Kategori: resande

Ny rapport om romers och resandes situation i Sverige

Idag publicerade FRA (European Union Agency for Fundamental Rights – d v s EU:s DO) en på många sätt unik rapport som handlar om romers och resandes situation runtom i Västeuropa med fokus på sex länder inklusive Sverige.


I rapporten framgår det bl a följande och dessa uppgifter och procentsatser bygger då på intervjuer med och enkäter bland sammanlagt 404 svenska romer och resande:


22% (inklusive även av barnen och ungdomarna) uppger att de har gått till sängs hungriga åtminstone en gång under den senaste månaden (jämfört med 15% i Belgien och 10% i Frankrike)


12% uppger att de har blivit fysiskt påhoppade någon gång under det senaste året (jämfört med 13% i Nederländerna)


30% hoppar av skolan i förtid alternativt lämnar skolan utan fullständiga betyg (jämfört med cirka 65% i genomsnitt i de sex länderna)


51% av barnen utsätts för glåpord och ibland även mobbing i skolan (jämfört med cirka 30% i genomsnitt i de sex länderna)


42% av kvinnorna och 52% av männen förvärvsarbetar


9% saknar ett bankkonto


12% bor i undermåliga bostäder (jämfört med 25% på Irland)


69 år är den uppskattade genomsnittslivslängden för romska män i Sverige (jämfört med 81% i genomsnitt för alla män i Sverige)


Slutligen har FRA tidigare kunnat konstatera att i Sverige anser:


82% att diskriminering mot romer och resande är utbredd (jämfört med 77% i Frankrike och 65% på Irland)

Den koloniala nostalgin svämmar över alla bräddar

Svenska Dagbladets generellt högutbildade och höginkomsttagande (och rätt så förmögna) majoritetssvenska läsare fortsätter att erbjudas kolonialnostalgiska resor i både de svenska, franska och spanska imperiernas spår och naturligtvis ingår en karibisk kock vars själva utseende/kropp påminner om det historiska skeende som nog helst inte ska nämnas i sammanhanget för att inte förstöra den lust och njutning som bara själva tanken på en karibisk kryssning framkallar hos åtskilliga högutbildade majoritetssvenskar.

18485440_10154665810585847_6556398472780317919_n

Om omhändertaganden av minoritetsbarn i dagens Sverige

Juristen Henrik Sundström kritiserar idag på DN Debatt omhändertagandet av romska barn i Sverige och begär att frågan utreds: http://www.dn.se/debatt/utred-misstankarna-om-massomhandertagande

Av de nationella minoriteterna är det romer och resande som alltid har varit den grupp som utsätts allra mest för att deras barn omhändertas för att växa upp på institution eller som fosterbarn och adoptivbarn i i huvudsak majoritetssvenska familjer, och sannolikt var det också den grupp som tidigare utsattes mest för tvångssteriliseringar liksom för tvångsaborter. Det beräknas att kanske vart fjärde romskt och resandebarn blev omhändertaget under 1900-talet, och mycket tyder på att romers och resandes barn fortfarande omhändertas i högre utsträckning än andra befolkningskategoriers barn. Sedan ska det sägas att under 1900-talet omhändertogs ca 200 000 barn i Sverige, och självklart var merparten av dem majoritetssvenska barn, företrädesvis från underklassen och den lägre arbetarklassen.

Tyvärr är det också så att ”andragenerations”-barn med utomeuropeisk bakgrund också idag är kraftigt överrepresenterade bland omhändertagna barn, och ofta placeras även de i majoritetssvenska fosterfamiljer. Vi är helt enkelt på väg emot den situation som råder i den anglo-amerikanska världen, där minoritetsbarn av alla de slag i praktiken helt dominerar den sociala barnavården, fosterbarnspoolen och även den inhemska adoptionen.

Det finns dock ingen statistik över vare sig hur många minoritetsbarn det handlar om eller hur stor andelen är som omhändertas varje år som tillhör olika minoriteter, och som placeras på institution, i fosterhem eller adopteras bort inhemskt. Jag har själv varit smått ”besatt” och ”fixerad” vid att hitta denna statistik, men så klart ”förbjuder” den färgblinda antirasismen att statistik förs över vilka barn det egentligen handlar om i dagens Sverige som omhändertas. Naturligtvis finns det fortfarande majoritetssvenska barn som omhändertas p g a att deras föräldrar är ”inkapaciterade” och inte ”good enough” som föräldrar då de missbrukar, sitter i fängelse, är hemlösa eller psykiskt sjuka, men min kvalificerade gissning säger att av de ca 15-20 000 omhändertaganden som görs varje år i landet så utgör de majoritetssvenska barnen en minoritet, som dessutom troligen minskar för varje år.

