Kategori: rasperformativitet

Om svenskarnas relationer till Asien och asiater

DN:s Niklas Wahllöf om de gångna dagarnas (s k identitetspolitiska och minoritetsextremistiska) ”hatattack” mot den så hyllade, älskade och folkkära antirasisten (och feministen) Sanna Nielsen:
 
 
”Vi kan hur som helst räkna med att Sanna Nielsen kommer att repa sig och att det kommer att lägga sig. För det gör ju alltid det, när vi driver med asiater. När vi går på maskerad med stora sockerbitar till framtänder (varför detta skulle vara ett typiskt asiatiskt bett har jag inte lyckats förstå, men det är jag det), när radio- och tv-sketcher i alla tider vid idétorka åtminstone kan dra till med hur svårt de där Långtbortistan har att uttala boskataven r – höhö, öh? – när reklamfilmer för ett byggmaterials hållfasthet i åratal vevar nakna sumobrottare som inte bara är feta utan också skitbarnsliga och allmänt underliga mitt i den svenska snickarglädjen. Eller när en revystjärna utklädd till asiatisk kvinna, så att säga tagen ur kostymens sammanhang, vill skicka en hälsning till sina följare.”
 
”Det tycks inte spela någon roll hur många generationer som har sovit långt fler nätter i Tokyo än på ett mellansvenskt stadshotell, hur många kina- japan- eller thaikrogar som öppnar, lever och läggs ned, hur långt globaliseringen har kommit – vi har inte rört oss någon vart sedan kolonialvarornas tid. Pling-plong-maten har fortfarande sin egen monter på Coop och Ica och Hemköp (det kan kallas ”världsmat” också), och det finns alltid plats i svensk offentlighet för en skojig asiat. Som man tecknar så oinsmickrande som möjligt. Och alltid denna häpnad när det påpekas att nidbilden faktiskt är nedvärderande.”
 
För det är just detta som är den stora (svenska antirasistiska) paradoxen:
 
Inget annat västerländskt (s k) folkslag älskar och har omfamnat (t o m rent bokstavligt talat – 10 000-tals svenskar bor idag med en asiat och sover t o m med en asiat) och tagit till sig Asien och asiater i så stor utsträckning som det (s k majoritets)svenska folket:
 
– svenskarna reser till Asien i långt högre utsträckning än något annat västerländskt (s k) folkslag per capita och 10 000-tals svenskar bor idag mer eller mindre permanent i Nordost- och Sydostasien (tusentals svenskar bor idag i exempelvis Shanghai, Tokyo, Bangkok, Singapore o s v)
 
– svenskarna älskar asiatisk mat mer än något annat västerländskt (s k) folkslag då Sverige inhyser enorma mängder asiatiska matställen, krogar och restauranger per capita som inte på något sätt motsvarar den asiatiska minoritetens demografiska storlek i landet: d v s det är svenskarna som äter den asiatiska maten (i enorma mängder dessutom), inte främst asiaterna själva
 
– svenskarna har adopterat fler asiatiska barn än något annat västerländskt (s k) folkslag i världen per capita och svenskarna (fr a heteromännen) har ingått i intimrelationer med asiatiska kvinnor i en högre utsträckning än andra västerländska (s k) folkslag per capita och vilket innebär att miljontals svenskar faktiskt har en asiat i den egna (kärn)familjen, storfamiljen eller släkten
 
Trots allt detta så älskar det (s k) svenska folket att frossa i rasstereotyper av asiater i en omfattning (d v s rent kvantitativt) och på en nivå (d v s rent ”kvalitativt”, och kvalitén är inte bara ytterst ”old school”-kolonial utan också rejält epigonisk, vulgo och ”proletär”) som inga andra västerländska (s k) folkslag gör idag.

