Kategori: sexuella trakasserier

De så kallade ”andrageneration:arna” fortsätter att vara de mest brottsutsatta och de kvinnliga ”andrageneration:arna” fortsätter att vara de som är mest utsatta för sexualbrott

Idag har BRÅ publicerat 2020 års nationella trygghetsundersökning och återigen är det de s k ”andrageneration:arna” som sticker ut i alla tänkbara negativa sammanhang (såsom att utsättas för allehanda brott, att oroa sig för att utsättas för allehanda brott och att rapportera ett lågt förtroende för polisen och rättsväsendet och för majoritetssamhället i stort) och än en gång är det dessutom tyvärr de kvinnliga ”andrageneration:arna” som framstår som allra mest/värst drabbade av sexualbrott (OBS: det framgår dock inte vilka som utsätter de kvinnliga ”andrageneration:arna” för sexualbrott – d v s om det handlar om manliga ”andrageneration:are” eller om manliga majoritetsinvånare eller för den delen om andra kvinnor).

Den som ”konsumerar” svensk media och numera tyvärr både s k gammelmedia och alternativmedia får ju numera lätt ett intryck av att det är de majoritetssvenska pojkarna/unga männen som drabbas av hot, misshandel, trakasserier och rån allra mest/värst och inte minst s k förnedringsrån liksom att det är de majoritetssvenska flickorna/unga kvinnorna som drabbas av sexuella angrepp, trakasserier, tafsanden och våldtäkter allra mest/värst och inte minst s k gruppvåldtäkter (och ofta antas det att förövarna i båda fallen utgörs av manliga invandrare och/eller manliga s k ”andrageneration:are” vilka tyvärr alltmer framställs/föreställs som en demonisk kombination av både atavistiska mördarmaskiner och bestiala sexmaskiner) men i (trygghets)undersökning efter (trygghets)undersökning är det uppenbarligen i stället de s k ”andrageneration:arna” i miljonprogramsområdena/”Orten” som drabbas allra mest/värst:


andel som uppger att de utsatts för misshandel:

”andrageneration:are”: 6,8%

majoritetsinvånare: 3,6%


andel som uppger att de utsatts för hot

”andrageneration:are”: 13,2%

majoritetsinvånare: 9%


andel som uppger att de utsatts för sexualbrott:

kvinnliga ”andrageneration:are”: 16,2%

kvinnliga majoritetsinvånare: 10,1%


andel som uppger att de utsatts för fickstöld:

”andrageneration:are”: 5%

majoritetsinvånare: 2,4%


andel som uppger att de utsatts för personrån:

”andrageneration:are”: 2%

majoritetsinvånare: 1,5%


andel som uppger att de utsatts för trakasserier:

”andrageneration:are”: 11%

majoritetsinvånare: 5,9%


andel som uppger att de upplever otrygghet vid utevistelse under sen kväll:

”andrageneration:are”: 38%

majoritetsinvånare: 28%


andel som uppger att upplever oro för att utsättas för våldtäkt/sexuella angrepp:

kvinnliga ”andrageneration:are”: 36%

kvinnliga majoritetsinvånare: 22%


andel som uppger att de upplever oro för att utsättas för personrån ”andrageneration:are”: 25%

majoritetsinvånare: 18%


andel som uppger att de har förtroende för rättsväsendet som helhet:

”andrageneration:are”: 39%

majoritetsinvånare: 50%


andel som uppger att de har förtroende för polisens sätt att bedriva sitt arbete:

”andrageneration:are”: 44%

majoritetsinvånare: 56%


andel som uppger att de har förtroende för rättsväsendet:

”andrageneration:are”: 44%

majoritetsinvånare: 56%


andel som uppger att de har förtroende för att rättsväsendet som helhet hanterar brottsmisstänkta på ett rättvist sätt

”andrageneration:are”: 34%

majoritetsinvånare: 45%

De unga andragenerationskvinnorna fortsätter att vara den grupp i dagens Sverige som utsätts allra mest för sexualbrott och som också oroar sig allra mest för att utsättas för sexualbrott och särskilt gäller det våldtäkter och fysiska angrepp av sexuell karaktär

