Kategori: reproduktion

I skuggan av både pandemin och BLM-rörelsen har nu både Sverige med Ulf Kristersson i spetsen och USA med Donald Trump i spetsen drivit igenom nya lagar och regler för att få de respektive ländernas minoritetsbarn adopterade nationellt

I skuggan av både pandemin och BLM-rörelsen har nu både Sverige med (adoptivföräldern och f d ordföranden för Adoptionscentrum) Ulf Kristersson i spetsen och USA med Donald Trump i spetsen drivit igenom nya lagar och regler för att få de respektive ländernas minoritetsfosterbarn adopterade nationellt.
105977243_273768583692768_6867287104893860822_n.jpg
 
På ytan kan denna utveckling te sig som en s k win/win- eller perfect match-lösning – majoritetsinvånarna behöver idag barn att adoptera mer än någonsin tidigare och minoritetsinvånarna har av en mängd olika anledningar svårt att ta hand om sina egna barn – men situationen är då långt mer komplicerad än så:
 
I både Sverige och i USA, liksom i hela västvärlden, är fruktsamheten och födelsetalen numera katastrofalt låg/a bland den vita majoritetsbefolkningen samtidigt som fler vita majoritetsinvånare än någonsin idag har svårt att få barn på ”naturlig” väg av en mängd olika anledningar (många väntar för länge med att försöka få barn på ”naturlig” väg, många är icke-heteros, många byter partners om och om igen, många är singlar, många har olika sjukdomar och funktionsvariationer mm mm).
 
Fler barn är någonsin föds därför idag som har kommit till ”utanför kroppen” i dagens västvärld – i exempelvis Sverige beräknas idag nästan 10% per årskull ha tillkommit ”utanför sängen” via ett flertal olika reproduktionstekniker.
 
Samtidigt är födelsetalen generellt högre eller t o m rejält högre bland minoritetsinvånarna i Sverige och USA liksom i västvärlden i övrigt men p g a att höga procentandelar av minoritetsinvånarna är fattiga eller t o m mycket fattiga och då många minoritetsinvånares familjer/familjestrukturer är uppbrutna/sönderslagna av en mängd olika anledningar (höga skilsmässotal, en hög andel unga föräldrar och s k tonårsgraviditeter, många minoritetsmödrar är ensamstående och en del har barn med många olika män, många minoritetsmän är frånvarande s k ”casanovor” och har barn med många olika kvinnor mm mm) så är minoritetsbarnen idag kraftigt överrepresenterade som fosterbarn i hela västvärlden.
 
Samtidigt har den internationella adoptionsverksamheten gått ned dramatiskt efter alla korruptionsskandaler och p g a en växande inhemsk medelklass i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien och Oceanien vilket gör att det idag finns ett större behov än någonsin i Väst (såsom i Sverige och i USA) av att så fort som möjligt få fram s k ”adopterbara” barn till de ofrivilligt barnlösa vita majoritetsinvånarna.
 
Sverige och USA ser nu alltmer de inhemska minoritetsbarnen från ”förorterna” (för Sveriges del) respektive från ”gettona” (för USA:s del), som idag befinner sig i fosterhem eller på institutioner, som de nya s k ”adopterbara” barnen och därmed är de vita majoritetsinvånarnas gigantiska efterfrågan på barn att adoptera löst (d v s alla de vita majoritetsinvånare som inte kan få barn på ”naturlig” väg) men utan att de strukturer som har gjort denna utveckling möjlig vare sig har adresserats eller åtgärdats (d v s de astronomiska och just nu skenande klass/rasklyftorna mellan majoritets- och minoritetsinvånarna i Sverige och USA och i västvärlden i övrigt).

Liberala ungdomsförbundets (LUF) ordförande Romina Pourmokhtari är både inkapabel och inkompetent vad gäller att hantera fakta och att formulera kritik

Visst är det att faktum att de (parti)politiska ungdomsförbunden håller på att smälta bort och visst är det så att de flesta av landets (parti)politiska ungdomsförbunden numera leds av ordföranden med någon slags utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund (och både på höger- och vänsterkanten dessutom) men oavsett om det går illa (i alla fall just nu, för så klart kan trenden vända och barn och unga kan återigen någon gång i framtiden komma att bli politiskt aktiva/medvetna) för dem och trots att det nya supermångfalds-Sverige nu verkligen syns och hörs i de (parti)politiska ungdomsförbunden (vilket inte minst jag tycker är positivt) så är det ändå inte okej att fara med osanning, komma med felaktiga faktauppgifter samt använda invektiv och okvädningsord.

