Kategori: slavhandel

Regeringen följer upp afrofobirapporten

År 2014 publicerades den s k afrofobirapporten – ”Afrofobi. En kunskapsöversikt” – som jag var huvudförfattare till och som jag skrev tillsammans med Victoria Kawesa och Samson Beshir, och som den dåvarande (allians)regeringen Reinfeldt och Arbetsmarknadsdepartementets integrationsminister Erik Ullenhag hade beställt och bekostat. I rapporten, som offentliggjordes i form av en DN Debatt-artikel och fick mycket stor uppmärksamhet och ledde till en omfattande debatt om svarta svenskars situation och som dessutom var den första i sitt slag i Europa, presenterades en rad förslag på åtgärder. 

Nu har den nuvarande rödgröna regeringen följt upp afrofobirapporten och valt att realisera några av dess förslag genom att ge BRÅ i uppdrag att kartlägga och genomföra en studie av hatbrott mot specifikt afrosvenskar och genom att ge Forum för levande historia i uppdrag att upplysa om och öka kunskapen om Sveriges roll i slavhandeln och slaveriet i den svenska skolan och utbildningsväsendet.

”Regeringen ger Forum för levande historia i uppdrag att genomföra insatser för att öka kunskapen om Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet. I uppdraget ingår att ta fram och sprida utbildningsmaterial främst riktat till elever i grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen samt deltagare inom folkhögskolan.”

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2021/10/kunskapen-om-sveriges-deltagande-i-slaveriet-ska-oka

”Inom ramen för den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott har Forum för levande historia i uppdrag att genomföra utbildningsinsatser om rasism i historien och i dag riktad till skolpersonal och offentliganställda.

Av rapporten Afrofobi – En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige (Mångkulturellt centrum, 2014) framgår att afrosvenskar drabbas av afrofobi i stor utsträckning. Rapporten visar att föreställningar och stereotyper om Afrika och om svarta människor, som går tillbaka till kolonialtiden, påverkar många afrosvenskars vardagsliv än idag.

– Vi måste ständigt arbeta mot rasism och afrofobi. Att synliggöra slaveriets historia kan bidra till att förebygga och motverka afrofobi idag. Därför är det viktigt att Forum för levande historia nu får i uppdrag att öka kunskapen om Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet, säger jämställdhetsminister Märta Stenevi.”

Spåren av de svenska slavarna

De allra flesta som bor och lever i dagens Sverige vet nog vid det här laget att det fanns svenska slavar i den svenska kolonin Saint-Barthélemy och ända fram tills 1847 men då denna historiska faktauppgift ibland kan tyckas ”abstrakt” att ta in och förstå så kan en tabell hämtad från dagens SCB:s motsvarighet till Statistisk årsbok (från 1860-talet, d v s efter att det svenska slaveriet hade avskaffats men under en tid då Saint-Barthélemy fortfarande var en svensk koloni) fungera som en slags pedagogisk påminnelse:


I tabellen beskrivs bl a hur befolkningen på ”svenskön” i Karibien bestod av 2629 (i huvudsak fransk- och svensktalande) fria medborgare och 1387 slavar år 1826 och tabellen i sig reflekterar också att när svenskarna tog över ön från fransmännen så förfogade Sverige redan då över världens antagligen mest avancerade statistikmyndighet, d v s dagens SCB som tidigare hette Tabellverket.

Gustav Badin – Sveriges första ”utlandsadopterade”

Idag på minnesdagen av avskaffandet av det svenska slaveriet (som ägde rum den 9 oktober 1847) och under den afrosvenska historieveckan tänker i alla fall jag på Gustav Badin (ca 1747-1822) som utan konkurrens är den mest kända av alla de förslavade barn och fr a slavpojkar som togs till Sverige för att växa upp och bo och leva här permanent bland i huvudsak svenska adelspersoner samt vid kungliga hovet mellan ca 1640-1840.


