Kategori: representation

Intervjuad tillsammans med Allbrights Amanda Lundeteg om behovet av statistik om raslig-etnisk mångfald inom näringslivet

Denna vecka intervjuas Allbrights Amanda Lundeteg och undertecknad i (bransch)tidningen Aktuell hållbarhet (vi råkar f ö båda vara utlandsadopterade men det är nog bara en slump att det är så) angående varför det svenska näringslivet och industrin samt svenska myndigheter och organisationer idag tar fram och redovisar statistik om kön liksom ibland även om ålder och om andra faktorer/kategorier men inte om ras, etnicitet, språk, religion o s v för att mäta och följa upp mångfald och representation.

Vad gäller svenska företag och koncerner så är det just nu i stort sett bara Axfood och Swedish Match av 100 undersökta svenska storföretag och mellanstora företag, vilka sammantaget har miljontals anställda i Sverige liksom världen över, som ens försöker kartlägga, mäta och redovisa någonting alls i sammanhanget och då handlar det enbart om utländsk bakgrund ”rakt av” enligt SCB:s definition/data, d v s ungefär som SVT och SR också gör idag men utan att på något sätt göra en åtskillnad mellan t ex utrikes födda/invandrare och ”andrageneration:are” eller mellan nordisk och utomeuropeisk bakgrund. 

”Mer än en tredjedel av Sveriges befolkning har numera någon form av utländsk bakgrund. Denna demografiska förändring innebär att Sveriges befolkning i dag kan jämföras med traditionella mångkulturella länder som USA och England. Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik vid Karlstads universitet, menar att det här innebär att företag i den mån det är möjligt behöver kartlägga den etniska mångfalden för att motverka diskriminering.

– Demografin pockar på att man behöver hantera de här frågorna. Kön har blivit den överordnade principen när vi tänker på mångfald och representation. Men utöver detta har en betydande del av den svenska befolkningen i dag någon form av utländsk eller minoritetsbakgrund. Det är den andra stora mångfaldsaspekten som behöver lyftas, säger Tobias Hübinette.

Amanda Lundeteg, vd på Allbright, instämmer i behovet av mer statistik kring hur det ser ut med etnisk mångfald på företag. 

– Jag menar att företag, precis som med kön och ålder, behöver räkna och ha statistik för att veta hur det ser ut kring etnisk mångfald. Vi behöver fakta på bordet för att veta hur man ska jobba för att motverka diskriminering, säger Amanda Lundeteg.

Hon påpekar också att företag borde sätta mål som rör etnisk mångfald om de inte redan har gjort det. Helst ska målen vara tydliga, kvantifierbara och lätta att följa upp.”

(…)

”Jämlikhetsdata är en metod för att ta fram statistik genom frivilliga och anonyma enkäter som bygger på självidentifikation. Metoden används för att kunna samla in aggregerade, anonyma data baserade på demografisk minoritetskategorier och diskrimineringsgrunder, exempelvis etniskt ursprung, hudfärg eller sexuell läggning.

Metoden har vid flera tillfällen förespråkats av EU-kommissionen, Europarådet och olika FN-organ. FN:s rasdiskrimineringskommitté, CERD, har kritiserat Sverige för bristen på statistik som synliggör ojämlikhet på etnisk grund och rekommenderat införande av jämlikhetsdata. Jämlikhetsdata används i flera länder, såsom Storbritannien och USA, men när metoden har kommit på tal i Sverige har den tenderat att väcka debatt. Metoden har även fått kritik inom delar av forskarvärlden, bland annat för att etablera ett tänkande där människor delas in efter rasistiska kategorier.

– Så fort ett företag, en myndighet eller en förening i Sverige börjar ställa frågor om religion, etnicitet eller språk blir det ramaskri även om det sker anonymt. I Sverige vill vi inte prata om etnisk mångfald på grund av vad forskare kallar för den svenska färgblindheten. Det finns en rädsla för att prata om något annat än inrikes och utrikes födda, säger Tobias Hübinette som sedan flera år tillbaka har förespråkat användningen av jämlikhetsdata.