När jag för några år sedan undervisade vid Södertörns högskola hade jag en något äldre student som hade haft fosterbarn hos sig i många år. Hon berättade för mig att tidigare och kanske fram tills ca år 2000 så dominerade trots allt majoritetssvenska barn som fosterbarn, ofta barn till missbrukare och kriminella, men på senare år hade hon och hennes man i praktiken bara haft minoritetsbarn som fosterbarn hos sig.

Den svenska välfärdsstaten – ett rasprojekt för att skydda och bevara den svenska vitheten

Soraya Post påminner i dagens DN Kultur om att ”Vi måste göra romernas lidande till en del av vår historia”: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/vi-maste-gora-romernas-lidande-till-en-del-av-var-historia

Romerna var den enda svenska minoritet som av rasbiologiska skäl förhindrades att invandra till Sverige mellan 1914-54, och det var enbart p g a införandet av den nordiska passunionen som de finska romerna inte längre kunde förbjudas att invandra till landet. Romer och resande var också kraftigt överrepresenterade i statistiken över barn som tvångsomhändertogs, placerades på barnhem och i fosterhem och adopterades bort till i huvudsak majoritetssvenskar. Vidare tyder allt på att romer och resande också var överrepresenterade i steriliseringsstatistiken.

Den svenska staten utsatte under 1900-talet romer och resande för det som kallas negativ rashygien, d v s att med olika biopolitiska metoder och interventioner, ofta av tvångskaraktär, förhindra s k ”mindervärdiga” befolkningsgrupper att ”föröka” sig genom invandringsstopp, tvångsaborter och tvångssteriliseringar samt genom tvångsomhändertaganden och tvångsadoptioner av barn. Samtidigt uppmuntrades den s k ”mervärdiga” befolkningsgruppen, d v s majoritetssvenskarna, att ”föröka” sig genom en rad olika sociala välfärdsinsatser såsom införandet och utvecklandet av mödravård, barnbidrag, daghem, föräldraledighet, fyraårskontroller o s v, och som med en samlad beteckning brukar kallas positiv rashygien.

Den socialistiska svenska välfärdsstaten hade sannolikt aldrig utvecklats till världens mest utvecklade och avancerade välfärdsstat utan det rastänkande och den rasforskning som underbyggde den, och som just drev på både de radikala negativa rashygienska interventionerna och de radikala positiva rashygienska reformerna. Det svenska rastänkandets underliggande agenda var att till varje pris undvika det som då kallades ”rasblandning” mellan majoritetssvenskar och minoritetsgrupperna, att så gott det gick hålla nere minoritetsgruppernas befolkningstal och att samtidigt på alla tillgängliga medel öka majoritetssvenskarnas befolkningstal.

Ända in på 1960-talet kämpade den dåvarande svenska staten och det dåvarande svenska etablissemanget mot all form av s k ”rasblandning” i samband med de sista två stora svenska rasdebatterna som just handlade om de svenska romerna, d v s den s k ”Z-frågan”, och om den internationella adoptionen av icke-vita barn från kolonierna som just hade påbörjats då, d v s den s k ”adoptionsfrågan”. Här följer några citat ur högen från 1960-talets hårda och hätska adoptionsdebatt, som då egentligen var en rasdebatt, och där ”hjälp på plats”-argumentet användes tillsammans med just det rasbiologiska motståndet mot ”rasblandning”:

Socialstyrelsens generaldirektör Ernst Bexelius rekommendation till justitieministern 1960:
Beträffande… barn som kommer från exotiska länder eller som eljest… på grund av sin hudfärg starkt avviker från det typiskt svenska, ligger förhållandena annorlunda till… Det är… styrelsens uppfattning att sociala skäl starkt talar emot att barn av nu ifrågavarande kategori förflyttas till Sverige för att stanna här. De måste nämligen antas få mycket stora svårigheter att anpassa sig i vårt land…Vid överläggningar i detta ämne mellan styrelsen och de nordiska grannländernas barnavårdsmyndigheter har enighet rått om att man bör avråda från en dylik omplacering av barn i främmande miljö. Vid förhandlingar… med den internationella organisationen International Social Service i Genève… har styrelsen erfarit att av nyss berörda skäl denna organisation icke anser sig vilja medverka till överflyttningar av exempelvis marockanska eller koreanska barn till Sverige. Enligt vad styrelsen även har sig bekant har en liknande ståndpunkt intagits av den svenska organisationen Rädda Barnen.

