Kategori: Socialdemokraterna

SD är idag ungefär lika stora i Stor-Stockholm som i Sydsverige och SD dominerar numera den vita övre arbetarklassen medan SAP numera domineras av den icke-vita lägre arbetarklassen

SD är idag ungefär lika stora i Stor-Stockholm som i Sydsverige och SD dominerar nu den övre majoritetsinvånardominerade arbetarklassen medan SAP numera domineras av den minoritetsinvånardominerade arbetarklassen precis som situationen ser ut i USA vad gäller Republikanernas och Demokraternas respektive väljarbaser bland de amerikanska arbetarna:
I årets sista stora opinionsundersökning (Sifo) fortsätter SD tyvärr att befästa sin position i huvudstadsregionen (liksom i Västsverige):


SD är nu t om ungefär lika stora i Stor-Stockholm minus Stockholms stad (d v s Sveriges största kommun) som i Sydsverige och därmed fortsätter huvudstaden att vara den enda större ”valkrets” där SD endast kan uppvisa ett ensiffrigt procenttal (ca 8-9%) då SD numera också har lyckats ”erövra” hela Norrland.
Det är mycket anmärkningsvärt att SD har växt så kraftigt just i Stockholms län under innevarande pandemi och antagligen handlar det om de alltför många skotten och bomberna som har avlossats respektive sprängts just där och just under pandemin.


I övrigt konstaterar både Sifo liksom SCB tidigare i veckan att SD:s bas till överväldigande delen utgörs av arbetare och fr a specifikt facklärda, förvärvsarbetande arbetarmän med skapliga inkomster som är medlemmar i ett LO-förbund (läs: inrikes födda som inte bor i miljonprogramsområdena och som utgör den övre arbetarklassen) medan SAP numera har mest stöd bland specifikt ej facklärda som inte alltid förvärvsarbetar och som uppvisar låga inkomster och som inte alltid är fackanslutna – d v s utrikes födda och ”andrageneration:are” i miljonprogramsområdena som utgör den lägre arbetarklassen och som idag utgör SAP:s kärnväljare – d v s SAP domineras idag av minoritetsarbetare såsom exempelvis brittiska Arbetarpartiet och amerikanska Demokraterna och tyska SPD numera gör.

Stefan Löfven är fortfarande västvärldens och kanske t o m världens mest antirasistiska och antifascistiska regeringschef

Stefan Löfven är i sanning fortfarande västvärldens och kanske t o m världens mest antirasistiska och antifascistiska regeringschef (vilket jag i alla fall tror grundar sig i hans egen biologiska familjebakgrund):
Det är faktiskt svårt att föreställa sig hur Sverige hade varit och sett ut idag om inte just Löfven hade varit landets statsminister sedan 2014 och fram tills dags dato, d v s efter det s k flyktingkrisåret när den svenska politiken slutligen lämnade 1900-talets klassbaserade höger/vänster-uppdelning bakom sig och GAL-TAN:iserades, d v s när kulturkriget till slut nådde Sverige (som då har gällt i våra grannländer och i större delen av övriga västvärlden bra mycket längre än hos oss men vi i Sverige brukar ju på gott och ont ofta vara ”sist på bollen” vad gäller att lämna det högmodernistiska 1900-talet med allt vad det innebar bakom oss).


I åtskilliga europeiska länder har de gamla, traditionella, socialistiska och arbetarklassbaserade masspartierna antingen smällt bort i det närmaste fullständigt eller anammat en högerpopulistisk retorik och även politik i flera västländer men detta har då ännu ej hänt i Sverige i någon större utsträckning och antagligen tack vare Löfven som hittills exempelvis har hållit kretsen runt Tankesmedjan Tiden relativt kort.
Ingen annan västerländsk regeringschef talar heller mig veterligen öppet om landets i fråga högerpopulistiska parti som varande rasistiskt och Löfven säger då t o m regelbundet att SD har en rasideologisk och nazistisk bakgrund och inget annat västland än Sverige har heller mig veterligen institutionaliserat en nationell plan mot strukturell rasism som ett stort antal myndigheter arbetar med/efter och som miljontals kronor har spenderats på. Under och efter sommarens BLM-rörelse har Löfvens regering t o m intensifierat arbetet mot rasism som ofta just benämns som strukturell rasism och allokerat ännu mer medel från statsbudgeten till att bekämpa rasism (https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/09/10-miljoner-till-arbetet-mot-rasism).


Till exempel ska Barnombudsmannen kartlägga hur landets barn och unga upplever rasism (https://www.regeringen.se/regeringsuppdrag/2020/11/uppdrag-att-ta-fram-kunskap-om-barns-och-ungas-utsatthet-for-rasism), länsstyrelserna runtom i landet ska arbeta med att bekämpa rasism och hudfärgsbaserad diskriminering i arbetslivet (https://www.regeringen.se/regeringsuppdrag/2020/09/uppdrag-att-utveckla-lansstyrelsernas-arbete-mot-rasism-pa-arbetsmarknaden) och Forum för levande historia ska undersöka hur invånare i Sverige erfar rasism i kontakt med myndigheterna och all form av offentlig verksamhet såsom i relation till välfärdstjänster av olika slag (https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/11/kunskap-om-rasism-i-kontakt-med-myndigheter-ska-kartlaggas) och antagligen kommer snart ett förslag till ett förbud mot rasideologiska och nazistiska organisationer och särskilt de som kan kopplas direkt till våldshandlingar.

