Kategori: skönhet

De kvinnliga svenska skönhets- och kroppsidealen föddes och uppstod på 1920- och 30-talen och var ursprungligen intimt sammankopplade med det svenska rastänkandet

De kvinnliga svenska skönhets- och kroppsidealen föddes och uppstod på 1920- och 30-talen och var ursprungligen intimt sammankopplade med det svenska rastänkandet
 
Merete Mazzarella skriver idag (d v s på den Internationella kvinnodagen) i SvD om Emma Severinssons nya avhandling ”Moderna kvinnor. Modernitet, femininitet och svenskhet i svensk veckopress 1920–1933” som handlar om hur den första vågens s k moderna och frigjorda svenska kvinnor betraktades och behandlades med utgångspunkt i Charme som var dåtidens viktigaste tidskrift för just s k frigjorda svenska kvinnor i urban miljö under den s k jazzåldern och art déco-perioden och som hade en läsekrets som uppgick till hela 100 000 läsare. Severinsson menar bl a i sin avhandling att framväxten av den första vågens s k frigjorda kvinnor i Sverige som började studera och förvärvsarbeta och som inte alltid gifte sig och som i vissa fall levde s k avantgardistiskt och s k dekadent inte berodde på det kvinnoöverskott som Sverige tampades med under mellankrigstiden p g a den enorma massutvandringen av fr a unga svenska män som hade drabbat nationen mellan ca 1860-1920 utan på att många unga svenska kvinnor helt enkelt ville utbilda sig och börja arbeta och bli ”frigjorda” på 1920- och 30-talen.
 
I Severinssons studie är det fr a tydligt hur det allmänna svenska rastänkandet just under mellankrigstiden hade utvecklats till en formlig s k ”raskult” av de vita svenskarnas kroppar och kroppsliga företräden som sades vara världens vackraste, renaste, ädlaste och kanske fr a mest värdefulla och lite senare var det ju just de ”supervita” svenska kropparnas fortsatta existens (d v s reproduktion och liv) som skulle ”värnas” när den socialistiska välfärdsstaten sakta men säkert växte fram på 1940- och 50-talen i spåren av rastänkandet.
53323492_10156287139285847_6472343787531141120_n.jpg
 
I Charme publicerades bl a tabeller som illustrerade de ideala kroppsmått som den på den tiden världsledande svenska rasforskningen menade kännetecknade just vita majoritetssvenska kvinnor och överhuvudtaget fanns det mycket gott om referenser till den svenska rasforskningen i Charme och vilket indikerar att de idéer som idag är kopplade till kropps- och skönhetsideal i en svensk kontext har sitt direkta ursprung i rasforskningen – d v s de aspekter av en kvinnokropp som fortfarande anses vara vackrast och mest ”värdefulla” härrör helt enkelt från det svenska rastänkandets ”guldålder”. 1932 kunde Charme t ex skriva att:
 
”Men vi har den glädjen vi också, att vår ras mer och mer förbättras och att vi har en hel del ungdom, som kanske inte fyller de olympiska måtten men som har andra förtjänster och inte går av för hackor precis. Gör bara en tur på Strandvägen en vacker solskenssöndag och se vad Sverige har att erbjuda i kvinnlig fägring. Moder Svea kan sova lugnt. Hennes döttrar har inte vansläktats.”
 
De vita svenska kvinnorna var m a o överlag både vackrast och s k rasrenast, d v s de hade inte via s k blandäktenskap och intimrelationer över de s k rasgränserna s k rasblandat sig genom att få s k rasblandade barn.
53613561_10156287139220847_7989292520985067520_n.jpg
 
På 1920- och 30-talen var f ö (vita svenska) kvinnors ben i hög grad den kroppsdel som det, som det verkar, skrevs allra mest om (d v s benen stod på den tiden som en slags symbol för kvinnan såsom att andra kroppsdelar senare skulle komma att stå som en symbol för kvinnan) och Charme skrev då om svenska kvinnors s k ”rasben” och om att svenska kvinnor ”hade ras” medan andra kvinnor i andra länder saknade den typ av ”rasben” som var dåtidens s k rasideal, d v s långa och slanka ben och vilket (de vita svenska) kvinnorna i Sverige sades ha medan exempelvis engelskorna sades ha s k ”ponnyben”. Även i dåtidens reklam riktad till (vita svenska) kvinnor i Sverige användes f ö uttrycket ”rasben” såsom exempelvis i dagspressannonser och utomhusreklam för strumpbyxor.
 