ROMINA Twitter apr 2020.jpg

Liberala ungdomsförbundets (LUF) ordförande Romina Pourmokhtari anklagar nu mig för att vara en ”vänsterextrem” ”AFA-forskare” som sägs vara emot s k intimrelationer över de s k rasgränserna och som inte sägs ha deltagit i att grunda Expo.

 

Visst är väl min kvinnosyn säkerligen inte den bästa (det anses jag då ha be/visat många gånger om av flertalet antirasister och feminister) och visst ifrågasätter jag väl ibland att kvinnor inte ska bestämma över sin egen livmoder och reproduktiva förmåga (OBS: det är då den elaka tolkningen av kritiken mot surrogat- och reproduktionsindustrin) och visst är det väl kanske fel att ibland alliera sig med kristna och konservativa för att kritisera surrogat-, adoptions- och reproduktionsindustrin (vilket jag då gör titt som tätt och utan att vare sig/mig rynka pannan, rodna, sänka blicken eller blinka, som det heter, d v s helt och hållet utan ånger/ångest) MEN att ett riksdagspartis ungdomsförbund leds av en så inkompetent och inkapabel (OBS: jag menar så klart inte att hon är det för att hon har utomeuropeisk bakgrund och kvinna möjligen också kommer från den s k ”Orten” utan för att hon helt enkelt inte är påläst och inte behärskar hur kritik och argument bör formuleras) ordförande som Pourmokhtari är inget annat än både en stor skandal och ett mycket oroväckande tecken i tiden (OBS: det ”normala” i Sverige är då att topparna i ungdomsförbunden är/blir morgondagens toppolitiker och politiska ledare – undantag finns så klart men nästan alltid är/blir det då så) och dessutom handlar det om Liberalerna och dess ungdomsförbund vilket gör det hela än värre (i alla fall enligt mig som både är vänster och högutbildad), d v s det parti som åtminstone under 1900-talet (över)befolkades av den bildade vänsterliberala borgerligheten och den progressiva, akademiska medelklassen.

 

 

Om svensk medias snyftrapportering om svenska beställare av surrogatmödraskap

Jag och alla vi andra som är kritiska till olika reproduktionsmetoder som särskilt svenskarna nyttjar i mycket hög grad (svenskarna intar då guldplatsen på jorden vad gäller adoptioner samt bronsplatsen vad gäller surrogatmoderskapsarrangemang och just 2019 gick antalet utrikes födda surrogatbarn som invandrade till Sverige om antalet utrikes födda adoptivbarn som invandrade till landet) har naturligtvis all respekt för att svenskarna vill reproducera sig men samtidigt finns det då andra aspekter av dessa reproduktionsmetoder, som inte alltid är särskilt etiska.
 
Tyvärr är det dock så att inte alla som har skrivit under denna debattartikel i dagens GP är kritiska till den internationella adoptionsindustrin utan enbart till den internationella surrogatindustrin men en ”kan inte få allt”, som det heter.
 
”Tyvärr ser vi ännu en gång hur journalister publicerar okritiska intervjuer med surrogatföretagens kunder och jurister. Inte ett ord om hur surrogatmammorna mår, deras oro, ångest eller hälsa kopplat till att genomgå hormonbehandlingar, graviditet, förlossning och separation från det barn de burit i nio månader.
 
(…)
 
I veckan har vi sett ömkande historier om hur beställare av surrogatmoderskap har svårt att få hem barnen på grund av coronakrisens stängda gränser. Surrogatföretagen utnyttjar detta för att få till stånd en legalisering. I stället måste vi införa ett förbud mot handel med surrogatmödrar och barn.”
GP1.jpg
 
 
”Svenskar som betalat ekonomiskt utsatta kvinnor i Ukraina för att bära och föda barn åt dem har nu svårt att få hem barnen på grund av stängda gränser.
 
Tyvärr ser vi ännu en gång hur journalister publicerar okritiska intervjuer med surrogatföretagens kunder och jurister. Inte ett ord om hur surrogatmammorna mår, deras oro, ångest eller hälsa kopplat till att genomgå hormonbehandlingar, graviditet, förlossning och separation från det barn de burit i nio månader. Inte heller lyfts problemen på principiell nivå – att handel med kvinnors reproduktiva rättigheter strider mot internationella konventioner som Sverige undertecknat.
 
