Kategori: segregation

Andelen invånare med utomeuropeisk bakgrund som bor i de fattigaste stadsdelarna i landet har ökat markant mellan 2001-2016

En ny studie som ingår i Delmis nya rapport ”Ungas uppväxtvillkor och integration” visar att andelen invånare i Sverige som bor i de allra fattigaste stadsdelarna har ökat markant liksom att det numera i mycket hög grad handlar om invånare med utomeuropeisk bakgrund.

År 1990 bodde för det första knappt 3% av den svenska totalbefolkningen i de allra fattigaste områdena i landet att jämföra med 10% år 2016.

År 2001 hade 64,1% av invånarna som bodde i de allra fattigaste områdena i riket utomeuropeisk bakgrund och år 2016 hade denna siffra ökat till 83,6%.

I studien undersöks också var alla 15-åringar bodde i landet år 2001 respektive år 2016 – d v s årskullarna födda 1986 respektive 2001 ingick i studien.

Av de 15-åringar som föddes 1986 och som år 2001 bodde i ett grannskap med en mycket låg andel fattiga – d v s de facto i landets rikaste stadsdelar – hade hela 84% svensk bakgrund. Andelen med nordisk och europisk bakgrund varierade inte så mycket mellan områden med olika andel fattiga. Däremot var andelen med utomeuropeisk bakgrund som här definieras som att ha minst en förälder född utanför Europa mycket liten i områden med få fattiga – d v s i landets rikaste stadsdelar – det handlade om endast 4% år 2001.

Det är alltså i mycket hög utsträckning barn, ungdomar och unga vuxna med utomeuropeisk bakgrund som är utsatta för höga fattigdomskoncentrationer i sin barndoms- och uppväxtmiljö. Endast 8% av de invånare som var födda 1986 och som bodde i de fattigaste områdena år 2001 hade svensk bakgrund. 

Svenskarna fortsätter att vara överväldigande för mångfald samtidigt som de gör något annat i handling

En ny enkätundersökning bland stockholmarna visar att en överväldigande majoritet av dem är för mångfald och mot segregation men samtidigt är det inte en stadsdels mångfald och att motverka segregation som avgör när stockholmarna väljer var de själva ska bo ”när allt kommer till kritan” utan tryggheten i ett visst område:

92% håller helt eller delvis med om att de fattiga miljonprogramsområdena behöver bli mer uppblandade men 95% anser samtidigt att tryggheten i området är allra viktigast när de själva väljer bostadsområde.

Män, höginkomsttagare, äldre och utrikes födda är samtidigt mer negativa till mångfald än kvinnor, medelinkomsttagare, yngre och inrikes födda.

Denna paradox är något som även tidigare undersökningar har indikerat: För några år sedan visade World Values Survey att svenskarna är världens mest antirasistiska s k folkslag utifrån att vara för att ha en granne med en annan raslig, etnisk eller religiös bakgrund än de själva – hela 98,5% av svenskarna svarade att de var helt eller delvis för att ha det. Samtidigt verkar det s k svenska folket uppvisa en lägre s k toleranströskel för att få och ha en alltför hög procent av utomeuropéer som grannar än andra – den svenska white flight-tröskeln verkar helt enkelt vara lägre än motsvarande trösklar i andra västländer och ligger på kring 6-7%.

”En majoritet av Mitt i:s läsare vill ha mer socialt blandade bostadsområden och oroas över segregationen. Men när de väljer bostad kommer tryggheten på första plats – social blandning kommer sist.”

https://www.mitti.se/ettsthlm/mitt-is-lasare-kluvna-till-blandade-bostadsomraden/repucy!SdUly@5htJsdAiSygPbQ5Q/?fbclid=IwAR2I24LCcKLund9DMxMhumL0VTOjkdmf3p6sdZjDvcz5KeGqpaY-bo-qv-8

”Två saker är Mitt i:s läsare till stor del eniga om, när #EttSthlm ställer frågan via undersökningsföretaget RAM (Research Analysis Media) med 449 svarande från hela Stockholmsområdet. För det första: ”tryggt att gå ut på kvällarna” är den allra viktigaste faktorn när man ska välja en ny bostad. 95 procent anger detta som ”mycket viktigt”, högst av alla de föreslagna alternativen. Även tryggheten i angränsade stadsdelar är avgörande – 94 procent i vår undersökning ser detta som mycket viktigt.

– Det kan vara folk som bor i ett fint villaområde men där det finns stökiga områden i närheten och som därför väljer att flytta, framhöll en mäklare i Täby i förra veckans tidning.

Det andra, som förenar nio av tio, är en oro för bostadssegregationen och en mer eller mindre stark åsikt att situationen behöver förändras. 92 procent håller med, helt eller delvis, om att ”samhället bör hitta lösningar för att utsatta områden ska bli mer socialt blandade”. I snitt 85 procent tycker att man också bör göra samma sak med välbärgade områden.

