Kategori: religion

Om de första icke-vita och icke-kristna invandrarna i Sverige

För ”kalenderbitare” som liksom jag intresserar sig för de första invandrarna i landet (innan cirka 1900) vilka på sin tid inte betraktades som vita eller som kristna – uppgifterna är mestadels hämtade ur Engbloms bok ”Naturliga morianer. Afrosvensk kulturhistoria från vikingatid fram till år 1900”:

Den första turken som kom till Sverige bör ha varit Katerina Magnusadottir som rövades bort som barn någonstans från dagens Västasien och skänktes till drottning Johanna av Neapel som i sin tur gav bort henne till heliga Birgitta. År 1374 togs hon till Sverige och Östergötland och slutade som nunna i Vadstena kloster där hon avled 1414. År 1656 anländer sedan Osmanska imperiets sändebud Mustapha Hanassa Aga till Karl X Gustavs hov i Stockholm. År 1669 kommer därefter Aslan Aga till Sverige som är s k Krimtatar och som kvarstannar i Stockholm i åtminstone något år innan han reser vidare till Amsterdam där han sedermera avlider. År 1688 tar greve Nils Bielke, som har stridit tillsammans med österrikarna mot Osmanska imperiet på Balkanhalvön, med sig ett antal kameler när han återvänder hem till Sverige liksom kamelskötaren Nils Schabbasch som antagligen kvarstannar i landet fram till sin död och tar hand om och vårdar den svenske grevens kameler.

De första romerna som kom till Sverige anlände till Stockholm 1512 och leddes av en ”hövding” som kallades Antonius.

Den första afrikanen som bodde i Sverige kan ha varit en viss Antonius ”Blåman” eller Antonius ”Morian” som mellan 1527-40 var inskriven som avlönad hillebardist vid Gustav Vasas livgarde i Stockholm. År 1647 anlände sedan fyra svarta barn – en flicka och tre pojkar – till Göteborg med den första svenska slavexpeditionen vilka skänktes som gåva till rikskansler Axel Oxenstierna och varav åtminstone en överlever ända fram till tonåren innan han avlider 1654 på Tidö slott.

Den första juden som kom till Sverige hette Benedictus de Castro och besökte drottning Kristina i Stockholm 1645.

Den första östasiaten som möjligen invandrade till Sverige var en kinesisk kvinna som ska ha befunnit sig i Medelpad på 1680-talet och som var gift med en svensk man. År 1868 uppträdde sedan en trupp japanska akrobater i Stockholm och Göteborg och 1889 deltog tre japaner, varav en var en prins och kusin till den dåvarande japanske kejsaren, och några representanter från Thailand och Indonesien på den åttonde internationella orientalistkongressen som ägde rum i både Stockholm och Oslo.

Den första iraniern som kom till Sverige kallades Mauritta och var köpman samt besökte Stockholm 1692.

Den första araben som kom till Sverige var möjligen Hajji Jussuf från Jerusalem som tillhörde en av Karl XII:s fordringsägare och som kom till Sverige 1715 i sällskap med kungen och resterna av den svenska armén. Hajji Jussuf tituleras tältmästare och syr tält åt svenskarna tillsammans med sju andra ej namngivna araber i bl a Göteborg och Strömstad innan han återvänder hem till Palestina 1725. Det finns uppgifter om att en arabisk man besökte Sverige innan dess men antagligen kom han bara så långt som till Danmark.

De första sydostasiaterna som ankom till och kvarstannade i Sverige permanent var tre pojkar från dagens Indonesien som holländarna hade rövat bort på Sumatra och förslavat och som anställda vid Svenska ostindiska kompaniet köpte från holländarna och tog med sig hem till Sverige 1767. Den mest kände av dem var en ”malej-gosse” som anlände till Göteborg 1767 i en ålder av uppskattningsvis nio år och sedermera döptes till Pehr Philander och han kallades på sin tid också ”Javanen”. Philander fick flera barn innan han gick bort 1811, hans ättlingar lever än idag och det är möjligt att han kom att träffa den samtida och i efterhand långt mer kända Gustav ”Badin” Couchi som växte upp vid det kungliga hovet och som kan ha varit den mest porträtterade svarta personen i hela västvärlden innan kameratekniken uppfanns. 

