Kategori: reproduktion

Om sveket mot donatorsbarnen

Ikväll handlar SVT:s program Uppdrag granskning om sveket mot landets 1000-tals donatorsbarn som har kommit till och fötts sedan 1980-talet och fram tills idag.

Ikväll handlar SVT:s program Uppdrag granskning om sveket mot landets 1000-tals donatorsbarn som har kommit till och fötts sedan 1980-talet och fram tills idag.

Till skillnad från i flertalet andra länder på jorden är det i Sverige inte tillåtet att donera spermier eller ägg anonymt och därtill har samtliga donatorsbarn rätt att få veta vem donatorsföräldern är när de fyller 18 år och de har också rätt att söka upp personen ifråga om de så önskar. 

Vissa menar att många fler svenskar hade valt att donera spermier eller ägg om de hade fått göra det anonymt samt att många potentiella donatorer drar sig för att donera då det finns en ”risk” att de uppsöks av sitt/sina donatorsbarn 18 år senare med allt vad det innebär. Många donatorer kan exempelvis ha donerat när de var unga vuxna och studerade på högskolan och långt senare i livet kanske de gifter sig och får barn och då berättar många av dem kanske inte att de under de unga vuxenåren valde att vara donatorer och sannolikt redan har ett eller flera biologiska barn.

Ett stort antal ofrivilligt barnlösa svenskar – par som singlar och heteros som homos – åker dessutom varje år till andra länder och köper där spermier eller ägg som kommer från donatorer som är helt anonyma (vilket då gör att deras barn aldrig kommer att kunna få veta vem donatorn är).

Detta är en bestämmelse som en KI-forskare (som jag tidigare själv hade kontakt med och som f ö också är adoptivförälder) fick igenom för donatorsbarnens skull och jag är själv helt för detta villkor som sätter donatorsbarnen i centrum och som gör att Sverige sticker ut i ett internationellt sammanhang.

Samtidigt har forskning tyvärr visat att flertalet donatorsbarn inte får veta att de är donatorsbarn av sina föräldrar då det oftast inte syns att de är det p g a att vården gör allt för att matcha donatorns utseende med det par eller den singelperson som är ofrivilligt barnlöst.

Därför har endast 7% av Sveriges donatorsbarn hittills begärt ut identiteten på donatorn. 

Uppdrag granskning-avsnittet handlar om några av dessa sju procent och det visar sig nu att vården helt enkelt har slarvat rejält med hanteringen. 

En donatorsperson vid namn Emelie som är född 1986 intervjuas i programmet och hon fick veta att uppgifterna om hennes donatorspappa inte hade sparats överhuvudtaget vilket då är lagvidrigt.

Emelie hittade ändå till slut sin donatorspappa tack vare ett DNA-test. Emelies donatorspappa heter Zdravko och är invandrad från f d Jugoslavien men han var aldrig någon donator utan hans spermier användes olovligen av landstinget (numera regionen) i Halland i samband med att han genomgick en infertilitetsutredning tillsammans med sin fru.

Ytterligare en donatorsperson vid namn Felicia som föddes på 90-talet fick ut namnet på sin donatorspappa när hon begärde det men det visade sig att det var helt fel person som var registrerad som hennes donatorspappa.

Det finns naturligtvis många sätt att se på detta och landets alla donatorsbarn är självklart inte en homogen grupp. Många bryr sig kanske inte alls om att de ens är donatorsbarn (och då menar jag de donatorsbarn som har fått veta att de just är donatorsbarn) och skulle aldrig se donatorerna som sina donatorsföräldrar utan just enbart som donatorer och inget annat. 

Andra (och jag vet att det är en mycket liten minoritet – i alla fall än så länge) bryr sig dock om att de faktiskt kom till p g a en donation och de har vidare ett aktivt intresse för donatorn som de ser som en donatorsförälder och för denna sistnämnda grupp är det som framkommer i Uppdrag granskning en ren katastrof.

OBS: Jag är här försiktig med att uttala mig om vad donatorsbarnen tycker, tänker och känner då jag är adopterad och är väl medveten om att även om det finns vissa likheter mellan donators- och adoptivbarn så är skillnaderna antagligen fler än likheterna.

För om det nu är så att åtskilliga av Sveriges donatorsbarns donatorer faktiskt är okända p g a att vården har slarvat med att spara identiteterna på donatorerna ifråga eller att fel donator har registrerats som donator (vilket är lika illa det, d v s det är minst lika illa som att inte ha registrerat donatorn överhuvudtaget) eller att en del donatorer faktiskt är ofrivilliga donatorer såsom Zdravko vilket i praktiken kan innebära att vissa personer helt ofrivilligt har givit upphov till X antal donatorsbarn runtom i landet utan att veta om det själv så är det som framkommer i kvällens Uppdrag granskning-avsnitt en gigantisk rättsskandal utan dess like.

