Kategori: rastänkande

När det svenska rastänkandet tynade bort samtidigt som den svenska färgblindheten började formuleras

Dagens ”arkivfynd” i form av ett (30-minuters)avsnitt av SVT:s gamla samhällsmagasin Fokus från 1967 som handlade om internationell adoption från utomeuropeiska länder illustrerar återigen och med all önskvärd tydlighet att det verkligen och just var vid 1960-talets slut som det gamla svenska rastänkandet började försvinna ut samtidigt som dagens svenska färgblinda antirasism började ta sina första försiktiga steg.
 
I Fokus-programmet, som sändes i april 1967, intervjuades bl a Sveriges siste professor i rasbiologi genetikern Jan Arvid Böök som tillika var Statens rasbiologiska instituts siste föreståndare. Böök talade om den s k rasblandning som de utomeuropeiska utlandsadopterade barnen skulle komma att ”göra sig skyldiga till” i framtiden och han illustrerade även hur de adopterade skiljde sig från invandrarna med hjälp av två teckningar där de svarta prickarna representerade invandrare/adopterade och de vita prickarna den svenska majoritetsbefolkningen:
 
70419480_10156745244865847_5299155199837863936_o.jpg
Jan Arvid Böök: Vid vuxeninvandring så blir det ofta en gruppbildning just på grund av kultur- och traditionslikheter. Och det innebär att barnen (till vuxeninvandrarna) lättare skaffar sig en partner inom den egna gruppen än med individer utanför. När det sen gäller adoptivbarn så kommer ju dom att spridas ut över ett väldigt stort område och det kommer att vara stor spridning på dom. Jag har försökt att illustrera det på det här sättet. Dom här adoptivbarnen, dom får en uppfostran i svenska hem och därmed en svensk kulturtradition som gör att dom… skaffar sig partner ifrån det rent svenska samhället. Och det skulle alltså leda till en snabbare inblandning av dessa nya arvsanlag än när vi har vuxeninvandring.
Garry Engman (reporter): Och finns det några risker för en ärftlighetsforskare?
Jan Arvid Böök: Risker är väldigt svårt att uttala sig om därför att det är ett utomordentligt svårbedömbart område och det enda jag kan säga är att om vi tar exemplet från växter och djur så är chanserna att man vid sådana här blandningar får bättre resultat, något större (i varje fall), än att man ska få sämre resultat.
70553432_10156745245070847_5456183838449336320_n.jpg
 
I samma avsnitt intervjuades också en grupp majoritetssvenska pojkar som var klasskamrater med en adopterad pojke från Sydkorea och det går inte att säga något annat än att dessa pojkar på alla sätt och vis kom att förebåda den färgblinda antirasism som sedermera kom att bli hegemonisk i Sverige:
 
barn 1: Det är samma folk som oss, dom. Det är inget fel på deras hudfärg, eller våran. Det spelar ingen roll…
Gunnar Arvidson (reporter): Ni tror inte att någon kanske säger saker till dom, för att dom kommer från andra länder?
barn 1: Ja en del säger väl det, men.
barn 2: Men dom är ju så starka.
Gunnar Arvidson (reporter): Vad säger ni om dom som säger såna här saker till dom då? Och skojar med dom för att dom kommer från andra länder?
alla barn: Det är larvigt.
barn 2: Jag tycker dom är dumma.
reporter: Så ni tycker att dom ska vara välkomna allihopa?
alla barn: Jaa.

Om en SIFO-undersökning från 1962 som i praktiken undersökte den svenska rashierarkin

Hittade precis nyss Sveriges antagligen allra första enkätundersökning rörande rashierarkier i Sverige och (majoritets)svenskars attityder till olika utomeuropeiska utseendetyper:
OKAT.jpg
 
I december 1962 tillfrågade det dåtida opinionsundersökningsinstitutet SIFO 1120 barnlösa kvinnor runtom i landet om hur de ställde sig till internationell adoption med anledning av att en debatt då pågick i den dåtida svenska offentligheten rörande om det var lämpligt att Sverige och svenskarna skulle börja adoptera utomeuropeiska barn eller ej.
 
Uppenbart är väl att de allra flesta föredrog att adoptera ett inhemskt (majoritets)svenskt barn på den tiden liksom att det förelåg rätt så stora skillnader mellan de som var yngre (15-44 år) och de som var äldre (45-75 år) men (ras)hierarkin var ändå tydlig:
 
Barn från den s k MENA-regionen som i enkätundersökningen representerades av algeriska barn föredrogs framför barn från Sydasien vilka i undersökningen förestods av indiska barn och därefter (och sist) kom de nordost/sydostasiatiska och de subsahariska afrikanska barnen.

När rastänkandets och nazismens historia fortfarande spökar i dagens Tyskland

En gång i tiden var orden ”folk” och ”ras” i det närmaste utbytbara bland både de svensktalande och de tysktalande och under Tredje rikets tid hette nästan alla myndigheter och åtskilliga företag och föreningar i Tyskland något med Volk- (liksom f ö flera svenska myndigheter, företag och föreningar som bar förledet Folk-) men till skillnad från i Sverige där ordet inte stigmatiserades efter 1945 så försvann nästan alla egennamn som började med Volk- i efterkrigstidens Västtyskland.
 
Ett av mycket få undantag var och är då företagsnamnet Volkswagen som på sin tid då kunde uppfattas som ”rasbilen” och som grundades som en integrerad del av det nazistiska samhällsprojektet och etablerades med hjälp av det nazistiska fackförbundet Deutsche Arbeitsfront (DAF) och även om det så klart inte är så roligt för dagens anställda och dagens aktieägare som arbetar på och äger dagens Volkswagen så är det ändå lite ironiskt att detta just drabbar Volkswagen.
 
