Kategori: slavhandel

Om Fredrik Thomassons nya bok ”Svarta S:t-Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785-1847”

Historikern Fredrik Thomassons nya bok ”Svarta S:t-Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785-1847” som kom ut i dagarna är på alla sätt och vis ett både banbrytande och unikt akademiskt arbete (i form av en akademisk s k monografi): 

Boken är dels det första försöket att teckna de svarta och icke-vita invånarnas (och dessutom både de förslavade och de fria icke-vita invånarna) historia på Saint-Barthélemy under öns svensktid (kort och gott så har tidigare studier av Saint-Barthélemy nästan enbart haft fokus på de vita invånarna trots att minst 70% av befolkningen var icke-vit under öns svenska period) samt dels den första studien som använder sig av ett käll- och arkivmaterial (kort och gott det svenska kolonialarkivet och fr a den svenska kolonialdomstolens arkiv) som ingen svensk forskare tidigare har studerat (och som idag förvaras vid Archives nationales d’outre-mer i Aix-en-Provence i Frankrike). 

Jag kom i kontakt med Fredrik i samband med att jag själv vid mitten av 2010-talet var mycket engagerad i frågan om antisvart rasism i Sverige och vi stötte då på varandra i flera olika sammanhang – bl a blev vi båda inbjudna till amerikanska ambassaden, som under Obamas tid vid makten intresserade sig för de svarta svenskarnas situation. 

Fredrik hade på den tiden just påbörjat arbetet med det forskningsprojekt som nu har resulterat i denna bok och det är uppenbart att han under resans gång har förändrat sin syn på ett och annat som rör ras och kolonialism med tanke på hur han ibland kunde förhålla sig till sitt på den tiden nyligen påbörjade forskningsprojekt. Fredrik kunde t ex säga att han inte var som mig – d v s inriktad på postkolonial teori och kritisk ras- och vithetsforskning samt sist men inte minst antirasistiskt engagerad – och så kanske är fallet än idag men det sätt som Fredrik hanterar den etiska, politiska och språkliga problemtik som alla forskare står inför som studerar den klassiska kolonialtiden och slaveriepoken är föredömligt. 

När svenskarna övertog ön från fransmännen infördes intressant nog det så världsberömda svenska folkbokföringssystemet vilket bl a innebar att invånarna folkbokfördes (av Svenska kyrkans tjänstemän på ön) i enlighet med olika raskategorier och på ön fanns fr a ett flertal kategoribenämningar för de blandade (”mixed-race”-)invånarna vilka styrdes av den s k ”one-drop”-regeln – d v s även personer som kunde passera som vita i vardagen men som kanske hade en svart farfarsfar kategoriserades som ”gens de couleur” eller ”kulörta” (d v s som icke-vita men inte nödvändigtvis inte som svarta). 

F ö framgår det med all önskvärd tydlighet i boken att det svenska n-ordet nästan enbart användes för att beteckna förslavade svarta personer på ön samt att svenskflaggade slavskepp, svenska sjömän och svenska slavhandlare var minst lika vidriga och våldsamma mot de förslavade afrikanerna som andra européer och västerlänningar var liksom att svenskarna på ön hela tiden var livrädda för att ett slavuppror när som helst skulle bryta ut såsom ofta skedde på de omkringliggande öarna. 

De (hetero)sexuella intimrelationerna över de s k rasgränserna var vidare legio, prostitutionen var mycket utbredd och de vita männen utnyttjade generellt sina svarta slavinnor och t o m de svenska kolonialguvernörerna kunde få s k blandbarn. Även enstaka vita majoritetssvenskor kunde ”gå i säng” med svarta och icke-vita män vilket dock inte sågs med blida ögon av dåtiden. 

Fredrik lyfter i sin bok fram flera blandade personers livsöden såsom bl a ”Anjalamannen” greve Robert Montgomerys biologiska dotter Ulrica, som greven fick med en blandad kvinna på ön. Trots att Ulrica Montgomery var dotter till en svensk adelsman och ”bara” fjärdedels svart så utsattes hon tidigt i livet för trakasserier i vardagen och blev bl a slagen av en vit man utanför en krog i Saint-Barthélemys residensstad Gustavia och som ung vuxen utvecklade hon synbarligen ett våldsamt beteende och anklagades bl a för att ha slagit två vita svenska kvinnor ”på stan” som antagligen hade förolämpat henne med s k rasord. 