Den andra indonesiska pojken som anlände till Sverige 1767 i en uppskattad ålder av tio år kallades Cupido och döptes sedermera till Johan Gustaf Agorander. Den tredje pojken slutligen kan ha döpts till Ludvig Ulric Javander och avled i Stockholm 1814. År 1779 ankom ytterligare en indonesisk pojke till Sverige, ”malajen” Johannes Zanton, som var kammartjänare hos kapten Adam Wimmercrantz. Zanton gick bort så sent som 1857 i den för sin tid mycket höga åldern av 85 år. Det finns slutligen också spår efter en man från ”Ostindien” som ska ha tjänstgjort som garnisonssoldat och tillhört stadsvakten i Göteborg på 1760-talet.

De första centralasiaterna som kom till Sverige var tre kalmuckiska kvinnor som anlände till Stockholm 1734 – Altan, Iamankiss och Sara – vilka var tjänarinnor åt en svensk officer som hade spenderat flera år i rysk krigsfångenskap.

De första sydasiaterna som kom till Sverige var 12 indiska sjöman som anlände till Göteborg 1735 ombord på ett fartyg tillhörande Svenska ostindiska kompaniet som hade avrest från Kanton eller Guangzhou i dagens Kina. De 12 indierna ska bl a ha frekventerat det dåtida Göteborgs många krogar innan de återvände hem. En 12-årig pojke från Malabar som anlände till Göteborg 1769 på ett av Svenska ostindiska kompaniets fartyg och som året därpå döptes till Johan Abraham Rasbury är antagligen nästa sydasiat som kom till Sverige och den första som bosatte sig här permanent. Rasbury är betjänt till kompaniets s k superkargör Johan Abraham Grill och är på 1770-talet bosatt på Godegårds säteri utanför Motala innan han flyttar till Göteborg. År 1777 anländer sedan en 14-årig flicka från Bengalen till Malmö som kallas Daphne och som senare döps till Fredrika Dorothea tillsammans med två andra indiska barn som inte är namngivna.

Den första berbern som kom till Sverige döptes till Anna Dorothea och kom från Marocko – 1775 är hon folkbokförd som piga i Gamla stan i Stockholm hos en på sin tid berömd svensk spåkvinna.

Den första armeniern som invandrade till Sverige hette Ohan Demirgian och anlände till Stockholm 1866 i egenskap av sändebud för den egyptiske khediven. Han anställdes som stallmästare vid hovet och var bosatt på Ulriksdals slott.

Den första urfolksamerikanen som kom till Sverige var möjligen White Fox som tillhörde pawnee-nationen och som tillsammans med Red Fox och White Eagle genomförde en turné 1874 och bl a besökte Stockholm, Linköping, Norrköping, Malmö, Karlstad och Örebro där de visades upp under spektakelliknande former. White Fox avled sedermera ett år senare av tuberkulos i Göteborg och hans kropp stoppades upp och ställdes ut i den dåtida rasforskningens tjänst innan den repatrierades 1996.

Den första kurden som kom till Sverige var Mirza Said från iranska Kurdistan som bjöds in av en svensk missionär och som ankom 1893 för en föreläsningsturné.

Och för den som måhända undrar det – inga representanter för Lenape-nationen som svenskarna interagerade med i kolonin Nya Sverige i dagens amerikanska delstat Delaware verkar ha besökt Sverige. Inte heller besökte någon tillhörande akan-folket Sverige från Svenska Guldkusten i Västafrika på 1600-talet. Däremot togs åtminstone ett 10-tal svarta personer till Sverige från den svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karbien på 1800-talet varav många var barn.

