Kategori: segregation

Nya kartor som visar vaccinationstäckningen överensstämmer i det närmaste helt med både andelen invånare med utomeuropeisk bakgrund, valdeltagandet samt inkomst, utbildnings- arbetslöshets-, fattigdoms- och bidragsberoendenivåerna

SvD har kartlagt var invånarna som hittills har avstått från att vaccinera sig bor (d v s var de är folkbokförda) liksom deras bakgrund och att ha utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund är tyvärr den starkaste faktorn, som det verkar.

I de majoritetssvenskdominerade kommunerna, stadsdelarna, områdena och kvarteren har ofta mellan 85-90% låtit vaccinera sig men fr a i miljonprogramsområdena runtom i landet har i alltför många fall ej mer än 45-50% låtit vaccinera sig fram tills idag.

Nu när samhället snart öppnas upp igen finns det en mycket stor risk att invånarna med utomeuropeisk bakgrund dels kommer att fortsätta att vara den grupp som drabbas allra mest/värst av viruset proportionellt sett, såsom har varit fallet under hela pandemin (d v s de kommer att fortsätta att insjukna, att intensivvårdas och även att dö), och dels kommer att anklagas för att förstöra för alla andra, som har valt att vaccinera sig, genom att hålla viruset vid liv och föra smittan vidare.

Kartorna liknar f ö nästan exakt samma typ av kartor som visar valdeltagandenivån liksom samma typ av kartor som visar inkomst, utbildnings- arbetslöshets-, fattigdoms och bidragsberoendenivåerna.

https://www.svd.se/unika-siffror-ger-ny-bild-av-vaccinflackarna

”En och en halv miljon vuxna svenskar har varken tagit en eller två doser vaccin mot covid-19. Fram till nu har ingen vetat på detaljnivå var vaccinluckorna i Sverige finns, och hur stora skillnaderna mellan olika områden är, eftersom det då krävs komplicerade samkörningar mellan olika register. SvD kan nu presentera unika siffror om de vita fläckarna på Sveriges vaccinkarta. Vi har tagit del av en omfattande databas från Folkhälsomyndigheten som skickades till regionerna förra veckan. Efter att ha bearbetat datan har vi bland annat kunnat se hur vaccinviljan ser ut på nästintill kvartersnivå i Sverige. Sammanställningen visar på större vaccinklyftor i Sverige än vad som tidigare varit känt. Vi har bland annat kunnat se att det den 27 augusti, när datan samlades in, fanns 450 platser i landet där färre än hälften av de vuxna hade tagit två vaccindoser. I vissa områden var bara var femte vuxen fullvaccinerad.”

(…)

”För även om 71 procent av de vuxna svenskarna nu har fått två vaccindoser, så måste vi räkna med att hundratals områden i Sverige har så lågt skydd att viruset lätt kommer att kunna spridas där.”

Ny avhandling visar att den svenska white flight-tröskeln ligger på 5-10%: När andelen invånare med utomvästerländsk bakgrund överstiger 10% i ett visst bostadsområde eskalerar sedan white flight-effekten

En ny avhandling i ämnet sociologi vid Linköpings universitet – Alex Giménez de La Pradas ”Local social exposure and inter-neighborhood mobility” – har undersökt den majoritetssvenska ”toleranströskeln” för när den s k white flight-effekten inträder, d v s kort och gott när infödda majoritetssvenskar väljer att flytta från ett bostadsområde (respektive sannolikt också väljer att undvika att flytta ett visst område – d v s den s k white avoidance-effekten).

Avhandlingen, som utgår från omfattande registerdata som fr a rör den svenska huvudstadsregionen (d v s alla invånare i Stockholms län/Stor-Stockholm) indikerar att när andelen invånare med någon form av utomvästerländsk bakgrund – de s k synliga minoritetsinvånarna (d v s personer som har ursprung i Latinamerika, Kariben, subsahariska Afrika, MENA-regionen eller Asien och även inklusive de s k ”andrageneration:arna”) – överstiger 5% så börjar en white flight-effekt att märkas som därefter stegras när de förstnämnda överstiger 10% och slutligen ”peak:ar” när andelen invånare med någon form av utomvästerländsk bakgrund uppgår till 15-20%. När desamma sedan utgör över 25% i ett visst bostadsområde verkar flertalet infödda majoritetssvenskar lämna området i fråga.

Avhandlingen visar också att det sker en succesivt ökande white flight-effekt fr o m 1990 och framåt och att den svenska bostadssegregationen eskalerar därefter och att denna segregation handlar om att landets invånare med utomvästerländsk bakgrund – de s k synliga minoritetsinvånarna – är kraftigt koncentrerade till miljonprogramsområdena (och även inklusive de s k ”andrageneration:arna”) medan de infödda majoritetssvenskarna och de s k osynliga minoritetsinvånarna (invånare med bakgrund i övriga Norden, Europa och Väst och även inklusive de s k ”andrageneration:arna”) numera bor någon annanstans (liksom tillsammans) än i miljonprogramsområdena.