Överhuvudtaget verkar det ha varit synnerligen vanligt att verbalt använda sig av s k rasord när konflikter utbröt på ön i det offentliga rummet – t ex kunde det s k m-ordet användas för att förolämpa även vita personer vilka därigenom ”anklagades” för att ha svart blod fastän det inte syntes rent visuellt och kroppsligen. 

Det framgår bl a även att både Svenska kyrkan och svenska staten (i form av bl a den svenska armén som var stationerad på ön) ägde egna slavar, att den franska slavlag som Sverige antog när kolonin förvärvades fick ett nytt svenskt tillägg (d v s det var ett helt och hållet ett svenskt s k påfund som antagligen infördes för att upprätthålla den svenska rashedern) som sade att när icke-vita bar hand på vita så skulle kroppsstraff (och fr a piskstraff) alltid utdömas och även när fria blandade gjorde det (det var då mycket vanligt att s k krogslagsmål utbröt i fr a Gustavia, som på sin tid var en av De förenade konungarikenas Sverige och Norge största städer och tidvis i storlek med det dåtida Uppsala och Kristiania/Oslo, med 100-tals krogar, hotell och andra kommersiella inrättningar), att blandade (och fr a ”kvartssvarta” liksom ”åttondelssvarta”) kunde gå till den svenska kolonialdomstolen på ön för att få ett intyg på att de var vita och inte icke-vita (vilket naturligtvis gav fördelar i vardagen liksom inte minst i yrkeslivet o s v), att svenskarna i lönndom handlade med förslavade afrikaner långt in på 1830-talet samt att flera pjäser och operor som sattes upp i Stockholm (och möjligen också i andra svenska städer) tematiserade slaveriet och t o m utspelade sig på Saint-Barthélemy (i scenkonstföreställningarna spelades de svarta rollerna alltid av vita svenska skådespelare i s k blackface förutom när den mytomspunne Gustav ”Badin” Couchi agerade på scenen, vilket skedde i åtminstone en pjäs som sattes upp i rikets huvudstad och som behandlade slaveriet). 

Fredrik skriver också om när Sverige under en kort period under de kaotiska Napoleonkrigen (och närmare bestämt mellan 1813-14) tilldelades den närliggande franska kolonin Guadeloupe av Brittiska imperiet. 

Svenskarna blev oerhört begeistrade över detta och den dåvarande svenske utrikesministern bildade den s k Guadeloupekommittén som förberedde ett svenskt maktövertagande och även satte upp ett särskilt kolonialregemente för ändamålet som bl a bestod av franska, italienska och spanska krigsfångar som Sverige hade ”ackumulerat” under Napoleonkrigen. Guadeloupe återvände dock snart till det franska kolonialimperiets fålla och Guadeloupekommittén upplöstes medan kolonialregementet i stället kom att förflyttas till Värmland för att sättas in i och delta i den svenska arméns korta men segerrika invasion av Norge 1814. 

Slutligen skriver Fredrik om att år 1830 stiftades en svensk lag som sade att om en förslavad person besökte Sverige (eller Norge – d v s den bernadotteska dubbelmonarkins s k metropol) så upphörde denna/e att vara förslavad (då slaveriet hade avskaffats i Sverige redan 1335) samt om hur de fria icke-vita blandade (och både ”halvsvarta”, ”kvartssvarta” och ”åttondelssvarta”) kämpade outtröttligt för att erhålla medborgerliga rättigheter (och inte minst rösträtt vilket de helvita männen på ön erhöll redan 1812 – med tiden utgjordes f ö majoriteten av den svenska arméns soldater på ön ironiskt nog av fria blandade icke-vita personer) och till slut tillerkändes dessa 1833 av den svenska kolonialmakten efter att ett upploppsliknande ”storslagsmål” hade ägt rum på Gustavias gator och torg mellan icke-vita fria blandade och vita majoritetssvenskar och just på 1830-talet gavs också en ”illegal” tidning ut på Saint-Barthélemy som ingen fortfarande vet vem/vilka som låg bakom och som ohämmat och närmast hänsynslöst häcklade de svenska kolonialtjänstemännen för att medvetet blunda för att en del svenskar fortfarande var engagerade i slavhandeln (den ”illegala” tidningen ska ha varit populär och lästes tydligen diskret på Gustavias många pubar och restauranger).