Sedan är det måhända inte synd om donatorsbarnen – de allra flesta är majoritetssvenskar och kan mer eller mindre ”passera” som biobarn till sina föräldrar samt smälter in i samhället i stort (då de just är majoritetssvenskar och till skillnad från de utlandsadopterade) och de allra flesta har det nog tämligen bra idag som vuxna och det kan nog vara så att den absoluta majoriteten av alla Sveriges donatorsbarn kommer att dö utan att någonsin få veta att de ens är donatorsbarn och många av de som kommer att hinna få veta det innan de går bort kanske inte ens bryr sig om det alls men för den lilla grupp donatorsbarn (OBS – jag vet återigen att det är en minoritet av donatorsbarnen och nog alltid kommer att vara det men så är det också med de adopterade – d v s det är endast en minoritet av alla adopterade som intresserar sig för sitt biologiska ursprung) som faktiskt har fått veta att de är donatorsbarn och som faktiskt intresserar sig för sitt biologiska ursprung så hoppas i varje fall jag att de på något sätt får upprättelse mot bakgrund av det som framkommer i kvällens Uppdrag granskning-avsnitt. 

De svenska donatorsbarnen borde, med tanke på det som framkommer idag, nu inte minst organisera sig politiskt och försöka stämma vården för det de har utsatts för även om en polisanmälan och en stämning naturligtvis inte kan reparera den skada och det lidande som de har åsamkats.

Avslutningsvis går det mycket väl att föreställa sig att åtskilliga potentiella donatorer kommer att dra öronen åt sig och tveka att donera efter kvällens Uppdrag granskning-avsnitt och likaså kommer åtskilliga av Sveriges 1000-tals donatorer som sedan 1980-talet har donerat spermier och ägg att undra vad som egentligen hände efter donationen (sparades deras identiteter ens exempelvis eller registrerades de som donatorer till barn som inte är deras biologiska barn) medan mängder av par som har genomgått infertilitetsutredningar (det handlar då om 10 000-tals och åter 10 000-tals par som sedan 80-talet har genomgått en infertilitetsutredning) kommer att undra om de högst ofrivilligt kanske faktiskt har givit upphov till ett eller flera barn.

Vad har abortfrågan med adoption att göra? Kommer nu de amerikanska adoptivbarnen att ersätta de utländska adoptivbarnen?

Vad har abortfrågan (och konkret amerikanska HD:s beslut i densamma) med adoption att göra? 

Detta foto har då synts och spridits i både medierna och i de sociala medierna sedan amerikanska HD:s beslut i abortfrågan och bakgrunden är kort denna:

Fram tills den s k 68-revolutionen, som i nästan hela västvärlden (utom på Irland och i något land till) ledde till att abort legaliserades i kölvattnet efter den andra vågens feminism, handlade nästan alla adoptioner i Väst om adoptioner av vita, västerländska barn som hade fötts inom det egna landet. Mammorna till dessa barn var nästan alltid ogifta, unga, ensamstående mödrar (varav många men inte alla var tonåringar – många var också i den tidiga 20-årsåldern) och papporna var nästan alltid frånvarande.

I Sverige utgjordes exempelvis antagligen 90% av samtliga adoptioner som genomfördes under 1960-talet av adoptioner av infödda, majoritetssvenska barn vilka adopterades inom riket av majoritetssvenskar. När abortlagen sedan infördes i Sverige samtidigt som staten började stödja ogifta, unga och ensamstående mödrar (varav många men inte alla var tonåringar – många var också i den tidiga 20-årsåldern) ekonomiskt medan de sociala normerna förändrades (d v s det blev socialt accepterat att vara en ogift, ung och ensamstående mor) försvann tillgången på adopterbara svenska barn närmast över en natt.

Sedan 1970-talets andra hälft och fram tills idag har därför ej mer än runt 20-40 inhemska adoptioner genomförts årligen gällande barn som fötts inom rikets gränser och som inte har någon biologisk-genetisk eller juridisk-social koppling till adoptivföräldrarna (d v s här exkluderar jag t ex alla styvbarnsadoptioner för de är då många fler än så).

Den internationella adoptionsverksamheten, d v s att västerlänningar inklusive svenskar adopterar barn från den utomvästerländska s k ”Tredje världen”, uppstod m a o som en nödlösning på grund av att de adopterbara vita, västerländska barnen helt enkelt ”tog slut” p g a 68-revolutionen och just i det närmaste över en natt.

Denna utveckling ser nu ut att snart bli historia i USA p g a amerikanska HD:s beslut i abortfrågan.

Året innan 1973, när abort legaliserades i USA, valde runt hälften av alla ogifta unga mödrar (varav många men inte alla var tonåringar – många var också i den tidiga 20-årsåldern) att adoptera bort sitt barn (och i många fall övertalades de till att göra det). På 1960-talet och än mer på 1940- och 50-talen var denna proportion och procentsiffra dessutom än högre än så.