BRÅ:s rapport ”Nationella trygghetsundersökningen 2018” som publicerades idag visar återigen att de som oroar sig allra mest för att utsättas för brott och som känner sig mest otrygga överlag är den majoritetssvenska befolkningen medan de utrikes födda och de s k ”andrageneration:arna” är de som i praktiken utsätts allra mest för brott:

 

45% av majoritetssvenskarna oroar sig exempelvis för brottsligheten i samhället jämfört med 36% av de utrikes födda samtidigt som de sistnämnda är mer brottsutsatta än de förstnämnda och allra mest brottsutsatta är tyvärr de s k ”andrageneration:arna” och särskilt gäller det andragenerationskvinnorna:

 

Bland andragenerationskvinnorna har exempelvis hela 35,4% utsatts för ett brott mot enskild person att jämföra med 26,3% bland de majoritetssvenska kvinnorna och 13,8% av de förstnämnda kvinnorna har även utsatts för hot jämfört med 7,8% av de sistnämnda kvinnorna.

 

Vad gäller sexualbrott så har hela 15,7% av andragenerationskvinnorna utsatts för sexualbrott jämfört med 11,9% av de majoritetssvenska kvinnorna. Just i sexualbrottens fall så överensstämmer också oron med utsattheten:

 

Hela 33% av andragenerationskvinnorna oroar sig för att utsättas för våldtäkt och sexuella angrepp av fysisk karaktär jämfört med 21% av de majoritetssvenska kvinnorna.

 

Då 35,8% av samtliga kvinnor i ålderskategorin 20-24 år uppger att de har utsatts för sexualbrott så kan det tyvärr mycket väl betyda att långt över 40% av alla unga andragenerationskvinnor i landet har utsatts för sexualbrott.

 

BRÅ:s rapport säger dock ingenting om vilken grupp (av män) som utsätter andragenerationskvinnorna för sexualbrott eller om vilken (manlig) grupp som andragenerationskvinnorna oroar sig för, d v s vilka som både utsätter dem för sexualbrott, våldtäkt och sexuella angrepp.

 

Tyvärr rapporterar även de utrikes födda och de s k ”andrageneration:arna” ett överlag lägre förtroende för rättsväsendet, polisen och kriminalvården jämfört med majoritetssvenskarna: Exempelvis uppger 51% av de majoritetssvenska kvinnorna att de har förtroende för rättsväsendet som helhet jämfört med 38% av andragenerationskvinnorna.

 

När den svenska synden förvandlas till den svenska skammen: Efter alla sexskandaler med kungen och Svenska Akademien står nu rikets andreman Riksdagens talman på tur

Det här landet verkar verkligen vimla av s k ”charmörer”, ”casanovor” och ”don juan:er” som ”raggar på allt som rör sig” och tack vare #metoo så framstår det nu med all önskvärd tydlighet som att de svenska männen verkligen försöker göra skäl för att anses vara ”the sexiest men in the world” och ”Guds gåva till kvinnan” för uppenbarligen är det både en välsignelse och en förbannelse (och kanske också en ”styggelse” för vissa) att både vara världens ”vackraste” och ”snyggaste” och världens mest ”frigjorda” och ”sekulära” folk (d v s den ”kombo:n” förpliktigar och har uppenbarligen sitt pris och det säger jag så klart inte för att jag vill förringa de kvinnliga offren):
Är det inte statschefen själv (d v s H.M. Konungen) som avslöjas som en s k ”kvinnokarl” ”av Guds nåde” så är det landets andreman i rang (d v s den som står efter kungen och innan statsministern i riket – OBS: vår nuvarande statsminister tror jag dock inte ägnar sig åt att ”hålla på med tjejer” såsom kungen och talmannen uppenbarligen har gjort) Riksdagens talman Urban Ahlin och den ryktbara s k ”svenska synden” håller uppenbarligen på att förvandlas till den svenska skammen ute i världen i detta nu och ”festernas fest” Nobelmiddagen som både kungen, talmannen och flera av de ”uthängda” i Svenska Akademien också ska bevista och som infaller på söndag lär väl inte bli särskilt munter och ”svennetrevlig” efter de senaste dagarnas #metoo-avslöjanden:
”Jag hade fått mitt drömjobb i utrikesutskottet och var jätteglad för det, men jag märkte ganska snabbt av intresset från Urban. Han pratade ofta om kvinnor och sitt sexliv och gjorde sexuella anspelningar. Jag minns att jag frågade en kollega om det. Svaret var att det var hans jargong och den fick man acceptera.
– Den röda tråden i hans beteende gentemot mig kan summeras med att han var väldigt fixerad av sex och ville prata med mig om sex hela tiden, på flygplan, mellan möten, på jobbet. Det kändes inte professionellt. Jag var provanställd, vilket han påminde om flera gånger. Under en tjänsteresa försökte han ta sig in på mitt hotellrum. Han skickade kodade sms med förkortningar av sexuella anspelningar om mig och vad han tyckte om hur jag såg ut, trots att jag bad honom att sluta flera gånger på olika sätt.”

