Kategori: Ryssland

Den statliga ryska nyhetsbyrån Sputnik News fortsätter att referera till mig utan att fråga mig om lov eller ens informera mig om det

Den statliga ryska nyhetsbyrån Sputnik News har tyvärr vid det här laget citerat mig och refererat till mig åtminstone 5-6 gånger sedan 2014 och alltid utan att fråga mig själv om lov. Nu senast handlade det om en typisk ”majoritetssvenskarna är snart i minoritet i sitt eget land”-nyhet som i sedvanlig ordning hittas på både ryska, tyska, engelska, franska, spanska, polska, tjeckiska och italienska o s v. Tidigare har jag dock aldrig sett att Sputnik News artiklar översätts till några asiatiska språk men nu har tyvärr även detta ägt rum – på kinesiska:

https://finance.sina.com.cn/…/doc-ikmyaawc1692253.shtml

Förut kunde även den statliga ryska tv-kanalen Russia Today (RT) ringa eller mejla mig för att intervjua mig och någon gång (eller kanske två) har jag också omnämnts och refererats till av RT men under de senaste åren har RT lyckligtvis nog slutat att kontakta mig.

Om att SD inte är pro-Kina

För en gångs skull väljer SD rätt väg här – d v s inte pro-Kina-linjen. SD har heller inte valt att åtminstone officiellt slå in på pro-Ryssland-linjen samtidigt som delar av den SD-associerade alternativmedievärlden är pro-Ryssland medan partiet i övrigt stödjer omvandlingen av de f d kommunistiska länderna i Central- och Östeuropa i auktoritär riktning liksom USA:s f d president Trump och hans tidigare försök att omvandla USA i samma riktning.

Synen på Ryssland är annars den stora vattendelaren inom den alleuropeiska högerpopulismen och extremhögern: Medan ungefär hälften av partierna stöttar Ryssland under Putin såsom bl a österrikiska FPÖ, brittiska Nigel ”Mr Brexit” Farage, italienska Lega och franska RN så har den andra halvan med många av partierna i de f d kommunistiska länderna i Central- och Östeuropa i spetsen av historiska skäl valt att inte göra det med några undantag (såsom bl a bulgariska Ataka och ungerska Jobbik).


SD har av likaledes av historiska skäl också valt att göra det – hela den svenska s k nationella rörelsen, som SD härstammar direkt ifrån, har då alltid ända sedan dess uppkomst för snart 100 år sedan varit emot Ryssland av just historiska skäl. Ett närmast övertydligt exempel på det är att medan stora delar av den europeiska extremhögern stödjer Rysslands annektering av Krimhalvön och invasion av Ukraina så har svenskarna i stället valt Ukrainas sida och t o m valt att strida som frivilliga tillsammans med den ukrainska armén.


Vad gäller Kina så är det lite svårare att veta vilka partier inom den paneuropeiska högerradikala partifamiljen som stöttar fastlands-Kina men tyska AfD, som just nu tyvärr har medvind i opinionen, verkar göra det liksom ungerska Fidesz och även svenska AfS.


I framtiden återstår det m a o att se om pro-Kina-linjen också kommer att vinna anhängare bland Europas högerpopulister såsom pro-Ryssland-linjen har gjort och naturligtvis handlar det i så fall om en beundran av en auktoritär och alltmer extremnationalistiska (läs: nymaoistisk) regim som inte minst ”tar i med hårdhandskarna” mot landets minoriteter och inte minst mot muslimerna i Kina. Historiskt är det annars vänstern som har stöttat Kina men idag är det inte särskilt många europeiska vänsterpartier som fortfarande gör det.

En liten påminnelse från Ryssland

Trots allt lite ”kul” att ”ryssens” minne är långt i form av gamla ”MALEGOT” (d v s Leningrads statliga akademiska lilla opera) i gamla Leningrad som idag går under sitt ursprungliga namn Michajlovskijteatern (efter storfurst Michail Pavlovitj) i dagens Sankt Petersburg trots att det var flera år sedan som jag senast var där: Jag har då varit på Michajlovskijteatern vid åtminstone två tillfällen (där f ö Sjostakovitj en gång i tiden debuterade) liksom f ö även och ”så klart” på världsberömda Mariinskijteatern i samma stad och (Romanovernas) Sankt Petersburg är f ö en av mina tre ”favoritstäder” i Europa bredvid (Habsburgarnas) Wien och (Påvedömets) Rom som jag gärna återvänder till gång på gång (fastän dessa tre städer en gång utgjorde den s k reaktionens bastioner i Europa).