Om Sanna Nielsen och försvaret och kritiken av densamma

Nu har både ett tydligt högerradikalt organ och ett tydligt vänsterradikalt organ skrivit om Sanna Nielsens rasperformativa iscensättning av vad hon själv har benämnt som en japansk prostituerad kvinna (”den kåta geishan”):

Nyheter Idags (sd) tydliga avsikt är att hänga ut flera kändisantirasister som hycklare:
Flamman (v) vill snarare ta Nielsen i försvar i egenskap av att hon är antirasist samtidigt som tidningen också kritiserar hennes tilltag:
”Säkert har hennes och produktionens intentioner varit goda – de säger sig ha velat förmedla ett antirasistiskt budskap om en fördomsfri värld. En sådan vilja är något fint som ska tas till vara.”
Samtidigt nominerar hbtq-organet QX Sanna Nielsen till kategorin ”årets scen” inför årets gaygala just för hennes roll i Oscarsrevyn på Oscarsteatern:
”Tidningen QX arrangerar gaygalan sedan år 1999 där bland andra årets homo bi- och transperson utses och prisas… Sanna Nielsen är ett namn som föreslås i kategorin ”Årets scen”, dock inte för sin insats som allsångsledare utan för sin revydebut på Oscarsteatern ihop med Robert Gustafsson.”
Slutligen har Lisa Wool-Rim Sjöblom skrivit en artikel i Exptessen och en grupp utlandsadopterade har publicerat ett öppet brev både till Sanna Nielsen, Malena Ernman och Robert Gustafsson:

http://www.expressen.se/debatt/man-kan-agera-rasistiskt-utan-att-vara-rasist

”Självkritik är den svåraste delen av politisk aktivism oavsett vad den gäller, men det är enda vägen till en sann förändring. Vi förstår att det inte är lätt att få kritik när en menat väl men kanske är det just då kritiken egentligen är som mest befogad. Den som gör fel medvetet vet redan att det är fel, det är de omedvetna handlingarna som skadar som vi alla måste vara vaksam mot. När ens största försvarare dessutom är de en normalt tar avstånd från (läs SD svansen) känns det extra angeläget att fundera vad för budskap det är som kommit ut.”

Folkkära Sanna Nielsen, programledare för Allsång på Skansen och årets julvärdinna i SVT, må vara en feminist och en antirasist och kanske t o m en antifascist liksom inte minst en förebild för särskilt många unga kvinnor i landet och att hon och hennes mångtaliga fans och beundrare och vänner och bekanta inom det utan tvivel radikalt antirasistiska och antifascistiska kultur-Sverige nu känner sig kränkta, förnedrade, uthängda och attackerade av en grupp s k identitetspolitiska extremister som betraktas som hysteriska och humorlösa s k censurivrare som antingen inte förstår vad humor är eller som anses ha missuppfattat Nielsens intention illustrerar på ett närmast övertydligt sätt flera av de termer och begrepp som jag själv har myntat och formulerat genom åren såsom rashumor och gulinghumor, vit psykos och vit melankoli och rasstereotyper och rasperformativa iscensättningar samt inte minst hur svårt det är att särskilt i Sverige detronisera, decentrera och dekonstruera det vita antirasistiska (och antifascistiska) subjektet.

Oscarsteatern fortsätter att upprätthålla den svenska rasperformativa rashumortraditionen

Folkkära Sanna Nielsen och folkkära Robert Gustafsson fortsätter att upprätthålla och föra vidare den folkkära svenska rasperformativa traditionen inom den svenska scenkonsten och den svenska humorn genom att spela den folkkära töntiga och fula ”asiaten” och den folkkära löjliga och överspända ”araben” i senaste folkkära Oscarsrevyn på folkkära Oscarsteatern i Stockholm tillsammans med folkkära Dan Ekborg, Vanna Rosenberg, Rachel Mohlin och Kim Sulocki samtidigt som den svenska totalbefolkningen och inte minst Stor-Stockholms befolkning blir alltmer heterogen och allt fler människor på både landets och Stockholms gator bebor de (asiatiska och Mellanöstern-)kroppar som Nielsen och Gustafsson iscensätter till den överväldigande helvita publikens förtjusning.

 

15107279_10154096609763601_5833290298007347313_n

 