Idag gör bara 1% av alla ogifta unga mödrar (varav många men inte alla är tonåringar – många är också i den tidiga 20-årsåldern) i USA det, d v s väljer att adoptera bort sitt barn, men amerikanska HD:s beslut kommer sannolikt att förändra den situationen.

År 1970 genomfördes totalt 175 000 inhemska adoptioner i USA men idag handlar det om under 20 000 per år och detta trots att USA:s befolkning har växt dramatiskt sedan 1970.

Vissa experter i USA menar nu, efter HD-beslutet, att antalet inhemska adoptioner av USA-födda barn (varav de flesta f ö är minoritetsbarn) nu kan komma av mångfaldigas och vissa har t o m uppskattat att det kan komma att handla om en tjugofaldig ökning åtminstone i vissa delstater som styrs av Republikanska partiet och s k trumpister.

Eftersom antalet internationella adoptioner till USA och till västvärlden i övrigt inklusive till Sverige har rasat under hela 2010-talet medan andelen ofrivilligt barnlösa västerlänningar (singlar som par och heteros som homos) är fortsatt konstant (vissa menar t o m att andelen ofrivilligt barnlösa västerlänningar t o m är större än någonsin just nu i västvärldens historia) så skulle en ”återuppväckt” inhemsk adoptionsverksamhet helt enkelt passa som hand i handske för att ersätta det stadigt sinande antalet utländska adoptivbarnen och lösa den fortsatt stora efterfrågan på barn att adoptera. 

Till viss del har surrogatbarnen kommit att ersätta de utländska adoptivbarnen men långt ifrån alla ofrivillig barnlösa har råd att betala för ett surrogatbarn.

Det återstår nu att se om amerikanska HD:s beslut i abortfrågan innebär ännu ett nytt ”vaktombyte” av barn och en återgång till situationen innan den s k 68-revolutionen: 

Efter 68 ersatte ju de utrikes födda utomvästerländska adoptivbarnen de inhemskt födda amerikanska adoptivbarnen men kanske kommer nu de amerikanska adoptivbarnen att ersätta de utländska adoptivbarnen.

Sverige har antagligen världsrekord i andelen barn som föds per år via olika reproduktionstekniker – år 2019 handlade om totalt hela 6% av denna årskull

Dagens DN innehåller ett stort reportage om olika reproduktionstekniker eller ”alternativa sätt att få barn på” som bl a innefattar ett ”hemma hos”-besök hos ett manligt homosexuellt par som har fått barn via surrogatmödraskap och en översikt över vad de olika riksdagspartierna tycker i just frågan om surrogatmödraskap.

DN konstaterar också att Sverige kännetecknas av att en exceptionellt hög procentandel per årskull har tillkommit via någon reproduktionsteknik – år 2019 handlade det exempelvis om 6822 barn motsvarande hela 6% av denna födelsekohort.

Faktum är att väldigt mycket för att inte säga allt tyder på att Sverige och svenskarna har världsrekord i att få barn via någon reproduktionsteknik och så här såg statistiken ut för 2019 – tidigare fanns det enbart adoption att tillgå som reproduktionsteknik men fr o m det senare 1900-talet har allt fler tekniker tillkommit tack vare den medicinska forskningens landvinningar.

Det paradoxala i sammanhanget är då att tidigare under stora delar av 1900-talet var Sverige omvänt antagligen det land i världen där flest invånare per capita förhindrades att få reproducera sig och att ha barn via bl a steriliseringar, tvångsaborter och tvångsomhändertaganden av barn men efter den s k 68-revolutionen slog en pro-natalism igenom på bred front i Sverige som idag är normen – d v s inställningen att alla har rätt att få reproducera sig och få barn oavsett bakgrund.

antal barn som föddes 2019 och som tillkom via någon reproduktionsteknik: 6822 barn motsvarande 6% av hela denna årskull

12 barn som föddes efter en livmoderstransplantation (det första barnet i Sverige som tillkom via denna reproduktionsteknik föddes 2014)

96 barn som föddes med donerade ägg (det första barnet i Sverige som tillkom via denna reproduktionsteknik föddes 1985)

215 utrikes födda surrogatbarn (det första barnet som invandrade till Sverige efter ett surrogatmödraskapsarrangemang gjorde det ca 1995)

376 utrikes födda adoptivbarn (det första barnet som invandrade till Sverige efter ett adoptionsarrangemang gjorde det 1957)

416 barn som föddes med donerade spermier (det första barnet i Sverige som tillkom via denna reproduktionsteknik föddes 1985)

5707 barn som föddes med hjälp av IVF (det första barnet i Sverige som tillkom via denna reproduktionsteknik föddes 1982)

I skuggan av både pandemin och BLM-rörelsen har nu både Sverige med Ulf Kristersson i spetsen och USA med Donald Trump i spetsen drivit igenom nya lagar och regler för att få de respektive ländernas minoritetsbarn adopterade nationellt

