Kategori: rastänkande
Reflektioner kring det svenska rastänkandet med anledning av en ny studie som visar att den svenska rasforskningen fortsatte även efter 1945
Historikern Martin Ericssons färska artikel i den akademiska tidskriften Scandinavian Journal of History – ”What happened to ‘race’ in race biology? The Swedish State Institute for Race Biology, 1936−1960” – utgörs av en undersökning av det idag så famösa Statens institut för rasbiologi, som var världens första statliga rasforskningsinstitut när det öppnade 1922 och som inkorporerades i Uppsala universitet 1959, mot bakgrund av den rådande dominerande historieskrivningen att den en gång så världsberömda och banbrytande svenska rasforskningen dog sotdöden i och med att antinazisten Gunnar Dahlberg blev chef för institutet 1935 och om inte då så åtminstone i och med och efter krigsslutet 1945.
Ericssons artikel och undersökning bär dock verkligen syn för sägen vad gäller att kunna vederlägga detta dominerande synsätt som gäller för frågor om ras i allmänhet i ett svenskt sammanhang – d v s föreställningen om att det svenska rastänkandet försvann bort fr o m 1930-talets andra hälft och definitivt efter 1945 och den svenska självbild som säger att Sverige därefter kom att bli de koloniserade och icke-vita folkens och de svarta slavättlingarnas, urfolkens och minoriteternas allra största förkämpe och viktigaste allierade i (väst)världen.
Den oppositionella motberättelse som jag själv är en anhängare av säger i stället att det svenska rastänkandet inte klingade av efter 1945 utan snarare och senare inför, under och efter den s k 68-revolutionen, d v s 1945 var måhända övriga Västs timme noll men inte Sveriges timme noll vad gäller frågor om ras, och det är därför inte förvånande att Ericsson finner att också den svenska rasforskningen fortsatte att bedrivas även efter 1945 sådan den emanerade från Statens institut för rasbiologi.
Ericsson nämner bl a att i praktiken samtliga svenska romer (och ned till s k kvartsnivå i vissa fall – d v s både s k ”hel-Z”, ”halv-Z” och ”kvarts-Z” eller s k helromer, halvromer och kvartsromer) utsattes för en i det närmaste komplett kroppsmätningsstudie av rasbiologiskt snitt för att utröna hur de svenska romernas kroppar var beskaffade (SAF/LO ville t ex via regeringen Erlander veta om romerna var s k arbetsföra och därmed krävdes det att romernas armmuskulatur och lårmuskler bl a skulle mätas och undersökas) och varifrån de svenska romerna härstammade rent s k rasligt (d v s från Nordindien/Centralasien) så sent som i början på 1960-talet av forskare som tidigare hade arbetat vid Statens institut för rasbiologi.
Vidare undersöktes förekomsten av s k rasliga inslag av den s k östbaltiska rasen i Sverige bland den s k nordiska rasen, som de infödda majoritetssvenskarna kategoriserades som (de infödda vita majoritetssvenskarna ansågs helt enkelt vara både s k rasligt renast, s k rasligt vackrast och mest tilltalande och s k rasligt mest genetiskt värdefulla av alla s k folkslag på jorden), så sent som på 50-talet (i praktiken handlade det om att kartlägga var de samiska och finska s k rasliga inslagen var som starkast i landet p g a s k blandäktenskap och sexuella s k intimrelationer över de s k rasgränserna och dess s k konkreta fysisk-kroppsliga s k produkter/resultat i form av s k rasblandade eller s k rasmixade barn).
Slutligen väcktes ett förslag så sent som kring 1958 att genomföra ännu en gigantisk kroppsmätningsstudie på de dåvarande invånarna i landet (d v s deras fysisk-kroppsliga utseenden, företräden och s k rasdrag i form av allt ifrån ansiktsform, hudfärg, ögonfärg, nästyp, armlängd, storlek på händer och fötter, könsorganens och bröstvårtornas färg o s v) och så sent som kring 1968 väcktes även ett förslag om att återigen mäta samtliga svenska samers kroppar (båda dessa sista förslag realiserades dock ej).
Det faktum att den svenska rasforskningen kunde fortsätta att bedrivas och frodas även efter 1945 handlade om att den var extremt empirisk i Linnés och dennes doktoranders/”apostlars” anda och efterföljd – d v s det handlade i stort sett enbart om att kartlägga människors kroppstyper och utseendedrag i gigantisk skala och inte om att t ex uttala sig om exempelvis s k semitiska eller judiska rassjälar eller s k mongoloida eller s k negroida raskaraktärsdrag.
Denna empiriskt inriktade rasforskning gjorde m a o att den svenska akademin och högskole- och forskarvärlden och i förlängningen Sverige och svenskarna kom undan från alla anklagelser om antisemitism och rasism och den resulterade också i att det allmänna svenska rastänkandet kom att bli extremt kropps/utseendefixerat (det är i varje fall min hypotes) – d v s hur var och en av oss råkar se ut till det yttre (d v s den kropp vi råkar ha fötts in i och bebo och det utseende vi råkar uppvisa inför omvärlden inklusive ansiktsdrag, längd/vikt, hud/hår/ögonfärg o s v) har antagligen kommit att betyda mycket mer i Sverige än i de allra flesta andra (väst)länder på jorden vad gäller s k raslig och nationell tillhörighet och därmed går det lite vanvördigt att hävda att den svenska rasforskningen och det svenska rastänkandet i slutänden egentligen ”bara” var/är en slags skönhetstävling som egentligen ”bara” handlade/handlar om att vara s k snyggast och s k sexigast för att uttrycka det riktigt vulgärt.
Om Linné som den moderna globala rastaxonomins skapare
Då jag för bara några dagar sedan föreläste om rastänkandets idéhistoria för genusvetarstudenter vid Karlstads universitet så skulle jag tillägga följande (i punktform för läsbarhetens skull):
1, Under 1700-talet ”peak:ade” den transatlantiska slavhandeln vilket sannolikt påverkade att Linné betraktade afrikaner och svarta människor i den s k Nya världen (och både slavar och fria svarta som levde i Nord- och Sydamerika på 1700-talet) som lägst stående bredvid urfolk som samer m fl. Under 1700-talet infördes exempelvis allt fler lagar i de europeiska kolonierna i den s k Nya världen som kodifierade och institutionaliserade att afrikanska slavar och ättlingarna till dessa var de enda som kunde vara slavar medan vita inte längre kunde förslavas därefter (tidigare hade det även funnits vita slavar i den s k Nya världen).
2, Även om Linné hade konkurrenter under sin tid som föreslog andra raskategorier och/eller andra rastaxonomier (d v s att det just finns ett antal huvudraser på jorden) så var det Linné som avgick med segern och hans uppdelning är den som fortfarande gäller såsom att vi kopplar färgen vit till européerna och till de europeiska bosättarättlingarna över haven eller att vi kopplar vissa specifika karaktärsdrag till de s k gula asiaterna o s v.
3, Även om Linné inte ens till en början använde termen ras utan termen varietet och även om Linné byggde sin rastaxonomi på den europeiska antikens och medeltidens temperaments/sjukdomslära (även Upplysningstidens mest framträdande namn hade svårt att bryta med både antiken och kristendomen) så står det utom allt tvivel att Linné just placerade afrikaner och svarta lägst (bredvid urfolken), att de karaktärsdrag som Linné fastslog för desamma präglades djupt av slavhandeln och slaveriet samt sist men inte minst att Linnés uppdelning av mänskligheten i 4-5 huvudraser eller raskategorier är de som fortfarande gäller än idag inklusive hur de färgkodades av Linné och även i mångt och mycket hur de karaktärsbeskrevs.
