Category: reproduktion

Surrogatindustrin fortsätter att gå i adoptionsindustrins fotspår

Surrogatindustrin beter sig just nu precis som adoptionsindustrin alltid har gjort:
 
 
Genomkorrupta länder och s k ”failed states” föredras, lokal lagstiftning ignoreras eller kringås och företagen och verksamheten är hela tiden ”steget före” och flexibel, mobil och transnationell och försöker ständigt hitta nya länder att både operera i och emellan för att kunna tillfredssställa den närmast omätliga efterfrågan på barn som har blivit till utanför kroppen (d v s tack vare en reproduktionsteknik) i Väst där förekomsten av ofrivillig barnlöshet aldrig har varit större och mer utbredd än idag och mot bakgrund av de kraftigt fallande födelsetalen bland i huvudsak de infödda majoritetsvästerlänningarna.
 
I helgen ska f ö surrogatindustrin och pro-surrogatlobbyn i Sverige samlas till konferens i Stockholm: http://www.familiesthrusurrogacy.com/scandinavian-conference-12-august-2017
 
OBS: Jag är naturligtvis samtidigt mycket väl medveten om den oerhörda smärta och det fruktansvärda lidande som ofrivillig barnlöshet innebär och medför för ett närmast otaligt antal singlar och par i Sverige och i Väst och vilka självklart både är heteros och icke-heteros liksom den gigantiska demografiska utmaning som Väst står inför inom den närmaste framtiden p g a en i skrivande stund snabbt åldrande och/eller kraftigt åldrad infödd majoritetsbefolkning.

Den globala surrogatindustrin har nu utvecklats till en kopia av den globala adoptionsindustrin

Den globala surrogatindustrin är nu (redan) i praktiken och mer eller mindre en ren kopia av adoptionsindustrin som Kajsa Ekis Ekman påpekar:
 
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin lever för det första på att 1000-tals om inte 10 000-tals (i huvudsak medelålders och i huvudsak majoritetssvenska) hetero- och homosexuella singlar och hetero- och homosexuella par är ofrivilligt barnlösa i Sverige och att 100 000-tals om inte miljontals (i huvudsak medelålders och i huvudsak majoritetsvästerländska) hetero- och homosexuella singlar och hetero- och homosexuella par är ofrivilligt barnlösa i västvärlden, d v s efterfrågan på barn i Sverige och i västvärlden är fortsatt enorm och denna efterfrågan kommer antagligen även att växa i framtiden p g a att allt fler (majoritets)svenskar och (majoritets)västerlänningar antingen lever i ensamhushåll eller bor kvar i föräldrahemmet och även väntar allt längre med att ”skaffa” en s k stabil intimrelationspartner.
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin lever för det andra på att Sverige och västvärlden (närmast fullständigt desperat) hela tiden behöver fler och nya invånare p g a kraftigt fallande födelsetal och en alltmer obalanserad åldersstapel och vilket gör att i stort sett alla västländer numera tillåter sina invånare att ”beställa” och ”hämta hem” (surrogat- eller adoptiv)barn från i huvudsak icke-västerländska länder och i flera fall erhåller de dessutom bidrag och skatteavdrag för att de bidrar till att öka befolkningstillväxten.
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin lever för det tredje på att ett tyvärr alltför snabbt växande antal postkoloniala statsbildningar i Afrika, Asien, Latinamerika och Karibien ej är särskilt ”funktionella” längre och ej är särskilt ”stabila” längre och fr a är de mer eller mindre genomkorrupta och blir det tyvärr i allt högre grad. OBS: Att kategorisera och benämna majoriteten av de postkoloniala statsbildningarna i Afrika, Asien, Latinamerika och Karibien som varande ”icke-funktionella” och ”instabila” och just (genom)korrupta är naturligtvis rejält västcentriskt och denna bedömning utgår helt och hållet från västerländska normer och mått (och i sammanhanget kallas dessa icke-västerländska statsbildningar ofta för ”failed states” av västvärlden).
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin flyttar just nu från (icke-västerländskt) land till (icke-västerländskt) land och när ett visst (icke-västerländskt) land stoppar surrogat- eller adoptionsverksamheten p g a skandaler, oegentligheter och handel med barn så flyttar de båda industrierna vidare till nästa (icke-västerländska) land och så fortsätter det i all oändlighet då det alltid finns nya genomkorrupta (icke-västerländska) länder att verka i.
 