Om Mona Sahlins första fysiska möte med Expo

Ann Charlott Altstadts anmälan av Mona Sahlins självbiografi ”Makt-Lös” i Aftonbladet är väl inte precis den snällaste av alla recensioner av Sahlins mycket uppmärksammade bok som jag själv hittills har läst och jag har väl inte så mycket att säga om Altstadts huvudargument att Sahlin närmast systematiskt ljuger och fabulerar och nästan ägnar sig åt ren historierevisionism annat än att jag kan bidra med mina minnen som då tyvärr inte överensstämmer med Sahlins dito – åtminstone inte sådana de är återgivna i boken.

Det var då jag som grundade Expo vars redaktion var inhyst på en rad olika Stockholmsadresser under åren 1994-97 och som i flera fall sammanföll med min egen bostad (såsom en villa i Mälarhöjden och Alfred Nobels gamla grindstuga i Vinterviken där jag i båda fallen bodde inneboende och varifrån jag författade och utgav de första numrena av Expo när den utgjorde ett uppkopierat nyhetsbrev) såsom Bysistorget på Södermalm där jag bodde under en period och där Expo samtidigt hade sin redaktion (efter två kortare sejourer på Lundagatan respektive på Färgargårdstorget).

I samband med och efter den s k Expo-affären 1996 som bl a ledde till att landets fyra största dagstidningar åter/tryckte delar av eller hela Expo blev vi på dåvarande Expo kontaktade av ett stort antal personer, partier, organisationer och aktörer som åtminstone jag på den tiden kopplade samman med det s k etablissemanget och med kändisskap (d v s rika och mäktiga och kända högutbildade höginkomsttagare kort och gott) och som på olika sätt ville hjälpa oss.

Det hela slutade med att Mona Sahlin, som just då var ute i kylan sedan den s k Toblerone-affären, 1996 besökte Expo och min bostad på Bysistorget på Söder som bestod av en s k våning (d v s en mycket stor lägenhet med många rum och högt i tak och med flera toaletter/badrum o s v) som en idag avliden vän och jag hyrde i andrahand och där Expos redaktion och arkiv också var inhyst under cirka två års tid (ironiskt nog låg SD:s dåvarande partihögkvarter faktiskt inte särskilt långt därifrån på Magnus Ladulåsgatan). Förutom Sahlin deltog även den idag avlidne artisten Rikard Wolff och dennes partner som på mötet, vilka båda kom i sällskap med Sahlin. Det var också Wolffs partner som hade anordnat mötet då han hade haft kontakt med Expos dåvarande chefredaktör.

Under mötet och fikastunden hörde Sahlin sig för om hur det gick för oss på Expo och hon ville också veta vem av oss i redaktionen som hade en bakgrund som (dömd) antifascist då det ansågs mycket kontroversiellt på den tiden (och vilket då var jag – så jag gav mig till känna och erkände s a s omedelbart att det just var jag – på den tiden var det då bara jag och en person till som arbetade på Expo dagligdags och jag bodde då som sagt samtidigt på Expo).

Inför mötet hade jag ”plockat” fram och samlat ihop olika exempel på hur den dåvarande svenska extremhögern skrev om Sahlin och som jag minns det kopierat upp dessa exempel åt henne som bestod av olika tidskriftsartiklar, pamfletter och annat propagandamaterial. För oss på dåvarande Expo var just det en slags metod att försöka få stöd bland s k kändisar – d v s att uppmärksamma dem på vad t ex SD skrev om dem på den tiden.

Detta var då det första fysisk-kroppsliga mötet mellan Expo och Sahlin och därefter fortsatte Sahlin att ha viss kontakt med Expo medan vi på Expo fortsatte att kontinuerligt men aningen oregelbundet informera henne om vad extremhögern titt som tätt skrev om Sahlin.

OBS: Att Sahlin minns fel i sin bok förtar naturligtvis inte på något sätt hennes mångåriga kamp för hbtq-personer och mot rasism.

https://www.aftonbladet.se/a/X8g5W7?fbclid=IwAR21ttsUr8dX1ISgQaWt5R7JCJYS_7vjOO4tF5xYv1pwLmT6n_2N-Kzh30c

”Sahlin var också enligt sig själv en tidigt engagerad antirasist. Men kan det verkligen stämma att Stieg Larsson ringde henne redan på 80-talet för att berätta att hon var SD:arnas och nazisternas främsta hatobjekt? Partiet bildades först 1988 och hon hade väl knappast utmejslat en antirasistisk profil under det decenniet.

I en DN-artikel från 2011 berättar Sahlin att Stieg Larsson i ett brev upplyst henne om hatet mot henne på nätet. Hon var då helt oförberedd och förklarar det med sin kamp mot rasism, för de homosexuellas rättigheter och att hon var feminist.

