätt att gå med i ett parti oavsett bakgrund och att omröstningen gick rätt till.

Botkyrka är sedan länge kommunen i Sverige som är ”långt ifrån lagom” som kommunen tidigare marknadsförde sig själv som och själv arbetade jag där i nästan tio år på Mångkulturellt centrum som ägs av kommunen och lärde då känna denna kommun skapligt väl liksom att jag i olika sammanhang kom i kontakt med flertalet av de socialdemokratiska politiker som omtalas i media. 

Botkyrka var den första kommunen i Sverige som redan för långt över tio år sedan kom att domineras av invånare med utländsk bakgrund, d v s det var den första svenska kommunen där de infödda majoritetssvenskarna understeg 50% av samtliga kommuninvånare, och bredvid Södertälje och Malmö och några kommuner till har Botkyrka sedan länge kommit att stigmatiseras p g a den höga andelen invånare med utländsk bakgrund samtidigt som delar av södra Botkyrka idag utgör SD:s starkaste fäste i Stockholms län.


Jag arbetade i Botkyrka i närmare tio års tid på Mångkulturellt centrum i Fittja, som ägs av kommunen, och kom då själv ibland i kontakt med kommuninvånare som var brottsaktiva och hade en kriminell bakgrund liksom med kommuninvånare som var religiösa extremister, varav åtminstone en person gick med i IS och senare kom att stupa i IS-uniform om jag förstår det rätt, och dessutom arbetade jag under många år mycket nära och tillsammans med ABF Botkyrka-Salem samt genomförde en gång en studie som innebar att jag besökte fritidsgårdar i kommunen och intervjuade personalen där.

Jag betvivlar därför själv inte att det som verkar ha hänt nog kan ha hänt mot bakgrund av mina år i kommunen och en sak som jag fortfarande minns är att påfallande ofta var de kommuninvånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund som var aktiva i något sammanhang, och alltid på ett bra och positivt sätt – t ex att de arbetade för barn och unga, för att öka valdeltagandet, för att bekämpa rasism och diskriminering o s v – samtidigt personer som ibland hade en koppling till antingen kriminalitet eller till s k extremism.

Det var naturligtvis långt ifrån alltid så men ibland präglade den typen av personer nystartade föreningar och nätverk eller så var de aktiva i redan befintliga organisationer och sammanhang, d v s de var helt enkelt s k ”entreprenöriellt” lagda som fick saker gjort och den i det aktuella sammanhanget utpekade föreningen i Botkyrka som ska ha värvat alla nya partimedlemmar vilka avgjorde omröstningen till Östlins nackdel verkar t ex vara en sådan förening.

Det faktum att ABF Botkyrka-Salem tvingades bort från att driva fyra fritidsgårdar i kommunen p g a anklagelser om att personer som tillhör det s k Vårbynätverket befann sig på och besökte desamma är också något som jag känner igen från mina år i Botkyrka (OBS: detta är då något som ABF Botkyrka-Salem bestrider om jag förstår det rätt). Det talades nämligen ibland om att brottsaktiva äldre besökte både fritidsgårdar och föreningar och andra sammanhang där barn och unga befann sig, vilket alla naturligtvis tyckte var problematiskt, och som jag minns det så var det något som samtidigt var svårt att stoppa p g a av att det kan vara mycket svårt att ta avstånd från personer som en har delat sin barndom med eller som en är släkt med eller som en känner på annat sätt.




Om stödet för de socialistiska partierna bland arbetare, män och unga 2022 respektive 2022

En jämförelse mellan hur tre olika befolkningssegment röstade socialistiskt (d v s på S och V) för 20 år sedan och hur samma segment röstade den 11 september i år är närmast hisnande. 

Under hela efterkrigstiden och Kalla kriget och egentligen ända sedan mellankrigstiden har de socialistiska partierna tillsammans haft egen majoritet i Sverige och fr a p g a att arbetarna, männen och de unga vuxna har röstat överväldigande rött ända fram tills cirka år 2000 men så är det inte längre och den största orsaken till att så inte längre är fallet stavas SD.

Den svenska parlamentariska socialismen bars m a o upp av arbetarna, männen och ungdomen i årtionde efter årtionde medan ”omvänt” medel- och överklassen, kvinnorna och de äldre generellt tenderade att rösta borgerligt men idag är detta historiska faktum kort och gott historia.

klass (med fokus på arbetarna)
2002: 65% av arbetarna röstade på S och V
2022: 41% av arbetarna röstade på S och V medan 50% röstade på högerblocket (29% på SD och 14% på M)

kön (med fokus på männen)
2002: 50% av männen röstade på S och V
2022: 32% av männen röstade på S och V medan 56% röstade på högerblocket (25% på SD och 21% på M)

ålder (med fokus på de unga vuxna)
2002: 47% av de unga vuxna röstade på S och V
2022: 30% av de unga vuxna röstade på S och V medan 58% röstade på högerblocket (26% på M och 22% på SD)

De två socialistiska partierna (S och V) har m a o tappat rejält bland arbetarna, bland männen och bland de unga vuxna och främst p g a att SD har blivit så stora i dessa tre befolkningssegment.