Dagens Volkswagen är då närmast paranoida vad gäller att inte påminna(s) om företagsnamnets och företagets nazistiska ursprung och bakgrund: För två år sedan skrev jag t ex om att Volkswagen hade lanserat en bil som är uppkallad efter den svenske pro-nazisten Sven Hedin och jag blev då personligen kontaktad av svenska Volkswagen och dess svenska informationschef som bad mig att ta bort inlägget.
 
 
”När främlingsfientliga och högerpopulistiska Alternativ för Tyskland (AFD) i november ska hålla landsmöte gör man det i lokaler som sponsras av Volkswagen i Braunschweig i Niedersachsen.
 
Nu kräver bilföretaget att AFD täcker över alla skyltar med VW:s namn och logotyp i lokalerna, rapporterar Braunschweiger Zeitung.
 
– Vi fördömer de främlingsfientliga positioner det så kallade ”tyska alternativet” har, säger en ej namngiven talesperson för VW:s anställda till tidningen.
 
– Partiet är tydliga motståndare till våra värderingar, som innefattar respekt, mångfald, tolerans och samarbete med andra. Vi kan inte tillåta att AFD har ett möte i en lokal som tydligt är märkt med Volkswagens namn. Därför måste beteckningarna tas bort från platsen när mötet hålls.
 
VW-koncernen äger inte Volkswagen Halle, som de sponsrat med sitt namn, och kan därmed inte själva hindra AFD att hyra lokalerna. Och ägarna, ett kommunalt bolag, kan inte vägra AFD att hyra ut lokaler till föreningar som rör sig inom ramarna för tyska lagar.”

Redan 1968-69 granskades det svenska rastänkandet i media

Den som går till de s k ”läggen” (d v s inbundna årgångar av specifika tidningar, magasin och tidskrifter) och till mikrofilmerna liksom så klart även till böckerna och till andra offentliggjorda texter lär sig snabbt att ”ingenting är nytt under solen” och detta gäller också det svenska offentliga samtalet och debatten om ras och svenskhet:
Citat 68-69.jpg
 
Jag har under sommaren systematiskt sökt efter och hittat åtminstone 5-600 specifika texter (dagspressartiklar, tidskriftsartiklar, romaner, sångtexter mm) som specifikt handlar om ras och svenskhet i relation till de första utlandsadopterade, som var den första stora (d v s demografiskt omfattande), koherenta och ”homogena” utomeuropeiska ”invandrargruppen” som ankom till Sverige för att stanna och bo här permanent (år 1980 fanns det t ex sammanlagt 60 000 utomeuropéer i Sverige och varav åtminstone hälften var utlandsadopterade).
Nyberg AB 69.jpg
 
Texterna har jag letat upp och läst för att om möjligt (d v s om det nu ens går) försöka svara på frågan hur det egentligen gick till när Sverige och svenskarna gick från att vara världens kanske mest s k rasmedvetna och s k rasstolta land och folk till att bli världens kanske mest färgblint medvetna (och även färgblint stolta) antirasistiska land och folk för att uttrycka det en aning vulgärt då jag tror att de utlandsadopterade spelade en viktig eller kanske t o m avgörande roll i och för denna närmast osannolika ”ideologiska” utveckling och ”mentalitetsförändring” i svenskheten som ägde rum på 1960-, 70- och 80-talen (d v s inom blott en generation).
IN.jpg
 
Då jag också har försökt att ”läsa på” om hur ras diskuterades i Sverige i allmänhet (d v s utöver i relation till adoption/adopterade) så har jag också bl a hittat tidiga exempel på när icke-vita (eller ”färgade” som icke-vita också kallades på den tiden) tydligt sade (och redan 1968-69) det som senare har sagts av andra (därefter och genom decennierna) och likaså har det visat sig att journalister tidigt granskade det svenska rastänkandet såsom exempelvis en viss Raoul Nyberg som skrev om svenskarnas s k rasmedvetenhet och s k rasstolthet i Aftonbladet redan 1969 och i stort sett går det väl att sammanfatta det hela på följande vis:
 
– Icke-vita ”förstageneration:are” från utomeuropeiska länder som besöker och bor i Sverige som vuxna (d v s de har inte vuxit upp i Sverige) odlar och sprider bilden av Sverige som västvärldens minst rasistiska land då de jämför Sverige med bl a USA, Storbritannien, Nederländerna, Portugal och Frankrike.
 
– Många icke-vita flyttar till och invandrar till Sverige då de tror att Sverige är västvärldens minst rasistiska land, d v s de har medvetet valt att komma till Sverige då de tror att Sverige just är västvärldens minst rasistiska land.
 
– Svenskarna tänker och tror att de inte är rasister såsom andra vita västerlänningar är i t ex USA, Storbritannien, Nederländerna, Portugal och Frankrike samtidigt som icke-vita upplever att de hyser samma typ av koloniala attityder och rasstereotyper om världen utanför Europa som invånarna i t ex USA, Storbritannien, Nederländerna, Portugal och Frankrike gör.
 
– Svenskarna har i generation efter generation och i årskull efter årskull ”hjärntvättats” av de svenska rasforskarna, av den svenska skolan, av svensk media och av svensk populärkultur o s v att tänka och tro att de är vitast av alla vita folk i världen och därmed står över både alla icke-vita och alla vita på jorden och svenskarna har internaliserat föreställningen om att de tillhör den på alla sätt och vis överlägsna nordiska vita rasen och så till den grad att även utvandrade svenskar (d v s svenska ”förstageneration:are”) i t ex USA liksom i Kanada, i Sydamerika och i södra Afrika fortfarande tänker på och talar om sig själva som överlägsna alla andra på ett s k rasmässigt plan.