Kontakten med Larsson kan alltså knappast ha skett på 80-talet för då fanns inget nät och 1995 kallar hon sig för nybakad feminist i tidskriften Reporter. Om detta verkligen hänt så är 2001 ett troligare årtal. Då skriver Aftonbladet att Passagen just stängts ner och Stieg Larsson kommenterar nazisternas aktiviteter på nätsajten och Sahlin berättar att hon blivit ”smädad”.”

Om dagens svenskars syn på den krigstida samlingsregeringens eftergiftspolitik

I morse intervjuade P1/Sveriges Radio Oscar Österberg, forskningssamordnare vid Forum för levande historia, som presenterade en ny undersökning som visar att hela 2/3 av dagens svenskar (som deltog i undersökningen) anser att det var rätt av den dåvarande krigstida samlingsregeringen att låta tyska soldater passera genom Sverige på och via de s k permittenttågen för att strida mot Sovjetunionen (vid Ishavsfronten) samt att Sverige sålde (enorma mängder) och exporterade järnmalm till Nazi-Tyskland under i stort sett hela kriget medan endast 1/5 anser att det var fel.

https://sverigesradio.se/artikel/7555425

Den stora frågan som infinner sig (åtminstone hos mig) är då – går det att förstå detta (åtminstone för mig) oväntade resultat som ett utslag av dagens politiska situation? Det vill säga vilka är de där två tredjedelarna och vilka är den där femtedelen? Socialdemokrater som vill försvara Per-Albin Hanssons samlingsregering i efterhand (och som då ingår i de där två tredjedelarna)? Vänsterpartister som vill kritisera Per-Albin Hanssons samlingsregering i efterhand (och som då ingår i den där femtedelen)?

Och hur går detta (åtminstone för mig) oväntade resultat ihop med SD:s revisionistiska försök att skriva om historien och utmåla Per-Albin Hanssons samlingsregering som i det närmaste en pro-tysk regering? Det vill säga ingår sverigedemokraterna i den där femtedelen tillsammans med vänsterpartisterna?

Eller går det att förstå detta (åtminstone för mig) oväntade resultat som ett exempel på den typ av effekt som vi har sett under pandemin – d v s att stora delar av det s k svenska folket sluter upp mer eller mindre kvinn/mangrant bakom regeringen (oavsett regering) under kristider och kanske gäller denna typ av beteende även retroaktivt, d v s en stor majoritet av det s k svenska folket är beredda att även i efterhand stötta och stödja Per-Albin Hanssons samlingsregering?

För övrigt gjorde dåvarande Sifo sådana här liknande undersökningar en tid efter kriget har jag för mig – d v s Sifo frågade ett visst antal av dåtidens svenskar hur de ställde sig till olika omstridda aspekter av Per-Albin Hanssons samlingsregering men därefter har nog ingen gjort en sådan undersökning förrän nu år 2020.

I Motala grundades Sveriges första kooperativa konsumförening och 1888 fick Motala besök av Östergötlands kanske första asiat

Här är Sveriges äldsta/första kooperativa konsumentförening/konsumförening som arbetarna på Motala verkstad grundade 1888 under namnet Sällskapet arbetarnas ring. Utanför denna historiska Konsumbutik höll dessutom August ”Mäster” Palm något år därefter Motalas första socialistiska tal ståendes på en tunna och introducerade och införde därmed socialismen och marxismen i Motala. Alldeles i närheten hittas landets kanske allra vackraste och fr a mest originella Folkets hus, som verkstadsarbetarna uppförde 1907 och som därmed blev en viktig mötesplats under den ödesdigra storstrejken 1909 som ledde till att flera av strejk- och arbetarledarna tvingades lämna landet och utvandra till fr a USA.
115812776_10157706385850847_4192869533706501599_n
116147162_10157706385900847_4507849272696041534_n.jpg
116349537_10157706386000847_1537021988123002467_n
I omgivningen hittas slutligen även Bolagshuset, som en gång i tiden var Motala verkstads representationshus, och som 1888 förärades ett på den tiden mycket långväga besök (i Bolagshuset ägde då den högtidliga middagen rum) av en kinesisk s k mandarin ”av femte knappen” (d v s en regeringstjänsteperson vid det kejserliga hovet i den Förbjudna staden i Beijing) som tillsammans med en sekreterare och en tolk besökte den svenska industrialismens vagga Motala för att studera den svenska verkstadsindustrins dåvarande flaggskeppsfabrik (d v s Motala verkstad) på plats. Denne kinesiske mandarin och hans två landsmän blev därmed med all sannolikhet den första (nordost/sydost)asiaten som någonsin besökte Motala och kanske också Östergötland.
116217094_10157706386180847_5797935461943660743_n.jpg

Kan det verkligen stämma att i samma stund som socialismen ”föddes” i Sverige ”föddes” också antirasismen, d v s i Malmö den 6 november 1881? Ja, det verkar faktiskt inte bättre/sämre

Kan det verkligen stämma att i samma stund som socialismen ”föddes” i Sverige ”föddes” också antirasismen, d v s i Malmö den 6 november 1881? Ja, det verkar faktiskt inte bättre/sämre.
PALM.jpg
 
”Tack vare” pandemin har som bekant Kungl. biblioteket (KB) tillfälligt öppnat och låst upp sitt digitala tidningsartikelarkiv för allmänheten och liksom att antalet epidemiologer i landet ibland skämtsamt sägs ha mångdubblats på sistone så har antalet forskare likaså gjort det och det sistnämnda säger jag då inte på något nedsättande sätt utan det har då varit en folkbildningsinjektion utan dess like att KB har valt att göra detta.
 