Både surrogat- och adoptionsindustrin blir slutligen just nu alltmer cynisk, alltmer brutal och alltmer ”primitiv” då enorma summor pengar är i omlopp, då mängder med människor både i västvärlden och i den utomvästerländska världen är anställda inom och inblandade i industrin och då efterfrågan på nya (surrogat- och adoptiv)barn från den utomvästerländska världen hela tiden växer i Sverige och i västvärlden från ofrivilligt barnlösa hetero- och homosexuella singlars och hetero- och homosexuella pars sida.

Mellan 1944-70 var det möjligt att upphäva en adoption av (ras)biologiska skäl

På 1910-, 20- och 30-talen tillkom en rad lagar (såsom exempelvis äktenskapslagen) som syftade till att lösa den s k befolkningsfrågan (som i praktiken var en s k rasfråga) och en gång för alla stoppa den svenska massutvandringen till USA (och till andra västerländska bosättarkolonier över haven) och som handlade om att säkerställa den fortsatta reproduktionen av den s k mervärdiga delen av den svenska befolkningen genom s k positiv rashygien (de s k mervärdiga uppmuntrades att reproducera sig så mycket som möjligt genom införandet av olika ekonomiska incitament och inrättandet av olika sociala välfärdstjänster såsom s k mödrapenning) medan den s k mindervärdiga delen av den svenska befolkningen som oftast kategoriserades och benämndes som s k sinnesslöa skulle förhindras att reproducera sig genom s k negativ rashygien (t ex genom steriliseringar och tvångsaborter) och på 1940-talet (d v s mitt under brinnande världskrig) skärptes flera av dessa lagar och blev än mer (ras)biologiska (såsom exempelvis steriliseringslagen).
 
Ett exempel på det är den svenska adoptionslagen som tillkom 1917 och som reviderades 1944 och då införde möjligheten för adoptivföräldrarna att kunna upphäva en adoption retroaktivt om barnet visade sig vara just s k sinnesslött eller uppvisade en sjukdom som kunde kopplas till s k genetiska defekter hos barnet (och dess biologiska föräldrar) och denna möjlighet upphävdes inte förrän 1970 som ett resultat av den s k 68-revolutionen efter att vänsterorienterade journalister och socionomer hade ”kampanjat” för att få denna möjlighet upphävd.
15826321_10154267958045847_2594872267666653540_n.jpg
 
Mellan 1944-70 upphävdes 100-tals adoptioner i landet (mellan 1918-70 genomfördes ungefär 50 000 adoptioner i Sverige och på den tiden handlade det mestadels om inrikes födda adoptivbarn – ofta kom barnen från underklassen och den lägre arbetarklassen och ofta tillhörde adoptivföräldrarna överklassen och den övre medelklassen) efter att adoptivbarnen hade förklarats som s k sinnesslöa eller bevisats ha s k genetiska defekter och oftast gick det tyvärr illa eller t o m mycket illa för de ”avadopterade” adoptivbarnen vilka antingen blev ”omadopterade” till en ny adoptivfamilj, mer eller mindre dumpade på barnhem eller helt sonika utkastade på gatan.

Om den rödgröna regeringens höjning av adoptionsbidraget: I Sverige är adoption en reproduktionsteknik

I Sverige betraktas adoption i det närmaste helt och hållet som en reproduktionsteknik som behandlas och omtalas i konsumenttermer (och därmed utifrån ett vuxen- och adoptantperspektiv liksom utifrån ett mottagar- och värdlandsperspektiv) trots att det inte finns en enda överstatlig text som talar om föräldraskap som en mänsklig rättighet (d v s det finns inte en enda skrivning som t ex säger att det är en mänsklig rättighet att få barn och att få bli förälder) och trots att det inte finns en enda överstatlig text (t ex inom FN- eller EU-systemen) som betraktar adoption som en reproduktionsteknik:
 