Två nya böcker om rastänkandets återkomst

Fascinerande att samtidigt läsa den svenska vetenskapsjournalisten Maja Hagermans nya bok ”Trådarna i väven. På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige” och den brittiska vetenskapsjournalisten Angela Sainis nya bok ”Superior. The return of race science” som delvis handlar om samma ämne och delvis inte.
62215289_10156501184610847_8149243201941667840_n62442950_10156501214755847_6322658722657075200_n
Medan båda författarna behandlar nationalismens och den s k identitetspolitikens och rastänkandets återkomst och renässans i vår tid i relation till historiebruk och forskning så väljer Hagerman att rätt så hårt attackera den kritiska ras- och vithetsforskningen och konkret sådana som mig som har valt att bruka och operationalisera rasbegreppet i relation till dagens Sverige (och bl a genom att kritisera en utställning och en bok som jag var tämligen ansvarig för när jag tidigare arbetade på Mångkulturellt centrum) medan Saini, som är en s k andragenerationsindiska och en s k brittisk asiat, utgår ifrån att frågor om ras är en realitet i dagens Storbritannien och i stället har fokus på några av de namn inom den engelskspråkiga forskarvärlden som försöker att återuppliva 1900-talets rasforskning.
62392408_10156501328920847_8022396097383104512_n62539502_10156501329015847_6480419425559248896_n
Sainis bok är faktiskt en riktig s k ”namedropping”- och ”hänga ut”-bok (och vilket jag själv uppskattar även om jag också är medveten om att inte alla gör det) för den som intresserar sig för just nu aktiva forskare som då inte är några kritiska rasforskare (som jag då själv räknar mig som) utan helt enkelt mer eller mindre klassiska rasforskare och allt det som Marek Kohn skrev om och varnade för i sin bok ”The race gallery. The return of racial science” från 1995 har väl tyvärr mer eller mindre besannats känns det som att döma av Sainis bok.

Den konservativa statsvetarprofessorn Emil Uddhammar jämför idag Centerpartiets förflutna med Sverigedemokraternas förflutna i en gästledare i Svenska Dagbladet

Att det finns en vrede mot C inom stora delar av högern efter det senaste valet kan jag förstå utan att själv vara höger liksom att jag också kan förstå att stora delar av högern sympatiserar med KD:s öppning mot SD då opinionsundersökning efter opinionsundersökning ju har visat att en absolut majoritet av moderatväljarna vill att M ska börja samarbeta med SD men när Svenska Dagbladet låter en professor i statsvetenskap likställa C:s förflutna med SD:s förflutna så är det inget annat än ren och skär historierevisionism som går i samma anda som när SD i det närmaste likställer SAP med tyska NSDAP eller åtminstone beskyller SAP för att vara ett parti med rasideologiska och antisemitiska rötter:
 
Den rätt så konservativt lagda statsvetarprofessorn Emil Uddhammar jämför och likställer idag C:s förflutna med SD:s förflutna i en ledare i SvD som syftar till att försvara KD:s öppning (och M:s förestående dito) mot att samarbeta med SD.
 
Under 1900-talets första hälft var det då riktigt gott om riksdagspolitiker som omhuldade det svenska rastänkandet, den svenska rasforskningen och den svenska raspolitiken och de enda som egentligen var explicit emot dåtidens hegemoniska idéer om ras och svenskhet (d v s föreställningen om att svenskarna var vitast av alla folk på jorden och därför skulle skyddas från s k rasfrämlingar och från s k rasblandning) var vissa kristna, vissa liberaler och vissa socialister i dåtidens svenska riksdag och tyvärr fanns det också alltför många antisemitiskt lagda riksdagsledamöter under samma tidsperiod men antisemitismen var dock aldrig inskriven i något av de stora partiernas partiprogram.
 
Visst var väl C tillsammans med dåvarande M antagligen allra mest anfrätt av rastänkandet och antagligen också av antisemitismen men det går inte att på något sätt jämföra C:s historia med SD:s historia och det säger jag utan att vare sig vara statsvetare (eller historiker) eller professor:
 
Dåvarande C:s partiprogram från 1933 var då en helt och hållet integrerad del av dåtidens allmänna svenska rastänkande och i praktiken alla dåtida partier utom dåvarande V hade skrivit in värnandet om den s k nordiska rasen (d v s om de infödda vita majoritetssvenskarna) i sina partiprogram på 1920- och 30-talen men dåvarande SD:s både rasideologiska och antisemitiska partiprogram som gällde i olika versioner mellan 1988-99 var då inte en integrerad del av 1980- och 90-talens Sverige utan tvärtom ett program som på alla sätt och vis stack ut som mycket extremt när 1900-talet gick mot sitt slut.
 
 
”Centerpartiet, eller Bondeförbundet som det då hette, hade vid den tiden en känd professor som riksdagsman, Sten Wahlund. Denne var statistiker vid institutet för rasbiologi i Uppsala och publicerade bland annat en studie av samernas rasegenskaper tillsammans med institutets chef Herman Lundborg. Otto Wallén, en annan riksdagsman för bondeförbundet, var uttalad antisemit.
 
För dagens centerledning kan en läsning av partiets grundprogram från 1933 också vara av intresse, inte minst om temat för dagen är partiers rötter och eventuella rasism. Där står under punkt IV:
 
”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.
 
Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser.”
 
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men någon stor uppgörelse inom centern med sitt förflutna har inte skett, trots att forskningen konstaterat att partiet var det avgjort brunaste då. En ytligt hållen essä av en amatörforskare, är det mesta som presterats.
 
Några av de ledande mediepersoner som i dag ropar att vissa partier har ett förflutet som för evigt dömer dem till fredlöshet, tycks ha glömt att de själva bara för några år sedan påpekade ett lika klandervärt eller än värre förflutet just hos centerpartiet.
 
