Kategori: rasperformativitet

Reflektioner kring rasperformativa iscensättningar av asiater i samband med idrottsevenemang och i vardagen

Det slår tyvärr aldrig fel: 

Varje gång ett idrottsarrangemang äger rum i ett (öst- och sydost)asiatiskt land så känner sig icke-asiater helt enkelt bara tvungna att ha kul åt (öst- och sydost)asiaters utseenden och/eller beteenden (d v s hur dom anses låta eller röra sig såsom att de anses tala med feminin röst eller röra sig robotaktigt eller vad dom anses göra såsom att de äter med pinnar eller bugar när de hälsar i stället för att ta i hand o s v) och påfallande ofta sker det från antingen öst- eller sydeuropeiskt håll vad gäller Europa eller från MENA-regionen- eller latinamerikanskt håll vad gäller världen i övrigt (ursäkta denna utpekande stigmatisering). 

En snäll tolkning är måhända att denna typ av beteende faktiskt är en hyllning till Öst- och Sydostasien och till (öst- och sydost)asiater och i detta fall till värdlandet Japan och till det japanska folket men det är antagligen mycket sällan som det handlar om det och inte heller gör det nog det i detta fall. 

En får nästan en känsla av att när icke-asiater befinner sig i Öst- och Sydostasien alternativt befinner sig i ett (öst- och sydost)asiatiskt diasporiskt sammanhang så triggas någon slags primitiv (ursäkta kolonialismen för människor i eller från Öst- och Sydeuropa eller i eller från MENA-regionen och Latinamerika är så klart inte primitiva på något sätt) rasstereotypnerv och personen ifråga ”ser” (d v s i sin hjärna och via sitt bildminne inte minst) alla rasstereotypa representationer av (öst- och sydost)asiater som hen har upplevt och ”konsumerat” sedan barnsben och fått i sig ”med modersmjölken” (ursäkta sexismen – detta handlar enbart om en metafor så klart) ”spelas upp” inom sig och i samma ögonblick eller s k ”nanosekund” så måste personen ifråga bara iscensätta dem själv likt ett slags hämningslöst tvångsbeteende. 

Att icke-asiatiska människor världen över tycker och tänker att (öst- och sydost)asiaters kroppar och kanske särskilt deras ögon ser annorlunda ut är väl en sak men att sedan gå så långt som att som icke-asiat iscensätta sig själv som (öst- och sydost)asiat kräver faktiskt något mer än att bara känna att (öst- och sydost)asiater ser ”konstiga” ut och kanske också anse att (öst- och sydost)asiater beter sig ”fel” och måhända upplevs som ”utomjordiska” överlag (läs: avsaknad av ett känsloliv och kanske t o m av en själ, frånvaron av ett mänskligt minspel och mänskliga ansiktsuttryck, en omänsklig arbetsmoral o s v). 

Det är så klart rejält uttjatat att som (öst- och sydost)asiat om och om igen påminna om att ”hade det handlat om judar…”, ”hade det handlat om svarta…”, ”hade det handlat om latinos/as” eller ”hade det handlat om araber eller turkar” så hade det inte varit lika accepterat att iscensätta sig på samma rasperformativa sätt men jag tror ändå att det tyvärr är så: Juventus är då dels en av världens mest kända klubbar liksom en klubb som dessutom utmärker sig för sin antirasistiska retorik. 