Medicinalstyrelsen 1961:
…Erfarenheter talar för att förflyttningar av barn till främmande länder och miljöer… ej sällan leder till påtagliga personlighetspsykologiska och sociala svårigheter… Det synes därför vara lämpligare att hjälparbetet för nödlidande barn ordnas så att de får nödig hjälp i egen miljö och att förflyttning av barnen till främmande miljöer och kulturer så vitt möjligt undvikes… Tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligga… icke för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning, framför allt när det gäller barn tillhörande från adoptivföräldrarna starkt skilda rasgrupper.

Överläkare Torsten Thysell vid barnpsykologiska kliniken, Centrallasarettet i Karlstad 1962:
En annan sak är att korsning mellan två raser, som befinner sig på olika kulturnivå, ej ter sig önskvärd ur den mera högstående rasens synpunkt.

Noteras bör att Medicinalstyrelsen ansvarade för och hanterade invandringsärendena ända fram till 1976, d v s den svenska läkarkåren och medicinarna som också hade dominerat den svenska rasforskningen, och så sent som 1967 kunde genetikprofessorn Karl Gustav Löning vid Stockholms högskola säga i TV, på frågan om hur utlandsadoptionerna skulle påverka den svenska arvsmassan: ”Vi vet för lite idag om riskerna”.

Sedan är det naturligtvis en helt annan sak att utan den socialistiska svenska välfärdsstaten, som nådde sin kulmen på 1970- och 80-talen, så hade vare sig den majoritetssvenska arbetarklassen eller de majoritetssvenska kvinnorna aldrig uppnått den jämlikhet och jämställdhet som de till slut kom att åtnjuta. Historien om den svenska välfärdsstaten (och dess uppgång och fall) är m a o långt mer komplex än vad vi nog föreställer oss idag.

Den svenska minoritetsforskningen och rastänkandet

Passar på att nu under påskhelgen läsa ett antal avhandlingar och studier om synen på och behandlingen av de svenska romerna och de andra nationella minoriteterna fram tills 1960-talet, och inte minst Ida Ohlsson Al Fakirs avhandling om ”zigenarfrågan” och ”zigenarundersökningen” på 1960-talet, Martin Ericssons avhandling om den svenska ”tattarfrågan” mellan ca 1880-1950, Julia Nordblads avhandling om den svenska och franska kolonialpolitiken gentemot Tornedalen, Bretagne och Algeriet ca 1880-1925, Karin Kvist Geverts avhandling om ”judefrågan” och den svenska flyktingpolitiken under kriget samt Sigrid Lipotts och Greggor Mattsons studier av den svenska minoritetspolitiken gentemot tornedalingar respektive samer.

Det som framkommer när en jämför den officiella svenska synen på och det svenska majoritetssamhällets behandling av de nationella minoriteterna under fr a första hälften av 1900-talet är inte bara ett genomgående ”vetenskapligt” rastänkande (och en besatthet vid blandrelationer och blandade barn ned till kvartsnivå) som vid det här laget är välbekant och som ledde till alltifrån upprättandet av specifika rasregister (resande och romer samt judar, s k T-register, Z-register och J-register) och omfattande rasforskningsstudier (samer och romer) till ett närmast totalt invandringsstopp (romer och judar vars pass stämplades med ett J respektive Z på svensk inrådan) utan också en mycket brutal segregations- alternativt assimilationspolitik.

Inte minst blir forskarvärldens avgörande delaktighet i denna svenska raspolitik som drabbade de nationella minoriteterna under första hälften av 1900-talet allt tydligare: många är de forskare inom ämnen som medicin, historia, etnologi, antropologi och religions- och språkvetenskap som disputerade på en viss nationell minoritet och/eller som fortsatte att forska på denna minoritet under sin fortsatta forskarkarriär, och vilka i vissa fall inte bara erhöll professorsstolar utan också slutade som universitetsrektorer (många av dessa forskare var dessutom högerextremister eller åtminstone starkt konservativa). Kontinuiteten in i vår tid till dagens s k IMER-forskning, d v s forskning om de olika invandrargrupperna, blir också tydlig vad gäller forskarvärldens roll i att utforma en officiell syn på de som inte räknas som svenskar till fullo.

Den svenska forskarvärlden lyckades mellan ca 1900-65 inte bara publicera världens mest empiriskt omfattande rasforskningsstudie på vita människor (majoritetssvenskarna) som omfattade över 100 000 ”specimen” (d v s både döda och levande vita kroppar) utan också en närmast komplett rasvetenskaplig kartläggning av de svenska samernas (1930-40-tal) och de svenska romernas kroppar (1950-60-tal) samt även omfattande studier av finsktalande svenskar och spridda studier av svenska judar.