15171113_10154096602033601_8573654930399920429_n

Spåren av extremhögern på Loka brunn

Har varit på planeringskonferens på Loka brunn med Karlstads universitet-kollegorna vid Institutionen för språk, litteratur och interkultur och kunde så klart inte hålla mig från att ”snoka runt”, ”spåra upp”, fotografera och dokumentera allehanda mer eller mindre bisarra ”spår” efter extremhögern såsom en gammal broschyr med ett foto på den högerextreme läkaren och professorn Erik Ask-Upmark som var verksam både i Loka och i Ramlösa, ett porträttfotografi på Gottfrid Rystedt som också han var verksam som läkare på Loka brunn, medlem i Svensk-tyska föreningen och livmedikus åt Gustaf V samt en oljemålning av friherren, kabinettskammarherren, godsägaren och riksdagsledamoten Robert von Horn som grundade Kinnevikkoncernen tillsammans med greve Wilhelm Klingspor och advokat Hugo Stenbeck (d v s Jan Stenbecks far och Cristina Stenbecks farfar). Både von Horn och Klingspor var medlemmar i Riksföreningen Sverige-Tyskland och Robert von Horn var styresman för Loka brunn och både dennes son och sonson var och är fortfarande engagerade i Loka brunn i egenskap av styrelseledamöter i Stiftelsen kungliga gyttjebad och Brunnsanstalten Loka.
14055132_10153888836940847_3388719892247755247_n13880182_10153888836945847_860763528994141657_n
På Loka brunn som genom åren har hedrats med ett flertal kungabesök och som under kurorternas storhetstid fungerade som något av den svenska högadelns och högborgerligheten belle époque-lekplats förekom även partyn och practical joke-liknande tillställningar där de överklassiga deltagarna klädde ut sig till och iscensatte sig själva som exempelvis romer, afrikaner, japaner och turkar i klassisk rasperformativ stil.
14022205_10153888866395847_1290468654639190193_n14045739_10153888866390847_6441378077200801567_n

Ace Wilders scenshow: En antirasistisk hyllning till Östasien och en queerfeministisk dragshow eller en rasstereotyp orgie?

Feministen och antirasisten Ace Wilder berättar om sin ”asiatiska” stil och om sina ”asiatiskt” friserade, ”asiatiskt” sminkade och ”asiatiskt” klädda ”samurajdansare” inför kvällens melodifestivalfinal:

http://www.svt.se/melodifestivalen/ace-wilders-okanda-samuraj-inspiration-i-melodifestivalen-2016-de-ar-dar-for-att-kriga

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen/article22220872.ab

”Det var väldigt medvetet att dansarna skulle vara klädda som samurajer. De är krigare och coola, precis som killar.”

En smart och och även snygg kritik (Ace Wilders scenshow och koreografi anses då av både kritiker och publik vara den bästa i årets melodifestival) av det japanska patriarkatet och den svenska sexismen på en och samma gång?

En politiskt medveten queerfeministisk dragshow som i antirasistisk anda hyllar Östasien?

Eller en s k freudiansk felsägning (d v s citatet här ovan) – d v s asiatiska män är som kvinnor, och kan även utan problem iscensättas av kvinnor.

mbus6pptw8li3uet36ob9ngkmhu-jpg.jpeg

Scalateatern bjuder på ett magnifikt orientalistiskt spektakel med rasstereotyper av asiater

Scalateaterns nya föreställning ”Carmencita Rockefeller – Prinsessa av Japan” som Göteborgsoperan och Malmöoperan tidigare satt upp handlar om en hårfrisörska från Malmö som på 1970-talet påstod att hon var barnbarn till den japanske kejsaren och som sägs ha lyckats lura åtminstone delar av den så bördsstolta och bördsmedvetna Skånesocieteten att detta verkligen var fallet, men knappast var det så här hon lurades.

12713886_10153445757455847_576839418_n

10066394564_jpg_522x282_upscale_max_q85

Att feministikonen Virginia Woolf och hennes avantgardistiska vänstervänner i den s k Bloomsburygruppen lyckades lura den en gång så mäktiga engelska flottan att de var etiopiska prinsar med en rasperformativ förklädnad som idag för de allra flesta skulle framstå som både avslöjande och faktiskt rätt så löjlig är en sak, men det var trots allt 1910: https://www.brainpickings.org/2014/02/07/dreadnought-hoax-virginia-woolf

Hårfrisörskan i Malmö klädde m a o knappast ut sig till japansk prinsessa på det sätt som det framställs i föreställningen – det hade ingen gått på på 1970-talet – inte ens i Sverige: Snarare är det enbart en ursäkt för att för femtielfte gången i raden få uppföra ännu  på en svensk scen inför och till en i det närmaste helvit (och icke-asiatisk) publiks barnsliga förtjusning som helt enkelt bara inte kan få nog av den svenska kulturvärldens och den svenska scenkonstens ständiga och hämningslösa frossande i ”gulinghumor”, rasstereotyper av asiater och rasperformativa iscensättningar av asiater.