Fick igår tips från en privatperson, som liksom så många andra just nu gräver i KB:s tidningsarkiv, om att det legendariska föredrag som August Palm höll på Hotell Stockholm i Malmö den 6 november 1881 inför kring 150 åhörare, ”Hvad vil Sosial-Demokraterna?”, d v s det första offentliga socialistiska talet i Sverige som räknas som startskottet för den svenska socialistiska arbetarrörelsen och för den svenska socialismen (och därmed även för det moderna Sverige och dagens Sverige, för tack vare Palms föredrag kom till slut världens mäktigaste socialistiska arbetarparti i en parlamentarisk demokrati att växa fram som i sin tur kom att skapa världens mest avancerade välfärdsstat och, menar väl många, världens åtminstone hittills bästa samhällsbygge för underordnade grupper som arbetare, kvinnor, barn/unga, funktionsnedsatta, icke-heterosexuella, djur m fl), också verkar ha innehållit en slags passus om ras och rasism.
 
Ordet ”rasism” hade då inte myntats än 1881 utan det skulle först ske i samband med den s k Dreyfusaffären kring förra sekelskiftet och därmed på franska som ”racisme” och dessutom som en positiv självbeteckning ungefär som att ordet ”antisemitism” också myntades som en positiv självbeteckning.
 
Det ord som tidigare motsvarade ”rasism” var då ”rashat”, som kom att dominera svenska språket och den svensktalande gemenskapen ända fram tills 1970-talet innan ordet sakta men säkert konkurrerades ut av ”rasism”, som slog igenom i de svensktalande s k folkdjupen med full kraft först på 1980-talet. En ”rasist” kunde m a o fram tills 1970-talet i Sverige kallas ”rashatare”.
 
Enligt Svenska Akademiens ordbok (SAOB) var det (så klart) August Strindberg som för första gången introducerade ordet rashat (i skriftlig och tryckt form) i svenska språket, som på den tiden stavades ”race hat” eller ”racehat” och detta skedde då i boken ”Utopier i verkligheten” som kom ut 1885.
 
Nu visar det sig dock att ”Mäster” Palm föregick Strindberg med hela fyra år, d v s Svenska Akademien har helt enkelt fel, och för att vara exakt att dagstidningarna Sydsvenskan och Barometern kom före denne genom att trycka ordet ”racehat” i sina utgåvor som gavs ut den 7 november 1881 dagen efter Palms föredrag och som båda innehöll utförliga referat från det på alla sätt och vis historiska mötet på Hotell Stockholm i Malmö.
 
Enligt Sydsvenskan och Barometern ville Palm bl a bemöta frågan om socialismen och socialisterna var emot ”fosterlandskärleken”, som nationalismen gärna kärvänligt kallades på den tiden och som hade blivit något av en överideologi för den framväxande och triumferande medelklassen och borgerligheten under 1800-talets andra hälft, och han ska då ha sagt att socialismen var internationell och ville verka för världsfreden och att ”detta vore ett högre mål än att arbeta för rashat och krig” (OBS: med modern nutidssvensk stavning).
 
Med andra ord går det nu att konstatera att ”Mäster” Palms berömda föredrag som han höll i Malmö den 6 november 1881 inte bara introducerade socialismen för svenskarna utan också antirasismen!
 
Därmed går det åtminstone på ett (närmast över)symboliskt plan att också konstatera att Sveriges och svenskarnas antirasistiska öde därmed var beseglat och utstakat redan 1881 (och i Malmö dessutom av alla platser/städer) – d v s svenskarna blev måhända inte världens mest socialistiska folk men svenskarna blev och är idag definitivt och utan konkurrens världens mest antirasistiska folk.
 
Ordet ras, som då ibland kunde stavas ”race”, var på uppgång framåt 1800-talets slut, d v s under Palms och Strindbergs tid, och skulle sedermera formligen explodera i användning under 1900-talets första hälft och en mängd olika ordsammansättningar som innehöll ordet ras myntades fr a mellan ca 1900-70, och brukades om och om igen i dåtidens tidningar och tidskrifter, i skönlitteratur och facklitteratur, i skolböcker, i radio, i filmer och även i tv och naturligtvis inte minst i (var)dagligt tal i dåtidens Sverige (se http://www.saob.se/artikel/?unik=R_0259-0175.u609).
 
”Alla” talade helt enkelt om ras/er och tänkte sannolikt också i ras/er och det finns då en del som tyder på att de svensktalande var de som tog till sig en viss typ av rastänkandet kanske allra mest i den demokratiska västvärlden under denna tidsperiod, d v s dåtidens svenska samhälle och kultur genomsyrades på alla sätt och vis av ett specifikt svenskt rastänkande (OBS: det svenska rastänkandet ska då inte blandas ihop med t ex de franska antisemiternas dito, de tyska nazisternas dito, Brittiska imperiets raspolitik eller de vita amerikanernas rastänkande o s v).
 
