Det finns en första gång för allt:

1, Vad gäller svenska raskandaler…

Den första incidenten som går att hitta som rapporterades som just en negativ händelse och därmed som en svensk rasskandal hittades som en notis på Expressens (1946a) förstasida den 30 juli 1946 och bar rubriken ”Färgade linjen dras även i den svenska huvudstaden!”. Den osignerade notisen berättade att ”negerartister som kommit till Stockholm för att uppträda på Nöjesfältet på ett par pensionat i huvudstaden vägrats logi på grund av sin ras och hudfärg” samt att en av pensionatsägarna hade motiverat detta med argumentet att ”vi tar inte emot färgade – vi hyr bara ut till vita” (Expressen 1946a).

 

Nils Ferlin (1951) valde samma år att dikta om några av de mer omdebatterade svenska rasskandalerna i form av dikten ”The colored line” som publicerades i Clarté 1951 och som antagligen var det första svenska litterära verket som kommenterade fall av rasdiskriminering i en svensk kontext. I dikten hängde Ferlin ut några av de etablissemang som hade påkommits med rasdiskriminering även om Ferlin felaktigt angav Kungsträdgården och inte Stureplan som platsen där den etiopiska arvprinsen hade antastats.

 

I juli 1960 intervjuade Expressens Stig Jacobsson (1960) Ingrid Ryttberg, källarmästare på Säters stadshotell, som hade hjälpt de tre svarta sydafrikanska artisterna i Golden City Dixies att hitta husrum efter att de under en turné hade valt att hoppa av och stanna i Sverige. Ryttberg hade dels erhållit ett brev undertecknat av ”German”, som bland annat hade skrivit ”hur kan ni förnedra er att servera en neger” och dels hade hon fått ta emot ett telefonsamtal med budskapet ”ni skall bli märkt för att ni fraterniserar med svarta”. Möjligen var detta ”hotelsebrev” och ”telefonhot” det första i sitt slag, som det rapporterades om i svensk media när en vit person anklagades för att hjälpa invandrare och minoriteter och under de kommande åren och decennierna skulle fler liknande fall följa.

 

Ett år senare attackerade journalisten och författaren Evert Kumm (1961) Medicinalstyrelsens uttryck ”starkt skilda rasgrupper” i en artikel i Expressen som bar rubriken ”Rasvidskepelse?”. I texten anklagade Kumm myndigheten för just det och Kumms inlägg följdes snart av flera liknande artiklar författade av bland andra barn- och ungdomspsykiatern Magnus Kihlbom (1961) och Expressens Carl-Adam Nycop (1961), vilka frågade sig om Medicinalstyrelsen bara ville ha vita barn i Sverige. Nycop menade dessutom att en fortsatt raslig ”isolationism” inte längre var försvarbar i en tid ”då allt flera ropar på en värld” medan Kihlbom påminde om att Sverige var ett land ”där mycket liten erfarenhet finns av samlevnad med individer av andra raser”. Detta var troligen första gången som en svensk myndighet och svenska staten i stort pekades ut som bärandes på rasfördomar och som varande rasistisk, som det hade hetat idag.

 

Hösten 1961 påbörjade Expressen en granskning av det som då kallades den svenska ”utlänningspolitiken” och dåvarande Statens utlänningskommission eller Utlänningskommissionen (UK), som handlade om att myndigheten särskilt tenderade att utvisa icke-vita invandrare på ett sätt som inte alltid var motiverat och som uppfattades som rättsosäkert och godtyckligt (Expressen 1961a, 1961b; Johnson 1961a, 1961b, 1961c). Utlänningskommissionen kom därmed att bli den andra svenska myndigheten som efter Medicinalstyrelsen pekades ut som bärandes på rasfördomar.

Det mest kända fallet som Expressen och andra tidningar tog upp rörde studenten Miguel Graca från den dåvarande portugisiska kolonin São Tomé, som hade bott i Sverige sedan 1959. Graca riskerade att avvisas då han sades ha fått barn med en 17-årig flicka som han hade undervisat i spanska och vars far hade krävt att han just skulle utvisas i ett brev som han tillställde UK. Graca fick till slut stanna i Sverige och hans på sin tid mycket omskrivna fall kan antagligen ha varit det första fallet när just en stor medieuppmärksamhet kan ha påverkat ett myndighetsbeslut på ett positivt sätt för den utsatta personen ifråga. I november 1961 skrev Aftonbladets Jörgen Blom (1961) bitskt att även om UK hävdade att myndigheten inte hade några rasfördomar så kunde UK ändå uppenbarligen bygga ett ”förpassningsbeslut” på ett brev från ”en stadgad svensk medborgare” som ”kanske tycker mycket bra om negrer men aldrig skulle vilja att hans dotter fick barn med en neger”.

 

I oktober 1963 rapporterade Expressens Sven Ström (1963b) om ”det första mordet med rasmotsättning som tänkbart motiv”, som handlade om att en svart man från Storbritannien hade dödat sin vita svenska fästmö i en lägenhet i Stockholm i mitten av augusti under samma år. Mannen uppgav att hon ”inte ville föda ett barn som hade en neger till far” och därför hade ansökt om abort, vilket hade gjort honom desperat och till slut fått denne att mörda henne. Denna rasliga aspekt av det tragiska mordet verkar dock bara ha uppmärksammats av Expressen.

 

I februari 1966 basunerade Expressen ut på förstasidan att en ”terrorliga” som ägnat sig åt att överfalla människor på allmän plats i Stockholm även hade ägnat sig åt ”rashets” då de hade uppträtt med neddragna luvor och ”därigenom gett intryck av någon storts Ku Klux Klan-liga” (Aldeheim 1966) Polisen tvivlade dock på om ”rashat” verkligen var ett motiv överhuvudtaget bakom gängets gärningar även om det framgick att ”terrorligan” hade överfallit romer och i ett specifikt fall ”en yngling som ofta umgås med zigenare” och då hade ”ligamedlemmarna” dessutom ropat ”- Kör ihjäl honom. Han kör svartskallar!”. Även om Expressen som så ofta förr var den enda tidningen som lyfte fram ett eventuellt rasmotiv bakom dåden så kan detta ha varit den första explicita rapporteringen om vad som idag skulle kallas ett våldsbrott baserat på främlingsfientliga och rasistiska hatbrottsmotiv liksom första gången som ett gäng bestående av majoritetssvenska pojkar och unga män framställdes som ett rasistiskt gäng.

 

I oktober 1967 orsakade chefen för konditori Ogo i Stockholm OG Olsson rasskandal genom att gå ut i pressen och meddela att han ”portförbjuder alla utlänningar” med motiveringen att invandrarna ”förstör stämningen” och ”ofredar kvinnor” och ”till och med bedriver knarkhandel” och inrättningen hade också anställt en utkastare som enligt Olsson skulle ”sanera” bland gästerna (Mattson 1967a; Persdotter 1967). Expressens Kerstin Persdotter (1967) påminde läsarna om att Ogo hade gjort detta en gång tidigare, nämligen 1964 och då gällde det specifikt grekiska invandrare som påstods ”sitta i timmar över en kopp kaffe”. Invandrare och ”utlänningar” betydde då under nästan hela 60-talet företrädesvis unga vuxna män.