Samma vindkantring går att skönja även vad gäller region med fokus på landsbygden och de mindre kommunerna (d v s utanför de tre storstadsregionerna och de mellanstora städerna) – där röstade kanske 60% på S och V 2002 men idag handlar det antagligen om runt 30% och i stället har SD kommit att bli det största partiet på landsbygden och de mindre kommunerna.

Bland väljarna med utländsk bakgrund ser det slutligen också likadant ut även om vindkantringen inte är lika extrem inom just det befolkningssegmentet: I 2002 års val röstade kanske 65% av invandrarna och deras barn på S och V att jämföra med runt 45% i 2022 års val.

Så vilka befolkningssegment röstar då vänster idag år 2022? 

Främst handlar det om högutbildade medelålders kvinnor i storstäderna men också om vissa subgrupper inom ovanstående segment såsom äldre, pensionerade arbetare (vilka i de flesta fall nog kommer att fortsätta att rösta rött fram till döddagar då de är så klassmedvetna) samt sist men inte minst utomeuropéerna – hela 47% inom den sistnämnda subgruppen röstade nämligen på S och V den 11 september i år och sannolikt hade en bra bit över 50% gjort det om inte Nyans hade ”stulit” så många utomeuropéers röster. 

Samtidigt gick valdeltagandet ned i 2022 års val för första gången på 20 års tid och allt tyder tyvärr på att det huvudsakligen beror på invånarna med utomeuropeisk bakgrund och antagligen fr a på de s k andragenerationarna vilka verkar ha röstskolkat i mycket hög grad den 11 september i år.

Hur länge fortsätter SAP att vara ett arbetarparti?

DN:s Lina Lund och Björn af Kleen publicerade igår en artikel som handlade om vad det egentligen innebär för SAP att partiet gick framåt med stormsteg bland de högutbildade, höginkomsttagande majoritetssvenskarna i bl a Stockholms, Göteborgs och Malmös välmående innerstäder och valdistrikt (för Stockholms del handlar det bl a om Östermalm, Södermalm, Hägersten och Bromma) samtidigt som partiet tappade rejält till SD bland arbetarväljarna i bruksorterna, i de mindre kommunerna, på landsbygden och i glesbygden (och även till Nyans bland väljarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena).

SAP gick därtill även framåt i de välmående historiska innerstäderna i de mellanstora svenska kommunerna (läs: Örebro, Karlstad, Linköping, Jönköping, Umeå och Växjö o s v), vilka likaså domineras av högutbildade, höginkomsttagande majoritetssvenskar, liksom i de två historiska och likaledes välmående universitetsstäderna (d v s Lund och Uppsala) och den stora frågan är nu hur länge SAP egentligen kan kalla sig ett arbetarparti mot bakgrund av att SACO-kollektivet alltmer präglar SAP:s väljarkår.

SAP har kort och gott misslyckats med att ta tillbaka arbetarna från SD och SAP:s väljarkår består numera till stora delar dels av pensionerade arbetare, som SAP visserligen kan leva relativt länge på och åtminstone i några val till framöver p g a att majoritetssvenskarna numera lever så otroligt länge och p g a de gigantiska årskullar som föddes på fr a 1940-talet (och dessutom röstar pensionärerna i långt högre utsträckning än vad exempelvis de unga vuxna väljarna gör), dels av utomeuropéer i miljonprogramsområdena och dels just av de urbana SACO-väljarna som SAP ”erövrade” i 2022 års val.

En av dem som intervjuas i DN är den världsberömde franske forskaren Thomas Piketty som i sina artiklar och böcker alltid hyllar 1900-talets socialdemokratiska Sverige. 

Piketty brukar säga och skriva att Sverige var ett av världens mest ojämlika länder vid 1900-talets ingång, som på den tiden plågades av en astronomisk massutvandring (en av tre av alla unga vuxna i både fertil och arbetsför ålder lämnade landet under runt 60 år på raken…), extrema klassklyftor, en antikverad överhet (d v s kungahuset, adeln, kyrkan och armén) som klamrade sig fast vid den förlorade stormaktstiden och fortfarande sörjde förlusten av Finland (och också Norge) och mycket låga fruktsamhetstal, men att landet sedan kom att utvecklas till världens och antagligen också historiens mest jämlika samhälle någonsin någon gång runt 1980 tack vare de klassmedvetna svenska arbetarna och deras på sin tid så mäktiga parti som tidvis erhöll över 50% i de efterkrigstida valen (d v s SAP som en gång var världens mäktigaste socialistiska parti utanför den kommunistiska världen).

