Kategori: Saint-Barthélemy

Om Fredrik Thomassons nya bok ”Svarta S:t-Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785-1847”

Historikern Fredrik Thomassons nya bok ”Svarta S:t-Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785-1847” som kom ut i dagarna är på alla sätt och vis ett både banbrytande och unikt akademiskt arbete (i form av en akademisk s k monografi): 

Boken är dels det första försöket att teckna de svarta och icke-vita invånarnas (och dessutom både de förslavade och de fria icke-vita invånarna) historia på Saint-Barthélemy under öns svensktid (kort och gott så har tidigare studier av Saint-Barthélemy nästan enbart haft fokus på de vita invånarna trots att minst 70% av befolkningen var icke-vit under öns svenska period) samt dels den första studien som använder sig av ett käll- och arkivmaterial (kort och gott det svenska kolonialarkivet och fr a den svenska kolonialdomstolens arkiv) som ingen svensk forskare tidigare har studerat (och som idag förvaras vid Archives nationales d’outre-mer i Aix-en-Provence i Frankrike). 

Jag kom i kontakt med Fredrik i samband med att jag själv vid mitten av 2010-talet var mycket engagerad i frågan om antisvart rasism i Sverige och vi stötte då på varandra i flera olika sammanhang – bl a blev vi båda inbjudna till amerikanska ambassaden, som under Obamas tid vid makten intresserade sig för de svarta svenskarnas situation. 

Fredrik hade på den tiden just påbörjat arbetet med det forskningsprojekt som nu har resulterat i denna bok och det är uppenbart att han under resans gång har förändrat sin syn på ett och annat som rör ras och kolonialism med tanke på hur han ibland kunde förhålla sig till sitt på den tiden nyligen påbörjade forskningsprojekt. Fredrik kunde t ex säga att han inte var som mig – d v s inriktad på postkolonial teori och kritisk ras- och vithetsforskning samt sist men inte minst antirasistiskt engagerad – och så kanske är fallet än idag men det sätt som Fredrik hanterar den etiska, politiska och språkliga problemtik som alla forskare står inför som studerar den klassiska kolonialtiden och slaveriepoken är föredömligt. 

När svenskarna övertog ön från fransmännen infördes intressant nog det så världsberömda svenska folkbokföringssystemet vilket bl a innebar att invånarna folkbokfördes (av Svenska kyrkans tjänstemän på ön) i enlighet med olika raskategorier och på ön fanns fr a ett flertal kategoribenämningar för de blandade (”mixed-race”-)invånarna vilka styrdes av den s k ”one-drop”-regeln – d v s även personer som kunde passera som vita i vardagen men som kanske hade en svart farfarsfar kategoriserades som ”gens de couleur” eller ”kulörta” (d v s som icke-vita men inte nödvändigtvis inte som svarta). 

F ö framgår det med all önskvärd tydlighet i boken att det svenska n-ordet nästan enbart användes för att beteckna förslavade svarta personer på ön samt att svenskflaggade slavskepp, svenska sjömän och svenska slavhandlare var minst lika vidriga och våldsamma mot de förslavade afrikanerna som andra européer och västerlänningar var liksom att svenskarna på ön hela tiden var livrädda för att ett slavuppror när som helst skulle bryta ut såsom ofta skedde på de omkringliggande öarna. 

De (hetero)sexuella intimrelationerna över de s k rasgränserna var vidare legio, prostitutionen var mycket utbredd och de vita männen utnyttjade generellt sina svarta slavinnor och t o m de svenska kolonialguvernörerna kunde få s k blandbarn. Även enstaka vita majoritetssvenskor kunde ”gå i säng” med svarta och icke-vita män vilket dock inte sågs med blida ögon av dåtiden. 

Fredrik lyfter i sin bok fram flera blandade personers livsöden såsom bl a ”Anjalamannen” greve Robert Montgomerys biologiska dotter Ulrica, som greven fick med en blandad kvinna på ön. Trots att Ulrica Montgomery var dotter till en svensk adelsman och ”bara” fjärdedels svart så utsattes hon tidigt i livet för trakasserier i vardagen och blev bl a slagen av en vit man utanför en krog i Saint-Barthélemys residensstad Gustavia och som ung vuxen utvecklade hon synbarligen ett våldsamt beteende och anklagades bl a för att ha slagit två vita svenska kvinnor ”på stan” som antagligen hade förolämpat henne med s k rasord. 