Sammanfattningsvis skriver Fredrik att de vita svenskarna var minst lika goda kålsupare som de andra vita européerna och västerlänningarna vad gäller behandlingen av och synen på de svarta och icke-vita invånarna och att rastänkandet eskalerade under loppet av 1800-talet och blev alltmer extremt ju mer åren gick och 1900-talet började närma sig. Det har länge funnits en svensk myt som säger att svenskarna var ”snällare” mot icke-vita människor över haven när de interagerade med dem i t ex Nya Sverige i dagens Delaware, i Västafrika, i Kina, i Indien, i Mellanöstern, i Afrika eller i Karibien men Fredriks bok tar utan tvivel död på den nationella myten åtminstone för Saint-Barthélemys del. 

https://www.nok.se/titlar/a7/svarta-saint-barthelemy

”Sverige blev en slavnation när den karibiska ön S:t Barthélemy togs i besittning 1785. Slavar och så kallade fria svarta var i majoritet ända till det svenska slaveriet avskaffades 1847. 

Svarta S:t Barthélemy skildrar för första gången denna svarta befolknings hårda levnadsvillkor. Här möter vi bland andra tonårsflickan Marie Catherine och tvätterskan Suzannah, vilka nästan misshandlades till döds av sina ägare. 

Vi träffar den bråkiga svarta adelsdottern Ulrica Montgomery, frisören Jean-Pierre som piskades för att ha försvarat sig mot en vit man, Daly som hoppades vinna friheten med hjälp av magiska dekokter, Sophie som försökte att fly ön i manskläder, pojken Richard som torterades på slavskeppet Stockholm, och många andra. 

Mitt i slaveriets och slavhandelns grymheter ges även glimtar av ett rikt socialt liv och exempel på hur svarta invånare hjälpte varandra trots risken för hårda straff. Utifrån rättegångsprotokoll och slavlagar sätts S:t Barthélemys historia i ett större sammanhang och Sveriges förflutna som kolonialmakt och slavnation konkretiseras och gestaltas genom den svarta befolkningens öden.”

Regeringen följer upp afrofobirapporten

År 2014 publicerades den s k afrofobirapporten – ”Afrofobi. En kunskapsöversikt” – som jag var huvudförfattare till och som jag skrev tillsammans med Victoria Kawesa och Samson Beshir, och som den dåvarande (allians)regeringen Reinfeldt och Arbetsmarknadsdepartementets integrationsminister Erik Ullenhag hade beställt och bekostat. I rapporten, som offentliggjordes i form av en DN Debatt-artikel och fick mycket stor uppmärksamhet och ledde till en omfattande debatt om svarta svenskars situation och som dessutom var den första i sitt slag i Europa, presenterades en rad förslag på åtgärder. 

Nu har den nuvarande rödgröna regeringen följt upp afrofobirapporten och valt att realisera några av dess förslag genom att ge BRÅ i uppdrag att kartlägga och genomföra en studie av hatbrott mot specifikt afrosvenskar och genom att ge Forum för levande historia i uppdrag att upplysa om och öka kunskapen om Sveriges roll i slavhandeln och slaveriet i den svenska skolan och utbildningsväsendet.

”Regeringen ger Forum för levande historia i uppdrag att genomföra insatser för att öka kunskapen om Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet. I uppdraget ingår att ta fram och sprida utbildningsmaterial främst riktat till elever i grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen samt deltagare inom folkhögskolan.”

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2021/10/kunskapen-om-sveriges-deltagande-i-slaveriet-ska-oka

”Inom ramen för den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott har Forum för levande historia i uppdrag att genomföra utbildningsinsatser om rasism i historien och i dag riktad till skolpersonal och offentliganställda.

Av rapporten Afrofobi – En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige (Mångkulturellt centrum, 2014) framgår att afrosvenskar drabbas av afrofobi i stor utsträckning. Rapporten visar att föreställningar och stereotyper om Afrika och om svarta människor, som går tillbaka till kolonialtiden, påverkar många afrosvenskars vardagsliv än idag.

– Vi måste ständigt arbeta mot rasism och afrofobi. Att synliggöra slaveriets historia kan bidra till att förebygga och motverka afrofobi idag. Därför är det viktigt att Forum för levande historia nu får i uppdrag att öka kunskapen om Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet, säger jämställdhetsminister Märta Stenevi.”