”Att adoptera har blivit allt dyrare – men bidraget har länge legat still. Nu höjs beloppet, något som kan hjälpa personer som inte har de högsta inkomsterna att bilda familj.
– Det är troligt att det har en omfördelande effekt, att det inte främst är de allra rikaste som kommer ifråga för adoption, säger Ann-Zofie Duvander, utredare på Inspektionen för socialförsäkringen (ISF).
Att adoptera ett barn från Kina kostar i dag till exempel ungefär 269 000 kronor, enligt Adoptionscentrum. Bidraget från staten: 40 000 kronor. I höstbudgeten föreslås en höjning av adoptionsbidraget till 75 000 kronor, vilket bedöms innebära att fler i medelinkomstgruppen kan adoptera. TT”
 
En gång i tiden betraktades adoption lite som hur vi idag talar om och ser på kvotflyktingar och ensamkommande och inga kostnader var överhuvudtaget involverade: Det var fr a fr o m 1980-talet med nyliberaliseringen av (världs)ekonomin och när adoptionsindustrin blomstrade som adoptionsavgifterna rusade i höjden och därefter har minnet av hur adoptionsverksamheten uppkom bleknat rejält.
 
Det allra mest skandalösa är dock det fullkomligt absurda faktumet att sedan slavhandeln med afrikaner och kulierhandeln med asiater avskaffades på 1800- och 1900-talen och sedan trafficking av kvinnor började fördömas och förbjudas av ett i stort sett enat världssamfund som idag är rörande överens om att människohandel är fel och att ingen människa ska ha en prislapp på sig så fortsätter adoptionsverksamheten som om ingenting har hänt och som om ingen ser vad som händer och inte ens de mest radikala postkoloniala och antirasistiska eller för den delen feministiska, socialistiska och vänsterliberala kritikerna verkar förstå vad som pågår.Om 

Land efter land i den postkoloniala världen reglerar, inskränker eller förbjuder västerlänningars möjlighet att adoptera eller nyttja surrogatmödraskap

Politiskt reaktionära, kulturkonservativa och extremnationalistiska ledare, partier och rörelser är inte bara på stark frammarsch i västvärlden utan är det också i den postkoloniala och utomvästerländska världen där de i många fall (liksom i västvärlden) i praktiken redan styr och har tagit över makten och en av ytterst få positiva konsekvenser av denna reaktionära, konservativa och nationalistiska våg som formligen översvämmar den postkoloniala och utomvästerländska världen och som också innebär en allt aggressivare antivästerländsk politik är (åtminstone enligt mig) de bakslag efter bakslag som den västerländska reproduktionsindustrin har drabbats av under de senaste åren med kraftigt fallande adoptionssiffror, adoptionsbyrå efter adoptionsbyrå som går i konkurs, land efter land som lagstiftar om och reglerar både adoptions- och surrogatverksamheten och ett ökande antal länder som t o m förbjuder utlänningar, som i praktiken innebär västerlänningar, från att adoptera eller nyttja och anlita surrogatmödrar i respektive land.

Samtidigt har den västerländska efterfrågan på och det västerländska behovet av barn aldrig varit större än i skrivande stund, d v s aldrig någonsin har så många västerlänningar och både singlar (både kvinnor och män dessutom) liksom par (både gifta par, sambos och allt oftare och numera också särbos) och hetero- liksom icke-heterosexuella velat och försökt reproducera sig utanför kroppen, d v s med hjälp av reproduktionstekniker av alla de slag och samtidigt har heller aldrig fruktsamhetstalen bland de västerländska majoritetsbefolkningarna varit så låga som just nu när västland efter västland tvingas se sina infödda majoritetsbefolkningar åldras och ”tyna bort” för varje år som går och dessutom allt snabbare och alltmer oåterkalleligt (d v s det är numera helt enkelt biologiskt omöjligt att vända denna trend och få upp födelsetalen bland de västerländska majoritetsbefolkningarna).