Överhuvudtaget verkar det ha varit synnerligen vanligt att verbalt använda sig av s k rasord när konflikter utbröt på ön i det offentliga rummet – t ex kunde det s k m-ordet användas för att förolämpa även vita personer vilka därigenom ”anklagades” för att ha svart blod fastän det inte syntes rent visuellt och kroppsligen. 

Det framgår bl a även att både Svenska kyrkan och svenska staten (i form av bl a den svenska armén som var stationerad på ön) ägde egna slavar, att den franska slavlag som Sverige antog när kolonin förvärvades fick ett nytt svenskt tillägg (d v s det var ett helt och hållet ett svenskt s k påfund som antagligen infördes för att upprätthålla den svenska rashedern) som sade att när icke-vita bar hand på vita så skulle kroppsstraff (och fr a piskstraff) alltid utdömas och även när fria blandade gjorde det (det var då mycket vanligt att s k krogslagsmål utbröt i fr a Gustavia, som på sin tid var en av De förenade konungarikenas Sverige och Norge största städer och tidvis i storlek med det dåtida Uppsala och Kristiania/Oslo, med 100-tals krogar, hotell och andra kommersiella inrättningar), att blandade (och fr a ”kvartssvarta” liksom ”åttondelssvarta”) kunde gå till den svenska kolonialdomstolen på ön för att få ett intyg på att de var vita och inte icke-vita (vilket naturligtvis gav fördelar i vardagen liksom inte minst i yrkeslivet o s v), att svenskarna i lönndom handlade med förslavade afrikaner långt in på 1830-talet samt att flera pjäser och operor som sattes upp i Stockholm (och möjligen också i andra svenska städer) tematiserade slaveriet och t o m utspelade sig på Saint-Barthélemy (i scenkonstföreställningarna spelades de svarta rollerna alltid av vita svenska skådespelare i s k blackface förutom när den mytomspunne Gustav ”Badin” Couchi agerade på scenen, vilket skedde i åtminstone en pjäs som sattes upp i rikets huvudstad och som behandlade slaveriet). 

Fredrik skriver också om när Sverige under en kort period under de kaotiska Napoleonkrigen (och närmare bestämt mellan 1813-14) tilldelades den närliggande franska kolonin Guadeloupe av Brittiska imperiet. 

Svenskarna blev oerhört begeistrade över detta och den dåvarande svenske utrikesministern bildade den s k Guadeloupekommittén som förberedde ett svenskt maktövertagande och även satte upp ett särskilt kolonialregemente för ändamålet som bl a bestod av franska, italienska och spanska krigsfångar som Sverige hade ”ackumulerat” under Napoleonkrigen. Guadeloupe återvände dock snart till det franska kolonialimperiets fålla och Guadeloupekommittén upplöstes medan kolonialregementet i stället kom att förflyttas till Värmland för att sättas in i och delta i den svenska arméns korta men segerrika invasion av Norge 1814. 

Slutligen skriver Fredrik om att år 1830 stiftades en svensk lag som sade att om en förslavad person besökte Sverige (eller Norge – d v s den bernadotteska dubbelmonarkins s k metropol) så upphörde denna/e att vara förslavad (då slaveriet hade avskaffats i Sverige redan 1335) samt om hur de fria icke-vita blandade (och både ”halvsvarta”, ”kvartssvarta” och ”åttondelssvarta”) kämpade outtröttligt för att erhålla medborgerliga rättigheter (och inte minst rösträtt vilket de helvita männen på ön erhöll redan 1812 – med tiden utgjordes f ö majoriteten av den svenska arméns soldater på ön ironiskt nog av fria blandade icke-vita personer) och till slut tillerkändes dessa 1833 av den svenska kolonialmakten efter att ett upploppsliknande ”storslagsmål” hade ägt rum på Gustavias gator och torg mellan icke-vita fria blandade och vita majoritetssvenskar och just på 1830-talet gavs också en ”illegal” tidning ut på Saint-Barthélemy som ingen fortfarande vet vem/vilka som låg bakom och som ohämmat och närmast hänsynslöst häcklade de svenska kolonialtjänstemännen för att medvetet blunda för att en del svenskar fortfarande var engagerade i slavhandeln (den ”illegala” tidningen ska ha varit populär och lästes tydligen diskret på Gustavias många pubar och restauranger).

