Kategori: rastänkande

Många ”aha-upplevelser” i samband med dagens genomgång av 1950-talets svenska rasdebatter och rasfrågor

Många s k ”aha-upplevelser” när en går igenom just 1950-talets svenska rasdebatter och rasfrågor vilket jag då har gjort under denna eftermiddag för under 1950-talet kan nog fr a de infödda majoritetssvenskarna ha varit ett av åtminstone västvärldens allra mest s k rasmedvetna och s k rasstolta s k folkslag medan Sverige samtidigt var ett av västvärldens mest rasligt homogena länder under samma årtionde:
 
Så sent som 1954 antecknade åtminstone vissa nitiska tjänstepersoner inom Svenska kyrkan, som på den tiden hade hand om det svenska folkbokföringsregistret, en persons rastillhörighet vilket var en rutin som hade införts mer systematiskt någon gång på 1880-talet och först samma år började samer erbjudas och erhålla mödrahjälp och barnbidrag medan den svenska s k z-frågan uttryckligen omtalades som en svensk rasfråga och både samer, romer, araber, turkar, svarta amerikaner, kineser, japaner och brasilianare hade uppenbara svårigheter att både hyra hotellrum och hitta bostäder i dåtidens Sverige.
 
Samtidigt pågick diskussioner kring att Sverige snart skulle komma att få en mer omfattande utomeuropeisk invandring och det fanns starka farhågor om att de s k ”rasmotsättningarna” och de s k ”raskonflikterna” skulle komma att explodera om så skedde p g a svenskarnas utbredda och ingrodda s k ”rasfördomar”.
84662216_10157142113785847_8613509195041341440_n.jpg
84182055_10157142113775847_2222241492271890432_n.jpg84903860_10157142113915847_5820536376709349376_n.jpg
84291678_10157142113935847_2947646792663040000_n.jpg
84831860_10157142114525847_5961143577231753216_n.jpg

Januari månads materialinsamling är nu avslutad

Efter närmare en månads (hyper)intensiv materialinsamling som då har inlett ”mitt” 2020-tal har jag nu lyckats hitta, identifiera, samla in och få ihop sammanlagt 10 113 A4-sidor med inscannad, digitaliserad och avfotograferad text som mer eller mindre enbart handlar om ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang samtidigt som jag har ”jagat” böcker om ras och rasism på svenska antikvariat och bibliotek och gamla radio-, tv- och filminspelningar via Svensk mediedatabas.

84761775_10157133387235847_8413011664873455616_n.jpg

Jag har då gått igenom, läst, kategoriserat och tematiserat 1000-tals artiklar publicerade i svenska dagstidningar, veckotidningar och månads-, halvmånads- och kvartalsmagasin mellan 1945-85 som just tar upp och behandlar frågor om ras och rasism i ett svenskt sammanhang liksom ett 30-tal tryckta publikationer och ett flertal radio- och tv-program, och dokumentärer och filmer som härrör från samma tidsperiod och som också handlar om ras och rasism i Sverige och jag har dessutom också lyckats ”spåra” upp åtminstone ett 15-tal attitydundersökningar som innehöll frågor om ras och rasism under denna tidsperiod.

Allt detta material kommer nu att ligga till grund för och utgöra det empiriska underlaget till en ny bok, som jag planerar att arbeta med och skriva på under de kommande åren, och som preliminärt har fått den alltför långa men samtidigt deskriptiva titeln ”Den svenska rasdiskussionen 1946-77 från 1946 års rapporter om rasdiskriminering på hotell och restauranger till 1977 års raskravaller” och den preliminära dispositionen och kapitelindelningen, som motsvarar min kategorisering och tematisering, ser då ut som följer:

Kapitel 1: Inledning – att tala om ras i det efterkrigstida Sverige

Kapitel 2: Svenska rasproblem
Vilka grupper och minoriteter diskuterades och inkluderades som svenska rasproblem och hur omtalades de som förtryckta och utsatta?

Kapitel 3: Svenska rasfördomar
Vilka attityder och uttryck betraktades som svenska rasfördomar och hur uppfattades svenskarnas rasfördomar överlag?

Kapitel 4: Svenska rasskandaler
Vilka händelser och incidenter rapporterades som svenska rasskandaler och hur upplevdes det svenska samhället i relation till frågor om rasdiskriminering och rassegregation?

Kapitel 5: Svenska rasrelationer sedda utifrån
Vilka erfarenheter av och åsikter om Sverige och svenskarna avgas av invandrare, minoriteter, utlänningar och utlandet vad beträffar de svenska rasrelationerna, det svenska rastänkandet och den svenska rasdiskrimineringen?

Kapitel 6: Svenska rasord och rasstereotyper
Vilka ord, uttryck och benämningar användes för att diskutera frågor om ras och hur uppfattades och diskuterades bilder, stereotyper, framställningar och representationer av icke-vita och minoriteter i medie-, kultur- och utbildningssammanhang?

Kapitel 7: Avslutning – den svenska rasdiskussionen 1946-77 mellan det gamla svenska rastänkandet och den färgblinda svenska antirasismen

En preliminär översikt över och kartläggning av de svenska rasskandalerna och de svenska rasrelaterade händelserna och nyheterna 1945-79

1946
Aftontidningen skriver i juli 1946 på ett spektakulärt sätt om att tre svenska flickor ”hade en nattlig samvaro i det fria” med svarta amerikanska sjömän, vilket också är tidningens löpsedelsnyhet. Aftontidningen kritiseras av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Arbetartidningen för att fördjupa ”rashatet” och ”främlingsaversionen”. Detta är antagligen första gången som en redaktion anklagas för rasism av andra redaktioner.
 
Tre svarta amerikanska artister som ingår i truppen Three Black Spots och som uppträder på Nöjesfältet i Stockholm förvägras i juli 1946 att hyra rum på ett pensionat på Östermalm i Stockholm och Expressen och Norrskensflamman varnar för ”reaktionära rasfördomar” och för att ”den färgade linjen” även dras i Sverige. Det uppmärksammas även att besökande svarta och icke-vita personer har förvägrats att besöka vissa restauranger. Detta är antagligen första gången som ”krograsismen” och ”hotellrasismen” uppmärksammas.
 
1947
Inrikesminister Eije Mossberg hotar i oktober 1947 med att straffa de hotell som diskriminerar efter att ett 10-tal hotell och pensionat i Stockholm ska ha vägrat ett ”färgat artistpar” logi. Även andra svarta amerikanska artister som turnerar och besöker Folkets park-anläggningarna runtom i landet ska här och där ha vägrats att få hyra hotellrum. Arbetartidningen skriver att det är viktigt att stävja diskrimineringen men att det är viktigare att bekämpa nazisterna. Detta är antagligen första gången som en vänstertidning privilegierar kampen mot nazismen före kampen mot rasismen.
 
1951
Kejsar Haile Selassies sonson prins Merid Beynes blir i september 1951 antastad vid Stureplan i Stockholm när han ska gå in till sitt hotell i sällskap med en svensk kvinna. Etiopiska ambassaden meddelar dock i efterhand att händelsen inte var särskilt allvarlig. Detta är antagligen första gången som en utländsk ambassad väljer att tona ned en incident som har med rasism att göra i Sverige.
 
1956
Josephine Baker berättar i februari 1956 i samband med en debattkväll vid Stockholms högskola om rasproblemen att hon har haft svårigheter att hitta ett hotellrum åt sin sekreterare och hon aktualiserar även diskrimineringen av samerna. Detta är antagligen första gången som en icke-vit utländsk person tar upp att diskriminering förekommer mot Sveriges inhemska minoriteter.
 
Den svarta amerikanska artisten Lena Horne berättar i juli 1956 att hon har haft svårt att hitta hotellrum åt sina musiker.
 
1957
Fem högerextrema ungdomar stör i mars 1957 ett antikolonialt möte vid Stockholms högskola som bevistas av bl a svenska, algeriska, kinesiska, egyptiska och indiska gäststudenter. Detta är antagligen första gången som svenska högerextremister attackerar icke-vita i Sverige.
 