Själv råkar jag tyvärr fortfarande ut för majoritetssvenskar som ibland gör sig lustiga över den kropp jag råkar bo i och inte sällan är det antingen majoritetssvenska barn eller smått påstrukna kill- eller tjejgäng som flinar och ropar ”kines” eller gör något annat med sina egna majoritetssvenska kroppar, d v s olika kroppsrörelser som associeras med Öst- och Sydostasien. Och i Flemingsberg är det i stället minoritetssvenskar som ”roar” sig titt som tätt: Särskilt innehavaren av en matbutik i Flemingsbergs centrum som jag tror är syrian eller assyrier har år efter år börjat ropa ”låtsasasiatiska” glosor med gäll röst rakt ut i luften varje gång han ser mig och samtidigt flinat – d v s han upplever högst sannolikt någon slags lust och njutning samtidigt som hans rasperformativa tvångsbeteende sätter in (d v s han ser långt ifrån ledsen ut när han ropar och larvar sig med sin egen ”MENA-kropp”). Senast för bara någon dag sedan skedde just det – han skrattade till så fort han såg mig och ropade något i stil med ”xi xi” med pipig ”feminin” stämma. 

Samtidigt har jag all förståelse och respekt för att människor med bakgrund i t ex Polen, Tjeckien, Serbien, Spanien, Italien, Grekland, Turkiet, Libanon, Tunisien, Iran, Chile, Brasilien eller Colombia kan hysa ett visst ”agg” inom sig mot Öst- och Sydostasien och mot människorna som kommer därifrån mot bakgrund av att kinesiska, japanska, sydkoreanska och taiwanesiska m fl företag investerar enormt i sådana länder och kanske inte alltid beter sig helt okej där och det är väl möjligt att det är det ”agget” som kommer till uttryck ibland i form av alla dessa rasperformativa iscensättningar. 

Och ”en gång i tiden” när jag antagligen var lika impulsiv som alla de ”andragenerationsgrabbar” i ”Orten” som verkar panga på varandra i både tid och otid så fort de får syn på varandra konfronterade jag nästan alltid både de majoritets- och minoritetssvenskar som gjorde sig lustiga över mitt utseende på offentlig plats. Redan i Motala minns jag hur jag knuffade omkull en äldre majoritetssvensk dam i 80-årsåldern på torget så att hon föll ned i en rabatt och därefter sprang därifrån då en massa människor naturligtvis reagerade starkt på detta beteende från min sida och ville ta fast mig, i Uppsala körde jag en gång på ett majoritetssvenskt barn rejält hårt med cykeln så att barnet började gråta högljutt och jag minns hur barnets majoritetssvenska pappa därefter jagade efter mig högröd i ansiktet av antagligen både sorg och vrede över att någon hade burit hand på hans barn och det är väl troligt att han hade gett mig ett rejält s k kok stryk om han hade hunnit ikapp mig. I Stockholm minns jag vidare hur jag en gång slog av glasögonen på en vuxen majoritetssvensk man på en pub/restaurang och inför ögonen på kanske 100-talet gäster trampade sönder hans glasögon innan jag rusade ut så att inte vakten eller personalen skulle fånga in mig och ringa polisen. 

Och jag har slutligen många gånger fått ”äta upp” att jag en gång inne på Södermalm i Stockholm gav mig på en majoritetssvensk pojke på en buss inför ögonen på både hans förskoleklasskamrater och förskolelärare liksom en massa andra fr a majoritetssvenska passagerare vilket naturligtvis var fullständigt förkastligt.

Idag har jag dock insett att det är fullständigt meningslöst att ens försöka göra något alls liksom även farligt för ”hälsan”. Unga, majoritetssvenska män och faktiskt även unga, majoritetssvenska kvinnor är numera så storväxta (tänk: 90- och 00-talisterna) att en (asiatisk mans)person som jag inte har en chans – d v s det är t o m fysiskt farligt att konfrontera dem – och när ”Orten”-”boys:en” drar igång och larvar sig vågar jag faktiskt inte göra någonting med risk för att låta rejält fördomsfull för alla tonårskillar och unga män i miljonprogramsområdena är naturligtvis inte våldsamma. 