Badin, eller Couchi som han ursprungligen hette, betraktas allmänt även som den mest kända av alla historiska svarta svenskar innan 1900-talet. Den mest kända afrosvensken efter Badin bör f ö vara artisten Karl Gerhards (ännu levande) adoptivdotter Fatima Svendsen som ankom till Sverige redan 1949 och som liksom Badin också hon räknade sitt ursprung från den karibiska ön Saint Croix, som en gång i tiden ingick i den danska slav- och plantagekolonin Danska Västindien.


För oss 60 000 adopterade i landet är Badin slutligen också och åtminstone på en symbolisk nivå något av den första svenska utlandsadopterade även om adoption inte förekom i Sverige på den tiden i juridisk mening och hans adoptivförälder var då i så fall den dåvarande svenska drottningen Lovisa Ulrika, d v s Gustav III:s mor.

Om afrosvenska historieveckan och frihetsdagen den 9 oktober

Idag (eller i lördags beroende på hur en räknar) inleds den afrosvenska historieveckan som avslutas på lördag den 9 oktober, som är minnesdagen för avskaffandet av slaveriet på den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy (vilket ägde rum just den 9 oktober 1847 genom att de sista 595 slavarna friköptes från sina i huvudsak svensk- och fransktalande ägare på den karibiska ”svenskön” av svenska staten och med svenska skattemedel) och just i år, efter sommarens BLM-rörelse/debatt, äger konserten ”Black by public demand” rum på samma dag.

Tidigare var det mycket få som uppmärksammade veckan och frihetsdagen den 9 oktober och fr a skedde detta av afrosvenska aktivister i Stockholm och något senare också i Malmö som även kom att bli den första svenska kommunen som officiellt började uppmärksamma dagen och numera deltar ett flertal kulturinstitutioner såsom bl a Etnografiska museet i Stockholm.

Med utgångspunkt i en kommande bok om svensk rasism under efterkrigstiden har jag f ö själv reflekterat lite kring den moderna afrosvenska historien och detta inlägg passar nog som läsning under denna vecka.

https://tobiashubinette.wordpress.com/2020/06/26/afrofobi-afrosvenskar-svarthet-sverige-invandring-ras-rasism/?fbclid=IwAR3cZABHGInfH7t_NqPrpbCykleLAgghk74DzXwKdXzHR77Pv70opd61jlg

Går det att tala om slavhandel och adoption i en och samma mening?

Sedan sommarens BLM-rörelse/debatt har en fråga ”gnagt” i mig som jag själv inte kunnat hitta ett bra svar på:

Är det fel (etiskt-politiskt-akademiskt) att nämna det historiska förslavandet av afrikaner i form av den transatlantiska slavhandeln i samma andetag som vår tids internationella adoptioner?

En gång i tiden, och fr a på 00-talet, var jag antagligen den första forskaren i världen att i (publicerad) akademisk text explicit och elaborerat dra paralleller mellan (den transatlantiska) slavhandeln med afrikaner och internationell adoption (av barn från icke-Väst till Väst) och vilket jag på den tiden också gjorde rätt så aggressivt och offensivt i diverse artiklar och essäer i ett flertal svenska och västerländska tidningar och tidskrifter (d v s långt ifrån bara i en akademisk kontext utan också i offentliga, mediala, politiska och även konstnärliga sammanhang).

Det handlade kort och gott om att jag på den tiden argumenterade för att det finns en lång europeisk och västerländsk ”tradition” (d v s en historisk praktik som går tillbaka till kolonialtiden) av att med tvång transportera stora mängder av utomeuropéer/icke-vita, ”hedningar”/icke-kristna och ”natives”/infödda o s v över mycket långa geografiska (och kulturella) avstånd av fr a kommersiella skäl och att internationell adoption bara är ett exempel på just det. På den tiden jämförde jag dessutom internationell adoption med både tvångsmigration (d v s med världens alla flyktingar, vilket kanske inte heller är så etiskt precis…) och ibland t o m med dagens trafficking av kvinnor för sexuella ändamål.