1959
En rättegång mot en romsk man som slagit en polis äger rum i Värnamo i maj 1959 och en både nyfiken och uppretad folkmassa bestående av 5-600 personer samlas utanför tingsrätten och jämförs av Aftonbladet med Little Rock-händelserna i USA.
 
1961
I juli 1961 uttalar sig Medicinalstyrelsen mot utlandsadoptioner från ”starkt skilda rasgrupper” vilket föranleder en debatt som pågår under stora delar av 60-talet. Detta är antagligen första gången som en svensk myndighet anklagas för rasism.
 
I november 1961 avslöjar Expressen att flera svarta och icke-vita ”utlänningar” upplever att de trakasseras av Utlänningskommissionen och riskerar att när som helst förpassas ur riket utan någon större anledning. Detta är antagligen första gången som svensk invandringspolitik kritiseras för att vara rasistisk.
 
1962
I februari 1962 sänder SVT dokumentären ”Främling i folkhem” som handlar om hur fr a icke-vita invandrare utsätts för diskriminering. Detta är antagligen första gången som en TV-produktion aktualiserar rasismen mot invandrare och icke-vita i Sverige.
 
I december 1962 uttalar sig Ingemar ”Ingo” Johansson i Expressen att han är emot att svenska kvinnor blir tillsammans med specifikt svarta amerikaner. Detta är antagligen första gången som en kändis anklagas för rasism men också som en kändis som anklagas för att vara rasistisk får stöd i form av fr a insändarskribenter.
 
1963
Högerextremister delar ut flygblad på Allmänna läroverket Lidingö i mars 1963 och flera judiska elever känner sig hotade och trakasserade. Detta är antagligen första gången som en elever och studenter kontaktas av svenska högerextremister.
 
I december 1963 hålls en debatt som SVT spelar in om utlandsadoptionsfrågan och myndighets-Sveriges ”rasfördomar” i samband med Rädda barnens kongress på Folkets hus i Stockholm som statsminister Tage Erlander öppnar och bevistar.
 
1964
I september 1964 uppmärksammar amerikansk media att svenska JO har friskrivit en krogägare i Borås som har diskriminerat romer från att besöka restaurangen. Detta är antagligen första gången som utländsk media ”gottar” sig åt att rasism även förekommer i Sverige.
 
1965
Kommittén mot nynazism och rasfördomar uppvaktar i maj 1965 statsminister Tage Erlander och kräver att staten tar fram en skrift om rasfördomar som alla elever och studenter mellan 14-25 år ska erhålla. Detta är antagligen första gången som idén om en statlig antirasistisk kampanj formuleras och läggs fram.
 
I juli 1965 köper några svenska romer mark och fastigheter i Arkösund i Östergötland vilket får lokalbefolkningen och de som semestrar där att protestera.
 
I augusti 1965 anklagas Göteborgs-Postens ägare Harry Hjörne för att ge uttryck för ett ”rastänkande” efter att ha skrivit och publicerat flera artiklar om de svarta amerikanernas situation och en protest inlämnas i form av ett upprop. Detta är antagligen första gången som en ”redaktion” och en tidningsmakare anklagas för rasism av privatpersoner och aktivister och som ett antirasistiskt upprop undertecknas.
 
1966
I mars 1966 uppmärksammar media att en lärare i biologi i Kalmar fil dr A Lundström har sagt att han är emot att svenska kvinnor blir tillsammans med ”utlänningar”. Detta är antagligen första gången som en enskild yrkesutövare anklagas för rasism.
 
I oktober 1966 rymmer en 18-årig flicka från sitt hem i Gislaved efter att ha fått barn med en marockansk invandrare och det visar sig senare att hon har gjort det då hon inte säger sig ha stått ut med alla ”fördomar” mot henne. Detta är antagligen första gången som en svensk kvinna som är tillsammans med en icke-vit man och som har ett blandat barn går ut i media och berättar om rasism.
 
I november 1966 uppmärksammar Aftonbladet att många svenska kvinnor med icke-vita blandade barn blir utsatta för diskriminering och att det i många fall har gjorts försök att övertala dem till abort innan barnen föddes samt att många av de blandade barnen överges och adopteras bort inom landet.
 
1967
I januari 1967 uppmärksammar Aftonbladet att en invandrad man från Pakistan har lämnat Sverige tillsammans med sin blandade son som har ”kidnappats” då han inte stod ut med diskrimineringen i Sverige ”Svenskarna anser sig vara överlägsna alla andra folk” uppger han till Aftonbladet. Detta är antagligen första gången som media uppmärksammar att utländska män som har barn med svenska kvinnor lämnar landet tillsammans med barnet/n.
 
I augusti 1967 rapporterar svensk media om en blandad ettårig flicka i Liberia vid namn Inga vars far är svensk och vars inhemska mor har mördats av den svenske mannen som arbetade för svenska LAMCO. Detta är antagligen första gången som media uppmärksammar att svenska män som är tillsammans med utländska kvinnor inte alltid behandlar dem väl.
 
I oktober 1967 skriver Dagens Nyheter om att Konditori Ogo i Stockholm diskriminerar invandrare och en grupp ”utlänningar” som känner sig diskriminerade av inrättningen går samman i en slags protestgrupp. Detta är antagligen första gången som invandrare från olika länder går samman för att protestera mot rasism i Sverige.
 
1968
I mars 1968 äger flera manifestationer rum med flera deltagande kändisar för att förgäves försöka få regeringen att inte utvisa en grupp franska romer. Detta är antagligen första gången som svenska kändisar går samman och solidariserar sig med en minoritet i kampen mot rasism i Sverige.
 
I samband med Båstadskravallerna i maj 1968 uppmärksammar media att några av de som är för tennismatchen har ropat rasistiska tillmälen. Detta är antagligen första gången som svenska rasord uppmärksammas som tydligt nedsättande samtidigt som svensk media fortsätter att använda sig av samma rasord långt inpå 1970-talet.
 
I september 1968 uppmärksammas Ingemar ”Ingo” Johansson återigen då han tar avstånd från utlandsadoptioner av icke-vita barn genom att säga ”jag vill inte ha rasproblem inpå knutarna” i en intervju i Expressen och i Året Runt.
 
I oktober 1968 utbryter en debatt om exotisering efter att Dramaten har satt upp den första pjäsen någonsin som specifikt handlar om ”rasdiskriminering i Sverige” – föreställningen ”Zigenare”. Detta är antagligen första gången som rasstereotyper inom kulturvärlden diskuteras.
 
1969
I januari 1969 stoppar SVT visningen av den amerikanska tv-serien Huckleberry Finn efter protester som anklagar serien för ”rasfördomar” mot fr a romer. Detta är antagligen första gången som SVT anklagas för rasism och som SVT ger efter för denna typ av kritik.
 
I december 1969 handlar SVT-programmet Direkt om ”dold rasism i Sverige” och programmet frågar sig ”är vi svenskar rashatare?”. Programmet besöker bl a Olofström i Blekinge där 20% av invånarna uppges vara ”utlänningar”. Detta är antagligen första gången som ett försök görs från media att ”tala ut” om den svenska rasismen.
 
1970
I april 1970 uppmärksammar media att USA:s ambassadör i Sverige som är svart amerikan Jerome Holland har fått höra n-ordet riktat mot sig på vänsterdemonstrationer. Detta är antagligen första gången som den svenska vänstern anklagas för rasism.
 
I december 1970 anmäler en svensk journaliststudent polisen i Göteborg för diskriminering efter att dennes pojkvän, som är från Syrien, har kallats ”skitig arab” av en polis. Detta är antagligen första gången som svensk polis anklagas för rasism.
 
1971
Den amerikanska långfilmen ”De gröna baskrarna” anklagas för att sprida ”rasfördomar” av vänsterföreträdare och vänsterpolitiker och filmen anmäls och försök görs att stoppa den från att visas på svenska biografer. Detta är antagligen första gången som en film anklagas för rasism.
 
1972
I december 1972 protesterar Stockholms finska zigenarförening mot att finska romer diskrimineras på Finlandsfärjorna. Detta är antagligen första gången som just de finska romernas situation uppmärksammas.
 