Spåren av de svenska slavarna

De allra flesta som bor och lever i dagens Sverige vet nog vid det här laget att det fanns svenska slavar i den svenska kolonin Saint-Barthélemy och ända fram tills 1847 men då denna historiska faktauppgift ibland kan tyckas ”abstrakt” att ta in och förstå så kan en tabell hämtad från dagens SCB:s motsvarighet till Statistisk årsbok (från 1860-talet, d v s efter att det svenska slaveriet hade avskaffats men under en tid då Saint-Barthélemy fortfarande var en svensk koloni) fungera som en slags pedagogisk påminnelse:


I tabellen beskrivs bl a hur befolkningen på ”svenskön” i Karibien bestod av 2629 (i huvudsak fransk- och svensktalande) fria medborgare och 1387 slavar år 1826 och tabellen i sig reflekterar också att när svenskarna tog över ön från fransmännen så förfogade Sverige redan då över världens antagligen mest avancerade statistikmyndighet, d v s dagens SCB som tidigare hette Tabellverket.

Gustav Badin – Sveriges första ”utlandsadopterade”

Idag på minnesdagen av avskaffandet av det svenska slaveriet (som ägde rum den 9 oktober 1847) och under den afrosvenska historieveckan tänker i alla fall jag på Gustav Badin (ca 1747-1822) som utan konkurrens är den mest kända av alla de förslavade barn och fr a slavpojkar som togs till Sverige för att växa upp och bo och leva här permanent bland i huvudsak svenska adelspersoner samt vid kungliga hovet mellan ca 1640-1840.


Badin, eller Couchi som han ursprungligen hette, betraktas allmänt även som den mest kända av alla historiska svarta svenskar innan 1900-talet. Den mest kända afrosvensken efter Badin bör f ö vara artisten Karl Gerhards (ännu levande) adoptivdotter Fatima Svendsen som ankom till Sverige redan 1949 och som liksom Badin också hon räknade sitt ursprung från den karibiska ön Saint Croix, som en gång i tiden ingick i den danska slav- och plantagekolonin Danska Västindien.


För oss 60 000 adopterade i landet är Badin slutligen också och åtminstone på en symbolisk nivå något av den första svenska utlandsadopterade även om adoption inte förekom i Sverige på den tiden i juridisk mening och hans adoptivförälder var då i så fall den dåvarande svenska drottningen Lovisa Ulrika, d v s Gustav III:s mor.

Om afrosvenska historieveckan och frihetsdagen den 9 oktober

Idag (eller i lördags beroende på hur en räknar) inleds den afrosvenska historieveckan som avslutas på lördag den 9 oktober, som är minnesdagen för avskaffandet av slaveriet på den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy (vilket ägde rum just den 9 oktober 1847 genom att de sista 595 slavarna friköptes från sina i huvudsak svensk- och fransktalande ägare på den karibiska ”svenskön” av svenska staten och med svenska skattemedel) och just i år, efter sommarens BLM-rörelse/debatt, äger konserten ”Black by public demand” rum på samma dag.

Tidigare var det mycket få som uppmärksammade veckan och frihetsdagen den 9 oktober och fr a skedde detta av afrosvenska aktivister i Stockholm och något senare också i Malmö som även kom att bli den första svenska kommunen som officiellt började uppmärksamma dagen och numera deltar ett flertal kulturinstitutioner såsom bl a Etnografiska museet i Stockholm.

Med utgångspunkt i en kommande bok om svensk rasism under efterkrigstiden har jag f ö själv reflekterat lite kring den moderna afrosvenska historien och detta inlägg passar nog som läsning under denna vecka.

https://tobiashubinette.wordpress.com/2020/06/26/afrofobi-afrosvenskar-svarthet-sverige-invandring-ras-rasism/?fbclid=IwAR3cZABHGInfH7t_NqPrpbCykleLAgghk74DzXwKdXzHR77Pv70opd61jlg

Går det att tala om slavhandel och adoption i en och samma mening?

Sedan sommarens BLM-rörelse/debatt har en fråga ”gnagt” i mig som jag själv inte kunnat hitta ett bra svar på:

Är det fel (etiskt-politiskt-akademiskt) att nämna det historiska förslavandet av afrikaner i form av den transatlantiska slavhandeln i samma andetag som vår tids internationella adoptioner?

En gång i tiden, och fr a på 00-talet, var jag antagligen den första forskaren i världen att i (publicerad) akademisk text explicit och elaborerat dra paralleller mellan (den transatlantiska) slavhandeln med afrikaner och internationell adoption (av barn från icke-Väst till Väst) och vilket jag på den tiden också gjorde rätt så aggressivt och offensivt i diverse artiklar och essäer i ett flertal svenska och västerländska tidningar och tidskrifter (d v s långt ifrån bara i en akademisk kontext utan också i offentliga, mediala, politiska och även konstnärliga sammanhang).