Den svenska scenkonstvärlden må vara radikalt antifascistisk och antirasistisk, och idag är det ytterst få svenska föreställningar som innehåller rasperformativa iscensättningar av judar, romer, samer, muslimer, afrikaner eller latinamerikaner, men samtidigt fortsätter rasstereotyper av asiater att iscensättas och uppföras på landets scener trots de senaste årens kritik av desamma. Det ironiska i sammanhanget är ju samtidigt att ingen annan minoritet är så privilegierad som de svenska asiaterna utifrån måttet fysisk-kroppslig närhetsprincip till svenskheten: det är asiatiska barn som vita svenskar i huvudsak adopterar och det är asiatiska kvinnor som vita män i huvudsak blir tillsammans med, och vilket rent statistiskt-demografiskt innebär att av alla utomeuropeiska minoriteter så är det asiaterna som är de som bor och lever minst segregerat och som allra oftast rent proportionellt sett bor och lever tillsammans med vita svenskar.

Det må slutligen vara så att många icke-asiater, vita likväl som icke-vita, tycker att asiater ser konstiga, roliga och ”lustiga” ut och kanske än mer beter sig konstigt, roligt och ”lustigt”, men någon gång borde väl denna inställning till asiater förändras ju mer den permanenta fysiska närvaron av asiater inom rikets gränser normaliseras. Antalet asiater motsvarar f ö intressant nog antalet afrosvenskar och antalet svenska latinos/latinas – inkluderande både första och andra generationen liksom samtliga adopterade och samtliga blandade uppgår dessa tre minoriteter idag till åtminstone 200 000 invånare vardera.

Melodifestivalen 2016

Östasiatiska museet använder rasperformativitet och rasiscensättningar för att kunna nå fram till barn och ungdomar

I dessa höstlovs- och Halloween-tider (liksom i en tid när Östasien på allvar faktiskt är på väg att utmana och kanske t o m detronisera Västs hittills närmare 500-åriga dominans över planeten och mänskligheten) anordnar Östasiatiska museet i Stockholm, ett av världens mest förnämsta museer i sitt slag utanför Kina (inte minst då svenska forskare, diplomater, affärsmän, upptäcktsresanden, äventyrare och en och annan Bernadotte-prins lyckades samla på sig och ”hemföra” ett mycket stort antal ovärderliga kulturskatter, föremål och artefakter från regionen under kolonialtiden, naturligtvis med mer eller mindre tvivelaktiga metoder), en ”möt Tang-dynastins kineser på riktigt”-visning för barn och ungdomar med delar av museipersonalen utklädda till asiater.

Det finns åtskilligt att säga om både Östasiatiska museet och Världskulturmuseerna vari Östasiatiska ingår tillsammans med Etnografiska museet, Medelhavsmuseet och Världskulturmuseet (i Göteborg), och vilka alla har det gemensamt att de inhyser de icke-västerländska och icke-kristna samlingarna i landet, liksom om rasperformativitet i allmänhet och om svenska rasiscensättningar i synnerhet och inte minst om rasperformativa praktiker som inbegriper iscensättningar av asiater.

Jag har genom åren som det heter skrivit spaltmeter och publicerat ett stort antal texter om Sveriges och svenskarnas relationer till och syn på Östasien och östasiater liksom om rasperformativitet (ett teoretiskt begrepp som jag själv f ö har myntat och populariserat) och rasiscensättningar både i historien och i samtiden, både i den borgerliga högkulturen och i den proletära populärkulturen, och både i och utanför Sverige, och likaså har jag som politisk debattör och aktivist gång efter annan kritiserat rasstereotyper av asiater och den svenska rashumorns paradnummer ”gulinghumorn” sedan 1990-talet (och det jag kan säga till den som undrar är att tyvärr har förekomsten och bruket av dem bara ökat sedan dess, och både i kvantitet och ”kvalitét”), så jag tänker inte upprepa mig här.