”Utlänningsförbudet”, som det kom att benämnas i media, ledde till att debatten om behovet av en svensk rasdiskrimineringslag tog fart på nytt, att Svenska kvinnors vänsterförbund uppmanade sina medlemmar att bojkotta Ogo samt att Jugoslaviska föreningen anmälde företaget (Eriksson 1967; Expressen 1967a). Vidare ledde förbudet till att ett 80-tal invandrare från ett stort antal olika länder som brukade besöka konditoriet på Kungsgatan lämnade in en gemensam skrivelse och anmälan till polisen, som en majoritetssvensk person hade hjälp dem att skriva, vilket kan ha varit första gången som just invandrade offer för diskriminering gjorde något sådant, det vill säga gick till kollektiv aktion.

 

I september 1968 stod den nigerianska studenten Anthony Engurube inför rätta i Stockholms rådhusrätt åtalad för att bland annat ha hotat två poliser och för att ha misshandlat en vit svensk student i samband med Kårhusockupationen i maj samma år liksom för att i juli ha angripit en vit svensk man i samband med en demonstration på Sergels torg som hade kallat denne för ”negerjävel” (Nilsson 1968). Rättegången blev mycket uppmärksammad på sin tid, åhörarplatserna i salen var alltid fyllda, Engurube fick stöd av dåtidens studenter i Stockholm och målet avgjordes inte förrän året därpå i Svea hovrätt (Garpe 1969). Engurube själv menade att åtalspunkterna handlade om en ”sammansvärjning” mot honom och om en ”rasistisk förföljelse” och han anklagade även polisen för övervåld, vilket gör detta rättsfall till det antagligen första i Sverige när en icke-vit person anklagade polisen och rättsväsendet för brutalitet och rasism. Det hela slutade med att Engurube dömdes till sex månaders fängelse och utvisning på livstid i februari 1969 trots flera stödmöten, sympatiyttringar i pressen och engagemang från en grupp som kallade sig Förenade afrikanska arbetare, som under samma år gav ut skriften Dokument om fallet Engurube, vilket gör att Engurubes fall också kan ha varit den första händelsen som ledde till att svarta och icke-vita invandrare började organisera sig själva (Lindblom 1969; Pettersson 1969).

Rättegången mot Engurube fick sedan ett efterspel i och med att hans vän anarkisten Inge Oskarsson också ställdes inför rätta för beljugande av myndighet då han på ett protestmöte på Sergels torg i Stockholm i oktober 1968 hade anklagat Stockholms rådshusrätt för att vara ”rasistisk” men han friades sedan i början av 1970 (Hård 1970). Åtalet mot Oskarsson kan ha varit det första då en myndighet anklagades för att öppet vara just rasistisk, vilket i sin tur tyder på att denna beteckning hade kommit att uppfattas som djupt sårande vid denna tid mot bakgrund av åtalet.

 

På våren 1971 publicerade den svarta amerikanska pedagogen William E. Hughes (1971) forskningsrapporten Relations between Swedes and black ethnic groups som publicerades av Arne Trankells arbetsgrupp för invandrar- och minoritetsforskningen eller IMFO-gruppen, som lade grunden för den svenska IMER-forskningen eller forskningen om internationell migration och etniska relationer eller helt enkelt den svenska invandrarforskningen. Rapporten, som hade publicerats i form av olika delrapporter sedan 1969, var den första som hade en icke-vit forskare som författare som sedermera disputerade i Uppsala på avhandlingen Skin color identification and preference among children in Sweden and America, vari Hughes blev den första forskaren i landet som bland annat använde sig av det berömda docktestet på både vita svenska barn och icke-vita invandrarbarn för att undersöka rasliga preferenser hos barn (Hughes 1975). Det är svårt att veta om Hughes blev den allra första icke-vita invandraren att doktorera vid ett svenskt universitet men det är möjligt att han kan ha varit det.

 

I november 1971 avslöjade Aftonbladets Hans-Olof Jonsson (1971) att Ahmed Ben Kacem hade blivit avskedad från grillen Ringbaren i Stockholm efter att ha försökt förklara för en presumtiv muslimsk kund vilken slags mat det fanns som inte innehöll fläsk. Ringbaren ägdes av ICA och en ”inspektör” från ICA, Sven Nilsson, var den som hade sparkat honom och även enligt denne kallat honom för ”svartskalle”. ”Du är förresten inte den siste svartskalle som ska få sluta här”, sades Nilsson ha sagt men han förnekade själv det. Ben Kacem fick dock stöd från ett 20-tal av hans före detta kollegor vilka också intygade att Nilsson hade använt rasord om denne och andra ”utlänningar”, som ibland också kunde benämnas som ”ytlänningar”.

Jonssons artikel var ett av de tidigaste reportagen där icke-vita invandrare som hade ett arbete figurerade och där fokus var på hur icke-vita behandlades på arbetsplatserna och inom arbetslivet i stort. Det kan också ha varit första gången som muslimer figurerade i pressen i relation till rasdiskrimineringsfrågor även om det inte stod explicit i Jonssons artikel att vare sig Ben Kacem eller kunden som han hade talat med var muslimer. Muslimer var dock inte en kategori som uppfattades som en specifik minoritet i 1970-talets Sverige utan de inkluderades antingen i kategorin arbetskraftsinvandrare eller under en viss nationell grupp såsom antagligen under algerier i Ben Kacems fall, vilket Simon Sorgenfrei (2018) har skrivit om i sin gedigna historik över de svenska muslimernas historia.

 

Den 18 juni 1977 attackerade kring 250 raggare beväpnade med bland annat domkrafter, skruvmejslar, kättingar, påkar, flaskor och andra tillhyggen ett 30-tal assyrier på och utanför Hotell Bristol i Södertälje efter ett bråk som hade börjat på Folkets park i staden. Morgonen dagen därpå täcktes Aftonbladets förstasida av rubriken ”Raskravaller i Södertälje i natt” och tidningens reporter Mika Larsson (1977) talade om ”blodiga raskravaller” och tillade ”i Sverige”. I övrigt har raskravallerna i Södertälje, som på sin tid uppfattades som Sveriges första raskravaller även om detta då rent tekniskt inte stämde, avsatt förvånansvärt lite spår utöver en rapport som publicerades några år efteråt samt att händelsen omnämns ibland i studier som behandlar syrianer och assyrier i Sverige liksom i lokalhistoriska sammanhang i Södertälje (Mack 2017; Rynell 1981). År 2008 sände Sveriges Radio också en radiodokumentär om händelsen, Emma Jankes och Siri Ambjörnssons Bråket på Bristol – Sveriges första raskravaller, vars undertitel då inte helt stämmer.

 

 

 

2, Vad gäller svenska rasord…

 

Olika termer användes på 1940-talet för att beskriva olika uttryck för rasism. Dagens Nyheters (1947) ledarsida beklagade sig över att ”den verkligt demokratiska opinionen” inte var stark nog för att ”hålla det rasistiska ogräset ordentligt nere” och använde både uttryck som ”rasförföljelse”, ”raskonflikter”, ”rasfrågor” och ”rasföreställningar” utöver denna tidiga förekomst av termen rasistisk/t. Norrskensflamman (1947b) talade om ”rasfrågan” ”i vårt land” och citerade Aftontidningens ledarredaktion som varnade för ”tendenser till rasdiskriminering” bland både svenska hotell och restauranger, vilket kan ha varit den första förekomsten av uttrycket rasdiskriminering i ett svenskt sammanhang och ibland kunde även synonymen ”raslig diskriminering” användas och ordet kunde likaså stavas som ”rasdiskrimination”.