Men även om en majoritet vill ha mer social blandning är detta något som kommer längst ner när Stockholmarna rangordnar vad som är viktigt för var de vill bo.

– Notera att de flesta vill att det är ”samhället” som skall åstadkomma blandning, något många tycker vore bra men kanske inte är beredda att genomföra på egen hand genom att själva flytta, kommenterar Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Hon har tidigare genomfört liknande undersökningar vid det så kallade SOM-institutet och tycker att Mitti:s resultat är väntade:

– Trygghetsfrågorna ligger högt på den politiska agendan där de ofta kopplas till integration, säger hon.

När det gäller kopplingen mellan trygghet och mångfald är läsarna kluvna. Å ena sidan håller 85 procent med, helt eller delvis, om att ”en stor blandning av inkomstlägen, kulturer och livsstilar i ett bostadsområde är något positivt”. Samtidigt lutar 73 procent åt att en sådan blandning kan skapa otrygghet. Och 71 procent håller med, helt eller delvis, om att ”inflyttning av folk från vissa länder, kulturer och religioner skulle påverka mitt område negativt”.

Den negativa synen på sådan inflyttning är vanligast hos personer med annat modersmål än svenska. I gruppen utrikesfödda är det också betydligt fler som anser att ”en utveckling mot avgränsade ’gated communities’ kan bli nödvändig”, än i gruppen svenskfödda.

Å andra sidan är nästan alla, 95 procent, mer eller mindre överens om att ”det viktiga är inte varifrån folk kommer, utan att människor beter sig bra mot andra och tar ansvar för området.”

– Det är en sak att vilja ha trygghet, en helt annan att ange invandring som orsaken till otrygghet. Den kopplingen görs av en minoritet, säger Marie Demker.

Skillnaderna är överlag små mellan olika samhällsgruppers svar i undersökningen.

I alla grupper finns en stor majoritet som är positiva till ökad social uppblandning. Alla inkomstgrupper bekymrar sig ungefär lika mycket för bostadssegregationen, utom de med hushållsinkomst över 70 000 kr/månad. Där är det tre gånger så många som inte oroar sig för segregationen, jämfört med hushållen med medelinkomst.

I det översta inkomstskiktet är motståndet också störst mot att blanda upp välbärgade områden: 27 procent säger nej till det, jämfört med 13 procent i snitt för alla övriga. Men också här instämmer de flesta, mer eller mindre, att ökad blandning vore bra.

Fler skillnader: De som bor i hyresrätt oroar sig för segregationen mycket mer än de som bor i bostadsrätt, radhus eller villa. De som äger sin bostad oroar sig mer för inflyttning av folk med annan inkomst, kutur och livsstil än de som bor i hyresrätt. Kvinnor och personer under 50 är generellt mer positiva till mångfald och uppblandning än män och äldre.”

Lars Åberg menar i dagens Bulletin att det statistiska faktum att de utomeuropeiska invandrarna och deras efterkommande sackar efter i samhällets samtliga sfärer och på livets alla områden beror på dem själva och specifikt på ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” från deras hemländer

Journalisten och författaren Lars Åberg hävdar i dagens Bulletin att det statistiska faktum att de utomeuropeiska invandrarna och deras efterkommande sackar efter i samhällets samtliga sfärer och på livets alla områden (såsom vad gäller privatekonomin, hälsan, skolresultaten, arbetslösheten, lönenivåerna, anställningsförhållandena, boendesituationen o s v) enkom beror på dem själva:


”Men de skillnader som visar sig i fråga om skolresultat, boende, hälsa och värderingar är inte någon naturlig konsekvens av rasism eller diskriminering. De beror på att människor med sämre hälsa och bristande förutsättningar att bli självförsörjande har invandrat till ett land vars beslutsfattare inte velat erkänna att detta skulle kunna medföra svårigheter.”


Utomeuropéerna håller helt enkelt inte måttet, d v s de kan inte mäta sig med majoritetssvenskarna och med de nordiska, europeiska och västerländska invandrarna och deras efterkommande enligt Åberg, d v s de klarar helt enkelt inte av att över/leva i Sverige då de redan hade ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” i sina hemländer och därför borde de aldrig ha kommit hit och de borde fr a aldrig ha fått komma in i landet och fått stanna här och bo och leva i Sverige permanent överhuvudtaget.


Åberg hävdar då detta trots att nya både kvantitativa och kvalitativa studier som undersöker den svenska diskrimineringen och den svenska segregeringen gentemot i huvudsak just landets invånare med utomeuropeisk bakgrund publiceras i stort sett varje vecka och inte minst trots att en mycket snabbt växande andel av desamma faktiskt är födda eller i huvudsak uppväxta i Sverige – d v s de är antingen s k ”andrageneration:are” eller tillhör den mycket stora s k 1,5-generationen (personer som har invandrat till Sverige innan skolstart varav åtskilliga i späd ålder och vilka därför liknar de s k ”andrageneration:arna” i långt högre utsträckning än sina invandrade föräldrar och tonårs/vuxeninvandrarna) och även de sackar då efter i siffrornas värld (såsom vad gäller privatekonomin, hälsan, skolresultaten, arbetslösheten, lönenivåerna, anställningsförhållandena, boendesituationen o s v) och de kan knappast ha tagit med sig ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” från några hemländer då de alla är födda och/eller uppvuxna i Sverige.