Kanske är det så att de flesta partier har något som kryper under stenarna, om man är villig att lyfta på dem. Kanske är det också så, att en deklaration att man är beredd att tala med alla partier i riksdagen innebär en något lägre grad av hyckleri, än att skenheligt utgå från att just man själv har en själ vit som snö och ett alldeles obefläckat förflutet.”

De kvinnliga svenska skönhets- och kroppsidealen föddes och uppstod på 1920- och 30-talen och var ursprungligen intimt sammankopplade med det svenska rastänkandet

De kvinnliga svenska skönhets- och kroppsidealen föddes och uppstod på 1920- och 30-talen och var ursprungligen intimt sammankopplade med det svenska rastänkandet
 
Merete Mazzarella skriver idag (d v s på den Internationella kvinnodagen) i SvD om Emma Severinssons nya avhandling ”Moderna kvinnor. Modernitet, femininitet och svenskhet i svensk veckopress 1920–1933” som handlar om hur den första vågens s k moderna och frigjorda svenska kvinnor betraktades och behandlades med utgångspunkt i Charme som var dåtidens viktigaste tidskrift för just s k frigjorda svenska kvinnor i urban miljö under den s k jazzåldern och art déco-perioden och som hade en läsekrets som uppgick till hela 100 000 läsare. Severinsson menar bl a i sin avhandling att framväxten av den första vågens s k frigjorda kvinnor i Sverige som började studera och förvärvsarbeta och som inte alltid gifte sig och som i vissa fall levde s k avantgardistiskt och s k dekadent inte berodde på det kvinnoöverskott som Sverige tampades med under mellankrigstiden p g a den enorma massutvandringen av fr a unga svenska män som hade drabbat nationen mellan ca 1860-1920 utan på att många unga svenska kvinnor helt enkelt ville utbilda sig och börja arbeta och bli ”frigjorda” på 1920- och 30-talen.
 
I Severinssons studie är det fr a tydligt hur det allmänna svenska rastänkandet just under mellankrigstiden hade utvecklats till en formlig s k ”raskult” av de vita svenskarnas kroppar och kroppsliga företräden som sades vara världens vackraste, renaste, ädlaste och kanske fr a mest värdefulla och lite senare var det ju just de ”supervita” svenska kropparnas fortsatta existens (d v s reproduktion och liv) som skulle ”värnas” när den socialistiska välfärdsstaten sakta men säkert växte fram på 1940- och 50-talen i spåren av rastänkandet.
53323492_10156287139285847_6472343787531141120_n.jpg
 
I Charme publicerades bl a tabeller som illustrerade de ideala kroppsmått som den på den tiden världsledande svenska rasforskningen menade kännetecknade just vita majoritetssvenska kvinnor och överhuvudtaget fanns det mycket gott om referenser till den svenska rasforskningen i Charme och vilket indikerar att de idéer som idag är kopplade till kropps- och skönhetsideal i en svensk kontext har sitt direkta ursprung i rasforskningen – d v s de aspekter av en kvinnokropp som fortfarande anses vara vackrast och mest ”värdefulla” härrör helt enkelt från det svenska rastänkandets ”guldålder”. 1932 kunde Charme t ex skriva att:
 
”Men vi har den glädjen vi också, att vår ras mer och mer förbättras och att vi har en hel del ungdom, som kanske inte fyller de olympiska måtten men som har andra förtjänster och inte går av för hackor precis. Gör bara en tur på Strandvägen en vacker solskenssöndag och se vad Sverige har att erbjuda i kvinnlig fägring. Moder Svea kan sova lugnt. Hennes döttrar har inte vansläktats.”
 
De vita svenska kvinnorna var m a o överlag både vackrast och s k rasrenast, d v s de hade inte via s k blandäktenskap och intimrelationer över de s k rasgränserna s k rasblandat sig genom att få s k rasblandade barn.
53613561_10156287139220847_7989292520985067520_n.jpg
 
På 1920- och 30-talen var f ö (vita svenska) kvinnors ben i hög grad den kroppsdel som det, som det verkar, skrevs allra mest om (d v s benen stod på den tiden som en slags symbol för kvinnan såsom att andra kroppsdelar senare skulle komma att stå som en symbol för kvinnan) och Charme skrev då om svenska kvinnors s k ”rasben” och om att svenska kvinnor ”hade ras” medan andra kvinnor i andra länder saknade den typ av ”rasben” som var dåtidens s k rasideal, d v s långa och slanka ben och vilket (de vita svenska) kvinnorna i Sverige sades ha medan exempelvis engelskorna sades ha s k ”ponnyben”. Även i dåtidens reklam riktad till (vita svenska) kvinnor i Sverige användes f ö uttrycket ”rasben” såsom exempelvis i dagspressannonser och utomhusreklam för strumpbyxor.
 