 

Expressen ville 1956 veta vilka grupper som särskilt drabbades av hotellens och rumsuthyrarmas ”raslagar” och intervjuade en representant för Hotelltjänst, som beskrevs som ”Stockholms största, kanske den allra största, rumsförmedlaren”. I just detta fall betydde ”färgade” både svarta personer samt syd- och östasiater. En representant för Chinateatern sade samtidigt till Expressen (1956) att de som inte ville hyra ut till ”färgade” ofta sade ”jag är ingen rashatare… men jag vill inte ha en massa prat i huset att jag hyr ut till svartingar”, vilket antagligen var första gången som en tidig variant på dagens uttryck ”jag är ingen rasist, men…” förekom i svensk media.

 

År 1958 introducerade Anders Hallström (1958) termen ”stereotyper” i relation till ”rasrelationer” och till svenska rasstereotyper av bland annat resande och judar. Samma år var Axel Ljungberg (1958) den kanske första svenskspråkiga skribenten som medvetet och på ett kritiskt sätt formulerade en version av dagens uttryck ”jag är ingen rasist, men…” i form av en artikel i Borås Tidning som bar rubriken ”- Jag är inte nån antisemit, men…”.

 

I juli 1960 avhandlade den antifascistiska författaren Bosse Gustafson (1960) att det fanns en tendens i Sverige att vilja byta ut ord som uppfattades som gammaldags mot nya ord som inte hade uppstått på ett organiskt sätt i en längre artikel i Aftonbladet och bland annat valde han att ta upp exemplen ”lappar” och ”negrer”. Gustafson argumenterade mot att i stället säga och skriva ”samer” och ”färgade” och han gjorde det med motiveringen att även om ordet byttes ut så handlade det i grunden snarare om att ”ta itu med de svenska rasfördomarna” och han menade att ”också rasfördomar söker man bota genom ordmagi” och dessutom hade han uppenbarligen personligen inget emot orden. Gustafson kan därmed ha varit den första som uppmärksammade frågan om hur majoritetsbefolkningen borde benämna olika minoritetsgrupper utifrån hur dessa själva benämner sig själva och han gjorde det även i relation till att han menade att det också fanns en enligt honom växande ovilja att överhuvudtaget ange minoritets- eller rastillhörighet. Möjligen går det därmed att säga att Gustafsons Aftonbladet-text var det allra första medvetna inlägget i den fortfarande pågående svenska n-ordsdebatten (Hübinette 2012).

 

Konstnären Kerstin Oswald (1962) ifrågasatte i sin tur användandet av rasbegreppet i relation till romer och retade sig på att diskussionen om romernas situation sades handla om ett ”’rastyckande’” och om ett ”rasproblem” då Ostwald menade att frågan om romernas situation snarare var en ”f ö r d o m s f r å g a”. Hon avslutade sitt inlägg med att skriva att ”ännu bättre vore om vi insåg att vi alla tillhör en ras, nämligen den mänskliga” (Ostwald 1962). Ostwald kan därmed ha varit en av de första som uttalade det påstående som senare kom att dyka upp i många olika sammanhang – ”det finns bara en ras och det är den mänskliga” – vilket då egentligen inte stämmer då denna idag närmast ritualiserade utsaga handlar om en sammanblandning mellan art- och rasbegreppet. Året därpå slutligen framförde Stig Jonsson samma typ av tankegång i en insändare i Aftonbladet och han valde betecknande nog också att sätta citationstecken runt glosan ras, vilket skulle komma att bli allt vanligare under 1960-talets senare hälft och än mer på 1970-talet även om det antagligen ännu inte förekom att svensktalande gjorde citationstecken med fingrarna när de uttalade ordet ras: ”Det finns bara två ”raser” på vår jord: människor och människor!” (Jonsson 1963).

 

I september 1962 var geografen Gösta Wennberg (1962) troligen en av de första att introducera den dåtida och pågående psykologiska forskningen om rasfördomar i en artikel i Smålandsposten där han bland annat tog upp uttrycket ”dom andra”, som den kanske förste att göra det på svenska och i relation till frågor om ras. Samtidigt var Wennberg uppenbarligen en anhängare av den i dåtidens Sverige mycket utbredda idén att rasfördomar i huvudsak eller kanske enbart berodde på okunskap.

 

I juni 1963 lät Arboga Tidning (1963a) Thomas Dundas från Liberia berätta om hur han upplevde Sverige och svenskarna som ”färgad” invandrare sedan tre år tillbaka. Möjligen var denna vittnesmålsbaserade artikel den första som satte ett direkt likhetstecken mellan rasism och nazism genom att skriva ”Hur djupt satt rasfördomarna? Fanns här något av rasism och nynazism?” i samband med att Dundas berättade om hur han upplevde den lilla staden Arboga.

 

På hösten 1964 skrev psykologen och universitetslektorn Michael Wächter (1964) om att det fanns en diskret men likaså normaliserad diskriminering i Sverige av invandrare och minoriteter vid sidan av den ”öppna diskrimineringen”. Det handlade om en ”tyst och ofta svårt påvisbar diskriminering” som ägde rum på grund av att det ej längre enligt Wächter var socialt accepterat att öppet ge uttryck för rasfördomar och antisemitism ”efter händelserna i det nazistiska Tyskland”. Artikeln kan troligen ha varit den första som aktualiserade det som idag skulle kallas för den svenska vardagsrasismen samt strukturell eller institutionell diskriminering.

 

I februari 1966 skrev Expressen om att en ”terrorliga” i Stockholm hade ägnat sig åt ”rashets” och bland annat attackerat romer och i ett fall ”en yngling som ofta umgås med zigenare” och då hade ”ligamedlemmarna” också ropat ”- Kör ihjäl honom. Han kör svartskallar!” (Aldeheim 1966). Detta kan ha varit första gången som ordet ”svartskalle”, som under nästföljande årtionde skulle komma att bli en samlingsbeteckning på alla icke-nordiska invandrare, förekom i en tryckt, svensk publikation och ordet skulle sedan förekomma sporadiskt bredvid ”utlänning” och andra pejoriserande rasord under 1970-talet fram tills 1977 års raskravaller när ordet fick sitt stora genombrott (Jonsson 1971).

 

I juli 1966 presenterade Aftonbladet en ordlista över stockholmska slanguttryck som bland annat innehöll ordet ”blatte”, som sades betyda ”neger” (Fridlund, Melin & Sundberg 1965). Därefter förekom ordet mycket sporadiskt fram tills 1990- och 00-talen när det i det närmaste ersatte ”svartskalle” som en allmän benämning på framför allt icke-vita invånare i miljonprogramsområdena (Jonsson 2007).

 

I september 1967 intervjuade Aftonbladets Janne Svensson (1967a) Leena Lampu som hade invandrat till Sverige som barn från Finland 20 år dessförinnan och som nyligen hade fått ett blandat ”färgat barn” med en svart man. Lampu hade heller inte någon fast bostad då hon efter födseln hade problem att hitta en hyresvärd. Lampu funderade på att i stället flytta till Finland då hon hoppades att ”man är mindre fördomsfull där” och hon berättade bland annat att vissa hyresvärdar hade sagt att ”till niggerungar hyr man inte ut…” samt att ”sjuksystern” hade kallat hennes blandade dotter för ”blatte”, som Svensson förklarade kunde betyda ”mulatt”. Ordet ”blatte” hade förekommit någon gång tidigare i pressen men detta var kanske första gången som någon trädde fram och berättade om hur ordet kunde användas i konkret tal, som sedan kom att tas med i Haldo Gibsons (1969) Svensk slangordbok.