Han säger att det har gjorts undersökningar som visar att individer som tillhör minoritetsgrupper generellt sett inte upplever att den här typen av datainsamling är problematisk om det finns ett uttalat antidiskrimineringssyfte med att ställa frågorna.

Rent juridiskt skulle jämlikhetsdata mycket väl kunna användas av företag och organisationer för att få en bild av mångfalden i bolaget, enligt Tobias Hübinette. Det viktiga är dock att det är tillräckligt många respondenter i enkäten.

– Det är förbjudet att kartlägga etnisk mångfald när det går att koppla siffrorna till en viss person, men det är inte något problem över huvud taget att samla in och redovisa siffror som inte går att koppla till en person.”

Ny studie om icke-vitas förekomst i svenska tv-reklamfilmer

Sayaka Osanami Törngrens och Sofia Ulvers nya artikel ”Who is marketised in colour-blind Sweden? Racial and ethnic representation in Swedish commercials 2008–2017“ som hittas i den akademiska tidskriften Genealogy utgörs av och redovisar den mest omfattande studien någonsin som undersöker svensk tv-reklam utifrån ras och etnicitet:

https://www.mdpi.com/2313-5778/4/4/100/htm

Studien undersöker sammanlagt 676 svenska reklamfilmer/inslag som har sänts på svenska (kommersiella) tv-kanaler (och som oftast också hittas på Youtube liksom på företagens egna hemsidor och vilka ofta också har visats på landets biografer) under perioden 2008-17 och kommer bl a fram till följande:

Åtminstone 1/4 av inslagen innehåller någon icke-vit person även om andelen varierar över tid och fr a gäller det (året efter det s k flyktingkrisåret) 2016 då det handlade om hela 53% medan det exempelvis handlade om lite mer än 10% 2009 och 2011.

Samtidigt finns det stora skillnader i hur de vita och icke-vita rollerna, skådespelarna och karaktärerna framträder och framställs:

De vita rollerna innehar nästan alltid huvudrollen (i 91,1% av alla reklamfilmer som innehåller vita roller) och talar och säger något medan endast 21,6% av de icke-vita karaktärerna gör det i de inslag som innehåller icke-vita skådespelare (för ”toppåret” 2016 gällde t ex siffran 22,5%).

Detta faktum, i kombination med att de icke-vita karaktärerna mer sällan framträder som familjemedlemmar, vänner eller kollegor i filmerna utan mest bara som bakgrundskaraktärer och biroller som agerar i isolering tyder på att många icke-vita skådespelare mest bara ”dyker upp” i filmerna för att kommunicera en slags ”tokenism”-mångfald och antirasism.

I 18,5% av reklamfilmerna interagerar vidare de vita och icke-vita karaktärerna med varandra och intressant nog ökar denna proportion med åren från 6,3% 2008 till 20,4% 2017.

Slutligen visar en kvalitativ substudie som också redovisas i artikeln att personer med bakgrund i subsahariska Afrika tenderar att just interagera med de vita karaktärerna mer än andra minoriteter och tenderar att förekomma när heterosexuella interrasiala blandrelationer representeras och då är mannen nästan alltid svart och kvinnan vit.

Mediebranschen tillhör idag en av de mest homogena sfärerna inom det svenska arbetslivet och uppskattningsvis uppemot 5% av branschens cirka 17 000 anställda har idag utomeuropeisk bakgrund

DN:s Georg Cederskog, Kajsa Haidl och Johanna Färlin skriver idag om frågan om raslig mångfald inom den svenska mediebranschen för det är då det BLM-uppropet på Sveriges Radio (se https://vemssr.wordpress.com) fr a handlar om – d v s det handlar egentligen inte om invandrare eller om personer med utländsk bakgrund i allmänhet utom specifikt om andelen icke-vita på Sveriges Radio.