Sammanfattningsvis skriver Fredrik att de vita svenskarna var minst lika goda kålsupare som de andra vita européerna och västerlänningarna vad gäller behandlingen av och synen på de svarta och icke-vita invånarna och att rastänkandet eskalerade under loppet av 1800-talet och blev alltmer extremt ju mer åren gick och 1900-talet började närma sig. Det har länge funnits en svensk myt som säger att svenskarna var ”snällare” mot icke-vita människor över haven när de interagerade med dem i t ex Nya Sverige i dagens Delaware, i Västafrika, i Kina, i Indien, i Mellanöstern, i Afrika eller i Karibien men Fredriks bok tar utan tvivel död på den nationella myten åtminstone för Saint-Barthélemys del. 

https://www.nok.se/titlar/a7/svarta-saint-barthelemy

”Sverige blev en slavnation när den karibiska ön S:t Barthélemy togs i besittning 1785. Slavar och så kallade fria svarta var i majoritet ända till det svenska slaveriet avskaffades 1847. 

Svarta S:t Barthélemy skildrar för första gången denna svarta befolknings hårda levnadsvillkor. Här möter vi bland andra tonårsflickan Marie Catherine och tvätterskan Suzannah, vilka nästan misshandlades till döds av sina ägare. 

Vi träffar den bråkiga svarta adelsdottern Ulrica Montgomery, frisören Jean-Pierre som piskades för att ha försvarat sig mot en vit man, Daly som hoppades vinna friheten med hjälp av magiska dekokter, Sophie som försökte att fly ön i manskläder, pojken Richard som torterades på slavskeppet Stockholm, och många andra. 

Mitt i slaveriets och slavhandelns grymheter ges även glimtar av ett rikt socialt liv och exempel på hur svarta invånare hjälpte varandra trots risken för hårda straff. Utifrån rättegångsprotokoll och slavlagar sätts S:t Barthélemys historia i ett större sammanhang och Sveriges förflutna som kolonialmakt och slavnation konkretiseras och gestaltas genom den svarta befolkningens öden.”

Om olika sätt att minnas Saint-Barthélemy på

Det finns idag och turligt nog åtminstone ett antal studier om den gamla svenska kolonin Saint-Barthélemy och om den svenska slavhandeln och slaveriet men hittills har ingen undersökt det svenska historiebruket kring Saint-Barthélemy och kort och gott hur minnet av Saint-Barthélemy har uttryckts, (ut)nyttjats och sett ut genom åren.


Under 1900-talets första hälft rådde exempelvis någon slags kolonial romantik i Sverige: Medan andra europeiska imperiemakter inklusive grannlandet Danmark kunde anordna kolonialutställningar så tvingades Sverige, som inte längre hade någon koloni kvar över haven under 1900-talet, i stället anordna en minnesutställning över Saint-Barthélemy under mellankrigstiden.


Samtidigt reste svenska journalister till den karibiska ön och lyckades finna den antagligen sista svensken på Saint-Barthélemy, som hade valt att kvarstanna på ön även efter att det svenska styret upphörde. Det handlade om en äldre dam som fortfarande sades tala svenska, och som uppgavs bo i en nedgången byggnad som närmast liknades vid ett skjul och som det t o m anordnades en insamling för, för att göra hennes sista år i livet materiellt drägliga.


Under mellankrigstiden föddes också en romantisering av svensktiden som bl a sade att när den svensk-norska unionsflaggan halades för sista gången 1878 och den franska trikoloren ersatte densamma och när det sista officiella, statliga svenska fartyget lade ut med den siste svenske guvernören och de svenska kolonialsoldaterna och kolonialtjänstemännen ombord så ska en åldrad, vithårig svart man ha följt med svenskarnas fartyg i en liten båt så långt ut han kunde till havs för att vinka farväl till svenskarna en allra sista gång och det sägs att han ropade något i stil med ”Sweden forever” alternativt ”vive la Suède”.


Kontentan med denna berättelse var naturligtvis att svenskarna hade behandlat sina slavar bättre än danskarna, holländarna, fransmännen, spanjorerna och engelsmännen på de angränsande öarna – d v s här någonstans såddes antagligen fröna till den svenska exceptionalismen i synen på kolonialism och rasism och idén om svenskarna som en särskilt humanitär nation.