4, Därmed går det att konstatera och fastslå att Linné är urfadern (d v s ”the founding father”) till och grundaren av det moderna s k vetenskapliga svenska, europeiska och västerländska (och därmed globala) rastänkandet såsom idéhistoriker just omtalar honom som, att Linné spelade en avgörande roll för att ”vetenskapligfiera” negativa och nedsättande föreställningar om afrikaner och svarta (d v s göra dem till kunskap, ”sanning” och ”verklighet”) samt att Linné lever än idag i våra huvuden och styr våra synintryck (d v s hur vi raskodar/rasifierar visuellt) då Linnés rastaxonomi just var den som kom att vinna.
För övrigt bör det också tilläggas att den som grundlade rastänkandet som en empirisk vetenskap framåt 1800-talets mitt var ännu en svensk – nämligen Anders Retzius som var den som uppfann skallindexmåttet och som såg sig själv som Linnés arvtagare. Likt Linné hyllas även Retzius runtom i landet med statyer, byster, gatunamn, namn på salar och stipendier o s v. Utan Linné hade rastänkandet möjligen aldrig kommit att bli en s k vetenskap men utan Retzius hade rastänkandet inte utvecklats till ett fullfjädrat forskningsfält överhuvudtaget under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första hälft med allt vad det kom att innebära för hela planeten och mänskligheten.
”Hur rasistisk var Carl von Linné? Den frågan debatteras nu när statyer av bland annat slavhandlare välts runt om i världen. Enligt Gunnar Broberg som forskat om Linné, så finns det inget enkelt svar.
Under protesterna efter George Floyds död i USA har flera statyer föreställande bland annat tidigare slavägare välts och saboterats i protest. I Storbritannien har aktivister vält en staty av slavhandlaren Edward Colston i Bristol, och även i Sverige höjs nu röster för att statyer borde tas bort. Till exempel har en namnlista startas som kräver att statyer av Carl von Linné plockas ner.
Anledningen är att Linnés forskning ”bidrog till att vita européer fick för sig att de var den överlägsna rasen och som användes som grund och förklaring till att avhumanisera svarta och bruna, kolonisera, plundra”, enligt namnlistan.
– Det beror på att han klassificerat människan, och hur han skrivit om svarta, säger Gunnar Broberg som är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Broberg har skrivit biografin Mannen som ordnade naturen, om just Linné.
Enligt Gunnar Broberg använder Carl von Linné inte begreppet raser, men han trodde på olika människorarter. Han rangordnade dem, och satte de afrikanska folken lägst i hierarkin.
Rasbiologi som begrepp fanns inte på Linnés tid, men hans forskning fick stor inverkan genom att han klassificerade allt liv, även om han själv inte utförde skallstudier eller liknande.
– Han utgår från klassisk antik temperamentslära, fångad av uttalanden som samtiden gör av variationer hos människan. Han uttrycker sin tids fördomar, från bibeln och framåt, där de svarta är förbannade utav syndafallet.
Men kan man säga att han var rasist?
– Möjligen, men han ägnade inte frågan om afrikanska folk någon särskild uppmärksamhet. Vissa av hans elever som reste mycket var tydliga slaveriförespråkare, det var inte Linné.”
Svar på tal till en debattartikel i Aftonbladet som förnekar att Sverige en gång genomsyrades av ett rastänkande
Daniel Claesson har idag fått en debattartikel publicerad i Sveriges största tidning Aftonbladet med rubriken ”Sluta att importera rasidéer från USA” och underrubriken ”Att prata om rasdiskriminering i Sverige är bara pinsamt” och här nedan följer kort mina reaktioner/svar på Claessons huvudargument och huvudhypoteser:
Daniel Claesson:
”För det första – och detta är viktigt – har vi inga raser överhuvudtaget. Diskussionen om att dela in mänskligheten i raser städade vi bort med andra världskriget och det finns inga skäl alls att åter kliva ner i den gyttjan. Vi människor kan se olika ut beroende på genetiskt ursprung, men vi tillhör alla samma ras.”
min reaktion/mitt svar:
Det finns inga raser såsom Väst och västerlänningarna, den västerländska forskningen och vetenskapen och de västerländska kolonialimperierna och nationalstaterna uppfattade existensen av raser mellan ca 1760-1960 men det finns fortfarande föreställningar om raser som är högst levande än idag och som t o m knappt har förändrats särskilt mycket alls vad gäller raskategorier sedan Linné ”uppfann” idén om att det finns 4-5 huvudraser på jorden på 1760-talet (t ex vita européer, svarta afrikaner o s v). Rastänkandet och rasbegreppet utmönstrades inte alls i Sverige efter Andra världskriget utan först efter 1960-talet och framåt och för svensk del till fullo fr o m 1990-talet och framåt. Och vi människor tillhör alla samma art – att säga att ”vi tillhör samma ras – mänskligheten” är felaktigt för att återigen referera till Linné som ju just skilde tydligt mellan arter och raser.
Daniel Claesson:
”Att USA fortfarande ägnar sig åt rasindelning har särskilda historiska skäl. Dels genom fördrivningen av ursprungsbefolkningen, dels slaveriet av folk från Afrika samt därefter en lång period av diskriminering mellan etniska grupper. I Sverige har vi inte en motsvarande historia. Det finns inte heller någon anledning för oss att importera en sådan ”låtsashistoria” för att motivera åtgärder i vårt land.”
min reaktion/mitt svar:
USA ”rasindelar” inte sina invånare utan invånarna i USA självidentifierar sig själva och bestämmer själva hur de vill benämnas och kategoriseras. T ex kan adopterade från Latinamerika, Asien och även Afrika ange att de är vita amerikaner om de så vill till Vita huset, Trump, Pentagon, US Army, Ivy League-universiteten, Hollywood, delstaterna och myndigheterna, vilket många av dem också gör men sedan är det så klart en annan sak att när adopterade från dessa kontinenter rör sig i det offentliga rummet och ”på stan” så kommer många eller kanske de flesta amerikaner att betrakta dem som latinamerikaner, asiater och afrikaner och inte som vita.
Sverige rasindelade just sina invånare ända fram tills 1940-talet och registrerade även språk, religion och annan typ av minoritetstillhörighet och vissa minoriteter i landet fortsatte att registreras utifrån genetisk-biologisk-medicinsk tillhörighet långt in på 1980-talet och t o m i ett fall (svenska romer) åtminstone in på 2010-talet. Sverige och svenskar deltog f ö också aktivt i förslavandet och förvaruligandet av afrikanerna och försäljandet och ägandet av desamma i bosättarkolonierna och plantageekonomierna i Nord- och Sydamerika och en institutionaliserad diskriminering av minoriteterna förekom därtill i Sverige långt in på 1960-talet (såsom av svenska samer och romer).