I skuggan av både pandemin och BLM-rörelsen har nu både Sverige med (adoptivföräldern och f d ordföranden för Adoptionscentrum) Ulf Kristersson i spetsen och USA med Donald Trump i spetsen drivit igenom nya lagar och regler för att få de respektive ländernas minoritetsfosterbarn adopterade nationellt.
105977243_273768583692768_6867287104893860822_n.jpg
 
På ytan kan denna utveckling te sig som en s k win/win- eller perfect match-lösning – majoritetsinvånarna behöver idag barn att adoptera mer än någonsin tidigare och minoritetsinvånarna har av en mängd olika anledningar svårt att ta hand om sina egna barn – men situationen är då långt mer komplicerad än så:
 
I både Sverige och i USA, liksom i hela västvärlden, är fruktsamheten och födelsetalen numera katastrofalt låg/a bland den vita majoritetsbefolkningen samtidigt som fler vita majoritetsinvånare än någonsin idag har svårt att få barn på ”naturlig” väg av en mängd olika anledningar (många väntar för länge med att försöka få barn på ”naturlig” väg, många är icke-heteros, många byter partners om och om igen, många är singlar, många har olika sjukdomar och funktionsvariationer mm mm).
 
Fler barn är någonsin föds därför idag som har kommit till ”utanför kroppen” i dagens västvärld – i exempelvis Sverige beräknas idag nästan 10% per årskull ha tillkommit ”utanför sängen” via ett flertal olika reproduktionstekniker.
 
Samtidigt är födelsetalen generellt högre eller t o m rejält högre bland minoritetsinvånarna i Sverige och USA liksom i västvärlden i övrigt men p g a att höga procentandelar av minoritetsinvånarna är fattiga eller t o m mycket fattiga och då många minoritetsinvånares familjer/familjestrukturer är uppbrutna/sönderslagna av en mängd olika anledningar (höga skilsmässotal, en hög andel unga föräldrar och s k tonårsgraviditeter, många minoritetsmödrar är ensamstående och en del har barn med många olika män, många minoritetsmän är frånvarande s k ”casanovor” och har barn med många olika kvinnor mm mm) så är minoritetsbarnen idag kraftigt överrepresenterade som fosterbarn i hela västvärlden.
 
Samtidigt har den internationella adoptionsverksamheten gått ned dramatiskt efter alla korruptionsskandaler och p g a en växande inhemsk medelklass i Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien och Oceanien vilket gör att det idag finns ett större behov än någonsin i Väst (såsom i Sverige och i USA) av att så fort som möjligt få fram s k ”adopterbara” barn till de ofrivilligt barnlösa vita majoritetsinvånarna.
 
Sverige och USA ser nu alltmer de inhemska minoritetsbarnen från ”förorterna” (för Sveriges del) respektive från ”gettona” (för USA:s del), som idag befinner sig i fosterhem eller på institutioner, som de nya s k ”adopterbara” barnen och därmed är de vita majoritetsinvånarnas gigantiska efterfrågan på barn att adoptera löst (d v s alla de vita majoritetsinvånare som inte kan få barn på ”naturlig” väg) men utan att de strukturer som har gjort denna utveckling möjlig vare sig har adresserats eller åtgärdats (d v s de astronomiska och just nu skenande klass/rasklyftorna mellan majoritets- och minoritetsinvånarna i Sverige och USA och i västvärlden i övrigt).

Liberala ungdomsförbundets (LUF) ordförande Romina Pourmokhtari är både inkapabel och inkompetent vad gäller att hantera fakta och att formulera kritik

Visst är det att faktum att de (parti)politiska ungdomsförbunden håller på att smälta bort och visst är det så att de flesta av landets (parti)politiska ungdomsförbunden numera leds av ordföranden med någon slags utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund (och både på höger- och vänsterkanten dessutom) men oavsett om det går illa (i alla fall just nu, för så klart kan trenden vända och barn och unga kan återigen någon gång i framtiden komma att bli politiskt aktiva/medvetna) för dem och trots att det nya supermångfalds-Sverige nu verkligen syns och hörs i de (parti)politiska ungdomsförbunden (vilket inte minst jag tycker är positivt) så är det ändå inte okej att fara med osanning, komma med felaktiga faktauppgifter samt använda invektiv och okvädningsord.

ROMINA Twitter apr 2020.jpg

Liberala ungdomsförbundets (LUF) ordförande Romina Pourmokhtari anklagar nu mig för att vara en ”vänsterextrem” ”AFA-forskare” som sägs vara emot s k intimrelationer över de s k rasgränserna och som inte sägs ha deltagit i att grunda Expo.