Severinsson anknyter även till Maria Björkmans teori om ett s k rasbiologiskt genuskontrakt som gällde i Sverige mellan ca 1905-68 och som innebar att de s k ”mervärdiga” och s k ”högvärdiga” och s k ”livsdugliga” (vita svenska) kvinnornas uppgift var att reproducera den (vita svenska) s k ”folkkroppen” och ”folkmaterialet”, d v s den s k svenska rasen och nationen och det s k svenska folket. Detta skulle möjliggöras tack vare uppbyggnaden av världens mest avancerade (och ju även mest påkostade) välfärdsstat och (det vita svenska) moderskapet var då självklart centralt för de (vita svenska) kvinnor som förväntades reproducera sig och därmed föra den önskvärda s k nordiska vita rasens kroppsmått och utseendedrag vidare in i framtiden.
54398118_10156287139420847_3871145687076831232_n.jpg
 
Charme skrev inte bara mycket om skönhetsideal, som just i praktiken var s k rasideal, och om Sveriges första skönhetstävlingar som just i praktiken var s k rastävlingar (särskilt vackra svenska kvinnor omtalades t ex som ”svenska rasskönheter” och inte som ”snygga tjejer” under mellankrigstiden), utan också om kost och hälsa då även frågor som rörde mat och dryck, idrott, friluftsliv, hygien och hälsa kopplades till det svenska rastänkandet med hjälp av nyckelord som ”sundhet”, ”naturlighet”, ”friskhet” och ”renhet” vilka då var starkt s k rasligt kodade termer. Att äta nyttig mat, att vara medveten om sin personliga hygien och att röra på kroppen var s a s också ett sätt som (vit svensk) kvinna att göra sin plikt mot den svenska nationen och den s k nordiska rasen även om det självklart både fanns och finns många fördelar med att ta hand om och vårda sin hälsa och sin kropp som både svensk kvinna och svensk man och både då och nu. 1923 skrev Charme exempelvis:
 
”Varje tid har sitt slagord och sin trumf. För oss är det ras och sport. Våra hästar, hundar och kattor skola vara av ras, våra bilar, båtar och kläder gå i sportens tecken och den moderna människan måste vara raslemmad och sporttränad för att motsvara våra skönhetsideal. När man ser, på vilken förvånande kort tid nutidens flickor utvecklats till sin nya spänstiga typ, vore man frestad att tro, att vårt unga släkte fötts med smalare och starkare lemmar än förr, ja t.o.m. med ett annat, friskare och frimodigare ansiktsuttryck, som harmoniskt ansluter sig till den övriga sportkaraktätristiska bilden.”
 
1926 kunde Charme vidare skriva om detta års skönhetstävling och om alla de kandidaters kroppsmått som hade samlats in mot bakgrund av att den svenska rasforskningen led brist på just kvinnliga kroppsmått då nästan alla empiriska kroppsmätningsstudier hade utgått från svenska mäns kroppar och utseenden fram tills 1920-talet – d v s Charme ville helt enkelt bidra till att utveckla den svenska rasforskningen vidare:
 
”Materialet är det största, som någonsin kommit in. I en vetenskapsmans hand skulle detta material kunna ge en uttömmande utläggning över alla rasbiologiska och rasskönhetsanatomiska problem.”
 
Efter kriget fortsatte denna typ av svenska s k ”raskult” att pågå tills den ebbade ut i explicit form på 1960-talet när nya både mans- och kvinnoideal slog igenom på bred front i och med den s k 68-revolutionen men det är sannolikt så att de kropps- och skönhetsideal som etablerades under mellankrigstiden som en del av det svenska rastänkandet kom att ”naturaliseras” efter 1960-talet och därefter uppfattas som den självklara normen ”som bara finns, är och gäller” och även om skönhets- och kroppsidealen i dagens nya supermångfalds-Sverige nog ändå håller på att förändras av inte minst demografiska skäl (i stort sett alla kvinnor med utomeuropeisk bakgrund kan då t ex inte uppfylla de ”vitheten de luxe”-kroppsideal som gällde i Sverige mellan ca 1905-68 och som lever vidare än idag) så lever spåren av den svenska ”raskulten” och av de vita svenska ”rasskönheterna” ändå kvar än idag och både ute i världen (d v s utanför Sverige) och inom Sverige.
 
 
”En av avhandlingens allra intressantaste iakttagelser är att tidens kroppskult inte var emancipatorisk utan snarare objektifierande. 1931 refererade Charme till C H Stratz som hörde till den tyska antropologiska skolan med rasbiologisk grund. Han intresserade sig särskilt för kvinnans biologi och i ett storsäljande verk gav han en pedantiskt detaljerad beskrivning av hur kvinnan skulle se ut för att vara en ”rasskönhet”: ”Munnen skall vara lika bred som näsan är lång och näsan i sin tur skall ha samma längd som örat. /…/ Armen skall vara lika med tre huvudlängder. När man håller armen utefter sidan, skall armbågen räcka till midjan och handen till lårets översta del. Handen skall vara 1/9 del av kroppslängden. Förhållandet mellan arm och ben skall vara 4 till 3.” Anvisningarna bara fortsätter och fortsätter med fötter och tår och bröst (som ”skola vara så stora att de täckas av en ordinärt stor manshand”) och man förstår att ingenting är förhandlingsbart.
 
Särskilt viktiga var benen och 1928 gav Charme ett råd för hur man kunde få smalare ben: ”Lägg omslag med ättiksvatten. Till 2 delar vatten blandar man 1 del ättiksprit samt indränker därmed en servett eller annan lämplig tygbit. Denna lindas ärt om benet varefter en bit vaxtaft omlindas och fasthållet med en binda. Omslaget får ligga över natten, varefter benen sköljas med mycket kallt vatten. Därefter masseras hårt med strykningar nedifrån och uppåt.” Allt detta gjorde man ingalunda bara för sin egen skull utan för nationens, redan 1922 hade kvinnokroppen nämligen politiserats: ”Man kan fastställa som ett axiom att ett folks estetiska bildningsgrad står i rak proportion till dess kvinnors skönhet. Därför bör kvinnoskönheten inte bara vara ett mål för den individuella utan också för den nationella ärelystnaden.””