1974
I augusti 1974 skriver Expressen om att en del icke-vita barn i Sverige – blandbarn, adoptivbarn och invandrarbarn – utsätts för rasism i vardagen. Detta är antagligen första gången som vardagsrasismen uppmärksammas och särskilt mot icke-vita barn.
 
1975
I oktober 1975 uppmärksammar media att svenska nazister skickar hotbrev till svenska adoptivföräldrar med icke-vita utländska adoptivbarn.
 
1976
I augusti 1976 uppmärksammar Aftonbladet att en sydasiatisk man har diskriminerats på Finlandsfärjan.
 
1977
I januari 1977 utbryter oroligheter mellan raggare och assyrier i Borlänge som beskrivs som ”gatuslagsmål”.
 
I maj 1977 anklagar USA:s FN-ambassadör Andrew Young, som är svart amerikan och tillhör Jimmy Carters administration, Sverige för att vara ett land som är lika rasistiskt som andra västländer – ”svenskarna är också rasister”. Young tar senare tillbaka sitt uttalande – ”svenskar inte värre än andra” – samtidigt som hans uttalande får mycket stor uppmärksamhet i Sverige och när Young senare träffar företrädare för den svenska regeringen tas dennes uttalande ofta upp. Detta är antagligen första gången en företrädare för ett annat land kritiserar Sverige för rasism på ett sätt som får genomslag.
 
I juni 1977 uppstår ”rasbråk” och ”raskravaller” mellan raggare och assyrier i Södertälje och under sommaren sker liknande konfrontationer i bl a Hallstahammar och Umeå liksom i Malmö mellan raggare och romer. Detta är antagligen första gången som Sverige får sina egna ”raskravaller” även om de s k ”tattarkravallerna” i Jönköping ägde rum redan 1948.
 
1978
I april 1978 äger en s k medborgarrättstribunal rum i Gamla riksdagshuset i Stockholm där bl a socialarbetare anklagar Sverige och bl a svensk socialtjänst och svensk fångvård för ”rasförföljelser” och trakasserier gentemot invandrare. Detta är antagligen första gången som frågan om institutionell rasism uppmärksammas.
 
1979
I januari 1979 uppmärksammar media att en 19-årig icke-vit blandad man har begått självmord genom att hoppa från Liljeholmsbron i Stockholm. Den unge mannens mor går senare ut i Aftonbladet och berättar att sonen blev mobbad under hela uppväxten för att han inte var vit. Detta är antagligen första gången som rasism anses ha orsakat en icke-vit persons död.
 
I februari 1979 skriver Aftonbladet på ledarplats om ”den svenska rasismen” och varnar för allt hårdare konflikter mellan ”svenskar och invandrare” och för bostadssegregationen och inte minst för den s k andra generationens framtid. Detta är antagligen första gången som motsättningarna och klyftorna mellan infödda majoritetssvenskar och alltmer utomnordiska och utomeuropeiska invandrare och deras barn uppmärksammas som ett strukturellt problem som genomsyrar hela det svenska samhället.

En preliminär kartläggning och tematisering av det svenska offentliga samtalet och diskussionen om ras under efterkrigstiden

Efter att under helgen ha hunnit gå igenom ca 2800 (A4-)sidor bestående av svenskspråkiga medietexter (tidnings- och tidskriftsartiklar) tror jag mig nu kunna konstatera att den svenska efterkrigstida offentliga diskussionen om ras sådan den tog sig uttryck i (pappers)media (d v s i form av just tidnings- och tidskriftsartiklar) mellan ca 1945-85 går att kategorisera och tematisera på följande vis, och dessa kategorier och teman kommer antagligen att utgöra ett kapitel vardera i min kommande bok om det svenska offentliga samtalet om ras i efterkrigs-Sverige som jag för närvarande har börjat ”skissa” på:
82769303_10157112642020847_6593910968533647360_n.jpg
82871638_10157112642275847_4575746178771058688_n.jpg
84864657_10157112642960847_3183837730148712448_n.jpgTema 1: Svenska attityder till och värderingar kring ras
Hur har de svenska s k rasfördomarna sett ut och tagit sig uttryck och vad har attitydundersökningarna sagt om svenskarnas syn på olika minoriteter?
Preliminärt går det att säga att svenskarnas s k rasfördomar verkar ha varit rätt så rejält utbredda på 1950-, 60- och 70-talen samt att svenskarna alltid har gjort en tydlig åtskillnad mellan de invandrare och minoriteter som har uppfattats som vita och alla andra även om både finnarna och öst- och sydeuropéerna inte alltid har uppfattats som helt och hållet vita.
82981753_10157112643135847_2995771570502238208_n.jpg
84711392_10157112641690847_5380860707761815552_n.jpg
 
Tema 2: Svenska rasproblem och minoriteter
Hur har de svenska rasfrågorna uppfattats och vilka minoriteter har betraktats som de svenska rasproblemen?
Preliminärt går det att säga att de svenska rasproblemen fr a har handlat om resande och romer och i mindre utsträckning om judar och samer innan de adopterade och invandrarna kom in i bilden på 1960- och 70-talen samt att ett flertal grupper i det svenska samhället genom åren har identifierat sig med frågor om rasism såsom de svenska kvinnorna (kvinnofrågan kallades då ibland för ”den svenska N-frågan”) och sverigefinnarna (de finska invandrarna kallades då ibland för ”Sveriges vita N”).
82881984_10157112643030847_492819433899687936_n.jpg
83603723_10157112642355847_2945653683024560128_n.jpg
84042076_10157112641755847_4462437124662099968_n.jpg
 
Tema 3: Svenska rasskandaler och händelser
Hur har de svenska rasskandalerna sett ut och tagit sig uttryck och vilka svenska händelser har kopplats samman med ras?
Preliminärt går det att säga att de svenska rasskandalerna har handlat om nyheter om att icke-vita inte har fått ta in på hotell och släppts in på restauranger, om svenska myndigheter och politiker som rasdiskriminerar och om s k rasupplopp såsom de s k T-kravallerna i Jönköping 1948 och det s k rasbråket i Södertälje 1977.
83453836_10157112652735847_4350589209837305856_n.jpg
83475919_10157112655610847_1388359495670824960_o.jpg
83371423_10157112642255847_2622294743589060608_n.jpg
83696827_10157112641490847_4331107946852253696_n.jpg
 
Tema 4: Svenska rasord och rasbilder
Hur har diskussionen om rasbegreppet sett ut, vilka benämningar har använts för att beteckna olika minoriteter och hur har visuella representationer av olika minoriteter uppfattats?
Preliminärt går det att säga att det har förekommit en kontinuerlig diskussion om rasbegreppet ända sedan 1945 och att nedsättande och ålderdomliga benämningar har dominerat ända fram tills 1980-talet samtidigt som visuella rasstereotyper har kritiserats sedan 1960- och 70-talen och särskilt i relation till kultur- och skolsammanhang.
84358490_10157112642715847_5375402169400819712_n.jpg
83224221_10157112641805847_9141259164167700480_n.jpg
 
83897094_10157112642165847_6112670796528746496_n.jpg
Tema 5: Icke-vitas erfarenheter av och omvärldens syn på den svenska rasdiskrimineringen
Hur har icke-vita upplevt Sverige och svenskarna och vad har sagts om Sverige i andra länder vad gäller svensk rasdiskriminering?
Preliminärt går det att säga att redan på 1960-talet uttalade sig fr a svarta amerikaner om hur de upplevde Sverige och svenskarna och utsattes för vardagsrasism samt att representanter för länder som Sydafrika och USA aktualiserade de svenska rasproblemen på 1960- och 70-talen och särskilt hur de svenska romerna behandlades och ibland som ett sätt att försvara sig mot svensk kritik av rasförtrycket i dessa länder.
84123178_10157112643160847_948789049127075840_n.jpg
84505972_10157112641905847_7829985689985875968_n.jpg
83346627_10157112641750847_8056225364340375552_n.jpg
 