68359600_10156657803790847_2847161737805824000_n.jpg

67842140_10156657807230847_4620125448775401472_o.jpg

Om att återigen bli ofrivilligt citerad av och i ryska Sputnik News tack vare den svenska extremhögern

Så händer det återigen – d v s ryska Sputnik News refererar till mig (och på ett flertal olika språk) bara några dagar efter att bl a Fria Tider, Nyheter Idag, den f d centerpartistiska riksdagsledamoten Staffan Danielsson, den identitära ideologen Joakim Andersen samt vissa AfS:are, NMR:are och SD:are m fl har gjort detsamma. Detta har då hänt tidigare, d v s det är inte första gången, och det är alldeles uppenbart att åtminstone vissa svenska högerradikaler står i kontakt med Sputnik News och Putins Ryssland.
 
Denna ”Sverige-nyhet” (d v s en nyhet om Sverige och om svenskarna i andra länders medier) har då t o m lyckats leta sig fram till Thailand News tack vare svenska högerpopulister och högerextremister och ryska Sputnik News.
Thailand News 190625.jpg

En renässans för Pjotr Kropotkin

Det finns en hel del som tyder på att den gamle ryske anarkisten Pjotr Kropotkin just nu ”upplever” (OBS: han är naturligtvis död sedan länge) en viss renässans p g a en ny syn på hur allt levande hänger ihop och samarbetar (ekokritik, inbördes hjälp, svärmintelligens, anti-darwinism o s v) i skuggan av den pågående miljökatastrofen och nog också p g a vänsterns kris efter både kommunismens fall och socialdemokratins borttynande (och själv har jag f ö sedan många år tillbaka ett inramat foto av Kropotkin på mitt skrivbord).
 
Idag skriver Per-Arne Bodin om Kropotkin i form av en understreckare i SvD med anledning av att dennes självbiografi ”En anarkists minnen” förra året gavs ut på svenska i sin helhet (hela 617 sidor och i Karin Grelz översättning).
 
1917 reste Kropotkin genom Sverige och hyllades då av svenska arbetare i Stockholm och Haparanda och när han gick bort 1921 följdes han till graven av 100 000 ryska anarkister och syndikalister som marscherade genom Moskvas innerstad med svarta fanor och banderoller försedda med anti-leninistiska och frihetliga budskap (begravningsföljet och begravningen, som blev den sista offentliga manifestationen för den frihetliga vänstern i Ryssland innan Lenin krossade den, fångades t o m på film – se https://www.youtube.com/watch?v=Rt4SFsmOvlk).
 
 
”Allteftersom upptäcker Kropotkin maktens orättvisor, korruption, grym våldsutövning, meningslösa rutiner, oskicklighet och fullständiga godtycke. Han blir mer och mer radikal på 1860-talet liksom lejonparten av den ryska intelligentian. För sitt deltagande i en revolutionär grupp och för spridande av revolutionär propaganda hamnar han till slut i Petrus-Paulusfästningen. Minnena därifrån påminner om både Dostojevskijs ”Döda huset” och Solzjenitsyns ”Gulag-arkipelagen”, till exempel i skildringen av fångens första möte med sin cell, och han reflekterar över vilka som redan har suttit i detta fängelse, som Dostojevskij och Bakunin. Netjajev, den förste ryske terroristen, sitter där fortfarande.”
krapotkin_in_haparanda.jpg
 
(…)
 
”Boken skildrar ett halvt sekel av Kropotkins liv och ett halvt sekel rysk och europeisk historia. Han behandlar samma tid som den klassiska ryska romanen, hans bild är mörkare och skriven utan censurens krav, men med gott humör och med tro på människans förmåga och möjlighet att förändra. ”En anarkists minnen” kan läsas som en introduktion och en fördjupning till den ryska romankonsten och tillsammans ger de en samlad och inträngande förståelse av det ryska 1800-talet och ett samhälle på väg mot sin egen undergång.
 