Det går också att ana mellan raderna i intervjun att Piketty fruktar att svenska SAP snart kan komma att gå samma öde till mötes som det en gång så mäktiga franska Socialistpartiet har gjort, som idag nästan har smält bort (Le Pen ”stal” de majoritetsfranska arbetarna medan vänsterpopulisten Mélenchon ”stal” minoritetsväljarna i de franska ”banlieues”) men som innan dess just blev ett parti för de högutbildade, höginkomsttagande majoritetsfransmännen i Paris historiska innerstad som lite elakt kallades för bohemborgarvänstern eller ”les bobos”. I USA kallas deras motsvarighet de högutbildade, höginkomsttagande vita amerikanerna som röstar på Demokraterna för ”brahminvänstern” och i Storbritannien kallas de (d v s de högutbildade, höginkomsttagande majoritetsbritterna som röstar på Arbetarpartiet) som bekant för ”champagnesocialisterna”.

I Sverige har vi dock ännu ingen språklig beteckning på SAP:s nya SACO-väljare – d v s kort och gott övre medelklass- och överklassväljarna inne på Östermalm och Södermalm – för Arbetets Daniel Swedins föreslagna och inte särskilt snälla uttryck ”Prada-väskorna” fungerar nog inte riktigt som en passande benämning på dessa nya SAP-väljare.

https://www.dn.se/sverige/fran-folkhem-till-medveten-elit-sa-bytte-s-valjarbas/

”Magdalena Andersson förlorade regeringsmakten, men Social-demokraterna gjorde ett kanonval i landets mer exklusiva kvarter. De nya välmående väljarna utmanar S självbild och reser en obekväm fråga: Hur länge till kan partiet kalla sig för Sveriges arbetarparti?

(…)

”På Östermalm, Stockholms mest exklusiva stadsdel, gjorde Socialdemokraterna ett kanonval samtidigt som Moderaterna backade något. Mönstret är inte unikt för Stockholms innerstad. 

I Malmö ökade Socialdemokraterna i de havsnära kvarteren väster om centrum. I Uppsala och Lunds välmående delar kan samma dramatiska utveckling skönjas.”

(…)

”Borde Socialdemokraterna fira tillströmningen av ”Prada-väskorna” till partiet, som tidningen Arbetets politiska redaktör Daniel Swedin kallar de röda Östermalms-väljarna?

En månad efter valet träffades medlemmarna i en av S lokala innerstadsföreningar på restaurang Kamarina på Gotlandsgatan i hjärtat av Södermalm i Stockholm. 

Här, i närheten av Nytorget, gjorde Socialdemokraterna ett lysande val med siffror som närmar sig 40 procent av väljarunderlaget – Palmenivåer.

Men när partiveteraner som Bosse Ringholm och Leif Pagrotsky utvärderade resultatet tillsammans med några av rörelsens unga intellektuella som Tiden-redaktören Payam Moula och debattören Lotta Häyrynen var stämningen ambivalent.

Det pågår ett väljarutbyte i Socialdemokraterna som partiet inte är helt bekväm med. 
Framgången på Östermalm, bland kvinnliga entreprenörer som Hannah Widell och Amanda Schulman, som kampanjade för Magdalena Andersson i valrörelsens slutskede, har en baksida.

– Man är ju dum om man surar över fler röster, men som socialdemokrat skäms man ju lite över att ha sådana valarbetare, säger en S-källa. 

För första gången röstade lika många tjänstemän som arbetare på S i höstens val, visar SVT:s vallokalsunderökning. 

– S vill ju centralt inte ha det väljarutbytet, säger Lotta Häyrynen, som var på plats på Kamarina. 

– Man har lagt jättemycket fokus på vinna tillbaka arbetarväljare från Sverigedemokraterna. Men det har man inte lyckats med.”

(…)

”Frågar man utländska bedömare som den franske stjärnekonomen Thomas Piketty var det svenska valresultatet väntat.

– Ni svenskar betalar priset för Socialdemokraternas avsaknad av jämlikhetsambition, säger Piketty över videolänk från Paris.

Han är aktuell med den svenska översättningen av boken ”En kort historik om jämlikhet”.

– Det smärtar mig att säga det – för jag känner stor beundran för vad Socialdemokraterna åstadkom i Sverige när de först tog makten på 1930-talet. 

För Piketty rymmer det svenska exemplet en svindlade ironi. 

I början av 1900-talet lyckades Socialdemokraterna reformera ett av världens mest ojämlika länder med hjälp av införandet av bland annat arvsskatt och förmögenhetsskatt. Men mot slutet av seklet lade Socialdemokraterna sina egna klassutjämnade verktyg på hyllan och Sveriges förmögenhetsklyftor började växa igen.

Samtidigt har Socialdemokraterna, skriver Piketty i ”Kapitalet och ideologin”, successivt förlorat sin ”traditionella folkliga väljarbas” och blivit ett parti för de ”relativt välbärgade” svenskarna. 

Det är kanske ingen slump. Den välmående medelklassen i svenska storstäder har fått ha sina besparingar i fred.