 

Visst är väl min kvinnosyn säkerligen inte den bästa (det anses jag då ha be/visat många gånger om av flertalet antirasister och feminister) och visst ifrågasätter jag väl ibland att kvinnor inte ska bestämma över sin egen livmoder och reproduktiva förmåga (OBS: det är då den elaka tolkningen av kritiken mot surrogat- och reproduktionsindustrin) och visst är det väl kanske fel att ibland alliera sig med kristna och konservativa för att kritisera surrogat-, adoptions- och reproduktionsindustrin (vilket jag då gör titt som tätt och utan att vare sig/mig rynka pannan, rodna, sänka blicken eller blinka, som det heter, d v s helt och hållet utan ånger/ångest) MEN att ett riksdagspartis ungdomsförbund leds av en så inkompetent och inkapabel (OBS: jag menar så klart inte att hon är det för att hon har utomeuropeisk bakgrund och kvinna möjligen också kommer från den s k ”Orten” utan för att hon helt enkelt inte är påläst och inte behärskar hur kritik och argument bör formuleras) ordförande som Pourmokhtari är inget annat än både en stor skandal och ett mycket oroväckande tecken i tiden (OBS: det ”normala” i Sverige är då att topparna i ungdomsförbunden är/blir morgondagens toppolitiker och politiska ledare – undantag finns så klart men nästan alltid är/blir det då så) och dessutom handlar det om Liberalerna och dess ungdomsförbund vilket gör det hela än värre (i alla fall enligt mig som både är vänster och högutbildad), d v s det parti som åtminstone under 1900-talet (över)befolkades av den bildade vänsterliberala borgerligheten och den progressiva, akademiska medelklassen.

 

 

Om svensk medias snyftrapportering om svenska beställare av surrogatmödraskap

Jag och alla vi andra som är kritiska till olika reproduktionsmetoder som särskilt svenskarna nyttjar i mycket hög grad (svenskarna intar då guldplatsen på jorden vad gäller adoptioner samt bronsplatsen vad gäller surrogatmoderskapsarrangemang och just 2019 gick antalet utrikes födda surrogatbarn som invandrade till Sverige om antalet utrikes födda adoptivbarn som invandrade till landet) har naturligtvis all respekt för att svenskarna vill reproducera sig men samtidigt finns det då andra aspekter av dessa reproduktionsmetoder, som inte alltid är särskilt etiska.
 
Tyvärr är det dock så att inte alla som har skrivit under denna debattartikel i dagens GP är kritiska till den internationella adoptionsindustrin utan enbart till den internationella surrogatindustrin men en ”kan inte få allt”, som det heter.
 
”Tyvärr ser vi ännu en gång hur journalister publicerar okritiska intervjuer med surrogatföretagens kunder och jurister. Inte ett ord om hur surrogatmammorna mår, deras oro, ångest eller hälsa kopplat till att genomgå hormonbehandlingar, graviditet, förlossning och separation från det barn de burit i nio månader.
 
(…)
 
I veckan har vi sett ömkande historier om hur beställare av surrogatmoderskap har svårt att få hem barnen på grund av coronakrisens stängda gränser. Surrogatföretagen utnyttjar detta för att få till stånd en legalisering. I stället måste vi införa ett förbud mot handel med surrogatmödrar och barn.”
GP1.jpg
 
 
”Svenskar som betalat ekonomiskt utsatta kvinnor i Ukraina för att bära och föda barn åt dem har nu svårt att få hem barnen på grund av stängda gränser.
 
Tyvärr ser vi ännu en gång hur journalister publicerar okritiska intervjuer med surrogatföretagens kunder och jurister. Inte ett ord om hur surrogatmammorna mår, deras oro, ångest eller hälsa kopplat till att genomgå hormonbehandlingar, graviditet, förlossning och separation från det barn de burit i nio månader. Inte heller lyfts problemen på principiell nivå – att handel med kvinnors reproduktiva rättigheter strider mot internationella konventioner som Sverige undertecknat.
 
Frågan om surrogatmoderskap utreddes under förra mandatperioden. Utredningen kom fram till att surrogatmoderskap inte i någon form bör införas i Sverige (SOU2016:11). Risken för ekonomisk påtryckning och kommersiell handel bedömdes vara stor vid en legalisering. Utredningen slog fast att kommersiell handel med kvinnors reproduktivitet är oförenligt med grundläggande konventioner om kvinnors och barns rättigheter.
 
Trots detta saknas fortfarande ett aktivt förbud i Sverige. I praktiken innebär det att myndigheter idag agerar i enskilda fall utan mandat från regering och riksdag. Att den svenska regeringen inte på fyra år klarat av att sätt ned foten är ett svek mot kvinnorna och ett brott mot den svenska linjen i utrikespolitiken.
 