Dessutom sackar även de blandade/mixade med utomeuropeisk bakgrund (d v s de som har en majoritetssvensk, nordisk eller europeisk förälder och en utomeuropeisk förälder) liksom de adopterade med utomeuropeisk bakgrund (d v s de som har en eller två majoritetssvenska föräldrar) också efter i statistikens värld (såsom vad gäller privatekonomin, hälsan, skolresultaten, arbetslösheten, lönenivåerna, anställningsförhållandena, boendesituationen o s v) och inte heller dessa båda sistnämnda invånargrupper med utomeuropeisk bakgrund kan sägas ha tagit med sig ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” från några hemländer då de också är födda och/eller uppvuxna i Sverige.


I övrigt börjar det nu klarna allt mer vilka som tillhör och skriver för Bulletin utöver kärnan Paulina Neuding, Thomas Gür, Tino Sanandaji och Pontus Tholin och huvudfinansiären Gustaf Rentzhog, VD på Söderberg & Partners som under förra inkomståret (d v s 2019) hamnade på plats 20 i landet vad gäller de personer som redovisade störst kapitalinkomster (244 miljoner för Rentzhogs del):


Idag debuterade t ex Ann Heberlein som Bulletin-ledarskribent och bland övriga ledarskribenter hittas Susanna Birgersson, Aleksandra Boscanin, Per Gudmundson (som igår jämförde Bulletin med SvD och framställde Bulletin som något av 2020-talets och den svenska högerns nya SvD) och Alice Teodorescu Måwe. Bland kolumnisterna och krönikörerna hittas just Lars Åberg liksom Anna-Karin Wyndhamn, Per Brinkemo, Nina Lekander, Blanche Sande, Carolin Dahlman, Fredrik Kärrholm, Lars Leijonborg, Merit Wager, Anosh Ghasri, Jens Ganman, Mustafa Panshiri, Benjamin Kalischer Wellander och Ann Charlott Altstadt och på nyhetssidan (ekonomi, kultur, politik, vetenskap o s v) hittas namn som Ivar Arpi, Henrik Sjögren, Negar Adele Josephi, Edmund Phelps, Martin Berg, Sara Chogrich, Fredrik Ekelund/Marisol M, Michael Economou och Ana Cristina Hernández.

Flera av dem kommer då från vänstern i bred mening såsom Lars Åberg själv och vissa ser sig fortfarande som vänster medan andra kommer från Timbro och Neo:s gamla redaktion och ytterligare andra är högerliberaler och konservativa. Vad gäller de som går att knyta till ett visst parti så är det M och KD som gäller och därefter L och det blir alltmer uppenbart att det högst prioriterade målet på Bulletins agenda är att säkerställa att den svenska borgerligheten förbereder sig på att ta över makten efter 2022 med stöd av SD och med hjälp av en TAN:iserad kulturhöger/kulturkrigsretorik samt att på sikt utmana SvD som den liberalkonservativa svenska högerns viktigaste organ.

Den rödgröna regeringen sjösätter idag västvärldens mest omfattande handlingsplan för att bekämpa den skenande strukturella segregationen och diskrimineringen

Regeringen sjösätter en storsatsning för att under de kommande åren en gång för alla försöka motverka och bryta den just nu eskalerande segregationen som genomsyrar snart sagt varenda område och sfär i dagens svenska samhällsbygge. Denna nationella plan mot segregation som lanseras idag bör vara den största satsningen i västvärlden mot just segregation och kanske i hela världen vilket återigen visar att den sittande rödgröna regeringen fortfarande är världens första och hittills enda antirasistiska liksom feministiska regering.

Med fokus på landets miljonprogramsområden innefattar den rödgröna regeringens handlingsplan mot segregation åtminstone en halv miljard kronor mot bakgrund av den rådande pandemin som har slagit brutalt hårt mot just miljonprogramsområdena och deras invånare.

I handlingsplanen konstaterar regeringen att Sverige har gått från att under 1900-talets andra hälft ha varit världens mest socioekonomiskt jämlika land utanför den kommunistiska världen till att vara det land inom i-världen och i västvärlden där de socioekonomiska klyftorna växer som allra snabbast samt att dessa alltmer astronomiska och avgrundsdjupa klyftor är avläsbara i statistikens och siffrornas värld särskilt inom fem områden i det svenska samhället: bostadssektorn, arbetslivet, utbildningsväsendet, frågor som rör den parlamentariska demokratin och civilsamhället samt frågor som rör brottslighet.