 

Ett år senare publicerade den antifascistiska författaren Bosse Gustafson (1968) en debattartikel i Dagens Nyheter i form av en så kallad ”hörnartikel” efter att paret Katarina Taikon och Björn Langhammer hade anklagat denne i deras tidskrift Zigenaren för att vara ”zigenarfiende”. Detta skedde då Gustafson i en tidigare DN-artikel hade ifrågasatt tre av Utlänningskommissionen (UK) utvisade romska familjers uppgivna historia. Gustafsons försvarstalsliknande text stack sannolikt ut på sin tid då den både innehöll termerna ”rasist” och ”rasism” liksom ”rasistisk/t”, vilket kan ha varit första gången som det hände på ett så konsekvent sätt och vilket också gör att artikeln känns modern.

 

År 1969 intervjuade Allers de svarta amerikanska artisterna Mattiwilda Dobbs och Dyane Gray, vilka bodde permanent i Stockholm och vilka båda var gifta med vita svenska män (Appelgren 1969). Dobbs menade att ”blandäktenskap” numera var accepterade i Sverige och att det inte var några problem för ”blandbarn”, vilket antagligen var första gången som just den beteckningen användes på svenska på de barn som tidigare bland annat hade kallats ”barn av blandras”, ”blandraser” och ”mulatter” (Appelgren 1969: 14).

 

I november 1969 uppmärksammade Expressen (1969) att författaren Gösta Knutsson hade fått motta flera ”klagobrev” för att han i Barnens melodiradio i P3 hade uttalat sympatier för de då aktuella 47 utvisade franska romerna. Tidningen konstaterade slutligen att ”i sina klassiska Pelle Svanslös-böcker framträder han på ett smidigt sätt som en rättviseälskande och klar antirasist”. Detta var troligen första gången som termen ”antirasist” förekom i en tryckt svenskspråkig text och för att beteckna någon som var emot rasfördomar.

 

I maj 1970 utlöste Kerstin Gawell (1970) en debatt på Svenskans insändarsida då hon ifrågasatte rasbegreppet som sådant och krävde att det skulle utmönstras och hon upprördes särskilt över att termen förekom i en proposition som handlade om att lagstifta mot rasdiskriminering: ”Låt oss för alltid upphöra att använda det odefinierbara begreppet ras, när det gäller människor!”. Gawell menade att det räckte med att tala om ”folkgrupp” eller ”minoritet” i stället för ras och hon kan därmed sägas ha varit den första som så medvetet argumenterade för en total utmönstring av rasbegreppet ur alla juridiska och officiella sammanhang, såsom senare också kom att ske på 2000-talet (Brännström 2016).

Gawell fick dock mothugg från Bror Forsman (1970a, 1970b) och Sten Kalling (1970) som båda menade att det var nödvändigt att skilja på dels ”rashat” och ”främlingshat” och dels på den naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga synen på och användningen av begreppet. Överhuvudtaget kom rasbegreppet att debatteras på debatt- och kultursidorna under året och under loppet av 70-talet och som det verkar stod striden i huvudsak mellan naturvetare och samhällsvetare vad gällde synen på om rasbegreppet behövdes eller ej liksom vad det egentligen stod för (Helander 1976; Hubendick 1973).

 

I juli 1970 fick den svarta amerikanen William Melson (1970), som presenterades som medlem i ”Svarta Panter-rörelsen”, in en artikel i Göteborgs-Posten som frågade sig ”är svensken rasist eller ’bara” främlingshatare?”, det vill säga vid 1970-talets ingång hade termen ”rasist” blivit så etablerad att den kunde användas i en rubrik medan ”främlingshatare” kan sägas ha motsvarats av ”utlänningshatare”. Melson skrev också om användningen av det amerikanska rasordet ”nigger” – ”färgade i Sverige har kallats ’nigger’ många gånger” – men han menade att ”det är inte ordet i sig som är betydelsefullt, utan snarare de känslor som ligger till grund för svenskarnas sociala handlingsmönster”. I artikeln kan Melson också ha varit en av de första att ha introducerat termen ”institutionaliserad rasism” på svenska, som han menade att Sverige inte präglades av och som Black Panther Partys ledarfigur Stokely Carmichael hade myntat som institutional racism tillsammans med Charles V. Hamilton i deras gemensamma bok Black power. The politics of liberation från 1967.

 

I mars 1971 skrev Gunnar Irbe (1971) bland annat om Andres Küngs och Olof G. Tandbergs bok Jordens förtryckta och nämnde även då att uttrycket ”jävla utlänningar” hade sin motsvarighet i uttrycket ”jävla svenskar” och ”jävla infödingar”, som Irbe menade inte heller lät ”trevligt”. Irbe kan därigenom ha varit en av de första att uppmärksamma det fenomen som senare ibland går under beteckningen ”svenskfientlighet” eller ”omvänd rasism”.

 

År 1975 fick signaturen Ensam italienare, Köping (1975) in en insändare i Expressen som vittnade om att han kallades för allsköns rasord såsom ”svartskalle”, ”svartfot”, ”maffia”, ”jävla utlänning” och ”svin”, vilket han upplevde som rena trakasserier. Den italienske invandraren Francesco Saverio Alonzo (1975) svarade därefter sin landsman på samma tidnings insändarsida att han brukade säga ”tyst, din dumma rasist!” när någon svensk kallade honom ”vid öknamn” och använde ”rasistiska uttryck” ur sin ”rasistiska ordlek” såsom rasordet ”spagettigubbe”. Alonzo uppmanade alla sina landsmän och i förlängningen alla invandrare att göra samma sak då han menade att det både var effektivt och att svenskar gav honom medhåll då och backade upp honom. Alonzo kan därmed sägas ha varit en av de första invandrarna som vittnade om att svenskar i gemen tydligt hade börjat sky rasiststämpeln vid mitten 1970-talet och att det hade börjat utvecklas en norm som sade att svenskar helt enkelt inte borde vara eller ens var några rasister.

 

I december samma år skrev insändarsignaturen Antirasist (1975) en liten notis i Aftonbladet som handlade om att en institution vid ett svenskt universitet hade anlitat en ”negerstrippa” i samband med en middag. Detta kan ha varit första gången som någon brukade termen antirasist som just en självidentifikation och självbeteckning. Två år senare gjorde även den folkpartistiska politikern Hans Hansson (1977) detsamma i GP när han försvarade sig mot anklagelser om rasism då han förespråkade en mjukare linje i ”sydafrikafrågan” – ”jag är antirasist och antiapartheid”.

 

 

 

3, Vad gäller svenska rasstereotyper:

 

I juni 1947 innehöll veckotidningen Allers en längre artikel skriven av författaren Olof Hoffsten (1947), som handlade om ”rashat” i Sverige och i allmänhet och som illustrerades med fotografier från de tyska koncentrationslägren. Hoffstens artikel var antagligen den första texten som också tog upp visuella stereotyper även om det skedde mer i förbigående och i relation till det han kallade ”rashatet” mot judar när Hoffsten påminde sina läsare om hur antisemitismen i hög grad hade bildsatts, vilket Lars M. Andersson (2000) har visat med all önskvärd tydlighet i sin omfångsrika och inte minst bildrika avhandling En jude är en jude är en jude…:

 

År 1952 uppmärksammade författaren och forskaren Mia Berner Öste (1952) i Dagens Nyheter att svenska läroböcker innehöll rasfördomar och hon frågade sig om ”statens läroboksnämnd satt sig in i konsekvenserna av att svensk skolungdom får plugga in dessa rasfördomar” och citerade ymnigt ur Sven Swedbergs Geografi för det differentierade gymnasiet, som innehöll beskrivningar av olika rasgruppers utseendedrag och karaktärsegenskaper. Berner Östes artikel bör ha varit den första som så tydligt aktualiserade frågan om svenska läroböcker och läromedel i relation till rasstereotyper och rasfördomar. Eftersom dåtidens skolböcker godkändes centralt av Statens läroboksnämnd så var det denna myndighet som fick klä skott när skolböcker kritiserades, vilket skulle komma att ske med jämna mellanrum under de kommande årtiondena.