Frågan om surrogatmoderskap utreddes under förra mandatperioden. Utredningen kom fram till att surrogatmoderskap inte i någon form bör införas i Sverige (SOU2016:11). Risken för ekonomisk påtryckning och kommersiell handel bedömdes vara stor vid en legalisering. Utredningen slog fast att kommersiell handel med kvinnors reproduktivitet är oförenligt med grundläggande konventioner om kvinnors och barns rättigheter.
 
Trots detta saknas fortfarande ett aktivt förbud i Sverige. I praktiken innebär det att myndigheter idag agerar i enskilda fall utan mandat från regering och riksdag. Att den svenska regeringen inte på fyra år klarat av att sätt ned foten är ett svek mot kvinnorna och ett brott mot den svenska linjen i utrikespolitiken.
 
Surrogatföretag är inte sena med att utnyttja coronakrisen för att driva på för en reglering som ska underlätta verksamheten. Härom veckan skickade surrogatföretaget Tammuz ett brev till utrikesminister Ann Linde och en rad riksdagsledamöter där de efterfrågar en reglerad legalisering med motivet att detta skulle underlätta för deras kunder att få hem barn som fötts av ukrainska surrogatmödrar under coronakrisen.
 
Hur länge ska regeringen se mellan fingrarna på denna ökande handel med kvinnor och barn? Att motverka alla former av exploatering av kvinnor borde vara en självklarhet för en feministisk regering med en feministisk utrikespolitik. Att barn inte ska göras till en handelsvara borde var en utgångspunkt när barnkonventionen blivit lag.
 
Sverige har ofta banat väg för barns och kvinnors rättigheter och ett jämställt samhälle. Vi har lyft principen om mänsklig värdighet och omfamnat alla kvinnors rättigheter genom vår utrikespolitik och vårt bistånd. När den tekniska utvecklingen ställer oss inför valmöjligheter som utmanar grundläggande etiska principer måste politiken kliva fram. Att våra folkvalda fortsätter att ducka i frågan antyder att rädslan för att stöta sig med en köpstark väljarbas är större än viljan att skydda kvinnor och barn från exploatering. Vi utgår från att detta inte stämmer och väntar på regeringens svar.”
GP2.jpg

År 2019 skrevs svensk reproduktionsteknikhistoria genom att fler surrogatbarn invandrade till landet än antalet adoptivbarn

Nu är det definitivt bekräftat – år 2019 skrevs svensk reproduktionsteknikhistoria i och med att fler utrikes födda surrogatbarn invandrade till landet än antalet utrikes födda adoptivbarn och därmed sällar sig Sverige till världens övriga västländer där det ”normala” numera och sedan länge just är att surrogatbarnen är långt fler än adoptivbarnen och därmed går nu en epok i graven för svensk del (och för de tidigare så massadopterande majoritetssvenskarnas del):
 
”För första gången kommer fler barn som fötts av surrogatmödrar än adoptivbarn till S¬verige, visar siffror som en juristbyrå sammanställt.”
 
Sverige har under decennier varit världens proportionellt sett mest adopterande land tillsammans med USA, som har adopterat mest i absoluta tal – (majoritets)svenskarna har då adopterat cirka 60 000 utrikes födda barn medan (de vita) amerikanerna har adopterat cirka 800 000 utrikes födda barn men Sverige befolkning uppgår då till 10 miljoner att jämföra med USA:s 320 miljoner invånare.
 
Sverige och USA var också banbrytare och pionjärer inom verksamheten redan på 1950-talet och utan Sveriges och USA:s gigantiska utlandsadoptionssiffror hade den internationella adoptionsverksamhet med all säkerhet inte utvecklats till den reproduktionsteknikindustri den senare blev.
 
För svensk del dominerade internationell adoption t o m tidvis och bitvis den utomeuropeiska invandringen till Sverige och under vissa år på 1970- och 80-talen var 5% av samtliga invandrare adopterade, 1980 var 1/3 av alla utomeuropéer i landet utlandsadopterade och så sent som kring år 2000 var uppemot en tiondel av alla utomeuropeiska ”förstagenerationsinvandrare” adopterade.
 