”The plot thickens” som det heter när kultur- och medievärldens ”intellektuella högdjur” och ”supercasanovor” uttrycker sin beundran för varandra

”The plot thickens” som det heter när kultur- och medievärldens ”intellektuella högdjur” en efter en visar sig ha mycket nära band till varandra och fr a så visar det sig att de alla verkar vara s k ”svaga för” och ha en s k ”fäbless för” samma s k ”böjelser”, ”begär” och ”beteenden”:
 
 
Igår förnekade författaren Stig ”Geniet” Larsson, nära vän till både Horace ”Svenska Akademien” Engdahl och Jean-Claude ”Kulturprofilen” Arnault, att han har känt till någonting om den sistnämndes övergrepp och trakasserier i en intervju i Expressen:
 
”Tänk efter, jag har känt killen väldigt länge, i flera decennier. Du har säkert känt många i flera decennier också och så har du en viss bild av den människan. Sen påstår någon någonting om den människan. Låt oss säga att en väninna till dig påstås vara pyroman. Då är väl det första du tänker; ”det här kan inte stämma”.”
 
År 2012 uttalade sig Larsson på följande vis i en intervju i Sydsvenskan efter att dennes självbiografi ”När det känns att det håller på att ta slut” hade kommit ut och som innehåller rätt så detaljerade skildringar av övergrepp av olika slag (precis som i dennes upphöjda litterära texter) samtidigt som boken hyllades av kultur-Sverige:
 
”- I slutet av boken beskriver du hur du har sadomasochistiska relationer med väldigt unga kvinnor som har självskadebeteenden. Det finns en obehaglig scen där en tjej börjar gråta när du binder, piskar och sen har analt samlag med henne.
 
– Ja, det kunde ju ha gått riktigt åt helvete. Tänk om hon hade anmält mig!
 
– Tyckte du inte att det var jobbigt att tjejen blev ledsen?
 
– Äh, hon ville ju själv egentligen. Hon ville att vi skulle göra det igen sen. Det är ju det som är det knepiga, tjejer vill en sak men säger något annat.”
 
Samma år (2012) skrev Fredrik ”Aftonbladet-profilen” Virtanen följande i Aftonbladet när han höjde Stig Larsson till skyarna efter att ha läst dennes självbiografi:
 
”Stig Larsson är som alla oss som ­upp­daterar på fejjan för att bli omtyckta. Skillnaden är att han vågar ta omvägen genom smutsen och pinsamheten. Och det är förstås den sanna vägen.”
 
Virtanen kommenterade senare även att Stig Larsson (som Horace ”Svenska Akademien” Engdahl hyllar som ”Geniet”) ”säger som det är” när han skriver om att unga tjejers könsorgan smakar bäst, när han berättar om att han använder samma måhända aningen rättframma ”jag-är-minnsann-en-alfahanne-så-jag-går-rakt-på-sak-för-jag-har-den-starkes-rätt-till-dig”-raggningsmetod som både Jean-Claude ”Kulturprofilen” Arnault (som Horace ”Svenska Akademien” Engdahl hyllar som ”Gentlemannen”) och Donald ”The Donald” Trump gör (d v s praktiserandet av en s k ”pussy grab”) och när han beskriver hur det känns att ha intimrelationer med tjejer som tillhör olika s k raser och därmed uppvisar annorlunda s k kroppstyper än vita kvinnor (d v s hur det känns att gå i säng med olika s k rastyper av icke-vita kvinnor, d v s det bland vissa vita män så populära s k mångkulturella och s k antirasistiska ”menageritänket”).