Daniel Claesson:
”Svarta människor diskrimineras inte i Sverige och har inte heller varit diskriminerade. Bakåt i tiden fanns det inte ens personer med mörkare hy här. Att invandringen de senaste decennierna förändrat detta innebär inte att Sverige plötsligt från ingenstans är rasdiskriminerande. Det är rent påhitt.”
min reaktion/mitt svar:
Det är sant att flertalet av landets ca 350 000 afrosvenskar har ankommit till landet via invandring under i huvudsak de senaste 50 åren men det har funnits en svart afrikansk närvaro i Sverige även innan Andra världskriget liksom en svensk koloni över haven som till stora delar befolkades av svarta slavar, fria svarta och svarta och mixade slavättlingar under just den svenska tiden (d v s Saint-Barthélemy) och fr a så står det idag utom allt tvivel att både subsahariska afrikaner och andra utomeuropeiska invandrar- och minoritetsgrupper utsätts för rasdiskriminering i dagens Sverige mot bakgrund av en mängd olika utfallssiffror och en mängd olika studier som använder sig av en mängd olika material och metoder. Även adopterade afrosvenskar riskerar att utsättas för diskriminering trots att det enda som skiljer dem åt från infödda majoritetssvenskar är just ras eller utseendet/kroppen (d v s det yttre visuella-materiella som går att titta och ta på) – d v s adopterade afrosvenskar kan också utsättas för rasdiskriminering.
Daniel Claesson:
”Sverige är inte en delstat i USA och kommer förhoppningsvis aldrig att bli det heller. Oavsett vad vissa tror eller kanske till och med drömmer om.”
min reaktion/mitt svar:
Det är sant att svenskar i gemen, och både majoritets- och minoritetsinvånarna, är mycket engagerade i USA och i amerikaner och detta är då ett engagemang som går tillbaka ända tills 1950-talet. Faktum är att Sverige och svenskarna var det land och det folk som var allra mest engagerat för de svarta och icke-vita amerikanerna i hela västvärlden under efterkrigstiden och Kalla kriget på samma sätt som att Sverige och svenskarna var det land och det folk som var allra mest engagerat för både afrikanerna (t ex i Sydafrika), asiaterna (t ex i Vietnam) och latinamerikanerna (t ex i Chile) i hela västvärlden under efterkrigstiden och Kalla kriget.
Allt detta resulterade bl a i att ett flertal svenska ”minoritetsgrupper” som uppfattade sig själva som förtryckta t o m kom att kalla sig själva för svenska ”n” (d v s svenska n-gr-r) och sina respektive politiska frågor som den svenska n-frågan (d v s den svenska n-g-rfrågan) såsom de svenska arbetarna (som då ansåg att de var svenska ”n”) och de svenska kvinnorna (som då ansåg att kvinnofrågan var den svenska ”n”-frågan – de efterkrigstida svenska kvinnoorganisationerna och kvinnoledarna kunde då använda sig av denna term på demonstrationer, möten och konferenser och i intervjuer, artiklar och böcker utan att på något sätt generas en bra bit in på 1970-talet).
Det på alla sätt och vis djupa, aktiva och folkligt förankrade svenska engagemanget för de svarta amerikanerna i Sverige och bland svenskarna gjorde helt enkelt att inte bara arbetarna och kvinnorna utan även ungdomar, personer med funktionsnedsättning och andra marginaliserade grupper i det dåtida svenska samhället som upplevde sig som förtryckta, marginaliserade och utsatta identifierade sig så till den milda grad med de svarta amerikanerna att de i det närmaste gjorde anspråk på att vara desamma eller åtminstone den svenska versionen av desamma (t o m raggarna och andra ungdomssubkulturer kunde då på 1960-talet säga att de var de svenska ”n”).
Denna unika svenska nutidshistoria vad gäller relationen till USA och amerikaner har fått till följd, tillsammans med en på alla sätt och vis massiv masskonsumtion av amerikansk populärkultur som har pågått i generationer non-stop bland de svenska massorna, att dagens svenskar, och både majoritets- och minoritetsinvånarna, fortfarande antagligen är mer engagerade i de svarta och icke-vita amerikanernas situation, sak, kamp och öde än något annat västerländskt folk i världen.
Det är just denna i ett västvärldsperspektiv unika svenska identifikation och solidaritet med och band och koppling till USA och amerikanerna och i detta sammanhang specifikt med och till de svarta amerikanerna som kort och gott förklarar varför svenskarna just nu, och både majoritets- och minoritetsinvånarna, engagerar sig så intensivt för det som just nu sker i USA – inte en vilja att invaderas och ockuperas av USA eller att annekteras av USA och bli en amerikansk delstat.
Nu ansluter sig UNT till den hysteriska och hypermilitanta färgblinda antirasistiska kritiken av Karlstads universitets kurs i kritiska rasstudier
De högutbildade höginkomsttagarna (d v s landets s k toppskikt bestående av 10-15% av totalbefolkningen, som av visserligen måhända ”naturliga” skäl fullständigt dominerar den svenska offentligheten och debatten, d v s det är ju de som helt enkelt har språket i sin makt) fortsätter att visa att de representerar världens utan konkurrens mest antirasistiska s k folkslag på jorden och antagligen i mänsklighetens och planetens historia – d v s det s k svenska folket.
Idag hänger UNT:s (antirasistiska) ledarsida ut den nya högskolekursen ”Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier”, som ges av ämnet genusvetenskap vid Karlstads universitet, efter (antirasistiska) noter och med (antirasistiskt) råge och som alltid är (de antirasistiska) SACO-(majoritets)svenskarnas enda referenspunkt Rasbiologiska institutet och deras enda fixstjärna Herman Lundborg (vilket jag dock kan förlåta och ursäkta när det gäller just UNT, Uppsalaborna och de s k upsaliensarna och ”Sveriges Oxford” Uppsala universitet) och naturligtvis måste UNT bara passa på att också ge en (antirasistisk) känga åt jämlikhetsdatafrågan som V samt MP-riksdagsledamoten Leila Ali Elmi numera driver och är för.
UNT kräver sedan som (antirasistisk) slutkläm i stort sett att Karlstads universitet ställer in kursen, då det handlar om det s k svenska folkets (och värmlänningarnas) skattemedel och hoppas även att Uppsala universitet aldrig kommer att starta och erbjuda en kurs som öppet handlar om ras.
Därtill lanserar UNT en åtminstone för mig ny svenskspråkig term – ”den antirasistiska identitetsrasismen” – som då explicit jämförs med det s k rasbiologiska nätverket, som inte minst Maja Hagerman så förtjänstfullt har kartlagt, d v s dagens ytterligt få forskare som öppet och direkt ägnar sig åt ras- och vithetsforskning (vi är då så få att vi alla i praktiken känner varandra och bland disputerade handlar det numera om maximalt ett dussintal personer i hela landet om ens det vad gäller just nu aktiva forskare) jämförs med det nätverk som växte fram bland den svenska eliten på 1900-, 10- och 20-talen och som inte minst hade en mycket stark förankring vid dåtidens få universitet i landet.