Fram tills millennieskiftet var internationell adoption det absolut vanligaste sättet att skaffa barn på utanför kroppen/”sängen” bland (majoritets)svenskarna men tack vare den medicinska tekniken gick snart antalet IVF-barn om antalet utrikes födda adoptivbarn och på 2000-talet började också antalet sperma- och äggdonationsbarn att utmana den internationella adoptionsverksamheten och under 2010-talet har antalet utrikes födda surrogatbarn ökat stadigt för att nu under förra året slutgiltigt konkurrera ut internationell adoption.
 
Trots att det idag finns fler reproduktionstekniker att välja på än någonsin tidigare, d v s det finns idag ett flertal sätt att skaffa barn på utanför kroppen/”sängen”, så är samtidigt antalet ofrivilligt barnlösa (majoritets)svenskar just nu fler än någonsin i svensk historia – par, singlar, funktionsnedsatta, icke-heteros och medelålders vilka av en mängd olika anledningar inte kan få barn på s k ”naturlig” och s k ”vanlig” väg.
 
För att täcka upp för den fortfarande enorma efterfrågan på barn bland alla ofrivilligt barnlösa (majoritets)svenskar har bl a Adoptionscentrum och Ulf Kristersson sedan många år tillbaka föreslagit och krävt att landets 1000-tals fosterbarn och barn som är institutionsplacerade bör kunna bli föremål för inhemsk, nationell adoption, vilka numera mestadels är s k ”Ortenbarn” eller s k ”förortsbarn”, d v s barn som oftast är födda i Sverige av utrikes födda föräldrar med oftast utomeuropeisk bakgrund som oftast bor och lever i miljonprogramsområdena.
 
 
”2019 föddes omkring 215 svenska surrogatbarn, enligt en sammanställning som juristbyrån har gjort. Året före föddes cirka 180 barn. Uppgifterna kommer från svenska ambassader i Ukraina och Georgien, 48 svenska domstolar och byråns egna klienter.
 
– Det steg runt 2016. Runt 2017 och 2018 blev surrogatarrangemang mer etablerat och normaliserat. Många som hade rest till Ukraina, Georgien eller Ryssland delade med sig av sina kunskaper och erfarenheter på bland annat Facebook, säger Staffan Sörenson.
 
Det finns ingen officiell statistik över de svenska surrogatbarnen. Svenska myndigheter för inte någon registrering av barnen. Statistiska centralbyrån uppger dock att det tros ha fötts runt 220 svenska surrogatbarn i utlandet mellan 2014 och 2018 – men att det finns ett mörkertal.
 
Samtidigt kommer allt färre adoptivbarn till Sverige. På tio år har de internationella adoptionerna minskat kraftigt. Under 2009 adopterades 750 barn via adoptionsorganisationer jämfört med 170 barn under förra året. Den nedåtgående trenden kan delvis förklaras med att ivf-behandlingar har blivit effektivare, men också att nationella adoptioner i hemländerna tillämpas i högre grad.”

Reflektioner kring de 14 ursprungsländer som ska rädda Adoptionscentrum och i praktiken hela det svenska adoptionsprojektet under de kommande åren

I senaste numret av Adoptionscentrums (som är västvärldens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt) magasin Tidskrift om adoption (som tidigare hette Att Adoptera) presenterar organisationen stolt sin ”önskelista” för de kommande två verksamhetsåren (d v s 2020-2021) och illustrerar därmed på bästa/värsta tänkbara sätt att den internationella adoptionsverksamheten sedan länge har utvecklats till en ren och skär reproduktionsteknik/metod för västvärldens (och Sveriges) miljontals fr a vita (och fr a högutbildade och höginkomsttagande) barnlösa (hetero- och homo)par och singlar från att ursprungligen ha handlat om att hjälpa barn i nöd.
72049986_10156785390040847_8238466418757074944_n.jpg
 
Det handlar helt enkelt om att västerländska (och svenska) adoptionsförmedlare aktivt letar efter både nya och ”nygamla” ursprungsländer i den utomvästerländska världen (d v s den postkoloniala världen, som tidigare kallades Tredje världen) och i det postkommunistiska Central- och Östeuropa för att i stenhård konkurrens med varandra ”jaga” efter s k adopterbara barn i dessa länder i samarbete med lokala oftast mer eller mindre genomkorrupta (och därtill oftast hänsynslösa och brutala) s k ”child finders” (vissa av dem ingår i den västerlandiserade s k compradorbourgeoisien medan andra helt enkelt bara är streetsmart:a och gangsteraktiga ”fixare”) och ofta också med hjälp av västerländska (och svenska) expats (och fr a s k expatdamer) som bor och lever permanent i länderna i fråga.
 