Den svenska mediebranschen sysselsätter kring 17 000 anställda i hela landet och idag har över 33% av alla invånare någon slags utländsk bakgrund och kring 20% någon slags utomeuropeisk dito och de siffror som finns rörande den svenska mediebranschen visar bl a att:

År 2016 hade ungefär 3% av SVT:s kring 2500 anställda utomeuropeisk bakgrund motsvarande ett 70-tal personer och varav åtskilliga sannolikt inte var journalister utan arbetade med andra (OBS: så klart också minst lika viktiga) arbetsuppgifter. Samma år hade 8% av samtliga chefer på de tre public service-medieföretagen SVT, SR och UR utländsk bakgrund av något slag och varav några enstaka hade utomeuropeisk bakgrund. Två år dessförinnan – år 2014 – visade en undersökning att runt 3% av landets yrkesverksamma journalister hade utomeuropeisk bakgrund.

Jag var själv under många år på 1990- och 2000-talen verksam inom den svenska mediebranschen och jag var i olika sammanhang tidvis ”inhyrd” hos flertalet av de stora redaktionerna i huvudstadsregionen och såg därigenom bl a SVT, TV4, SR, DN, Expressen och Aftonbladet inifrån och på den tiden var mediebranschen verkligen öronbedövande vit och homogen och jag minns dessutom också att det formligen vimlade av anställda vars (hetero- eller homosexuella) partners, syskon, barn och/eller föräldrar också arbetade inom branschen och i alltför många fall t o m på samma arbetsplats och redaktion.

Då Sverige och svenskarna, och kanske särskilt den generellt antirasistiska svenska mediebranschen och de generellt antirasistiska svenska journalisterna och mediecheferna tycker hjärtligt illa om och rent ut sagt avskyr eller t o m hatar siffror och data om raslig mångfald och om att räkna, ”sortera” och ”peka ut” som det heter i sammanhanget (”det är så fel att dela upp så”, ”jag tänker inte ens så själv”, ”jag är så emot att tänka på det sättet” eller ”jag avskyr SD och är så rädd för att räkna och sortera människor på SD:s sätt” – endast 2,5-3% av den svenska journalistkåren röstar då på SD) så saknas tyvärr fortfarande statistik om den rasliga mångfalden inom den svenska mediebranschen som annars genomsyras av att vara 100% pro-mångfald (liksom pro-invandrarna och pro-minoriteterna o s v) men det går att anta att år 2020 så kan möjligen uppemot 5% av branschens cirka 17 000 anställda ha utomeuropeisk bakgrund:

”Den svenska medievärlden är inget föredöme när det gäller mångfald och representation bland de anställda. Fackklubbsordförandena på de stora mediehusen som DN talat med menar att det finns stora brister.”

(…)

”Frågan om mångfald inom den svenska mediekåren är inte ny, men har återaktualiserats på nytt i och med uppropet samt sommarens Black lives matter-rörelse. Så hur ser det ut på de svenska mediehusen – och hur arbetar man för att komma till bukt med problemen?”

(…)

”Samtliga tillfrågade klubbordförande på mediebolagen är dock kritiska till hur deras medieföretag arbetar med representationen.

– Det är ju inte så att vi speglar samhället i stort, jag tror inte att det på nyhetsredaktionen är tjugo procent anställda som inte är födda i Sverige. Men man kan väl hoppas att vi kan bevaka den frågan ändå, säger Victoria Banozic, fackklubbsordförande på TV4.”

(…)

”Thomas Berglund, fackklubbsordförande på Svenska Dagbladet, ser uppenbara brister på tidningens redaktion när det gäller just representationen.

– Vi har bara en medarbetare hos oss som får representera den och det är Negra Efendić (vinnare av Stora Journalistpriset 2016). Det har inte varit någon stor debatt om detta, men det har legat och bubblat länge från klubbens sida att vi skulle vilja se en bättre representation. Men det kommer man ju inte att få till om man inte aktivt har den strategin, konstaterar han.”

(…)

”Göteborgs-Postens klubbordförande Gabriella Mohoff poängterar att det genomfördes en stor enkät på redaktionen i samband med metoo och att den inte visade några stora problem sammantaget.

– Men då ska man också veta att vi inte har jättemånga medarbetare som har utländsk bakgrund, vi är 112 anställda och cirka 10 procent av dem har utländsk bakgrund.

DN:s Anders Forsström säger att varken redaktionen eller ledningen är representativa för Sveriges befolkning.