 

År 1957 skrev Erik E. Lindström (1957) om svenskarnas rasfördomar i Reformatorn, vilka han trodde sig kunna spåra till bland annat ”kulört veckopress, filmer med skickligt insmugglad raspropaganda och bristfällig skolundervisning”, det vill säga till visuella och audiovisuella rasstereotyper som spreds i form av populärkultur bland den stora massan. Den förste som lyfte frågan om visuella rasstereotyper på ett mer akademiskt plan var dock antagligen Anders Hallström (1958), som 1958 i Sydsvenskan introducerade den amerikanska stereotypforskningen som i första hand ”koncentrerats till rasrelationer” och Hallström exemplifierade med hur resande och judar hade porträtterats i bild. Samma år var Axel Ljungberg (1958) antagligen den förste som hänvisade till hur föreställningar om raser hade fått en masspridning i Sverige via uppslagsverken och han citerade bland annat ur Nordisk Familjeboks artikel ”Människoraser” för att ge ett exempel på detta.

 

År 1960 anmälde läraren Karl Nilsson i Göteborg en lärobok i tyska till Justitieombudsmannen (JO) som hade godkänts av Statens läroboksnämnd och som innehöll barnramsan ”Tio små negerpojkar” och i oktober kom JO med sitt yttrande som sade att den inte var ”rasdiskriminerande” (Expressen 1960a). Nilssons JO-anmälan kan ha varit det första exemplet på när en enskild person inte bara anklagade utan också anmälde en viss text i en bok, en viss artikel i ett nummer eller en viss scen i ett radio- eller tv-program eller i en film för att förestå rasfördomar.

 

I en längre artikel i tidskriften Tiden menade Gunnar Kristensson (1962) år 1962 att läroböckerna numera inte längre innehöll några ”antisemitiska påståenden” men att de samtidigt inte innehöll något att tala om alls rörande hur ”gruppfördomar” uppstår och sprids. Den svenska skolan måste enligt Kristensson verka som ”ett korrektiv till vardagslivets och hörsägnernas schabloner” och han rekommenderade både Gunnar Dahlbergs (1955) skrift Raser och folk och Verdandi-skriften Bordssamtal i rasfrågan från samma år med tillhörande studiematerial. Kristensson påpekade även att det bör göras en åtskillnad mellan att vara emot nazism, fascism och rasideologi och att uttrycka det som idag skulle kallas vardagsrasism och sprida rasstereotyper i form av exempelvis rashumor, och han kan därmed ha varit en av de första som gjorde denna distinktion mellan antifascism eller antinazism respektive vardagsrasism.

 

I december 1962 dök en notisliknande kortare insändare upp i Expressen undertecknad Sem Stud (1962), som antagligen var den första som uppmärksammade det som idag skulle kallas kommersiella rasstereotyper eller varurasism, det vill säga användningen rasstereotyper på kommersiella produkter. Sem Stud berättade om hur hen och en amerikansk vän vid namn Stan hade köpt en kolaprodukt i en ”fruktaffär” som bar namnet ”Nigger” och som utgjordes av svart lakritskola. Sem Stud upprördes över detta uttryck för svensk ”grov taktlöshet mot färgade” och krävde en omedelbar ändring av produktnamnet från företaget Marabous sida.

 

I maj 1963 uppmärksammade riksdagsledamoten Ingrid Segerstedt-Wiberg att nazisten Ingemar Joelsson Donar hade uttryckt antisemitiska åsikter i Sveriges Radios program Nattradion och hon valde därför att anmäla inslaget till Radionämnden för rashat och inte minst då hon var orolig för att unga radiolyssnare skulle kunna påverkas: ”Genom radions medverkan kan unga människor få intrycket att det finns någon sanning i rasfantasternas påståenden.” (Svenska Dagbladet 1963b). Segerstedt-Wibergs anmälan kan ha varit den första anmälan som gällde ett rasistiskt uttalande i ett radioprogram och åtminstone som uppmärksammades på sin tid.

 

På våren 1965 tog Kommittén mot nynazism och rasfördomar, som bildades 1963 som Sveriges första moderna organisation som både var antifascistisk och antirasistisk på en och samma gång, initiativ till ett upprop som undertecknades av ett 80-tal på sin tid kända personer såsom Katarina Taikon och Joachim Israel och som tillställdes regeringen och statsminister Tage Erlander (Arbetartidningen 1965). Brevet krävde att en kommission skulle tillsättas som skulle utarbeta en skrift om ”nazism och rasfördomar” som skulle distribueras till alla ungdomar i landet i åldrarna 14-25 år och i skriften skulle det också finnas information om de svenska judarnas, samernas och romernas situation.

 

I augusti 1965 valde Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings (1965) ledarredaktion att gå till attack mot Göteborgs-Postens ägare och chefredaktör Harry Hjörne efter att denne hade försökt förklara raskravallerna i Watts i Los Angeles med bland annat ”löslig könsmoral” bland de svarta invånarna i staden. GHT talade om Hjörnes ”fadäser i negerfrågan” och anklagade Hjörne för att sprida rasfördomar och Dagens Nyheters Olof Lagercrantz uppmanade Hjörne att resa till Kalifornien för att göra luften i Göteborg renare medan Göteborgskommittén mot rasförtryck och nazism författade en protestskrivelse som ingavs till GP och Hjörne i form av ett upprop som undertecknades av ett 60-tal prominenta intellektuella, forskare, konstnärer och författare i staden (Göteborgs-Posten 1965a; Ransemar 1965). Protesten och uppropet, som kan ha varit det första i sitt slag när en grupp kända personer tillsammans protesterade mot en händelse eller en skrivning som uppfattades ge uttryck för ett ”grumligt rastänkande”, föranledde Hjörne att försvara sig på ledarplats (Hjörne 1965).

 

I oktober 1967 uppmärksammade både författaren Gunnar ”Dagens Gormander” Ohrlander (1967) och författaren Lars Forssell (1967) den kanske första rasrelaterade så kallade tittarstormen som hade följt på att dåvarande Sveriges Radios tv-program Timmen hade tagit upp de svarta amerikanernas situation i Aftonbladet respektive i Expressen. Medan Dagens Gormander eller Ohrlander raljerade över att programmet hade retat ”några rashatare” så passade Forssell även på att kritisera programledaren Britt Edwall som han menade hade uttryckt sig klumpigt i något sammanhang och sagt något i stil med ”att kalla en neger som bär sig dumt åt för vad han är: ’dum’”. För Forsell själv var Edwalls uttalande inte problematiskt men han menade att Edwall borde ha tänkt sig för innan hon sade det hon sade då Edwall inte talade till ”intellektuella kretsar” utan till hela svenska folket genom att hon sade detta just i tv.