I ett sammanhang skrev jag i alla fall följande vad gäller slavhandeln och utlandsadoptionerna:

“Both practices are driven by insatiable consumer demand, private market interests, and cynical profit making, and both utilize a highly advanced system of pricing where the young, the healthy, and the light-skinned are the most valued. Both are dependent on the existence of native intermediaries in the form of slave hunters and adoption agencies as well as a reliable and efficient global transportation system of shipping routes. Both the enslaved and the adopted are separated from their parents, siblings, relatives, and significant others at an early age, stripped of their original cultures and languages, reborn at harbors and airports, Christianized, re-baptized, and bestowed with the names of their masters, and in the end only retaining a racialized non-white body that has been branded or given a case number.

The so-called house or servant slaves must have been the closest parallels to international adoptees as both live permanently together with their masters and are legally defined as belonging to their household and their family. Furthermore, both practices have been legitimized by the same shallow argument that when moved to their new homes, the material situations of the slaves and the adoptees are unquestionably greatly bettered as both are benefiting from the wealth and civilization of the West. Finally, both groups are brought over only to satisfy the needs and desires of their well-to-do acquirers.”

På den tiden (d v s på 00-talet) föranledde denna min jämförelse att jag blev mycket illa omtyckt och avskydd och nog t o m hatad av väldigt många i Sverige och i Väst i övrigt men på den tiden handlade det inte om att jag ansågs vara oetisk när jag drog denna parallell utan om att jag just var den första att göra det och att det helt enkelt bara var fullständigt ”outrageous” att göra det (d v s p g a att jag tog upp utlandsadoptionerna och slavhandeln i en och samma mening och jag blev även ansedd av många progressiva och inom vänstern som mer eller galen och som ett slags ”straff” bannlyst från att skriva/publicera mig och t o m bli citerad/intervjuad i många svenska tidningar och tidskrifter då jag fick en s k knäppisstämpel på mig – ”den där vidriga och sjuka j-v-ln som jämför adoption med människohandel, tvångsmigration och trafficking” o s v)

Fortfarande än idag hittas dock spår av detta mitt argument i andra forskares akademiska (publicerade) texter i bl a akademiska monografier, antologier, tidskrifter, konferenspresentationer o s v såsom i denna nyutkomna akademiska monografi som en amerikansk forskare har förestått och som ett amerikanskt akademiskt (universitets)förlag har publicerat och under/sedan sommarens BLM-rörelse/debatt har jag då grubblat mycket över om jag nog gjorde fel som en gång i tiden drog denna parallell och drev detta argument:

Så är det faktiskt fullständigt oetiskt (politiskt och akademiskt) att ens nämna förslavandet av afrikanerna i form av den transatlantiska slavhandeln i samma andetag som internationell adoption?

Är det helt enkelt en grov skymf mot den transatlantiska slavhandelns miljontals och åter miljontals offer och efterlevande att göra det?

Är det t o m så att denna min jämförelse gör att jag framstår som inte bara totalt hjärtlös och empatilös utan också som någon som kanske t o m vill ”profitera” på de förslavade afrikanernas (och även deras efterkommandes) lidanden?

Det finns ju i det västerländska kollektiva och historiska minnet åtminstone två stora historiska händelser och skeenden som dagens västerlänningar minns i egenskap av att vara förövare och förtryckare – förslavandet av afrikanerna och förintandet av judarna – och p g a det finns det som bekant en olycklig och just oetisk relativiserande tendens att ständigt jämföra sådant som händer idag med antingen endera av eller båda dessa historiska händelser och skeenden och frågan är nu om även jag har gjort mig skyldig till en sådan oetisk relativisering?

För kanske är det alldeles uppenbart att det inte går att på något sätt jämföra och än mindre jämställa dagens västvärlds miljontals ofrivilligt barnlösa och barnlängtande (hetero- och homo)par/singlar med 1700-talets europeiska plantageägares behov av billig arbetskraft i kolonierna över haven?

Och jag minns faktiskt nu idag och i efterhand att en (vit) forskare som var mycket kritisk till mig en gång sade något i stil med följande till mig på någon akademisk konferens någonstans i Europa: ”åk till Harlem, New York, eller till ett African-American studies-forskingscentrum vid något amerikanskt universitet och lägg fram dina argument för en närmast helsvart publik så får du väl se vad som händer…”.