– Men representation är något som vi talar om regelbundet. Det finns en strävan att förbättra den. Från fackets sida uppmanar vi särskilt att ge vikarier av en annan etnisk bakgrund än svensk en chans.”

(…)

”SVT:s Hanna Nyberg berättar hur public service-företaget nu kommer att gå igenom hundra rekryteringar för att klarlägga hur de gick till.

– Det är bra för det finns rekryteringar där det är andra kompetenta sökande som inte får jobben och det har inte bara med etnicitet att göra utan också ålder till exempel, påpekar hon.”

(…)

”Sveriges Television har i dag totalt 22 procent anställda medarbetare som har en eller flera föräldrar som är födda utanför Sverige – och det ligger under genomsnittet i Sverige, säger hon.”

Endast kring 10 procent av de svenska barnbokskaraktärerna är icke-vita

Har i dagarna erhållit en studentuppsats författad av Josef Schatii vid Institutionen för kultur och samhälle vid Linköpings universitet som utgörs av en kvantitativ studie som undersöker den rasliga och etniska representationen och mångfalden i de mest (ut)lånade barnböckerna under 2019 i en mellanstor svensk stad – sammanlagt hela 159 boktitlar – och jag måste erkänna att även jag är rätt chockad av resultatet.

KARA.jpg

Att den svenska barn- och ungdomskulturen i allmänhet och barn- och ungdomslitteraturen i synnerhet är extremt homogen har så klart även jag förstått sedan länge men uppsatsens siffror är då rejält anmärkningsvärda mot bakgrund av att kring 45% av alla barn idag har utländsk bakgrund och ungefär 1/3 har utomeuropeisk dito och siffrorna kan sannolikt förklaras på följande sätt (OBS – detta är då ett citat från Shatiis uppsats):

”Sammantaget räknades 107 författare och illustratörer för de utvalda böckerna. Av de 56 författarna som kom med i urvalet hade enbart två utländsk härkomst och bland de 51 illustratörerna var antalet tre. Bland författarna är den ena Mervi Lindman som har finsk bakgrund och den andra är Katerina Janouch som är född i Tjeckien. Bland illustratörerna fanns Kadri Ilves som har estniskt påbrå, Salla Savolainen som är finsk och Benjamin Chaud som är fransk.”

Läsåret 2018/19 antogs 100 s k ”andrageneration:are” som doktorander och bland de utrikes födda tillhörande årskullen 1993 hade endast 15% av alla som var födda i Somalia och Thailand påbörjat en högskoleutbildning vid 25 års ålder

Idag har nya siffror publicerats rörande andelen högskolenybörjare med utländsk bakgrund (minus/exkluderande inresande studenter från andra länder) vid landets samtliga lärosäten under läsåret 2018/19:
STUD
 
andel högskolenybörjare med utländsk bakgrund läsåret 2018/19: 26% (av dessa var 6100 födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar medan 10 800 var utrikes födda)
 
andel högskolenybörjare med utländsk bakgrund läsåret 2018/19 uppdelat på världsdelar: Asien 46%, Europa 44%, Afrika 16%, Sydamerika 5%
 
Högst andel högskolenybörjare med utländsk bakgrund hittades inom receptarieutbildningen och tandläkarutbildningen (78% respektive 77%) medan lägst andel hittades inom officersutbildningen (6%). Vad gäller områden så hittades den högsta andelen inom medicin och odontologi (52%) och därefter följde vård och omsorg (47%). Lägst andel hittades inom det konstnärliga området (17%).
 
Röda Korsets högskola och Ersta Sköndal Bräcke högskola var de lärosäten med högst andel högskolenybörjare med utländsk bakgrund (43% vardera) och därefter följde Södertörns högskola (37%) medan lägst andel hittades vid Johannelunds teologiska högskola (7%).
 
Bland födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar, d v s de s k ”andrageneration:arna”, hade 46% bakgrund i Asien och 44% bakgrund i Europa. De s k ”andrageneration:arna” var också den grupp som oftast hade studerat utomlands (10%) jämfört med studenter med svensk bakgrund (8%).
 
Bland de utrikes födda högskolenybörjarna under läsåret 2018/19 hade 51% bakgrund i Asien och 31% i Europa. Syrien var det vanligaste födelseland med 1570 högskolenybörjare och därefter följde Irak med 1350 högskolenybörjare.
 