Samtidigt är det inte utan att en/jag i sitt/mitt stilla och måhända genomrasistiska sinne undrar om detta (antirasistiska) hat mot och denna (antirasistiska) vrede mot och denna (antirasistiska) sorg över de/n en gång så världsberömda s k excellenta svenska rasforskarna/rasforskningen egentligen inte bottnar i något slags dåligt samvete över vare sig den svenska kolonialismen, slavhandeln/slaveriet och samerna eller Förintelsen och judarna (eller för den delen romerna eller de finsktalande minoriteterna) utan att den helt enkelt bara handlar om att Sverige och svenskarna idag står där ”med händerna i syltburken”, d v s den här extrema (antirasistiska) aversionen mot allt vad ras heter och t o m mot glosan och ordstammen i sig och de här extrema (antirasistiska) attackerna mot det lilla fåtal/oss som brukar glosan i både talad och skriftlig form (och därtill dristar vi oss att t o m göra det i s k vetenskaplig och akademisk textproduktion) samt operationaliserar och aktivt använder rasbegreppet i studier och analyser av olika slag blott och bart handlar om skammen över att Sverige och svenskarna för alltid och för evigt står där ”med händerna i syltburken” p g a att Sverige och svenskarna just en gång i tiden och för inte särskilt länge sedan var världsledande på att både forska om ras och på att praktisera raspolitik.
En reflektion kring rastänkandets historia 514 år efter pogromen i Lissabon den 19 april 1506
Jag vet så klart att ”alla” nu har ”annat att tänka på” (d v s på viruset och pandemin) men ibland skadar det inte att för en stund just ha ”annat att tänka på”: Idag den 19 april för 514 år sedan ”föddes” embryot till det moderna rastänkandet och rasismen när Lissabons judar massakrerades (just idag den 19 april 1943 inleddes f ö även de polska judarnas heroiska uppror i Warszawa-gettot).
Historikern Dick Harrison skriver idag i SvD om pogromen och massakern i Lissabon på de s k ”conversos”-judarna som började idag den 19 april 1506 och som symboliskt kan sägas ha inlett den s k tidigmoderna perioden, när rastänkandet just föddes.
Det moderna europeiska rastänkandet krävde dock ett antal steg och ”milstolpar” för att till slut utvecklas till ett helt samhällsbygge som till slut innefattade hela världen och mänskligheten, då Europa och de europeiska bosättarättlingarna ju till slut tog över hela planeten på 1800- och 1900-talen.
1, Det första steget mot ett modernt rastänkande var då, som Harrison just skriver om idag, att ”biologisera” de döpta ”conversos” på 1500- och 1600-talen vilket gjorde att de muslimer (i huvudsak berber men också araber) och (sefardiska) judar på Iberiska halvön som hade låtit (tvångs)döpa sig efter fullbordandet av den kristna s k ”Reconquista:n” och t o m anammat en kristen och ”europeisk” livsstil ändå inte behandlades som kristna eller som portugiser och spanjorer utan dödades och fördrevs.
2, Det andra steget mot ett modernt rastänkande var att börja betrakta alla urfolk och urinvånare över haven som mer eller mindre själlösa och antingen saknade de helt en själ eller så var deras själar och även känsloliv ”halverade” och stympade (d v s de sågs helt enkelt som djur, som då anses sakna en själ och därmed kan behandlas i stort sett hur som helst även om den nuvarande påven på sistone har försökt att få de kristna att förstå att även djur kan ha en själ). Detta gjorde att de urinvånare i Nord- och Sydamerika som ändå hade låtit döpa sig (såsom jesuiternas ”indianer” i Sydamerika) och t o m i vissa fall anammat en europeisk livsstil (såsom de civiliserade ”stammarna” i Nordamerika) ändå inte behandlades som kristna eller som ”civiliserade” utan dödades, exploaterades och fördrevs.
3, Det tredje steget mot ett modernt rastänkande var att börja betrakta alla svarta afrikaner som skeppades över Atlanten som slavar liksom även deras barn och efterkommande medan vita bosättare succesivt upphörde att kunna förslavas rent juridiskt i koloni efter koloni. Det skedde m a o en slags gradvis rasjuridifiering av slaveriet i Nord- och Sydamerika och i Karibien som gjorde att det sakta men säkert växte fram en idé bland de icke-förslavade bosättarättlingarna (tidigare kunde då även vita vara och bli slavar i ”Nya världen”) att de var vita. Idén om vitheten föddes helt enkelt i kolonierna över haven i mötet med både de amerikanska urinvånarna och de afrikanska slavarna och inte i Europa, där idén om kristenheten fortfarande var viktigare än vitheten långt in på 1700-talet och som då också innefattade icke-vita kristna i både Afrika och Asien.
4, Det fjärde steget mot ett modernt rastänkande var besegrandet och underkuvandet och inte minst förnedrandet och massexploateringen (och även massdödandet) av de stora asiatiska (muslimska, konfucianska, buddhistiska, hinduistiska o s v) gamla civilisationerna, folken och rikena, som fram tills 1700- och 1800-talen hade hållit européerna på avstånd då de antingen var för rika eller för militärt eller för den delen ”bakteriellt” mäktiga, d v s de ville inte handla med européerna eller ens ha med dem att göra, de kunde besegra dem militärt och européerna dukade under en masse i deras länder av epidemier, könssjukdomar, näringsbrist o s v. I och med denna världshistoriska händelse när ”Occidenten” besegrar ”Orienten” växer en föreställning fram i Europa om ”den starkes rätt” som vi idag kallar socialdarwinism.
5, Det femte steget mot ett modernt rastänkande var framväxten av den moderna vetenskapen under Upplysningstiden som också innefattade en s k vetenskaplig rasforskning, som tog sina första försiktiga steg i Uppsala i och med Carl von Linné under 1700-talets andra hälft. Den blev dock en modern empirisk vetenskap först fr o m 1800-talets andra hälft med sina egna mätmetoder, instrument, professorsstolar, vetenskapliga tidskrifter, förlag och konferenser o s v och som mätt i antal forskare och publikationer och inte minst i inflytande över de västerländska samhällena inklusive dessas kolonier blommade ut först på 1900-talet när rashygienen och raspolitiken, och därmed ”samhällsnyttan” med rasforskningen, slog igenom med full kraft.
6, Det sjätte steget mot ett modernt rastänkande var helt enkelt att kodifiera i lagar och i samhällspraxis att de vita stod högst och var bäst och var mest värda o s v, vilket skedde mycket sent i historien, d v s de första egentliga moderna raslagarna stiftades först framåt 1800-talets slut och fr a under 1900-talets första hälft och rörde då även judar och romer och även på sina håll muslimer, vilka tidigare hade betraktats som religiösa minoriteter men som nu ”biologiserades”. Det är m a o mycket sent i den globala historien som rasismen trädde fram som en överideologi och ett samhällssystem som var kodifierat i lagar, institutionaliserat i statsapparaten och i det ekonomiska livet och inte minst praktiserat på vardaglig basis av de allra flesta människor på jorden vare sig de var vita eller icke-vita.
Även innan rasismen blir ett fullfjädrat samhällssystem som dominerar hela planeten och mänskligheten (lite slarvigt uttryckt går det att säga att det var så mellan ca 1850-1950) var det så klart mer eller mindre praxis att behandla icke-vita sämre än vita men hela tiden hade starka krafter inom Europa och Väst ändå lyckats bjuda rastänkandet motstånd såsom åtminstone vissa upplysningstänkare (t ex vissa av Linnés s k lärjungar/doktorander), vissa feminister och en hel del kristna inte minst och något senare också vissa socialister, liberaler och allmänna humanister även om de alltmer kom att tala för ”döva öron” när rastänkandet till slut överröstade ”allt och alla” under 1900-talets första decennier.