Det handlade kort och gott om att jag på den tiden argumenterade för att det finns en lång europeisk och västerländsk ”tradition” (d v s en historisk praktik som går tillbaka till kolonialtiden) av att med tvång transportera stora mängder av utomeuropéer/icke-vita, ”hedningar”/icke-kristna och ”natives”/infödda o s v över mycket långa geografiska (och kulturella) avstånd av fr a kommersiella skäl och att internationell adoption bara är ett exempel på just det. På den tiden jämförde jag dessutom internationell adoption med både tvångsmigration (d v s med världens alla flyktingar, vilket kanske inte heller är så etiskt precis…) och ibland t o m med dagens trafficking av kvinnor för sexuella ändamål.

I ett sammanhang skrev jag i alla fall följande vad gäller slavhandeln och utlandsadoptionerna:

“Both practices are driven by insatiable consumer demand, private market interests, and cynical profit making, and both utilize a highly advanced system of pricing where the young, the healthy, and the light-skinned are the most valued. Both are dependent on the existence of native intermediaries in the form of slave hunters and adoption agencies as well as a reliable and efficient global transportation system of shipping routes. Both the enslaved and the adopted are separated from their parents, siblings, relatives, and significant others at an early age, stripped of their original cultures and languages, reborn at harbors and airports, Christianized, re-baptized, and bestowed with the names of their masters, and in the end only retaining a racialized non-white body that has been branded or given a case number.

The so-called house or servant slaves must have been the closest parallels to international adoptees as both live permanently together with their masters and are legally defined as belonging to their household and their family. Furthermore, both practices have been legitimized by the same shallow argument that when moved to their new homes, the material situations of the slaves and the adoptees are unquestionably greatly bettered as both are benefiting from the wealth and civilization of the West. Finally, both groups are brought over only to satisfy the needs and desires of their well-to-do acquirers.”

På den tiden (d v s på 00-talet) föranledde denna min jämförelse att jag blev mycket illa omtyckt och avskydd och nog t o m hatad av väldigt många i Sverige och i Väst i övrigt men på den tiden handlade det inte om att jag ansågs vara oetisk när jag drog denna parallell utan om att jag just var den första att göra det och att det helt enkelt bara var fullständigt ”outrageous” att göra det (d v s p g a att jag tog upp utlandsadoptionerna och slavhandeln i en och samma mening och jag blev även ansedd av många progressiva och inom vänstern som mer eller galen och som ett slags ”straff” bannlyst från att skriva/publicera mig och t o m bli citerad/intervjuad i många svenska tidningar och tidskrifter då jag fick en s k knäppisstämpel på mig – ”den där vidriga och sjuka j-v-ln som jämför adoption med människohandel, tvångsmigration och trafficking” o s v)

Fortfarande än idag hittas dock spår av detta mitt argument i andra forskares akademiska (publicerade) texter i bl a akademiska monografier, antologier, tidskrifter, konferenspresentationer o s v såsom i denna nyutkomna akademiska monografi som en amerikansk forskare har förestått och som ett amerikanskt akademiskt (universitets)förlag har publicerat och under/sedan sommarens BLM-rörelse/debatt har jag då grubblat mycket över om jag nog gjorde fel som en gång i tiden drog denna parallell och drev detta argument:

Så är det faktiskt fullständigt oetiskt (politiskt och akademiskt) att ens nämna förslavandet av afrikanerna i form av den transatlantiska slavhandeln i samma andetag som internationell adoption?

Är det helt enkelt en grov skymf mot den transatlantiska slavhandelns miljontals och åter miljontals offer och efterlevande att göra det?

Är det t o m så att denna min jämförelse gör att jag framstår som inte bara totalt hjärtlös och empatilös utan också som någon som kanske t o m vill ”profitera” på de förslavade afrikanernas (och även deras efterkommandes) lidanden?

Det finns ju i det västerländska kollektiva och historiska minnet åtminstone två stora historiska händelser och skeenden som dagens västerlänningar minns i egenskap av att vara förövare och förtryckare – förslavandet av afrikanerna och förintandet av judarna – och p g a det finns det som bekant en olycklig och just oetisk relativiserande tendens att ständigt jämföra sådant som händer idag med antingen endera av eller båda dessa historiska händelser och skeenden och frågan är nu om även jag har gjort mig skyldig till en sådan oetisk relativisering?