Det är f ö tydligt att Stor-Stockholms invånare med någon form av utomvästerländsk bakgrund är koncentrerade till fyra större geografiska kluster: Järvaområdet, röda linjen från Bredäng till Norsborg, Hässelby-Vällingby och Hagsätra-Farsta-Skarpnäck.

En ny studie visar att hade SL omdirigerat kollektivtrafiken från majoritetssvenskdominerade Stockholms innerstad och från de välbärgade majoritetssvenskdominerade villaområdena till de fattiga miljonprogramsområdena där invånare med utomeuropeisk bakgrund dominerar så hade både smittspridningen kunnat stävjas och många liv kunnat räddas

DN:s Jessica Ritzén rapporterar idag om en ny s k ”big data”-studie som visar att resandet i och med kollektivtrafiken i huvudstadsregionen (d v s med SL – Storstockholms lokaltrafik) minskade allra mest i de rika, majoritetssvenskdominerade områdena i Stor-Stockholm under pandemin och allra minst i de fattiga miljonprogramsområdena där invånare med utomeuropeisk bakgrund dominerar.


Bland invånarna i den majoritetssvenskdominerade innerstaden minskade resandet i och med kollektivtrafiken t ex med hela 80% (samma procentsiffra gäller även för de rika majoritetssvenskdominerade villaområdena i t ex Bromma, Danderyd, Lidingö, Nacka o s v) medan resandet minskade med runt 40% i de fattiga miljonprogramsområdena där invånare med utomeuropeisk bakgrund dominerar.

Orsaken till dessa mycket stora skillnader stavas tillgång till bil liksom det faktum att runt 75% av alla utomeuropéer som har ett arbete tillhör LO-kollektivets lägre skikt (d v s de lågbetalda serviceyrkena som kräver permanent fysisk närvaro och hög s k kroppskontakt): Medan 85% av majoritetsinvånarna har tillgång till bil så har under 60% av landets invånare med utomeuropeisk bakgrund det.

Det går att tänka sig att den svenska färgblinda antirasismen har spelat en avgörande roll för att detta inte har uppmärksammat förrän nu: Sverige och svenskarna avskyr och t o m hatar ju att ”dela upp så” och t ex tänka invånare med utomeuropeisk bakgrund jämfört med majoritetssvenskarna o s v p g a att det både anses stigmatisera de förstnämnda och anses vara rasistiskt i sig att just ”dela upp så”. Den svenska antirasismen vill helt enkelt behandla alla lika även i siffrornas och statistiken värld.

En av forskarna bakom studien, Erik Almlöf vid KTH, menar att den mycket stora och kraftiga smittspridningen i Stor-Stockholm som var en av de allra värst drabbade storstadsregionerna i hela Europa under ”pandemiåret” 2020 (vilket i sin tur ledde till att 1000-tals invånare i Stor-Stockholm dog av viruset) hade kunnat dämpas rejält om SL bara hade satt in extra turer i de fattiga miljonprogramsområdena där invånare med utomeuropeisk bakgrund dominerar. Det var också exakt samma fattiga miljonprogramsområdena där invånare med utomeuropeisk bakgrund dominerar som drabbades allra värst av viruset och det var inte minst där som överdödligheten var extrem under ”pandemiåret” 2020.


Så kort och gott: Hade SL omdirigerat kollektivtrafiken från majoritetssvenskdominerade Stockholms innerstad och från de välbärgade majoritetssvenskdominerade villaområdena till de fattiga miljonprogramsområdena där invånare med utomeuropeisk bakgrund dominerar så hade både smittspridningen kunnat stävjas och många liv kunnat räddas.

Av Stor-Stockholms 2 344 000 invånare klassificeras f ö 14% eller närmare 330 000 personer som mycket fattiga och som underklass och lägre arbetarklass och 24% som arbetarklass. 6% kategoriseras vidare som landsbygds- och glesbygdsbor och 26% som innerstadsbor medan runt 29% bor i villa eller radhus. 

Endast 24% av underklassen och den lägre arbetarklassen är födda i Sverige och de som är inrikes födda är i mycket hög grad s k ”andrageneration:are” medan exempelvis 73% av innerstadsborna är inrikes födda liksom 80% av de som bor i villa eller radhus.

Sammanlagt är 34% av Stor-Stockholms invånare utrikes födda, varav flertalet numera är utomeuropéer, och inräknat de s k ”andrageneration:arna” så innebär det att sedan ett antal år tillbaka är över 50% av den svenska huvudstadsregionens invånare minoritetsinvånare av något slag.

”Hälften av resenärerna försvann från SL-trafiken under pandemiåret 2020. Men minskningen i kollektivresande skiljer sig stort mellan rika och fattiga områden visar en KTH-studie.


– Med facit i hand borde man ha flyttat bussar från Danderyd till Akalla för att minska trängseln, säger Erik Almlöf, forskare på KTH.”

https://www.dn.se/sthlm/tydliga-klasskillnader-i-sl-trafiken-under-pandemin


”Resandet i kollektivtrafiken minskade snabbt och nära nog halverades under pandemin förra året. Nu visar en KTH-studie att trafikminskningen var ojämnt fördelad mellan fattiga och rika områden i länet.