Sammanlagt 14 ursprungsländer (Sydkorea har ratificerat Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner och fr a Serbien är då synnerligen genomkorrupt och ö/känt för sin oetiska adoptionsverksamhet men korruptionen i bl a Colombia, Panama, Vietnam, Filippinerna, Zambia och Madagaskar går ju tyvärr inte heller ”av för hackor” om en säger så) ska nu rädda Adoptionscentrum från konkurs mot bakgrund av att mängder av västerländska (och även svenska) adoptionsförmedlare just har ”kursat” och gått under på 2010-talet p g a att surrogatindustrin nu en gång för alla har kommit att konkurrera ut och ”krossa” adoptionsindustrin och så antagligen även i Sverige då innevarande år (d v s 2019) tros bli det första året någonsin då antalet utrikes födda och invandrade surrogatbarn överstiger antalet utrikes födda och invandrade adoptivbarn som då fr a vita (och fr a högutbildade och höginkomsttagande) barnlösa (hetero- och homo)par och singlar i Sverige har beställt och betalat (rundliga summor) för.
 
I den internationella adoptionens barndom i kölvattnet efter Andra världskriget och Koreakriget på 1950-talet handlade adoptionsverksamheten ursprungligen om att hjälpa och ”rädda” alla de (mixed race-)barn som hade ”kommit till” som ett resultat av att 100 000-tals vita och svarta amerikanska (imperie/Kalla kriget-)soldater var stationerade i ett flertal olika nordost/sydostasiatiska länder (i Sydkorea, Taiwan, Sydvietnam, Japan, Filippinerna o s v) och i många fall fick (mixed race-)barn med 10 000-tals lokala unga kvinnor men sedan nyliberaliseringen och finansialiseringen av (världs)ekonomin under andra halvan av 1970-talet och fr a på 1980-talet (och än mer efter Kalla krigets slut – perioden mellan 1989-2004 var då den internationella adoptionens ”guldålder” då sammanlagt kring 350 000 barn från de gamla kolonierna och från de f d kommunistiska länderna transporterades till Väst inklusive till Sverige för att adopteras) kom den internationella adoptionsverksamheten att just utvecklas till vad den är idag (om än en blek skugga av sitt forna jag mot bakgrund av att surrogatindustrin nu och till synes för gott har hunnit ikapp och överflyglat adoptionsindustrin).

De lesbiska gifta paren i Sverige är nu i stort sett ikapp heteroparen vad gäller att skaffa barn och vilket torde vara världsunikt

DN:s Lisa Röstlund skriver idag om Martin Kolks och Gunnar Anderssons studie ”Two decades of same-sex marriage in Sweden: A demographic account of developments in marriage, childbearing and divorce” som studerar samtliga par som bildades mellan åren 1995-2012 av över 4 miljoner inrikes födda invånare i åldrarna 16-48 år och som bl a undersöker andelen gifta par som skaffade barn inom 5 år och bl a framgår det att medan barnafödandet har gått upp kraftigt bland fr a de lesbiska gifta paren så har det minskat rejält bland heteroparen under samma tidsperiod:
67275799_10156623261670847_3291556957336371200_n.jpg
 
Av exempelvis alla parbildningar som skapades år 2008 mellan inrikes födda personer så fick 48% av alla lesbiska gifta par som bildades under det året barn innan år 2013 medan 52% av alla heteropar fick barn innan år 2013.
 
 
”Det framgår också att barnafödande bland kvinnoparen ökade kraftigt under perioden. Andelen som skaffat barn fem år efter ingånget äktenskap ökade från 6 till 48 procent. Samtidigt minskade andelen heteropar som skaffat barn, från 60 till drygt 50 procent. Vad den minskningen beror på har forskarna inga teorier kring.”

Ska Sverige tillåta altruistiskt surrogatmödraskap?

SvD:s ledarskribent Lydia Wålsten uppmanar idag MP att säga ja till att Sverige legaliserar altruistiskt surrogatmödraskap och vilket M, C och L idag står bakom medan S, V, FI, KD och SD tills vidare säger nej till det.