Rasismen och rastänkandet som samhällssystem och även som s k vetenskap monterades sedan gradvis ned efter Andra världskriget och Förintelsen och under Kalla kriget och avkolonialiseringen. Efter den s k 68-revolutionen, och fr a efter att FN:s/UNESCO:s arbete med att omformulera rastänkandet hade resulterat i FN:s rasdiskrimineringskonvention 1965, föds sakta men säkert också den moderna (vita) antirasismen som blir en medveten rörelse, självidentitet och idé fr o m 1980- och 90-talen när anti-apartheidrörelsen når sin kulmen och när den icke-vita invandringen från de gamla kolonierna till Väst sätter igång på allvar.
Idag tvingas vi alla, och vare sig vi är vita eller icke-vita och egentligen var vi än bor på denna jord och i alla fall så länge vi är homo sapiens-varelser, leva med, förhålla oss till och hantera detta långa historiska arv som ingen av oss kommer undan och som vi alla är en del av vare sig vi är s k offer eller s k förövare, och som kan sägas ha satts igång när massakern på ”conversos”-judarna inleddes efter högmässan i Lissabon den 19 april 1506.
Det är återigen alltså mycket sent i mänsklighetens historia som rastänkandet slår igenom på hela jorden och det är än senare som rasismen som samhällssystem nedmonteras i dess klassiska form. I de stora västerländska staterna sker denna nedmontering först på 1960- och 70-talen i inte minst politikens, retorikens och lagarnas värld men också i människornas vardagsliv och det är först efter Kalla krigets slut på 1990-talet som både en modern forskning om ras sätter igång och som ett minnesarbete och en försoningsprocess föds. Denna utveckling har sedan dess resulterat i att det idag forskas om rastänkandets idéhistoria, om rasforskningens lärdomshistoria och om ras och vithet i relation till dagens värld och dagens Väst medan en hel minneskultur har växt fram kring Förintelsen, slaveriet och kolonialismen inklusive försök till både offentliga ursäkter och materiella reparationer av olika slag såsom återlämnandet av stulna föremål och olika former av ekonomiska ersättningar.
Slutligen är det också mycket sent som de västerländska samhällena blir s k mångkulturella och heterogena och t o m länder som USA, Australien, Kanada, Frankrike, Belgien och Nederländerna är massivt vita långt in på 70-talet och Sverige är det än längre än så. Ett resultat av avkolonialiseringen under Kalla kriget är ju den icke-vita och postkoloniala invandringen till Väst liksom också uppkomsten av den moderna västerländska extremhögern och högerpopulismen som bildas som en reaktion på både avkoloniseringen och avsegregeringen när miljontals vita bosättarättlingar återvänder ”hem” till Europa och när miljontals vita bosättarättlingar tvingas bli kollegor, klasskamrater och grannar med slavättlingarna och urinvånarna, d v s både invandringen/invandrarna och extremhögern/högerpopulisterna är direkta konsekvenser av kolonialismens och rasismens formella avskaffande.
”Dagens datum, den 19 april, har gått till historien för ett av de vidrigaste massmorden i europeisk historia: pogromen i Lissabon år 1506. Katastrofen blir inte lättare att smälta av att den var genuint folklig och inte föranledd av statliga initiativ, ej heller av att massakern inleddes i en kyrka – fridsammast möjliga plats – och att flera nationaliteter deltog i dödandet.
Bakgrunden var den speciella typ av antisemitism som vuxit fram på Pyreneiska halvön. Under det muslimska väldet på medeltiden hade judendomen i dagens Spanien och Portugal upplevt en kulturell storhetstid. Även efter den stora kristna återerövringsfasen på 1200-talet kunde judarna leva vidare tämligen ohotade i flera generationer. Först i samband med digerdöden blev de utsatta för angrepp, och det dröjde till 1390-talet innan hatet mot judarna spred sig på allvar. Många konverterade nu till kristendomen och blev conversos, ”omvända”. I denna grupp ingick en rik elit, vars medlemmar efter religionsbytet gjorde karriär inom de världsliga och kyrkliga hierarkierna. När skatterna höjdes eller skörden slog fel utsattes de välmående och mäktiga conversos för avundsjuka anklagelser.
I och med detta förlorade antisemitismen sitt grundläggande religiösa element och kom istället att handla om ras. I de spanska rikena yrkade man på limpieza de sangre, ”blodets renhet”, och det kunde ingen jude ha, oavsett vilken religion vederbörande hade. Hovet försvarade både judarna och conversos, men då detta ledde till att antisemitismen även riktades mot kungamakten tvingades man ändra inställning. De kvarvarande spanska judarna utvisades år 1492.
Många valde att fly till islams länder, men tusentals gjorde det lättare för sig och reste bara över gränsen till Portugal. Här var de till en början välkomna, men det dröjde inte länge förrän kung Manuel I såg sig tvungen att följa grannarnas initiativ. År 1497 påbjöds allmän tvångsomvändelse till katolicismen. Judar som vägrade bli kristna utvisades ur landet.
Men problemet kvarstod: de judar som hade valt att böja sig för maktens piska och motta dopet betraktades fortfarande som suspekta av omgivningen, alldeles som i fallet med de spanska conversos. Hur långt sträckte sig deras nyfunna övertygelse? Hur mycket var blott att betrakta som läpparnas bekännelse?
Så kom söndagen den 19 april 1506. Portugal pinades svårt att både torka och pest, varför folk hade strömmat till kyrkorna för att be Herren om nåd. Plötsligt inträffade ett mirakel – eller vad som tolkades som ett dylikt – i en klosterkyrka i Lissabon. En person förkunnade entusiastiskt att Jesus ansikte hade uppenbarat sig vid altaret. Frälsaren hade ett budskap att förmedla! En jude som nyligen konverterat till katolicismen kom genast med invändningen att det bara rörde sig om en ljusreflex på altarkrucifixet. Ett helt naturligt fenomen, alltså. Inget mirakel. Snart hade en uppretad folkmassa gripit tag i den före detta juden och släpat ut honom ur kyrkan, varefter han slogs och sparkades till döds. Kroppen brändes på Rossiotorget, och snart förkunnade dominikanpredikanter för folk att de dåliga tiderna var judarnas fel. Eggade av löften om syndaförlåtelse och gudomlig välsignelse attackerade pöbelhopar – inte bara Lissabonbor utan också sjömän från Tyskland och Nederländerna – mängder av konvertiter. Uppskattningsvis 500 personer dödades innan nattmörkret föll.
Kung Manuel var inte på plats i staden, och han blev förskräckt när nyheten om blodbadet nådde hans öron. Men till en början var det inte mycket myndigheterna kunde göra. Ämbetsmännen saknade starka militära maktmedel för att kunna inskrida mot de hopar som drog omkring på gatorna och letade efter syndabockar.
Massakern fortsatte därför på måndagen, då folk bröt sig in i kyrkor och i nyligen kristnade judars bostäder och drog ut dem mot den väntande döden. Ingen kom undan – även spädbarn dräptes – och våldsverkarna tog tillfället i akt att grundligt plundra offrens hus. När kungliga trupper äntligen anlände på tisdagen hade den samlade dödssiffran stigit till omkring 1900.”
Om sverigefinnarna och det svenska rastänkandet
Då det igår var sverigefinnarnas dag så skadar det väl inte att påminna om att de finsktalande invånarna i landet (bredvid det samiska urfolket) i mångt och mycket utgjorde grundorsaken till den en gång så världsberömda svenska rasforskningen sådan den uppstod, utformades och utvecklades ca 1840-1960: Det var då de svenska rasforskarna som ”uppfann” existensen av den s k ostbaltiska rastypen, som de finsktalande ansågs tillhöra, liksom att det även var de svenska rasforskarna som fastställde förekomsten av den s k nordiska vita rasen, som (majoritets)svenskarna ansågs utgöra det både förnämsta och renaste exemplet på.