83954356_10157112642790847_9158355212769951744_n.jpg
Slutligen tror jag mig nu kunna säga att den första dikten om svensk rasdiskriminering bör ha varit Nils Ferlins ”The colored line” från 1951, att den första boken om svensk rasdiskriminering bör ha varit John Landquists m fl antologi ”Våra fördomar” från 1952, att den första dokumentären om svensk rasdiskriminering och specifikt om invandrarnas situation i Sverige bör ha varit Roland Hjeltes och Karl-Axel Sjöbloms ”Främling i folkhem” som sändes av SVT 1962, att den första scenföreställningen om svensk rasdiskriminering och specifikt om romernas situation i Sverige bör ha varit Lena Nymans och Stefan Böhms m fl pjäs ”Zigenare” som sattes upp på Dramaten 1968, att den första skönlitterära boken om svensk rasdiskriminering bör ha varit Olle Snismarcks roman ”Stick hem till Afrika” från 1968, att den första ungdomsboken om svensk rasdiskriminering och specifikt om de adopterades situation bör ha varit Gun Jacobsons ungdomsroman ”Min bror från Afrika” från 1970, att den första spelfilmen om svensk rasdiskriminering och specifikt om svartas situation i Sverige bör ha varit Gunnar Höglunds långfilm ”Vill så gärna tro” som hade premiär 1971 samt att den första deckaren om svensk rasdiskriminering och specifikt om de blandades situation bör ha varit Bo Lagevis ”Om sanningen ska fram” från 1976.
84324566_10157112642815847_2528668708553883648_n.jpg
83391806_10157112642430847_642363263069192192_n.jpg
84485462_10157112641670847_4811771145835511808_n.jpg
 
Den första moderna svenska antirasistiska organisationen bör f ö ha varit Kommittén mot nynazism och rasfördomar som bildades 1963, den första moderna svenska antirasistiska tidskriften bör ha varit Zigenaren som började ges ut 1966, den första moderna svenska antirasistiska statliga utredningen bör ha varit Kjell Öbergs s k fördoms- eller diskrimineringsutredning som tillsattes 1978, den första moderna svenska antirasistiska kampanjen bör ha varit Elev mot rasism som lanserades 1979 och den första moderna svenska antirasistiska demonstrationen bör ha ägt rum 1982 förutom de olika mötena och manifestationerna som hölls till stöd för de svenska romerna på fr a 1960-talet.
83879153_10157112641820847_5428155358617010176_n.jpg
 
Dock var det först i och med att Stoppa rasismen bildades 1983 och i och med att SOS rasism kom till Sverige 1985 i form av kampanjen Rör inte min kompis som både den moderna svenska antirasistiska (och antifascistiska) aktivismen och den moderna svenska statliga antirasismen föddes och växte fram och resten är som det alltid heter historia.

På 1950-talet beställde norska staten en rasbiologisk studie av norrmännens fötter av de på den tiden världsberömda svenska rasforskarna

Att den en gång så världsberömda svenska rasforskningen fortsatte att producera avhandlingar, docenter, monografier, tidskriftsartiklar och antologier liksom att presentera s k papers på konferenser, symposier och seminarier även efter 1945 är ju knappast någon nyhet och som det verkar hölls högskolekurser i rasbiologi en bit in på 1970-talet medan de sista doktoranderna i rasbiologi disputerade på 1960-talet om jag har förstått det hela rätt.
 
Dock har jag själv inte riktigt förstått vilka forskningsämnen som just de efterkrigstida svenska rasforskarna egentligen ägnade sig åt mer än den stora s k Z-undersökningen som Erlander beställde från ”Rasbiologen” i Uppsala, d v s från Statens institut för rasbiologi som både var världens första och världens sista statliga rasforskningsinstitut och rasforskningscentrumbildning, men efter att under de senaste dygnen systematiskt ha samlat in och även börjat gå igenom och läsa samtliga svenskspråkiga tidnings- och tidskriftsartiklar (och bokpublikationer) som innehåller glosan ras, ordstammen ras- och handlar om ras mellan cirka 1945-85 har jag äntligen lyckats bilda mig en skaplig uppfattning om åtminstone några forskningsfrågor som den svenska rasforskningen engagerade sig i efter kriget.
 
Redan på 1890-talet hade större delen av det s k svenska folkets kroppsmått och utseendedrag kartlagts och kategoriserats i enorma kroppsmätningsstudier som mätte allt som de facto går att mäta på en homo sapiens-(mans)kropp från reproduktiva organ till hårstrån och allt däremellan och på 1910- och 20-talen fanns det egentligen inte mycket mer att komma fram till än att så och så många procent i t ex Dalsland hade så och så stora huvuden, att så och så många procent i t ex Östergötland hade så och så långa armar, att så och så många procent i t ex Halland hade så och så stora knäskålar, att så och så många procent i t ex Uppland hade så och så långa näsor eller att så och så många procent i t ex Jämtland hade s k mörka utseendedrag och efter professor Lundborgs gigantiska kroppsmätningsstudier på i stort sett alla s k hel-, s k halv- och s k kvartssamer som genomfördes på 1920- och 30-talen fanns det inte heller särskilt mycket mer att säga om vare sig samerna eller om den s k rasblandningen i Norrland.
 
På 1930- och 40-talen genomfördes sedan stora blodgrupps- och släktforskningsstudier för att bl a kartlägga graden av inavel och kusingiftesfrekvens runtom i landet (bäst/värst sades f ö norrlänningarna vara med en kusingiftesnivå på kring 5% per årskull) och en jättelik kroppsmätningsstudie av landets s k hel-, s k halv- och s k kvartsresande och på 1940- och 1950-talen genomfördes en likaledes gigantisk kroppsmätningsstudie på i stort sett alla s k hel-, s k halv- och s k kvartsromer så framemot 1950-talet fanns det inte särskilt många fler s k folkslags kroppar att mäta i landet (det var ansågs då stökigare/bökigare att mäta de finsktalandes och judarnas kroppar p g a bl a den s k rasblandningen om jag har förstått det hela rätt).
82581712_10157103958020847_2625777773087555584_o.jpg
 
Vad som verkar ha räddat den svenska rasforskningen från sysslolöshet eller kanske t o m från sotdöden när det inte längre fanns särskilt många fler svenska invånares kroppar att mäta var i stället s k uppdragsforskningsbeställningar från grannländerna som verkar ha inletts med att norska staten beställde en rasbiologisk studie av norrmännens fötter efter modell från en svensk rasbiologisk studie av svenskarnas fötter och även den finska staten följde sedan efter så att även finländarnas fötter kom att bli föremål för en rasbiologisk studie. Som det verkar så samarbetade de svenska rasforskarna med både skoindustrin och den dåtida folkhälsomyndigheten och syftet bakom att mäta och kartlägga norrmännens fötter verkar dels ha handlat om ren nyfikenhet och dels om någon slags samhällsnytta utifrån något slags samhällsplaneringsperspektiv.
 
På 1950-talet verkar också rasforskarna dessutom ha kartlagt förekomsten av allergier, astma och eksem bland det s k svenska folket och kanske går det faktiskt att argumentera för att svenska statens besatthet av för att inte säga fixering vid svenskarnas kroppskonstitution och hälsotillstånd faktiskt är ett åtminstone indirekt arv efter den svenska rasforskningens glansdagar och ”guldålder”. Sedan är det så klart inte på något sätt fel i sig att staten, överheten, myndigheterna och politikerna bryr sig om det s k svenska folkets tillväxtkurvor, tandhälsa eller vikttillstånd och än mindre är det ju fel när staten och det offentliga intervenerar i svenskarnas liv genom allsköns folkhälsokampanjer, medborgarupplysningsbroschyrer och regelrätta folkhälsointerventioner.