 

59022672_10156408551415847_5892887621956272128_n.jpg

Jag samtalar imorgon fredag på MP:s partikongress i Örebro om MP just ska förespråka införandet av altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige eller ej tillsammans med bl a Annika Hirvonen Falk, Malpuri Groth och Hanna Skanne.

 

zzz.jpg

Själv är jag då inte för det (år 2016 skrev jag t ex en DN Debatt-artikel tillsammans med bl a Yvonne Hirdman och Madeleine Leijonhufvud som krävde att Sverige ska förbjuda surrogathandel med barn: https://www.dn.se/debatt/forbjud-surrogathandel-med-barn-kopta-i-utlandet) samtidigt som att jag är medveten om att Sverige genom åren har tillåtit och även uppmuntrat (via pro-natalistiska argument och via ekonomiska incitament inte minst) de allra flesta reproduktionstekniker (t ex adoptivbarn, provrörsbarn, donationsbarn) som finns tillgängliga idag och just i Sverige tillkommer antagligen fler barn utanför kroppen per årskull än i något annat land i världen och just i Sverige tillåts dessutom även singlar (liksom självklart även samkönade par) att få reproducera sig utanför kroppen.
 
Uppemot 5% av alla barn som tillkommer i riket per år och per årskull har numera just tillkommit utanför kroppen, d v s de är antingen adoptiv-, provrörs-, donations- eller surrogatbarn, och detta ska vara den högsta siffran i världen för ett enskilt s k folkslag (de allra flesta som tillämpar de olika reproduktionsteknikerna är då majoritetssvenskar).
 
Just år 2019 är dessutom ett år då svensk historia skrivs vad gäller reproduktionstekniker: I år kommer fler surrogatbarn att invandra till Sverige än antalet adoptivbarn (både surrogat- och adoptivbarnen är då rent tekniskt-juridiskt invandrarbarn). Redan framåt 1980-talets slut gick antalet provrörsbarn om antalet adoptivbarn och sedan dess har också antalet donationsbarn (barn som tillkommer via donerade ägg och spermier) gått om antalet adoptivbarn så att antalet surrogatbarn nu i år går om antalet adoptivbarn är s a s en ”naturlig” och ”logisk” utveckling då de allra allra flesta singlar och par som skaffar barn utanför kroppen tack vare någon reproduktionsteknik vill ha ett barn som de är biologiskt, genetiskt och blodsmässigt relaterade till (liksom de facto barn som också ser ut som majoritetssvenskar, vilket adoptivbarnen sällan gör).
 
Med andra ord är risken (eller chansen, skulle nog SvD säga) stor att Sverige till slut också inför och tillåter surrogatmödraskap såsom flertalet västländer redan gör.
 

Antalet surrogatbarn kommer i år möjligen att gå om antalet adoptivbarn

I år skrivs (svensk pro-natalistisk reproduktions)historia (om nu detta stämmer och slår in): För första gången någonsin så kommer fler utrikes födda (och i huvudsak vita) surrogatbarn att invandra till Sverige än antalet utrikes födda (och i huvudsak icke-vita) adoptivbarn:
 
 
”Adoptioner till Sverige har sjunkit dramatiskt de senaste decennierna. Fram till augusti i år hade det kommit 98 barn. Samtidigt uppger branschen för surrogatmödraskap att antalet barn som föds genom surrogat ökar kraftigt.
 
– Vi hade bortåt 100 barn förra året. Och prognosen nu, vi har ju förväntade födelsetidpunkter, gör att jag tror att vi hamnar på 150-180 barn detta året. Det kommer troligtvis att vara mer än antalet adoptioner, säger Staffan Sörenson, jurist med inriktning på bland annat surrogatarrangemang och delägare i den svenska agenturen Nordic surrogacy.”

Surrogatindustrin fortsätter att gå i adoptionsindustrins fotspår

Surrogatindustrin beter sig just nu precis som adoptionsindustrin alltid har gjort:
 
 
Genomkorrupta länder och s k ”failed states” föredras, lokal lagstiftning ignoreras eller kringås och företagen och verksamheten är hela tiden ”steget före” och flexibel, mobil och transnationell och försöker ständigt hitta nya länder att både operera i och emellan för att kunna tillfredssställa den närmast omätliga efterfrågan på barn som har blivit till utanför kroppen (d v s tack vare en reproduktionsteknik) i Väst där förekomsten av ofrivillig barnlöshet aldrig har varit större och mer utbredd än idag och mot bakgrund av de kraftigt fallande födelsetalen bland i huvudsak de infödda majoritetsvästerlänningarna.
 