Bland de utrikes födda som var födda år 1993 hade 52% som var födda i Ryssland påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder och därefter följde de med bakgrund i Bosnien (51%) följda av de som var födda i Tyskland (43%). Lägst andel hittades bland dem som var födda i Somalia och Thailand (15% vardera) och därefter i Afghanistan (20%).
 
Av de utrikes födda i årskullen födda 1993 var andelen som påbörjat svenska högskolestudier vid 25 års ålder uppdelat på kontinenter/regioner högst bland de med bakgrund i Nordamerika (48%) och näst högst bland utrikes födda med bakgrund i Norden utom Sverige (39%) medan den lägsta andelen hittades bland personer med bakgrund i Afrika (21%).
Bland de s k ”andrageneration:arna” som var födda år 1993 hade 66% som hade bakgrund i Ryssland påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder och därefter följde de med bakgrund i Bosnien (60%).
 
Läsåret 2018/19 hade slutligen 27% av alla doktorandnybörjare utländsk bakgrund (minus/exkluderande inresande studenter från andra länder) vid landets samtliga lärosäten. Av dem var 430 utrikes födda och 100 födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar.
DOKT
 
De allra flesta doktorandnybörjarna med utländsk bakgrund hade bakgrund i Europa och Asien. Högst andel uppvisade KTH med 39% och därefter följde KI med 37% och lägst andel hittades vid Linnéuniversitetet (7%).
 
Vad gäller områden så hittades den högsta andelen inom medicin och hälsovetenskap (32%) samt teknik (30%) och den lägsta inom lantbruksvetenskap och veterinärmedicin (endast någon enstaka procent vardera).
 
Bland utrikes födda doktorandnybörjare hade de flesta bakgrund i Europa (57%) och de födelseländer som flest utrikes födda doktorandnybörjare hade sin bakgrund i var Grekland och Tyskland (7% vardera).
 
Bland de exakt 100 doktorandnybörjarna som var födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar under läsåret 2018/19, d v s bland de s k ”andrageneration:arna”, hade de flesta bakgrund i Europa: Det enskilt vanligaste ursprungslandet var Finland (20%) följt av Iran och Polen (13% vardera).
 
antal ”andrageneration:are” som var doktorandnybörjare under läsåret 2018/19: 100
bakgrund i Asien: 31 (i Iran 13)
bakgrund i Europa: 30 (i Polen 13)
bakgrund i Norden: 25 (i Finland 20)
bakgrund i Afrika: 8
bakgrund i Nordamerika: 7
bakgrund i Sydamerika: 3

De utrikes födda fortsätter att vara underrepresenterade bland politikerna och bland de som innehar ett förtroendeuppdrag

Nu har siffrorna rörande de närmare 61 000 personerna i landet som innehar ett politiskt förtroendeuppdrag i kommunerna, landstingen/regionerna och riksdagen sedan 2018 års (tre) val publicerats och som vanligt visar de att äldre, inrikes födda män med hög utbildning och höga inkomster är kraftigt överrepresenterade och helt enkelt dominerar den svenska politiken medan kvinnor, yngre, lågutbildade, låginkomsttagare och utrikes födda är underrepresenterade och särskilt gäller det just de utrikes födda invånarna:
XXX.jpg
 
andel utrikes födda i totalbefolkningen: 21%
 
andel utrikes födda bland de förtroendevalda i kommunerna: 10%
andel utrikes födda bland ledamöterna i kommunstyrelserna: 7%
andel utrikes födda bland de hel- och deltidsarvoderade förtroendevalda i kommunerna: 6%
andel utrikes födda bland ordförandena i kommunernas nämnder och styrelser: 4%
 
Vad gäller partier så uppvisar MP den högsta andelen utrikes födda (14%) bland sina förtroendevalda politiker i kommunerna och därefter S och V (12% vardera), KD (11%) samt SD (9%).
 
De flesta utrikes födda som innehar ett förtroendeuppdrag är födda i övriga Norden eller i Europa medan de som är födda utanför Europa är underrepresenterade.