Under våren 2020 tappade stationer och hållplatser i bland annat Vårby gård, Alby, Farsta strand och Norsborg drygt 40 procent av sina resenärer. Men i stora delar av innerstaden och i många villakommuner försvann över 80 procent av resenärerna under samma period.


– Studien visar tydligt att alla inte har slutat att resa lika mycket och att det varierar stort över länet. Det är så tydligt kopplat till klass, det är i fattiga områden som människor inte kan sluta att använda kollektivtrafiken, säger Erik Almlöf, doktorand vid transportforskningslabbet ITRL på KTH.


Forskarna har jämfört resandet i SL-trafiken under två perioder på våren och hösten 2020 med en period i februari strax innan pandemin bröt ut. Påstigandestatistiken vid stationer och hållplatser för pendeltåg, t-bana, lokalbanor och bussar samkördes även med socioekonomiska data för varje område. Bland annat områdets medelinkomst, utbildningsnivå, sysselsättningsgrad, födelseland, bostadstyp, befolkningstäthet liksom kön och ålder.


Resultatet visar att betydligt fler fortsatte att åka kollektivt i resurssvaga områden, i ytterstaden och på landsbygden jämfört med i innerstaden och villaförorter där både inkomst och utbildningsnivå är högre.


– Det är problematiskt att vi utgår ifrån att kollektivtrafiken gått ned femtio procent när det egentligen är en väldigt stor variation. Nedgången i resandet är väldigt tydligt kopplat till inkomst, utbildning och sysselsättning, säger Erik Almlöf.


Med facit i hand hade SL redan tidigt under pandemin med ett bättre underlag kunnat minska risken för smittspridning i kollektivtrafiken genom att rikta resurserna där trängseln var som störst. Skillnaden i minskat resande var som störst under våren.


– Så här i efterhand är det lätt att peka finger och tycka att man borde ha planerat kollektivtrafiken annorlunda. Det kan vi lära oss av till nästa gång. Då kanske vi ska köra över några bussar från Danderyd till Akalla och köra tätare trafik där och mindre tätt i rikare områden, säger Erik Almlöf.


Studien är ännu en väckarklocka om att socioekonomi avgör vilka som drabbas hårdast i en pandemi.


– En ganska stor anledning är helt enkelt olika möjligheter. Bilinnehavet varierar, har du mer pengar har du möjlighet att åka bil. Behoven är också olika, som tjänsteman kan du jobba hemifrån, det är svårare för en barnskötare, de måste vara på plats.”

De utrikes födda invånarna underpresterar även i de mest välmående bostadsområdena och misslyckas bl a med sina gymnasiestudier samt är ofta arbetslösa trots att de utrikes födda som bor och lever i dessa bostadsområden har grannar som tillhör de majoritetssvenska övre skikten

En ny rapport från Delegationen mot segregation (Delmos) som publicerades idag visar att den svenska bostadssegregationen har eskalerat kraftigt sedan 1990-talet och fram tills 2018.


Den socioekonomiska boendesegregationen har ökat dramatiskt mellan 1990-2018, vilket de facto är detsamma som den etnorasiala boendesegregationen.


Nästan 60 procent av landets invånare bodde exempelvis år 2018 i en kommun som var mer segregerad än vad den genomsnittliga segregationsnivån i hela riket var år 1990.


Numera är bostadssegregationen därtill lika utpräglad i riket i stort från att tidigare mest ha gällt de tre storstadsregionerna och delvis även de mellanstora städerna. Mer än hälften av Sveriges alla kommuner härbärgerar idag exempelvis ett eller flera fattiga och marginaliserade bostadsområden som domineras av invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund.


Var sjunde person i hela landet, cirka 1,4 miljoner invånare, bor idag i fattiga bostadsområden och de allra flesta av dem har utländsk och inte minst utomeuropeisk bakgrund.


I rapporten undersöks landets samtliga bostadsområden utifrån fem områdestyper:


områdestyp 1: områden med stora socioekonomiska utmaningar

områdestyp 2: områden med socioekonomiska utmaningar

områdestyp 3: socioekonomiskt blandade områden

områdestyp 4: områden med goda socioekonomiska förutsättningar

områdestyp 5: områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar


Tyvärr redovisas inte samtliga invånare med utländsk bakgrund eller specifikt invånarna med utomeuropeisk bakgrund utan i stället alla utrikes födda invånare vilka jämförs med de inrikes födda invånarna.


Till att börja med bor en större andel inrikes födda i områden med goda socioekonomiska förutsättningar (områdestyp 4) och i områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar (områdestyp 5) medan de utrikes födda är överrepresenterade i områden med stora eller mycket stora socioekonomiska utmaningar (områdestyp 1 och områdestyp 2).


Det som är mycket oroväckande för att inte säga alarmerande är att andelen förvärvsarbetande invånare är lägre bland utrikes födda än bland inrikes födda OAVSETT områdestyp.


I riket som helhet handlar det om 85% för inrikes födda och 64% för utrikes födda, d v s en skillnad i förvärvsarbetesfrekvens på osannolika 21 procentenheter.