I helgen ska f ö surrogatindustrin och pro-surrogatlobbyn i Sverige samlas till konferens i Stockholm: http://www.familiesthrusurrogacy.com/scandinavian-conference-12-august-2017
 
OBS: Jag är naturligtvis samtidigt mycket väl medveten om den oerhörda smärta och det fruktansvärda lidande som ofrivillig barnlöshet innebär och medför för ett närmast otaligt antal singlar och par i Sverige och i Väst och vilka självklart både är heteros och icke-heteros liksom den gigantiska demografiska utmaning som Väst står inför inom den närmaste framtiden p g a en i skrivande stund snabbt åldrande och/eller kraftigt åldrad infödd majoritetsbefolkning.

Den globala surrogatindustrin har nu utvecklats till en kopia av den globala adoptionsindustrin

Den globala surrogatindustrin är nu (redan) i praktiken och mer eller mindre en ren kopia av adoptionsindustrin som Kajsa Ekis Ekman påpekar:
 
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin lever för det första på att 1000-tals om inte 10 000-tals (i huvudsak medelålders och i huvudsak majoritetssvenska) hetero- och homosexuella singlar och hetero- och homosexuella par är ofrivilligt barnlösa i Sverige och att 100 000-tals om inte miljontals (i huvudsak medelålders och i huvudsak majoritetsvästerländska) hetero- och homosexuella singlar och hetero- och homosexuella par är ofrivilligt barnlösa i västvärlden, d v s efterfrågan på barn i Sverige och i västvärlden är fortsatt enorm och denna efterfrågan kommer antagligen även att växa i framtiden p g a att allt fler (majoritets)svenskar och (majoritets)västerlänningar antingen lever i ensamhushåll eller bor kvar i föräldrahemmet och även väntar allt längre med att ”skaffa” en s k stabil intimrelationspartner.
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin lever för det andra på att Sverige och västvärlden (närmast fullständigt desperat) hela tiden behöver fler och nya invånare p g a kraftigt fallande födelsetal och en alltmer obalanserad åldersstapel och vilket gör att i stort sett alla västländer numera tillåter sina invånare att ”beställa” och ”hämta hem” (surrogat- eller adoptiv)barn från i huvudsak icke-västerländska länder och i flera fall erhåller de dessutom bidrag och skatteavdrag för att de bidrar till att öka befolkningstillväxten.
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin lever för det tredje på att ett tyvärr alltför snabbt växande antal postkoloniala statsbildningar i Afrika, Asien, Latinamerika och Karibien ej är särskilt ”funktionella” längre och ej är särskilt ”stabila” längre och fr a är de mer eller mindre genomkorrupta och blir det tyvärr i allt högre grad. OBS: Att kategorisera och benämna majoriteten av de postkoloniala statsbildningarna i Afrika, Asien, Latinamerika och Karibien som varande ”icke-funktionella” och ”instabila” och just (genom)korrupta är naturligtvis rejält västcentriskt och denna bedömning utgår helt och hållet från västerländska normer och mått (och i sammanhanget kallas dessa icke-västerländska statsbildningar ofta för ”failed states” av västvärlden).
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin flyttar just nu från (icke-västerländskt) land till (icke-västerländskt) land och när ett visst (icke-västerländskt) land stoppar surrogat- eller adoptionsverksamheten p g a skandaler, oegentligheter och handel med barn så flyttar de båda industrierna vidare till nästa (icke-västerländska) land och så fortsätter det i all oändlighet då det alltid finns nya genomkorrupta (icke-västerländska) länder att verka i.
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin blir slutligen just nu alltmer cynisk, alltmer brutal och alltmer ”primitiv” då enorma summor pengar är i omlopp, då mängder med människor både i västvärlden och i den utomvästerländska världen är anställda inom och inblandade i industrin och då efterfrågan på nya (surrogat- och adoptiv)barn från den utomvästerländska världen hela tiden växer i Sverige och i västvärlden från ofrivilligt barnlösa hetero- och homosexuella singlars och hetero- och homosexuella pars sida.