Mellan 1994-99 var SD ett rasideologiskt och antisemitiskt parti att döma av det dåtida partiprogrammet och det var just det partiet som SD:s nuvarande ledargarnityr attraherades av inklusive Jimmie Åkesson som idag hävdar att det var SD:s (antisemitiska) anti-EU-hållning som gjorde att han gick med i SD

Mellan 1994-99 var SD ett både rasideologiskt och antisemitiskt parti att döma av flera explicita formuleringar av rasideologiskt och antisemitiskt snitt i SD:s dåvarande partiprogram och det var det rasideologiska och antisemitiska partiet som SD:s nuvarande ledargarnityr attraherades av (d v s och bl a Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson, Oscar Sjöstedt och Richard Jomshof m fl m fl) och inte minst Åkesson själv som idag hävdar att det var SD:s (antisemitiska) anti-EU-hållning som gjorde att han gick med i SD:
 
Jag har på sistone haft anledning att fördjupa mig i SD:s partiprogram och en aspekt av SD:s visserligen vindlande ideologiska utveckling som jag inte tror att någon har uppmärksammat tidigare är det faktum att när partiet grundades 1988 ur spillrorna av Sverigepartiet och som en fortsättning på BSS så höll partiet till en början en rätt så låg profil i allt som kunde förknippas med s k rasfrågor.
 
Från och med 1988 och fram tills Ultima Thules och vit makt-musikens både plötsliga och formidabla genombrott och den därmed vidhängande skinheadungdomssubkulturexplosionen 1993-94 var SD i mycket hög grad ett s k ”gubbparti” bestående av s k gammelnazister som bl a hade varit medlemmar i SNF och NRP och av s k anti-68-rörelsen-aktivister som bl a hade tillhört Demokratisk allians.

D01lGn7X0AAph3F.jpg-large.jpeg

10152047_1494894990762303_5630525300296623980_n.jpg

fdhsfdhsfdhshjsdfhs.png

C3OmOmsW8AEVMu5.jpg

53668406_10156278757655847_7854100440999264256_n.jpg

 
I och med vit makt-musikens och skinnskallarnas (och därmed barnens och ungdomarnas) inträde på den högerextrema arenan 1993-94 verkar SD har radikaliserats rejält och 1994 antogs ett partiprogram som explicit talade om att avskaffa alla adoptioner av ”icke-västerländska” barn (som ju är en eufemism för icke-vita barn) – innan dess hade SD då varit mycket mer försiktiga och talat om att snarare begränsa antalet adoptioner av ”utomnordiska” barn (och då inte om att förbjuda desamma).
 
Det mest remarkabla med 1994 års partiprogram, som då intressant nog antogs när den f d nazisten Anders Klarström faktiskt ju var på utgång, är då de antisemitiska formuleringarna om ”internationalisterna” (d v s om judarna) som symptomatiskt nog stod att hitta under rubriken ”Befolkningspolitik” och i anslutning till behandlingen av den dåtida rasideologiska ”70-regeln” som sade att alla utomvästerländska (d v s icke-vita) invandrare som hade ankommit till landet efter 1970 skulle repatrieras förutom de adopterade och ”internationalisterna” (d v s de svenska judarna som SD enligt partiprogrammet ville sluta fred med och leva fridfullt tillsammans med) och mitt i alltihop tillade SD att ”idag kämpar vi nationella mot internationalisterna och deras unionsprojekt”. Detta stod då att läsa under ”Befolkningspolitik”-avsnittet och inte exempelvis under rubriken ”Utrikespolitik” och på 1990-talet kunde EU då omtalas som en ”judegrej” inom SD-sfären och det hör då till saken att Åkesson själv har sagt att det som gjorde att han specifikt attraherades av och till slut anslöt sig till SD just var SD:s (antisemitiska) EU-motstånd:
 
”Sedan repatrieringsprogrammet är verkställt kommer det inte att finnas kvar människor i landet som inte har ursprung i den västerländska kulturkretsen, emedan de invandrat t.o.m. 1970 eller adopterats. Sverigedemokraterna vill att svenskarna skall leva i fredlig samvaro med dessa såväl som med svenska internationalister… Vår bedömning är att Sverige kan behålla sin självständighet och svenskarna sin känsla av ett genuint svenskt ursprung med en fortsatt lugn migration inom den västerländska kulturkretsen. En fördel med etnisk homogenitet är att den disciplinerar och skapar empati på ett liknande sätt som sunda familjer gör. Idag kämpar vi nationella mot internationalisterna och deras unionsprojekt.”
 
Detta partiprogram, som då svalde den rasmystiska och antisemitiska myten om ett slags evigt raskrig mellan vita/arier/germaner och judar/internationalister/kosmopoliter med hull och hår (även Himmler kunde då ibland uttrycka att han ville ”sluta fred med internationalisterna” alternativt ”sluta fred med judarna”) kvarstod då ända fram tills 1999 men jag har faktiskt inte hittat att någon annan (antifascist) har noterat detta eller skrivit om detta.
 
Den s k ”70-regeln” hade f ö inneburit att endast 12 398 utomvästerländska invånare hade fått kvarstanna i riket om SD någonsin hade lyckats genomföra denna rasideologiska repatrieringsregel och varav kanske en fjärdedel hade varit adopterade och de resterande i huvudsak kristna invandrare från den s k MENA-regionen och några tusen turkiska och kurdiska arbetskraftsinvandrare samt endast 4149 afrikaner och 2300 latinamerikaner.
 
År 1970 utgjorde nämligen landets samtliga invånare med bakgrund i Afrika, Latinamerika, Karibien, Mellanöstern och Asien sammantaget ynka 0,15% av den dåtida svenska totalbefolkningen motsvarande just 12 398 invånare och åtskilliga av dem var f ö återvändande vita expatsvenskar liksom vita bosättarinvandrare från Afrika och Asien och därtill var åtskilliga av dem gäststudenter som egentligen inte bodde i Sverige permanent utan bara befann sig i landet temporärt och under en begränsad tid.