Veckans materialinsamlingsskörd

Fyra hyperintensiva arbetsdagar på Kungl. biblioteket i Stockholm har nu resulterat i att jag har hittat och samlat in följande texter som då utgör det empiriska underlaget för en kommande bok och allt nedanstående material emanerar då från det jag kallar den svenska efterkrigstiden som jag har begränsat till perioden 1946-87:
 
– 27 attitydundersökningar som handlar om eller berör ras och rasism, och invandrare och minoriteter och som har svenska informanter
82436642_10157087022255847_2705386946129035264_o.jpg
 
– 41 eller 42 (beroende på hur en räknar) tryckta skrifter som på något sätt handlar om ras och rasism (såsom om rasfrågor, om rasförtryck, om rasdiskriminering eller om rasproblem) i ett svenskt sammanhang (d v s inte i Brittiska imperiet, i Nazi-Tyskland, i amerikanska Södern, i södra Afrika eller i Algeriet) som är skrivna på svenska och utgivna av svenska förlag och vissa är då små informationsbroschyrer på 10-15 sidor medan andra är populärvetenskapliga böcker på flera hundra sidor
82773546_10157087016790847_3394226140502556672_o.jpg
 
– 337 eller 340 (beroende på hur en räknar) texter skrivna på svenska och tryckta i svenska tidskrifter och magasin, d v s i periodiska skrifter som då kan handla om allt från årsskrifter och kvartalsmagasin till månads- eller veckotidningar, som på något sätt handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang
82609166_10157087025015847_1574056529881989120_o.jpg
 
– 2221 eller 2225 (beroende på hur en räknar) texter skrivna på svenska och tryckta i svenska dagstidningar eller i svenska varannandags- eller vartredjedagstidningar som på något sätt handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang
83185364_10157087024045847_8512376626619613184_o.jpg
 
Med all säkerhet har jag missat en hel del texter men jag har samtidigt sannolikt hittat mycket och kanske t o m det mesta och jag vågar nog ändå påstå att jag är den förste som har gjort detta, d v s som systematiskt har samlat in allt i textväg som på något sätt handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang under efterkrigstiden.
82266920_10157087021705847_5128196771104686080_o.jpg
 
Jag har hittills hoppat över samtliga sånger och musikverk, samtliga bilder och konstverk, samtliga romaner och diktverk, samtliga filmer, dokumentärer och radio- och tv-reportage samt samtliga pjäser, föreställningar och scenkonstverk som på något sätt handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang då jag bedömer att de är alltför många och att det skulle ta alltför lång tid att både spåra upp, hitta dem och gå igenom och tematisera dem så jag kommer antagligen att nöja mig med i första hand texter som är skrivna för den breda allmänheten, om det nu går att göra en sådan begränsning och ett sådant urval.
82538800_10157087022975847_2134567779397795840_o.jpg
 
Sannolikt kommer jag att försöka svara på frågan hur frågor som rör ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang har tagits upp, aktualiserats, beaktats, uppfattats, förståtts, förhandlats och hanterats under den svenska efterkrigstiden, d v s bl a vad ras egentligen innebär i efterkrigs-Sverige, vad som uppfattas som rasdiskriminering i efterkrigstidens Sverige och hur frågor om svensk rasism diskuteras och förstås i ett efterkrigstida Sverige.

Reflektioner kring den efterkrigstida svenska synen på ras och rasism

Har under de senaste dygnen ”rivstartat” med Peters och mitt nya forskningsprojekt som kort och gott och helt enkelt handlar om hur frågor om ras och rasism förekommer, förstås och förhandlas i ett svenskt sammanhang och efter att hittills ha hittat och hunnit gå igenom närmare 40 bokpublikationer och kring 800 tidnings- och tidskriftsartiklar publicerade mellan cirka 1945-85 som handlar om ras/rasism (radio- och tv-programmen och filmerna och dokumentärerna liksom sångerna, musikstyckena, konstverken och scenkonstföreställningarna som tematiserade ras/rasism mellan cirka 1945-85 avvaktar jag då med tills vidare) för att överhuvudtaget och till att börja med kunna erhålla någon slags generell överblick över den svenska efterkrigstida förekomsten och förståelsen av frågor om ras och rasism så tror jag mig nu bl a ha hittat den antagligen äldsta enkätundersökningen som explicit undersökte hur det s k svenska folket ser på olika (ras)minoriteter liksom den antagligen äldsta intervjun med en afrosvensk och det är även tydligt att samerna och romerna omtalades som ”våra rasproblem” och t o m som ”vår n-fråga” och ”vår i-fråga” på 1940-, 50-, 60- och 70-talen.
82083015_10157078887380847_5217795677299408896_o.jpg
81949273_10157078885720847_1897977302579412992_o.jpg
82196596_10157078884870847_6414321145889161216_o.jpg
 
82212814_10157078885945847_4499442489869991936_o.jpg
Vidare är det tydligt att svenska journalister tidigt försökte få det s k svenska folket att sluta att hysa s k rasfördomar, att svenska kulturarbetare tidigt kritiserade förekomsten av rasstereotyper i barn- och ungdomslitteraturen samt i populärkulturen och att svenska forskare tidigt oroade sig för att ”vanligt folk” uttryckte ”rashat” och ”rashets” och på 1940-, 50- och 60-talen hände det att svensk press rapporterade om att de ytterst få afrikaner, svarta amerikaner, araber, turkar, kineser, brasilianare, colombianer, thailändare och iranier som besökte och befann sig i Sverige vid denna tid inte fick ta in på vissa hotell eller besöka vissa restauranger liksom att de blev uttittade och utstirrade ”på gator och torg” och ibland även jagade ”på stan”.
82590244_10157078942865847_6133128193911029760_o.jpg
82223203_10157078887585847_3496303391276007424_o.jpg
82664017_10157078887860847_5617697041393123328_o.jpg
82259165_10157078943535847_5014266754919038976_o.jpg

Reflektioner kring de första förekomsterna av termer som ”rasism” och ”antiras-”

Har ägnat de senaste dagarna åt att gå igenom hundratals om inte tusentals svenskspråkiga tidningsartiklar som explicit handlar om ras och rasism och tror mig nu bl a kunna ”påstå” och hävda följande:
 
Första gången termen ”rashygien” förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1901 och i relation till det på den tiden mycket utbredda alkoholmissbruket.
 
Första gången termen ”rasbiologi” förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1909 och i relation till ett föredrag som en läkare håller i Karlshamn som just handlar om rasbiologi.
 
Första gången termen ”rasism” förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1923 och i relation till att Mussolini försöker få kontroll över alla lokala fascistledare som ibland kallas ”ras”: Svenska Dagbladet förklarar i sin artikel att ”ras” kommer från det ”abessinska” uttrycket ”ras” som sägs betyda hövding eller pamp och att striden står mellan fascism (Mussolini) och ”rasism” (d v s att de lokala fascistledarna ”styr och ställer”).
 
Första gången termen ”rasdiskrimination” (som senare kommer att heta rasdiskriminering) förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1933 och i relation till att USA har uttalat sig om att vissa av landets idrottare kan komma att diskrimineras under sommar-OS i Berlin 1936.
80768731_10157050101785847_8386687264855425024_o.jpg
 
Första gången termen ”rasism” förekommer i en svenskspråkig dagstidning i den betydelse ordet har idag är 1935 och i relation till Romain Rolland som sägs bekämpa ”stupid rasism”. Andra gången termen ”rasism” förekommer i en svenskspråkig dagstidning i den betydelse ordet har idag är 1938 och i relation till att påven har uttalat sig mot ”överdriven rasism”. Det skulle dock ta många decennier innan termen ”rasism” och dess olika böjnings- och avledningsformer (”rasistisk/t”, ”rasist/er” o s v) slog igenom i nutidssvenskan då termer som ”rasfördomar”, ”rashets”, ”rashat” och ”rasförföljelse” dominerade den svenskspråkiga gemenskapen ända fram tills 1970-talet.
82323201_10157050103055847_5359736216059117568_o.jpg
 
Första gången termen ”antiras-” (d v s en ordsammansättning som börjar med antiras- såsom antirashat, antirasfördom, antirasism o s v) förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1948 och i relation till Jean-Paul Sartre som presenteras och framställs som en ”antirashatare”.
 
Första gången termen ”antirasism” förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1967 och i relation till att Zambia har kritiserat Ian Smiths Rhodesia. Det skulle dock ta många decennier innan termen ”antirasism” och dess olika böjnings- och avledningsformer (”antirasistisk/t”, ”antirasist/er” o s v) slog igenom i nutidssvenskan och detta skedde då egentligen först på 1980-talet vad gäller den svenskspråkiga gemenskapen.
 