Men avsaknaden av ekonomisk ”rättviseambition” förskjuter partiets gamla bas, säger Piketty. 

– När Socialdemokraterna slutar beskatta svenska miljardärer, när partiet säger att det är för komplicerat med ekonomisk omfördelning, då säger partiet samtidigt att social rättvisa inte är möjlig. Människor som missgynnas av systemet kommer då att ty sig till alternativen.

Inte för att arbetarklassen nödvändigtvis tror att stängda gränser eller strypt invandring utgör en patentlösning på alla samhällsproblem, säger Piketty. Men reformerna signalerar en samhällsomvandlade vision som slocknat i socialdemokratin, säger han.”

Ressentimentet och hatet mot S sitter sannerligen djupt hos SD:arna:

igår kväll sade Kristersson i sitt segertal att hans nya konservativa regering ska ”laga Sverige” och han refererade därmed direkt till föreställningen om att Sverige är trasigt och sjukt på samma sätt som att Åkesson igår skrev på Facebook och Instagram att ”arbetet med att göra Sverige bra igen” påbörjas i och med regeringsskiftet.

Sjukdomsmetaforen har både M och SD liksom KD masspridit under den senaste valrörelsen och den har som bekant en tämligen mörk historia.

Samtidigt kunde SD-topparna inte hålla sig från att uttrycka sin bitterhet mot S även när den så eftertraktade segern är inom räckhåll – d v s de kunde inte ens igår kväll njuta fullt ut av segerns sötma utan de var bara tvungna att uttrycka sin vrede över att Magdalena Andersson i sitt avgångstal sade att ”många känner oro” över SD:s exceptionella valframgång och att många ”redan har mött hat och hot” samt att hon själv både ”ser och delar den oron” och känner oro över extremism och våld.

SD:s vrede mot Morgan Johansson är djupt ideologisk

Under våren 2022 och egentligen ända sedan 2020, som ett sätt slå tillbaka mot BLM-rörelsen, har ett flertal SD-riksdagsledamöter motionerat och (interpellations)debatterat om svensk kultur och svenskhet existerar eller ej liksom om svenskfientlighet och omvänd rasism existerar eller ej och det har i stort sett alltid varit Morgan Johansson som har fått svara på och debattera med SD i dessa sammanhang.

I de SD-anknutna alternativmedierna har S-regeringens (och den tidigare S-MP-regeringens) enligt SD:arna undvikande svar rönt stor upprördhet och antagligen sårat SD/SD:arna in i hjärteroten (i stil med ”Morgan Johansson vägrar att erkänna att svensk kultur existerar” respektive ”Morgan Johansson vägrar att erkänna att svenskfientlighet existerar”) mot bakgrund av att frågan om svenskhet och om omvänd rasism utgör själva kärnan i partiet liksom något av partiets existensberättigande.

Det är troligt att detta är en av orsakerna till att Johansson har utsetts till SD:s mest avskydda minister utöver det faktum att skjutningarna har ökat dramatiskt sedan pandemin och det är därmed en synnerligen ideologisk orsak till misstroendeförklaringen.

Och att Johansson sannerligen är ett rött skynke för SD men också för M har stått klart sedan länge och inte minst p g a den måhända hårda och kompromisslösa antifascistiska linje som Johansson förestår på Twitter. Johansson är f ö en av de ministrar som genom åren oftast har retweetat mig, vilket varje gång det sker väcker stor vrede bland SD:arna då det uppfattas som ”vänsterextremt” av Johansson att göra det.

S väljer alltmer TAN-vänsterpopulismens väg

Aftonbladets Anna Sjögren intervjuar jämställdhetsminister Eva Nordmark som nu öppnar för att anamma SD:s förslag om att ta bort barnbidragets flerbarnstillägg för familjer som är bidragsberoende (läs: barnrika hushåll med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena) för att få ut kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund i arbetslivet.

Bakgrunden till intervjun och utspelet står att finna i att Magdalena Anderssons regering på sistone har sjösatt flera förslag för att en gång för alla försöka få kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund att börja förvärvsarbeta och denna demografiska subgrupp i den svenska totalbefolkningen uppfattas behövas för den svenska ekonomins del och gruppen uppfattas också stå långt ifrån majoritetssamhället och leva marginaliserat och segregerat och inte minst ojämställt enligt majoritetssvenska mått mätt.

Idag är 3% av de majoritetssvenska kvinnorna arbetslösa att jämföra med 18,4% av de utrikes födda kvinnorna och bland kvinnorna med bakgrund i den s k MENA-regionen och subsahariska Afrika handlar det om en arbetslöshet på runt 30%. Därtill står 250 000 utrikes födda kvinnor helt och hållet utanför arbetslivet varav de allra flesta har bakgrund i den s k MENA-regionen och subsahariska Afrika och de är inte ens inskrivna som arbetssökande vilket innebär att de saknas helt i arbetslöshetsstatistiken. En hög andel av dessa kvinnor är unga och s k hemmafruar som har barn och oftast många barn och det är detta faktum som Nordmark adresserar i intervjun.