I samband med den s k 68-revolutionen skrevs det återigen en del om Saint-Barthélemy och för några dagar sedan hittade jag denna relativt stort uppslagna artikel i dåtida Aftonbladet som har ett explicit antikolonialt anslag. I denna artikel omnämns det intressant nog att det då år 1967 fortfarande fanns tre personer på ön som levde, som hade fötts under svensktiden och vilka alla måste ha varit i 90-årsåldern vid denna tid.


Det står m a o klart att det finns gott om empiri vad gäller en framtida eventuell studie rörande det svenska historiebruket kring Saint-Barthélemy för det är uppenbart att var tid och varje ny generation ”upptäcker” Saint-Barthélemy både på nytt och på sitt sätt utifrån sin tidsanda och kanske också sin ”agenda”.
Det är slutligen ändå lite hisnande att kunna konstatera att tre personer faktiskt levde på Saint-Barthélemy så sent som 1967 som en gång hade fötts i den svenska kolonin.

Spåren av de svenska slavarna

De allra flesta som bor och lever i dagens Sverige vet nog vid det här laget att det fanns svenska slavar i den svenska kolonin Saint-Barthélemy och ända fram tills 1847 men då denna historiska faktauppgift ibland kan tyckas ”abstrakt” att ta in och förstå så kan en tabell hämtad från dagens SCB:s motsvarighet till Statistisk årsbok (från 1860-talet, d v s efter att det svenska slaveriet hade avskaffats men under en tid då Saint-Barthélemy fortfarande var en svensk koloni) fungera som en slags pedagogisk påminnelse:


I tabellen beskrivs bl a hur befolkningen på ”svenskön” i Karibien bestod av 2629 (i huvudsak fransk- och svensktalande) fria medborgare och 1387 slavar år 1826 och tabellen i sig reflekterar också att när svenskarna tog över ön från fransmännen så förfogade Sverige redan då över världens antagligen mest avancerade statistikmyndighet, d v s dagens SCB som tidigare hette Tabellverket.

Om afrosvenska historieveckan och frihetsdagen den 9 oktober

Idag (eller i lördags beroende på hur en räknar) inleds den afrosvenska historieveckan som avslutas på lördag den 9 oktober, som är minnesdagen för avskaffandet av slaveriet på den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy (vilket ägde rum just den 9 oktober 1847 genom att de sista 595 slavarna friköptes från sina i huvudsak svensk- och fransktalande ägare på den karibiska ”svenskön” av svenska staten och med svenska skattemedel) och just i år, efter sommarens BLM-rörelse/debatt, äger konserten ”Black by public demand” rum på samma dag.

Tidigare var det mycket få som uppmärksammade veckan och frihetsdagen den 9 oktober och fr a skedde detta av afrosvenska aktivister i Stockholm och något senare också i Malmö som även kom att bli den första svenska kommunen som officiellt började uppmärksamma dagen och numera deltar ett flertal kulturinstitutioner såsom bl a Etnografiska museet i Stockholm.

Med utgångspunkt i en kommande bok om svensk rasism under efterkrigstiden har jag f ö själv reflekterat lite kring den moderna afrosvenska historien och detta inlägg passar nog som läsning under denna vecka.

https://tobiashubinette.wordpress.com/2020/06/26/afrofobi-afrosvenskar-svarthet-sverige-invandring-ras-rasism/?fbclid=IwAR3cZABHGInfH7t_NqPrpbCykleLAgghk74DzXwKdXzHR77Pv70opd61jlg

Svenska Dagbladet lockar idag med en resa till ”den forna svenska kolonin Saint Barth”

Aningen tondöva SvD Näringsliv (d v s Svenskans näringslivsbilaga) och SvD Accent (som riktar sig specifikt till Svenska Dagbladets i huvudsak majoritetssvenska högutbildade höginkomsttagarläsare i huvudstadsregionen) erbjuder idag i samarbete med Jambo Tours en ”drömseglats till Västindien” till det facila priset av 43 950 kr.
116801321_10157722232200847_8486153020649869705_o.jpg
 
Annonstexten fritt (och måhända elakt) översatt (av mig):
 