För Sveriges del och för de svenska rasforskarnas del handlade då allt (d v s hela forskningsagendan) om att försöka kartlägga hur omfattande den s k rasblandningen hade fortskridit i norra Sverige och hur densamma hade börjat leta sig nedåt i landet och därmed sakta men säkert förändrat (majoritets)svenskarnas utseendedrag.
Långt in på 1950-talet och en bit in på 1960-talet kunde svenska (ras)forskare fortsätta att intressera sig för de finsktalande invånarna i landet utifrån ett implicit rasforskningsperspektiv genom olika s k blodgruppsstudier som både försökte fastställa förekomsten av genetiska sjukdomsförlopp och utbredningen av de s k blandäktenskapen i norra Sverige mellan de finsk- och svensktalande och senare under efterkrigstiden genomförde även professorn i samiska Nils-Erik Hansegård (som f ö var f d nazist – att svenska forskare som både studerar finsktalande och samer påfallande ofta har varit eller är högerextremt lagda är antagligen ingen slump) flera större studier bland de finsktalande invånarna i norra Sverige som kom att lägga grunden till dagens svenska minoritetsspråkpolitik.
Några tankar kring 1960-talets svenska rasdiskussioner
Dagens genomgång av 1960-talets svenska diskussion och rapportering om ras och rasism visar med all önskvärd tydlighet att det just var under 60-talet som den stora vändningen i rasfrågorna skedde just i Sverige och när omsvängningen väl ägde rum så gick det mycket snabbt och symptomatiskt och symboliskt nog så var det just under 1968 som denna omsvängning verkar ha eskalerat och ”fullbordats”:
Ännu så sent som under 1960-talets första hälft kunde myndighetsföreträdare och representanter för de svenska eliterna fortfarande uttrycka tämligen tydliga ståndpunkter som emanerade från ett gammalt rastänkande men ju mer 1968 närmade sig fylldes radio- och tv-tablåerna av program som tematiserade rasfrågorna, radikala och progressiva lärare krävde att rasfrågorna skulle tas in och tas upp i undervisningen i skolan, både ledar-, debatt- och insändarsidorna återkom gång på gång till problematiken med s k ”rashat” bland svenska folket, amerikanska filmer och tv-serier fördömdes för sina ”rasfördomar” och stora reportage publicerades om utlandssvenskar och inte minst om svenskamerikaner som sades vara starkt präglade av ett rastänkande.
Under 1960-talets andra hälft blev åtminstone den medierade svenska offentligheten i det närmaste flagellantiskt inställd till frågor som rör ras och rasism i den meningen att svenska folkets ”rasfördomar” sades komma till uttryck i alla möjliga och omöjliga sammanhang och det gick nästan inflation i själva rasbegreppet – motsättningar mellan yngre och äldre kunde benämnas som en ”rasfråga”, liksom kvinnofrågan och frågor som rörde andra minoriteter såsom funktionsnedsatta. Den känsla som åtminstone jag får är att åtminstone de som hade makten över språket under 1960-talet och som skrev och uttalade sig i dåtidens media nästan önskade att Sverige skulle vara som USA, d v s det känns nästan som att åtminstone vissa inom dåtidens svenska tyckande och tänkande klass faktiskt ville ha sina egna svenska s k ”raskonflikter” och ”rasmotsättningar”.
Många ”aha-upplevelser” i samband med dagens genomgång av 1950-talets svenska rasdebatter och rasfrågor
Många s k ”aha-upplevelser” när en går igenom just 1950-talets svenska rasdebatter och rasfrågor vilket jag då har gjort under denna eftermiddag för under 1950-talet kan nog fr a de infödda majoritetssvenskarna ha varit ett av åtminstone västvärldens allra mest s k rasmedvetna och s k rasstolta s k folkslag medan Sverige samtidigt var ett av västvärldens mest rasligt homogena länder under samma årtionde:
Så sent som 1954 antecknade åtminstone vissa nitiska tjänstepersoner inom Svenska kyrkan, som på den tiden hade hand om det svenska folkbokföringsregistret, en persons rastillhörighet vilket var en rutin som hade införts mer systematiskt någon gång på 1880-talet och först samma år började samer erbjudas och erhålla mödrahjälp och barnbidrag medan den svenska s k z-frågan uttryckligen omtalades som en svensk rasfråga och både samer, romer, araber, turkar, svarta amerikaner, kineser, japaner och brasilianare hade uppenbara svårigheter att både hyra hotellrum och hitta bostäder i dåtidens Sverige.
Samtidigt pågick diskussioner kring att Sverige snart skulle komma att få en mer omfattande utomeuropeisk invandring och det fanns starka farhågor om att de s k ”rasmotsättningarna” och de s k ”raskonflikterna” skulle komma att explodera om så skedde p g a svenskarnas utbredda och ingrodda s k ”rasfördomar”.
Januari månads materialinsamling är nu avslutad
Efter närmare en månads (hyper)intensiv materialinsamling som då har inlett ”mitt” 2020-tal har jag nu lyckats hitta, identifiera, samla in och få ihop sammanlagt 10 113 A4-sidor med inscannad, digitaliserad och avfotograferad text som mer eller mindre enbart handlar om ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang samtidigt som jag har ”jagat” böcker om ras och rasism på svenska antikvariat och bibliotek och gamla radio-, tv- och filminspelningar via Svensk mediedatabas.
Jag har då gått igenom, läst, kategoriserat och tematiserat 1000-tals artiklar publicerade i svenska dagstidningar, veckotidningar och månads-, halvmånads- och kvartalsmagasin mellan 1945-85 som just tar upp och behandlar frågor om ras och rasism i ett svenskt sammanhang liksom ett 30-tal tryckta publikationer och ett flertal radio- och tv-program, och dokumentärer och filmer som härrör från samma tidsperiod och som också handlar om ras och rasism i Sverige och jag har dessutom också lyckats ”spåra” upp åtminstone ett 15-tal attitydundersökningar som innehöll frågor om ras och rasism under denna tidsperiod.
Allt detta material kommer nu att ligga till grund för och utgöra det empiriska underlaget till en ny bok, som jag planerar att arbeta med och skriva på under de kommande åren, och som preliminärt har fått den alltför långa men samtidigt deskriptiva titeln ”Den svenska rasdiskussionen 1946-77 från 1946 års rapporter om rasdiskriminering på hotell och restauranger till 1977 års raskravaller” och den preliminära dispositionen och kapitelindelningen, som motsvarar min kategorisering och tematisering, ser då ut som följer:
Kapitel 1: Inledning – att tala om ras i det efterkrigstida Sverige
Kapitel 2: Svenska rasproblem
Vilka grupper och minoriteter diskuterades och inkluderades som svenska rasproblem och hur omtalades de som förtryckta och utsatta?
Kapitel 3: Svenska rasfördomar
Vilka attityder och uttryck betraktades som svenska rasfördomar och hur uppfattades svenskarnas rasfördomar överlag?
Kapitel 4: Svenska rasskandaler
Vilka händelser och incidenter rapporterades som svenska rasskandaler och hur upplevdes det svenska samhället i relation till frågor om rasdiskriminering och rassegregation?