Medan en majoritet av de majoritetssvenska kvinnorna numera ej längre är i barnafödande ålder överhuvudtaget så är majoriteten av kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund omvänt i s k fertil ålder. Kvinnor med utomeuropeisk bakgrund uppvisar därtill en betydligt högre fruktsamhet än kvinnor med svensk bakgrund. 

Den stora frågan är nu om det svenska majoritetssamhället kommer att lyckas att få ut de unga kvinnorna med utomeuropeisk bakgrund i arbetslivet vilka idag i hög grad är s k hemmafruar med i många fall ett flertal barn därhemma utifrån det majoritetssvenska idealet att både kvinnor och män ska förvärvsarbeta och om/när de väl får barn så ska de dela på både föräldraansvaret och hushållsarbetet.

”Kvinnor födda utanför Sverige är hårdast drabbade av arbetslöshet. För att isoleringen ska brytas vill regeringen informera om familjeplanering – och arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Eva Nordmark öppnar nu för att fasa ut flerbarnstillägget. 

– Man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja, säger hon till Aftonbladet.”

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/jay5w9/eva-nordmark-skaffa-inte-fler-barn-an-du-kan-forsorja?fbclid=IwAR3sAH5l8BfP4KSzjZEb48ij8QmIZnGobVm1GdjrfTi2k-2iIFsCnjLlMnA

”Det är stora skillnader mellan inrikes- och utrikesfödda när det gäller arbetslöshet. Mer än var tionde i gruppen saknar jobb att gå till. För utrikesfödda kvinnor är det värst: nästan var femte, 18,4 procent, är arbetslös. 

Det här är ett integrations- och jämställdhetsproblem som enligt Eva Nordmark beror på en rad orsaker. Många kommer från länder där kvinnor inte är en självklar del av arbetskraften, saknar arbetslivserfarenhet och har bristande kunskaper i svenska. 

– Man tar ett större ansvar för omsorgen i hemmet och tar också ut mer av föräldrapenningen, säger Eva Nordmark. Hon menar att vissa bidrag slår fel och ”låser in” kvinnor. 

Ett är etableringstillägget, ersättning som nyanlända kan få när de deltar i etableringsprogram via Arbetsförmedlingen. Det ges baserat på hushållet. 

– Ofta börjar mannen i familjen jobba tidigare. När båda börjar jobba förlorar de ersättningen och då förlorar de på att kvinnan går ut i arbetslivet, säger Eva Nordmark. Nu ska det ges individuellt.

Eva Nordmark menar också att det är viktigt att informera kvinnorna om konsekvenserna av att skaffa många barn. Flera myndigheter, som Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och Försäkringskassan, får i uppdrag att informera om familjeplanering och ge karriärsråd.

– Alla som kan arbeta ska arbeta. Man ska inte skaffa fler barn än man ska försörja, det är en viktig utgångspunkt. Det är därför vi ger det här uppdraget. 

Exakt hur det ska gå till är upp till myndigheterna men enligt Eva Nordmark kan det handla om att jobba uppsökande eller att man informerar i samband med att man har andra kontakter med kvinnorna. Man ska också koppla på trossamfund och civilsamhälle. 

Om man gör valet att skaffa många barn och stanna hemma med dem, är det inte okej?

– Man skaffar så många barn man vill, vi kommer inte begränsa det. Men det är viktigt att vi är tydliga med konsekvenserna om man skaffar flera barn. Gör jag det är risken att jag inte kommer in på arbetsmarknaden, får en sämre pension och att jag inte kan försörja mina barn på rätt sätt och ger dem rätt möjligheter i livet.

”Skaffa inte fler barn än du kan försörja” det kan ju låta som en rätt hård retorik. 

– Det är viktigt att man säger som det är. I Sverige förväntas det att både kvinnor och män jobbar. 

Ett bidrag som debatterats är barnbidragets flerbarnstillägg som innebär mer pengar ju fler barn man har. Sverigedemokraterna vill att det slopas för familjer som är bidragsberoende då man menar att det bidrar till segregation.

Något som Eva Nordmark nu öppnar för.

– Skulle vi ta bort det nu så skulle det innebära att flera barn blir fattiga. Men jag utesluter inte att vi kan fasa ut det framöver. Vi måste vara redo att ändra även dessa reformer, välfärdssystem ska inte stänga in människor i sina hem.” 