Regeringen konstaterar vidare att det handlar om en socioekonomisk segregering på en strukturell nivå inom just dessa fem områden – t ex har boendesegregationen eskalerat närmast ohejdat under de senaste åren och idag äger 80% av majoritetsinvånarna sin bostad medan endast kring 20% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund gör detsamma medan arbetslösheten i skrivande stund är fullständigt skyhög bland miljonprogramsområdenas invånare – idag är kring 30% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund arbetslösa att jämföra med kring 3% av majoritetsinvånarna.

Miljonprogramsområdenas barn, ungdomar och unga vuxna misslyckas vidare numera i alltför hög grad i skolan och miljonprogramsområdenas vuxna invånare röstar i långt mindre utsträckning än de vuxna majoritetsinvånarna och är dessutom enligt alla mått mätt mindre engagerade i föreningslivet och i det svenska samhällslivet och offentligheten i stort medan fr a våldsbrotten drabbar invånarna i miljonprogramsområdena allra mest – de allra flesta som t ex har dödats eller skadats av bomber och kulor under de senaste åren har då utländsk och i huvudsak utomeuropeisk bakgrund. Därtill är hälsotillståndet bland miljonprogramsområdenas invånare mycket sämre än bland majoritetsinvånarna liksom livslängden o s v.

Handlingsplanen mot segregation kommer även att prioritera att bekämpa rasdiskrimineringen på arbetsmarknaden och i satsningen ingår också mer pengar till forskning om den svenska segregationen och vad som driver denna samt hur den ser ut:

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/12/regeringen-beslutar-om-handlingsplan-mot-segregation

”Det övergripande målet för regeringens politik mot segregation är minskad segregation, jämlika och jämställda uppväxt- och levnadsvillkor samt goda livschanser för alla. Riksdagen har ställt sig bakom det övergripande målet i samband med att budgeten för 2020 beslutades.”

(…)

”För 2021–2023 beräknas 250 miljoner kronor per år i statsbidrag till kommuner, regioner och civilsamhälle för att minska och motverka segregation som fördelas av Delmos. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2021 att Delmos ska kunna fatta fleråriga beslut om statsbidrag för att ge bättre planeringsförutsättningar för bidragsmottagarna. I budgetpropositionen för 2021 föreslås även ytterligare 250 miljoner kronor per år under perioden 2021–2023 för att skapa förbättrade förutsättningar för sociala insatser i utsatta områden.”

Ny rapport från Boverket om trångboddhetsproblematiken

Trångboddheten blir alltmer påtaglig för att inte säga extrem enligt Boverkets nya rapport och allra värst är det i miljonprogramsområdena och för landets invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund:
Medan majoritetsinvånarna fortfarande bor stort eller t o m mycket stort mätt i boyta (kvadratmeter per person) så bor invånarna med utomeuropeisk bakgrund allt trängre och trängre.


År 1990 var trångboddheten sannolikt som allra lägst någonsin i svensk historia (utom möjligen under stenåldern när stora grottor och hela grottsystem utgjorde många ”svenskars” bostad) med 2% trångbodda att jämföra med 1960 och innan miljonprogrammet sjösattes fem år senare då hela 34% av svenskarna var trångbodda.

Idag är dock 462 000 hushåll trångbodda och drygt 56 000 hushåll av de trångbodda hushållen uppvisar också en ansträngd eller mycket ansträngd boendeekonomi.


Mellan 20-30% av hushållen med utländsk bakgrund (att jämföra med 3,5% av de majoritetssvenska hushållen) bor numera trångbott och mellan 20-25% hushållen med utländsk bakgrund har dessutom återkommande problem med bostaden (mögel, fukt, läckor, skadedjur, dålig ventilation/luft o s v att jämföra med 5,8% av de majoritetssvenska hushållen).



Om den prekära situationen för landets barn, ungdomar och unga vuxna i miljonprogramsområdena

Myndigheten Delegationen mot segregation har i en färsk rapport ”zoomat in” på barnens, ungdomarnas och de unga vuxnas situation i landets miljonprogramsområden där knappt 50% av de vuxna i s k arbetsför ålder ”normalt” förvärvsarbetar, där höga procentandelar är beroende av bidrag och andra offentliga transfereringar, där andelen långtidsarbetslösa är alltför hög, där knappt 50-60% röstar i allmänna val och där numera ”normalt” 75-90% har någon form av utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund.
 
Sammanlagt handlar det om 665 demografiska statistikområden vilka i stort sett motsvarar valdistrikt och vilka i sin tur motsvaras av 100-tals miljonprogramsområden runtom i landet. Dessa kvarter, områden och stadsdelar jämförs sedan med de mer välmående demografiska statistikområdena vilka i praktiken motsvaras av de historiska innerstäderna och villaområdena i landet. Dessutom jämförs de fattiga miljonprogramsområdena och de icke-fattiga innerstäderna+villaområdena även med de både fattiga och rika småstäderna och landsbygdsområdena.
 