Sedan är det så klart en stor sorg för den enskilde individen när så många majoritetsvästerlänningar som lever just nu kommer att dö barnlösa liksom att det är tragiskt att västerlänningarna hela tiden stadigt minskar i antal liksom som andel av världsbefolkningen.
”Members of the East African Legislative Assembly, who are currently sitting in Kampala, want EAC partner states to abolish international child adoption to stop the likelihood of children falling into the hands of traffickers. EALA on August 19 passed a general purpose report on the rights of the child, which wants EAC partner states — Uganda, Kenya, Tanzania and Burundi — to change their laws to restrict adoption of children to their nationals only.”
”I Indien har regeringen lagt fram ett omtalat lagförslag som ska förbjuda kommersiellt surrogatmödraskap. Om parlamentet stödjer förslaget kommer varken indiska medborgare eller utlänningar längre kunna betala fattiga kvinnor för att föda fram deras barn.”

Sverige – världsrekord i omhändertaganden av barn, adoptioner och reproduktionstekniker

Igår blev jag kontaktad av en fransk sociolog och demograf som har föresatt sig att skriva Västeuropas adoptionshistoria, d v s historien om hur 100 000-tals barn från den utomvästerländska världen och fr a från Europas (och Japans) gamla kolonier (och efter 1989 även från Central- och Östeuropa och den gamla Andra världen) har kommit att adopteras till Västeuropa sedan efterkrigstiden i skuggan av både avkolonialiseringen, Kalla kriget, den postkoloniala invandringen och det s k kriget mot terrorismen: Inte för inte har en demograf betecknat den internationella adoptionen som ”den tysta migrationen” och inte minst då ytterst få forskare och statistiker genom åren knappt ens har bemödat sig om att studera denna barnmigration och dessa barnmigranter (d v s de adopterade).
 
Den franske forskaren är särskilt intresserad av Sverige och (majoritets)svenskarna, det land och det folk som ojämförligt har adopterat allra flest utlandsfödda barn per capita, och förvånas dels över att svenskarna har adopterat sådana enorma mängder barn med tanke på landets demografiska litenhet och dels över att svenskarna har adopterat barn från alla utomvästerländska länder och gamla kolonier utan urskiljning vilket skiljer Sverige från de andra västeuropeiska länderna:
 
Fransmännen har då i huvudsak genom åren främst adopterat barn från sina gamla kolonier (Vietnam, Algeriet, Haiti, Mali, Libanon o s v), Storbritannien (Indien, Uganda, Brittiska Karibien, Sydafrika o s v) och Spanien (Latinamerika och Filippinerna) likaså liksom Belgien (Kongo, Rwanda och Burundi) och Nederländerna (Indonesien, Surinam o s v) men svenskarna har helt enkelt och fullständigt urskiljningslöst i någon slags antirasistisk (och kanske också antifascistisk) och icke-diskriminerande ”alla ska med”- och ”alla får vara med”-anda vid det här laget hunnit adoptera barn från i stort sett samtliga suveräna nationalstater i Tredje världen förutom några enstaka polynesiska öriken.
 
Svenskarna har därtill dessutom hunnit ”täcka av” i stort sett samtliga västländer – d v s svenskarna har också genom åren adopterat barn även från de nordiska grannländerna, från nästan alla väst-, syd- central- och östeuropeiska länder OCH från Nordamerika (fr a blandade svarta barn) och Australien (f r a aboriginska barn).
 
Sverige är med andra ord inte bara ”Tredje världens vita moder” utan i praktiken något av alla världens barns moder – d v s det land som likt Jesus verkligen lever efter devisen ”låt barnen komma till mig”.
 
Och som om detta inte räckte så har den franske forskaren uppmärksammat att Sverige verkar ha demografiskt världsrekord i biopolitiska (och nekropolitiska) barnavårdsinterventioner (inom landet) under högmoderniteten (mellan ca 1920-80): Inget annat land i världen verkar per capita ha lyckats institutionalisera, fosterhemsplacera och adoptera bort (inhemskt) så många av sina egna barn (d v s svenska medborgare inom rikets gränser) som just Sverige förutom att landet under samma tidsperiod också uppvisade mycket höga per capita-siffror vad gäller 10 000-tals tvångsinstitutionaliseringar, tvångsaborter och tvångssteriliseringar.
 