Severinsson anknyter även till Maria Björkmans teori om ett s k rasbiologiskt genuskontrakt som gällde i Sverige mellan ca 1905-68 och som innebar att de s k ”mervärdiga” och s k ”högvärdiga” och s k ”livsdugliga” (vita svenska) kvinnornas uppgift var att reproducera den (vita svenska) s k ”folkkroppen” och ”folkmaterialet”, d v s den s k svenska rasen och nationen och det s k svenska folket. Detta skulle möjliggöras tack vare uppbyggnaden av världens mest avancerade (och ju även mest påkostade) välfärdsstat och (det vita svenska) moderskapet var då självklart centralt för de (vita svenska) kvinnor som förväntades reproducera sig och därmed föra den önskvärda s k nordiska vita rasens kroppsmått och utseendedrag vidare in i framtiden.
54398118_10156287139420847_3871145687076831232_n.jpg
 
Charme skrev inte bara mycket om skönhetsideal, som just i praktiken var s k rasideal, och om Sveriges första skönhetstävlingar som just i praktiken var s k rastävlingar (särskilt vackra svenska kvinnor omtalades t ex som ”svenska rasskönheter” och inte som ”snygga tjejer” under mellankrigstiden), utan också om kost och hälsa då även frågor som rörde mat och dryck, idrott, friluftsliv, hygien och hälsa kopplades till det svenska rastänkandet med hjälp av nyckelord som ”sundhet”, ”naturlighet”, ”friskhet” och ”renhet” vilka då var starkt s k rasligt kodade termer. Att äta nyttig mat, att vara medveten om sin personliga hygien och att röra på kroppen var s a s också ett sätt som (vit svensk) kvinna att göra sin plikt mot den svenska nationen och den s k nordiska rasen även om det självklart både fanns och finns många fördelar med att ta hand om och vårda sin hälsa och sin kropp som både svensk kvinna och svensk man och både då och nu. 1923 skrev Charme exempelvis:
 
”Varje tid har sitt slagord och sin trumf. För oss är det ras och sport. Våra hästar, hundar och kattor skola vara av ras, våra bilar, båtar och kläder gå i sportens tecken och den moderna människan måste vara raslemmad och sporttränad för att motsvara våra skönhetsideal. När man ser, på vilken förvånande kort tid nutidens flickor utvecklats till sin nya spänstiga typ, vore man frestad att tro, att vårt unga släkte fötts med smalare och starkare lemmar än förr, ja t.o.m. med ett annat, friskare och frimodigare ansiktsuttryck, som harmoniskt ansluter sig till den övriga sportkaraktätristiska bilden.”
 
1926 kunde Charme vidare skriva om detta års skönhetstävling och om alla de kandidaters kroppsmått som hade samlats in mot bakgrund av att den svenska rasforskningen led brist på just kvinnliga kroppsmått då nästan alla empiriska kroppsmätningsstudier hade utgått från svenska mäns kroppar och utseenden fram tills 1920-talet – d v s Charme ville helt enkelt bidra till att utveckla den svenska rasforskningen vidare:
 
”Materialet är det största, som någonsin kommit in. I en vetenskapsmans hand skulle detta material kunna ge en uttömmande utläggning över alla rasbiologiska och rasskönhetsanatomiska problem.”
 
Efter kriget fortsatte denna typ av svenska s k ”raskult” att pågå tills den ebbade ut i explicit form på 1960-talet när nya både mans- och kvinnoideal slog igenom på bred front i och med den s k 68-revolutionen men det är sannolikt så att de kropps- och skönhetsideal som etablerades under mellankrigstiden som en del av det svenska rastänkandet kom att ”naturaliseras” efter 1960-talet och därefter uppfattas som den självklara normen ”som bara finns, är och gäller” och även om skönhets- och kroppsidealen i dagens nya supermångfalds-Sverige nog ändå håller på att förändras av inte minst demografiska skäl (i stort sett alla kvinnor med utomeuropeisk bakgrund kan då t ex inte uppfylla de ”vitheten de luxe”-kroppsideal som gällde i Sverige mellan ca 1905-68 och som lever vidare än idag) så lever spåren av den svenska ”raskulten” och av de vita svenska ”rasskönheterna” ändå kvar än idag och både ute i världen (d v s utanför Sverige) och inom Sverige.
 