Vad gäller områdestyperna är skillnaden mellan inrikes och utrikes födda som störst i socioekonomiskt blandade områden (områdestyp 3), där andelen förvärvsarbetande uppgår till 82% bland de inrikes födda och 63% bland de utrikes födda.


Det som vidare är mycket, mycket oroväckande för att inte säga en ren och skär katastrof är att en lägre andel utrikes födda, OAVSETT områdestyp, slutför sin gymnasieutbildning inom tre år efter påbörjade gymnasiestuder. Störst skillnad mellan inrikes och utrikes födda, nästan 38 procentenheter, finns i socioekonomiskt blandade områden (områdestyp 3), följt av områden med goda socioekonomiska förutsättningar (områdestyp 4) där skillnaden mellan inrikes och utrikes födda uppgår till vansinniga och overkliga 30 procentenheter.


Avslutningsvis är andelen unga som varken arbetar eller studerar (d v s den s k UVAS-gruppen) högre bland utrikes födda än bland inrikes födda, och också det OAVSETT områdestyp vilket är oerhört chockerande för att inte säga fullständigt surrealistiskt. Störst skillnad mellan inrikes födda och utrikes födda finns i områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar (områdestyp 5).


Att otroliga 13% av de utrikes födda ungdomarna och de unga vuxna är UVAS:are i miljonprogramsområdena där invånarna med utomeuropeisk bakgrund dominerar är naturligtvis en oerhörd tragedi (OBS: det är då de som pangar på varandra och som försöker spränga varandra i bitar och ibland även kniva varandra) men att 15% av de utrikes födda ungdomarna och unga vuxna är det i överklassområdena där majoritetssvenskarna med hög utbildning och höga inkomster dominerar är galet på alla sätt och vis.


För att tala klarspråk och med risk för att måhända stigmatisera invandrarna och inte minst invandrarbarnen:
Inte ens i landets allra mest välmående överklassområden där den yppersta extremt högutbildade och ofta riktigt förmögna majoritetssvenska eliten bor går det bra för de utrikes födda.


Till viss del handlar det antagligen om utlandsadopterade som underpresterar ordentligt i överklassområdena liksom om att invandrade (hetero- eller homosexuella) intimrelationspartners till majoritetssvenskar från bl a Latinamerika, Karibien, Västafrika, Sydostasien och Mellanöstern (vilka då är gifta med socialgrupp ett- och SACO-svenskar) likaså underpresterar rejält.


Slutligen handlar det möjligen om alla SACO-majoritetssvenskar som har ensamkommande som fosterbarn – t ex pojkar och unga män från Afghanistan som bor och växer upp hos majoritetssvenskarna i överklassområdena – även de underpresterar sannolikt också i statistikens och siffrornas värld.

Ny rapport om den kombinerade socioekonomiska och etnorasliga bostadssegregationen visar att den har cementerats alltmer

I veckan har Arena publicerat en ny rapport författad av Andreas Alm Fjellborg som tyvärr visar att den kombinerade socioekonomiska och etnorasliga bostadssegregationen, som just i Sverige i praktiken sammanfaller, både fortsätter att öka och har blivit än mer cementerad efter två decennier av avregleringar och efter att en tidigare bostadssektor, som reglerades av (bostads)politiken, numera har kommit att bli en bostadsmarknad, som regleras av just marknaden.

Invånarna i landet flyttar numera inom eller mellan socioekonomiskt/etnorasligt liknande bostadsområden och det har blivit både svårare och mindre vanligt att byta upplåtelseform. 

De senaste årens alla nybyggnationer som har tillkommit som en del av förtätningen av stadskärnorna och som ett svar på bostadsbristen har tyvärr inte heller ökat möjligheterna att lämna resurssvaga områden i statistikens och siffrornas värld. 

Det har vidare blivit mindre vanligt att invånare med utländsk bakgrund flyttar till områden som domineras av invånare med svensk bakgrund. Just nu under pandemin pågår också en ny ”white flight”-våg från det urbana Sverige till småstäderna och landsbygden och det handlar fr a om högutbildade majoritetsinvånare som lämnar innerstäderna eller förstäderna för småkommunerna. 

År 2001 hade 64,1% av invånarna som bodde i de fattigaste bostadsområdena i riket utomeuropeisk bakgrund och år 2016 hade denna siffra ökat till 83,6% och idag är denna procentsiffra tyvärr än högre än så.

Kort och gott så fortsätter den socioekonomiska/etnorasliga bostadssegregationen både att öka och att permanentas och tyvärr går skolsegregationen och bostadssegregationen hand i hand då den absoluta majoriteten av alla barn och unga fortfarande går i en skola som ligger nära deras bostad.

Den svenska bostadssegregationen är tyvärr mer extrem än i övriga västvärlden då:

1, Det numera, och sedan flera år tillbaka, inte längre finns något bostadsområde som domineras av majoritetsinvånare som klassificeras som fattigt i statistikens och siffrornas värld. I nästan alla västländer på jorden finns det då områden som domineras av vita invånare, som kategoriseras som fattiga.