Andelen av landets folkvalda politiker som är utrikes födda och som har utländsk bakgrund fortsätter att överlag vara mindre än vad den borde vara

SCB har idag publicerat nya uppdaterade siffror rörande landets folkvalda politiker efter 2018 års val och vad gäller andelen som är utrikes födda och som har utländsk bakgrund håller de tidigare trenderna tyvärr i sig:
NY.jpg
 
Andelen folkvalda politiker som inte har majoritetssvensk bakgrund har visserligen ökat över tid men är på intet sätt representativ mot bakgrund av ökningen av andelen som är utrikes födda och som har utländsk bakgrund i väljarkåren i stort.
 
Bland de folkvalda politikerna som är utrikes födda och som har utländsk bakgrund dominerar de som har bakgrund i övriga Norden, i Europa och i västvärlden i stort: Bland exempelvis riksdags- och landstings/regionpolitikerna som är utrikes födda kommer 55% från ett europeiskt land och bland kommunpolitikerna handlar det om 62%. Framför allt är det vanligt att utrikes födda folkvalda kvinnor är födda i ett annat nordiskt land.
 
Vad gäller andelen folkvalda politiker som är födda i Afrika är andelen framför allt låg bland kvinnorna och när det gäller andelen som är födda i Asien är andelen låg generellt i förhållande till hur stor denna grupp är i väljarkåren i stort.
 
 

0,4% av de svenska storbolagens styrelseledamöter är idag födda utanför Europa

Att ej mer än en tredjedel av storföretagens styrelseledamöter består av kvinnor är naturligtvis förskräckligt men bara 6,4% av desamma har då utländsk bakgrund och endast 0,4% har utomeuropeisk bakgrund.
79386988_10156976805320847_1073927645760061440_n.jpg
 
År 2015 genomförde SVT den s k #Vitabolag-undersökningen, som formligen mosades sönder av ilskna och vreda färgblinda antirasistiska kritiker på både höger- och vänsterkanten då den upplevdes som ”identitetspolitisk”, ”essentialistisk”, ”biologistisk” och fr a ”rasbesatt” och ”rasfixerad”, men som samtidigt visade att de svenska börsnoterade och multinationella storbolagens styrelseledamöter och direktörer är överväldigande vita: År 2015 hittade SVT bara en enda ledamot som hade någon slags utomvästerländsk bakgrund och som själv betraktade sig som icke-vit, nämligen en kvinna med bakgrund i Kuba som var bosatt i USA (troligen en s k ”andrageneration:are”) och som då var ledamot i SCA:s styrelse.
 
Nu har Dagens Industri genomfört en uppföljande undersökning och kommit fram till att av sammanlagt 531 styrelseledamöter och direktörer i de svenska storbolagen, vilka sammantaget direkt eller indirekt förfogar över och ”äger” miljontals anställda i både Sverige och i världen i övrigt, så har 0,4% någon form av utomeuropeisk bakgrund motsvarande två (sic!: 2) personer. Min gissning säger att det antagligen handlar om en latinamerikan och en person från något arabiskt land, och möjligen från Chile respektive Libanon.
 
Mot bakgrund av att uppemot 20% eller en femtedel av Sveriges befolkning numera har någon slags utomeuropeisk bakgrund, vilket innebär att Sverige numera är västvärldens allra mest mångrasliga land efter USA (och bredvid Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Kanada och Australien), finns det tyvärr mycket som tyder på att de svenska eliterna är mer homogena (läs: vita) än eliterna i de andra västländerna som också präglas av en utpräglad raslig mångfald (d v s Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Kanada och Australien) och det gäller då inte bara industrin och näringslivet utan i praktiken samtliga sfärer och branscher inom det svenska samhällslivet.
 
 
”Resultatet förvånar inte Timur Uman, som studerat mångfalden i svenska styrelser sedan 2003.
 
”Svenskar har mycket lättare att acceptera västerlänningar än personer som är svenska men har en annan bakgrund. Det är synd, för det kan visa på att en trångsynthet råder inom bolagens styrelser.”
 
Timur Uman menar att ”lika attraherar lika”, men poängterar samtidigt att vi tenderar att lura oss själva när vi skapar stereotyper.
 