”När världen står still” (d v s p g a pandemin) och BLM-rörelsen/debatten pågår (OBS: det antyds då inte i annonstexten utan det är mitt i detta sammanhang mycket väsentliga tillägg) ”fortsätter vi att drömma” oss tillbaka till den gamla goda tiden i ”Västindien” (d v s det gamla koloniala och idag post/kolonialromantiska namnet) inklusive ”på den forna svenska kolonin Saint Barth” (d v s Saint-Barthélemy) där ”spännande historia” (d v s den transatlantiska slavhandeln, plantageslaveriet och de europeiska kolonialimperierna) har utspelat sig.

Saint-Barthélemys största och mest kända svenskvän slavättlingen Marius Stakelborough har gått bort

Det är väl något av en händelse som ser ut som en tanke att den gamla svenska karibiska slavhandelskolonin Saint-Barthélemys största och mest kända svenskvän slavättlingen Marius Stakelborough, vars efternamn sannolikt härstammar från den finlandssvenska diplomaten Berndt Stackelberg som var guvernör på ön på 1810-talet, nu har gått bort i en ålder av 97 år mitt under BLM-rörelsen/debatten.

Idag tecknar ordföranden i Svenska S:t Barthélemysällskapet Roger Richter Stakelboroughs långa och händelserika liv i form av en dödsruna i SvD. Stakelborough hade många inflytelserika vänner i Sverige och bland dem hittades märkligt nog ”nazistgrevinnan” Mary von Rosen på Rockelstad slott liksom även många vänner bland USA:s s k celebrities som gillar att ”partaja” på ”Saint Barth”, som amerikanerna föredrar att kalla ön (som tidigare f ö var känd som ”den vita ön” i Karibien, då nästan alla av Saint-Barthélemys invånare var och fortfarande är vita till skillnad från invånarna i/på Karibiens övriga länder och öar – de allra flesta av de gamla svenska slavarna lämnade nämligen S:t Barthélemy efter att Sverige sålde tillbaka ön till Frankrike 1878 och många av dem flyttade fr a till danskarnas grannkoloni Danska Västindien), och som ofta besökte Karibiens mest kända bar – d v s Stakelboroughs Le Select:

”Han föddes 5 juni 1923 på St Barth som ett av familjens sju barn. Pappa var öns enda polis och Marius har själv berättat om sin barndom som en lycklig period trots tuffa tider på grund av depressionen.

Som 16-åring gick han till sjöss och fortsatte sin sjömanskarriär under tio år. Efter kriget jobbade han som öns meteorolog och var också öns enda fotograf som tog alla bilder till dåtidens vykort.

1949 öppnade han baren Le Select som kom att bli hans livsverk. Namnet lånade man från den berömda baren i Paris. Baren kom snabbt att bli en samlingspunkt för öborna och när turismen drog i gång på allvar på 1950- och 1960-talet behöll den greppet som den naturliga samlingspunkten för besökande turister. Ett bidragande skäl var den genuina och gemytliga stämning Marius lyckades skapa. Hit var alla välkomna. Och här har många celebriteter också varit på besök genom årens lopp, exempelvis hela den nuvarande svenska kungafamiljen.

Redan som ung blev Marius intresserad av öns svenska historia och han blev ofta påmind om att han var den enda öbon med ett svenskklingande namn (troligen efter den svenska guvernören Stackelberg). Hans intresse syns tydligt på Le Select där det finns gott om dekaler, vimplar och affischer med svenskt ursprung. Han har också vid ett flertal tillfällen besökt Sverige där vänorten Piteå ofta förärats ett besök.

Marius är slavättling och det kan för många vara svårt att förstå detta intresse för den gamla kolonialmakten som tjänade mycket pengar på just slavhandel. Marius brukade förklara det med att det just därför är viktigt att aldrig glömma historien och upplysa kommande generationer om hur det faktiskt gick till på den tiden.

1960 kom dåvarande pr-chefen på SAS, Olle Nyman, för första gången till ön och Olle och Marius fann varandra direkt. Det blev en livslång vänskap som varade ända fram tills Olles död 2006. Marius brukade säga att det var Olle som lärde honom allt om hur marknadsföring fungerar. Den kunskapen bidrog till att göra Le Select till Karibiens mest kända bar.