2, Det ännu inte finns något bostadsområde som domineras av minoritetsinvånare som klassificeras som icke-fattigt i statistikens och siffrornas värld. I nästan alla västländer på jorden finns det då områden som domineras av icke-vita invånare, som kategoriseras som icke-fattiga.

Den svenska bostadssegregationen kan i hög grad förklaras med att flertalet majoritetsinvånare numera äger sin bostad och därmed är aktörer på bostadsmarknaden i egenskap av ägare att jämföra med invånarna med utomeuropeisk bakgrund vilka är kraftigt koncentrerade till hyresrätterna i miljonprogramsområdenas flerbostadshus (d v s höghus):

andel invånare med utländsk bakgrund som bor i hyresrätt: 59,2% (73,6% med utomeuropeisk bakgrund)

andel invånare med svensk bakgrund som bor i hyresrätt: 27%

Idag äger över 80% av alla majoritetssvenskar sitt boende i en eller annan form medan endast kring 20% av alla invånare med utomeuropeisk bakgrund gör det. Och hela 70% av samtliga majoritetssvenska barn och ungdomar växer numera upp i villa eller radhus att jämföra med 20% av barnen och ungdomarna med utomeuropeisk bakgrund.

Därtill bor majoritetssvenskarna överlag stort eller t o m mycket stort medan invånarna med utomeuropeisk bakgrund bor trångt eller t o m mycket trångt:

andel invånare med utländsk bakgrund som bor trångt: 53,4% (med utomeuropeisk bakgrund 63,5%)

andel invånare med svensk bakgrund som bor trångt: 13,2% (i mycket hög grad de som bor på studentboenden och äldreboenden samt i kollektivboenden)

Andelen invånare med utomeuropeisk bakgrund som bor i de fattigaste stadsdelarna i landet har ökat markant mellan 2001-2016

En ny studie som ingår i Delmis nya rapport ”Ungas uppväxtvillkor och integration” visar att andelen invånare i Sverige som bor i de allra fattigaste stadsdelarna har ökat markant liksom att det numera i mycket hög grad handlar om invånare med utomeuropeisk bakgrund.

År 1990 bodde för det första knappt 3% av den svenska totalbefolkningen i de allra fattigaste områdena i landet att jämföra med 10% år 2016.

År 2001 hade 64,1% av invånarna som bodde i de allra fattigaste områdena i riket utomeuropeisk bakgrund och år 2016 hade denna siffra ökat till 83,6%.

I studien undersöks också var alla 15-åringar bodde i landet år 2001 respektive år 2016 – d v s årskullarna födda 1986 respektive 2001 ingick i studien.

Av de 15-åringar som föddes 1986 och som år 2001 bodde i ett grannskap med en mycket låg andel fattiga – d v s de facto i landets rikaste stadsdelar – hade hela 84% svensk bakgrund. Andelen med nordisk och europisk bakgrund varierade inte så mycket mellan områden med olika andel fattiga. Däremot var andelen med utomeuropeisk bakgrund som här definieras som att ha minst en förälder född utanför Europa mycket liten i områden med få fattiga – d v s i landets rikaste stadsdelar – det handlade om endast 4% år 2001.

Det är alltså i mycket hög utsträckning barn, ungdomar och unga vuxna med utomeuropeisk bakgrund som är utsatta för höga fattigdomskoncentrationer i sin barndoms- och uppväxtmiljö. Endast 8% av de invånare som var födda 1986 och som bodde i de fattigaste områdena år 2001 hade svensk bakgrund. 

Svenskarna fortsätter att vara överväldigande för mångfald samtidigt som de gör något annat i handling

En ny enkätundersökning bland stockholmarna visar att en överväldigande majoritet av dem är för mångfald och mot segregation men samtidigt är det inte en stadsdels mångfald och att motverka segregation som avgör när stockholmarna väljer var de själva ska bo ”när allt kommer till kritan” utan tryggheten i ett visst område:

92% håller helt eller delvis med om att de fattiga miljonprogramsområdena behöver bli mer uppblandade men 95% anser samtidigt att tryggheten i området är allra viktigast när de själva väljer bostadsområde.

Män, höginkomsttagare, äldre och utrikes födda är samtidigt mer negativa till mångfald än kvinnor, medelinkomsttagare, yngre och inrikes födda.

Denna paradox är något som även tidigare undersökningar har indikerat: För några år sedan visade World Values Survey att svenskarna är världens mest antirasistiska s k folkslag utifrån att vara för att ha en granne med en annan raslig, etnisk eller religiös bakgrund än de själva – hela 98,5% av svenskarna svarade att de var helt eller delvis för att ha det. Samtidigt verkar det s k svenska folket uppvisa en lägre s k toleranströskel för att få och ha en alltför hög procent av utomeuropéer som grannar än andra – den svenska white flight-tröskeln verkar helt enkelt vara lägre än motsvarande trösklar i andra västländer och ligger på kring 6-7%.