Surrogatföretag är inte sena med att utnyttja coronakrisen för att driva på för en reglering som ska underlätta verksamheten. Härom veckan skickade surrogatföretaget Tammuz ett brev till utrikesminister Ann Linde och en rad riksdagsledamöter där de efterfrågar en reglerad legalisering med motivet att detta skulle underlätta för deras kunder att få hem barn som fötts av ukrainska surrogatmödrar under coronakrisen.
 
Hur länge ska regeringen se mellan fingrarna på denna ökande handel med kvinnor och barn? Att motverka alla former av exploatering av kvinnor borde vara en självklarhet för en feministisk regering med en feministisk utrikespolitik. Att barn inte ska göras till en handelsvara borde var en utgångspunkt när barnkonventionen blivit lag.
 
Sverige har ofta banat väg för barns och kvinnors rättigheter och ett jämställt samhälle. Vi har lyft principen om mänsklig värdighet och omfamnat alla kvinnors rättigheter genom vår utrikespolitik och vårt bistånd. När den tekniska utvecklingen ställer oss inför valmöjligheter som utmanar grundläggande etiska principer måste politiken kliva fram. Att våra folkvalda fortsätter att ducka i frågan antyder att rädslan för att stöta sig med en köpstark väljarbas är större än viljan att skydda kvinnor och barn från exploatering. Vi utgår från att detta inte stämmer och väntar på regeringens svar.”
GP2.jpg

År 2019 skrevs svensk reproduktionsteknikhistoria genom att fler surrogatbarn invandrade till landet än antalet adoptivbarn

Nu är det definitivt bekräftat – år 2019 skrevs svensk reproduktionsteknikhistoria i och med att fler utrikes födda surrogatbarn invandrade till landet än antalet utrikes födda adoptivbarn och därmed sällar sig Sverige till världens övriga västländer där det ”normala” numera och sedan länge just är att surrogatbarnen är långt fler än adoptivbarnen och därmed går nu en epok i graven för svensk del (och för de tidigare så massadopterande majoritetssvenskarnas del):
 
”För första gången kommer fler barn som fötts av surrogatmödrar än adoptivbarn till S¬verige, visar siffror som en juristbyrå sammanställt.”
 
Sverige har under decennier varit världens proportionellt sett mest adopterande land tillsammans med USA, som har adopterat mest i absoluta tal – (majoritets)svenskarna har då adopterat cirka 60 000 utrikes födda barn medan (de vita) amerikanerna har adopterat cirka 800 000 utrikes födda barn men Sverige befolkning uppgår då till 10 miljoner att jämföra med USA:s 320 miljoner invånare.
 
Sverige och USA var också banbrytare och pionjärer inom verksamheten redan på 1950-talet och utan Sveriges och USA:s gigantiska utlandsadoptionssiffror hade den internationella adoptionsverksamhet med all säkerhet inte utvecklats till den reproduktionsteknikindustri den senare blev.
 
För svensk del dominerade internationell adoption t o m tidvis och bitvis den utomeuropeiska invandringen till Sverige och under vissa år på 1970- och 80-talen var 5% av samtliga invandrare adopterade, 1980 var 1/3 av alla utomeuropéer i landet utlandsadopterade och så sent som kring år 2000 var uppemot en tiondel av alla utomeuropeiska ”förstagenerationsinvandrare” adopterade.
 
Fram tills millennieskiftet var internationell adoption det absolut vanligaste sättet att skaffa barn på utanför kroppen/”sängen” bland (majoritets)svenskarna men tack vare den medicinska tekniken gick snart antalet IVF-barn om antalet utrikes födda adoptivbarn och på 2000-talet började också antalet sperma- och äggdonationsbarn att utmana den internationella adoptionsverksamheten och under 2010-talet har antalet utrikes födda surrogatbarn ökat stadigt för att nu under förra året slutgiltigt konkurrera ut internationell adoption.
 
Trots att det idag finns fler reproduktionstekniker att välja på än någonsin tidigare, d v s det finns idag ett flertal sätt att skaffa barn på utanför kroppen/”sängen”, så är samtidigt antalet ofrivilligt barnlösa (majoritets)svenskar just nu fler än någonsin i svensk historia – par, singlar, funktionsnedsatta, icke-heteros och medelålders vilka av en mängd olika anledningar inte kan få barn på s k ”naturlig” och s k ”vanlig” väg.
 
För att täcka upp för den fortfarande enorma efterfrågan på barn bland alla ofrivilligt barnlösa (majoritets)svenskar har bl a Adoptionscentrum och Ulf Kristersson sedan många år tillbaka föreslagit och krävt att landets 1000-tals fosterbarn och barn som är institutionsplacerade bör kunna bli föremål för inhemsk, nationell adoption, vilka numera mestadels är s k ”Ortenbarn” eller s k ”förortsbarn”, d v s barn som oftast är födda i Sverige av utrikes födda föräldrar med oftast utomeuropeisk bakgrund som oftast bor och lever i miljonprogramsområdena.
 