 
”En av avhandlingens allra intressantaste iakttagelser är att tidens kroppskult inte var emancipatorisk utan snarare objektifierande. 1931 refererade Charme till C H Stratz som hörde till den tyska antropologiska skolan med rasbiologisk grund. Han intresserade sig särskilt för kvinnans biologi och i ett storsäljande verk gav han en pedantiskt detaljerad beskrivning av hur kvinnan skulle se ut för att vara en ”rasskönhet”: ”Munnen skall vara lika bred som näsan är lång och näsan i sin tur skall ha samma längd som örat. /…/ Armen skall vara lika med tre huvudlängder. När man håller armen utefter sidan, skall armbågen räcka till midjan och handen till lårets översta del. Handen skall vara 1/9 del av kroppslängden. Förhållandet mellan arm och ben skall vara 4 till 3.” Anvisningarna bara fortsätter och fortsätter med fötter och tår och bröst (som ”skola vara så stora att de täckas av en ordinärt stor manshand”) och man förstår att ingenting är förhandlingsbart.
 
Särskilt viktiga var benen och 1928 gav Charme ett råd för hur man kunde få smalare ben: ”Lägg omslag med ättiksvatten. Till 2 delar vatten blandar man 1 del ättiksprit samt indränker därmed en servett eller annan lämplig tygbit. Denna lindas ärt om benet varefter en bit vaxtaft omlindas och fasthållet med en binda. Omslaget får ligga över natten, varefter benen sköljas med mycket kallt vatten. Därefter masseras hårt med strykningar nedifrån och uppåt.” Allt detta gjorde man ingalunda bara för sin egen skull utan för nationens, redan 1922 hade kvinnokroppen nämligen politiserats: ”Man kan fastställa som ett axiom att ett folks estetiska bildningsgrad står i rak proportion till dess kvinnors skönhet. Därför bör kvinnoskönheten inte bara vara ett mål för den individuella utan också för den nationella ärelystnaden.””

1922 års svenska rastyptävling

Vinnarna i 1922 års rastyptävling ”Den svenska rastypen” som kan sägas ha utgjort ursprunget till efterkrigstidens senare skönhetstävlingar (såsom Fröken Sverige- och Miss Universum-tävlingarna):
21297525_10155010472095847_524081667_o.jpg
 
Selma Lagerlöf stod så klart för priset till den ”Fryksdalstös” från Sunne som var en av pristagarna och den nordiska rasen och den svenska (kroppsliga och utseendemässiga) idealtypen beskrevs på följande vis:
 
”En dylik människa är reslig, med ljus, rödlätt hy, ljusa ögon och blont hår. Huvudet är relativt långt i förhållande till bredden. Ansiktet är ovalt (långsmalt). Näsan rak, mera kort.”
21297429_10155010574615847_1857594086_o.jpg
 
Tävligen som bl a utannonserades under parollen ”Ser du svensk ut?” sades just inte vara ”en banal skönhetstävlan” utan det handlade om att utifrån ”objektiva” vetenskapliga och estetiska kriterier hitta och kora ”den vackraste svenska, manliga och kvinnliga, typen” för att visa världen att svenskarna både var ”renast” och ”ädlast” bland alla vita folk på jorden som utlysningen uttryckte det och förstapriset uppgick till 25 000 kr i dagens penningvärde.

(De infödda vita majoritets)svenskarna röstas återigen fram som snyggast och mest attraktiva