”En majoritet av Mitt i:s läsare vill ha mer socialt blandade bostadsområden och oroas över segregationen. Men när de väljer bostad kommer tryggheten på första plats – social blandning kommer sist.”

https://www.mitti.se/ettsthlm/mitt-is-lasare-kluvna-till-blandade-bostadsomraden/repucy!SdUly@5htJsdAiSygPbQ5Q/?fbclid=IwAR2I24LCcKLund9DMxMhumL0VTOjkdmf3p6sdZjDvcz5KeGqpaY-bo-qv-8

”Två saker är Mitt i:s läsare till stor del eniga om, när #EttSthlm ställer frågan via undersökningsföretaget RAM (Research Analysis Media) med 449 svarande från hela Stockholmsområdet. För det första: ”tryggt att gå ut på kvällarna” är den allra viktigaste faktorn när man ska välja en ny bostad. 95 procent anger detta som ”mycket viktigt”, högst av alla de föreslagna alternativen. Även tryggheten i angränsade stadsdelar är avgörande – 94 procent i vår undersökning ser detta som mycket viktigt.

– Det kan vara folk som bor i ett fint villaområde men där det finns stökiga områden i närheten och som därför väljer att flytta, framhöll en mäklare i Täby i förra veckans tidning.

Det andra, som förenar nio av tio, är en oro för bostadssegregationen och en mer eller mindre stark åsikt att situationen behöver förändras. 92 procent håller med, helt eller delvis, om att ”samhället bör hitta lösningar för att utsatta områden ska bli mer socialt blandade”. I snitt 85 procent tycker att man också bör göra samma sak med välbärgade områden.

Men även om en majoritet vill ha mer social blandning är detta något som kommer längst ner när Stockholmarna rangordnar vad som är viktigt för var de vill bo.

– Notera att de flesta vill att det är ”samhället” som skall åstadkomma blandning, något många tycker vore bra men kanske inte är beredda att genomföra på egen hand genom att själva flytta, kommenterar Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Hon har tidigare genomfört liknande undersökningar vid det så kallade SOM-institutet och tycker att Mitti:s resultat är väntade:

– Trygghetsfrågorna ligger högt på den politiska agendan där de ofta kopplas till integration, säger hon.

När det gäller kopplingen mellan trygghet och mångfald är läsarna kluvna. Å ena sidan håller 85 procent med, helt eller delvis, om att ”en stor blandning av inkomstlägen, kulturer och livsstilar i ett bostadsområde är något positivt”. Samtidigt lutar 73 procent åt att en sådan blandning kan skapa otrygghet. Och 71 procent håller med, helt eller delvis, om att ”inflyttning av folk från vissa länder, kulturer och religioner skulle påverka mitt område negativt”.

Den negativa synen på sådan inflyttning är vanligast hos personer med annat modersmål än svenska. I gruppen utrikesfödda är det också betydligt fler som anser att ”en utveckling mot avgränsade ’gated communities’ kan bli nödvändig”, än i gruppen svenskfödda.

Å andra sidan är nästan alla, 95 procent, mer eller mindre överens om att ”det viktiga är inte varifrån folk kommer, utan att människor beter sig bra mot andra och tar ansvar för området.”

– Det är en sak att vilja ha trygghet, en helt annan att ange invandring som orsaken till otrygghet. Den kopplingen görs av en minoritet, säger Marie Demker.

Skillnaderna är överlag små mellan olika samhällsgruppers svar i undersökningen.

I alla grupper finns en stor majoritet som är positiva till ökad social uppblandning. Alla inkomstgrupper bekymrar sig ungefär lika mycket för bostadssegregationen, utom de med hushållsinkomst över 70 000 kr/månad. Där är det tre gånger så många som inte oroar sig för segregationen, jämfört med hushållen med medelinkomst.

I det översta inkomstskiktet är motståndet också störst mot att blanda upp välbärgade områden: 27 procent säger nej till det, jämfört med 13 procent i snitt för alla övriga. Men också här instämmer de flesta, mer eller mindre, att ökad blandning vore bra.

Fler skillnader: De som bor i hyresrätt oroar sig för segregationen mycket mer än de som bor i bostadsrätt, radhus eller villa. De som äger sin bostad oroar sig mer för inflyttning av folk med annan inkomst, kutur och livsstil än de som bor i hyresrätt. Kvinnor och personer under 50 är generellt mer positiva till mångfald och uppblandning än män och äldre.”

Lars Åberg menar i dagens Bulletin att det statistiska faktum att de utomeuropeiska invandrarna och deras efterkommande sackar efter i samhällets samtliga sfärer och på livets alla områden beror på dem själva och specifikt på ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” från deras hemländer

Journalisten och författaren Lars Åberg hävdar i dagens Bulletin att det statistiska faktum att de utomeuropeiska invandrarna och deras efterkommande sackar efter i samhällets samtliga sfärer och på livets alla områden (såsom vad gäller privatekonomin, hälsan, skolresultaten, arbetslösheten, lönenivåerna, anställningsförhållandena, boendesituationen o s v) enkom beror på dem själva:


”Men de skillnader som visar sig i fråga om skolresultat, boende, hälsa och värderingar är inte någon naturlig konsekvens av rasism eller diskriminering. De beror på att människor med sämre hälsa och bristande förutsättningar att bli självförsörjande har invandrat till ett land vars beslutsfattare inte velat erkänna att detta skulle kunna medföra svårigheter.”