Det jag har lärt mig är dock att särskilt vita barn och ungdomar i Sverige, men även (icke-asiatiska) icke-vita barn och ungdomar, idag har mycket svårt att relatera till något annat än just rasperformativa iscensättningar och rasstereotyper när de tänker på och möter något eller någon som överhuvudtaget påminner dem om Östasien och östasiater just på grund av den massiva närvaron av rasstereotyper av asiater av alla de slag i dagens Sverige (i reklamfilmer och annonser, i spelfilmer och på teve, inom barn- och ungdomskulturen, på olika scener och i olika shower, på internet och i dataspel o s v) och framför allt i relation till den närmast totala frånvaron av fysisk-kroppsliga asiater i det offentliga rummet som är desto mer förvånande just mot bakgrund av den östasiatiska regionens allt viktigare roll i världen och det faktum att landets östasiater faktiskt i demografisk storlek och styrka nästan exakt matchar antalet afrosvenskar och antalet svenska latinos/latinas, två minoriteter vilka idag onekligen är alltmer representerade inom både offentligheten i stort (i medierna, i kulturvärlden, i civilsamhället, i debatten, i politiken o s v) och i det officiella Sverige inklusive som knutna till eller anställda vid offentliga kulturinstitutioner och museer.

Så för avsluta och tala klarspråk:

Vita (och andra icke-asiatiska) barn och ungdomar i dagens Sverige kan idag helt enkelt inte hantera, relatera till och ackommodera Östasien och östasiater annat än genom rashumor för att deras hjärnor (d v s på en medicinsk-neurologisk nivå), deras livsvärldar (d v s fenomenologiskt sett) och deras ”omedvetanden” (d v s utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv) har blivit så överösta och matade med rasstereotyper och rasiscensättningar av asiater att ingenting annat längre biter på dem än att helt enkelt fortsätta att föda deras omätliga begär (barn liksom djur är som bekant alltid både omåttliga och omätliga) efter ännu mer ”gulinghumor” och efter ännu mer yellowface-rasperformativitet precis som Östasiatiska museet nu gör.

Det innebär exempelvis att när vita (och andra icke-asiatiska) barn och ungdomar stöter på, interagerar med eller bara ser en materiell fysisk-kroppslig asiatisk människa i det offentliga rummet så kan de inte låta bli att associera till rasstereotyper – ”gulinghumorn” har så att säga blivit deras enda referensram och resonansbotten just på grund av att de är barn som växer upp i dagens Sverige.

Att tillfredsställa barnens och ungdomarnas begär efter och behov av den lust och njutning som all konsumtion av rasstereotyper och rasiscensättningar alltid producerar är därför helt enkelt det enda sättet att pedagogiskt och neurologiskt nå fram till dagens barn och ungdomar om en likt Östasiatiska museet vill lära dem något substantiellt överhuvudtaget om Östasien och östasiater.

Yellowface i föreställningen Förklädet på Göta Lejon och i SVT:s program Atleterna

Göta Lejon bjuder just nu på yellowface-buskis i föreställningen ”Förklädet” med Pernilla Wahlgren, Kim Sulocki och Ola Forssmed, och även i SVT:s program ”Atleterna” med Kajsa Bergqvist och Rickard Olsson förekommer liknande groteska yellowface-iscensättningar, bl a i SVT:s nuvarande trailer för programmet: https://instagram.com/p/7bLZ1SzaX7 och http://www.svt.se/atleterna/om-programmet

11233488_895925730483485_6695017621205638271_nsafe_image.php

Min egen teori om att rasperformativa praktiker fyller en funktion och ett behov hos den vita majoritetsbefolkningen i en tid av ökad mångfald verkar m a o fortsätta att stämma: http://www.tobiashubinette.se/rasperformativitet.pdf

Och eftersom jag antagligen är en av mycket få som specialstuderar rasperformativitet som en svensk samtidskulturell praktik och fr a regelbundet försöker dokumentera förekomsten av fenomenet i dagens Sverige så tror jag mig kunna säga detta: yellowface fortsätter att dominera stort både i kvantitet, i ”kvalitét” och i social acceptans på landets scener och i den svenska vardagen medan blackface något förvånande är relativt ”still going strong” trots all fr a afrosvensk kritik (bl a senast i form av löparen Frida Södermark som hade ”klätt ut” sig till kenyanska på Östgötamaran samt när SVT på sin hemsida gjorde reklam för Grotesco).

”Arabface” som det heter i filmhistorien, och som idag snarare borde kallas ”muslemface”, borde vara långt mer vanligt förekommande mot bakgrund av den demografiska sammansättningen inom minoritets-Sverige men syns än så länge till bara då och då, och inte på långt när på samma nivå som yellowface eller blackface.