Och slutligen – idag sägs det att (majoritets)svenskarna mycket väl kan vara det folk på jorden som reproducerar sig ”utanför kroppen” allra mest per capita (d v s genom ett flertal och växande antal olika reproduktionstekniker).
 
Svenskarnas avantgardistiska relation till och syn på allt som rör reproduktion, biopolitik, barn och familjebildning har m a o sannerligen varit absolut världsunik åtminstone under de senaste hundra åren.

RFSU och pro-surrogatindustrilägret fortsätter att hävda att de verkar för barnets bästa

RFSU fortsätter att försvara den globala surrogat- och reproduktionsindustrin på sedvanligt upptrissat och smått hysteriskt ”vänsterliberalt”, ”feministiskt” och ”antirasistiskt” ”vi är för barnets bästa”-vis:

 

http://www.dagensarena.se/opinion/rfsu-offra-inte-barnen-for-en-politisk-markering

 

”Barn föds i dag in i statslöshet, saknar vårdnadshavare och drabbas i sin migrationsprocess vilket är oerhört allvarligt, något utredningen inte valt att föreslå lösningar till trots att de är väl kända. Att i detta läge, som argument för att inte lösa situationen för barnen, hänvisa till den påstådda avsaknaden av forskning och kunskap samtidigt som utredningen visar att den forskning som finns pekar mot att barnen som tillkommit via surrogatarrangemang mår lika bra som andra barn, är inget annat än ansvarslöst.”

 

För det första så har surrogatbarnen tillkommit och existerar som just nu levande homo sapiens sapiens-organismer, d v s som just människobarn, enkom och helt och hållet då vuxna generellt högutbildade och höginkomsttagande svenskar och västerlänningar faktiskt har skapat och beställt dem, och för det andra så bygger den svenska surrogatutredningens påstående att det går lika bra för surrogatbarnen som för andra barn på falska och felaktiga premisser och paralleller då surrogatutredningen, på samma sätt som den svenska s k homoadoptionsutredningen en gång gjorde, hänvisar till undermålig adoptionsforskning som felaktigt säger att det går lika bra för adopterade som för icke-adopterade:

 

Det finns nämligen ingen longitudinell och komparativ forskning överhuvudtaget om hur det går för surrogatbarnen då de allra flesta surrogatbarn i Sverige och i västvärlden fortfarande just är barn medan all samlad barn- och familjeforskning tyvärr och omvänt visar och indikerar att det överlag och generellt går sämre för ALLA barn som har tillkommit utanför kroppen och för alla icke-biologiska barn överhuvudtaget vare sig det handlar om adoptivbarn, fosterbarn och styvbarn eller om provrörsbarn, donationsbarn och sannolikt även surrogatbarn, d v s inget pekar mot att det kommer att gå bättre för surrogatbarnen i framtiden utan tvärtom kommer det troligen att gå sämre för dem såsom det gör för alla andra icke-normativa barn när de jämförs med hur det går för alla biologiska ”normbarn” som tillkommit ”i sängen”.

 

Det faktum att det går sämre för adoptivbarnen, provrörsbarnen, donationsbarnen o s v o s v betyder så klart inte att dessa icke-normativa barn inte ska få finnas till och än mindre att de inte ska få bli till, och att det går sämre för dem handlar så klart inte på något sätt heller om att de är ”damaged goods”, ”undermåliga” och ”livsodugliga” i sig utan snarare handlar det om att den svenska och västerländska kulturen forfarande i praktiken är både blodcentrerad och DNA-fixerad, d v s biologistisk och essentialistisk, trots allt retoriskt hyllande av icke-normativa intimrelationer, icke-normativa familjer och icke-normativa barn.

 

Sedan betyder allt ovanstående att det fortfarande måste vara både politiskt och etiskt möjligt att både försvara utsatta kvinnors reproduktiva rättigheter i fr a Tredje världen och Östeuropa liksom att förstå och även känna sympati och empati med alla miljontals svenska och västerländska HBTQ-personers, funkispersoners, singlars och övre medelålders önskan att få reproducera sig.