Första gången som en förmodat svenskspråkig person kallade sig själv ”antirasist” skedde i Aftonbladet 1975 i form av en anonym insändare. Visserligen kan så klart svensktalande personer ha kallat sig själva och tänkt på sig själva som antirasister även innan 1975 men 1975 års insändare i Aftonbladet är då första gången som detta sker i skriftlig och tryckt form.
82175938_10157050045570847_6139800898051768320_n.jpg
 
Första gången som en offentlig aktion ägde rum i Sverige som explicit handlade om rasism i Sverige (och inte i Sydafrika, i USA eller i något annat land) var 1982 och det skedde i form av en flygbladsutdelningskampanj och en demonstration i Stockholm som var den första demonstrationen som kallade sig själv en antirasistisk demonstration. Demonstrationen kan sägas ha varit upprinnelsen till att Stoppa Rasismen bildades året därpå som i sin tur direkt eller indirekt kan sägas ha varit ursprunget till alla moderna svenska antirasistiska organisationer och rörelser såsom Antifascistisk aktion och senare även tidskriften Expo.
 
Slutsatsen är helt enkelt att rastänkandet var mer eller mindre fullständigt dominerande inom den svensktalande gemenskapen under större delen av 1900-talet och att det först var framemot 1900-talets slut som det blev epistemologiskt, lingvistiskt, ”konceptuellt”, psykologiskt och politiskt möjligt att som svensktalande kunna tala om, identifiera sig som och se på sig själv som antirasist.
81279562_10157050106585847_2165840290978463744_n.jpg

Om när, var och hur termen ”rasism” myntades och slog igenom liksom när etnicitetsbegreppet kom att ersätta rasbegreppet

Har under julledigheten hunnit läsa (ut) flera skrifter och texter om ras och rasism, som sedan flera månader tillbaka har funnits på min ”att-läsa”-lista och har bl a förstått följande nu vad gäller när, var och hur termen ”rasism” (liksom uttrycken ”rasist/er” och ”rasistisk/t” o s v) myntades och uppstod och därefter termen ”antirasism” (liksom uttrycken ”antirasist/er” och ”antirasistisk/t” o s v) liksom när etnicitetsbegreppet (och delvis även kulturbegreppet) börjar ersätta rasbegreppet:
 
Det brukar ju med rätta heta att under Upplysningstiden och Romantiken (tack vare inte minst svensken Carl von Linné och dennes lärjungar och efterföljare i form av t ex tysken Blumenbach) formuleras och formeras det moderna (västerländska) rastänkandet som sedan blir en institutionaliserad och empirisk (västerländsk) vetenskap (tack vare inte minst svenskarna Sven Nilsson och Anders Retzius och deras lärjungar och efterföljare i form av t ex fransmannen Broca) och slutligen ett helt tanke- och samhällssystem som mer eller mindre helt och hållet globaliseras under högimperialismen (ca 1850-1950) när Europa och de europeiska bosättarna och bosättarättlingarna över haven styrde och/eller dominerade uppemot 90% av planeten och mänskligheten.
 
Mindre känt är nog att termerna ”rasism” och ”rasist” uppstod och lanserades 1895 när den franska extremhögerns ”urfader” Charles Maurras, som ledde Action française, använde dessa termer (d v s ”racisme” och ”raciste”) i ett tal vid Sorbonne-universitetet i Paris i positiv bemärkelse ungefär som att den tyska anarkismens ”urfader” Wilhelm Marr använde termerna ”antisemitism” och ”antisemit” i positiv bemärkelse när han myntade dem 1879.
 
Det verkar också ha varit en annan fransktalande person, den ursprungligen tysk-baltiska anarkistiska greven Frédéric von Stackelberg, som för första gången 1903 brukade termen ”rasistisk/t” i en negativ bemärkelse och just i samband med att han beskrev Maurras högerextrema rörelse Action française.
 
År 1905 gav sedan den polsk-franska sociologen Jean Finot ut boken Les préjuges de races (d v s ”rasfördomar”) vari han kom att bli den förste att profetiskt argumentera för att Europa genomsyrades av ett rastänkande samt att detta rastänkande, som ju dominerade både Europa, Väst och världen i övrigt under Finots levnad, en dag skulle komma att fördömas av framtidens människor som ett katastrofalt misstag. Finot beklagade sig bl a i sin bok genom att skriva att av tusen bildade européer så tror 999 på den vita rasens överlägsenhet och storhet, och så var det säkerligen också på Finots (belle époque- och empire colonial français-)tid.
 
Inom den engelsktalande världen dyker termen ”racialism” (d v s ”rasialism” och inte ”rasism”) upp för första gången 1907 i en artikel i den amerikanska tidningen Daily Chronicle, som verkar ha beskrivit en anarkistorganisation som var emot ”all racialism” och all ”co-operation with the government” och under många år kom termen ”racialism” att vara långt vanligare bland världens engelsktalande personer än termen ”rasism”.
 
Inom den tysktalande världen verkar det som att termen ”Rassenhass” (d v s ”rashat”) länge kom att vara motsvarigheten till franskans ”rasism” och engelskans ”rasialism” och termen ”Rassenhass” myntades av den österrikiska sociologen Friedrich Herz i dennes bok Moderne Rassentheorien från 1904. I den andra upplagan av sin bok, som kom ut 1915, använde Herz f ö även termen ”rassisch” (d v s ”rasisk”) för att beskriva den engelsk-tyska rasideologen Houston Stewart Chamberlains världsbild.
 
Efter Första världskriget fortsatte termen ”rasism” att sakta men säkert spridas till de stora västerländska språken (ryskan, italienskan, portugisiskan, spanskan, rumänskan o s v) och termen användes ömsom i positiv bemärkelse och ömsom i negativ bemärkelse men minst lika ofta för att beskriva en viss ståndpunkt eller rörelse på ett neutralt sätt.
 
År 1925 använde t ex Action française-medlemmen Edmond Vermeil termen ”raciste” när han översatte den tyska termen ”völkisch” till franska och han beskrev även den dåtida tyska Völkisch-rörelsen som att den förespråkade ”racisme” i positiv bemärkelse.
 
Även i USA använde rasideologer som Madison Grant och Lothrop Stoddard termen ”racialism” i en positiv bemärkelse under mellankrigstiden när de förespråkade den s k nordiska vita rasens primat och kampanjade för att USA skulle stoppa invandringen och införa s k raskvoter för att kunna skapa en vit nation under den nationsbyggandeperiod som nu ersatte den stora invandringens epok.
 
År 1930 blev tjecken Hugo Iltis troligen den förste att både popularisera termen ”Rassismus” (d v s rasism) i den tysktalande världen och än viktigare att knyta den till den framväxande tyska naziströrelsen i sin bok Volkstümliches Rassenkunde. Iltis skrift blev så inflytelserik att världens första moderna antirasistiska förening, franska Ligue Internationale Contre l’Antisémitisme som hade bildats 1927, valde att byta namn till Ligue Internationale Contre le Racisme et l’Antisémitisme 1932.
 
Ännu en centraleuropé och tjeck, Ignaz Zollschan, tog den gryende antirasistiska aktivismen vidare genom att visserligen förgäves försöka få dåvarande Nationernas förbund att agera mot det under mellankrigstiden på alla sätt och vis hegemoniska rastänkandet.
 
Zollschan hade kontakt med den engelske biologen Julian Huxley som 1936 tillsammans med sin landsman antropologen AC Haddon gav ut boken We Europeans – a survey of ”racial” problems. Huxley och Haddon var antagligen de första som medvetet använde citattecken runt glosan ras och dess olika avledningar och i boken är de också de första som pläderar för att använda ”etnisk grupp” och etnicitetsbegreppet i st f rasgrupp och rasbegreppet även om de gjorde det långt före sin tid för inte många hörsammade de båda engelsmännens förslag innan 1960-talet åtminstone.
 