Är Stadsbiblioteket och Konserthuset i Stockholm, Götaplatsen i Göteborg och miljonprogramsområden som Fittja, Gårdsten och Rosengård en hyllning till den s k vita rasen?

Är Stadsbiblioteket och Konserthuset i Stockholm, Götaplatsen i Göteborg och stadsdelar som Fittja, Tensta, Skärholmen, Gårdsten, Hammarkullen och Rosengård en hyllning till den s k vita rasen?
 
Arkitekturhistorikern Eva Eriksson ”svarar” idag i form av en understreckare på Per I Gedin:s uppmärksammade bok ”När Sverige blev modernt” från förra året, som hävdar att den svenska arkitekturen, designen och estetiken från 1920-talet och fram tills 1970-talet genomsyrades av ett rastänkande.
 
Gedin menar att när rastänkandet slog igenom i Sverige med full kraft i början av 1900-talet och blev en integrerad del av både det moderna svenska nationsbyggandet som inleddes efter unionsupplösningen med Norge 1905 och av den socialistiska välfärdsstaten som sjösattes på 1930-talet så kom rastänkandet också att manifesteras i den svenska art déco-stilen som ofta kallas Swedish Grace, i den svenska funktionalismen som slog igenom på Stockholmsutställningen 1930 och som nådde sin kulmen med miljonprogramsområdena som uppfördes mellan 1965-75 och som väl ibland också kallas den svenska brutalismen.
 
Denna tes gör att en del menar att både 1920-talets Swedish Grace-estetik, 1930-, 40- och 50-talens världsberömda svenska funktionalism som ibland också kallas Swedish Modern och miljonprogramsområdens höghus från 1960- och 70-talen är en enda stor hyllning till den s k vita rasen och specifikt till de s k nordiskt vita kropps- och utseendetyperna som ansågs karaktärisera de infödda majoritetssvenskarna som under 1900-talet betraktades som vitast av alla folk på jorden.
 
Det står utom allt tvivel att Eriksson tvivlar på denna tes och menar att de progressiva och rentav socialistiska aspekterna av den svenska funktionalismen, folkhemsbygget och välfärdsstaten trumfade rastänkandet men tänk om det progressiva tänkandet faktiskt gick hand i hand med rastänkandet just i Sverige, d v s folkhemsprojektet var helt enkelt samtidigt också ett s k rasprojekt som handlade om att göra livet både funktionellt och vackert för de s k nordiskt vita infödda majoritetssvenskarna?
 
Den på Stockholmsutställningen (som besöktes av fyra miljoner människor) kanske mest centrala paviljongen ”Svea rike”, som då verkligen var en hyllning till den s k nordiskt vita rasen i form av de infödda majoritetssvenskarna (d v s deras kroppsmått, utseendeaspekter, karaktärsdrag o s v), och vars ena våningsplan helt och hållet ägnades åt den på den tiden världsledande svenska ras(spets)forskningen, hade f ö som motto (d v s detta citat som då härrör från Viktor Rydberg stod att läsa ovanför porten och huvudingången till paviljongen) ”Till ariskt blod, det renaste och äldsta, till svensk jag vigdes av en vänlig norna”.
 
 
”Inledningsvis påstår Gedin att funktionalismen ”hade sitt ursprung i förra sekelskiftets rasideologier, som sedan smältes samman med Le Corbusiers stora inflytande på trettiotalets tongivande arkitekter i Sverige, vilka dominerade stadsbyggandet och därmed folkhemsbyggandet för decennier framåt”. I ett svep görs därmed dessa svenska arkitekter till syndabockar för allt vad Gedin anser vara missgrepp i den svenska arkitekturen, i all synnerhet 60-talets allmänt kritiserade miljonprogram.”
 
(…)
 
”I Gedins granskning av funktionalismen spelar Stockholmsutställningen 1930 en huvudroll. Han lägger där stor tonvikt vid en paviljong som kallades ”Svea rike”, som även dokumenterades utförligt i en ca 100-sidig skrift med samma namn. Den innehåller ett par sidor med rasbiologiska kopplingar, där svenska folket sägs bestå av olika ”rastyper” (”nordiska rastyper”, ”svensk-valloner”, ”finnar” och ”lappar”). Det är givetvis graverande och vittnar om hur utbredda sådana föreställningar var under 30-talet och om den naivitet som omgärdade dem.”
 
(…)
 
”Det raka strecket från funktionalismens pionjärer till 60-talets miljonprogram hoppar över det viktigaste skedet i 1900-talets svenska bostadshistoria, nämligen 40- och 50-talens bostadsbyggande i Sverige med dess socialt inriktade bostadspolitik. Det var då, efter andra världskriget, som den svenska bostadsnöden äntligen började upphävas på bred front och utan kategoriområden dömda att bli slum. Det var då landets främsta arkitekter sysslade med bostäder för vanligt folk, och den svenska bostadsarkitekturen blev ett föredöme för återuppbyggandet av sönderbombade städer på andra håll i Europa.
 