Senare i livet och från och med att jag började forska i 30-årsåldern har jag i stället ägnat rejält mycket tid (och publicerat ett antal texter i frågan) åt att försöka förstå alla dessa rasstereotyper liksom inte minst rasperformativitet som fenomen vilket naturligtvis på alla sätt och vis är långt mer konstruktivt än att konfrontera ens medmänniskor ”till höger och vänster” och dessutom av alla ”sorter” och ”storlekar”. 

https://www.dailymail.co.uk/sport/sportsnews/article-9866377/Juventus-Women-issue-apology-sparking-fury-image-appearing-mock-asian-people.html

”Juventus women have been forced to apologise after posting a picture of player who appeared to mock Asian people by wearing a training cone on her head while squinting her eyes. The post on the club’s Twitter account – which has now been deleted but was left up for 20 minutes – provoked fury on social media after the female player in question appeared to use the training ground apparatus to imply a traditional rice hat. In their initial post, the club had used an emoji of a squinting face followed by two hands pointing at it to mimic the same pose as the player in the photo.“

Om att föreläsa om ras under BLM-rörelsen och pandemin

Har idag ”maratonföreläst” i form av att ha spelat in mig själv när jag presenterade framför kameran hela tre gånger på raken/efter varandra à en (klock)timme vardera i en studio på Karlstads universitet – dels en föreläsning om rasperformativitet och rasperformativa iscensättningar, dels en föreläsning om den svenska vitheten och de svenska vithetsperioderna och dels en föreläsning om det svenska rastänkandet och de svenska rasrelationerna – och det känns då rätt speciellt att göra det mitt under den pågående Black Lives Matter-rörelsen (och att jag gör det beror då på den pågående pandemin).

FÖREL5.jpg

 

FÖREL3.jpg

FÖREL2

FÖREL.jpg

Om kungens blackface:ande och rasperformativa praktiker

Mot bakgrund av den pågående Black Lives Matter-rörelsen påminner jag gärna om att kungen år 2006 var på fest hos friherre Carl De Geer på Stora Wäsby slott i Upplands Väsby i blackface-mundering utklädd till afrikansk ”hövding” då denna fest hade ”Afrika” som (klädkod)tema vilket fick flera av de partajande adelsmännen och finansmännen som bevistade festen att gå loss på sina rasstereotyper och iscensätta sina mest förbjudna rasfantasier om Afrika och afrikaner. I en av slottssalarna ska även två ”kannibaler” ha stått och rört i en gryta – d v s troligen två vita män som var svartsminkade och halvnakna vilka möjligen hade hyrts in av friherren.
104453093_10157591398060847_8230729926188340120_n
 
Ända sedan kungen var tonåring har han både upprepade och åtskilliga gånger iscensatt sig själv som icke-vit i både privata och halvoffentliga sammanhang då hela den rasperformativa traditionen (d v s att som vit iscensätta olika icke-vita karaktärer med hjälp av smink och masker, ansiktsmimik, kroppsrörelser, kläder, ögonlinser, hårfärg, peruker, frisyrer och andra kroppsförvandlingstekniker vilka ofta kombineras med olika språkliga uttryck såsom ”yalla yalla”, “bongo bongo”, ”hugga chaka”,”ugh ugh”, ”chip chop” eller “tjing tjong”) ursprungligen härrör från aristokratin och överklassen (redan på 1600-talet kunde t ex franska adelsmän ibland klä ut sig till ”indianer” på middagar, fester och baler på de franska slotten) såsom under påskhelgen 1971 när kungafamiljen firade påsk i sin stuga i Storlien och kungen, som då fortfarande var Sverige kronprins, lät sig fotograferas bland ”vanligt folk” i blackface.
 
Kungen har vidare även klätt ut sig till arab och brunsminkat sig på privata tillställningar och fester antagligen också till indier och kines och han ska även enligt uppgift ha fått Säpo-livvakter att styra ut sig i blackface och stå vakt i det närmaste avklädda från topp till tå (och blottandes sina vältränade manskroppar som sminkats bruna eller svarta festen till ära) med undantag för underbyxorna.