På ”Mäster” Palms (och Strindbergs) tid pågick västvärldens slutgiltiga erövring av planeten för fullt och i realtid, d v s av det som var kvar att erövra på den tiden med Brittiska imperiet och dess bosättarkolonier i spetsen, och i själva Europa hade dåtidens största europeiska minoritet judarna emanciperats, d v s de hade erhållit samma medborgerliga rättigheter som majoritetsbefolkningen. Judarna var då ungefär lika många proportionellt sett i dåtidens Europa som muslimerna är idag, d v s de var visuellt synliga i det offentliga rummet och en tydligt urskiljbar minoritet för majoritetsinvånarna såsom muslimerna är idag.
 
På 1880-talet växte dock en politisk rörelse fram som en reaktion på att judarna inte bara hade emanciperats utan också höll på att bli en i många länder framgångsrik minoritet i det nya, moderna, industrialiserade och urbaniserade Europa. Det var då denna politiska rörelse, scen och miljö som tog till sig ett nytt sätt att se på ras (och på judar) och som Palm sannolikt refererade till och tänkte på 1881 och inte minst då Palm var välbekant med den tysktalande centraleuropeiska världen där denna antisemitiska och rasideologiska politiska rörelse just hade uppstått.
 
Det går därför att anta så här i efterhand, även om vi inte kan vara 100 procent säkra på det, att när Palm använde termen ”rashat” i sitt mytomspunna tal i Malmö 1881 så menade han nog inte de icke-vita infödda i kolonierna över haven eller slavättlingarna i ”Nya världen” på andra sidan Atlanten eller romerna eller samerna utan snarare de europeiska judarna, d v s det var troligen det på 1880-talet växande (ras)hatet mot Europas (och även Sveriges) judar som Palm syftade på.

Har SD:s Dick Erixon rätt om Ragnar Edenmans fascistiska bakgrind? Det verkar inte bättre/sämre för SD:arna har då inte alltid fel

Har SD:s Dick Erixon rätt om Ragnar Edenmans fascistiska bakgrind? Det verkar inte bättre/sämre för SD:arna har då inte alltid fel.
 
Igår hävdade Samtidens chefredaktör Dick Erixon i Aftonbladet att ”Såväl Moderaterna som Centerpartiet har haft riksdagsledamöter med nazistiskt förflutet. Socialdemokraterna har haft en företrädare som grundade det fascistiska Riksförbundet ”Det nya Sverige”.
 
 
Det är då sant att det mer eller mindre har ”vimlat” av efterkrigstida riksdagsledamöter i de olika borgerliga partierna som en gång var högerextrema (se bl a https://tobiashubinette.wordpress.com/2014/01/15/birger-hagard) och den medgrundare av Riksförbundet Det nya Sverige som Erixon syftar på är Ragnar Edenman, som då är ett exempel på en f d högerextremist som blev vänster.
87829448_10157206058940847_7325925205686091776_n.jpg
 
Den gamle statsvetaren, socialdemokratiske ministern och landshövdingen Ragnar Edenman, som både låg bakom avskaffandet av aga i svenska skolan och införandet av den moderna enhetsskolan/grundskolan liksom den moderna svenska kulturpolitiken mm, var då bl a den som tipsade Tage Erlander om Olof Palmes (vars talskrivare liksom mor m fl släktingar även hade högerextrem bakgrund) existens och efter mordet på Palme blev Edenman ironiskt nog även ordförande för den parlamentariska undersökningskommission som granskade polisens utredning av Palmemordet.
 
Den 28 oktober 1930, på 8-årsdagens av ”Marschen mot Rom” 1922, deltog Edenman, som då hette Ragnar Ericsson, i att grunda den fascistiska rörelse som senare kom att bli känd som Nysvenska rörelsen (NSR) på ett studentrum på ett studenthem vid Fyrisån i Uppsala – Föreningen Det nya Sverige. Utöver Edenman och NSR:s mångårige ledare Per Engdahl deltog även Dagmar Cederberg, Alexander de Roubetz, Bengt Wasén (blivande fotograf), Sigvard Lind (blivande ledarskribent på Svenska Dagbladet) samt Axel O:son Molund (blivande redaktör och moderat politiker) på det mytomspunna grundandemötet. Sammanlagt handlade det m a o om sju personer som grundade NSR – d v s märkligt nog samma antal personer som 1919 låg bakom bildandet av det som senare skulle komma att bli NSDAP.
 
Edenman var innan grundandet av Föreningen Det nya Sverige medlem i Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO) och dess Uppsala-avdelning, som på 1920-talet samlade ett försvarligt antal barn, tonåringar och unga vuxna i lärdomsstaden. När SFKO 1929-30 gick samman med Birger Furugårds nazistparti i Värmland valde SFKO:s ”starke man” i Uppsala Per Engdahl att ”starta eget” och därmed såg Nysvenska rörelsen dagens ljus.
 
Det är både oklart när Edenman inträdde i SFKO liksom när han lämnade NSR men en gissning (från min sida) säger att han möjligen gick med 1928-29 och att han möjligen gick ur Föreningen Det nya Sverige/NSR 1935-36. I sina memoarer ”Fribytare i folkhemmet” (Cavefors 1979) skrev Per Engdahl öppet om Edenmans fascistiska förflutna och i NSR:s huvudorgan Vägen Framåt återvände Engdahl genom åren till Edenman i olika sammanhang och gav denne s k ”kärvänliga” s k ”tjuvnyp” och ”hint:ade” om dennes bakgrund.