Saint-Barthélemys största och mest kända svenskvän slavättlingen Marius Stakelborough har gått bort

Det är väl något av en händelse som ser ut som en tanke att den gamla svenska karibiska slavhandelskolonin Saint-Barthélemys största och mest kända svenskvän slavättlingen Marius Stakelborough, vars efternamn sannolikt härstammar från den finlandssvenska diplomaten Berndt Stackelberg som var guvernör på ön på 1810-talet, nu har gått bort i en ålder av 97 år mitt under BLM-rörelsen/debatten.

Idag tecknar ordföranden i Svenska S:t Barthélemysällskapet Roger Richter Stakelboroughs långa och händelserika liv i form av en dödsruna i SvD. Stakelborough hade många inflytelserika vänner i Sverige och bland dem hittades märkligt nog ”nazistgrevinnan” Mary von Rosen på Rockelstad slott liksom även många vänner bland USA:s s k celebrities som gillar att ”partaja” på ”Saint Barth”, som amerikanerna föredrar att kalla ön (som tidigare f ö var känd som ”den vita ön” i Karibien, då nästan alla av Saint-Barthélemys invånare var och fortfarande är vita till skillnad från invånarna i/på Karibiens övriga länder och öar – de allra flesta av de gamla svenska slavarna lämnade nämligen S:t Barthélemy efter att Sverige sålde tillbaka ön till Frankrike 1878 och många av dem flyttade fr a till danskarnas grannkoloni Danska Västindien), och som ofta besökte Karibiens mest kända bar – d v s Stakelboroughs Le Select:

”Han föddes 5 juni 1923 på St Barth som ett av familjens sju barn. Pappa var öns enda polis och Marius har själv berättat om sin barndom som en lycklig period trots tuffa tider på grund av depressionen.

Som 16-åring gick han till sjöss och fortsatte sin sjömanskarriär under tio år. Efter kriget jobbade han som öns meteorolog och var också öns enda fotograf som tog alla bilder till dåtidens vykort.

1949 öppnade han baren Le Select som kom att bli hans livsverk. Namnet lånade man från den berömda baren i Paris. Baren kom snabbt att bli en samlingspunkt för öborna och när turismen drog i gång på allvar på 1950- och 1960-talet behöll den greppet som den naturliga samlingspunkten för besökande turister. Ett bidragande skäl var den genuina och gemytliga stämning Marius lyckades skapa. Hit var alla välkomna. Och här har många celebriteter också varit på besök genom årens lopp, exempelvis hela den nuvarande svenska kungafamiljen.

Redan som ung blev Marius intresserad av öns svenska historia och han blev ofta påmind om att han var den enda öbon med ett svenskklingande namn (troligen efter den svenska guvernören Stackelberg). Hans intresse syns tydligt på Le Select där det finns gott om dekaler, vimplar och affischer med svenskt ursprung. Han har också vid ett flertal tillfällen besökt Sverige där vänorten Piteå ofta förärats ett besök.

Marius är slavättling och det kan för många vara svårt att förstå detta intresse för den gamla kolonialmakten som tjänade mycket pengar på just slavhandel. Marius brukade förklara det med att det just därför är viktigt att aldrig glömma historien och upplysa kommande generationer om hur det faktiskt gick till på den tiden.

1960 kom dåvarande pr-chefen på SAS, Olle Nyman, för första gången till ön och Olle och Marius fann varandra direkt. Det blev en livslång vänskap som varade ända fram tills Olles död 2006. Marius brukade säga att det var Olle som lärde honom allt om hur marknadsföring fungerar. Den kunskapen bidrog till att göra Le Select till Karibiens mest kända bar.

Olle var en av grundarna till Svenska St Barthélemysällskapet och Marius var en av grundarna av den svenska vänföreningen på St Barth, L’Asbas. Marius belönades två gånger med Nordstjärneorden, 1981 och 2012, för sitt idoga arbete med att bevara de svenska minnesmärkena på ön och det källmaterial som kan användas för framtida forskning.”

