Kategori: rasstereotyper

SVT intervjuar Sofia Vu och mig om problematiken med rasism mot asiater

”Sofia Vu, 19, publicerade en video som visar den rasism och de kränkningar hon utsattes för när hon besökte en videochatt. Videon (https://www.instagram.com/tv/CJGzgu_DODJ/?utm_source=ig_web_copy_link&fbclid=IwAR2oGDhRSxA1-4MR-q73G0E5FuFRqkKCVv8xDhOvi1H_MVPTgEn52UOSZBo) har hyllats för att den tar upp diskussionen om rasism mot asiater – men också polisanmälts av föräldrar för ärekränkning.”

”Sedan jag flyttade till Sverige så har jag blivit väldigt van vid att höra ”tjing tjong”, ”hundätare”, ”är du kines?”. Och folk ropar efter mig, både vuxna och barn.

Varje gång jag eller någon jag känner försöker ta upp rasism mot östasiater så tror folk inte på det. Eller så säger folk, ”ja men det är bara ett skämt, du måste skoja med lite”.”

(…)

”Så fort någon ser mig så är deras första tanke att dra upp ögonen eller säga ”ni hao” och göra en massa ”kinesiska” imiterande ljud. Och nu under pandemin så blir det också ett skuldbeläggande av mig för att dom antar att jag är kines.”

(…)

”Även nu när min video har blivit så stor så finns det många som tror att rasism mot östasiater inte är ett riktigt problem i det svenska samhället. Men det är det och den har funnits i flera generationer. Och folk säger alltid att det är ett skämt och att man ska bjuda på sig själv. Det har blivit så normaliserat så att folk inte ens tror att den finns. Men det är inte roligt att skoja om en folkgrupp och om hur dom ser ut.”

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sofia-spelade-in-rasismen-hon-fick-motta-pa-chattforum-polisanmaldes

”Sofia Vu, 19, säger att hon blivit van vid att höra människor ropa rasistiska eller kränkande ord efter henne sedan hon flyttade till Sverige. Samtidigt upplever hon att få tar det på allvar.

– Varje gång jag eller någon jag känner försöker ta upp rasism mot östasiater så tror folk inte på det, eller så säger de att det är ett skämt och att man måste skoja med. Därför kände jag att jag behövde spela in det.

Hon ställde in Sverige som plats i appen. När hon satte igång videochattarna började personerna på andra sidan direkt kommentera hennes utseende, många innan hon ens sagt ett ord. En del antog att hon var från Kina och anklagade henne för att vara orsaken till coronaviruset.

– Så fort någon ser mig är deras första tanke att dra upp ögonen, säga ‘nǐ hǎo’ (hej på kinesiska) eller imitera kinesiska ljud eller ord.

Sofia Vu klippte ihop det hon var med om och publicerade videon i sociala medier. Den fick stor spridning.

Efteråt har hon fått ta emot mycket kärlek, men också hat och hot. I videon förekommer minderåriga personer. Sofia valde därför att ta ner videon för att lägga upp en anonymiserad version.

– Vissa föräldrar till barnen har polisanmält mig för ärekränkning och förtal. De säger att jag hänger ut deras barn på internet, säger hon.

– Föräldrarna borde ha i tanken att deras barn som är minderåriga deltar på en sida som är för personer över 18 år. De borde ta ett snack med barnen och inte skylla problemet på mig.

Tobias Hübinette är lektor vid Karlstads universitet och forskar i ämnet rasism.

– Det är definitivt så att den specifika rasismen mot asiater är inlindad i humor. Det är den stereotypen av asiater som vi ofta ser i kultursammanhang och i populärkulturen. Den är därför svår att bekämpa –  just för att humor uppfattas som något positivt.

Tobias Hübinette menar att det finns en brist på medvetenhet kring hur rasism mot asiater ter sig.   

–  Vi har idag lärt oss i Sverige att rasism riktas mot olika minoriteter på olika sätt, det förstår de flesta numera. Rasism tar sig olika uttryck eftersom rasism mot olika minoriteter har olika historiska bakgrunder. När det gäller rasism mot asiater är det dock blankt för de allra flesta, många förstår inte ens att det uppfattas som rasism över huvud taget.”