Utomeuropéerna håller helt enkelt inte måttet, d v s de kan inte mäta sig med majoritetssvenskarna och med de nordiska, europeiska och västerländska invandrarna och deras efterkommande enligt Åberg, d v s de klarar helt enkelt inte av att över/leva i Sverige då de redan hade ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” i sina hemländer och därför borde de aldrig ha kommit hit och de borde fr a aldrig ha fått komma in i landet och fått stanna här och bo och leva i Sverige permanent överhuvudtaget.


Åberg hävdar då detta trots att nya både kvantitativa och kvalitativa studier som undersöker den svenska diskrimineringen och den svenska segregeringen gentemot i huvudsak just landets invånare med utomeuropeisk bakgrund publiceras i stort sett varje vecka och inte minst trots att en mycket snabbt växande andel av desamma faktiskt är födda eller i huvudsak uppväxta i Sverige – d v s de är antingen s k ”andrageneration:are” eller tillhör den mycket stora s k 1,5-generationen (personer som har invandrat till Sverige innan skolstart varav åtskilliga i späd ålder och vilka därför liknar de s k ”andrageneration:arna” i långt högre utsträckning än sina invandrade föräldrar och tonårs/vuxeninvandrarna) och även de sackar då efter i siffrornas värld (såsom vad gäller privatekonomin, hälsan, skolresultaten, arbetslösheten, lönenivåerna, anställningsförhållandena, boendesituationen o s v) och de kan knappast ha tagit med sig ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” från några hemländer då de alla är födda och/eller uppvuxna i Sverige.


Dessutom sackar även de blandade/mixade med utomeuropeisk bakgrund (d v s de som har en majoritetssvensk, nordisk eller europeisk förälder och en utomeuropeisk förälder) liksom de adopterade med utomeuropeisk bakgrund (d v s de som har en eller två majoritetssvenska föräldrar) också efter i statistikens värld (såsom vad gäller privatekonomin, hälsan, skolresultaten, arbetslösheten, lönenivåerna, anställningsförhållandena, boendesituationen o s v) och inte heller dessa båda sistnämnda invånargrupper med utomeuropeisk bakgrund kan sägas ha tagit med sig ”sämre hälsa och bristande förutsättningar” från några hemländer då de också är födda och/eller uppvuxna i Sverige.


I övrigt börjar det nu klarna allt mer vilka som tillhör och skriver för Bulletin utöver kärnan Paulina Neuding, Thomas Gür, Tino Sanandaji och Pontus Tholin och huvudfinansiären Gustaf Rentzhog, VD på Söderberg & Partners som under förra inkomståret (d v s 2019) hamnade på plats 20 i landet vad gäller de personer som redovisade störst kapitalinkomster (244 miljoner för Rentzhogs del):


Idag debuterade t ex Ann Heberlein som Bulletin-ledarskribent och bland övriga ledarskribenter hittas Susanna Birgersson, Aleksandra Boscanin, Per Gudmundson (som igår jämförde Bulletin med SvD och framställde Bulletin som något av 2020-talets och den svenska högerns nya SvD) och Alice Teodorescu Måwe. Bland kolumnisterna och krönikörerna hittas just Lars Åberg liksom Anna-Karin Wyndhamn, Per Brinkemo, Nina Lekander, Blanche Sande, Carolin Dahlman, Fredrik Kärrholm, Lars Leijonborg, Merit Wager, Anosh Ghasri, Jens Ganman, Mustafa Panshiri, Benjamin Kalischer Wellander och Ann Charlott Altstadt och på nyhetssidan (ekonomi, kultur, politik, vetenskap o s v) hittas namn som Ivar Arpi, Henrik Sjögren, Negar Adele Josephi, Edmund Phelps, Martin Berg, Sara Chogrich, Fredrik Ekelund/Marisol M, Michael Economou och Ana Cristina Hernández.

Flera av dem kommer då från vänstern i bred mening såsom Lars Åberg själv och vissa ser sig fortfarande som vänster medan andra kommer från Timbro och Neo:s gamla redaktion och ytterligare andra är högerliberaler och konservativa. Vad gäller de som går att knyta till ett visst parti så är det M och KD som gäller och därefter L och det blir alltmer uppenbart att det högst prioriterade målet på Bulletins agenda är att säkerställa att den svenska borgerligheten förbereder sig på att ta över makten efter 2022 med stöd av SD och med hjälp av en TAN:iserad kulturhöger/kulturkrigsretorik samt att på sikt utmana SvD som den liberalkonservativa svenska högerns viktigaste organ.