Kapitel 5: Svenska rasrelationer sedda utifrån
Vilka erfarenheter av och åsikter om Sverige och svenskarna avgas av invandrare, minoriteter, utlänningar och utlandet vad beträffar de svenska rasrelationerna, det svenska rastänkandet och den svenska rasdiskrimineringen?
Kapitel 6: Svenska rasord och rasstereotyper
Vilka ord, uttryck och benämningar användes för att diskutera frågor om ras och hur uppfattades och diskuterades bilder, stereotyper, framställningar och representationer av icke-vita och minoriteter i medie-, kultur- och utbildningssammanhang?
Kapitel 7: Avslutning – den svenska rasdiskussionen 1946-77 mellan det gamla svenska rastänkandet och den färgblinda svenska antirasismen
En preliminär översikt över och kartläggning av de svenska rasskandalerna och de svenska rasrelaterade händelserna och nyheterna 1945-79
1946
Aftontidningen skriver i juli 1946 på ett spektakulärt sätt om att tre svenska flickor ”hade en nattlig samvaro i det fria” med svarta amerikanska sjömän, vilket också är tidningens löpsedelsnyhet. Aftontidningen kritiseras av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Arbetartidningen för att fördjupa ”rashatet” och ”främlingsaversionen”. Detta är antagligen första gången som en redaktion anklagas för rasism av andra redaktioner.
Tre svarta amerikanska artister som ingår i truppen Three Black Spots och som uppträder på Nöjesfältet i Stockholm förvägras i juli 1946 att hyra rum på ett pensionat på Östermalm i Stockholm och Expressen och Norrskensflamman varnar för ”reaktionära rasfördomar” och för att ”den färgade linjen” även dras i Sverige. Det uppmärksammas även att besökande svarta och icke-vita personer har förvägrats att besöka vissa restauranger. Detta är antagligen första gången som ”krograsismen” och ”hotellrasismen” uppmärksammas.
1947
Inrikesminister Eije Mossberg hotar i oktober 1947 med att straffa de hotell som diskriminerar efter att ett 10-tal hotell och pensionat i Stockholm ska ha vägrat ett ”färgat artistpar” logi. Även andra svarta amerikanska artister som turnerar och besöker Folkets park-anläggningarna runtom i landet ska här och där ha vägrats att få hyra hotellrum. Arbetartidningen skriver att det är viktigt att stävja diskrimineringen men att det är viktigare att bekämpa nazisterna. Detta är antagligen första gången som en vänstertidning privilegierar kampen mot nazismen före kampen mot rasismen.
1951
Kejsar Haile Selassies sonson prins Merid Beynes blir i september 1951 antastad vid Stureplan i Stockholm när han ska gå in till sitt hotell i sällskap med en svensk kvinna. Etiopiska ambassaden meddelar dock i efterhand att händelsen inte var särskilt allvarlig. Detta är antagligen första gången som en utländsk ambassad väljer att tona ned en incident som har med rasism att göra i Sverige.
1956
Josephine Baker berättar i februari 1956 i samband med en debattkväll vid Stockholms högskola om rasproblemen att hon har haft svårigheter att hitta ett hotellrum åt sin sekreterare och hon aktualiserar även diskrimineringen av samerna. Detta är antagligen första gången som en icke-vit utländsk person tar upp att diskriminering förekommer mot Sveriges inhemska minoriteter.
Den svarta amerikanska artisten Lena Horne berättar i juli 1956 att hon har haft svårt att hitta hotellrum åt sina musiker.
1957
Fem högerextrema ungdomar stör i mars 1957 ett antikolonialt möte vid Stockholms högskola som bevistas av bl a svenska, algeriska, kinesiska, egyptiska och indiska gäststudenter. Detta är antagligen första gången som svenska högerextremister attackerar icke-vita i Sverige.
1959
En rättegång mot en romsk man som slagit en polis äger rum i Värnamo i maj 1959 och en både nyfiken och uppretad folkmassa bestående av 5-600 personer samlas utanför tingsrätten och jämförs av Aftonbladet med Little Rock-händelserna i USA.
1961
I juli 1961 uttalar sig Medicinalstyrelsen mot utlandsadoptioner från ”starkt skilda rasgrupper” vilket föranleder en debatt som pågår under stora delar av 60-talet. Detta är antagligen första gången som en svensk myndighet anklagas för rasism.
I november 1961 avslöjar Expressen att flera svarta och icke-vita ”utlänningar” upplever att de trakasseras av Utlänningskommissionen och riskerar att när som helst förpassas ur riket utan någon större anledning. Detta är antagligen första gången som svensk invandringspolitik kritiseras för att vara rasistisk.
1962
I februari 1962 sänder SVT dokumentären ”Främling i folkhem” som handlar om hur fr a icke-vita invandrare utsätts för diskriminering. Detta är antagligen första gången som en TV-produktion aktualiserar rasismen mot invandrare och icke-vita i Sverige.
I december 1962 uttalar sig Ingemar ”Ingo” Johansson i Expressen att han är emot att svenska kvinnor blir tillsammans med specifikt svarta amerikaner. Detta är antagligen första gången som en kändis anklagas för rasism men också som en kändis som anklagas för att vara rasistisk får stöd i form av fr a insändarskribenter.
1963
Högerextremister delar ut flygblad på Allmänna läroverket Lidingö i mars 1963 och flera judiska elever känner sig hotade och trakasserade. Detta är antagligen första gången som en elever och studenter kontaktas av svenska högerextremister.
I december 1963 hålls en debatt som SVT spelar in om utlandsadoptionsfrågan och myndighets-Sveriges ”rasfördomar” i samband med Rädda barnens kongress på Folkets hus i Stockholm som statsminister Tage Erlander öppnar och bevistar.
1964
I september 1964 uppmärksammar amerikansk media att svenska JO har friskrivit en krogägare i Borås som har diskriminerat romer från att besöka restaurangen. Detta är antagligen första gången som utländsk media ”gottar” sig åt att rasism även förekommer i Sverige.
1965
Kommittén mot nynazism och rasfördomar uppvaktar i maj 1965 statsminister Tage Erlander och kräver att staten tar fram en skrift om rasfördomar som alla elever och studenter mellan 14-25 år ska erhålla. Detta är antagligen första gången som idén om en statlig antirasistisk kampanj formuleras och läggs fram.
I juli 1965 köper några svenska romer mark och fastigheter i Arkösund i Östergötland vilket får lokalbefolkningen och de som semestrar där att protestera.
I augusti 1965 anklagas Göteborgs-Postens ägare Harry Hjörne för att ge uttryck för ett ”rastänkande” efter att ha skrivit och publicerat flera artiklar om de svarta amerikanernas situation och en protest inlämnas i form av ett upprop. Detta är antagligen första gången som en ”redaktion” och en tidningsmakare anklagas för rasism av privatpersoner och aktivister och som ett antirasistiskt upprop undertecknas.
1966
I mars 1966 uppmärksammar media att en lärare i biologi i Kalmar fil dr A Lundström har sagt att han är emot att svenska kvinnor blir tillsammans med ”utlänningar”. Detta är antagligen första gången som en enskild yrkesutövare anklagas för rasism.
I oktober 1966 rymmer en 18-årig flicka från sitt hem i Gislaved efter att ha fått barn med en marockansk invandrare och det visar sig senare att hon har gjort det då hon inte säger sig ha stått ut med alla ”fördomar” mot henne. Detta är antagligen första gången som en svensk kvinna som är tillsammans med en icke-vit man och som har ett blandat barn går ut i media och berättar om rasism.