För första gången på många år är SD inte längre det största partiet bland de svenska männen

S åtnjuter idag det högsta stödet på hela åtta år i opinionsinstitutet Sifos väljarbarometer på grund av en kombination av pandemin, som har inneburit att 100 000-tals arbetarväljare har övergett SD och återvänt till S, och den ryska invasionen av Ukraina, och nu återvänder även arbetarmännen till S:

För första gången på många år är nu S det största partiet bland landets män med 27,7% att jämföra med SD:s stöd på 25,3% och dessutom är S just nu det största partiet bland förstagångsväljarna vilka ”normalt” annars tenderar att föredra M. Det faktum att SD i år efter år har varit de svenska männens parti par préférence är m a o inte längre gällande och med all sannolikhet ”tack vare” den ryska invasionen av Ukraina.

Innan pandemin utbröt var S och SD jämnstarka och i vissa opinionsundersökningar nosade SD t o m på ”guldplatsen” men idag är det svårt att tänka sig att SD återigen kommer att kunna uppnå ett stöd på 22-24% och än mindre att tänka sig att SD kommer att kunna erhålla 22-24% i valet i september i år mot bakgrund av att både pandemin och kriget i Ukraina missgynnar partiet rejält och just nu straffas SD av (arbetar)väljarna (inklusive av arbetarmännen) för att åtminstone tidigare ha varit riksdagens mest pro-ryska parti.

https://www.svd.se/efter-invasionen–hogsta-stodet-for-s-pa-atta-ar

”Mätningen, den första från SvD/Sifo sedan krigsutbrottet, visar på flera tydliga förändringar. Socialdemokraterna noteras för 32,8 procent, en signifikant ökning med 3,2 procentenheter sedan förra månaden. Det är partiets högsta notering sedan mars 2014, för exakt åtta år sedan.”

(…)

”Mätningen visat att partiet framför allt vinner kvinnliga väljare, men det strömmar även in män. Sverigedemokraterna har länge varit det största partiet bland manliga väljare, men nu syns ett trendbrott när Socialdemokraterna är störst i gruppen, berättar Toivo Sjörén.”

(…)

”Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, gör en jämförelse med opinionsutvecklingen nu med den akuta fasen i början av coronapandemin våren 2020. Även då ökade stödet för Socialdemokraterna kraftigt för att sedan sjunka tillbaka något. – Det blir en effekt där väljare ”samlas under flaggorna” vid stora kriser och det är ju kriget ett exempel på, säger han.”

Håller en ny TAN-vänster på att formera sig i detta nu?

SvD:s Maggie Strömberg intervjuar idag Nooshi Dadgostar som berättar om V:s nya strategi för att nå väljarna i det svenska ”hjärtlandet” – d v s arbetarna och den lägre medelklassen på landsbygden och i glesbygden och i bruksorterna och de mindre kommunerna runtom i landet.

Under sommaren 2021 lyckades V under en period med den närmast osannolika bedriften att både ”erövra” arbetarväljare från SD och S på en och samma gång, vilket antagligen har gett s k ”blodad tand” och liksom Andersson (under pandemin lyckades ju S återerövra 100 000-tals arbetarväljare från SD) väljer nu Dadgostar till synes en TAN-vänsterinriktning (och inte en GAL-vänsterdito) som betyder att tala mindre om klimatkatastrofen liksom om hbtq-frågor, feminism och antirasism och om att vara ”livsstilsvänster” av storstadssnitt (d v s inte äta kött, äta och även dricka ekologiskt, konsumera hållbart o s v) mer om motsättningen stad-land liksom om de mindre kommunernas problematik.

Kvar i GAL-fältet är därmed i huvudsak MP och C om TAN-vänsterinriktningen fortsätter hos både V och S. ”Under Nooshi Dadgostars ledning ska V sluta prata livsstil och klimat – för att nå SD-sympatisörer i bruksorten.

”Man kan ta en charter till Sunny beach och ändå vara vänsterpartist”, säger vice ordförande Ida Gabrielsson.”

https://www.svd.se/v-direktiv-undvik-ta-upp-kottkritik-och-bilskam

”I ett internt dokument finns en lista på ämnen som partiledningen vill att vänsterpartisterna ska undvika när de talar med väljare om klimatet: Minskad köttkonsumtion. Förändringar av privatkonsumtion. Förbud av försäljning av fossildrivna bilar efter 2025. Behovet av livsstilsförändringar ska helst inte nämnas alls. Allt det riskerar att skrämma bort partiets nya målgrupp, människor i bruksorten. Eller som det står i kommunikationsdokumentet om frågorna man inte ska prata om:

”De befäster klyftan mellan progressiv, urban medelklass, och mer konservativ rural arbetarklass.”

En torsdagskväll i slutet av januari sitter vice ordförande Ida Gabrielsson i ett konferensrum på riksdagskansliet och pratar in i en skärm.

– Jag tycker ibland att vänstern, inte vi som är med på det här mötet så klart, utan några andra i vänstern. De kan vara lite… Hon söker efter en formulering.