Om det vita behovet av försoning

Utan att på något sätt försvara den vita amerikanska kvinna som under en längre tid har ”klätt ut sig” och iscensatt sig som svart amerikanska. en nyhet som i det närmaste är viral just nu (http://www.buzzfeed.com/claudiakoerner/a-civil-rights-leader-has-disguised-herself-as-black-for-yea?bffbnews&utm_term=4ldqpho#.rixXM1Pq5), så vill jag bara påminna om att begäret hos vita att vilja bli den Andre har en mycket lång historia som går att förstå utifrån en kolonial historia, och som också handlar om ett vitt behov efter en postkolonial och ”postrasial” försoning samt att denna kvinna har växt upp med svarta adoptivsyskon (utan den familjebakgrunden hade hon nog sannolikt inte gjort detta):

Klicka för att komma åt transrasiala_fantasier.pdf

Det är trots allt ett faktum, även i Sverige, att flertalet vita svenskar som är aktiva antirasister lever tillsammans med icke-vita på något sätt: en mycket stor andel av landets antirasister är helt enkelt adoptivföräldrar eller har partners med utländsk bakgrund liksom har blandade barn alternativt har nära vänner eller släktingar, t ex syskon som i den amerikanska kvinnans fall, vilka tillhör olika minoriteter.

Anders Zorn och rastänkandet

Maria Schottenius skriver i dagens DN om konstnären Anders Zorn och dennes (nationalromantiska) fascination för nakna (vita) kvinnokroppar både i målad och i fotograferad form: http://www.dn.se/kul…/kameran-var-anders-zorns-hemliga-vapen

Schottenius nämner också i förbigående att Zorn stöttade det rasbiologiska projekt som började sjösättas i Sverige kring förra sekelskiftet, och som kom att institutionaliseras i form av olika rashygieniska lagar och interventioner som en del av skapandet av folkhemmet och välfärdsstaten under mellankrigstiden. I själva verket spelade Zorn en avgörande roll för att visuellt ”måla fram” det nordiskt vita skönhetsideal som idag mer eller mindre har blivit det globala skönhetsidealet (d v s föreställningen om att nordeuropéer med svenskarna i spetsen helt enkelt är vackrast och ”ser bäst ut” rent ”objektivt” på ett estetiskt-kroppsligt plan). Jeff Werner skriver i sin bok ”Blond och blåögd. Vithet, svenskhet och visuell kultur” om hur Zorn aktivt och medvetet tänkte i olika rastyper och valde ut sina modeller efter de kroppsmåttsideal som sades känneteckna den nordiska rasen, och att han inte bara tänkte utifrån ras som de flesta andra på sin tid utan snarare var estetiskt avantgardistisk i sin syn på ras genom att vara pangermanist och därmed bidra till det new age:aktiga Blot und Boden-tänkande som först nådde sin höjdpunkt några decennier senare:

”I Zorns bibliotek finns C H Stratz Die Rassenschönheit des 137 Weibes från 1902. Det är en rasbiologisk atlas med hundratals bilder av kvinnor från hela jordklotet. Några är klädda i typiska, nationella dräkter men de flesta är nakna och i den ackompanjerande texten försedda med upplysningar om kroppsmått och vikt. Enligt Stratz är den nordiska kvinnan den vackraste. I inget annat land, utom möjligen Friesland, har kvinnorna lika ljus hy och djupblå ögon som i Skandinavien. Denna typ illustreras i boken med en bild av en flicka från Dalarna.”

Dessutom var Zorn den som ”arieserade” Gustav Vasa när han restaurerade ett porträtt av denne 1911 genom att göra honom högrest, blond, blåögd och ljushyad (när han i själva verket nog var det motsatta utseendemässigt i verkligheten), och liksom så många andra konstnärer vid denna tid var Zorn även (erotiskt) fascinerad av kvinnor från Mellanöstern under en tid när orientalismen var en stående genre i den västerländska konstvärlden (och idag är ”vi i Väst” återigen som bekant besatta av kvinnor från Mellanöstern). Även vad gäller rasperformativitet var Zorn något av en föregångare: I fotografier iscensatte Zorn bl a en slavauktion tillsammans med andra (vita) svenskar, och poserade själv i turban som potentiell slavköpare medan hans (judiska) fru spelade slavinna. Att (vita) studenter vid Lunds universitet iscensatte en slavauktion 2011 och att (vita) svenskar som turistar i dagens Mellanöstern ibland klär ut sig i turban, fez och ”orientaliska” kläder, är m a o knappast något nytt.