Det var inte de raka linjerna och tråkiga lådorna som gällde. Det var moderna välutrustade bostäder som kopplades samman i krokiga linjer mellan omsorgsfullt anlagda grönstråk. Det var genomstuderade lägenhetsplaner, där arkitekterna med funktionalismens frihet kunde öppna upp för ljus och luft utan trånga bakgårdar.”
52412045_10156248443555847_1836543142644416512_n.jpg

Om SD:s nya film om socialdemokraterna, rastänkandet, rasforskningen och eftergiftspolitiken

Idag offentliggjorde SD en nästan två timmar lång ”dokumentärfilm” om SAP och den socialdemokratiska arbetarrörelsen som har fokus på det svenska rastänkandet, den svenska rasforskningen och den svenska raspolitiken och hur den anses hänga samman med skapandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten – ”Ett folk. Ett parti. Socialdemokraternas historia – som den aldrig berättats förut”:

 

https://dokumentar.samtiden.nu

 

SD:s film kan ses som ett slags svar på (och en hämnd på) LO:s film om SD och om en av dess grundare SS-veteranen Gustaf Ekström – ”Sverigedemokraterna – Ett parti som alla andra?” – och utgörs av en blandning av autentiskt arkivmaterial från bl a Kungliga biblioteket och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (de idag mycket anmärkningsvärda citaten som läses upp i SD-filmen och som fr a handlar om olika s k raser och om den s k nordiskt vita rasen och om s k mer- och mindervärdiga människor är t ex till synes korrekta) och en synnerligen tendentiös historieskrivning som med hjälp av en dramatisk berättarröst och en manipulativ musik- och bildsättning försöker leda i bevis att enbart SAP och den socialdemokratiska arbetarrörelsen bör och ska lastas för det svenska rastänkandet och den svenska rasforskningen liksom den svenska raspolitiken såsom den formulerades och utvecklades mellan ca 1905-68 (t ex citeras det flitigt ur olika artiklar publicerade i socialdemokratisk press och i socialdemokratiska tidskrifter som handlar om s k raser).

 

Det mesta av de uppgifter och de citat som tas upp i SD:s film har sedan flera decennier florerat inom den svenska extremhögern och filmen kan med fördel betraktas som ett slags slutgiltigt kompilat i audiovisuell form av alla de texter, citatsamlingar och faktasammanställningar av olika slag som bl a EAP, Contra och SD själva har ställt samman och publicerat genom åren och som rör temat SAP, välfärdsstaten och rastänkandet. Dessutom ekar SD-filmen av den gamla debatten om den svenska steriliseringspolitiken och där ett läger (företrätt av bl a Maciej Zaremba) menar att socialdemokraterna bär skulden till de svenska massteriliseringarna medan ett annat läger menar att det rashygieniska tänkande och den formliga raskult som delvis låg bakom desamma var något som alla politiska partier och rörelser en gång i tiden stod bakom i Sverige.

 

SD:s film försöker vidare också falskeligen (be)visa att enbart SAP och arbetarrörelsen bär skulden för den svenska eftergiftspolitiken gentemot Nazi-Tyskland som inte minst drabbade judarna genom att citera historiker som bl a Klas Åmark och Karin Kvist Geverts och det citeras också flitigt (och falskeligen) ur pro-nazityska Aftonbladet som ju inte var en socialdemokratisk dagstidning överhuvudtaget förrän efter kriget.

 

En kvalificerad gissning från min sida säger att åtminstone en av dem som har arbetat med och ligger bakom filmen är den SD-anknutne historikern Lars-Erik Hansen som en gång i tiden doktorerade på den svenska migrations-, integrations- och minoritetspolitiken och som tidigare arbetade på Södertörns högskola och numera är chef för TAM-arkivet (Tjänstemäns och akademikers arkiv, d v s TCO:s och SACO:s arkiv) även om Samtidens chefredaktör Dick Erixon väl är den som är huvudansvarig bakom filmen som är producerad av Samtiden Dokumentär och som också något kryptiskt tackar ”W.O.M.R.W.O.”.

 

Utöver allt det som sedan många år tillbaka redan har sagts om socialdemokraterna och den svenska välfärdsstaten inom extremhögern och även inom delar av högern i stort så bygger filmen också på sådant som andra har sagt och skrivit och funnit och tagit fram om den svenska rasforskningen, om den svenska antisemitismen, om den förkrigs- och krigstids flykting- och invandringspolitiken och om den svenska eftergiftspolitiken såsom bl a Yvonne Hirdman, Håkan Blomqvist, Maja Hagerman och Maria-Pia Boëthius. Dessutom kan nog en del som genom åren har kritiserat socialdemokratin och välfärdsstaten skriva under på åtminstone delar av den historieskrivning och den berättelse som SD förfäktar i filmen såsom vissa inom vänstern och vissa antirasister och antifascister som sedan länge har kritiserat det svenska rastänkandet och de mörka sidorna av den socialdemokratiska välfärdsstaten och inte minst och framför allt vissa libertarianer och liberaler för vilka SD:s film i det närmaste kan betraktas som en slags ”hämndfilm”.

 

Socialdemokraterna var då inte mer inne på rasforskning och raspolitik än vad andra politiska partier var på den tiden och företrädare för socialdemokraterna var då inte mer antisemiter än vad företrädare för andra politiska partier var på den tiden och de socialdemokratiska ministrarna i samlingsregeringen var då inte mer pro-tyska än vad ministrarna från de andra politiska partierna var under krigets första år och vad gäller SD:s historiska föregångare inom den svenska extremhögern så är det alltid viktigt att påpeka och påminna om att mellankrigstidens nazistiska, fascistiska och högerextrema partier på ett sätt faktiskt var relativt ”mainstream”vad gäller rastänkandet i sig och att det som skilde dem åt från dåtidens ”mainstream”-partier dels handlade om en antisemitism som var långt mer extrem än den som gällde bland ”mainstream”-partierna och dels och framför allt handlade om synen på demokratin.

 

Slutligen är det som alltid fascinerande att konstatera att det är bara i Sverige som ett högerpopulistiskt parti (d v s SD) helt enkelt bara måste ta avstånd från allt vad rastänkande (och antisemitism) heter på grund av den specifika, officiella och radikala svenska antirasismen som växte fram på 1970- och 80-talen och som även gör att vi som lever just nu i Sverige inte på något sätt kan känna igen oss i det rasbesatta Sverige som gällde under 1900-talets första hälft och ända inpå 1960-talet.