 
”2019 föddes omkring 215 svenska surrogatbarn, enligt en sammanställning som juristbyrån har gjort. Året före föddes cirka 180 barn. Uppgifterna kommer från svenska ambassader i Ukraina och Georgien, 48 svenska domstolar och byråns egna klienter.
 
– Det steg runt 2016. Runt 2017 och 2018 blev surrogatarrangemang mer etablerat och normaliserat. Många som hade rest till Ukraina, Georgien eller Ryssland delade med sig av sina kunskaper och erfarenheter på bland annat Facebook, säger Staffan Sörenson.
 
Det finns ingen officiell statistik över de svenska surrogatbarnen. Svenska myndigheter för inte någon registrering av barnen. Statistiska centralbyrån uppger dock att det tros ha fötts runt 220 svenska surrogatbarn i utlandet mellan 2014 och 2018 – men att det finns ett mörkertal.
 
Samtidigt kommer allt färre adoptivbarn till Sverige. På tio år har de internationella adoptionerna minskat kraftigt. Under 2009 adopterades 750 barn via adoptionsorganisationer jämfört med 170 barn under förra året. Den nedåtgående trenden kan delvis förklaras med att ivf-behandlingar har blivit effektivare, men också att nationella adoptioner i hemländerna tillämpas i högre grad.”

Reflektioner kring de 14 ursprungsländer som ska rädda Adoptionscentrum och i praktiken hela det svenska adoptionsprojektet under de kommande åren

I senaste numret av Adoptionscentrums (som är västvärldens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt) magasin Tidskrift om adoption (som tidigare hette Att Adoptera) presenterar organisationen stolt sin ”önskelista” för de kommande två verksamhetsåren (d v s 2020-2021) och illustrerar därmed på bästa/värsta tänkbara sätt att den internationella adoptionsverksamheten sedan länge har utvecklats till en ren och skär reproduktionsteknik/metod för västvärldens (och Sveriges) miljontals fr a vita (och fr a högutbildade och höginkomsttagande) barnlösa (hetero- och homo)par och singlar från att ursprungligen ha handlat om att hjälpa barn i nöd.
72049986_10156785390040847_8238466418757074944_n.jpg
 
Det handlar helt enkelt om att västerländska (och svenska) adoptionsförmedlare aktivt letar efter både nya och ”nygamla” ursprungsländer i den utomvästerländska världen (d v s den postkoloniala världen, som tidigare kallades Tredje världen) och i det postkommunistiska Central- och Östeuropa för att i stenhård konkurrens med varandra ”jaga” efter s k adopterbara barn i dessa länder i samarbete med lokala oftast mer eller mindre genomkorrupta (och därtill oftast hänsynslösa och brutala) s k ”child finders” (vissa av dem ingår i den västerlandiserade s k compradorbourgeoisien medan andra helt enkelt bara är streetsmart:a och gangsteraktiga ”fixare”) och ofta också med hjälp av västerländska (och svenska) expats (och fr a s k expatdamer) som bor och lever permanent i länderna i fråga.
 
Sammanlagt 14 ursprungsländer (Sydkorea har ratificerat Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner och fr a Serbien är då synnerligen genomkorrupt och ö/känt för sin oetiska adoptionsverksamhet men korruptionen i bl a Colombia, Panama, Vietnam, Filippinerna, Zambia och Madagaskar går ju tyvärr inte heller ”av för hackor” om en säger så) ska nu rädda Adoptionscentrum från konkurs mot bakgrund av att mängder av västerländska (och även svenska) adoptionsförmedlare just har ”kursat” och gått under på 2010-talet p g a att surrogatindustrin nu en gång för alla har kommit att konkurrera ut och ”krossa” adoptionsindustrin och så antagligen även i Sverige då innevarande år (d v s 2019) tros bli det första året någonsin då antalet utrikes födda och invandrade surrogatbarn överstiger antalet utrikes födda och invandrade adoptivbarn som då fr a vita (och fr a högutbildade och höginkomsttagande) barnlösa (hetero- och homo)par och singlar i Sverige har beställt och betalat (rundliga summor) för.
 
I den internationella adoptionens barndom i kölvattnet efter Andra världskriget och Koreakriget på 1950-talet handlade adoptionsverksamheten ursprungligen om att hjälpa och ”rädda” alla de (mixed race-)barn som hade ”kommit till” som ett resultat av att 100 000-tals vita och svarta amerikanska (imperie/Kalla kriget-)soldater var stationerade i ett flertal olika nordost/sydostasiatiska länder (i Sydkorea, Taiwan, Sydvietnam, Japan, Filippinerna o s v) och i många fall fick (mixed race-)barn med 10 000-tals lokala unga kvinnor men sedan nyliberaliseringen och finansialiseringen av (världs)ekonomin under andra halvan av 1970-talet och fr a på 1980-talet (och än mer efter Kalla krigets slut – perioden mellan 1989-2004 var då den internationella adoptionens ”guldålder” då sammanlagt kring 350 000 barn från de gamla kolonierna och från de f d kommunistiska länderna transporterades till Väst inklusive till Sverige för att adopteras) kom den internationella adoptionsverksamheten att just utvecklas till vad den är idag (om än en blek skugga av sitt forna jag mot bakgrund av att surrogatindustrin nu och till synes för gott har hunnit ikapp och överflyglat adoptionsindustrin).