Kungen kommenterar #metoo

Det må vara så att Sverige faktiskt är det enda landet på planeten och den första (suveräna) statsbildningen i (världs)historien som (fortfarande) styrs av en feministisk regering men det är samtidigt ett rätt så sjaskigt och sunkigt (kunga)rike att döma av allt som har framkommit på senare tid om 50% av dess totalbefolkning:
 
Nu uttalar sig landets störste och meste alfahanne, silverrygg, pater familias och patriark H.M. Konungen (samt hertigen av Jämtland) om #metoo-kampanjen – d v s mannen som både har besökt s k porrklubbar och s k lyxbordeller samt låtit kriminella förse honom med s k kaffeflickor:
 
 
”Nu uttalar sig kung Carl Gustaf för första gången om #metoo-rörelsen.
– Det är bra att man lyfter på gamla stenar. I slutändan kan man bygga något bra, säger kungen.”
 
(..,)
 
”Kungen fick också frågan om hur män sa bete sig efter all denna uppmärksamhet:
– Lyssna och tänk igenom vad som hänt i ditt eget liv, var kungens råd.
Han menade vidare att det kanske behövs attitydförändringar i samhället och bland människorna.
– I botten tror jag att det handlar om moral och etik, uppfostran i hemmet helt enkelt, svarade kungen.”

Om den svenska högskole- och forskarvärldens alfahannar och silverryggar – exemplet Dick Harrison

Lite märkligt att idag i Svenska Dagbladet ta del av Lisa Irenius (d v s Svenska Dagbladets kulturchef) fördömande av och avståndstagande från män inom kultur- och forskarvärlden som trakasserar kvinnor och begår övergrepp mot kvinnor och samtidigt i samma tidning (d v s i dagens SvD Kultur) ta del av en artikel skriven av historikern Dick Harrison (Harrison är då en av SvD:s fasta skribenter):
”Vidrig kultur avslöjad – där stor kultur ska skapas Kära läsare, Svenska Akademiens kris, vittnesmål om sexuella trakasserier även från elever och studenter, samt politiker och andra makthavare som lämnar sina poster – #metoo fortsätter att skaka om Sverige. Skol- och universitetsvärlden spelar en särskilt viktig roll för samhällets värderingar…”
Harrison tillhör då den alltför stora grupp manliga lärare, forskare och handledare som har haft en s k intimrelation med en av sina kvinnliga studenter och doktorander (och vilket är tämligen socialt accepterat inom den svenska högskolevärlden och kanske motsvarar hur direktörer blir tillsammans med sina sekreterare och receptionister samt hur åtminstone tidigare adelsmän och rika män blir tillsammans med sina hembiträden och hushållerskor) och han är då ö/känd för att ha hängt ut en kvinnlig doktorand (som f ö kontaktade mig i veckan) som han hade en intimrelation med i en av sina böcker som en slags “ångerköpt hora” (även om Harrison själv förnekar att han har gjort det och i stället framställer sig själv som ett slags ”raggningsoffer” för denna) och vilket så här i efterhand (d v s detta skedde flera år innan #metoo-kampanjen) kan tyckas rätt så ofräscht.
Och igår skrev Li Bennich-Björkman just om den svenska högskole- och forskarvärldens alla alfahannar, silverryggar och evigt unga karlakarliga kvinnokarlar, d v s fältets herrar och kändisforskare som ”tar för sig” av och kurtiserar kvinnor så mycket de bara kan (och ibland har barn ”åt alla håll och kanter” och även gärna får sitt sista barn i 55-60-årsåldern) mot bakgrund av #akademiuppropet (https://t.co/fMxgWVKWIV?amp=1).
”Inom sig rymmer akademin emellertid stora skillnader i status mellan såväl discipliner som institutioner… Det är miljöer som samlar vetenskapens alfahannar; de allra mest dominanta männen som tillkämpat sig högst status inom sitt område. Här är det – i likhet med vissa kultur- och mediemiljöer – förmodligen ännu mer riskabelt och obehagligt för kvinnor att vistas än annorstädes. För samtidigt som dessa mäktiga män sluter sig samman mot den konkurrerande omgivningen, är ledarplatsen aldrig riktigt säkrad. Ett av de mest framträdande medlen i den maktstrid som de utkämpar är att öppet demonstrera sin sexuella ”tillgång” till och kontroll av kvinnor.”