För kanske är det alldeles uppenbart att det inte går att på något sätt jämföra och än mindre jämställa dagens västvärlds miljontals ofrivilligt barnlösa och barnlängtande (hetero- och homo)par/singlar med 1700-talets europeiska plantageägares behov av billig arbetskraft i kolonierna över haven?

Och jag minns faktiskt nu idag och i efterhand att en (vit) forskare som var mycket kritisk till mig en gång sade något i stil med följande till mig på någon akademisk konferens någonstans i Europa: ”åk till Harlem, New York, eller till ett African-American studies-forskingscentrum vid något amerikanskt universitet och lägg fram dina argument för en närmast helsvart publik så får du väl se vad som händer…”.

Saint-Barthélemys största och mest kända svenskvän slavättlingen Marius Stakelborough har gått bort

Det är väl något av en händelse som ser ut som en tanke att den gamla svenska karibiska slavhandelskolonin Saint-Barthélemys största och mest kända svenskvän slavättlingen Marius Stakelborough, vars efternamn sannolikt härstammar från den finlandssvenska diplomaten Berndt Stackelberg som var guvernör på ön på 1810-talet, nu har gått bort i en ålder av 97 år mitt under BLM-rörelsen/debatten.

Idag tecknar ordföranden i Svenska S:t Barthélemysällskapet Roger Richter Stakelboroughs långa och händelserika liv i form av en dödsruna i SvD. Stakelborough hade många inflytelserika vänner i Sverige och bland dem hittades märkligt nog ”nazistgrevinnan” Mary von Rosen på Rockelstad slott liksom även många vänner bland USA:s s k celebrities som gillar att ”partaja” på ”Saint Barth”, som amerikanerna föredrar att kalla ön (som tidigare f ö var känd som ”den vita ön” i Karibien, då nästan alla av Saint-Barthélemys invånare var och fortfarande är vita till skillnad från invånarna i/på Karibiens övriga länder och öar – de allra flesta av de gamla svenska slavarna lämnade nämligen S:t Barthélemy efter att Sverige sålde tillbaka ön till Frankrike 1878 och många av dem flyttade fr a till danskarnas grannkoloni Danska Västindien), och som ofta besökte Karibiens mest kända bar – d v s Stakelboroughs Le Select:

”Han föddes 5 juni 1923 på St Barth som ett av familjens sju barn. Pappa var öns enda polis och Marius har själv berättat om sin barndom som en lycklig period trots tuffa tider på grund av depressionen.

Som 16-åring gick han till sjöss och fortsatte sin sjömanskarriär under tio år. Efter kriget jobbade han som öns meteorolog och var också öns enda fotograf som tog alla bilder till dåtidens vykort.

1949 öppnade han baren Le Select som kom att bli hans livsverk. Namnet lånade man från den berömda baren i Paris. Baren kom snabbt att bli en samlingspunkt för öborna och när turismen drog i gång på allvar på 1950- och 1960-talet behöll den greppet som den naturliga samlingspunkten för besökande turister. Ett bidragande skäl var den genuina och gemytliga stämning Marius lyckades skapa. Hit var alla välkomna. Och här har många celebriteter också varit på besök genom årens lopp, exempelvis hela den nuvarande svenska kungafamiljen.

Redan som ung blev Marius intresserad av öns svenska historia och han blev ofta påmind om att han var den enda öbon med ett svenskklingande namn (troligen efter den svenska guvernören Stackelberg). Hans intresse syns tydligt på Le Select där det finns gott om dekaler, vimplar och affischer med svenskt ursprung. Han har också vid ett flertal tillfällen besökt Sverige där vänorten Piteå ofta förärats ett besök.

Marius är slavättling och det kan för många vara svårt att förstå detta intresse för den gamla kolonialmakten som tjänade mycket pengar på just slavhandel. Marius brukade förklara det med att det just därför är viktigt att aldrig glömma historien och upplysa kommande generationer om hur det faktiskt gick till på den tiden.

1960 kom dåvarande pr-chefen på SAS, Olle Nyman, för första gången till ön och Olle och Marius fann varandra direkt. Det blev en livslång vänskap som varade ända fram tills Olles död 2006. Marius brukade säga att det var Olle som lärde honom allt om hur marknadsföring fungerar. Den kunskapen bidrog till att göra Le Select till Karibiens mest kända bar.