Endast ett enda äktenskap som ingicks mellan två (heterosexuella) icke-vita personer är kända i Sverige innan cirka år 1900 och endast tre ”hel-icke-vita” barn föddes antagligen inom rikets gränser innan cirka år 1900 varav två var svarta pojkar och en var en flicka som hade två föräldrar från den s k MENA-regionen och som föddes inne på Östermalm i Stockholm.

Inga svenskar ska f ö ha adopterat några icke-vita barn innan cirka år 1900.

Däremot föddes 100-tals blandade eller mixade barn inom landet fram tills dess och ett stort antal svenska män och även några enstaka svenska kvinnor fick därtill blandade eller mixade barn med icke-vita personer i kolonierna över haven (och fr a med urfolksamerikanska, afrikanska och asiatiska kvinnor) fram tills cirka 1900. I stort sett alla dessa ”halvvita” och ”halvsvenska” barn kom dock aldrig någonsin till Sverige med några undantag utan kvarblev med och hos sina icke-vita mödrar utanför Europa och genomlevde sedan sina liv där fram tills dess att de gick bort även om en del av dem bar ”svenska” namn och ibland fick de t o m heta Oden, Tor eller Freja.

Om den finska rikshalvan också räknas in fram tills 1809 och den norska rikshalvan likaså gör det fram tills 1905 ser ovanstående faktauppgifter något annorlunda ut och detsamma gäller om de av svenskarna temporärt erövrade och ockuperade områdena i bl a Danmark, Tyskland, Polen, Ryssland, Tjeckien och Balticum också räknas in.

Slutligen vet vi inte mycket alls om hur alla de här tidiga invandrarna behandlades men det står i varje fall klart att religion trumfade ras långt in på 1800-talet – d v s så länge personerna ifråga döptes och anslöt sig till den ”sanna lutherska läran” så accepterades de som svenska undersåtar och senare som svenska medborgare. De kunde t ex inneha olika yrken, äga lägenheter i städerna och mark, hus, fastigheter och gårdar på landet och de kunde strida i svenska armén i de fall då de var män liksom avancera i graderna och bli statstjänstemän o s v liksom utbilda sig i Uppsala och Lund eller på Konstakademien i Stockholm. Sedan ska det sägas att många av dem dog mycket unga men det gjorde även många vanliga svenskar i gemen på den tiden.

Det verkar vidare inte ha funnits några som helst betänkligheter från vare sig den svenska överhetens eller svenska folkets sida när dessa icke-vita personer gifte sig med vita svenskar och i många fall även fick (blandade eller mixade) barn med desamma (många av dem har då efterlämnat ättlingar som lever mitt ibland oss än idag även om de allra flesta av dem högst sannolikt inte känner till att en av deras anfäder/anmödrar var afrikan, kines, turk eller indier) så länge de just var lutheraner och deras kroppar och utseenden beskrevs mest på ett för den tiden neutralt sätt (blåmän, svarta, svartmuskiga, mörka, kulörta o s v). 

Det är först när rastänkandet slår igenom fr o m 1800-talets mitt och därefter med full kraft fr o m 1800-talets slut i och med högimperialismen och rasvetenskapen som personerna ifråga börjar beskrivas nedsättande i texterna och även porträtteras stereotypt rent visuellt och fr o m då går det att anta att de också diskriminerades och behandlades alltmer illa i vardagslivet liksom i det dåtida svenska samhället i stort.

Antal personer som betjänas av de olika trossamfunden

SST – d v s Myndigheten för stöd till trossamfund – redovisar regelbundet i sin årsrapport de olika trossamfundens siffror rörande antalet årligen betjänade personer och denna av trossamfunden insamlade och till myndigheten inrapporterade statistik ligger sedan till grund för själva bidragssystemet.