– …vi ska inte ha en elitistisk stämning. Vi måste hitta ett sätt att bli ett självklart val för folk som är från bruksorten. Jag kan själv uppleva en skillnad om jag är i Sandviken eller på en tillställning här i Stockholm. På några ställen jag har varit på har det känts som att man är lite udda när man inte har högskoleutbildning eller så. På andra sidan datorn finns 150 medlemmar som lyssnar på Ida Gabrielssons presentation av rapporten ”Ett nytt sätt att vara vänster tillsammans”. I den är bruksorten central.

Ida Gabrielsson är själv uppvuxen i Sandviken, alla manliga vänner jobbade på järnverket Sandvik, alla kvinnliga på kommunen. Föräldrarna var arbetarklass och Ida Gabrielsson fikade bort gymnasiet. Hon läste upp betygen långt senare på komvux och hade precis börjat en socionomutbildning när hon kom in i riksdagen 2018. I rapporten beskriver Ida Gabrielsson hur Vänsterpartiet framför allt har vuxit i storstäder och universitetsstäder. Nu är målet att få människor som har slutat rösta rött att komma tillbaka. Hemma i Sandviken hade Socialdemokraterna 48 procent och Vänsterpartiet 13 procent när Ida Gabrielsson satt i fullmäktige 2002. Nu har båda partierna krympt och Sverigedemokraterna vuxit.”

(…)

”I kompisgänget finns Jenny Lindahl, kommunikationschefen som ligger bakom den nya kommunikationsstrategin. Den som säger att vänsterpartisterna ska fokusera på några få frågor. Hon brukar säga att de ska prata om sådant som gör konkret materiell skillnad för människor och inte lägga energi på det som bara är åsikter, där det egentligen inte spelar någon roll vad man röstar på. Här finns Kalle Larsson, kanslichef och en av dem som deltog i förhandlingarna med regeringen om att släppa fram Magdalena Andersson i höstas. Han är gift med Ida Gabrielsson. Ali Esbati, ny ekonomisk-politisk talesperson, är med på ett hörn. Men viktigare för partiledaren är kanske Sandro Scocco, som väckte stor uppmärksamhet när han kom till partiet förra året eftersom han har bakgrund som LO-ekonom.”

(…)

”Som många andra pratar hon om att förutsättningarna förändrades när Nooshi fällde Löfvens regering i somras.

– Oj, vilken respons vi har fått det senaste året. På orten där jag bor älskar SD-sympatisörer det vi har gjort. Vi har stått upp för vanligt folk mot etablissemanget.”

Historikern Håkan Blomqvist påminner om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Historikern Håkan Blomqvist påminner i det senaste numret av ETC Magasin om att den europeiska kolonialismen och idén om den vita rasens överlägsenhet också hittade sina ivriga försvarare inom arbetarrörelsen och vänstern under 1900-talets första hälft och så även i Sverige.

Håkan påminner också om att det var efter Första världskriget som ett fönster öppnades för ett kort ögonblick vad gällde att kunna ifrågasätta kolonialismen och rastänkandet men som dock gick om intet ganska snart därefter. 

När Nationernas förbund bildades 1920, d v s FN:s föregångare, begärde Japan att förbundets statuter skulle ta upp rasfrågan och att rasernas likaberättigande skulle skrivas in som en av förbundets grundsatser. Första världskrigets segrarmakter i form av den s k Ententen avslog dock med bestämdhet Japans begäran då de ju nästan alla var kolonialmakter på den tiden.

Och på Stockholmskonferensen 1917, när många av Europas socialister möttes i Stockholm för att bl a försöka verka för ett slut på kriget och återuppbygga den internationella arbetarrörelsen besökte även representanter från olika europeiska kolonier Sverige för att delta i konferensen. Bland konferensdeltagarna hittades långväga delegater från bl a Algeriet, Indien, Egypten och Marocko men deras antikoloniala frågor fick inget större gehör. 

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carl Lindhagen kommenterade i efterhand (1935) Stockholmskonferensen och de europeiska socialisternas ointresse för de antikoloniala frågorna på följande vis i ett anförande i riksdagen:

”I detta bortseende från rasernas likställighet och även de andra rasernas människovärde ligger också en för freden särdeles farlig europeisk synvilla. Även arbetarpartiernas representanter äro liksom övriga partiers medlemmar i regel ”européer”, och där stanna vi. En ambassad av ombud från samtliga nordafrikanska folk samt åtskilliga asiatiska nationaliteter infann sig i Stockholm hösten 1917 för att uppsöka den Skandinavisk-Holländska socialdemokratiska kommitté, som var församlad i Stockholm för att återuppväcka Internationalen till en protest mot världskriget. Främlingarna ville kräva frigörelse från de europeiska herraväldena. De klappade dock förgäves på den nämnda kommitténs dörr, och ännu mindre skulle det lönat sig, förmodar jag, att vädja till de övriga svenska partiernas högkvarter.”

””Det är enbart komiskt, när blonda och blåögda saknare av fast mark under fötterna stå upp och predika internationell jämlikhet och broderskap för alla raser, högt utvecklade och efterblivna. Om jag nu talar som vit man, så gör jag det med den vita rasens absoluta överlägsenhet, den ras som lett och skall leda till nästa istid.” 