”Vi är inte så olika en person från exempelvis Mellanöstern som vi kanske kan tro. Och ett skäl till att vi tror att vi är väldigt lika den där amerikanen i styrelsen är att vi inte exponeras lika mycket för personen i fråga eftersom hen faktiskt inte bor i Sverige.”
 
Laurence Romani, docent vid Handelshögskolan i Stockholm med fokus på kulturell mångfald inom närings livet, framhåller att personer folkbokförda i Sverige med bakgrund i länder utanför Europa i högre grad än andra är överkvalificerade för sina jobb.
 
Samma sak bekräftades i en rapport från Jusek tidigare i år, där 55 000 akademiker bedömdes ha kompetens över sin anställning. Av dem har 10 000 så enkla jobb att de inte ens kräver en gymnasieutbildning.
 
”De här personerna har väldigt goda meriter, men är ändå osynliga för arbetsgivarna. De som rekryterar tenderar att se den typ av meriter som man själv har. Det gäller även då nya styrelsemedlemmar ska väljas”, säger hon.
 
För att anses ha de ”rätta” erfarenheterna bör du ofta också ha det rätta nätverket, menar hon.”

Över 20% av årets ”Sommar i P1”-värdar har någon slags utomeuropeisk bakgrund

Av årets och de kommande sommarmånadernas sammanlagt 58 sommarpratare eller sommarvärdar i Sveriges Radios P1 har 13 personer någon slags utomeuropeisk bakgrund motsvarande över 20% och vilket är den ”bästa” och högsta procentsiffran någonsin och i stort sett så motsvarar den hur den svenska befolkningssammansättningen ser ut idag:
 
 
Än mer intressant är att över hälften av dem är födda och/eller mestadels uppväxta i Sverige och inte invandrade som vuxna och vilket också det (d v s utöver att över 20% av ”Sommar i P1”-pratarna har någon form av utomeuropeisk härkomst) är ett ”tecken i tiden” för så ser ”styrkeförhållandena” i mångt och mycket ut numera inom denna demografiska subkategori (d v s de s k ”utomeuropéerna” varibland just kring hälften numera i huvudsak har växt upp i Sverige och varav en stadigt ökande procentandel också är född i landet):
 
vuxeninvandrade: 4
”1,5-generationen” (invandrade innan skolåldern eller åtminstone innan tonåren): 2
”andragenerationen”: 1
blandade: 4
adopterade: 2
 
Inklusive de 13 sommarvärdarna som har något slags påbrå utanför Europa så har åtminstone kring 30-35% av de 58 sommarpratarna utländsk bakgrund av något slag och flera tillhör dessutom någon av de fem nationella minoriteterna.
 
Med andra ord så går det att konstatera att innevarande års ”Sommar i P1” mer eller mindre avspeglar hur den svenska totalbefolkningen faktiskt ser ut numera, d v s så här ser det nya supermångfalds-Sverige ut.
aba25172-7678-4af6-975c-8d9b87cbfe15.jpg

Den nya svenska EU-parlamentarikergruppen avspeglar alltmer det nya Sverige

Sverige skickar nu en av de allra mest heterogena EU-parlamentarikergrupperna till det nya EU-parlamentet i Bryssel då den svenska EU-parlamentarikergruppen alltmer börjar likna hur det nya supermångfalds-Sverige faktiskt ser ut idag även om flera av dem är adopterade och blandade.

EU.jpg

Också de nya brittiska, franska och holländska EU-parlamentarikergrupperna är s k mångfaldspräglade men i övrigt kommer det nya EU-parlamentet att vara fortsatt påtagligt homogent.

 

Över 10% av EU:s invånare (och väljare) tillhör numera en s k synlig minoritetsgrupp (ca 3-4% i Central- och Östeuropa, ca 8-10% i Sydeuropa samt ca 15-20% i Nord- och Västeuropa) medan under 3% av samtliga kandidater i det senaste EU-valet var synliga minoritetsinvånare och troligen kommer kring 2-3% av det nya parlamentets 751 ledamöter att tillhöra en synlig minoritetsgrupp.