SST ger då bidrag till samtliga trossamfund oavsett religion förutom till Svenska kyrkan som räknar runt 5 700 000 medlemmar och rapporterar runt 3 300 000 söndagsgudstjänstbesökare per år.

Det handlar totalt om över 900 000 betjänade personer i den senaste inrapporteringen varav de olika muslimska samfunden står för över 200 000 betjänade, Equmeniakyrkan ensamt (d v s Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Missionskyrkan) för närmare 114 000 och Pingströrelsen för över 111 000 medan de olika judiska församlingarna rapporterar in lite mer än 8100 betjänade.

Vidare står Katolska kyrkan för närmare 124 000 betjänade och de olika ortodoxa kyrkorna för nästan 140 000 medan de olika buddhistiska församlingarna rapporterar in lite mer än 11 000 betjänade.

Ny rapport om Sveriges religiösa minoritetsinvånare

SST:s (Myndigheten för stöd till trossamfund) nya rapport om det alltmer mångreligiösa Sverige som publicerades idag visar bl a följande vad gäller socioekonomiska skillnader och klyftor och siffrorna (som gäller för 2019) bygger på en enkätundersökning som kring 6000 personer i åldrarna 16–85 år har svarat på:


Muslimerna liksom även de ortodoxa kristna (t ex syrianer och assyrier) är kraftigt koncentrerade till storstädernas och de mellanstora städernas miljonprogramsområden vad gäller typ av bostadsort.


Muslimerna uppvisar generellt den lägsta inkomstnivån och både på individ- och hushållsnivå: 70% av muslimerna har inkomster under mediannivån (d v s 31 700 kr i månadslön) och över 40% av muslimerna har en inkomst som motsvarar under 15 000 kr i månaden.


Den lägsta andelen förvärvsarbetande hittas likaså bland muslimerna (54%) följda av buddhisterna (59%) och även de katolska och ortodoxa kristna ligger under riksgenomsnittet vad gäller förvärvsfrekvens (ca 70% vardera).


Muslimerna tillhör också den allra yngsta åldersgruppen – hela 31,5% av muslimerna är 18-29 år gamla (och nästan 40% är endast mellan 30-49 år gamla) att jämföra med exempelvis de som tillhör Svenska kyrkan där motsvarande siffra uppgår till 13,5% (respektive 24,3%).

Så minns jag Åke Göransson

Vad detta än beror på så är det en tragedi för Åke Göranssons familj, anhöriga, kollegor och medarbetare:
 
Jag har till och från haft med Åke att göra och mitt klaraste minne (och i bemärkelsen att minnet ifråga både är tydligt och positivt) av Åke var när Alice Bah Kuhnke, som då var kulturminister, statsvetaren Marie Demker och jag samtalade om antisemitism, islamofobi och demokratifrågor under Almedalsveckan i Visby (OBS: detta utspelade sig när jag var en offentlig person, för sedan några år tillbaka och p g a en akademisk konflikt rörande en forskartjänst vid Uppsala universitet räknas jag inte riktigt längre utan betraktas idag allmänt som en förrädare som hugger de antirasistiska och feministiska kamraterna i ryggen och därigenom anses jag numera inte längre vara en del av offentligheten på samma sätt som tidigare).
 
Det visade sig dock, efter vårt gemensamma panelsamtal och under den avslutande frågestunden, att publiken delvis bestod av SD:are (om SD:arna var där p g a Alice, Marie eller mig är dock svårt att veta) varav åtminstone två tog upp och aktualiserade att jag är dömd och att jag anses vara ”emot svenskarna och Väst”.
 
Åke bemötte då direkt kommentarerna om mig (d v s utan att jag behövde göra det själv) och förklarade tydligt och klart dels att den som har avtjänat och sonat sitt straff har rätt till en ny chans och dels att ryktet om att jag är ”emot svenskarna och Väst” inte stämmer och därmed var saken avklarad, som jag minns det i varje fall. Efteråt tackade jag Åke då jag just var mycket tacksam över att Åke närmast ”faderligt” (d v s gentemot mig och kanske också gentemot SD:arna) hade svarat på SD:arnas kommentarer och frågor så att jag själv slapp att göra det.
 