Kropotkins motståndare är tsaren och staten, vilken den än må vara. Strävan är allas frihet. Ordet frihetskämpe i rubriken i SvD 1917 är en adekvat beskrivning av honom. Gamla som nya auktoriteter ifrågasätts. Darwins teori om individernas kamp för överlevnad förkastas och i stället föreslår Kropotkin begreppet ”gemensam hjälp”, som också får ligga till grund för hans teori om gemenskap mellan individer och ersätta klasskampen.
 
Kropotkin tycker inte bara illa om staten utan han tycker illa om alla hierarkier. Bara människorna själva och tillsammans får bestämma, utan överhet, blir allting bra. Avskyn mot staten och kravet på dess avskaffande är ju en av grunderna för anarkismen.”
9789127153820_En%20anarkists%20minnen_omslag.jpg
 
(…)
 
”När Kropotkin på sin väg till Ryssland tog emot journalisterna på Grand Hôtel i Stockholm förutspådde han en lysande framtid för Ryssland efter februarirevolutionen. Han är den obotlige optimisten. Trots alla sina kunskaper om Ryssland och Europa kunde han i detta ögonblick inte förstå vad som höll på att hända i hans tidigare hemland och det var ett knappt halvår kvar till Lenins statskupp.
 
Det sista fotografiet av Kropotkin taget i Sverige visar honom vid den provisoriska lastbryggan på järnvägsstationen i Haparanda. Han liknar den gamle Tolstoj eller någon ortodox starets och han var nog litet av båda. När han kom tillbaka till Ryssland togs han emot av stora folkmassor. Han blev snabbt desillusionerad över utvecklingen i Sovjetryssland och kritiserade Lenin för den röda terror som utövades under dennes ledning. Kropotkins begravning 1921 var en lika stor begivenhet som begravningen av Lenin tre år senare.
 
”En anarkists minnen” är en fascinerande bok som gestaltar 1800-talets kamp mot förtryck och orättvisor och ställer läsarna inför nästan oöverstigligt stora och oroande frågor om människans ansvar för sina handlingar på både kort och lång sikt.”

Delar av den svenska vänstern gör alltmer gemensam sak med delar av den svenska högerpopulismen och extremhögern vad gäller att stödja och sympatisera med Putins Ryssland

SvD:s Mathias Ståhle skriver idag om hur delar av den svenska vänstern (socialdemokratiska Aftonbladet, trotskistiska Internationalen, kommunistiska Proletären, vänsterradikala Folket i Bild/Kulturfront m fl) numera och alltmer gör gemensam sak med delar av den svenska högerpopulismen och extremhögern (SD, AfS, Nyheter idag m fl) genom att både anamma och kolportera (Putin-)Rysslands antivästerländska propaganda och anklagelser om västerländsk ”russofobi” (som i Sverige ju går under benämningen ”rysskräck” eller ”rysshat”) och idag publicerar SvD samtidigt också ett forskarupprop (https://www.svd.se/vi-star-bakom-kragh–ta-ryska-hotet-pa-allvar) till stöd för Rysslandsforskaren Martin Kragh vid Utrikespolitiska institutet som just nu håller på att ”karaktärsmördas” som ”russofob” av en allians av svenska vänster- och högerradikaler bestående av bl a Aftonbladets Åsa Linderborg, den SD-sympatiserande affärsmannen och mångmiljonären Carl Meurling, den f d SD:aren Egor Putilov på högerpopulistiska Nyheter idag som började sin svenska mediekarriär på syndikalistiska Arbetaren, de vänsterradikala professorerna Axel Romelsjö (KI) och Lars Drake (SLU) och freds- och miljöaktivisten Tord Björk (Jordens Vänner, Aktivister för Fred) m fl.

 

Sedan är det måhända så att kanske fr a DN ibland har gått lite för långt i att peka ut vissa både vänsterradikala och högerradikala svenskar som pro-(Putin-)Ryssland och just nu pågår också en konflikt mellan ännu en SD-sympatiserande affärsman och mångmiljonär (d v s Johan Lundberg) och DN p g a just detta då Lundberg har pekats ut som både pro-SD och pro-(Putin-)Ryssland (?).

 

Och själv råkade jag f ö ut för (Putin-)Ryssland och dess svenska vänner förra sommaren då jag råkade skriva att de återvändande IS-svenskarna är ”veteraner” (OBS: de är så klart terrorister och inget annat, därav citattecknen) och vilket ledde till ett drev som slutade med att t o m en tjänsteperson på Försvarsdepartementet och Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna (SVF) hörde av sig och kritiserade mig efter att bl a Nyheter idag fick igång ett drev som också ledde till att Sputnik News hängde ut mig efter (Rysslands och Rysslands svenska vänners) noter som någon slags svensk ”mångkulturalistisk” pro-IS-forskare.