Hur ska svenska tecknare och konstnärer porträttera asiater och hur lämpligt är det att referera direkt till Kina och viruset under pandemin när asiater utsätts för vardagsrasism?

Litteraturvetaren Josefin Holmström kommenterar idag graffiti- och gatukonstnären Irons på sistone mycket (och internationellt) uppmärksammade och omdebatterade satirteckning som föreställer Kinas ledare Xi Jinping och som har synts här och där på Stockholms gator under pandemin och den stora frågan är väl – utöver konstnären Irons rätt att kritisera den kinesiska regimen (och den kritiken instämmer jag också i) – dels

1, hur svenska satirtecknare väljer att teckna, måla, framställa, representera och porträttera (nordost- och sydost)asiater i allmänhet (nästan alltid med mer eller mindre knallgul hudfärg t ex)

och dels

2, om det är pedagogiskt och etiskt lämpligt att referera så direkt till viruset under just pandemin när svenska (nordost- och sydost)asiater redan utsätts för trakasserier och påhopp p g a att alltför många människor i Sverige (och i världen i övrigt) redan beskyller (nordost- och sydost)asiater i allmänhet för att sprida viruset?

”Restaurang Riches poster av Xi Jinping som Batman har väckt internationell avsky. Jinpings gula hudton för onekligen tankarna till gamla tiders nidbilder av asiater. Men Riche borde inte ha tagit ner konstverket.”

https://www.svd.se/fel-att-plocka-ner-rasismanklagad-affisch

”En anmärkningsvärd detalj är dock Jinpings gula hudton, som onekligen för tankarna till gamla tiders nidbilder av asiater. Efter att BBC uppmärksammat Bryanboys anklagelse har det gått fort. Riche har redan tagit ner Irons affischer, säger Carl Carboni som är konstansvarig på Riche (Aftonbladet 11/10). Men var det verkligen rätt sak att göra? Det är en komplicerad fråga.

Det är tveklöst så att asiater har utsatts för rasism under coronapandemin. Det är också sant att bilden av Xi Jinping har vissa olyckliga drag av vad forskaren Tobias Hübinette kallar för ”gulinghumor” (ett exempel på det är Killinggängets famösa sketch ur ”Nile City” med de ”sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-onen”).

Just rasism mot asiater har historiskt sett tolererats i mycket högre grad än till exempel anti-svart rasism, vilket kanske delvis har att göra med bilden av asiatiska folk som en så kallad ”model minority”, välintegrerade, ekonomiskt framgångsrika och skötsamma.

Samtidigt finns all anledning att kritisera Xi Jinping och hans regim, både ur coronasynpunkt och på grund av de fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter som i detta nu pågår i Kina. Uigurer, den kinesiska muslimska minoriteten, både förföljs, bevakas och sätts i så kallade ”omskolningsläger”, som av USA liknats vid regelrätta koncentrationsläger. Det ryktas även om tvångssteriliseringar av uigurkvinnor. Detta måste tas med i beräkningen när Irons Jinping-affisch bedöms.

Konstnären själv förklarar på Instagram att han ”arbetat mycket med hård satir och hånat människor i maktposition” och att detta porträtt var menat att kritisera ”diktatorn Xi Jinping och Kinas kommunistiska partis hantering av virusutbrottet”. Han har tidigare gjort en egen version av den berömda affisch där Barack Obama framställs i hjälteprofil över orden ”HOPE”, men i Irons version syns Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson med texten ”HATE”.

Iron har också målat Vladimir Putin bedjande inuti en ilsket rosa vagina, ett porträtt genomfört i samma stil som en klassisk rysk ikon.

Till saken hör också att ”Bat Man”-utställningen ingår i ett övergripande koncept där Taverna Brillo, del i samma koncern som Riche, uppmärksammar den fängslade svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai. Det rör sig alltså inte bara om en restaurang som fått feeling och smällt upp en graffitiaffisch de tycker ser lite fräck ut – här finns en tanke om kritik mot den kinesiska regimens överträdelser.”