1965 iscensatte en vit svensk kvinnlig journalist sig själv som romsk kvinna

Två av dagens ”fynd” från min enorma (empiri och) samling av artiklar och texter hämtade från svenska tidningar och tidskrifter som publicerades mellan ca 1945-85 och som sammantaget består av över 10 000 A4-sidor:
AB 14 feb 1965.jpg
 
Det andra spåret (och detta andra spår är då från 1965 – redan 1963 hade då en vit svensk journalist iscensatt sig som svart amerikan och gjort likadant) av en svensk antirasistisk rasiscensättning när en vit svensk journalist iscensatte sig som svensk rom och vandrade runt i ett på den tiden oerhört homogent Stockholm. Aftonbladets dåvarande reporter Maria Emanuelsson hade med hjälp av ”brunsprayad hy”, svart peruk och ”romsk” klädsel fått uppleva vad hon kallade ”det svenska N-problemet”.
 
I tidningens mittuppslag sammanfattade Emanuelsson sin erfarenhet av att ha tagits för att vara en romsk kvinna med att hon hade blivit uttittad vart än hon gick och att det framför allt var kvinnor som hade stirrat allra mest och också kommenterat henne och reportaget illustrerades med flera färgfotografier:
 
”Att vara zigenerska:
 
I bussen får hon sitta ensam – platsen bredvid blir tom fast det är trångt.
I damfriseringen vill ingen tvätta hennes hår.
I varuhuset hör hon repliker om att ”såna där kan man aldrig vara nog försikt med”:
På hotellet finns inget rum. Damrummet är bara avsett för nattgäster.
På gatan stirrar folk nyfiket, man uppfattar en del elaka repliker.”
Adelsohn 66.jpg
 
En insändare från 1966 signerad den idag smått högerradikaliserade f d moderatledaren Ulf Adelsohn som röt till mot den dåtida pågående rasdiskrimineringen av de svenska romerna och som intressant nog drev tesen att den äldre generationen svenskar (1966 var då Adelsohn själv ung) var ”förlorad” och alltför marinerad i det som på den tiden kallades rasfördomarna och rashatet medan den yngre generationen gick att förändra inför framtiden och t o m så att de en dag skulle bli antirasister: ”Den äldre generationen tycks, trots allt den upplevt, vara ohjälplig” medan ”den nu uppväxande generationen måste lära sig att ta avstånd från alla former av dylikt tänkande”.

Om spåren av en svensk John Howard Griffin

Jag har nu och idag ägnat alltför många timmar åt att förgäves hitta det reportage i en svensk veckotidning (ibland står det i svensk tv, men jag tror ändå att det handlade om en svensk veckotidning) som antagligen publicerades i maj 1963 och som handlade om att en vit svensk manlig journalist hade ”klätt ut” sig och iscensatt sig själv som svart amerikan under en vecka i dåtidens Stockholm.
 
Det finns då spår av denna svenska version av den vite amerikanske journalisten John Howard Griffins ”sociala experiment” att just ha gjort det, vilket han sedan berättade om i sin på sin tid världsberömda bok ”Black like me” från 1961 (som galet nog fick titeln ”Svart som en n-gg-r” på svenska) och bland annat i form av en insändare och av en längre kritisk artikel som var författad av den svarte amerikanske journalisten William Caldwell.
 
Jag har gått igenom Se, Allers, Hemmets Journal, Idun-Veckojournalen, Året Runt och Ica-Kuriren men hittar då inga spår av detta reportage.
1963.jpg
 
Caldwells kritik gick f ö dels ut på att den vite svenske journalisten i stället borde ha talat med och intervjuat några av de svarta amerikanska invandrare som bodde och befann sig i Stockholm med omnejd på den tiden och dels menade han att journalisten potentiellt kunde ha ställt till med ännu mer skada och därmed ”skapade problem som aldrig existerat”. Inte minst handlade det om det faktum att den vite svenske journalisten skrev utförligt om hur vita svenska kvinnor hade attraherats av honom på ett annat sätt än när han inte var utklädd:
 
”Hade han gjort detta, hade han förstått att han inte behövde ägna en så stor del av artikeln åt förhållandet mellan mörkhyade män och ljusa kvinnor. Han påstod nämligen att hans nya hudfärg inbringade honom större uppmärksamhet och flera kärleksfulla blickar än han någonsin hade fått innan han bytte ras. Det är intressant, att journalisten aldrig tycks ha ägnat en tanke åt varför han ansågs vara mera attraktiv.”
 