Sexuella trakasserier inom högskolevärlden

Det är många som undrar när #metoo-kampanjen ska nå högskole- och forskarvärlden:
En gång i tiden (2002) så anmälde jag i varje fall min gamla arbetsplats (och mina manliga kollegor) vid Stockholms universitet för sexuella trakasserier tillsammans med 3-4 kvinnliga studenter men tyvärr så ledde denna anmälan inte till någonting:
”Sedan 1989, då en professur i koreanska inrättades, har studentantalet vid varje höstterminintagning bestått av 15-20 individer. Av dessa har 70-80% varit etniska koreaner, den absoluta majoriteten adopterade koreanska kvinnor, men även en liten grupp andra generationen, också dessa mestadels kvinnor. För att illustrera det hela med ett exempel: Av 20 studenter brukar 11 vara adopterade koreanska kvinnor, 2 adopterade koreanska män, 2 andra generationen koreanska kvinnor, 3 vita svenska kvinnor och 2 vita svenska män. Trots detta har de två doktorandtjänster som löpt sedan 1989 besatts av två på varandra följande vita svenska män. En tredje doktorand som avbröt studierna var dessutom en vit svensk kvinna.
 
Detta skulle kunna benämnas diskriminering på grund av etnicitet och kön på en strukturell nivå. Vad som är än värre är de sexuella trakasserier som de två vita svenska män som varit doktorander utsatt studenterna för när de fungerade som lärare. Den förste av doktoranderna är idag dessutom huvudlärare på grundutbildningen, och huvudorsak till de enorma avhopp som äger rum efter första året då normalt 1-2 av 15-20 studenter finns kvar. Många är de studenter, företrädesvis adopterade koreanska kvinnor, som upprörts över de kiss- och bajsskämt och glosor med starka sexuella undertoner som en av dessa lärare fnittrande fått studenterna att lära sig. Samma lärare uttrycker även öppet att andra generationen inte har på avdelningen att göra, utan att de bara tar upp plats, och uttrycker en liknande ringaktning för de adopterade koreanska studenterna. Den andre läraren jagade öppet en fru bland de etniskt koreanska kvinnorna, vilket parentetiskt den ene redan hade skaffat sig. Bland annat handlade det om gemensamma resor till skidorter. Senare hittade han en fru – en av sina studenter vid ett koreanskt universitet.
 
Allt detta sammantaget har sänt ut obehagliga signaler om vad som är tillåtet och normalt till den lilla studentgruppen vita svenska män som med två lärare på raken gifta med koreanska kvinnor, ofta har kopierat sina förebilder. Resultatet har inte låtit vänta på sig: Sedan 1989 har 15-20 vita svenska män studerat vid avdelningen, och av dessa har 2/3 skaffat sig en fru bland de koreanska kvinnorna i klassen eller under studievistelser i Korea.
 
Ur ett genus- och etnicitetsperspektiv är det självklart att en klass med en vit manlig lärare och uppemot 10-12 koreanska kvinnor lockar fram sexuella associationer med bakgrund av den exotiserande sexualisering som icke-vita och fr a asiatiska kvinnor utsätts för i Väst. I stället för att bejaka dessa obehagliga undertoner borde avdelningen ha tagit itu med detta och varit medveten om vilka följder en sådan klassituation kan få. När dessutom över halva klassen sedan 1989 utgörs av adopterade koreaner, borde även undervisningen ha följt med denna utveckling.”
 
Och så här svarade studentkåren på min anmälan:
 
”Det har kommit till Stockholms Universitets Studentkårs kännedom att det förekommer etnisk diskriminering och sexuella trakasserier vid avdelningen för koreanska.
 
Den etniska diskrimineringen tar sig uttryck i att merparten av studenterna är kvinnor och har koreanskt ursprung men detta är inte alls är märkbart på doktorand- och forskarnivån som helt består av etniska svenska män.
 
Sexuella trakasserier har förekommit i form av att klimatet på institutionen har varit sådant att de manliga etniskt svenska föreläsarna öppet kunnat uttrycka att de är intresserade av intima relationer med de kvinnliga studenterna med koreanskt ursprung. Undervisningen har även innehållit sexuella skämt och sexuella anspelningar i form av bland annat översättning av könsord, vilket vissa studenter har upplevt som mycket kränkande. Detta kränkande klimat har i vissa fall lett till avhopp från grundutbildningen.
 