Nej citatet är inte från Ku Klux Klan eller Nordiska motståndsrörelsen. Det var tidningen Social-Demokratens utrikesredaktör, den socialdemokratiske diplomaten Gösta Langenfelt som i partiets tidskrift Tiden 1918 inte skrädde orden mot vänstersocialister som ville avveckla kolonialvälden. 

”Företagsamma folk” som bar den högre kulturen, förklarade Langenfelt, kunde inte invänta de efterblivna raserna och hade rätt att expandera, ”principen om ägandet av kolonier är orubblig och säker”. 

Inom den internationella socialdemokratiska rörelsen hade i början av 1900-talet en ledande strömning utvecklats som förespråkade att ”socialistisk kolonialpolitik” skulle reformera, inte avskaffa, tidens kolonialvälden. ”Socialimperialister”, kallades de av vänstern. 

I kölvattnet av Första världskriget varnade filosofen Oswald Spengler för västerlandets undergång. Enligt den inflytelserika socialdarwinismen och rasvetenskapen var Europa illa ute, rent demografiskt. Dess dugligaste unga män ruttnade bort i massgravarna. Franska kolonialtrupper från Afrika påstods producera ”bastarder” i fältbordeller och genom våldtäkter på tyska kvinnor. ”Den svarta skammen vid Rehn”, blev fältrop både för kvinnorörelser och blivande svenska Furugårdsnazister. 

De besuttnas rädsla för ”massan” som alltsedan franska revolutionen plågat överheten stegrades när världskriget övergick i europeiska folkresningar. Det var ”samhällets bottensats” som ansågs ha flutit upp till ytan och hotade det vita Europas världsdominans från snart sagt alla håll, i öster av bolsjevismens ”judiska fanatiker” i spetsen för den slaviska ”hjordmänniskan”, från söder av ”de lägre rasernas” antikolonialism och underifrån av underklassernas ”blodkaos”. 

Det var i detta första sammanbrott för de europeiska stormakternas världskontroll som rasistiska överideologier knakade i fogarna. Demokrater och humanister i olika politiska och religiösa läger sökte trycka tillbaka det värsta och förespråka olika varianter av ”människors lika värde”. Bolsjeviker och andra revolutionärer stormade mot kapitalistisk rasism och antisemitism för de koloniala folkens frihet och ”rasernas jämlikhet”. Under ett historiskt ögonblick. 

Kunde något nytt växa ur världskrigets ruiner? Säkert, men fascism och nazism hann före och lyckades samla ihop den gamla världens överhetsideal bakom nya stormtrupper. Det krävdes ett nytt världskrig plus 1950-och 60-talets koloniala revolutioner och upproriska medborgarrättskamp för att åter pressa tillbaka rasmaktsidéerna. USA:s seger mot Japan 1945 förklarades ännu gärna med hjälp av rasistisk vithetspropaganda, fram till nederlaget i Vietnam. 

Den så kallade neoimperialismens exploateringar liksom globaliseringens massmigration av lågbetald arbetskraft har emellertid bildat grund för reproduktion av rasistisk praktik och idévärld. Men långt ifrån motståndslöst. 

Om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 i ord vände sig mot allt rasförtryck, och den koloniala frigörelsen etablerade nya realiteter, kom även vetenskapen att efterhand ompröva tidigare rasdogmer. Det är nu länge sedan idéer om den vita rasens överlägsenhet kunde torgföras i till och med socialdemokratiska pressorgan.”

När Stefan Löfven avgår gör han det som åtminstone västvärldens (eller kanske t o m världens) mest antirasistiska regeringschef

Det finns väl en del att säga om Löfvens tid som statsminister och om hans två rödgröna regeringar (eller tre om en också räknar den regering som tillträdde efter sommarens regeringskris) vad gäller bl a migrationspolitiken men det går inte att säga något annat än att Löfven med största säkerhet åtminstone är västvärldens (eller kanske t o m världens) mest antirasistiska regeringschef när han avgår då han dels:


1, Kontinuerligt och gång på gång har benämnt SD som ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet (få europeiska regeringschefer vågar idag uttrycka sig så explicit om sina länders högerpopulistiska partier),


2, har stått bakom västvärldens (eller kanske t o m världens) enda nationella plan mot strukturell rasism (åtminstone fram tills dess att Biden tillträdde efter Trump och gjorde detsamma för USA:s del),


3, har allokerat 10-tals och åter 10-tals miljoner till antirasistisk verksamhet liksom till utbildning och forskning om rasism,


4, har allokerat 100-tals miljoner för att bekämpa fattigdomen i miljonprogramsområdena,

5, har tagit intiativ till ett svenskt museum om Förintelsen,

6, samt i sitt första regeringstal explicit lovat att bekämpa antisemitism, islamofobi, afrofobi och andra former av rasism.