Först år 1938 verkar det som att termen ”rasism” uppträder inom vår egen svenskspråkiga gemenskap och detta sker då i en ledartext i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning signerad ”Karlstads store son” Torgny Segerstedt men det skulle dröja många decennier innan dåtidens svenskspråkiga personer började använda termen ”rasism” och utryck som ”rasist/er” och ”rasistisk/t” då uttryck som ”rashat” och ”rasfördomar” var långt vanligare i svenskspråkiga texter långt framåt 1970-talet och t o m en bit inpå 1980-talet.
 
Termen ”antirasism” och utryck som ”antirasist/er” och ”antirasistisk/t” kommer f ö till svenska språket först på 1980-talet och sannolikt via Frankrike och franskan och ännu en banbrytande fransk antirasistisk organisation, nämligen SOS Racisme.
 
År 1944 kommer Gunnar Myrdals bok An American Dilemma ut som bredvid Magnus Hirschfelds Racism från 1938, Ashley Montagus Man’s Most Dangerous Myth från 1942 och Gunnar Dahlbergs Race, Reason and Rubbish från samma år räknas som en av den moderna antirasismens urtexter.
 
Myrdals bok är inte minst banbrytande då den inte bara nöjer sig med att försöka argumentera emot dåtidens fortfarande hegemoniska biologiska rastänkande utan också föreslår konkreta motåtgärder mot dåtidens rastänkande i sann, svensk, socialistisk social ingenjörskonstanda och det Myrdal inte minst förespråkar är då massiva upplysnings- och informationskampanjer riktade till barn och unga (då de vuxna underförstått redan var genommarinerade i ett rastänkande och därmed ”förlorade” i sina rasfördomar) och inte minst i skolan.
 
Den amerikanska marxistiska sociologen Oliver Cox konstaterade, när Myrdals bok kom ut, att för första gången någonsin så gick det nu att hävda att studiet och forskningen om ras och om rasrelationer var något som samhällsvetarna också kunde ägna sig åt och inte bara naturvetarna, medicinarna, antropologerna och biologerna.
 
Efter Andra världskriget och Förintelsen och i samband med och under den begynnande avkoloniseringen tillsatte sedan FN-organet UNESCO en slags specialkommitté som under flera decennier kom att ägna sig åt att omformulera vad ras står för och innebär och som resulterade i fyra UNESCO-uttalanden om ras 1950, 1951, 1964 och 1967, som hela tre svenskar kom att vara inblandade i – Erik Sköld, Gunnar Myrdal och Gunnar Dahlberg.
 
De olika uttalandena fick olika konsekvenser i olika länder – i Sverige ledde UNESCO-arbetet t ex till just den typ av upplysningskampanjer riktade gentemot unga och gentemot det uppväxande släktet som Myrdal hade förespråkat i sin bok från 1944 – år 1955 gavs t ex informationsskriften ”Bordssamtal i rasfrågan” ut av Verdandi.
81428630_10157035380590847_8527080477222240256_n.jpg
 
1953 års uttalande ledde vidare exempelvis i USA till att Högsta domstolen året därpå, med explicit stöd i UNESCO:s uttalande, kunde inleda avsegregeringsprocessen i landet i och med ”Brown vs. Board of Education”-beslutet och samma uttalande ledde vidare till exempel i Frankrike till att den franska regeringen förbjöd ”rasfördomar” i alla franska barn- och ungdomsböcker och särskilt i de som användes i pedagogiskt syfte och som läromedel.
 
I och med ”Tredje världens” födelse i Bandung 1955 radikaliserades arbetet med att bekämpa det gamla rastänkandet liksom kolonialismen och imperialismen och 1957 sjösatte UNESCO ett specialprogram kallat East West Major Project som i samarbete med Tredje världen-representanter sakta men säkert började förespråka användningen av begreppen ”etnicitet” och ”kultur” i stället för ras.
 
Mellan 1959-60 föddes också ”nynazismen” i det allmänna västerländska medvetandet i form av bl a en omfattande hakkorsklotterkampanj i Västeuropa som ytterligare radikaliserade UNESCO:s verksamhet.
 
Mellan 1960-61 gav UNESCO ut en serie skrifter som förespråkade UNESCO:s nya syn på ras och som gavs namnet Race and society, och 1961 genomfördes de första moderna attitydundersökningarna rörande utbredningen av rasfördomar bland fr a barn och unga i bl a Västtyskland, Frankrike och Storbritannien under ledning av den tyske sociologen Max Horkheimer och i Sverige var det pedagogen Arne Trankell som kom att introducera och genomföra denna typ av attitydundersökningar rörande svenskarnas rasfördomar.
 
År 1964 arrangerade UNESCO en vetenskaplig konferens i Moskva där de församlade forskarna enades om 13 punkter varav en tog avstånd från alla tidigare ”vetenskapliga” teorier om s k rasblandning, s k intimrelationer över de s k rasgränserna och s k rasblandade barn och s k rasblandade personer medan en annan punkt handlade om att ta avstånd från Linnés klassiska rastaxonomi och raskategoriindelning som mer eller mindre hade gällt sedan Linnés tid (d v s att det finns 4-5 s k huvudraser).
 
Året därpå, den 21 december 1965, kunde FN och UNESCO slutligen offentliggöra den moderna antirasismens urtext, nämligen FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, som Sverige kom att underteckna som en av de tio första staterna att göra det och i och med att Sverige sedan ratificerade konventionen kom termen rasdiskriminering att bli en del av svensk lagstiftning fr om 1972.
 
När sedan den s k 68-revolutionen exploderade framåt 1960-talets slut kom slutligen termen ”rasism” och än mer uttryck som ”rasist/er” och ”rasistisk/t” att alltmer enbart användas i negativ bemärkelse samtidigt som etnicitetsbegreppet liksom delvis även begreppet kultur kom att ersätta rasbegreppet och det är symboliskt och symptomatiskt att den inom den engelsktalande världen normbildande Oxford English Dictionary just tog in glosan ”etnicitet” i 1972 års upplaga av ordboken.
 
Bland oss svensktalande slutligen fortsatte rasbegreppet och glosan ras med alla dess avledningar (”rasfördomar”, ”rashets”, ”rasförtryck” o s v) att brukas snarare än etnicitetsbegreppet och begreppet kultur ända fram tills 1970-talet innan världens sannolikt starkaste färgblinda antirasism slår igenom och slutligen resulterar i att Sverige som första land i världen väljer att avskaffa rasbegreppet i början på 2000-talet samtidigt som antirasism i det närmaste blir en svensk statsideologi och en integrerad del av de ”svenska värderingarna” och svenskheten som sådan med otaliga antirasistiska upplysningskampanjer, men den svenska antirasismens historia är då en annan historia än den som här ovan har skisserats.

Om de icke-vita adopterades plats i den svenska extremhögerns föreställningsvärld: År 2001 föddes SD:s ”öppen svenskhet”-linje genom en intervju med en utlandsadopterad i SD-Kuriren och därmed bereddes vägen för SD:s inträde i riksdagen 2010

Alla (idé)historiskt intresserade och politiskt engagerade letar nog gärna efter när en viss person, en viss krets, ett visst nätverk, en viss fraktion, en viss rörelse eller ett visst parti börjar byta åsikt, vända och nyorientera sig ideologiskt och särskilt gäller det ju sådana vändningar som mer eller mindre förändrar historien och påverkar samtiden.
 
Just idag när SD:s s k landsdagar pågår för fullt i Örebro har jag ägnat mig åt att gå igenom mängder av SD-material från ca 1990-2018 som handlar om hur partiet och SD:arna har förhållit sig till internationell adoption och utlandsadopterade och jag tror mig nu faktiskt ha hittat när SD:s vändning i den s k rasfrågan och öppen svenskhet-linjen föddes som lade grunden till att SD till slut kom in i riksdagen och idag är ett 20%+-parti i opinionsundersökningarna – nämligen år 2001 i form av en intervju i partiorganet SD-Kuriren med en utlandsadopterad SD:are som Björn Söder och Mattias Karlsson förestod.
 