Olle var en av grundarna till Svenska St Barthélemysällskapet och Marius var en av grundarna av den svenska vänföreningen på St Barth, L’Asbas. Marius belönades två gånger med Nordstjärneorden, 1981 och 2012, för sitt idoga arbete med att bevara de svenska minnesmärkena på ön och det källmaterial som kan användas för framtida forskning.”

Stakelborough.jpg
 

Idag för 172 år friköptes och frigavs de sista svenskarna slavarna på Saint-Barthélemy

Idag för 172 år sedan den 9 oktober 1847 friköptes de sista 165 av de totalt 523 afrikanska och svarta slavarna i den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karibien. Den svenska garnisonen sköt salut dagen till ära medan de friköpta och därmed frigivna slavarna undertecknade ett brev som skickades till unionskungen Oscar I av det Förenade kungariket Sverige-Norge där de tackade för att han hade ”…lyft oss från en ställning som enbart varor och djur och upphöjt oss till mänsklig värdighet; för beviljande av rätten att följa våra egna viljor och söka vår egen lycka; från befriandet från det hinder och den förnedring av den mänskliga naturen som det avskyvärda slaveriet innebär.”
slavhandel-svensk.jpg
 
Från och med 1834 hade Storbritannien börjat avskaffa slaveriet i de flesta av sina kolonier över haven och efter brittiska påtryckningar om att även Sverige borde följa Storbritanniens exempel så väcktes en liberal opinion för detta i Sverige. I september 1840 inlämnade den berömde värmlänningen, författaren, forskaren och riksdagsledamoten Erik Gustaf Geijer, som tidigare hade varit konservativ men blivit liberal, en motion till riksdagen som var den första motionen som krävde att slaveriet skulle avskaffas på Saint-Barthélemy.
 
Geijers motion hörsammades och frågan bereddes i ett utskott som fyra år senare 1844 presenterade en plan för att efter brittisk modell frige de svenska slavarna i etapper genom att etappvis friköpa dem från deras ägare med skattemedel. Frågan kom sedan att bordläggas då ingen av de fyra stånden som på den tiden utgjorde ”partierna” i riksdagen först ville skjuta till tillräckliga medel för detta men ett år senare 1845 kom de ändå till beslut och 1846 tillsattes en statlig kommitté som värderade och friköpte samtliga slavar på ön och som bestod av tre tjänstemän och två av de svenska bosättarna och slavägarna. En efter en friköptes därefter 358 slavar men framåt hösten 1846 återstod ännu 165 slavar men då var kommitténs pengar slut. Då beviljade riksdagen nya medel och till slut kunde alla slavar friköpas vilket då fullbordades den 9 oktober 1847.

Nu har ännu en roman om den svenska kolonin och slavön Saint-Barthélemy kommit ut

Intressant att konstatera att sedan år 2015 har nu (i alla fall mig veterligen, för jag kan så klart ha missat att notera och läsa någon av dem) hela fyra svenska romaner publicerats på sistone vilka alla handlar om, centrerar och utspelar sig på den svenska kolonin och slavön Saint-Barthélemy och den fjärde romanen i ordningen skriver då Kristoffer Leandoer om i dagens SvD – Niklas Natt och Dags ”1794” som är en fortsättning på dennes förra roman ”1793”.


De övriga tre romanerna är då Lars Lagers ”Slavflickan på S:t Barthélemy” (2015), Jon Kahns ”Simons längtan” (2016) samt den smått legendariske ”70-talsvänstern”-författaren Janne Lundströms ”De ofria” (2017) och Lundström är då den svenske författare som måste sägas ha varit allra först med att uppmärksamma den svenska slavhandeln och det svenska slaveriet ”i folkdjupen” med sina fyra på sin tid bästsäljande seriealbum om Johan Vilde vilka gavs ut på 1970- och 80-talen.