 

https://www.svd.se/sa-blev-svenska-medier-en-del-i-ryskt-informationskrig

 

”Med krönikörens språkbruk lyfter Åsa Linderborg nu fram Martin Kragh som ett exempel på hur ”politiska fiender springer utländska staters ärenden.” Han pekas ut som svensk medarbetare till tankesmedjan Institute of Statecraft och antyds jobba åt främmande makt. Detta med ”läckta dokument” som enda källa.

 

Det vill säga: Aftonbladet stöder sina anklagelser på dokumenten som stals vid dataintrånget hos den brittiska tankesmedjan i höstas.

 

Det är här den tidigare nämnda ödesironin uppstår.

 

Dels för att Martin Kragh hade dementerat alla påstådda kopplingar till den brittiska tankesmedjan redan innan Aftonbladet skrev om dem. Även Utrikespolitiska institutet betraktar uppgifterna som grundlösa.

 

Men framförallt för att väldigt mycket tyder på att dataintrånget som utgör Aftonbladets huvudkälla är ett led i en rysk påverkansoperation ämnad att förvilla den brittiska press där Åsa Linderborg hittat sina uppgifter.”

 

Om Viktor Tsoi

Det är verkligen inte varje dag som en icke-asiatisk spelfilm (eller för den delen en icke-asiatisk konstfilm eller dokumentärfilm) har en asiatisk man i huvudrollen men så är faktiskt fallet i den ryska spelfilmen Leto som handlar om den blandade Viktor Tsoi som hade en rysk mor och en sovjetisk-koreansk far vars släkt härstammade från dagens Nordkorea och vars rockband Kino på 1980-talet räknas som den ryska populärmusikens ”urband” medan Viktor Tsoi betraktas som den första ryska populärkulturella ungdomssubkulturikonen.
 
Det märkliga är f ö att ännu en etnisk korean har revolutionerat populärmusiken och rockmusiken i ännu ett kommunistiskt land – nämligen den kinesisk-koreanska artisten Cui Jian som på 1980-talet grundade rockbandet Qi He Ban som märkligt nog var aktivt samtidigt som Viktor Tsois Kino i dåvarande Sovjetunionen.
 
Att både Sovjet-Rysslands och Fastlands-Kinas första rockstjärnor och populärkulturella ikoner råkar ha koreanskt påbrå är dock antagligen bara en slump och snarare reflekterar det det faktum att både Ryssland och Kina helt enkelt är gamla mångkulturella imperier (i både dåvarande Sovjet och i dagens Kina finns då relativt stora koreanska minoriteter).
MV5BYmI0NDBmNmUtZmJiZi00NTgzLWE5YzQtYzFjNzJkZTBkMTdlXkEyXkFqcGdeQXVyNTYwOTkwMTk@._V1_.jpg
 
 
”Leningrad. Åttiotal. En vibrerande, delvis hemlig musikscen får energi av locktonerna från väst och utmanar Brezjnevs hårda regim. Skivor med The Beatles, David Bowie, Lou Reed, Talking Heads och T.Rex är hårdvaluta. Glamrocken, punken och syntpopen slåss om uppmärksamheten.
 
Mycket kretsar kring den karismatiske frontmannen ”Mike” i garagepunkiga bandet Zoopark, och hans snygga fru Natalja. De är fixstjärnor i en värld där den sovjetiska grå vardagen bekämpas med vildsinta konserter och heta fester.
 
En drömsk dag på stranden (den ryska titeln betyder just sommar) dyker den unge Viktor upp med sin gitarr, sitt stilfullt uppklippta hår och sina egna poetiska låtar. En ny, cool kronprins är född, och Natalja får svårt att hålla fingrarna och känslorna i styr.
 
Alla har bråttom att förverkliga sig själva i ”Leto”, ingen ser någon förändring trots att Sovjetunionens sammanbrott i själva verket redan lurar runt hörnet. ”Allt kan hända. Armén, barn, alkoholism…” lyder ett av de pregnanta replikskiftena i filmen när några musiker kallas in för att tvingas i väg till det dåvarande kriget i Afghanistan.”