Caldwell frågade sig även vad som hade hänt om en svart person hade iscensatt sig som vit och socialiserat med vita invånare i de europeiska kolonierna och bosättarstaterna i exempelvis Afrika och om det ens hade varit meningsfullt som en metod för kunskapsinhämtning och han skrev vidare följande om den vite journalistens temporära rasperformativa erfarenhet:
 
”Om en N hade skrivit den artikeln kunde han aldrig innerst inne tänka att i morgon kan jag gå hem, ta en dusch, ändra färg, befria mitt sinne från svärtan och gå ut på gatorna igen, med blå ögon och ljus hy.”
 
Slutligen nämnde Caldwell att även i Stockholm hade svarta och icke-vita invandrare alltmer börjat hälsa på varandra på offentliga platser liksom i bland annat Paris och London, vilket kan tolkas som ett av de allra första vittnesmålen om att en icke-vit svensk gemenskap och subjektivitet höll på att formeras redan under 1960-talet eller åtminstone ett embryo till en sådan.
 
”… den blick de utväxlar med sina färgade bröder och som säger ”Hej, hur känns det att vara en del av den vite mannens börda?” De ler utan att säga något, när de passerar varandra – det behövs inga ord. Antingen de är afrikaner, västindier, indier, araber eller amerikanska N har de instinktivt i sig sedan födseln, att de och andra av deras hudfärg har samma problem, att vara färgad i en inte alltid så civiliserad vit värld.”
 
Nästan alla icke-vita invandrare i Stockholm och i Sverige var då män och fr a unga män i början av 1960-talet och totalt handlade det om cirka 1500 invandrare som hade ursprung utanför Europa varav kanske 600 bodde i Stockholmsområdet.

Max von Sydow var en av flera svenskar som spelade asiater i ”yellowface”

Olle Dahllöf påminner om att den nyligen bortgångne Max von Sydow en gång i tiden spelade kejsar Ming i filmen Blixt Gordon (1980) på DN:s Namn och Nytt-sida.
MING.jpg
 
Märkligt nog har flera svenskar som likt von Sydow gjorde (super)karriär i den amerikanska filmindustrin spelat asiater i ”yellowface”. En av dem var Nils Asther som spelade asiat i filmer som The Bitter Tea of General Yen (1933) och inte minst Warner Olund eller Verner Öhlund som både spelade de asiatiska karaktärerna Fu Manchu och Charlie Chan.
 
Svensken Olund/Öhlund blev osannolikt nog t o m världens mest kända och populära ”yellowface”-skådespelare då han var den som gjorde ”yellowface”-tekniken världsberömd för sin roll som den kinesiske detektiven Charlie Charlie som han spelade i hela 16 filmer under mellankrigstiden.
 
Olund/Öhlund anses ha fulländat själva ”yellowface”-tekniken i sig genom att som det heter ha lärt sig att röra sig asiatiskt och anamma en asiatisk mimik och ett asiatiskt kroppsspråk liksom ett asiatiskt sätt tala på och alla vita skådespelare som kom efter Olund/Öhlund och som har spelat asiater inklusive von Sydow har helt enkelt blivit tvungna att förhålla sig till denne.
 
Varför flera svenska skådespelare har spelat asiater är dock omöjligt att svara på men det är tyvärr ett faktum att den ”yellowface”-teknik som Olund/Öhlund en gång i tiden utvecklade till fulländning och som von Sydow fortsatte att ”tradera” har fortsatt att frodas i dagens Sverige.