Den rödgröna regeringen sjösätter idag västvärldens mest omfattande handlingsplan för att bekämpa den skenande strukturella segregationen och diskrimineringen

Regeringen sjösätter en storsatsning för att under de kommande åren en gång för alla försöka motverka och bryta den just nu eskalerande segregationen som genomsyrar snart sagt varenda område och sfär i dagens svenska samhällsbygge. Denna nationella plan mot segregation som lanseras idag bör vara den största satsningen i västvärlden mot just segregation och kanske i hela världen vilket återigen visar att den sittande rödgröna regeringen fortfarande är världens första och hittills enda antirasistiska liksom feministiska regering.

Med fokus på landets miljonprogramsområden innefattar den rödgröna regeringens handlingsplan mot segregation åtminstone en halv miljard kronor mot bakgrund av den rådande pandemin som har slagit brutalt hårt mot just miljonprogramsområdena och deras invånare.

I handlingsplanen konstaterar regeringen att Sverige har gått från att under 1900-talets andra hälft ha varit världens mest socioekonomiskt jämlika land utanför den kommunistiska världen till att vara det land inom i-världen och i västvärlden där de socioekonomiska klyftorna växer som allra snabbast samt att dessa alltmer astronomiska och avgrundsdjupa klyftor är avläsbara i statistikens och siffrornas värld särskilt inom fem områden i det svenska samhället: bostadssektorn, arbetslivet, utbildningsväsendet, frågor som rör den parlamentariska demokratin och civilsamhället samt frågor som rör brottslighet.

Regeringen konstaterar vidare att det handlar om en socioekonomisk segregering på en strukturell nivå inom just dessa fem områden – t ex har boendesegregationen eskalerat närmast ohejdat under de senaste åren och idag äger 80% av majoritetsinvånarna sin bostad medan endast kring 20% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund gör detsamma medan arbetslösheten i skrivande stund är fullständigt skyhög bland miljonprogramsområdenas invånare – idag är kring 30% av invånarna med utomeuropeisk bakgrund arbetslösa att jämföra med kring 3% av majoritetsinvånarna.

Miljonprogramsområdenas barn, ungdomar och unga vuxna misslyckas vidare numera i alltför hög grad i skolan och miljonprogramsområdenas vuxna invånare röstar i långt mindre utsträckning än de vuxna majoritetsinvånarna och är dessutom enligt alla mått mätt mindre engagerade i föreningslivet och i det svenska samhällslivet och offentligheten i stort medan fr a våldsbrotten drabbar invånarna i miljonprogramsområdena allra mest – de allra flesta som t ex har dödats eller skadats av bomber och kulor under de senaste åren har då utländsk och i huvudsak utomeuropeisk bakgrund. Därtill är hälsotillståndet bland miljonprogramsområdenas invånare mycket sämre än bland majoritetsinvånarna liksom livslängden o s v.

Handlingsplanen mot segregation kommer även att prioritera att bekämpa rasdiskrimineringen på arbetsmarknaden och i satsningen ingår också mer pengar till forskning om den svenska segregationen och vad som driver denna samt hur den ser ut:

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/12/regeringen-beslutar-om-handlingsplan-mot-segregation

”Det övergripande målet för regeringens politik mot segregation är minskad segregation, jämlika och jämställda uppväxt- och levnadsvillkor samt goda livschanser för alla. Riksdagen har ställt sig bakom det övergripande målet i samband med att budgeten för 2020 beslutades.”

(…)

”För 2021–2023 beräknas 250 miljoner kronor per år i statsbidrag till kommuner, regioner och civilsamhälle för att minska och motverka segregation som fördelas av Delmos. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2021 att Delmos ska kunna fatta fleråriga beslut om statsbidrag för att ge bättre planeringsförutsättningar för bidragsmottagarna. I budgetpropositionen för 2021 föreslås även ytterligare 250 miljoner kronor per år under perioden 2021–2023 för att skapa förbättrade förutsättningar för sociala insatser i utsatta områden.”

Ny rapport från Boverket om trångboddhetsproblematiken

Trångboddheten blir alltmer påtaglig för att inte säga extrem enligt Boverkets nya rapport och allra värst är det i miljonprogramsområdena och för landets invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund:
Medan majoritetsinvånarna fortfarande bor stort eller t o m mycket stort mätt i boyta (kvadratmeter per person) så bor invånarna med utomeuropeisk bakgrund allt trängre och trängre.


År 1990 var trångboddheten sannolikt som allra lägst någonsin i svensk historia (utom möjligen under stenåldern när stora grottor och hela grottsystem utgjorde många ”svenskars” bostad) med 2% trångbodda att jämföra med 1960 och innan miljonprogrammet sjösattes fem år senare då hela 34% av svenskarna var trångbodda.

Idag är dock 462 000 hushåll trångbodda och drygt 56 000 hushåll av de trångbodda hushållen uppvisar också en ansträngd eller mycket ansträngd boendeekonomi.


Mellan 20-30% av hushållen med utländsk bakgrund (att jämföra med 3,5% av de majoritetssvenska hushållen) bor numera trångbott och mellan 20-25% hushållen med utländsk bakgrund har dessutom återkommande problem med bostaden (mögel, fukt, läckor, skadedjur, dålig ventilation/luft o s v att jämföra med 5,8% av de majoritetssvenska hushållen).