Andres Lokko slår idag ett slag för (ras)humorn

Andres Lokko skriver idag i SvD om den populärkulturella ”kanon-klassiska” sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” och visst har jag varit en av dem som utan tvivel allra mest/hårdast har kritiserat och attackerat (och många skulle väl kanske säga ”hängt ut”, ”hatat på” och möjligen t o m ”hotat” liksom ”trakasserat”) Lokko, Henrik Schyffert, Johan Rheberg, Robert Gustafsson och de andra i den gamla humorgruppen Killinggänget som står bakom sketchen men jag har då aldrig krävt censur och förbud i någon slags s k (vänsterradikal) politisk korrekthets och s k (svensk-asiatisk) identitetspolitiks namn och inte ens när SVT eller Schyffert själva år efter år hyllar sketchen som visserligen vid det här laget har utvecklats till en av landets mest odödliggjorda och folkliga sketcher (OBS: naturligtvis är det fel och förkastligt att t o m privat söka upp Schyffert, Lokko och de andra som jag då har gjort ibland bara för att de har fått miljontals och åter miljontals icke-asiatiska svenskar att vrida sig av skratt och leva ut sin lust och njutning när de har kul åt hur asiater anses se ut, anses röra sig, anses låta och anses bete sig):
104296931_745358616292903_2086419548543219208_n
 
 
”När jag själv pysslade med tv-humor i Killinggänget gjorde vi i mitten av 1990-talet en sketch i serien ”NileCity 105,6” där Robert Gustafsson i en liten roll presenterar sina föräldrar som föreställer två frukter. Detta för att visualisera en idiotisk ordvits – de är hans koreanska adoptivpäron. Den slutar med att personerna i fruktdräkter med vanvettigt överdrivet låtsasasiatiskt uttal väser Lou Reeds ”Walk on the wild side”.
 
Sketchen har sedan dess anklagats för att vara rasistisk. Jag – och mina killingkolleger – har accepterat detta och förklarat att vi i dag, ett kvarts sekel senare, knappast skulle skriva och framföra en sådan sketch.
 
Sketchen om de koreanska adoptivpäronen har inget som helst djup, det finns inga satiriskt intelligenta lager gömda under den tramsiga ytan. Den är vad den är. Och, ja, en stor del av humorn är baserad på en uråldrig rasistisk västerländsk schablonbild av asiater. Och eftersom sketchens enda egentliga funktion är att bete sig surrealistiskt så finns det ingenting att försvara. Eller?
 
Jo, det finns någonting att försvara. Sketchen i fråga är fiktion.
 
Förlegad, irrelevant och gammal, ja, och innehållande rasistiska stereotyper men fortfarande en form av konst.
 
Precis som Basil Fawlty.
 
De blottlägger upphovspersonernas egna – och sin tids – fördomar, rädslor och okunskap. Eller kommenterar åsikter som – fortfarande – existerar. Humorn pekar på dessa i all deras anskrämliga nakenhet. Jag förstår inte vem som ska avgöra hur korrekt konst och lämplig satir ser ut.
Jag undrar bara försynt om den som, med all rätt, har tolkningsföreträde i ämnet verkligen vill ta på sig ansvaret att avgöra vilken konst och fiktion – ny eller gammal – som ska få visas, höras och läsas.
 
Varningstexter och pedagogisk kontextualisering har jag förstås inga som helst problem med, i synnerhet inte mitt i en viktig kamp för jämlikhet och mänskliga rättigheter.
 
Men jag finner censurering av konst och fiktion så genuint läskig eftersom jag inte är kapabel att begripa hur det kan sluta i något annat än en katastrof.”

Om Asterix och rasstereotyper

DN:s Jonas Thente har naturligtvis rätt när han idag skriver om Asterix skapare Albert Uderzos bortgång för precis som Hergés Tintin har Asterix öppnat både världen och historien för miljontals och åter miljontals västerländska barn och ungdomar i generation efter generation. Framför allt för otaliga arbetarbarn i Sverige och i Väst har serier som Asterix och Tintin haft en bildande roll och pedagogisk uppgift vad gäller att berätta om historiska riken och skeenden och avlägsna länder och folk som de (d v s arbetarna barn och ungdomar) kanske aldrig hade kommit i kontakt med annars men tyvärr vimlar Asterix liksom Tintin samtidigt av både åtskilliga rasstereotyper och koloniala fantasier.
90765870_10157296438780847_8168484629657944064_n.jpg
 
”Uderzo och hans medskapare René Goscinny öppnade 1961 världen för den lille Asterix och hans så småningom miljoner läsare. Han hade en frodig men ändå exakt tecknarstil, Uderzo, men det var ansiktena han triumferade med. Få har kunnat teckna så uttrycksfulla och ändå enkla konterfej som han, vare sig de tillhört galler, vikingar, britter, belgare, greker eller olyckliga soldater i den hårt prövade romerska ockupationsmakten. Uderzos pennor fyllde en rik och historiskt mycket bildande värld med kött och blod.”