Svenskarna har återigen och för femtielfte gången i rad blivit rankade och framröstade som varande det mest attraktiva och det mest kroppsestetiskt fulländade ”folkslaget” i Europa och vilket enligt ett västcentriskt synsätt (d v s ur ett ras- och vithetsperspektiv) innebär att svenskarna än en gång rate:as som varande snyggast både på planeten och inom arten homo sapiens sapiens och alla vet redan att det helt och hållet och enbart är de infödda vita majoritetssvenskarna som åsyftas och som den övriga världens alla ”folkslag” attraheras av, traktar efter och ”dreglar” och ”flåsar” över (det är m a o inte på något sätt en slump att Sverige är den s k kärleksinvandringens och de s k blandrelationernas västerländska paradis på jorden) och en del (men alltför få) vet också att föreställningen om (de vita infödda majoritets)svenskarna som varande vackrast i världen härrör från rastänkandets och rasforskningens epok för hundra år sedan förutom så klart alla de (och de är tyvärr mängder) som envisas med att vara övertygade om att utseendemässig snygghet och kroppslig attraktivitet faktiskt har med rent objektiva universalmått att göra och som vetenskapen t o m kan faställa (och vilket den gamla rasvetenskapen just påstod sig kunna göra) och att (de vita infödda majoritets)svenskarna bara råkar uppfylla just de ”vetenskapliga” kroppsmåtten allra mest och allra bäst av alla ”folkslag” på jorden.
 
 
För hundra år sedan hette det gärna att svenskarna hade visserligen inte längre kvar några kolonier över haven (den sista såldes 1878) och hade sedan länge inte längre någon mäktig och slagkraftig armé (sedan 1718) och var heller inte ett särskilt rikt land (det blev det först efter kriget) men svenskarna kunde åtminstone trösta sig med (och brösta upp sig med) att de bebodde och härbärgerade den mänskliga artens mest fulländade kroppar som på den tiden betecknades som nordiskt vita, d v s svenskarna(s lekamen) var både det yppersta och det renaste exemplet på den s k nordiska vita rasen som stod över alla de andra vita ”folkslagen” i vithetsgrad och attraktivitetsnivå och intressant nog så avspeglar denna senaste omröstning i stort sett den interna vithetshierarki som rådde för ett sekel sedan där fr a syd-, central- och östeuropéer stod (mycket) lågt i kurs på en kroppslig nivå och vilket uppenbarligen verkar vara fallet än idag.
 
Sedan har alla naturligtvis rätt att ställa frågan om vad som kom först, d v s den klassiska hönan-eller-ägget-frågan, och de (och de är nog en majoritet idag fruktar jag) som tror på hypotesen om att kroppslig skönhet kan mätas och rankas objektivt skulle i så fall säga att (de vita infödda majoritets)svenskarna helt enkelt bara råkar vara det ”folkslag” som faktiskt är mest kroppsestetiskt tilltalande i världen och att något ”folkslag” ju också måste vara det (och vilket ju är helt sant om så är fallet).
 
Jag är dock själv (som bekant) anhängare av hypotesen att är det någonstans som det s k vetenskapliga rastänkandet och den gamla rasforskningen lever vidare liksom den klassiska interna vithetshierarkin så är det just inom den för många av oss högutbildade ytterst plebejiska och proletära dejtingvärlden, begärsmarknaden (a.k.a. utelivet, klubbscenen, krogsvängen, raggningssfären etc.) och skönhetsindustrin och sist men inte minst just inom ”vilket-folk-är-snyggast”-tävlingarnas vulgära värld.
 
I denna vår ”big data”-samtid har (de vita infödda majoritets)svenskarna de senaste åren gång på gång inte bara vunnit och kammat hem den både västerländska och globala guldplatsen och toppositionen i en mängd både möjliga och även omöjliga ”vilket-folk-är-snyggast”-omröstningar inklusive ”big data” som härrör från olika dejtingsajter men det som skiljer (de vita infödda majoritets)svenskarna från andra ”folkslag” som också anses vara åtminstone rätt så snygga och skapligt attraktiva är att både de (vita infödda majoritets)svenska kvinnorna och de (vita infödda majoritets)svenska männen är lika eftertraktade och beundrade för de kroppar som de bor i, d v s för alla andra någorlunda snygga och attraktiva ”folkslag” så handlar det antingen enbart om kvinnorna eller enbart om männen och min kvalificerade gissning säger att denna fullständigt unika (infödda vita majoritets)svenska jämställdhet vad gäller attraktivitetsnivå (och därmed vithetsgrad, åtminstone enligt mig) faktiskt även går bortom sexuell läggning.