Olle var en av grundarna till Svenska St Barthélemysällskapet och Marius var en av grundarna av den svenska vänföreningen på St Barth, L’Asbas. Marius belönades två gånger med Nordstjärneorden, 1981 och 2012, för sitt idoga arbete med att bevara de svenska minnesmärkena på ön och det källmaterial som kan användas för framtida forskning.”

Stakelborough.jpg
 

Idag för 172 år friköptes och frigavs de sista svenskarna slavarna på Saint-Barthélemy

Idag för 172 år sedan den 9 oktober 1847 friköptes de sista 165 av de totalt 523 afrikanska och svarta slavarna i den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karibien. Den svenska garnisonen sköt salut dagen till ära medan de friköpta och därmed frigivna slavarna undertecknade ett brev som skickades till unionskungen Oscar I av det Förenade kungariket Sverige-Norge där de tackade för att han hade ”…lyft oss från en ställning som enbart varor och djur och upphöjt oss till mänsklig värdighet; för beviljande av rätten att följa våra egna viljor och söka vår egen lycka; från befriandet från det hinder och den förnedring av den mänskliga naturen som det avskyvärda slaveriet innebär.”
slavhandel-svensk.jpg
 
Från och med 1834 hade Storbritannien börjat avskaffa slaveriet i de flesta av sina kolonier över haven och efter brittiska påtryckningar om att även Sverige borde följa Storbritanniens exempel så väcktes en liberal opinion för detta i Sverige. I september 1840 inlämnade den berömde värmlänningen, författaren, forskaren och riksdagsledamoten Erik Gustaf Geijer, som tidigare hade varit konservativ men blivit liberal, en motion till riksdagen som var den första motionen som krävde att slaveriet skulle avskaffas på Saint-Barthélemy.
 
Geijers motion hörsammades och frågan bereddes i ett utskott som fyra år senare 1844 presenterade en plan för att efter brittisk modell frige de svenska slavarna i etapper genom att etappvis friköpa dem från deras ägare med skattemedel. Frågan kom sedan att bordläggas då ingen av de fyra stånden som på den tiden utgjorde ”partierna” i riksdagen först ville skjuta till tillräckliga medel för detta men ett år senare 1845 kom de ändå till beslut och 1846 tillsattes en statlig kommitté som värderade och friköpte samtliga slavar på ön och som bestod av tre tjänstemän och två av de svenska bosättarna och slavägarna. En efter en friköptes därefter 358 slavar men framåt hösten 1846 återstod ännu 165 slavar men då var kommitténs pengar slut. Då beviljade riksdagen nya medel och till slut kunde alla slavar friköpas vilket då fullbordades den 9 oktober 1847.

Nu har ännu en roman om den svenska kolonin och slavön Saint-Barthélemy kommit ut

Intressant att konstatera att sedan år 2015 har nu (i alla fall mig veterligen, för jag kan så klart ha missat att notera och läsa någon av dem) hela fyra svenska romaner publicerats på sistone vilka alla handlar om, centrerar och utspelar sig på den svenska kolonin och slavön Saint-Barthélemy och den fjärde romanen i ordningen skriver då Kristoffer Leandoer om i dagens SvD – Niklas Natt och Dags ”1794” som är en fortsättning på dennes förra roman ”1793”.


De övriga tre romanerna är då Lars Lagers ”Slavflickan på S:t Barthélemy” (2015), Jon Kahns ”Simons längtan” (2016) samt den smått legendariske ”70-talsvänstern”-författaren Janne Lundströms ”De ofria” (2017) och Lundström är då den svenske författare som måste sägas ha varit allra först med att uppmärksamma den svenska slavhandeln och det svenska slaveriet ”i folkdjupen” med sina fyra på sin tid bästsäljande seriealbum om Johan Vilde vilka gavs ut på 1970- och 80-talen.