Tidigare har det med rätta hetat att Sverige inte har bearbetat och gjort ut med sin koloniala historia och kanske särskilt har detta just gällt den svenska slavhandeln och det svenska slaveriet (det finns då åtskilliga fler romaner som exempelvis utspelar sig i Nya Sverige och i Sameland även om Elisabeth Falkenbergs ”Ur havets skum” kom ut redan 1945, Sven Delblancs roman ”Speranza” från 1980, Evert Lundströms ”Den gudomliga ön” 1982 och Tomas Bloms ”Månbröderna” 1991, vilka alla berör eller utspelar sig på Saint-Barthélemy) men nu händer faktiskt något för när kulturen och i detta fall litteraturen (och gissningsvis kommer snart en svensk spelfilm eller tv-serie som utspelar sig på Saint-Barthélemy även om det nog kan ta några år innan det sker) nu tar sig an ämnet alltmer så betyder det ändå något och detta har då skett parallellt med att historiker som Holger Weiss och Fredrik Thomasson har börjat forska om den svenska slavhandeln, det svenska slaveriet och Saint-Barthélemy på ett nytt sätt.


https://www.svd.se/satter-fingret-pa-en-sveriges-stora-skamflackar


”1794” börjar så bra, i en annan ände av det postgustavianska svenska väldet, nämligen den västindiska ön Saint-Barthélemy, svensk koloni 1784–1878 och en av vår historias verkliga skamfläckar: som hamn för slavhandeln gav Saint-Barthélemy riket enorma inkomster, särskilt när revolutionskrigen hämmade andra länders handel.


Natt och Dags dirty realism firar triumfer i detaljskildringen av Sveriges skam, en historisk verklighet som överträffar alla fantasier om vad människan kan hitta på för att förnedra och vanställa sin nästa. Det borde räcka, särskilt som skildringen träffar en nerv i samtidens diskussion om kollektiv uppgörelse med förflutna skulder, men tyvärr förtar författaren snart effekten av det verkliga genom sadistiska fantasier à la Alan Moores ”From Hell”, som i längden får läsaren att stänga av sin förmåga till inlevelse.


Om alla reglage redan i ”1793” var uppvridna till max så går de numera till elva. Om brotten i ”1793” var gräsliga så är de i ”1794” ännu gräsligare. Om situationen för de hyggliga var förtvivlad och utsiktslös i ”1793” så är den långt mer förtvivlad och utsiktslös i ”1794”.


Precis som i debuten är brottsligheten ett resultat av i huvudsak tre komponenter: 1) mer eller mindre vanligt folk som gör vad de måste för att överleva i en hård och bister tillvaro, 2) ett hemligt sällskap av anonyma makthavare med synnerligen snedvriden sexuell läggning 3) en känslig och ensam överklassyngling som genom hård och kärlekslös uppfostran bibringats en besynnerlig världsbild.


Lägg därtill en misantropisk och enastående sadistisk lustmördare med vanställt yttre och svårt intellektuella ambitioner, som citerar Rousseau och Rabelais och har Sades ”Justine” i resebiblioteket (utgiven 1791, sannerligen en superskurk som hänger med i samtidslitteraturen!). Slutsumman blir ett blodbad som inte är helt lätt att ta på allvar.”

Idag för 171 år sedan friköpte svenska staten de sista slavarna på Saint-Barthélemy

Idag den 9 oktober 1847 för 171 år sedan friköpte svenska staten de sista 523 slavarna i den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karibien (som idag tillhör Frankrike och därmed ingår i EU) och sedan 2000-talet har Kommittén till åminnelse av svensk transatlantisk slavhandel och Afrosvenskarnas riksförbund försökt att få kommuner, myndigheter och kulturarvsinstitutioner att uppmärksamma denna dag som Frihetsdagen och vilket Malmö stad var först ut med att hörsamma (från och med 2013 och så även i år – https://malmo.se/4.cb832751656711ccfbe895.html).
 
I Stockholm uppmärksammar Etnografiska museet Frihetsdagen som ingår i den Afrosvenska historieveckan (http://www.varldskulturmuseerna.se/etnografiskamuseet/program/kalendarium/visningar/frihetsdagen-afrosvenska-historieveckan) och även Stockholms stad uppmärksammar dagen i form av ett boksläpp – Arvid Bergmans ”Född slav – död fri?” som handlar om några av de svarta slavar och förslavade afrikaner som togs till och bodde och levde i Sverige på 1700- och 1800-talen. (https://stockholmia.stockholm.se/kalender/2018/10/bokslapp-fodd-slav-dod-fri).
 