När krisen kommer tar alla nationer fram sina bästa/sämsta sidor och invanda kulturella manuskript och manualer, som de nu följer till punkt och pricka

Italienarna sjunger medan deras land (återigen för femtielfte gången) är i kaos, danskarna (och norrmännen) stänger sina gränser och kastar resolut ut ”de fremmede”, ryssarnas grandiosa ledare fortsätter att lika grandiost ljuga och fabulera för sitt eget folk, britternas kungahus och aristokrati bibehåller sitt stoiska ”stiff upper lip/keep calm”-lugn och drar sig tillbaka till sina jättelika våningar och enorma slott, amerikanerna blir aggressiva och beväpnar sig, polackerna och ungrarna hetsar mot utomeuropéerna, österrikarna och fransmännen inför något slags undantagstillstånd, spanjorerna försöker fortsätta att leva avslappnat, tyskarna stålsätter och disciplinerar sig genom att ”återuppväcka” och referera till Andra världskriget, de hedonistiska holländarna hamstrar cannabis och kondomer som aldrig förr och japaner, koreaner och kineser massmobiliserar sina konfucianska (och närmast omänskliga) ”vi-gör-alla-likadant”-superkrafter medan de neurotiska och hyperindividualistiska svenskarna köper upp allt toalettpapper som verkar fungera som något slags ”snuttefilt” och ”gosedjur” och som ett winnicottskt övergångsobjekt för dem.

År 1963 hade endast en procent av de svenska ungdomarna en bekant som var kines, 29% av pojkarna ville stänga ute resande från Sverige och 8% av flickorna kunde tänka sig att bli tillsammans med en rom

År 1963 genomfördes en av de allra tidigaste s k tolerans- och attitydundersökningarna som handlade om hur de infödda majoritetssvenskarna såg på olika invandrare och minoriteter utifrån den s k social distans-skalan och resultaten från denna undersökning, som jag ”kom över” i fredags, fascinerar verkligen:

NÄRA.jpg

Till exempel hade endast 5% av respondenterna, som bestod av ungdomar, träffat en kines i det verkliga livet, endast 60% hade träffat en finne och ej mer än 31% hade träffat en jude och i alla dessa fall var det än färre som någon gång hade varit bekant med en kines, en finne eller en jude.

KAMR.jpg

Vad gäller de invandrar- och minoritetsgrupper som flest respondenter hyste negativa attityder och stereotyper till kom resande och romer etta och tvåa och därefter ryssar, kineser och japaner medan minst negativa attityder och stereotyper gällde för norrmän, irländare, holländare och österrikare.

NEG.jpg

29% respektive 6% av pojkarna ville vidare helt stänga ute resande respektive judar från Sverige och endast 8% respektive 16% av flickorna kunde tänka sig att bli tillsammans med en romsk person respektive en kinesisk person.

 

På 1960-talet var då Sverige möjligen ett av västvärldens allra mest homogena länder sett till andelen s k synliga minoritetsinvånare:

 

År 1960 fanns det exempelvis endast 596 invånare i landet som var födda i Afrika, 797 invånare som var födda i Latinamerika och Karibien samt 1476 invånare som var födda i Asien liksom 202 invånare som var födda i Turkiet, 266 som var födda i Grekland och 1532 som var födda i Jugoslavien motsvarande totalt 4869 personer eller 0,06% av den dåtida svenska totalbefolkningen. Det är troligt att en betydande del av dem som ingick i dessa siffror var utlandssvenskar som hade fötts i olika länder i Latinamerika, Afrika och Asien och därefter invandrat till Sverige medan ytterligare andra av dessa 4869 personer bara bodde i Sverige temporärt som studenter eller gästarbetare.