Idag bor och lever 12% av alla unga i åldrarna 13-25 år i de allra fattigaste miljonprogramsområdena och de siffror som presenteras i rapporten för dessa barn, ungdomar och unga vuxna är tyvärr rejält alarmerande inför framtiden:
FATT.jpg
 
Rakt av växer 28% av miljonprogramsområdenas barn och unga upp i hushåll (d v s med vuxna vårdnadshavare) med en mycket låg ekonomisk standard att jämföra med 2% av de barn och unga som växer upp i områden med goda socioekonomiska förutsättningar (d v s i innerstäderna och villaområdena) och 6% av de barn och unga som växer upp i småstäderna och på landsbygden. Bland de inrikes födda ”andragenerationsbarnen” gäller siffran 24% och bland de utrikes födda invandrarbarnen handlar det om hela 42%.
GYMN2.jpg
 
Andelen unga i miljonprogramsområdena som går ut grundskolan, högstadiet och 9:an med gymnasiebehörighet uppgår till 69% att jämföra med 94% i områdena med goda socioekonomiska förutsättningar och 87% i småstäderna och på landsbygden. Bland ”andragenerationsbarnen” gäller siffran 78% och bland invandrarbarnen handlar det om 52%.
 
GYMN.jpg
I miljonprogramsområdena har vidare 54% av de unga vuxna slutfört gymnasieskolan med en examen inom tre år att jämföra med 83% av de som växer upp i innerstäderna och villaområdena och 76% av de som växer upp i småstäderna och på landsbygden.
 
Andelen unga som varken arbetar eller studerar uppgår slutligen till 13% bland de unga i miljonprogramsområdena jämfört med 5% i innerstäderna och villaområdena och 8% i småstäderna och på landsbygden, och allt tyder på att det fr a är de s k ”andrageneration:arna” i miljonprogramsområdena som just varken arbetar eller studerar och vilka har misslyckats i högstadiet och ofta aldrig ens satt sin fot på en gymnasieskola (och än mindre på en högskola) som är de som pangar, slår ihjäl, hugger och skär sönder varandra.

Varför bor det inga barn i de marginaliserade miljonprogramsområdena vars föräldrar är högutbildade höginkomsttagare och/eller majoritetssvenskar?

SvD:s Hannes Delling intervjuar Benjamin Dousa i dagens SvD som växte upp på Järvafältet och fortfarande bor där än idag och som tyvärr säger något som talar sitt (extremt) tydliga språk i siffrornas värld: I miljonprogramsområdena bor det visserligen påtagligt många barn och ungdomar procentuellt och proportionellt sett (och vilket det då inte gör i de bostadsområden i landet som domineras av majoritetssvenskar) men knappt några av dem har föräldrar/vårdnadshavare som är högutbildade höginkomsttagare och/eller som är majoritetssvenskar.
 
”Muf-basen Benjamin Dousa är en av få toppolitiker vid Järvafältet – men han vet när även han kommer att lämna förorten.”
 
Och visst finns det fortfarande en del högutbildade höginkomsttagare i landets miljonprogramsområden som domineras av invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund och visst finns det också en del majoritetssvenska invånare som bor kvar i dessa områden.
 
Dock är det tyvärr så att av alla invånare i ålderskategorin 0-18 år (d v s kort och gott alla barn och ungdomar) som bor och lever i landets miljonprogramsområden som domineras av invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund så har ytterst få numera föräldrar/vårdnadshavare som är högutbildade höginkomsttagare och än färre har majoritetssvenska föräldrar/vårdnadshavare.
 
Faktum är att de majoritetssvenskar som fortfarande bor och lever i landets miljonprogramsområden som domineras av invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund antingen är unga vuxna utan barn (d v s de är i den s k ”studentåldern”) eller äldre medelålders och fr a pensionärer vilka inte heller har några barn som är skrivna i sina hushåll.
 
Ett ”alternativt” sätt att statistiskt mäta om ett miljonprogramsområde är marginaliserat och s k utsatt eller ej är m a o att inte bara mäta andelen höginkomsttagare och majoritetssvenskar i ett visst miljonprogramsområde utan också att undersöka situationen för alla vuxna invånare i ett visst miljonprogramsområde som har ett barn skrivet hos sig i sitt hushåll.
 
 
”Benjamin Dousa tar med oss på en promenad. Han beskriver Kista som tryggt under uppväxten. När han var kring 11 år rånades Pia Livs, där han brukade köpa lördagsgodiset.
 
– Det blev en brytpunkt, sedan blev det sämre och många kompisar flyttade.
 
Varför bor du själv kvar?
 
– Tunnelbanan, gallerian, närheten till Järvafältet – och pengar. Jag och min sambo sparar för att kunna köpa något i Bromma. Det är klart att man kan bo här tills man får barn, men sedan vill vi flytta. Det är en sak att ha sig själv i potten, en annan sak med sina barn, säger Benjamin Dousa.
 