”Åke Göransson, 61, generaldirektör vid Myndigheten för stöd till trossamfund, har dött i Rumänien. Svensk polis har inlett en förundersökning om misstänkt mord.
 
– Vad jag förstår hade han precis kommit dit, på nyårsafton, säger Åsa Hole, ställföreträdande chef på myndigheten.”
 
 
”– Jag kan bekräfta att en svensk man i 60-årsåldern har avlidit i Bukarest. Jag kan inte kommentera det närmare än så, säger Buster Mirow Emitslöf, presskontakt vid utrikesdepartementet.
 
Polisen i Sverige utreder nu fallet.
 
– Polisen har inlett en förundersökning om misstänkt mord, säger Jonas Beltram-Linné vid polisens nationella mediecenter.
 
Förundersökningen leds av riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet.
 
För de anställda på Myndigheten för stöd till trossamfund kom nyheten att deras högste chef dött som en chock på torsdagen.
 
– Vi är bara tio personer och känner varandra väl, säger Åsa Hole.
 
– Alla är chockade och nedstämda.
 
Beskedet kom via utrikesdepartementet och kulturdepartementet, som nu stöttar personalen på myndigheten.”

Om den anti-antisemitiska professorn Geo Widengren och dennes elev professor Jan Hjärpe som till skillnad från sin gamle handledare vittnade till förmån för en antisemit

”Sådan lärare och handledare, sådan student och doktorand”? Nja, i alla fall till synes inte när det gäller Geo Widengren och Jan Hjärpe:
 
”Upptäckte” nyss att professor Jan Hjärpes gamle lärare och handledare vid Uppsala universitet professor Geo Widengren tydligen vittnade i en rättegång mot en svensk antisemit 1947 och vilket ju Hjärpe själv gjorde 1989.
 
Jan Hjärpe är då en pionjär inom den svenska islamforskningen och har i mångt och mycket grundat den moderna svenska islamologin. 1989 vittnade Hjärpe och professor Jan Bergman vid Teologen vid Uppsala universitet till antisemiten Ahmed Ramis förmån när Rami stod åtalad för hets mot folkgrupp p g a dennes dåvarande antisemitiska radioprogram Radio Islam.
 
Den på sin tid uppmärksammade rättegången resulterade i den s k Bergman-affären samt i att ett flertal lärare och forskare vid Teologen i Uppsala sedermera kom att gå ut i offentligheten och försvara Hjärpe och Bergman. Hjärpe hade då själv låtit sig intervjuas av Rami i Radio Islam och han har även låtit publicera sig i den högerextrema tidskriften Fria Ord och idag är Hjärpe ett mycket aktat namn bland alla de i landet som intresserar sig för och studerar och undervisar om islam och om muslimer.
 
Hjärpes gamle lärare och handledare Geo Widengren vittnade 1947 i en rättegång mot Einar Åberg som efter kriget hade kommit att utvecklas och framstå som både Sveriges och Europas ledande antisemitiska propagandist och Rami har också flera gånger uttryckt att han uppskattar Åberg och indirekt ser sig som en en arvtagare till denne.
 
Widengren var professor i religionshistoria vid Uppsala universitet och Jan Bergmans företrädare samt expert på Iran och iranier, d v s han var en s k iranist och f d elev till Sveriges mest berömde iranist H.S. Nyberg. Widengren inkallades som expert under rättegången och sade då att Åberg använde sig av förfalskade Talmud-citat samt spred osanningar om judendomen och om judarna. Rättegången mot Åberg kom att gå till historien då den året därpå resulterade i att Sverige införde lagen om hets mot folkgrupp som ibland också följaktligen kallas Lex Åberg och den förste som dömdes för hets mot folkgrupp var då Åberg.
 