Studentkåren har tidigare varit i kontakt med avdelningen för koreanska gällande diskriminering och trakasserier. Det ligger i vårt intresse som studentkår att denna utredning sker snarast. Vårt önskemål är att få träffa er för att gå vidare med den information som nu delgivits er och vi ber er därför kontakta oss för att bestämma en tid för ett möte.
 
Vidare är det önskvärt från studentkårens sida att det inleds en diskussion vid avdelningen för koreanska om hur man bör föra in etnisk jämlikhet och jämställdhet på dagordningen samt att denna diskussion utmynnar i en handlingsplan mot sexuella trakasserier och etnisk diskriminering.”

Varför har så många antirasistiska män som står till vänster och ofta har utländsk bakgrund avslöjats som förövare i anslutning till #metoo-kampanjen?

Hur illa är det inte att nästan samtliga som pekas ut i #metoo-kampanjen som ”predatoriska” ”alfahanar” som under många år har ”nedlagt” och även förgripit sig på mängder av kvinnor och som nu polisanmäls ”på löpande band” och dessutom även tar ”timeout” och håller sig gömda och oanträffbara och reser utomlands ”på löpande band” tillhör några av landets allra mest namnkunniga och inflytelserika och också (fram tills nu i varje fall) omtyckta och älskade antirasister och antifascister på vänsterkanten och i stort sett alla har dessutom utländsk bakgrund av något slag?
 
 
 
Denna måhända generaliserande beskrivning gäller exempelvis samtliga (icke-vita) komiker, (hiphop)musiker och artister som nu pekas ut och samtliga som tillhör och är knutna till den s k ortenrörelsen/förortsrörelsen och till det nya Sveriges olika minoritetsrörelser (den afrosvenska rörelsen, den svenska muslimska rörelsen o s v) liksom samtliga som pekas ut på Aftonbladet och flera av dem har under många år varit extremt aktiva både i den materiella och kroppsliga världen och i den textuella och digitala världen (flera av dem har t ex givit ut böcker medan andra har varit synnerligen aktiva antifascister på fr a Twitter) i kampen för förorterna, minoriteterna, invandrarna och flyktingarna liksom mot både SD och extremhögern och även mot högern och borgerligheten.
 
Tyvärr så kommer nog det växande antalet antirasistiska och antifascistiska män på vänsterkanten med någon form av utländsk bakgrund som nu pekas ut som förövare att med all säkerhet få rejäla konsekvenser på sikt och vare sig de själva till slut kommer att bli avskedade (några av dem har då redan blivit det) eller ej och fällda och lagförda (flera är då polisanmälda och fler polisanmälningar är på gång) eller ej. Både inom SD och extremhögern och inom högern frossas och gottas det just nu då mängder av SD:are och även ett antal borgerliga företrädare har avslöjats och pekats ut som rasister sedan många år tillbaka och i flera fall också avskedats och fått avgå på grund av det.
 
Det faktum att kanske ett dussintal (hittills i varje fall men antalet kan nog komma att växa ytterligare) av Sveriges mest kända antirasistiska och antifascistiska män på vänsterkanten som även har varit engagerade i den feministiska kampen har fått hållas och hålla på under så många år är bara det en gåta i sig och antagligen har vi nog dessutom bara sett början på detta, d v s ännu fler antirasistiska män som står till vänster och som har någon form av utländsk bakgrund kommer nog att pekas ut som förövare och polisanmälas under den närmaste tiden.
Att allt detta inte har kommit ut förrän nu beror antagligen på att solidariteten och lojaliteten (och därmed även tigandet och tystnaden) är stark inom vänstern då kampen är överordnad allt inklusive individerna själva och därtill kommer väl också arvet efter 68-revolutionen som i stort sett säger och påbjuder att ”vi som är progressiva är alla självklart no limits-frigjorda och inga pryda, stela och trista borgartyper” (och vilket också förklarar det hårda festandet och det rikliga alkoholintag och även förekomsten av droger inom delar av vänstern i bred mening) plus en viss form av ”antirasism” som är starkt kopplad till klassiska koloniala rasstereotyper: Icke-vita män och särskilt de som har bakgrund i Latinamerika, Karibien, Afrika och Mellanöstern ses å ena sidan i majoritetssamhället ofta som något av översexuella ”djur” eller t o m ”monster” som hela tiden ”tänker på tjejer” (och särskilt på vita tjejer) men ibland kan nog åtminstone en del av dem tyvärr också internalisera den stereotypen och vilket kan leda till en trist och alltför ofta destruktiv dynamik när icke-vita män och vita antirasistiska vänsterkvinnor (som också bär på den stererotypen vare sig de är medvetna om det eller ej) möter och interagerar med varandra inom exempelvis antirasistiska sammanhang.