SAP och LO slår tillbaka mot SD:s anklagelser om ”pro-nazism”

SAP (liksom LO) ”kontrar” nu hårt och med rätta mot SD efter att SD under den pågående EU-valkampanjen återigen har valt att i historierevisionistisk anda anklaga SAP för att ha varit ett ”pro-nazistiskt” och ”rasistiskt” parti innan och under kriget precis som SD också gjorde under 2018 års valkampanj.
 
60143065_10156438798995847_3022458289666392064_o.jpg
Ett relativt försvarligt antal faktauppgifter som ”valsar runt” i den offentliga debatten och som rör frågor om ras och extremhögern i bred mening kan f ö sättas upp på mitt ”konto” även om det så klart inte är en tävling om vem som var först med att ”upptäcka” och avslöja det och det och den och den.
 
Dock är det ett faktum att senast för bara några dagar sedan så ljög Elisabeth Åsbrink än en gång i brittiska The Guardian om att det var hon som var allra först med att hitta att Kamprad en gång var en organiserad s k lindholmsnazist när det i själva verket var jag som gjorde det många år innan Åsbrink.
 
Och eftersom ”rätt ska vara rätt” som det heter så är det också ett faktum att det var jag som likaså en gång i tiden ”grävde” fram att den gamle nazisten och SS-veteranen (som f ö också var historierevisionist) Gustaf Ekström deltog i att grunda SD 1988 och vilket är en historia som Johan Ulvenlöv, Matti Palm och Anders Larsson sedermera skrev en förnämlig bok om i form av ”Utan ånger. Gustaf Ekström, SS-veteranen som grundade Sverigedemokraterna” (2017).
 
Jag minns då fortfarande hur förvånade både Stieg Larsson och Bosse Schön blev när jag berättade detta med Ekström och dennes koppling till SD samtidigt som ingen av de båda väl egentligen blev förvånade då SD under hela 90-talet ju både uppfattades och upplevdes som just ett sådant parti som SD idag anklagar SAP för att ha varit, d v s just ett pro-nazistiskt och rasistiskt parti:
 
 
”Axel Björneke, tillförordnad presschef för Socialdemokraterna, skriver i ett mejl till SvD att kampanjen inte förvånar.
 
”Det här är precis vad vi förväntar oss av ett extremt parti som SD. Vi har sett den här typen av kampanjer förut och är inte förvånade.”
 
Justitieminister Morgan Johansson (S) använder betydligt hårdare ord när även han vänder sig till Twitter för att kritisera kampanjen.
 
”SD bedriver nu ren historieförfalskning i Goebbels anda. När Hitler gjorde sig till diktator i Tyskland 1933 så var det ett parti som röstade emot: Socialdemokraterna. Tusentals socialdemokrater och fackföreningsmän drevs i exil eller dödades i nazisternas koncentrationsläger”, skriver han och fortsätter i ytterligare ett inlägg:
 
”Annat kan man säga om SD, som grundades av en fd SS-man som arbetat för nazisterna under kriget. Det är en vämjelig kampanj, men det är också ett tecken på en oro i SD över att det inte går så bra. Då tar extremisterna över helt.””

SD:s film om SAP citerar bl a extremhögerveteranen Tommy Hansson och reproducerar även den tes som Maciej Zaremba och DN bl a har drivit – att den socialdemokratiska välfärdsstaten bär all skuld till den svenska raspolitiken och steriliseringarna

Igår kväll uppmärksammade SVT:s Aktuellt SD:s redan mycket uppmärksammade och (fram tills igår och under ett dygn) virala film om SAP och den socialdemokratiska arbetarrörelsen som handlar om den krigstida samlingsregeringens eftergiftspolitik gentemot Nazi-Tyskland och det svenska rastänkandet, den svenska rasforskningen och den svenska raspolitiken och hur den anses hänga samman med skapandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten – ”Ett folk. Ett parti. Socialdemokraternas historia – som den aldrig berättats förut”.
 
Igår kväll togs filmen även bort av (amerikanska) Youtube efter att under något ynka dygn ha uppnått kring 200 000 visningar och vilket inte ens de mest kända svenska musikartisterna kan uppnå (d v s med en musikvideo) och ej mindre ett svenskt parti (d v s med en Youtube-film signerad ett annat svenskt parti än SD).
Youtube
I Aktuellt försvarade Samtidens chefredaktör Dick Erixon innehållet i filmen trots den hårda kritiken från historiker, författare och andra som har studerat och skrivit om det svenska rastänkandet och den svenska eftergiftspolitiken och bl a försvarade Erixon valet av att om och om igen citera ur förkrigstida Aftonbladet trots att tidningen blev socialdemokratisk först på 1950-talet med att tidningen ändå var löst kopplad till SAP även innan dess.
Dick.jpg

Under mellankrigstiden och krigsåren stod då Aftonbladet snarare närmare dåvarande Folkpartiet (d v s dagens Liberalerna) än SAP och den del av den antikommunistiska borgerligheten som förespråkade att Sverige skulle anpassa sig till den nya kontinentaleuropeiska tyska hegemonin i händelse av en tysk seger.