Och nu undrar en ju i sitt stilla (antirasistiska och antifascistiska) sinne vad som hade hänt om Widengren hade vittnat på samma sätt som hans doktorand Hjärpe kom att göra 42 år senare: Hade Åberg dömts då och hade lagen om hets mot folkgrupp kommit till då eller ej?

Ny studie om det mångreligiösa Sverige

SST – Myndigheten för statligt stöd till trossamfund – publicerar idag rapporten ”Sveriges religiösa landskap” som är författad av Erika Willander och som bl a redovisar en enkätstudie som ingår i den s k SOM-undersökningen (och som bygger på jämlikhetsdataprincipen så studien är då ingen registerstudie utan en frivillig och anonym enkätstudie) för att försöka kartlägga hur det nya mångreligiösa Sverige ser ut.

Statistik 1976-2016.jpg

Rapporten tar avstamp i 1930 års folkräkning som gav vid handen att 99,7% av alla invånare i det dåtida Sverige var lutherskt kristna i den meningen att de var medlemmar i Svenska kyrkan men idag handlar det om 61,2% och andelen troende och religiöst utövande lutherskt kristna är sannolikt rejält mycket lägre än så och år 2016 var 321 829 personer medlemmar i ett annat samfund än just i Svenska kyrkan.

Faktum är att Sverige idag antagligen är ett av västvärldens allra mest mångreligiösa länder bredvid USA, Storbritannien, Frankrike, Kanada, Australien och Nederländerna.

I rapporten framkommer det bl a att:

70% av de som är medlemmar i en minoritetskyrka (t ex en serbisk-ortodox kyrka eller en assyrisk kyrka) har besökt en kyrka under det senaste året jämfört med att exempelvis 35% av de som uppger att de är muslimer svarar att de har besökt en moské under det senaste året.

Besök.jpg

15% av de som är medlemmar i Svenska kyrkan uppger att de ber till Gud varje vecka jämfört med att exempelvis 52% av de som uppger att de är muslimer svarar att de ber till Gud varje vecka.

48% av de som är medlemmar i Svenska kyrkan svarar att de tror på Gud jämfört med att exempelvis 92% av de som är medlemmar i en minoritetskyrka samt de som uppger att de är muslimer svarar att det tror på Gud.

Mellan 55-58% av de som är medlemmar i Svenska kyrkan eller i en minoritetskyrka är kvinnor jämfört med exempelvis 50% av de som uppger att de är muslimer.

Generellt är medlemmarna i Svenska kyrkan äldre eller gamla, över 40% är t ex mellan 61-80 år gamla, medan exempelvis de som uppger att de är muslimer generellt är unga – t ex är 60% av de som uppger att de är muslimer mellan 15-45 år gamla.

Medlemmarna i Svenska kyrkan samt de som uppger att de muslimer är de som uppvisar den högsta andelen som endast har en grundskoleutbildning som den högsta utbildningsnivån – ca 20% vardera.

Inkomst.jpg

De som uppger att de saknar religionstillhörighet uppvisar den högsta andelen höginkomsttagare – 28% – och därefter kommer de som är medlemmar i Svenska kyrkan – 22%. Omvänt svarar hela 50% av de som uppger att de är muslimer att de tjänar under 300 000 kr per år innan skatt.

Tillit.jpg

11% av hela befolkningen uppger att de känner en låg tillit till andra människor men bland de som uppger att de är muslimer och bland de som uppger att de tillhör någon annan religion än islam eller en minoritetskyrka (t ex buddhister och hinduer m fl) uppger 22-24% att de har en låg allmänmänsklig tillit.

40% av medlemmarna i Svenska kyrkan uppger att de känner samhörighet med andra religioner eller kulturer medan 57-58% av de som uppger att de är muslimer och av de som uppger att de tillhör någon annan religion gör det.