 

Några reflektioner kring rasismen mot asiater med anledning av coronavirusetskräcken

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/krankningarna-mot-kineser-ar-rasism
aaa.jpg

Det finns många orsaker till att asiater föraktas, förnedras och förolämpas i det offentliga rummet och här är då några av dem:

 

Det finns en rädsla och en oro för, och kanske t o m en skräck för, att Stillahavsasien, d v s Nordost- och Sydostasien, snart kommer att dominera stora delar av planeten och mänskligheten åtminstone ekonomiskt om än inte politiskt, militärt och kulturellt (ännu).

 

Denna rädsla är minst lika stark i Väst som i icke-Väst, d v s både européer, australiensare och nordamerikaner liksom latinamerikaner, afrikaner och andra asiater inklusive människor i Mellanöstern oroar sig för detta.

 

Bland diasporainvånarna i Sverige och i Väst, d v s bland latinamerikaner, afrikaner och andra asiater inklusive människor från Mellanöstern, finns dessutom en rädsla och en oro för, och kanske t o m en skräck för att människor med bakgrund i Stillahavsasien, d v s Nordost- och Sydostasien, konkurrerar ut dem inom utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden, d v s det går generellt bättre för t ex japaner, kineser och vietnameser i både skolan och i arbetslivet i Sverige och i Väst än vad det gör för t ex chilenare, colombianer, etiopier, gambianer, turkar, irakier och pakistanier.

 

Kort och gott finns det fog för att påstå att både Väst som icke-Väst och både vita västerlänningar och icke-vita minoritetsinvånare i Sverige och i Väst är rädda och oroliga för människor med bakgrund i Stillahavsasien, d v s o Nordost- och Sydostasien.

 

Utöver denna rädsla, oro och kanske t o m skräck som åtminstone tidigare benämndes som ”gula faran” finns också starka (ras)stereotyper av både asiatiska män och kvinnor som inte gör saken bättre och som frodas i fr a populärkulturen liksom i vardagen i både Väst och icke-Väst liksom både bland vita västerlänningar och icke-vita minoritetsinvånare i Sverige och i Väst.

 

Asiatiska män ses som asexuella munkar, robotar och maskiner som saknar all form av hedervärd maskulinitet medan asiatiska kvinnor ses som hypersexuella semiprostituerade och underdåniga varelser som saknar all form av respektabel femininitet. Både män i Väst och i icke-Väst liksom vita västerländska män och icke-vita män ser därför ned på både asiatiska män och asiatiska kvinnor och retar sig på och provoceras av dem och därför anses de vara värda både förakt, förnedring och förolämpning.

 

I ”Orten” och i miljonprogramsområdena liksom bland afrosvenskar, svenska latinos/as och svenska muslimer ses asiatiska kvinnor som ”lösaktiga” ”h-r-r” som ständigt ”går i säng” med vita män medan asiatiska män ses som ”nördar” och ”töntar” som alla har rätt att håna, flina och skratta åt och även i alltför många fall att förnedra.

 

Bland majoritetssvenskarna och bland de nordiska och europeiska invandrarna (sverigefinnar, svenska ”juggar” o s v) ses asiatiska kvinnor likaså som ”lösaktiga” ”h-r-r” som är lätta att ”få i säng” medan asiatiska män ses som ”nördar” och ”töntar” som alla har rätt att håna, flina och skratta åt och även i alltför många fall att förnedra.

 

Fanns det en gång i tiden en slags svensk ”Blaxploitation-genre” och hur tog den sig i så fall uttryck?

Efter att nyligen ha gått igenom åtminstone större delen av allt som har publicerats, skapats och offentliggjorts som handlar om ras och rasism i Sverige och på svenska under efterkrigstiden så tror jag mig kunna hävda att det faktiskt fanns en sådan, som tog sig uttryck i att det från s k ”kulturradikalt” och s k ”vänsterliberalt” håll fanns en slags längtan efter att ”göra Sverige svartare” som kulturtidskriften Ord & Bilds dåvarande redaktör författaren Lars Bäckström skrev 1966: ”Vi, i Sverige, Norden, Europa, blir inte en del av den stora världen förrän vi har fått inpå oss och fått beblanda oss med en mängd människor från den färgade och fattiga världen.”
Metallarbetaren 35 1967 (kopia).jpg
 