Filmen kan med fördel betraktas som ett slags slutgiltigt kompilat i filmform av alla de texter, citatsamlingar och faktasammanställningar av olika slag som under decennier har florerat inom den svenska ”sossehatande” (och Palme-hatande) extremhögern och som bl a EAP, Contra och SD själva har ställt samman och publicerat genom åren och som rör temat SAP, välfärdsstaten, rastänkandet och eftergiftspolitiken.
SVT.jpg
För alla oss som gillar att ”antifascistgissa” så är det uppenbart att den anonyma speakerrösten för det första inte alltid kan uttala alla (familje- och efter)namn rätt (t ex Vougt och Kreuger m fl namn – d v s speakerrösten är antagligen inte en högutbildad svensktalande man) och för det andra så innehåller manuset vissa i det närmaste ordagranna citat från högerextrema och SD-anknutna skribenter som under många år har skrivit om den svenska rasforskningen och den svenska raspolitiken och försökt att enkom skuldbelägga SAP för densamma.
 
Själv ”antifascistgissar” jag på att ett flertal personer har hjälpt till med filmen (och vilka gömmer sig bakom den kollektiva signaturen ”W.O.M.R.W.O.” som SD avtackar i filmen) och det skulle inte förvåna mig om någon/några hör till de som numera sympatiserar med SD men som en gång i tiden tillhörde den radikala anti-SAP-vänstern (d v s den s k nya vänstern, 68-vänstern eller 70-talsvänstern) och därför har hyst agg mot socialdemokraterna ända sedan ungdomen och de unga vuxenåren.
 
Jag tänker här bl a på historikern och författaren Anders Björnsson och påminner gärna om att den första som (mycket framgångsrikt dessutom) började konstruera och kolportera narrativet och historieskrivningen att SAP ensamt bär ansvar för den svenska rasforskningen och raspolitiken och inte minst i form av steriliseringarna var DN-journalisten Maciej Zaremba som liksom Björnson har en anti-SAP-vänsterradikal bakgrund (OBS: Zaremba är då inte pro-SD och än mindre är DN det).
 
Andra som har bidragit till filmen är antagligen också en och annan ”såsse”-hatande (och kanske t o m en och annan gammal Palme-hatare) f d moderat som idag har gått över till SD liksom gamla nyliberaler och libertarianer som Erixon själv vilka av ”naturliga” skäl alltid har hatat det gamla statsbärande ”förmynderipartiet” och den socialdemokratiska s k ”enpartidiktaturen”.
 
En ”antifascistgissning” från min sida är att historikern Lars-Erik Hansen som har doktorerat på den svenska migrations-, integrations- och minoritetspolitiken och som numera är chef för TAM-arkivet (Tjänstemäns och akademikers arkiv, d v s TCO:s och SACO:s arkiv) kan ha bidragit till filmen och f ö så samarbetar Hansen med Björnson i forskningssammanhang.
 
Ytterligare en person som har bidragit till filmen är Tommy Hansson, Samtidens tidigare chefredaktör (d v s Erixons företrädare), som numera i kraft av sin ålder måste räknas till en av den svenska extremhögerns ”grand old man” (f d Demokratisk Allians, Contra, Svensk-koreanska föreningen, sydkoreanska Moon-kyrkan, Täljepartiet, Ny Demokrati mm mm). En mening som i stort sett ordagrant citeras i SD-filmen och som hittas på Hanssons blogg är t ex denna – ”Sommaren 1941 inbjöds tidningens ägare, Torsten Kreuger av den tyska regeringen på en tre veckors propagandaresa till östfronten och det ockuperade Danmark då man träffade bland andra den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop”.
 
Och den som går till de s k läggen (som Jan Myrdal f ö alltid uppmanar alla att göra) på Kungliga biblioteket kommer också att hitta flera artiklar om den socialdemokratiska arbetarrörelsen, samlingsregeringens eftergiftspolitik och den svenska raspolitiken i EAP:s Ny solidaritet och i Demokratisk allians Contra vilka har dammats av och kommit till (ny)bruk i den vid det här laget redan famösa SD-filmen som då numera inte längre kan beses på Youtube.

Om SD:s nya film om socialdemokraterna, rastänkandet, rasforskningen och eftergiftspolitiken

Idag offentliggjorde SD en nästan två timmar lång ”dokumentärfilm” om SAP och den socialdemokratiska arbetarrörelsen som har fokus på det svenska rastänkandet, den svenska rasforskningen och den svenska raspolitiken och hur den anses hänga samman med skapandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten – ”Ett folk. Ett parti. Socialdemokraternas historia – som den aldrig berättats förut”:

 

https://dokumentar.samtiden.nu

 

SD:s film kan ses som ett slags svar på (och en hämnd på) LO:s film om SD och om en av dess grundare SS-veteranen Gustaf Ekström – ”Sverigedemokraterna – Ett parti som alla andra?” – och utgörs av en blandning av autentiskt arkivmaterial från bl a Kungliga biblioteket och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (de idag mycket anmärkningsvärda citaten som läses upp i SD-filmen och som fr a handlar om olika s k raser och om den s k nordiskt vita rasen och om s k mer- och mindervärdiga människor är t ex till synes korrekta) och en synnerligen tendentiös historieskrivning som med hjälp av en dramatisk berättarröst och en manipulativ musik- och bildsättning försöker leda i bevis att enbart SAP och den socialdemokratiska arbetarrörelsen bör och ska lastas för det svenska rastänkandet och den svenska rasforskningen liksom den svenska raspolitiken såsom den formulerades och utvecklades mellan ca 1905-68 (t ex citeras det flitigt ur olika artiklar publicerade i socialdemokratisk press och i socialdemokratiska tidskrifter som handlar om s k raser).