En kort rekapitulering:
Ända sedan de första icke-vita adoptivbarnen ankom till landet på 1960-talet har den svenska s k nationella rörelsen och extremhögern varit fullständigt besatt vid dessa då adoptivbarnen utgjorde Sveriges första stora och enhetliga utomeuropeiska invandrargrupp och icke-vita minoritet och då de adopterade dessutom utgjorde en försvarlig andel av hela den utomeuropeiska invandringen långt framemot 1900-talets slut: År 1980 var t ex en tredjedel av samtliga icke-vita invånare i landet utlandsadopterade och så sent som kring år 2005 var 10% av alla utomeuropeiska invandrare utlandsadopterade.
 
Än viktigare än så är att den svenska extremhögern redan i början på 1960-talet förutsåg att till skillnad från (de icke-adopterade) invandrarna och de inhemska minoriteterna så kommer de adopterade att till 100% (eller åtminstone till 97%) som vuxna ingå i s k intimrelationer med majoritetssvenskar och få barn med dessa.
 
Både Sveriges nationella förbund, Nysvenska rörelsen, Nordiska rikspartiet, Svenska folkets väl och Frisinnade unionspartiet samt senare Bevara Sverige svenskt, Sverigepartiet, Konservativa partiet, Riksfronten, Nationalsocialistisk front, Svenska motståndsrörelsen (d v s dagens Nordiska motståndsrörelsen) och inte minst SD kom därefter samtliga att ta avstånd från och fronta mot internationell adoption och det säger också något om Sverige och internationell adoption att landets i praktiken samtliga högerextrema organisationer har tvingats förhålla sig till de utlandsadopterade ända sedan 1960-talet och fram tills idag och allt handlar då om att Sverige är det land i världen som överlägset har adopterat flest barn från andra länder per capita.
 
År 2000 skrev t ex Svenska motståndsrörelsen (d v s dagen NMR) följande om de utlandsadopterade och sammanfattade därmed väl hur hela den samlade svenska extremhögern hade sett på de utlandsadopterade ända sedan 1960-talet och fram tills dess inklusive SD och det är mellan raderna tydligt att det också handlade om de icke-vita adopterades transras-tillstånd:
 
”Dessutom blir dessa adoptivbarn främlingar av en, ur regimens synvinkel, särskilt intressant kvalitet, eftersom de har tränats in i ett svenskt sätt att tänka och vara sedan barnsben, och därför ofta beter sig förvirrande likt vanliga svenskar. Detta tjänar det pedagogiska syftet att göra svenskarna mindre benägna att dra slutsatser om kopplingen mellan en persons biologiska arv och personens beteende, samtidigt som frekvensen av förhållanden och äktenskap över rasgränserna helt naturligt blir hög för denna grupp.”
 
När SD bildades 1988 omtalades de adopterade i partiprogrammet som ”onaturliga inslag” i den svenska befolkningen men det var inte förrän 1996 som SD införde ett krav på totalförbud mot samtliga utomeuropeiska adoptioner i sitt partiprogram och detta förbud gällde ända fram tills 2003 års partiprogram.
78256974_568242790609362_5202112479664013312_n.jpg
 
Adoptionsfrågan kom samtidigt att bli ”de fyras gängs” (Åkesson plus Söder, Karlsson och Jomshof) stora symbolfråga och ”murbräcka” för att både knäcka de konkurrerande fraktionerna såsom den gamla maktbasen i Stockholm (”bunkergänget”) och de rasideologiska radikalerna i Göteborg kring bröderna Emanuelsson och år 2001 valde Söder och Karlsson att släppa en ”bomb” i sammanhanget genom att intervjua en utlandsadopterad vid namn Håkan i partiorganet SD-Kuriren som dels berättade att han aldrig råkat ut för någon rasism från svenskars sida, att invandrarna förstörde för de adopterade ”då många svenskar tycks förväxla adopterade med invandrare” samt sist men inte minst att SD:s krav på förbud mot utlandsadoptioner helt enkelt borde tas bort:
 
”…argumentet om att utomeuropeisk adoption inte ska tillåtas på grund av att det skapar identifikationsproblem är starkt överdrivna: – Jag har aldrig känt några andra rötter än de svenska.”
 
Karlsson och Söder avslutade sedan intervjun med att provokativt skriva att ”vi lämnar mötet med en förvissning om att våra idéer ligger i tiden, att stödet för dem blir allt större och att stödet finns även hos personer som vid första anblick inte ser ut att vara svenska nationalister” och med all sannolikhet var de mycket väl medvetna om att både det Håkan hade framfört och det de själva skrev retade upp åtskilliga inom partiet liksom inom hela den dåtida svenska s k nationella rörelsen.
 
Mellan 2001-02 pågick sedan en intensiv interndebatt inom SD p g a intervjun i SD-Kuriren, och där den dåvarande partiledningen med den dåvarande partiledaren Mikael Jansson i spetsen fortsatte att försvara totalförbudskravet medan ”de fyras gäng” mobiliserade allt fler anhängare som krävde det omvända och på det s k ”riksmötet” 2002 vann de senare och kravet på att stoppa alla utomeuropeiska adoptioner röstades slutligen bort. En del menar f ö även att splittringen mellan SD och Nationaldemokraterna 2001 delvis hade med adoptionsfrågan att göra.
 
Från och med 2003 kom ”de fyras gäng” att sakta men säkert förändra SD:s ideologiska inriktning i synen på svenskhet genom att med de utlandsadopterade som exempel lansera ”öppen svenskhet”-linjen. År 2005 valdes Åkesson till ny partiledare och ett av hans allra första uteslutningsärenden rörde symboliskt nog (och symboliskt nog två gånger om, om en så vill) hans namne Jimmy Windeskog, f d partisekreterare och f d SDU-ordförande, som på ett partistyrelsemöte hade anklagat SD:s dåvarande vice ordförande Tony Wiklander för att inte kunna representera partiet då han är adoptivpappa och har en dotter från Indien. Åkesson tog då den då färska ”öppen svenskhet”-linjen på allvar och valde helt sonika att utesluta Windeskog ”för de adopterades skull”.
 
Och resten är historia som det heter för mellan 2005-10 kom ”de fyras gäng” att återuppväcka och återvända till den gamla svenska unghögern som kan sägas ha varit en slags svensk radikalkonservatism och så gott det gick kapa alla banden till den gamla svenska naziströrelsen som SD tidigare hade sett sig som arvtagare till och 2011 antogs det nya partiprogrammet som gäller än idag där de adopterade explicit framhålls som paradexemplet på ”öppen svenskhet”-linjen:
 
”Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.”
 
Samma år, d v s 2011, kunde Åkesson bara nämna två invandrargrupper i Sverige som enligt honom och SD var så välintegrerade att de platsade i den ”öppna svenskheten” i en intervju i BBC:s Hardtalk-program, nämligen sverigefinnarna samt just de utlandsadopterade, och under 2014 års valrörelse producerade SD flera valfilmer varav den som bär titeln ”Låt er inte tystas” både var den viktigaste, den allra mest spridda och den mest uppmärksammade då den sändes på TV4 dagarna innan valet och i denna valfilm förekom två dåvarande utlandsadopterade SD-medlemmar från Sri Lanka respektive Sydkorea vilka tillsammans med Jimmie Åkesson tar avstånd från och fördömer rasism.
 
Genom ”de fyras gängs” och numera hela SD:s användande och framlyftande av de icke-vita adopterade som par préférence-exemplet på ”öppen svenskhet”-linjen lyckades därmed ”de fyras gäng” både besegra sina konkurrenter inom partiet och ta över SD samtidigt som partiet utåt därefter har kunnat freda sig från alla anklagelser om den typ av rastänkande som präglade SD fram tills antagandet av 2003 års partiprogram.
 
Möjligen är det lite långsökt men det skulle kunna gå att hävda att utan de utlandsadopterade hade SD inte varit det parti det är idag, d v s det är helt enkelt indirekt adoptionsfrågans och de adopterades ”förtjänst” (och på ett tyvärr negativt sätt och självklart bortanför de adopterades kontroll) att SD till slut kom in i riksdagen och idag är Sveriges möjligen största parti i opinionsundersökningarna.