Finns det en koppling mellan ljud och ras?

Så här skrev jag i varje fall i en artikel för några år sedan med anledning av att Disney nu väljer att ändra (eller ”censurera” beroende på var en står i den ständigt pågående och aldrig avslutade debatten om rasstereotyper av olika minoriteter) i den nya versionen av ”Lady och Lufsen” efter anklagelser om rasism från asiaters i USA sida:
 
La.jpg
 
”Att ljud- och tonsätta olika folkslag och raser har en lång historia i västvärlden och går tillbaka till tidiga klassiska musikverk såsom fransmannen Jean-Philippe Rameau operabalett ”Les Indes galantes” från 1736 där hela scener utspelar sig i bland annat Inkariket, i Persien och i Osmanska riket med tillhörande mer eller mindre fantasifulla ljudmattor och rörelsemönster. Till exempel dansar de så kallade ”indianerna” på ett påfallande underdånigt och feminint sätt i ”Les Indes galantes”.
 
Ett annat viktigt verk i sammanhanget är Mozarts berömda opera ”Enleveringen ur Seraljen” från 1781 som kom att bilda skola för i praktiken alla efterkommande ”exotiska” och exotifierande musikverk och musikstycken i västvärlden. I ”Enleveringen ur Seraljen” får vi lära oss hur människor i Turkiet och i Mellanöstern låter, rör sig, klär sig och beter sig. Det handlar om en kombination av både ljud, iscensättningar, kroppsliga rörelsemönster, kläder och praktiker vilka därefter har återkommit i ett otal västerländska kulturproduktioner och alltifrån i Walt Disneys tecknade film ”Aladdin” till orientalistiska och orientaliserande mastodontverk som storfilmen ”Lawrence av Arabien”.
 
Vad gäller östasiater så finns det även en ljudslinga som mer eller mindre låter som ”dä-dä-dä-dä-dä-dä-dä-dä-dä” och som jag vågar påstå att nästan alla västerlänningar känner till och dessutom också kan härma.
 
Denna niotoniga melodi och ljudslinga är då pentatonisk, det vill säga den bygger på fem toner i stället för på sju toner som är den brukliga skalan i västvärlden mot bakgrund av att stora delar av Asien och särskilt Östasien använder sig av den pentatoniska skalan. Melodin används rutinmässigt vare sig den introducerar en karaktär i en film som är en riktig fysisk-kroppslig asiat eller en icke-asiat i mer eller mindre full yellowface-utstyrsel och tävlar mer eller mindre med ett gonggong-ljud som förknippas med buddhistiska tempel vad gäller att introducera och ljudsätta en östasiatisk roll i pjäser, reklamfilmer och tv-serier.
 
Ibland används till och med de båda ljudslingorna simultant för att på ett något överlastat sätt verkligen understryka att det handlar om Östasien eller om en östasiat som inträder i handlingen och på scenen. Ljudslingan förekommer i ett stort antal spelfilmer liksom i tecknade filmer och i barn- och ungdomsfilmer och i ett mycket stort antal tv-serier och reklamfilmer, i mängder av pop- och rocksånger och i mängder av klassiska musikverk och operor liksom att ljudslingan om och om igen återanvänds i samtida tv-program och scenshower och numera även i dataspelmusiken.
 
I sammanhanget är det viktigt att påpeka att det inte är ljudslingan i sig som är problematisk utan det myckna användandet av densamma i den västerländska kulturproduktionen och inte minst hela det paket av rasstereotypa föreställningar om östasiater som förknippas med melodin.
 
Även att förknippa olika typer av röstlägen, accenter och brytningar och olika förlöjligande sätt att härma vissa språk med vissa raskategorier har en lång historia i västvärlden.
 