Tidigare har det med rätta hetat att Sverige inte har bearbetat och gjort ut med sin koloniala historia och kanske särskilt har detta just gällt den svenska slavhandeln och det svenska slaveriet (det finns då åtskilliga fler romaner som exempelvis utspelar sig i Nya Sverige och i Sameland även om Elisabeth Falkenbergs ”Ur havets skum” kom ut redan 1945, Sven Delblancs roman ”Speranza” från 1980, Evert Lundströms ”Den gudomliga ön” 1982 och Tomas Bloms ”Månbröderna” 1991, vilka alla berör eller utspelar sig på Saint-Barthélemy) men nu händer faktiskt något för när kulturen och i detta fall litteraturen (och gissningsvis kommer snart en svensk spelfilm eller tv-serie som utspelar sig på Saint-Barthélemy även om det nog kan ta några år innan det sker) nu tar sig an ämnet alltmer så betyder det ändå något och detta har då skett parallellt med att historiker som Holger Weiss och Fredrik Thomasson har börjat forska om den svenska slavhandeln, det svenska slaveriet och Saint-Barthélemy på ett nytt sätt.


https://www.svd.se/satter-fingret-pa-en-sveriges-stora-skamflackar


”1794” börjar så bra, i en annan ände av det postgustavianska svenska väldet, nämligen den västindiska ön Saint-Barthélemy, svensk koloni 1784–1878 och en av vår historias verkliga skamfläckar: som hamn för slavhandeln gav Saint-Barthélemy riket enorma inkomster, särskilt när revolutionskrigen hämmade andra länders handel.


Natt och Dags dirty realism firar triumfer i detaljskildringen av Sveriges skam, en historisk verklighet som överträffar alla fantasier om vad människan kan hitta på för att förnedra och vanställa sin nästa. Det borde räcka, särskilt som skildringen träffar en nerv i samtidens diskussion om kollektiv uppgörelse med förflutna skulder, men tyvärr förtar författaren snart effekten av det verkliga genom sadistiska fantasier à la Alan Moores ”From Hell”, som i längden får läsaren att stänga av sin förmåga till inlevelse.


Om alla reglage redan i ”1793” var uppvridna till max så går de numera till elva. Om brotten i ”1793” var gräsliga så är de i ”1794” ännu gräsligare. Om situationen för de hyggliga var förtvivlad och utsiktslös i ”1793” så är den långt mer förtvivlad och utsiktslös i ”1794”.


Precis som i debuten är brottsligheten ett resultat av i huvudsak tre komponenter: 1) mer eller mindre vanligt folk som gör vad de måste för att överleva i en hård och bister tillvaro, 2) ett hemligt sällskap av anonyma makthavare med synnerligen snedvriden sexuell läggning 3) en känslig och ensam överklassyngling som genom hård och kärlekslös uppfostran bibringats en besynnerlig världsbild.


Lägg därtill en misantropisk och enastående sadistisk lustmördare med vanställt yttre och svårt intellektuella ambitioner, som citerar Rousseau och Rabelais och har Sades ”Justine” i resebiblioteket (utgiven 1791, sannerligen en superskurk som hänger med i samtidslitteraturen!). Slutsumman blir ett blodbad som inte är helt lätt att ta på allvar.”

Den franska 1700-talsjournalisten Antoine Rivarol beskrev ”The Great Divergence” redan i ”realtid”

Ofta är det väl först i efterhand som det går att se hur saker och ting verkligen gick till och hängde ihop men ibland är det kanske ändå i ”nuet” som det går att göra det:
 
Idag skriver Stig Strömholm i SvD om den franska 1700-talsjournalisten Antoine Rivarol som 1784 skrev följande om varför Europa höll på att bli så rikt och framgångsrikt i sin skrift ”Discours sur l’universalité de la langue française” och i stort sade han ju som det var, d v s Europa hade p g a erövringen och koloniseringen av de båda Amerika blivit sagolikt rikt på bekostnad av och tack vare afrikanernas slavarbetskraft och vilket möjliggjorde att Europa kunde handla med och slutligen konkurrera ut Asien (d v s turkarna, araberna, iranierna, indierna och kineserna) med hjälp av de rikedomar som européerna hade tillskansat sig i den s k Nya världen.
55638494_10156340117935847_8670297248334086144_n.jpg
 
Rivarol beskrev helt enkelt i realtid det skeende som den amerikanska historikern Kenneth Pomeranz sedermera skulle benämna som ”The Great Divergence” (som är titeln på Pomeranz berömda bok från år 2000) och som just beskriver när Europa slutgiltigt kom att förbereda sig på att ta över i praktiken hela planeten och mänskligheten (vilket då var ett faktum mellan ca 1870-1945) någon gång på 1700-talet tack vare den transatlantiska slavhandeln (som just hade sin ”guldålder” och uppnådde sin ”storhetstid” på 1700-talet), plantageekonomin i de båda Amerika, den begynnande industrialismen och utvecklingen inom den europeiska vetenskapen och vapenindustrin.