 

År 1967 var filmskribenten Gerth Ekstrand (1967) antagligen den första som lyfte frågan om rasstereotyper i serier och tecknat i tidskriften Barn genom att bland annat gå tillbaka till läkaren Nils Bejerots stridsskrift mot serier från 1953 Barn – serier – samhälle som bland annat innehöll ett stycke som lyfte denna fråga även om Bejerots bok på sin tid hade mottagits som en attack på hela serieformen i sig. Bejerot hade bland annat uppmärksammat att hjältarna ”nästan undantagslöst” var vita amerikaner medan ”bovarna lika genomgående är negrer, indianer eller ’gulingar’ (alla asiater i serierna är ’gulingar’), eller åtminstone ’sämre vita’, t. ex. sydamerikaner”. Ekstrand refererade även till en artikel i Stockholms-Tidningen författad av Bo Lindblom som hade påpekat att många svenska tidningar spred ”rasism på seriesidan” samtidigt som de kunde påtala förekomsten av rasstereotyper i läroböckerna och han avslutade med att citera Lindblom som hade föreslagit följande visuella övning.

 

Elisabet Kågerman påminde i sin tur under samma år om den långa traditionen av visuella rasstereotyper i form av exempelvis ”Albert-Engström-teckningar av judar med krökt nasus, löjliga namn, rotvälska och en ständig benägenhet att lura sina medmänniskor på pengar” och hon menade också att på grund av att Sverige var så påfallande homogent och vitt ”får de flesta barn sin första uppfattning om andra raser genom barnböckerna” och inte genom egen erfarenhet (Kågerman 1967: 16). Kågerman tog också upp olika barnlekar som gick ut på att klä ut sig till ”indian” eller att barnen ”sotar sig i ansiktena och leker neger” vilket också skildrades i flera barnböcker och hon kan ha varit den första att uppmärksamma Astrid Lindgrens och Pippi Långstrumps Kurrekurreduttön även om inte n-ordet i sig var problemet för Kågerman utan skildringen av ”de små svarta kurrekurreduttbarnen” (Kågerman 1967: 18). Slutligen lyfte både Håtveit och Kågerman fram flera boktitlar där svarta och icke-vita barn inte hade tecknats eller porträtterats på ett stereotypt sätt, vilka främst härrörde från USA.

 

I augusti 1968 föreläste Kerstin Stjärne-Nilsson (1968a, 1968b, 1968c) om ”rasfrågan i barnböcker” på Biblioteksföreningens kongress i Göteborg och samma år skrev hon också om ämnet i både Studiekamraten och Biblioteksbladet. Stjärne-Nilsson framstod och presenterades under året som landets mest högljudda kritiker av rasstereotyper i barnkulturen och hon levererade en bredsida mot den svenska barn- och ungdomslitteraturvärlden med alla dess författare, tecknare, illustratörer och förlag och talade om en ”smygindoktrinering” och en ”ansvarslöshet och tanklöshet som måste bekämpas” i Göteborgs-Postens referat av hennes föredrag (Emunda 1968). I sitt anförande drog sig Stjärne-Nilsson heller inte för att peka ut specifika titlar, författare och karaktärer vilket gjorde att ”eskimåtrollet” Figges skapare Bo Beskow (1968) upplevde sig som anklagad för ”rashets” eller ”rashat” på samma sätt som Lilla Hjärtats skapare Stina Wirsén skulle göra 2012 (Habel 2018).

Intressant nog erhöll Kerstin Stjärne-Nilsson mothugg i nästkommande nummer av Biblioteksbladet vari Ulla Bergstrand (1968) gick till Bo Beskows försvar med argument som då bör ha varit färska men som känns igen idag och ordväxlingen mellan Stjärne-Nilsson , Beskow och Bergstrand bör dessutom ha varit Sveriges allra första egentliga rasstereotypdebatt. Bergstrand kritiserade bland annat Stjärne-Nilsson för att hon ”utgår från den oerhört mycket mer skärpta situationen i USA och därur drar slutsatser för svenskt hemmabruk”, det vill säga hon menade helt enkelt att det inte gick att anlägga amerikanska perspektiv och ansatser på det svenska sammanhanget vad gällde rasfrågorna.

 

Senare under samma år presenterade Mary Ørvig (1968) flera amerikanska barnböcker där svarta barn förekom som karaktärer i Skolbiblioteket på ett icke-stereotypt sätt. Överhuvudtaget verkar det som att diskussionen om hur svarta och icke-vita personer och rasfrågorna i allmänhet skildrades i barn- och ungdomslitteraturen etablerades vid slutet av 1960-talet och några år senare skulle den första av flera bibliografer över boktitlar för barn och unga som tog upp rasfördomarna också publiceras (Gille, Rydberg & Åkerlund 1971).

 

I september 1968 hade pjäsen Zigenare premiär på Lilla Dramaten i Stockholm med bland annat Lena Nyman, Gunnar ”Dagens Gormander” Ohrlander, Stefan Böhm och Helena Henschen i rollerna och föreställningen sades vara den första i sitt slag som handlade om ”rasism och rasdiskriminering i Sverige”, vilket kan ha stämt vad gäller att ha varit den antagligen första explicita antirasistiska pjäsen som tog upp svenska rasfrågor (Svenska Dagbladet 1968a). Zigenare kom dock att kritiseras av flera företrädare för de så kallade ”zigenarexperterna” i landet som hade deltagit i den så kallade Zigenarutredningen, såsom pedagogikprofessorn Arne Trankell och skolkonsulent Margareta Ek, för att inte bygga på uppdaterade fakta och kritikerna menade också att verket präglades av naivitet och exotisering samt en okunskap om hur långt integrationen av romerna trots allt hade kommit (Trankell 1968; Wall 1968).

Trankell (1968) frågade sig bland annat ”är det inte på tiden att zigenarna också befrias från den diskrimination som består i att ständigt göras till mysiga objekt för offentligt medlidande” men det fanns också de som i den efterföljande diskussionen försvarade Dramaten-uppsättningen (Ekvall 1968; Eriksson Maria 1968; Jahnsson 1968). Debatten om Dramatens Zigenare kan i efterhand sägas ha varit den första mer omfattande debatten om ett kulturellt och litterärt verk som öppet tog upp aspekter av både välvillig antirasistisk exotism och positiv stereotypisering liksom hur långt en kulturell produktion egentligen kunde gå i att peka ut myndighetsföreträdare och enskilda personer för att utöva rasdiskriminering och även göra kopplingar till nazismen, vilket uppfattades som alltför grovt av kritikerna.

 

I oktober 1968 publicerade bibliotekarien och kritikern Anne-Marie Alfvén-Eriksson (1968) en artikel i Dagens Nyheter som reflekterade kring hur ”färgade eller flyktingar eller utlänningar” framställdes i barnböcker som handlade om ”rasproblem”. Alfvén-Eriksson började med att konstatera att barn- och ungdomslitteraturen spelade en avgörande roll för att forma de tidigaste föreställningarna om olika företeelser och fenomen i ett samhälle. Hon menade vidare att det grovt sett går att dela upp framställningarna av ”färgade eller flyktingar eller utlänningar” i två grupper – den öppet stereotypa framställningen som ”förstärker främlingsmotviljan” och särskilt gentemot ”de med annan hudfärg” och den överdrivet överidealiserade framställningen som hon menade började ta över alltmer kring 1960-talets slut.