Klassdistans och klassantagonism har i dagens Sverige ersatts av en låg samhörighet baserad på etnicitet, religion och kultur

Idag är det inte längre klasskillnader utan skillnader i etnicitet, religion och kultur som skapar en hög nivå av främlingskap och en låg nivå av samhörighet (och tyvärr nog också en viss grad av antagonism) bland svenskarna:
 
Den senaste SOM-undersökningen handlar bl a om hur hög samhörighet svenskarna känner med Sverige och med det svenska samhället (och vilket hela 95% gör rakt av) men också med vilka grupper i samhället som svenskarna känner mest respektive minst samhörighet med:
 
 
Historiskt har klasskillnader präglat svenskarnas syn på samhörighet liksom de allra flesta andra s k utvecklade länders befolkningar: Tidigare var det de med en helt annan utbildning och de med en helt annan (privat)ekonomi än dem själva som invånarna i landet kände minst samhörighet med och sannolikt gällde det både den s k socialgrupp 3 och den s k socialgrupp 1, d v s både arbetarklassen/underklassen och den övre medelklassen/överklassen har nog tidigare känt ett rätt så stort främlingskap gentemot och en rätt så låg samhörighet med varandra (liksom en viss grad av antagonism dem emellan).
 
Idag är det dock inte längre klass som skapar minst samhörighet och mest avstånd (och mest antagonism) i det svenska samhället utan skillnader i etnicitet, religion och kultur:
 
Idag svarar nämligen hela 76% av de som har deltagit i SOM-undersökningen att de känner mycket eller ganska stor samhörighet med de som har en helt annan utbildning än dem själva och därefter följer i fallande skala de som har en helt annan ekonomi än dem själva, de som hyser helt andra politiska åsikter än dem själva och de som har en helt annan sexuell läggning än dem själva (variabler vilka alla uppnår över 60%). Tidigare var det nog inte särskilt ovanligt att den heterosexuella majoritetsbefolkningen kände en ganska så liten samhörighet med och ett ganska så stort främlingskap gentemot de icke-heterosexuella minoriteterna men så är med andra ord inte fallet längre.
 
I botten hamnar i stället numera de som har en helt annan etnicitet än dem själva, de som har en helt annan religion än dem själva, de som har en helt annan livsstil än dem själva samt de som har en helt annan kultur än dem själva vilka ”omvänt” mellan 47-54% känner ingen eller inte särskilt stor samhörighet med alls.
 
Sedan finns det så klart fortfarande åtskilliga marxistiskt pålästa, socialistiskt övertygade och djupt klassmedvetna s k jobbare vilka odlar och hyser ett brinnande klasshat gentemot överklassen och de s k dirrarna, grevarna och kapitalistsv-en och likaså finns det självklart fortfarande gott om heterosexuella homofober i landet vilka känner en mycket liten samhörighet med icke-heteros men i mångt och mycket är det nog tyvärr numera variabelkomplexet etnicitet, kultur och religion som har kommit att ersätta klass som den största och viktigaste antagonismkatalysatorn inför framtiden.

Hela 4% av den svenska totalbefolkningen tillhör de österländska ortodoxa kyrkorna

Statistik om minoritets-Sverige och om det nya Sverige som borde tillhöra allmänbildningen:

Uppskattningsvis 400 000 invånare (lågt räknat, d v s sannolikt än fler än så) motsvarande hela 9% av landets utländsk bakgrund-befolkning och hela 4% av den svenska totalbefolkningen ingår i, tillhör och har anknytning till f d Bysantinska imperiets olika kristna kyrkor från Balkan i norr till Nordafrika i söder och vidare österut ända bort mot Iran.

Nu gick visserligen Bysantinska imperiet under 1453 eller kring 1460 beroende på hur en räknar (och var ju då dessutom blott en skugga av sitt forna jag), men så är det ju alltid: Imperier kommer och går men dess religion/er och den mosaik av olika folkgrupper som imperier alltid består av lever vidare.