69244686_389208951797865_1669631900248965120_n (kopia).jpg
Sverige var också extremt ”icke-svart” på 1960-talet och även på 1970-talet: Så sent som år 1970 fanns det exempelvis bara knappt 3000 invandrare i landet som var födda i subsahariska Afrika, bland vilka åtskilliga var vita engelsk-, afrikaans- och portugisisktalande afrikaner liksom återvändande vita utlandssvenskar, och möjligen kring 500 svarta amerikaner som bodde och levde i landet varav flertalet befann sig i de tre storstadsregionerna och de allra flesta var inte några permanenta invånare utan var här för att studera eller arbeta och dåtidens afrosvenska minoritet var därmed inte bara minimal räknat i antal människor utan också mycket instabil utöver att kanske uppemot 80% av bestod av unga män.
 
Särskilt på 1960-talet men också under 1970-talet kunde olika svenska tidskrifters omslag prydas med fotografier föreställande svarta personer (nästan alltid verkar det ha handlat om svarta amerikaner, om jag har tolkat bilderna rätt) och ”bara sådär”, d v s okommenterat och utan någon anledning annat än som ett slags (ras)visuellt ”statement”, och romaner författade av vita majoritetssvenskar skrevs och gavs ut med svarta huvudkaraktärer som nästan alltid verkar ha varit blandade, då författarna ifråga antagligen föreställde sig att den (vita) svenskspråkiga läsekretsen nog ”enklast” kunde identifiera sig med en blandad svart person som var född i Sverige, talade svenska och betedde sig svenskt.
84342936_185234885874185_1804382006625173504_n.jpg
 
83069256_134063761050213_3144865415948140544_n.jpg
Olle Snismarcks roman ”Stick hem till Afrika” från 1968 verkar samtidigt ha varit den första litterära texten som aktualiserade tematiken och frågan om det går att vara svensk och icke-vit på en och samma gång då huvudpersonen som kallas ”Kannibalen”, som är en blandad svart man med en svart amerikansk far och en vit svensk mor, är född i Sverige och själv identifierar sig som svensk samtidigt som den på den tiden närmast helvita svenska omgivningen inte betraktar och behandlar honom som svensk och samma grepp använde även författarkollektivet Bo Lagevi i relation till Sveriges första (fiktiva) icke-vita och svarta polis den blandade Harald H. Harald, som har en svart jamaicansk far och en vit svensk mor, och som agerade huvudperson i åtminstone fyra deckare som gavs ut mellan 1976-78. Vid sidan av den högkulturella och mer ”mainstream”-litterära världen verkar det också ha funnits en marknad för rent pornografiska skildringar som berättade om vita svenska kvinnor som blev tillsammans med svarta män på besök i Sverige.
9187711362.jpg
 
84386069_2488112641448464_5961628045247774720_n.jpg
År 1971 kom dessutom även Sveriges första spelfilm med en svart huvudperson i handlingen – Gunnar Höglunds ”Vill så gärna tro” som Bob Marley gjorde filmmusik till efter att ha bott i Stockholm i nio månader i streck (om jag har förstått det rätt) för att arbeta med filmen. I den närmast semipornografiska filmen, som återutgavs ut på DVD för bara några år sedan, spelar den svarta amerikanska artisten Johnny Nash en svart amerikansk danslärare i Stockholm som blir tillsammans med den vita svenska kvinnan Lillemor som spelas av Christina Schollin vars son Niclas Wahlgren också förekommer i filmen som barnskådespelare.
ABA_2234.jpg
 
83980551_591660961689746_8987816436701331456_n.jpg
84303067_140415653656099_3115283532344197120_n.jpgDen svenska ”Blaxploitation-genren” verkar just ha kretsat kring konkret kroppslig blandning i form av blandrelationer och nästan alltid verkar det ha handlat om heterosexuella intimrelationer mellan svarta män och vita kvinnor.
83844654_226746101663084_5135286958951497728_n.jpg

En preliminär kartläggning och tematisering av det svenska offentliga samtalet och diskussionen om ras under efterkrigstiden