Alfvén-Eriksson kom därigenom antagligen att bli den första att påpeka att även så kallad positiv exotisering och idealisering kan vara problematisk och stereotyp och motverka sitt visserligen behjärtansvärda syfte att sprida ”positiva fördomar” om en viss minoritet bland majoritetsbefolkningen i stort.

 

Den 25 januari 1969 sände dåvarande SVT den första delen av nio av den amerikanska serien Huckleberry Finns nya äventyr som blandade tecknade inslag med verkliga skådespelare och scener men redan efter det första avsnittet valde Katarina Taikon att anmäla programmet till JO på grund av att den enligt henne innehöll ”rasfördomar” om bland annat romer som stal, slog hästar och jagade barn (Svedgård 1969). Gert Engström som var ansvarig på Sveriges Radio försvarade dock sändningen och sade att han inte kunde förstå att serien enligt kritikerna gav uttryck för ”rasförföljelse” samtidigt som socialdemokratiska Verdandi också anmälde programmet för ”rashets” (Ericson 1969).

Aftonbladet tog upp stoppandet av Huckleberry Finns nya äventyr som en Vi 5-fråga och av fem tillfrågade var två för detta och bland annat Åke Erbenius som hänvisade till att han var ”motståndare till all slags rasförföljelse” medan Expressens Eric Blaustein berättade om flera skolklasser som hade reagerat starkt emot beslutet och bland annat tonåringen Alf Mannelqvist som sade att ”jag tror inte att något barn får rasfördomar av att se på TV” (Aftonbladet 1969; Blaustein 1969). Detta var troligen första gången som kritik av vad som uppfattades som rasstereotyper i en tv-produktion orsakade en så stor offentlig debatt som då till slut även ledde till att sändningen stoppades. Det var också antagligen första gången som motröster hördes som idag antagligen hade talat om censur och politisk korrekthet.

 

År 1970 inleddes med att signaturen Dacke (1970) publicerade en lista över ”förutsägelser” för året i horoskopform där februari månad bjöd på att ”Docent upptäcker att ’Bä bä vit lamm’ är rasdiskriminerande. Visan förbjudes i radio och skolor”. Detta exempel kan ha varit första gången som någon satiriserade, raljerade och gjorde sig lustig över den kritik mot rasstereotyper som hade fått fart från och med 1960-talets slut.

 

År 1971 kritiserade Göteborgs-Postens (1971) ledarsida vänster- och undergroundtidskriften Puss och en av dess tecknare Lars Hillersberg för antisemitism i samband med att denne att tilldelats ett statligt kulturstipendium. Hillersberg och dennes teckningar skulle senare fortsätta att kritiseras för att vara antisemitiska under de kommande decennierna och då tidskriften och denne var vänster var detta antagligen första gången som en representant för den svenska vänstern anklagades så tydligt för att reproducera antisemitism.

 

År 1975 intervjuade Metallarbetarens Per Åhlström (1975) tecknaren Christian Sourlos, som tecknade serien Koko Invandrare, och frågade sig om huvudkaraktären Koko var ”rasist” då han hade funderingar om Sverige och svenskarna såsom att Koko ”menar att svenskarna anser honom vara mindre värd som inte kan svenska”. Sourlos svarade att Koko ”representerar alla invandrare”, och denna karaktär som då tecknades av en grekisk invandrare kan ha varit den första populärkulturella figuren som i serieform vände sig till majoritetsläsare och talade tillbaka till dem vilket kring 1970-talets mitt nog uppfattades som både något nytt och oväntat och kanske också som obehagligt.

 

 

 

4, Vad gäller svenska minoriteter…

 

År 1947 tog signaturen Good Will (1947) upp situationen för blandade svarta barn i Sverige på Expressens insändarsida, vilket inte var särskilt vanligt att göra på 1940-talet och detta kan ha varit första gången som det skedde i en svensk tidning.

 

År 1949 uppmärksammade signaturen Dalmas i L-a (1949) på Expressens insändarsida att många svenskars syn på de nyanlända krigsflyktingarna eller utlänningarna, som invandrare kallades då, präglades av rashat, som motsvarar det som idag kallas rasism. Detta var antagligen första gången som just flyktingar och invandrare togs upp såsom varande utsatta för just rashat och signaturen påminde om att utlänningarna också var arbetare och därmed kollegor till svenskarna.

 

När sex ”mörkhyade gentlemän” från Egypten nekades att ta in på två pensionat i Stockholm i samband med att de skulle uppträda på Chinateatern i september 1951 beskrev Expressens (1951a) ledarredaktion händelsen som att ”en negerfråga fick Sverige hastigt och lustigt i natt”. Några dagar senare handlade Expressens (1951b) huvudledare återigen om frågan om rasdiskriminering i Sverige efter att Haile Selassies sonson Etiopiens arvprins Merid Beyne hade blivit smädad och sparkad på benet i centrala Stockholm. Denna ledarartikel var antagligen den första huvudledarartikeln som enbart tog upp exempel på och frågan om svensk rasdiskriminering och den aktualiserade även växande ”negativa ställningstaganden” gentemot krigsflyktingarna och de på sin tid nyanlända arbetskraftsinvandrarna vilka hade anlänt till ett land som präglats av ”vår långa isolationistiska epok” (Expressen 1951b). Samtidigt avslutade Expressen med att konstatera att ”vi har ju inga minoritetsproblem eller ens en historisk bakgrund som kan tänkas motivera eller förklara diskrimineringens ovana” (Expressen 1951b).

 

År 1958 skrev historikern Hugo Valentin (1958) om en Sifo-undersökning från samma år, som antagligen var den första som undersökte hur dåtidens svenskar såg på olika invandrare och minoriteter. Valentin skrev att det handlade om en undersökning om ”rasantipatier” och frågorna gällde indier, judar, samer, svarta amerikaner och kineser. Valentin menade att det som stack ut bland resultaten var den dolda antisemitism som gjorde sig gällande vad gällde ”det relativt höga antalet av sådana, som inte velat ha judar på sin arbetsplats” men i övrigt verkar han inte ha förvånats av undersökningens resultat.

 

I februari 1962 sände Sveriges Radio, det vill säga dagens SVT, tv-programmet Färgad i folkhem som var den första svenska dokumentären som behandlade situationen för svarta och icke-vita i Sverige och i samband med det intervjuade flera svenska tidningar framför allt svarta personer som hade invandrat till Sverige. Exempelvis intervjuade Expressens Orwar Groske Thomas Dundas från Liberia som hade bott i Sverige sedan 1959 och som menade att situationen för svarta invandrare hade förändrats till det sämre sedan dess vad gällde det som på den tiden kallades ”rashat” och han förutspådde att det på sikt skulle utvecklas ett ”rasproblem” i Sverige.

 

I november 1965 frågade sig Aftonbladets Bertil Appelgren (1965) om Sverige var på väg att få ett rasproblem i relation till invandrarna och detta kan ha varit första gången då någon så explicit kopplade det svenska rasproblemet inte till de inhemska minoriteterna såsom samer eller romer och inte specifikt till svarta invandrare utan till invandrare som grupp generellt. Appelgren gjorde detta mot bakgrund av att många av dåtidens invandrare lämnade Sverige efter att ha spenderat en tid här, vilket han tolkade som att det kunde handla om ”främlingshat” eller rasfördomar.