Han vill att fler ska kunna få det bättre, liksom han själv, och har skrivit en ny rapport som slår fast att en etnifierad underklass riskerar att bli permanent.”

Den svenska skolan var en gång i tiden världens mest jämlika skola men är idag en av i-världens mer ojämlika skolor: Likvärdigheten inom den svenska skolan finns ej mer och skolans kompensatoriska uppdrag har idag i praktiken upphört att fungera

Nästan var tredje lärare av landets sammanlagt 100 000 grundskollärare är obehöriga då lärarbristen är fortsatt stor (för att inte säga katastrofartad p g a stora pensionsavgångar och långa sjukskrivningar och då alltför många unga lärare lämnar yrket i förtid och byter ”bransch”) och tyvärr är de behöriga lärarna kraftigt koncentrerade till de skolor vars elever har goda förutsättningar och är högpresterande och fr a så gäller det de skolor där ej mer än 15-20% av eleverna har utländsk bakgrund medan de obehöriga lärarna omvänt är starkt koncentrerade till de skolor där eleverna har sämre förutsättningar och är lågpresterande och inte minst så gäller det de skolor där över 35-40% av alla elever har utländsk bakgrund.
 
För att strö ytterligare salt i såren på de skolor vars elever i hög grad har utländsk bakgrund så visar statistiken också att de behöriga lärare som arbetar där generellt är unga och nyutexaminerade och sällan stannar mer än något år eller två och vilket innebär att läraromsättningen dessutom är mycket hög på dessa skolor.
 
 
”De skolor som nu har färre behöriga lärare utmärker sig genom att också ha många elever med sämre socioekonomiska förutsättningar. En låg andel av eleverna har högutbildade föräldrar och många elever har utländsk bakgrund. På skolorna där andelen behöriga lärare stigit är situationen den omvända. Där har många elever högutbildade föräldrar och en låg andel av eleverna har utländsk bakgrund.
 
Hög andel behöriga lärare sammanfaller också med bättre skolresultat, i form av gymnasiebehörighet. Det visar Dagens Samhälles granskning av Skolverkets statistik kring drygt 1 500 skolor med högstadium.”
 
(…)
 
”Grundskolan i Malmö hade förra läsåret 67 procent behöriga lärare. Det är en något lägre andel än tre år tidigare, då 70 procent av lärarna var behöriga.
 
Men medan andelen behöriga lärare ökat mycket i en del av Malmös skolor har den minskat drastiskt i andra.
 
Värner Rydénskolan, som ligger i den socialt utsatta stadsdelen Rosengård, och Linnéskolan, som ligger i den välbärgade stadsdelen Limhamn, hade för tre år sedan nästan samma andel behöriga lärare. Nu ser läget helt annorlunda ut. På tre år har andelen behöriga lärare på Värner Rydénskolan sjunkit från 69 procent till 48 procent. På Linnéskolan har andelen tvärtom stigit, från 67 procent till 83 procent.”
45342231_10156009040040847_6850238632553349120_n.jpg
 
Under den gångna veckan har flera larmrapporter om den svenska skolan publicerats (och varav flera har varit internationella) som indikerar att den svenska skolsegregationen fortsätter att eskalera (och tyvärr även utanför de tre storstadsregionerna), att klyftan mellan de hög- och de lågpresterande eleverna fortsätter att växa (och vilket innebär att den svenska skolan numera tillhör en av de mer ojämlika skolorna i västvärlden) samt att den stora skiljelinjen alltmer verkar gå mellan elever med svensk bakgrund och elever med utländsk bakgrund (en rapport som publicerades i veckan visar t ex att elever med svensk bakgrund har gynnats rejält av det fria skolvalet och vilket inte gäller för eleverna med utländsk bakgrund).
 
En gång i tiden var då den svenska skolan världens mest jämlika och likvärdiga skola (utanför den kommunistiska världen) och det skolsystem som klarade det kompensatoriska uppdraget allra bäst (och vilket resulterade i att 100 000-tals svenska arbetarbarn och lägre medelklassbarn kunde ”klassklättra” i decennium efter decennium) men idag har den svenska skolan halkat ned till en förnedrande plats 25 bland världens 41 rikaste länder enligt UNICEF.
 
Och enligt PISA-undersökningen är den svenska skolan idag ett av de skolsystem där skillnaderna numera är som allra störst mellan majoritets- och minoritetsbarnen och de svenska klyftorna liknar numera de som gäller i Central- och Östeuropa där skillnaderna mellan majoritetsbarnen och de romska barnen tyvärr är extremt stora: Medan de allra flesta majoritetssvenska barn uppnår den grundläggande läskunnighet som krävs (d v s i svenska språket) enligt PISA-undersökningen så misslyckas nästan 45% av alla invandrade barn med detta liksom över 20% av alla ”andrageneration:are” (d v s elever födda i Sverige med två invandrade föräldrar) och nästan 15% av alla blandbarn (d v s elever med en inrikes född och en utrikes född förälder) och bland barnen med utomeuropeisk bakgrund är samtliga dessa procentsiffror tyvärr ”sju resor värre” än så.
 