 

Det mesta av de uppgifter och de citat som tas upp i SD:s film har sedan flera decennier florerat inom den svenska extremhögern och filmen kan med fördel betraktas som ett slags slutgiltigt kompilat i audiovisuell form av alla de texter, citatsamlingar och faktasammanställningar av olika slag som bl a EAP, Contra och SD själva har ställt samman och publicerat genom åren och som rör temat SAP, välfärdsstaten och rastänkandet. Dessutom ekar SD-filmen av den gamla debatten om den svenska steriliseringspolitiken och där ett läger (företrätt av bl a Maciej Zaremba) menar att socialdemokraterna bär skulden till de svenska massteriliseringarna medan ett annat läger menar att det rashygieniska tänkande och den formliga raskult som delvis låg bakom desamma var något som alla politiska partier och rörelser en gång i tiden stod bakom i Sverige.

 

SD:s film försöker vidare också falskeligen (be)visa att enbart SAP och arbetarrörelsen bär skulden för den svenska eftergiftspolitiken gentemot Nazi-Tyskland som inte minst drabbade judarna genom att citera historiker som bl a Klas Åmark och Karin Kvist Geverts och det citeras också flitigt (och falskeligen) ur pro-nazityska Aftonbladet som ju inte var en socialdemokratisk dagstidning överhuvudtaget förrän efter kriget.

 

En kvalificerad gissning från min sida säger att åtminstone en av dem som har arbetat med och ligger bakom filmen är den SD-anknutne historikern Lars-Erik Hansen som en gång i tiden doktorerade på den svenska migrations-, integrations- och minoritetspolitiken och som tidigare arbetade på Södertörns högskola och numera är chef för TAM-arkivet (Tjänstemäns och akademikers arkiv, d v s TCO:s och SACO:s arkiv) även om Samtidens chefredaktör Dick Erixon väl är den som är huvudansvarig bakom filmen som är producerad av Samtiden Dokumentär och som också något kryptiskt tackar ”W.O.M.R.W.O.”.

 

Utöver allt det som sedan många år tillbaka redan har sagts om socialdemokraterna och den svenska välfärdsstaten inom extremhögern och även inom delar av högern i stort så bygger filmen också på sådant som andra har sagt och skrivit och funnit och tagit fram om den svenska rasforskningen, om den svenska antisemitismen, om den förkrigs- och krigstids flykting- och invandringspolitiken och om den svenska eftergiftspolitiken såsom bl a Yvonne Hirdman, Håkan Blomqvist, Maja Hagerman och Maria-Pia Boëthius. Dessutom kan nog en del som genom åren har kritiserat socialdemokratin och välfärdsstaten skriva under på åtminstone delar av den historieskrivning och den berättelse som SD förfäktar i filmen såsom vissa inom vänstern och vissa antirasister och antifascister som sedan länge har kritiserat det svenska rastänkandet och de mörka sidorna av den socialdemokratiska välfärdsstaten och inte minst och framför allt vissa libertarianer och liberaler för vilka SD:s film i det närmaste kan betraktas som en slags ”hämndfilm”.

 

Socialdemokraterna var då inte mer inne på rasforskning och raspolitik än vad andra politiska partier var på den tiden och företrädare för socialdemokraterna var då inte mer antisemiter än vad företrädare för andra politiska partier var på den tiden och de socialdemokratiska ministrarna i samlingsregeringen var då inte mer pro-tyska än vad ministrarna från de andra politiska partierna var under krigets första år och vad gäller SD:s historiska föregångare inom den svenska extremhögern så är det alltid viktigt att påpeka och påminna om att mellankrigstidens nazistiska, fascistiska och högerextrema partier på ett sätt faktiskt var relativt ”mainstream”vad gäller rastänkandet i sig och att det som skilde dem åt från dåtidens ”mainstream”-partier dels handlade om en antisemitism som var långt mer extrem än den som gällde bland ”mainstream”-partierna och dels och framför allt handlade om synen på demokratin.

 

Slutligen är det som alltid fascinerande att konstatera att det är bara i Sverige som ett högerpopulistiskt parti (d v s SD) helt enkelt bara måste ta avstånd från allt vad rastänkande (och antisemitism) heter på grund av den specifika, officiella och radikala svenska antirasismen som växte fram på 1970- och 80-talen och som även gör att vi som lever just nu i Sverige inte på något sätt kan känna igen oss i det rasbesatta Sverige som gällde under 1900-talets första hälft och ända inpå 1960-talet.