De lesbiska gifta paren i Sverige är nu i stort sett ikapp heteroparen vad gäller att skaffa barn och vilket torde vara världsunikt

DN:s Lisa Röstlund skriver idag om Martin Kolks och Gunnar Anderssons studie ”Two decades of same-sex marriage in Sweden: A demographic account of developments in marriage, childbearing and divorce” som studerar samtliga par som bildades mellan åren 1995-2012 av över 4 miljoner inrikes födda invånare i åldrarna 16-48 år och som bl a undersöker andelen gifta par som skaffade barn inom 5 år och bl a framgår det att medan barnafödandet har gått upp kraftigt bland fr a de lesbiska gifta paren så har det minskat rejält bland heteroparen under samma tidsperiod:
67275799_10156623261670847_3291556957336371200_n.jpg
 
Av exempelvis alla parbildningar som skapades år 2008 mellan inrikes födda personer så fick 48% av alla lesbiska gifta par som bildades under det året barn innan år 2013 medan 52% av alla heteropar fick barn innan år 2013.
 
 
”Det framgår också att barnafödande bland kvinnoparen ökade kraftigt under perioden. Andelen som skaffat barn fem år efter ingånget äktenskap ökade från 6 till 48 procent. Samtidigt minskade andelen heteropar som skaffat barn, från 60 till drygt 50 procent. Vad den minskningen beror på har forskarna inga teorier kring.”

Ska Sverige tillåta altruistiskt surrogatmödraskap?

SvD:s ledarskribent Lydia Wålsten uppmanar idag MP att säga ja till att Sverige legaliserar altruistiskt surrogatmödraskap och vilket M, C och L idag står bakom medan S, V, FI, KD och SD tills vidare säger nej till det.

 

59022672_10156408551415847_5892887621956272128_n.jpg

Jag samtalar imorgon fredag på MP:s partikongress i Örebro om MP just ska förespråka införandet av altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige eller ej tillsammans med bl a Annika Hirvonen Falk, Malpuri Groth och Hanna Skanne.

 

zzz.jpg

Själv är jag då inte för det (år 2016 skrev jag t ex en DN Debatt-artikel tillsammans med bl a Yvonne Hirdman och Madeleine Leijonhufvud som krävde att Sverige ska förbjuda surrogathandel med barn: https://www.dn.se/debatt/forbjud-surrogathandel-med-barn-kopta-i-utlandet) samtidigt som att jag är medveten om att Sverige genom åren har tillåtit och även uppmuntrat (via pro-natalistiska argument och via ekonomiska incitament inte minst) de allra flesta reproduktionstekniker (t ex adoptivbarn, provrörsbarn, donationsbarn) som finns tillgängliga idag och just i Sverige tillkommer antagligen fler barn utanför kroppen per årskull än i något annat land i världen och just i Sverige tillåts dessutom även singlar (liksom självklart även samkönade par) att få reproducera sig utanför kroppen.
 
Uppemot 5% av alla barn som tillkommer i riket per år och per årskull har numera just tillkommit utanför kroppen, d v s de är antingen adoptiv-, provrörs-, donations- eller surrogatbarn, och detta ska vara den högsta siffran i världen för ett enskilt s k folkslag (de allra flesta som tillämpar de olika reproduktionsteknikerna är då majoritetssvenskar).
 
Just år 2019 är dessutom ett år då svensk historia skrivs vad gäller reproduktionstekniker: I år kommer fler surrogatbarn att invandra till Sverige än antalet adoptivbarn (både surrogat- och adoptivbarnen är då rent tekniskt-juridiskt invandrarbarn). Redan framåt 1980-talets slut gick antalet provrörsbarn om antalet adoptivbarn och sedan dess har också antalet donationsbarn (barn som tillkommer via donerade ägg och spermier) gått om antalet adoptivbarn så att antalet surrogatbarn nu i år går om antalet adoptivbarn är s a s en ”naturlig” och ”logisk” utveckling då de allra allra flesta singlar och par som skaffar barn utanför kroppen tack vare någon reproduktionsteknik vill ha ett barn som de är biologiskt, genetiskt och blodsmässigt relaterade till (liksom de facto barn som också ser ut som majoritetssvenskar, vilket adoptivbarnen sällan gör).
 
Med andra ord är risken (eller chansen, skulle nog SvD säga) stor att Sverige till slut också inför och tillåter surrogatmödraskap såsom flertalet västländer redan gör.