En del västerlänningar menar sig till exempel kunna urskilja om det är en vit eller en svart man eller kvinna som talar eller sjunger bara genom att höra rösten och utan att se personen ifråga som talar eller sjunger. Vissa accenter och brytningar såsom hur sydasiater talar brittisk engelska, hur finsktalande, före detta jugoslaver eller latinamerikaner talar svenska eller hur östasiater talar amerikansk engelska har i det närmaste kommit att odödliggöras i ett otal sketcher, ståuppkomik-nummer, tv-seriescener och filmklipp.
 
Dessutom florerar ett mycket stort antal utrop och ofta mer eller mindre ljudhärmande läten bland majoritetsbefolkningen och inom majoritetskulturen. Dessa förknippas också starkt med specifika minoriteter, folkslag och så kallade raser såsom de mer eller mindre starkt rasifiera(n)de svenska utropsorden ”yalla yalla”, “bongo bongo”, ”bunga bunga”, ”unga bunga”, ”firti pozent”, ”chip chop”, ”hugga chaka”, ”chop chop”, ”ugga bugga”, ”ugh ugh” och “tjing tjong”.
 
Ett visst karaktäristiskt gonggong-ljud liksom vissa svisch-ljud och utrop och läten som uppfattas uppstå och framföras när olika typer av kampsport utövas förknippas vidare närmast per automatik med Östasien.
 
Själv har jag nämligen i egenskap av att vara adopterad från Sydkorea åtskilliga gånger i livet inte bara bemötts med rasifierande utrop som “tjing tjong” och ”chip chop” på offentlig plats av för mig okända personer. Jag har även tilltalats med ett påhittat så kallat östasiatiskt röstläge och med en påhittad så kallad östasiatisk brytning som låter feminin och ”barnslig” och framför allt ”pipig” och ”ljus” och naturligtvis regelmässigt blandar samman ”r” och ”l”. Gärna i kombination med ett lismande och underdånigt leende, överdrivet kisande ögon och med en ofta löjligt klumpig bugning som är förknippad med Japan eller med en så kallad buddhistisk hälsning som är förknippad med Thailand.
 
Ibland har det också hänt att en för mig helt främmande person som dessutom alltid är en icke-asiat intar en kampsportsliknande position mitt framför mig och börjar röra sig på ett ”östasiatiskt” koreograferat sätt med kroppen samtidigt som personen ifråga gör svischliknande ljud och ropar ”hoa hoa”, ”hai hai” eller något liknande på ett sätt som verkar taget ur Kung Fu Panda-filmerna.
 
Så förutom att världens alla folkslag, minoriteter och så kallade raser har tilldelats specifika visuella och kroppsliga särdrag och tecken av västvärlden och vilka gärna fokuserar på en viss kroppsdel eller extremitet (håret, nästan, läpparna, ögonen och så vidare) så har de också ”tonsatts”. Det gör att vi som bor i västvärlden närmast per automatik nog redan i förväg hör inom oss vilka rasstereotypa melodier och rasifiera(n)de ljudslingor som gäller när exempelvis afrikaner och de båda Amerikas urfolk introduceras – det vill säga ”primitiva” trumljud, oftast av det dansanta slaget, och ibland ackompanjerad av en närmast guttural sång – liksom när turkar, araber, perser och indier presenteras – det vill säga sagoaktiga och mystiska strängljud framförda på saz-, oud- och sitarinstrument vilka ofta men inte alltid är ackompanjerad av böneutropsljud.
 
Tyvärr är det nog slutligen också så att alltför många av oss som bor och lever i västvärlden till och med hör dessa röstlägen, ljud, läten och melodier inom oss när vi även möter och betraktar riktiga fysisk-kroppsliga människor omkring oss som tillhör olika minoriteter, språkgrupper och religioner. Så hjärntvättade är vi helt enkelt av den västerländska kulturproduktionens rasstereotyper och dessutom ska det inte underskattas hur lätt det är för oss människor att memorera ljud och få en viss melodi eller ljudslinga på hjärnan. Många av oss fantiserar nog till och med och visualiserar inom oss att vissa personer som tillhör olika minoriteter bär på och har på sig vissa specifika klädesplagg och kanske till och med rör sig och beter sig på ett visst rasstereotypt sätt.”