Efter att under helgen ha hunnit gå igenom ca 2800 (A4-)sidor bestående av svenskspråkiga medietexter (tidnings- och tidskriftsartiklar) tror jag mig nu kunna konstatera att den svenska efterkrigstida offentliga diskussionen om ras sådan den tog sig uttryck i (pappers)media (d v s i form av just tidnings- och tidskriftsartiklar) mellan ca 1945-85 går att kategorisera och tematisera på följande vis, och dessa kategorier och teman kommer antagligen att utgöra ett kapitel vardera i min kommande bok om det svenska offentliga samtalet om ras i efterkrigs-Sverige som jag för närvarande har börjat ”skissa” på:
82769303_10157112642020847_6593910968533647360_n.jpg
82871638_10157112642275847_4575746178771058688_n.jpg
84864657_10157112642960847_3183837730148712448_n.jpgTema 1: Svenska attityder till och värderingar kring ras
Hur har de svenska s k rasfördomarna sett ut och tagit sig uttryck och vad har attitydundersökningarna sagt om svenskarnas syn på olika minoriteter?
Preliminärt går det att säga att svenskarnas s k rasfördomar verkar ha varit rätt så rejält utbredda på 1950-, 60- och 70-talen samt att svenskarna alltid har gjort en tydlig åtskillnad mellan de invandrare och minoriteter som har uppfattats som vita och alla andra även om både finnarna och öst- och sydeuropéerna inte alltid har uppfattats som helt och hållet vita.
82981753_10157112643135847_2995771570502238208_n.jpg
84711392_10157112641690847_5380860707761815552_n.jpg
 
Tema 2: Svenska rasproblem och minoriteter
Hur har de svenska rasfrågorna uppfattats och vilka minoriteter har betraktats som de svenska rasproblemen?
Preliminärt går det att säga att de svenska rasproblemen fr a har handlat om resande och romer och i mindre utsträckning om judar och samer innan de adopterade och invandrarna kom in i bilden på 1960- och 70-talen samt att ett flertal grupper i det svenska samhället genom åren har identifierat sig med frågor om rasism såsom de svenska kvinnorna (kvinnofrågan kallades då ibland för ”den svenska N-frågan”) och sverigefinnarna (de finska invandrarna kallades då ibland för ”Sveriges vita N”).
82881984_10157112643030847_492819433899687936_n.jpg
83603723_10157112642355847_2945653683024560128_n.jpg
84042076_10157112641755847_4462437124662099968_n.jpg
 
Tema 3: Svenska rasskandaler och händelser
Hur har de svenska rasskandalerna sett ut och tagit sig uttryck och vilka svenska händelser har kopplats samman med ras?
Preliminärt går det att säga att de svenska rasskandalerna har handlat om nyheter om att icke-vita inte har fått ta in på hotell och släppts in på restauranger, om svenska myndigheter och politiker som rasdiskriminerar och om s k rasupplopp såsom de s k T-kravallerna i Jönköping 1948 och det s k rasbråket i Södertälje 1977.
83453836_10157112652735847_4350589209837305856_n.jpg
83475919_10157112655610847_1388359495670824960_o.jpg
83371423_10157112642255847_2622294743589060608_n.jpg
83696827_10157112641490847_4331107946852253696_n.jpg
 
Tema 4: Svenska rasord och rasbilder
Hur har diskussionen om rasbegreppet sett ut, vilka benämningar har använts för att beteckna olika minoriteter och hur har visuella representationer av olika minoriteter uppfattats?
Preliminärt går det att säga att det har förekommit en kontinuerlig diskussion om rasbegreppet ända sedan 1945 och att nedsättande och ålderdomliga benämningar har dominerat ända fram tills 1980-talet samtidigt som visuella rasstereotyper har kritiserats sedan 1960- och 70-talen och särskilt i relation till kultur- och skolsammanhang.
84358490_10157112642715847_5375402169400819712_n.jpg
83224221_10157112641805847_9141259164167700480_n.jpg
 
83897094_10157112642165847_6112670796528746496_n.jpg
Tema 5: Icke-vitas erfarenheter av och omvärldens syn på den svenska rasdiskrimineringen
Hur har icke-vita upplevt Sverige och svenskarna och vad har sagts om Sverige i andra länder vad gäller svensk rasdiskriminering?
Preliminärt går det att säga att redan på 1960-talet uttalade sig fr a svarta amerikaner om hur de upplevde Sverige och svenskarna och utsattes för vardagsrasism samt att representanter för länder som Sydafrika och USA aktualiserade de svenska rasproblemen på 1960- och 70-talen och särskilt hur de svenska romerna behandlades och ibland som ett sätt att försvara sig mot svensk kritik av rasförtrycket i dessa länder.
84123178_10157112643160847_948789049127075840_n.jpg
84505972_10157112641905847_7829985689985875968_n.jpg
83346627_10157112641750847_8056225364340375552_n.jpg
 