SD får ingen ordförandepost i krigsdelegationen under innevarande mandatperiod

Det står nu klart att det enda riksdagspartiet som kallar sig nationalistiskt och vars väljare anser sig ”stå upp för Sverige” inte får någon ordförandepost i krigsdelegationen under denna mandatperiod. Krigsdelegationen kan ersätta riksdagen om landet hamnar i krig eller befinner sig i krigsfara och består av talmannen och 50 riksdagsledamöter.

På 1930-talet var det många som inte litade på den svenska s k nationella rörelsen i händelse av krig som på den tiden stod alltför nära Tyskland och efter kriget visade det sig också att flera aktörer inom den dåvarande rörelsen hade erhållit stöd från och finansierats av tyskarna.

Idag är det uppenbarligen många som återigen inte litar på den svenska s k nationella rörelsen med SD i spetsen i händelse av krig som numera anses stå alltför nära Ryssland och många frågar sig också om flera aktörer inom dagens rörelse erhåller stöd från och finansieras av ryssarna.

Sedan kanske det inte är så bra i längden att fortsätta att ”förnedra” SD och den svenska s k nationella rörelsen och dess vid det här laget rätt så stora väljarkår på det här sättet:

”Sverigedemokraterna är starkt kritiska till att partiet inte får någon ordförandepost i krigsdelegationen.

– De andra partierna frångick helt praxis där partiets storlek avgör vilken position de får, säger Mattias Karlsson.”

https://www.dn.se/nyheter/politik/sd-utan-ordforandeposter-i-krigsdelegationen

”– Vi tycker att det vore rimligt om vi fick andre vice ordförandeposten, precis som vi borde fått andre vice talmansposten. Men då ställde V upp en motkandidat, det blev omröstning med slutna valsedlar. Så trots att V är ett betydligt mindre parti än vi så fick de ändå andre viceposten. Sen upprepade sig samma mönster vid valet av tredje vice ordförande, då ställde C upp en motkandidat till Paula Bieler som var vår kandidat och vann med förkrossande majoritet, säger Mattias Karlsson.

En av Socialdemokraternas ledamöter i delegationen, Hans Ekström, säger att hans parti valt att göra på samma sätt som under höstens talmansval.

– Vi upplever att SD som parti har inställningar som är problematiska och vi tycker inte att man i riksdagen eller krigsdelegationen kan ha dem i presidiet. Det är grundinställningen, det är precis samma som i talmansvalet, säger han.”

Då var det tyska annonsörer som finansierade den svenska extremhögerns medier – idag är det ryska

En gång i tiden var det tyska annonsintäkter som höll den svenska extremhögerns tidningar flytande (Dagsposten, Folkets dagblad o s v) och idag är det ryska annonsintäkter som håller den svenska extremhögerns tidningar flytande (Nya tider, Avpixlat o s v)
 
 
17392930_10154494444235847_396167410_n17361442_10154494444255847_235085018_n

Återigen fjärrstyr Ryssland alltmer en politisk inriktning och rörelse i västvärlden

En gång i tiden fjärrstyrde Sovjet-Ryssland stora delar av västvärldens kommunistpartier och vänster (d v s vänstern till vänster om socialdemokraterna) via Tredje internationalen och Kominform och därefter mer indirekt: Idag fjärrstyr Putins Ryssland alltmer stora delar av västvärldens högerpopulistiska ledare och partier även om det ännu inte går att jämföra med den påverkan Sovjet-Ryssland en gång hade på de kommunistiska ledarna och partierna i västvärlden.
 
 
Efter att ha splittrat och sprängt EU inifrån (via UKIP och Brexit och via Vyšehrad-gruppen och den s k flyktingkrisen) och efter att på rekordtid ha tagit hem både de brittiska, amerikanska och italienska valen samt ytterligare ett antal val i flera central- och östeuropeiska länder (tyvärr handlar det pro-ryska lägret numera inte bara om västvärldens högerpopulister utan alltmer även om västvärldens vänsterpopulister och om delar av den västerländska vänster som står till vänster om socialdemokraterna) är det nu dags för Frankrike (för oavsett om Fillon eller Le Pen vinner så vinner Ryssland) och därefter står Tyskland på tur där både AfD och Die Linke hyser en pro-rysk inställning.