I november 1966 uppmärksammar Aftonbladet att många svenska kvinnor med icke-vita blandade barn blir utsatta för diskriminering och att det i många fall har gjorts försök att övertala dem till abort innan barnen föddes samt att många av de blandade barnen överges och adopteras bort inom landet.
1967
I januari 1967 uppmärksammar Aftonbladet att en invandrad man från Pakistan har lämnat Sverige tillsammans med sin blandade son som har ”kidnappats” då han inte stod ut med diskrimineringen i Sverige ”Svenskarna anser sig vara överlägsna alla andra folk” uppger han till Aftonbladet. Detta är antagligen första gången som media uppmärksammar att utländska män som har barn med svenska kvinnor lämnar landet tillsammans med barnet/n.
I augusti 1967 rapporterar svensk media om en blandad ettårig flicka i Liberia vid namn Inga vars far är svensk och vars inhemska mor har mördats av den svenske mannen som arbetade för svenska LAMCO. Detta är antagligen första gången som media uppmärksammar att svenska män som är tillsammans med utländska kvinnor inte alltid behandlar dem väl.
I oktober 1967 skriver Dagens Nyheter om att Konditori Ogo i Stockholm diskriminerar invandrare och en grupp ”utlänningar” som känner sig diskriminerade av inrättningen går samman i en slags protestgrupp. Detta är antagligen första gången som invandrare från olika länder går samman för att protestera mot rasism i Sverige.
1968
I mars 1968 äger flera manifestationer rum med flera deltagande kändisar för att förgäves försöka få regeringen att inte utvisa en grupp franska romer. Detta är antagligen första gången som svenska kändisar går samman och solidariserar sig med en minoritet i kampen mot rasism i Sverige.
I samband med Båstadskravallerna i maj 1968 uppmärksammar media att några av de som är för tennismatchen har ropat rasistiska tillmälen. Detta är antagligen första gången som svenska rasord uppmärksammas som tydligt nedsättande samtidigt som svensk media fortsätter att använda sig av samma rasord långt inpå 1970-talet.
I september 1968 uppmärksammas Ingemar ”Ingo” Johansson återigen då han tar avstånd från utlandsadoptioner av icke-vita barn genom att säga ”jag vill inte ha rasproblem inpå knutarna” i en intervju i Expressen och i Året Runt.
I oktober 1968 utbryter en debatt om exotisering efter att Dramaten har satt upp den första pjäsen någonsin som specifikt handlar om ”rasdiskriminering i Sverige” – föreställningen ”Zigenare”. Detta är antagligen första gången som rasstereotyper inom kulturvärlden diskuteras.
1969
I januari 1969 stoppar SVT visningen av den amerikanska tv-serien Huckleberry Finn efter protester som anklagar serien för ”rasfördomar” mot fr a romer. Detta är antagligen första gången som SVT anklagas för rasism och som SVT ger efter för denna typ av kritik.
I december 1969 handlar SVT-programmet Direkt om ”dold rasism i Sverige” och programmet frågar sig ”är vi svenskar rashatare?”. Programmet besöker bl a Olofström i Blekinge där 20% av invånarna uppges vara ”utlänningar”. Detta är antagligen första gången som ett försök görs från media att ”tala ut” om den svenska rasismen.
1970
I april 1970 uppmärksammar media att USA:s ambassadör i Sverige som är svart amerikan Jerome Holland har fått höra n-ordet riktat mot sig på vänsterdemonstrationer. Detta är antagligen första gången som den svenska vänstern anklagas för rasism.
I december 1970 anmäler en svensk journaliststudent polisen i Göteborg för diskriminering efter att dennes pojkvän, som är från Syrien, har kallats ”skitig arab” av en polis. Detta är antagligen första gången som svensk polis anklagas för rasism.
1971
Den amerikanska långfilmen ”De gröna baskrarna” anklagas för att sprida ”rasfördomar” av vänsterföreträdare och vänsterpolitiker och filmen anmäls och försök görs att stoppa den från att visas på svenska biografer. Detta är antagligen första gången som en film anklagas för rasism.
1972
I december 1972 protesterar Stockholms finska zigenarförening mot att finska romer diskrimineras på Finlandsfärjorna. Detta är antagligen första gången som just de finska romernas situation uppmärksammas.
1974
I augusti 1974 skriver Expressen om att en del icke-vita barn i Sverige – blandbarn, adoptivbarn och invandrarbarn – utsätts för rasism i vardagen. Detta är antagligen första gången som vardagsrasismen uppmärksammas och särskilt mot icke-vita barn.
1975
I oktober 1975 uppmärksammar media att svenska nazister skickar hotbrev till svenska adoptivföräldrar med icke-vita utländska adoptivbarn.
1976
I augusti 1976 uppmärksammar Aftonbladet att en sydasiatisk man har diskriminerats på Finlandsfärjan.
1977
I januari 1977 utbryter oroligheter mellan raggare och assyrier i Borlänge som beskrivs som ”gatuslagsmål”.
I maj 1977 anklagar USA:s FN-ambassadör Andrew Young, som är svart amerikan och tillhör Jimmy Carters administration, Sverige för att vara ett land som är lika rasistiskt som andra västländer – ”svenskarna är också rasister”. Young tar senare tillbaka sitt uttalande – ”svenskar inte värre än andra” – samtidigt som hans uttalande får mycket stor uppmärksamhet i Sverige och när Young senare träffar företrädare för den svenska regeringen tas dennes uttalande ofta upp. Detta är antagligen första gången en företrädare för ett annat land kritiserar Sverige för rasism på ett sätt som får genomslag.
I juni 1977 uppstår ”rasbråk” och ”raskravaller” mellan raggare och assyrier i Södertälje och under sommaren sker liknande konfrontationer i bl a Hallstahammar och Umeå liksom i Malmö mellan raggare och romer. Detta är antagligen första gången som Sverige får sina egna ”raskravaller” även om de s k ”tattarkravallerna” i Jönköping ägde rum redan 1948.
1978
I april 1978 äger en s k medborgarrättstribunal rum i Gamla riksdagshuset i Stockholm där bl a socialarbetare anklagar Sverige och bl a svensk socialtjänst och svensk fångvård för ”rasförföljelser” och trakasserier gentemot invandrare. Detta är antagligen första gången som frågan om institutionell rasism uppmärksammas.
1979
I januari 1979 uppmärksammar media att en 19-årig icke-vit blandad man har begått självmord genom att hoppa från Liljeholmsbron i Stockholm. Den unge mannens mor går senare ut i Aftonbladet och berättar att sonen blev mobbad under hela uppväxten för att han inte var vit. Detta är antagligen första gången som rasism anses ha orsakat en icke-vit persons död.
I februari 1979 skriver Aftonbladet på ledarplats om ”den svenska rasismen” och varnar för allt hårdare konflikter mellan ”svenskar och invandrare” och för bostadssegregationen och inte minst för den s k andra generationens framtid. Detta är antagligen första gången som motsättningarna och klyftorna mellan infödda majoritetssvenskar och alltmer utomnordiska och utomeuropeiska invandrare och deras barn uppmärksammas som ett strukturellt problem som genomsyrar hela det svenska samhället.
Tobias Hübinette 