Att det finns ett mycket starkt samband mellan det ökande antalet skjutningar och det eskalerande våldet i miljonprogramsområdena liksom den otäckt förhöjda överdödligheten bland landets ”andrageneration:are” (d v s alltför många av barnen, ungdomarna och de unga vuxna i miljonprogramsområdena dör alltför tidigt jämfört med hur länge de ”borde” leva i statistikens värld) och den alltmer ojämlika svenska skolan som under de senaste 6-7 åren har ”massproducerat” kring 150 000 unga vuxna (och varav de allra flesta har utomeuropeisk bakgrund – d v s det handlar om en regelrätt miniarmé av unga vuxna som mer eller mindre står utanför samhället och de allra flesta av dem är dessutom unga män) som inte har klarat grundskolan (och än mindre gymnasie- och högskolan) och som idag står utanför arbetsmarknaden och vare sig studerar eller gör praktik eller ens tar emot bidrag (och de allra flesta av dem nolltaxerar ”på pappret” och ingen vet egentligen hur de försörjer sig eller hur de ens överlever överhuvudtaget) står väl tyvärr numera utom allt tvivel.
 
Idag har då kring 40% av alla elever utländsk bakgrund (och de allra flesta av dem har utomeuropeisk bakgrund) och uppåt en tredjedel av alla grundskoleelever talar numera ett annat språk än svenska som förstaspråk och det är då denna grupp som är kraftigt koncentrerad till vissa skolor (liksom till vissa bostadsområden) och som i hög grad undervisas av obehöriga lärare och som tyvärr uppvisar alltför låga skolresultat i jämförelse med eleverna med svensk bakgrund och eleverna som talar svenska som förstaspråk vilka i sin tur är koncentrerade till vissa skolor (liksom till vissa bostadsområden) och vilka i hög grad undervisas av behöriga lärare.
 
Sedan betyder inte allt detta att alla majoritetssvenska barn vare sig klarar sig bra i skolan eller mår bra även om de klarar sig bra i skolan medan ”andrageneration:arna” som ”pangar” på varandra i miljonprogramsområdena inte alltid behöver ha misslyckats i skolan och inte alla barn med utländsk bakgrund som misslyckas i grundskolan behöver nödvändigtvis heller må dåligt och åtskilliga obehöriga lärare som arbetar på skolorna i miljonprogramsområdena där ofta mellan 85-95% av alla elever har någon form av utländsk bakgrund gör ett fantastiskt jobb.

Ny rapport om den svenska skolsegregationen och om hur de kombinerade s k white flight- och s k white avoidance-effekterna ”styr” den svenska s k ”skolmarknaden”

German Bender och Per Kornhall skriver om den tilltagande skolsegregationen på dagens DN Debatt med anledning av Arena Idés nya rapport (se http://arenaide.se/wp-content/uploads/sites/2/2018/10/ett-sondrat-land.pdf) som visar att de kombinerade s k white flight- och s k white avoidance-effekterna tyvärr är mycket starka på dagens svenska ”skolmarknad”, d v s att vita föräldrar koncentrerar sina vita barn till skolor som domineras av andra vita föräldrars vita barn medan vita föräldrar samtidigt undviker skolor som domineras av icke-vita föräldrars icke-vita barn (en tydlig skolsegregation råder numera tyvärr i hela 93 procent av alla mellanstora kommuner i landet).

Dagens svenska elever sorteras helt enkelt utifrån sina föräldrars etniskrasliga och socioekonomiska bakgrund och då utomvästerländsk bakgrund och tillhörighet till LO:s lägre skikt (och dessutom att vara bosatt i miljonprogramsområdena) alltmer har kommit att sammanfalla i Sverige medan majoritetssvenskarna fullständigt dominerar SACO-kollektivet och TCO:s övre skikt (med undantag för 3-4 yrkesgrupper som idag trots allt uppvisar skapligt höga andelar av utomeuropéer) ”så blir det som det blir” tyvärr utifrån någon slags ”rätt barn på rätt skola”-logik.

Skolsegregationen gör sig tyvärr också märkbar i Skolverkets nya statistik rörande betyg i årskurs 6: Förutom att sjätteklassarnas betygsresultat fortsätter att gå ned (procentandelen som får underkänt i ett eller flera ämnen ligger nu på hela 23% och vilket inte bådar gått inför dessa elevers högstadieår) så går det både bättre för friskolornas sjätteklassare (83% av dem klarade godkänt i alla ämnen) och för de sjätteklassare som har föräldrar som tillhör SACO-kollektivet och TCO:s övre skikt (90% av dem klarade godkänt i alla ämnen) men bland eleverna med lågutbildade föräldrar och bland vilka tyvärr en mycket hög andel har utomeuropeisk bakgrund så fick endast 35% av sjätteklassarna godkänt i alla ämnen.