Tareq Taylor iscensätter sig själv som asiat i SVT:s program ”Trädgårdstider”

Kocken Tareq Taylor som är blandad (med en arabisk far från Palestina och en majoritetssvensk mor) iscensätter sig själv som ”kines” i SVT:s program ”Trädgårdstider” och självklart har SVT bistått med ”asiatisk” musik och kinesiska tecken för att på ett övertydligt sätt ackompanjera och illustrera Taylors rasperformativa iscensättning och Pernilla Månsson Colt som är ”Trädgårdstiders” programledare tycker naturligtvis att asiater också är lite roliga (det tycker väl alla i Sverige) och kan därför inte låta bli att skratta åt ”kinesen” som Taylor iscensätter (se 47.20 och framåt).
 
 
#gulinghumor #rashumor #rasperformativitet #rasstereotyper
OBS 1: Självklart är det jobbigare att ha bakgrund från den s k MENA-regionen än från Nordost- och Sydostasien.
OBS 2: Självklart är det frestande att vilja leka och spela ”asiat” när en lagar asiatisk mat i ett tv-program.
xxxx.jpg
xx.jpg

Endast Sverige svenska rasord, rasiscensättningar och rasstereotyper har

I ett land där antirasismen är överideologi (Sverige är då det enda landet i världen där det är fallet) och t o m svenskhetens kärna (d v s är en svensk så är en antirasist, och är en antirasist så är en svensk) sedan Sverige nollställde sig själv 1968 och inledde sitt andra (antirasistiska) nationsbyggande så är det bara i Sverige som personer som ”avslöjas” med att säga rasord (Danny Saucedo, Alexander Bard m fl), göra rasperformativa iscensättningar (Sanna Nielsen, Henrik Schyffert m fl och nu senast kändiskrögaren Mathias Pilblad som iscensatte sig själv som en svart man för att hylla en svart diskare) eller skriva eller skapa rasstereotyper (x antal författare och konstnärer) identifierar sig själva som antirasister (och sannolikt också som antifascister):

http://www.dn.se/sthlm/restaurangagare-anklagas-for-rasisthan-av-diskare-under-gala

”Vi är måna om den mångfald vi har och uppskattar våra medarbetare som individer. Vi är också övertygade om att mångfalden gör oss bättre.”

En reflektion kring 2007 års Nobelfest

En ren reflektion (d v s utan några pekpinnar): Så här i efterhand är det intressant att påminna om och konstatera att när 2007 års Nobelfest gick i Pippi Långstrumps tecken i form av dansare som iscensatte de olika karaktärerna (i direktsändning och inför över en miljon svenska tittare) så dök även Pippis pappa N-kungen upp tillsammans med en grupp ”infödingar” men mig veterligen ledde detta uppsluppna (och rasperformativa) tilltag inte till några protester, någon kritik eller någon debatt – det var ju först efter 2011-12 som Sverige fick sina första rasstereotypdebatter (och då kom de å andra sidan slag i slag och följde närmast sömlöst på varandra).
 
En gissning så här i efterhand är väl att det helt enkelt tog många år innan det nya minoritets-Sverige började höra ifrån sig, tala och framför allt bli lyssnad på av det ”gamla” majoritets-Sverige. Själv hade jag börjat publicera artiklar redan från och med 2002 som handlade om svenska rasperformativa iscensättningar, svenska rasord och svenska rasstereotyper och jag minns så här i efterhand att jag nog kanske var en av rätt så få som gjorde det då och jag minns också att jag år 2007 samtalade med en annan forskare om varför ingen verkade ha reagerat på ”N-kungens dans” som ägde rum under Nobelfesten (hade detta dansnummer ägt rum 2012-13 och än mer idag så hade det naturligtvis uppstått en diskussion).