Om vilka som drabbas mest av sexualbrott – återigen om ”andrageneration:arnas” brottsutsatthet

Nu går BRÅ återigen ut (i sitt nyhetsbrev) med att procentandelen invånare i landet som uppger att de har utsatts för ett sexualbrott under det senaste året har ökat från 0,7% för några år sedan till hela 1,7% i den senaste trygghetsundersökningen och vilket motsvarar kring 129 000 människor och varav de flesta är unga kvinnor men återigen är jag helt övertygad om att de allra flesta som tar del av BRÅ:s nyhetsbrev tänker mer eller mindre direkt att det handlar om unga majoritetssvenska tjejer som blir trakasserade av, tafsade på och i värsta fall våldtagna av minoritetsmän i alla åldrar:
16265945_10154355684940847_9144148720664748526_n
 
Faktum är dock att medan 1% av alla majoritetssvenskar uppger att de har utsatts för ett sexualbrott under det senaste året så gör hela 2,8% av de s k ”andrageneration:arna” det, d v s det handlar om nästan tre gånger så många i denna grupp som utsätts för sexualbrott av olika slag. Sedan är det så klart svårt att veta om de som utsätter ”andrageneration:arna” är andra minoritetsinvånare eller om det handlar om majoritetsinvånare: Det kan nog både handla om unga s k ”andragenerationen”-tjejer som utsätts av unga s k ”andragenerationen”-killar liksom om s k ”andragenerationen”-kvinnor som utsätts av majoritetsmän vilka exotiserar och attraheras av minoritetskvinnor.

Om sexualisering av minoriteter än en gång

På väg till Oslo för att bese finska Ateneums stora och kritikerrosade japonism-utställning ”Japanomani i den nordiska konsten 1875–1918” på norska Nationalmuseum samt det bernadotteska dubbelmonarkislottet som bara är öppet för visningar på sommaren, och där Huset Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg ju numera huserar till åtminstone för hundra år sedan många svenskars sorg, och minns den första utländska inbjudan och presentation som jag erhöll och höll efter att ha börjat undervisa vid Karlstads universitet förra höstterminen, ett evenemang som en norsk icke-vit hbtq-grupp anordnade och som handlade om hur olika minoritetsgrupper både sexualiseras och avsexualiseras i både homo- och heterosexuella sammanhang och inte minst i konkreta och ”vardagliga” dejtingsituationer, och påminns fr a om hur mycket som har hänt sedan dess på den ”fronten” som ju så många har en åsikt om och som så många minoritetsinvånare är alltför välbekanta med:
 
Idag är fr a tonårspojkar och unga män från Mellanöstern och Afrika extremt hyperheteromaskuliniserade på ett samtidigt icke-normativt och närmast monstruöst vis i den ”de tafsar på våra vackra vita kvinnor”-debatt som har exploderat på sistone medan dess inverterade hyperheterofeminiserade motsvarighet att asiatiska kvinnor är så ”lätta på foten” på ett likaledes icke-normativt och närmast motbjudande sätt att de mer eller mindre alla är semiprostituerade och ”förför våra välväxta vita män” knappast heller har avtagit sedan dess samtidigt som muslimska kvinnor har fortsatt att avsexualiseras och avfeminiseras i en troligen större utsträckning än vad svarta kvinnor till och från har råkat ut för under åren medan den avsexualisering och tillika avmaskulinisering och t o m infantilisering som tidigare drabbade asiatiska män trots allt håller på att förändras sakta men säkert i takt med att asiatisk (populär)kultur blir alltmer mainstream i västvärlden och slutligen har både latinamerikanska män och kvinnor kunnat fortsätta att ”normsexualiseras” alltmer då den sexualiserande tropikalisering som tidigare drabbade latinamerikaner nog verkar ha avtagit på senare tid.