83954356_10157112642790847_9158355212769951744_n.jpg
Slutligen tror jag mig nu kunna säga att den första dikten om svensk rasdiskriminering bör ha varit Nils Ferlins ”The colored line” från 1951, att den första boken om svensk rasdiskriminering bör ha varit John Landquists m fl antologi ”Våra fördomar” från 1952, att den första dokumentären om svensk rasdiskriminering och specifikt om invandrarnas situation i Sverige bör ha varit Roland Hjeltes och Karl-Axel Sjöbloms ”Främling i folkhem” som sändes av SVT 1962, att den första scenföreställningen om svensk rasdiskriminering och specifikt om romernas situation i Sverige bör ha varit Lena Nymans och Stefan Böhms m fl pjäs ”Zigenare” som sattes upp på Dramaten 1968, att den första skönlitterära boken om svensk rasdiskriminering bör ha varit Olle Snismarcks roman ”Stick hem till Afrika” från 1968, att den första ungdomsboken om svensk rasdiskriminering och specifikt om de adopterades situation bör ha varit Gun Jacobsons ungdomsroman ”Min bror från Afrika” från 1970, att den första spelfilmen om svensk rasdiskriminering och specifikt om svartas situation i Sverige bör ha varit Gunnar Höglunds långfilm ”Vill så gärna tro” som hade premiär 1971 samt att den första deckaren om svensk rasdiskriminering och specifikt om de blandades situation bör ha varit Bo Lagevis ”Om sanningen ska fram” från 1976.
84324566_10157112642815847_2528668708553883648_n.jpg
83391806_10157112642430847_642363263069192192_n.jpg
84485462_10157112641670847_4811771145835511808_n.jpg
 
Den första moderna svenska antirasistiska organisationen bör f ö ha varit Kommittén mot nynazism och rasfördomar som bildades 1963, den första moderna svenska antirasistiska tidskriften bör ha varit Zigenaren som började ges ut 1966, den första moderna svenska antirasistiska statliga utredningen bör ha varit Kjell Öbergs s k fördoms- eller diskrimineringsutredning som tillsattes 1978, den första moderna svenska antirasistiska kampanjen bör ha varit Elev mot rasism som lanserades 1979 och den första moderna svenska antirasistiska demonstrationen bör ha ägt rum 1982 förutom de olika mötena och manifestationerna som hölls till stöd för de svenska romerna på fr a 1960-talet.
83879153_10157112641820847_5428155358617010176_n.jpg
 
Dock var det först i och med att Stoppa rasismen bildades 1983 och i och med att SOS rasism kom till Sverige 1985 i form av kampanjen Rör inte min kompis som både den moderna svenska antirasistiska (och antifascistiska) aktivismen och den moderna svenska statliga antirasismen föddes och växte fram och resten är som det alltid heter historia.

Redan 1978 blev ”Tintin i Kongo” kritiserad för att vara rassterotyp

Att ”gå till läggen”, som Jan Myrdal brukar säga, är verkligen lärorikt och kanske särskilt när en som jag studerar Sveriges och svenskarnas synsätt på och attityder till ras och rasism under efterkrigstiden och i samtiden och inser att mycket som en trodde var nytt sannerligen inte är det utan har sagts och skrivits och tyckts och tänkts tidigare.
DEL 1.jpg
 
Den 24 september 2012 bröt en extremt affekterad för att inte säga aggressiv debatt ut på kultursidorna men också på debatt- och ledarsidorna och naturligtvis också i de sociala medierna som rörde den belgiske serietecknaren Hergés seriealbum ”Tintin au Congo” men redan den 27 september 1978, d v s nästan på dagen 34 år tidigare, aktualiserade Kerstin Stjärne samma fråga som Behrang Miri aktualiserade 34 år senare i samband med att Karin Janzons och Allan B. Janzons översättning av Hergés album gavs ut på svenska som ”Tintin i Kongo”.
DEL 2.jpg