TT:s Elin Swedenmark intervjuar Etnografiska museets Afrikaintendent Michael Barrett om att året (som snart har gått) har inneburit ett på alla sätt och vis historiskt genombrott för den i både Väst och icke-Väst och bland både majoritets- och minoritetsbefolkningar så laddade repatrieringsfrågan. 

Sedan flera årtionden tillbaka har nämligen de före detta kolonierna i den utomvästerländska världen och ett flertal urfolk och andra minoriteter i Väst krävt att de västerländska staterna respektive de västerländska majoritetssamhällena ska lämna tillbaka olika föremål och mänskliga kvarlevor vilka förvärvades under högimperialismen och kolonialtiden men med några undantag har så ej skett förrän fram tills nu:

I tisdags valde dock Tyskland att repatriera 22 Beninbronser till Nigeria, vilket med rätta blev en världsnyhet, och dagen dessförinnan beslutade den svenska regeringen att Uppsala universitet ska återbörda kvarlevorna efter 18 samer till Sápmi samt att samtliga kvarlevor efter samer som ett flertal svenska högskolor och museer ”äger” i sina samlingar på sikt ska repatrieras och återbegravas.

I måndags bad dessutom Nederländerna officiellt om ursäkt för den holländska inblandningen i den transatlantiska slavhandeln och slaveriet, d v s årets historiska genombrott för repatrieringsfrågan hör i sin tur samman med en just nu pågående postkolonial uppgörelse- och försoningsprocess som fick en rejäl skjuts när den amerikanska BLM-rörelsen blev global under ”pandemiåret” 2020.

”2022 har varit ett genombrottsår i Nigerias kamp för de plundrade Beninbronserna – flera europeiska länder har fattat beslut om att lämna tillbaka dem. Även i Sverige väntas framsteg i den glödheta frågan om att repatriera kulturarv.

Efter decennier av debatt på museerna kring kulturarvsskatter som plundrats från afrikanska länder har 2022 fört med sig avgörande händelser. Flera museer i Storbritannien fattade beslut om att återföra föremål till Nigeria, liksom Smithsonianmuseet i USA. Tyskland å sin sida gick med på en överenskommelse som anses vara den hittills största ansträngningen ett europeiskt land har gjort i frågan.

– En massa faktorer gör att det här har mognat just nu, säger Michael Barrett, Afrikaintendent vid Världskulturmuseerna, och fortsätter:

– Generellt är det här en framtidsfråga när det gäller förtroendet för våra museer, inför allmänheten men också inför våra intressenter – inte bara svenska staten utan också de ursprungskontexter som föremålen kommer ifrån. Det handlar om vår trovärdighet.

Världskulturmuseerna har sedan i oktober 2021 utrett frågan om Beninbronserna, som 1897 plundrades av brittiska militärstyrkor i kungadömet Benin, i det som nu är södra Nigeria. Flera anställda vid Världskulturmuseerna gör bedömningen att myndigheten i december 2022 eller i januari nästa år kommer att skicka en hemställan till regeringen om att 39 föremål ska återföras till Nigeria.

Motståndet från europeiska museer var under decennier massivt. Men 2018 beställde Frankrikes president Macron en rapport som visade att 90–95 procent av Afrikas kulturarv finns på museer utanför kontinenten, och började driva frågan. Samtidigt har museiväsendet i afrikanska länder gått framåt och digitaliseringen har lett till att museer är mer transparenta med föremålens proveniens. I nätverket Benin dialogue group har flera länder försökt samarbeta och skapa förtroende.

Sammanlagt i år har ungefär 1 400 föremål från Benin begärts tillbaka från europeiska museer, varav 1 100 finns i Tyskland. Beninbronserna har kommit att stå i fokus för repatrieringsdebatten – eftersom det är ett så flagrant exempel på plundring.

– Det är ett extremt trauma och alla vet att det skedde. I andra länder har det varit en mer gradvis utförsel av kulturarvet som kanske inte förknippas med en sådan komprimerad, traumatisk händelse. Så Nigeria har blivit fokus för hela repatrieringsrörelsen i Afrika, säger Michael Barrett.

Han är övertygad om att den här typen av anspråk kommer att öka. I Sverige väntas till exempel Världskulturmuseerna inom kort lämna en hemställan till regeringen om att lämna tillbaka föremål till Bolivia och ursprungsfolket kallawaya. Michael Barrett besökte också för en vecka sedan en konferens i Nederländerna om Kongo.

– Den demokratiska republiken Kongo står i startgroparna för att börja kräva tillbaka stora samlingar och de är enorma. Från Benin finns det upp emot 10 000 föremål på europeiska museer, men det är inget mot vad det finns från Kongo. 30 till 40 procent av Världskulturmuseernas samlingar från Afrika kommer från den regionen, säger han men understryker att allt inte är stulet.

I oktober i år höll Unesco ett möte i Mexiko där 150 medlemsstater skrev under en deklaration om vikten av återlämnande och kampen mot plundring och illegal utförsel av kulturföremål. Det är också ett uppdrag som Världskulturmuseerna arbetar med.

– Då sticker det i ögonen om vi själva sitter på föremål som förts ut på ett våldsamt och oetiskt sätt, även om det skedde för 120 år sedan, säger Michael Barett.

Kommer museerna då att tömmas på alla sina föremål när de också tar etiska hänsyn, utöver de rent juridiska?

Nej, vissa föremål blir kvar på långtidslån och i andra fall inleds nya berikande samarbeten, framhåller Michael Barrett. När Sverige 2006 gav tillbaka en totempåle till haislafolket i Kanada fick man en likadan i gåva, med demonstrationer av hantverket. Nigeria bidrar också med mycket information om Beninsamlingarna till museerna. Återlämnandet är bara en del i ett nytt sätt att arbeta med ursprungsbefolkningar, enligt Barrett.

Detta syns också i relation till det samiska kulturarvet. Regeringen har just gett Riksantikvarieämbetet i uppdrag att analysera förutsättningarna för identifiering och återbördande av samiska föremål. Ájtte – svenskt fjäll- och samemuseum har också gjort en förfrågan om att få äganderätten överförd för närmare 500 föremål på Världskulturmuseerna – vilket formellt kommer att bli klart till februari nästa år, enligt handläggaren Jenny Gasbarro Ringarp. Det är dock inte en repatrieringsfråga, utan handlar om en överlåtelse till ett svenskt museum.

– Att Ájtte ligger inom Sveriges gränser gör att vi kan besluta om ett överförande utan att blanda in regeringen, säger hon och lägger till:

– Deras anhållan har bidragit till ett ökat samarbete och båda institutionerna har ambitionen att fortsätta jobba tillsammans för att lära sig mer om samlingarna.”