Dagens svenska luciafirande går tillbaka till rastänkandets tid och kulten av den nordiska rasen

Dagens svenska luciafirande med en obligatorisk vit, högrest, blond och blåögd lucia går tillbaka till det svenska rastänkandet under 1900-talets första hälft
 
Den just nu pågående rejält aggressiva Luciadebatten (som i grund och botten egentligen handlar om svenskhet och ras och vithet även om få verbaliserar den så) påminner om hur 1900-talets svenska rastänkande fortfarande hemsöker oss utan att de allra flesta av oss (och sannolikt inte ens de s k rasisterna – än mindre antirasisterna) är medvetna om det idag.
 
Det luciafirande som gäller i Sverige av idag uppstod i sin nuvarande form först för ungefär 100 år sedan och det var först på 1920-talet som det idag närmast ritualiserade luciakorandet började genomföras, d v s att en viss skola, en viss förening eller en viss stad röstade fram och korade sin lucia. Eftersom dåtidens mediavärld dominerades så starkt av dagstidningar så var det oftast dagstidningar (och även föreningstidskrifter o s v) som anordnade dessa tävlingar.
 
1928 korades exempelvis Stockholms allra första lucia och det var (idag nedlagda) Stockholms Dagblad som höll i tävlingen och som efterlyste en lucia värdig att representera den svenska huvudstaden som skulle ha ett utseende som representerade ”det kärnsvenskt ljusa och solblonda” och finalisterna skulle bestå av de ”vackraste och mest nordiska deltagarinnorna”. Det handlade helt enkelt om att lucian skulle ha ett utseende som motsvarade dåtidens skönhetsideal och som var detsamma som att bo i en kropp som uppvisade de utseendedrag och kroppsmått som kännetecknade det som på dåtida vetenskapligt språk kallades den nordiska rasen.
 
De utseendedrag och kroppsmått som karaktäriserade den nordiska rasen var som allra mest vanligt förekommande just i Sverige och bland svenskarna enligt de svenska rasforskarnas jättelika empiriska kroppsmåttstudier som mellan 1890-talet och 1920-talet hade mätt kropparna (i praktiken allt som går att mäta på en människokropp mättes och omvandlades till statistik, tabeller, kurvor, kartor o s v och publicerades i enorma volymer och praktverk) på 100 000-tals svenskar.
 
Detta var under den tid då svenskarna ansågs vara allra vitast av alla vita folk på jorden (d v s vitare än exempelvis danskar, engelsmän och tyskar och naturligtvis mycket vitare än ryssar, polacker, italienare och fransmän) och därmed också allra vackrast och ”snyggast” av alla folk på jorden och det är just arvet efter denna ”vetenskapliga sanning” om svenskarna som utgörande skapelsen krona rent kroppsligen och estetiskt som spökar än idag när människor runtom på jorden fortfarande kan tycka och uttrycka att svenskar ser extremt bra ut och t o m ser bäst ut överlag av alla folk i världen.
 
Det är f ö heller ingen slump att dagstidningar som Stockholms Dagblad samtidigt på 1920-talet anordnade Sveriges första regelrätta skönhetstävlingar vilka också de handlade om att uppfylla de utseendedrag och kroppsmått som gällde för den nordiska rasen och där svenska rasforskare satt i juryn medan svenska kändisar skänkte priser till vinnarna som skulle representera en s k ”ideal rastyp”.

Nazisterna är ”våra barn”

1990-talet upprepar sig – när jag för Expos räkning (och även därefter på egen hand) reste land och rike runt och föreläste på mängder av skolor inför både ungdomar och vuxna, skolpersonal och föräldrar och tjänstemän och politiker i kommuner som i många fall idag är mycket starka SD-fästen (d v s de lokala ”patriot”- och Ultima Thule-gängen och nazist- och skinheadgängen kom helt enkelt att utgöra grunden till och stommen i SD:s lokalavdelningar och aktivistkadrer och vilket naturligtvis förklarar varför så många SD:are som var unga på 1990-talet och in på 2000-talet ständigt visar sig ha nazistbakgrund) fick jag gång på gång höra att extremhögern var så svår att bekämpa då det handlar om ”våra barn” – det var ”Nisses son”, ”Johans bror”, ”Margaretas pojk”, ”min kusin”, ”han jag växte upp med”, ”han jag en gång var tillsammans med”, ”Annas dotter”, ”hon jag gick på dagis med”, ”Pernillas brorsa” o s v o s v:

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.3024550-vit-makt-det-stora-hotet-pa-landet

Redan då kunde det omvänt heta att stökiga och bråkiga ”kriminella invandrarungdomar” var lättare att ta avstånd ifrån och ”handskas” med – indirekt då de helt enkelt inte betraktades och behandlades som svenskar överhuvudtaget (ofta men inte alltid så omtalades dessa ungdomar dessutom som ”den där chilenaren”, ”den där iraniern” och ”de där somalierna”) – medan högerextrema ungdomar gång på gång omtalades som ”våra barn” och om mitt minne inte sviker mig så var det särskilt kvinnliga lärare och rektorer och kvinnlig skolpersonal liksom säkert också mödrar som uttryckte detta oftare än männen.

Föreställningen om svenskarna som de snyggaste och mest attraktiva i världen går tillbaka till rastänkandet

Det är ingen slump att (de vita) svenskarna än en gång rankas som de snyggaste, vackraste, sexigaste och mest attraktiva av alla folkslag på jorden i ännu en undersökning, och det unika i sammanhanget är att både (vita) svenska män och (vita) svenska kvinnor gör det, vilket skiljer (de vita) svenskarna från alla andra ”snygga” folkslag där antingen kvinnorna eller männen rankas högt, men i inget annat land i världen rankas båda könen både så högt och lika högt som just i Sverige: https://www.youtube.com/watch?v=rUaFPesQfZk&feature=youtu.be

Otaliga statistiska studier och rankningar baserade på både dejtingsajter och omröstningar har kommit fram till samma resultat i åratal, och sedan länge har denna ohotade globala topplacering som bekant gällt för (vita) svenska kvinnor som alltid har ansetts vara de mest attraktiva kvinnorna i världen, men på senare tid har även (vita) svenska män kommit att kamma hem guldmedaljen som varande de mest attraktiva männen på jorden.

Allt detta går tillbaka till det rastänkande som var vetenskap och rådande norm och ”sanning” mellan ca 1850 och 1950: Ända sedan mitten av 1800-talet har den s k nordiska rasen, d v s nordeuropéerna med svenskarna i spetsen, framhållits som mänsklighetens estetiska kroppsideal, och det som gör denna ”vetenskapliga” idé och föreställning speciell är att den omhuldades både av icke-svenskar och svenskar i minst lika hög grad: även franska, brittiska, tyska och amerikanska forskare lyfte nämligen fram svenskarna som mänsklighetens absoluta skönhetsideal samtidigt som de svenska forskarna själva gjorde det. Hade bara svenskarna själva gjort det, så hade sannolikt omvärlden idag inte rankat svenskarna högst i dessa sammanhang.

Hela det svenska rasforskningsprojektet handlade också till stora delar om att en gång för alla fastslå inför omvärlden, genom jättelika kroppsmätningsstudier som i praktiken mätte allt som går att mäta på en mänsklig kropp, att svenskarna var vackrast och därmed mest estetiskt och genetiskt värdefulla i världen utifrån en uppsättning standardiserade kroppsmått som genom decennierna helt enkelt har kommit att utvecklas till den (oreflekterade men internaliserade) globala skönhetsnormen för alla oss som just nu råkar tillhöra arten homo sapiens sapiens.

Idag vet därför få att föreställningen om att (de vita) svenskarna är snyggast, vackrast, sexigast och mest attraktiva av alla folkslag på jorden just härrör från rastänkandet som alltid redan från början ägnade sig åt både en genetisk och en estetisk idealisering av vita kroppar i allmänhet och av svenska och nordeuropeiska kroppar i synnerhet (och som närmast kan liknas vid ett slags ”förgudande” av vita svenska kroppar, d v s svenskarna kom i det närmaste att framstå som de vita gudarna och gudinnorna på jorden enbart i kraft av de kroppshyddor de råkade bo i och p g a sina kroppsmått).

Idag tas denna föreställning och idé om (de vita) svenskarna som mänsklighetens yppersta estetiska skönhetsnorm och i det närmaste som varande skapelsens krona tyvärr så för given världen över liksom bland svenskarna själva att få ifrågasätter den överhuvudtaget, och alltför många tror idag därför att attraktivitet och mänskliga kroppsmått går att både ranka och kvantifiera utifrån den storhet som vi kallar skönhet.