För den som vill läsa mer om den svenska slavhandeln och slaveriet på Saint-Barthélemy – se bl a historikern Holger Weiss artikel ”Det svenska kolonialprojektets komplexa rum: Om slaveriet under svensk flagg i slutet av 1700-talets karibiska och atlantiska värld”: https://septentrio.uit.no/index.php/1700/article/viewFile/3247/3092
 
I år är det f ö 140 år sedan som Saint-Barthélemy såldes tillbaka till Frankrike 1878 efter en folkomröstning på ön som gav vid handen att i praktiken samtliga invånare som hade rösträtt och som röstade ville att Sverige skulle lämna kolonin och därmed lades det svenska Kolonialdepartementet också ned som hade verkat mellan 1810-78.

Ny avhandling om den svenska transithandeln med afrikanska slavar på Saint-Barthélemy

Den svenska slavkolonin Saint-Barthélemy i Karibien har som alla vet endast blivit föremål för ett fåtal forskningsarbeten genom åren varav två (av verkligen endast en handfull) märkligt nog har (f d) högerextremister som författare bakom sig (OBS: troligen är detta bara en slump – jag tror s a s inte att högerextremister skulle hysa ett särskilt intresse för att studera den transatlantiska slavhandeln och slaverisamhällena och plantageekonomierna i de europeiska kolonierna i de båda Amerika).

Nu har i varje fall Victor Wilsons avhandling Commerce in disguise (Åbo akademi) utkommit som specifikt studerar hur Saint-Barthélemys hamnstad Gustavia användes som en frihamn för den paneuropeiska slavhandeln mellan 1793-1815. Wilson beräknar utifrån befintliga källor att omkring 8000 afrikanska slavar passerade genom den svenska hamnen mellan dessa år (d v s de såldes där av slavhandlarna till plantageägarna i fr a Karibien) och i avhandlingen hittas också listor över slavskepp som bar den svenska handelsflottans flagg, och vilka bara täcker de handelsfartyg som har lämnat spår efter sig i de skriftliga källorna. Med andra ord kan långt fler än 8000 slavar mycket väl ha passerat genom den svenska frihamnen och det har säkerligen funnits många fler svenskflaggade slavskepp än de som hittas i dokumenten.

12659647_10153435939415847_2064006041_n12674215_10153435940020847_939633400_n

Under den transatlantiska slavhandelns ”storhetstid” existerade då inte de nationalstater vi känner idag vilket bl a innebar att de svenska slavskeppen mycket väl kunde ha sjökaptener som var engelsmän och besättningsmän som inte bara var svenskar eller finländare utan också holländare, danskar, tyskar och portugiser. Svenskar och finländare kunde omvänt och samtidigt mycket väl arbeta som kaptener och sjömän på danska, spanska och franska slavskepp, och vilket åtskilliga också gjorde. Denna paneuropeiska ”soppa” var om möjligt ännu mer tydlig vad gäller ägandeförhållandena och de förmögna familjer som investerade i slavhandeln: Svenska familjenamn som Röhl, Hansen, Wernberg och Rejmers hittas tillsammans med europeiska entreprenörssläkter som Renault, Vaucrosson, Murphy, Daumas, Clarke, Elbers, Krafft, Chable och Thompson.

I Wilsons avhandling framkommer det bl a att när svenskarna tog över ön från fransmännen infördes det så effektiva svenska folkbokföringsregistret som också registrerade rastillhörighet såsom redan gjordes i Norrland där svenskar och samer hade särskiljts i folkbokföringsregistret ända sedan 1700-talets mitt, att Sverige administrerade ön via ett regelrätt Kolonialdepartement hemma i Stockholm, att det svenska N-ordet i huvudsak användes för att beteckna svarta slavar medan fria svarta sällan eller aldrig benämndes som N utan som fria ”kulörta” eller som fria ”färgade”, att den svenska slav- och koloniallagen var minst lika drakonisk, grym och brutal som motsvarande lagar i de danska, holländska, brittiska, franska, portugisiska och spanska kolonierna samt att öns svenska kolonialtjänstemän delvis kunde försörja sig genom att alla svarta som landsteg på den svenska ön enligt lag var tvungna att bevisa att de INTE var slavar, och kunde de inte det så fråntogs de alla sina kontanter och alla sina ägodelar som då tillkom den svenska kolonialadministrationen (och gissningsvis öppnade ju även denna regelrätta raslag upp för korruption).