Stakelborough.jpg
 

Idag för 172 år friköptes och frigavs de sista svenskarna slavarna på Saint-Barthélemy

Idag för 172 år sedan den 9 oktober 1847 friköptes de sista 165 av de totalt 523 afrikanska och svarta slavarna i den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karibien. Den svenska garnisonen sköt salut dagen till ära medan de friköpta och därmed frigivna slavarna undertecknade ett brev som skickades till unionskungen Oscar I av det Förenade kungariket Sverige-Norge där de tackade för att han hade ”…lyft oss från en ställning som enbart varor och djur och upphöjt oss till mänsklig värdighet; för beviljande av rätten att följa våra egna viljor och söka vår egen lycka; från befriandet från det hinder och den förnedring av den mänskliga naturen som det avskyvärda slaveriet innebär.”
slavhandel-svensk.jpg
 
Från och med 1834 hade Storbritannien börjat avskaffa slaveriet i de flesta av sina kolonier över haven och efter brittiska påtryckningar om att även Sverige borde följa Storbritanniens exempel så väcktes en liberal opinion för detta i Sverige. I september 1840 inlämnade den berömde värmlänningen, författaren, forskaren och riksdagsledamoten Erik Gustaf Geijer, som tidigare hade varit konservativ men blivit liberal, en motion till riksdagen som var den första motionen som krävde att slaveriet skulle avskaffas på Saint-Barthélemy.
 
Geijers motion hörsammades och frågan bereddes i ett utskott som fyra år senare 1844 presenterade en plan för att efter brittisk modell frige de svenska slavarna i etapper genom att etappvis friköpa dem från deras ägare med skattemedel. Frågan kom sedan att bordläggas då ingen av de fyra stånden som på den tiden utgjorde ”partierna” i riksdagen först ville skjuta till tillräckliga medel för detta men ett år senare 1845 kom de ändå till beslut och 1846 tillsattes en statlig kommitté som värderade och friköpte samtliga slavar på ön och som bestod av tre tjänstemän och två av de svenska bosättarna och slavägarna. En efter en friköptes därefter 358 slavar men framåt hösten 1846 återstod ännu 165 slavar men då var kommitténs pengar slut. Då beviljade riksdagen nya medel och till slut kunde alla slavar friköpas vilket då fullbordades den 9 oktober 1847.

Nu har ännu en roman om den svenska kolonin och slavön Saint-Barthélemy kommit ut

Intressant att konstatera att sedan år 2015 har nu (i alla fall mig veterligen, för jag kan så klart ha missat att notera och läsa någon av dem) hela fyra svenska romaner publicerats på sistone vilka alla handlar om, centrerar och utspelar sig på den svenska kolonin och slavön Saint-Barthélemy och den fjärde romanen i ordningen skriver då Kristoffer Leandoer om i dagens SvD – Niklas Natt och Dags ”1794” som är en fortsättning på dennes förra roman ”1793”.


De övriga tre romanerna är då Lars Lagers ”Slavflickan på S:t Barthélemy” (2015), Jon Kahns ”Simons längtan” (2016) samt den smått legendariske ”70-talsvänstern”-författaren Janne Lundströms ”De ofria” (2017) och Lundström är då den svenske författare som måste sägas ha varit allra först med att uppmärksamma den svenska slavhandeln och det svenska slaveriet ”i folkdjupen” med sina fyra på sin tid bästsäljande seriealbum om Johan Vilde vilka gavs ut på 1970- och 80-talen.


Tidigare har det med rätta hetat att Sverige inte har bearbetat och gjort ut med sin koloniala historia och kanske särskilt har detta just gällt den svenska slavhandeln och det svenska slaveriet (det finns då åtskilliga fler romaner som exempelvis utspelar sig i Nya Sverige och i Sameland även om Elisabeth Falkenbergs ”Ur havets skum” kom ut redan 1945, Sven Delblancs roman ”Speranza” från 1980, Evert Lundströms ”Den gudomliga ön” 1982 och Tomas Bloms ”Månbröderna” 1991, vilka alla berör eller utspelar sig på Saint-Barthélemy) men nu händer faktiskt något för när kulturen och i detta fall litteraturen (och gissningsvis kommer snart en svensk spelfilm eller tv-serie som utspelar sig på Saint-Barthélemy även om det nog kan ta några år innan det sker) nu tar sig an ämnet alltmer så betyder det ändå något och detta har då skett parallellt med att historiker som Holger Weiss och Fredrik Thomasson har börjat forska om den svenska slavhandeln, det svenska slaveriet och Saint-Barthélemy på ett nytt sätt.