I dagarna kom också en ny OECD-rapport som visar att skolresultat- och betygsklyftorna mellan de ovanstående elevgrupperna är större i Sverige än i de allra flesta andra OECD-länder och vilket är mycket oroväckande inför framtiden och alltmer så kommer de ungdomar och unga vuxna som ”ser utomeuropeiska ut” alltmer att associeras med låg utbildning medan de ungdomar och unga vuxna som ”ser svenska/europeiska ut” alltmer kommer att associeras med hög utbildning.

https://www.dn.se/debatt/skolsegregationen-har-spritt-sig-till-hela-landet

”Av eleverna i årskurs nio som går i segregerade skolor med hög andel svenskfödda och/eller högutbildade föräldrar, är 49 procent placerade i friskolor. Av eleverna som går i kraftfullt segregerade skolor med hög andel lågutbildade och/eller utlandsfödda föräldrar återfinns endast 6 procent i friskolor och hela 94 procent i kommunala skolor.

Vi har valt att särskilt undersöka Nyköping, där kommunpolitikerna gjort ett internationellt uppmärksammat försök att bryta segregationen. Den så kallade Nyköpingsmodellen innebar att man la ner fyra segregerade kommunala högstadieskolor och byggde en ny, där man tänkte sig att alla elever från de nerlagda skolorna skulle gå. Vår studie visar att man inte lyckats bryta segregationen.

Visserligen har Nyköping minskat den värsta ”negativa” segregationen – tidigare hade en hög andel av eleverna i vissa kommunala skolor utländsk bakgrund och lågutbildade föräldrar. Men det som inte framkommit tidigare är att man inte rått på det som inom skolforskningen kallas ”white flight”, det vill säga att välutbildade svenskfödda familjer flyr från den nu enda och mer blandade kommunala skolan. Utvecklingen i Nyköping kan beskrivas som en resa från en sorts kraftfull segregation till en annan lika kraftfull. Resultatet av Nyköpingsmodellen är faktiskt att fler elever än tidigare befinner sig i etniskt och socioekonomiskt homogena skolor. Segregationen har inte minskat – bara bytt ansikte.”

”Raskartor” av amerikansk modell som visualiserar var utomeuropéerna bor i Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor-Malmö

Sthlm.jpg
”Raskartor” av amerikansk modell (d v s de ”genomrasistiska” amerikanerna producerar då ständigt sådana här kartor som visar var de olika s k rasgrupperna bor och lever i de rätt så hårt segregerade amerikanska storstäderna) som visar var invandrarna från de icke-västerländska länderna bor i landets tre storstadsregioner, d v s var de som är födda i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika och Karibien är folkbokförda i Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor-Malmö (OBS – kartorna är dock från år 2010 och tyvärr kan bostadssegregationen nog ha blivit än mer extrem sedan dess) där idag mellan 45-60% av samtliga invånare har någon form av utländsk bakgrund och i huvudsak utomeuropeisk sådan (d v s invånarna med någon form av utomeuropeisk bakgrund är idag verkligen mängder i Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor-Malmö men de är då kraftigt koncentrerade till specifika stadsdelar som till i stort sett 100% utgörs av miljonprogramsområden och där flerbostadshus/höghus och hyresrätter dominerar helt):
Sthlm 3.jpg
 
Stockholms innerstad och Söder om Söder inklusive Hägersten är massivt dominerad av inrikes födda medan Järvaområdet och stadsdelarna längs den röda tunnelbanelinjen mellan Bredäng och Norsborg är massivt dominerade av utomeuropéer (liksom den utomeuropeiska ”enklaven” Flemingsberg) och Södertälje går verkligen inte av för hackor med Geneta, Fornhöjden, Ronna och Hovsjö vilka alla är dominerade av utomeuropéer. Sedan bor det så klart chilenare och argentinare på Östermalm, iranier och etiopier på Kungsholmen, turkar och irakier på Södermalm och kongoleser och kineser på Norrmalm men de ger inget större ”utslag” i siffrornas och kartornas värld då de inte är så många även om de absolut är folkbokbokförda och ”på riktigt” bosatta i innerstaden.
Sthlm 2.jpg
 
Stadsdelarna längs röda linjen mellan Bredäng och Norsborg bör f ö vara Nordeuropas största och ”tätaste” sammanhängande koncentration av invånare med någon form av utomeuropeisk bakgrund – åtminstone norr om Hamburg och Amsterdam.
Gbg.jpg
Gbg 2.jpg
 
Likaså är Göteborgs innerstad massivt dominerad av inrikes födda medan nordöstra Göteborg omvänt är massivt dominerad av utomeuropéer och Malmö slutligen är en aningen mer komplicerad ”historia” då stadsdelar dominerade av inrikes födda i praktiken ligger ”vägg i vägg” med utomeuropéernas stadsdelar (d v s utan några s k buffertzoner i form av s k gröna kilar, industriområden eller motorvägar) och därtill på en begränsad yta.
M-ö.jpg