https://www.svd.se/satter-fingret-pa-en-sveriges-stora-skamflackar


”1794” börjar så bra, i en annan ände av det postgustavianska svenska väldet, nämligen den västindiska ön Saint-Barthélemy, svensk koloni 1784–1878 och en av vår historias verkliga skamfläckar: som hamn för slavhandeln gav Saint-Barthélemy riket enorma inkomster, särskilt när revolutionskrigen hämmade andra länders handel.


Natt och Dags dirty realism firar triumfer i detaljskildringen av Sveriges skam, en historisk verklighet som överträffar alla fantasier om vad människan kan hitta på för att förnedra och vanställa sin nästa. Det borde räcka, särskilt som skildringen träffar en nerv i samtidens diskussion om kollektiv uppgörelse med förflutna skulder, men tyvärr förtar författaren snart effekten av det verkliga genom sadistiska fantasier à la Alan Moores ”From Hell”, som i längden får läsaren att stänga av sin förmåga till inlevelse.


Om alla reglage redan i ”1793” var uppvridna till max så går de numera till elva. Om brotten i ”1793” var gräsliga så är de i ”1794” ännu gräsligare. Om situationen för de hyggliga var förtvivlad och utsiktslös i ”1793” så är den långt mer förtvivlad och utsiktslös i ”1794”.


Precis som i debuten är brottsligheten ett resultat av i huvudsak tre komponenter: 1) mer eller mindre vanligt folk som gör vad de måste för att överleva i en hård och bister tillvaro, 2) ett hemligt sällskap av anonyma makthavare med synnerligen snedvriden sexuell läggning 3) en känslig och ensam överklassyngling som genom hård och kärlekslös uppfostran bibringats en besynnerlig världsbild.


Lägg därtill en misantropisk och enastående sadistisk lustmördare med vanställt yttre och svårt intellektuella ambitioner, som citerar Rousseau och Rabelais och har Sades ”Justine” i resebiblioteket (utgiven 1791, sannerligen en superskurk som hänger med i samtidslitteraturen!). Slutsumman blir ett blodbad som inte är helt lätt att ta på allvar.”

Den franska 1700-talsjournalisten Antoine Rivarol beskrev ”The Great Divergence” redan i ”realtid”

Ofta är det väl först i efterhand som det går att se hur saker och ting verkligen gick till och hängde ihop men ibland är det kanske ändå i ”nuet” som det går att göra det:
 
Idag skriver Stig Strömholm i SvD om den franska 1700-talsjournalisten Antoine Rivarol som 1784 skrev följande om varför Europa höll på att bli så rikt och framgångsrikt i sin skrift ”Discours sur l’universalité de la langue française” och i stort sade han ju som det var, d v s Europa hade p g a erövringen och koloniseringen av de båda Amerika blivit sagolikt rikt på bekostnad av och tack vare afrikanernas slavarbetskraft och vilket möjliggjorde att Europa kunde handla med och slutligen konkurrera ut Asien (d v s turkarna, araberna, iranierna, indierna och kineserna) med hjälp av de rikedomar som européerna hade tillskansat sig i den s k Nya världen.
55638494_10156340117935847_8670297248334086144_n.jpg
 
Rivarol beskrev helt enkelt i realtid det skeende som den amerikanska historikern Kenneth Pomeranz sedermera skulle benämna som ”The Great Divergence” (som är titeln på Pomeranz berömda bok från år 2000) och som just beskriver när Europa slutgiltigt kom att förbereda sig på att ta över i praktiken hela planeten och mänskligheten (vilket då var ett faktum mellan ca 1870-1945) någon gång på 1700-talet tack vare den transatlantiska slavhandeln (som just hade sin ”guldålder” och uppnådde sin ”storhetstid” på 1700-talet), plantageekonomin i de båda Amerika, den begynnande industrialismen och utvecklingen inom den europeiska vetenskapen och vapenindustrin.

Om familjen De Geer, slavhandeln och extremhögern

DN:s Birgitta Rubin skriver om konstnären Carl Johan De Geers pågående utställning ”Släkten och slavarna” på Norrköpings konstmuseum som handlar om dennes förfader Louis De Geer som var den som initierade den svenska transatlantiska slavhandeln med afrikaner.

 

Och bara för att ”lägga sten på börda” – härmed följer ett urval De Geer:are vilka utöver Jonas De Geer på ett eller annat sätt har gjort sig bemärkta inom den svenska extremhögern:

 

Carl De Geer, Hemmestavik – aktieägare i Dagsposten 1941-42

Erik De Geer, Stockholm – medlem i Svensk socialistisk samling 1942-43

Gerard De Geer – medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Gustaf De Geer, Stockholm – aktieägare i Dagsposten 1941-43 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Jan C De Geer, Linköping – medlem i Svensk opposition 1941, aktieägare i Dagsposten 1942 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Kristina De Geer, Linköping – medlem i Svensk opposition 1941

Sigrid De Geer, Hemmestavik – medlem i Svensk opposition 1941, aktieägare i Dagsposten 1941-42 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Thomasine De Geer, Järna – medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942

Wilhelm De Geer, Norrköping, Järna – medlem i Sveriges nationella förbund 1936 samt i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938-42

 

https://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konstrecension-carl-johan-de-geer-gor-upp-med-slaktens-slavagarhistoria

 

””Släkten och slavarna” är Carl Johan De Geers mentala och konstnärliga bearbetning av det omskakande mötet med denna mörka familjehistoria; ett projekt som nu blivit en utställning på Norrköpings konstmuseum. Den ryms i en sal, med sju symboliskt gestaltade tablåer eller skulpturinstallationer, uppbyggda av möbler, tyger och bilder.”

 

(…)

 

”Carl Johan De Geer beskriver hur han som ung och radikal på 60-talet ville avskaffa all världens orättvisor, från militärdiktaturer till kolonialism, krig och klassamhälle. Att ägna sig åt familjen i stället för kollektivet ansågs förkastligt och det är först på äldre dar som han tillåtit sig att borra i sin adliga härkomst.

 

Mest uppmärksammad hittills är hans film ”Mormor, Hitler och jag” (2001), där han frågar sig om man kan älska en barnkär mormor, som samtidigt visar sig vara nazist.

 

Att han nu valt Norrköping som platsen för den nya utställningen ger projektet ytterligare styrka – men kan säkert också uppfattas som en provokation. Anfadern Louis De Geer (1587-1652) var en nederländsk-vallonsk finansman som bosatte sig i Norrköping 1627, ansedd som stadens store man med ett konserthus och en skola uppkallade efter sig. Sedan 1945 står han staty på centrala Gamla torget – en imposant herreman skulpterad i svart granit av Carl Milles.”

 

(…)

 

”Det Carl Johan De Geer ältar är hur den omvittnat gudfruktige, rättskaffens och frikostige Louis De Geer samtidigt kunde vara ond. I ”Släkten och slavarna” ger han ett möjligt svar genom att återge ett parti ur Herman Lindqvists bok ”Våra kolonier. De vi hade och de som aldrig blev av” (2015): ”De svarta betraktades inte som riktiga människor /…/ Mot denna bakgrund fanns det ingen motsättning för 1600-talspersonligheter som Louis De Geer, att å ena sida betrakta sig som varmt religiösa, goda människor /…/ och å andra sidan organisera omänskliga slavtransporter och låta tortera slavar.””

 

(…)

 

”Ja, denna historia är fortfarande okänd i bredare folklager och finns inte i vår självförståelse som svenskar, lika lite som förbrytelserna mot samerna.

 

I boken nämner Carl Johan De Geer också Louis De Geers palats på Götgatan, numera Nederländernas ambassad, där han fantiserar om att sätta upp en plakett med texten ”Detta hus byggdes med slavpengar”. 2012 kom ett förslag om att ära den svenska slavhandelns offer med ett monument, vilket avslogs. ”Släkten och slavarna” aktualiserar saken och nog är Carl Johan De Geers som gjord för uppdraget.”