 

Året dessförinnan hade insändarskribenten Illa berörd (1964) berättat i Aftonbladet att svenska barn ”allt för ofta” ”på gator och lekplatser kastar glåpord mot andra barn, vilkas föräldrar kommit till Sverige från ett annat land”. Detta kan ha varit första gången som invandrarnas barn, det vill säga den så kallade andra generationen, omnämndes explicit i relation till frågor om ras. Samma år hade även sociologen Harald Swedner varnat för att det hade börjat uppstå vad han kallade ett ”immigrantghetto” i Malmö ”av samma slag som i de amerikanska storstäderna” och att detta faktum bådade illa inför framtiden medan Dramatens utställning ”Svart-vit” från samma år, som behandlade ”rasfrågorna” i USA och Sydafrika, även innehöll en monter som behandlade ”rasproblem i Sverige” och som enligt Lars-Erik Hansen (2001: 91-93) handlade om invandrarnas situation (Göteborgs-Posten 1965b; Nyström 1965).

 

Samma månad publicerade författaren Staffan Larsson (1965) en stor artikel i Expressen som utgjordes av ett socialt reportage från Kvarngärdet i Uppsala, och som uppmärksammades på sin tid då han framför allt anlade ett barnperspektiv genom att berätta om hur ett invandrarbarn från Polen mobbades och trakasserades och utsattes för ”rasdiskriminering” av svenska barn i detta ”ghetto”, som Larsson kallade området där han hade valt att bosätta sig i två veckor. Larsson kan därmed ha varit den första majoritetspersonen som valde att temporärt bo inbäddad i ett område som senare skulle heta invandrarområde för att därefter författa ett reportage om och inifrån platsen, vilket många andra senare skulle komma att göra. Göteborgs-Tidningens (1965c) ledarsida följde upp Larssons text och varnade för att ”främlingshatet griper omkring sig i takt med den ökande invandringen” och att arbetskraftsinvandrarna och deras barn utsattes för ”rasdiskriminerande terror”.

 

I september 1967 skrev Kjell Öberg (1967), blivande generaldirektör för Statens invandrarverk eller Invandrarverket, om den dåvarande utlänningsutredningens förslag till en ny utlänningslag i Dagens Nyheter och menade att ”invandrare är sålunda i stort sett alltid och överallt offer för diskriminering”. Öberg föredrog inte bara att skriva ut och tala om invandrare hellre än utlänningar utan han kan ha varit en av de första att medge att det i Sverige fanns en strukturell diskriminering, som det hade hetat idag, som drabbade i stort sett alla invandrare rakt av.

 

I december 1972 skrev DN:s Rune Johansson (1972) om att finska romer hade författat en skrivelse till justitieminister Lennart Geijer som protesterade mot den systematiska diskriminering som de ansåg att de utsattes för. Det var Stockholms finska zigenarförening, som hade bildats i april samma år, som hade skickat skrivelsen och händelsen är intressant då föreningen explicit hänvisade till att Sverige nu hade ratificerat FN:s rasdiskrimineringskonvention, vilket bör ha varit första gången som detta skedde från representanter för en minoritets sida i det dåtida Sverige.

 

David Schwarz menade i en intervju med Aftonbladets Maria Schottenius (1977) år 1977 att raskravallerna i Södertälje var en vattendelare då det var första gången som svensk polis, svenska myndigheter och ”svensk makt inte kunde skydda invandrarna” och han förutspådde att flera invandrar- och minoritetsgrupper skulle komma att bilda ”försvarsorganisationer efter utländskt mönster” såsom exempelvis både svarta och judar hade gjort i USA. Schwarz påpekade även att ”vi har ännu blivit förskonade från det första dödsskottet”, det vill säga det första dödsfallet. Två år senare skulle också finska invandrare i Norrköping starta ett slags försvarsgarde efter att ha trakasserats av svenska ungdomar och på 1980- och 90-talen skulle ett flertal dödsfall och mord inträffa som hade rasistiska motiv och rasideologiska förtecken.

 

 

 

5, Vad gäller svenska rasfördomar

 

I september 1951 ägnade Expressen (1951b) sin huvudledare åt frågan om rasdiskriminering i Sverige efter att ett antal egyptiska artister hade förvägrats rum på ett par pensionat i Stockholm och efter att Etiopiens arvprins Merid Beyne hade fått utstå smädelser och sparkar då han hade varit i sällskap med en vit kvinna i huvudstaden. Denna ledarartikel var antagligen den första i sitt slag av detta omfång, som enbart behandlade svenska rasfördomar och svenska rasfrågor och tidningen började med att konstatera att incidenterna ifråga ”hör till undantagen” samtidigt som de utan tvivel handlade om ”rasdiskriminerande handlingar”. Tidningen fortsatte sedan med att spekulera i om många år av isolering och en fram tills krigsslutet mycket liten invandring kunde förklara rapporterna om ”negativa ställningstaganden” gentemot krigsflyktingarna och de på den tiden nyanlända arbetskraftsinvandrarna.

 

I slutet av mars 1956 deltog USA:s dåvarande ambassadör John M. Cabot i en frågestund hos Internationella klubben på Grand Hôtel i Stockholm. Cabot fick då frågan av professor Seve Ljungman vilken ras professorn tillhörde samtidigt som han höll upp en amerikansk visumansökan i handen där rastillhörigheten skulle anges. Den svenska professorns spektakulära intervention på Internationella klubbens möte är då ett tidigt exempel och kanske det första på en typ av utsaga och mantra som känns igen i sammanhang när svenskar demonstrativt tar avstånd från allt som har med ras att göra – ”det finns bara en ras – den mänskliga rasen”.

 

I februari 1962 visade dåvarande Sveriges Radio Karl-Axel Sjöbloms och Roland Hjeltes tv-dokumentär Färgad i folkhem, som fick stor uppmärksamhet i dåtidens svenska offentlighet. Den svarta amerikanen William P. Michael, som just då bodde i Lilla Edet och arbetade på pappersbruket där, var en av dem som deltog i programmet. Dagen efter besökte Aftonbladets Gunnar Rosell och Torsten Petré (1962) Lilla Edet och avslöjade bland annat att Michael hade fått polisskydd samma kväll som programmet hade sänts då han i programmet öppet hade berättat om att han upplevde att han särbehandlades negativt i staden. Michaels arbetskamrater och flera kommuninvånare uttalade sig i tidningen och menade att Michael ”övervärderar tillmälen” och en finsk kollega till denne tillade även att ”vita blir uttittade då de uppenbarar sig på platser där deras utseenden inte tillhör vardagligheterna”.

En grupp pojkar sade till Rosell och Petré att ”här i Lilla Edet existerar inget rashat” och menade att Michael var ”överkänslig” och att han måste ha haft ”hallucinationer” då ingen i staden enligt dem hade kallat honom ”niggerdjävul” eller ”svarting” och en äldre kommuninvånare menade dessutom att tv nu hade ”skandaliserat” Lilla Edet. Detta kan ha varit första gången som en kommun och dess invånare upplevde sig som utpekad som en rasistisk plats i offentligheten på samma sätt som Södertälje, Sjöbo, Klippan och många andra platser och dessas invånare senare skulle uppleva att de blev.

 

I oktober 1964 sände Sveriges Radios och Bo Isakssons tv-samhällsprogram Fokus ett inslag som handlade om hur en svart invandrare upplevde Stockholm och Sverige. En vecka senare fick signaturen Svensk (1964) in en längre insändare i Aftonbladet som ifrågasatte om det överhuvudtaget gick att tala om ”rashets” och ”rashat” i ett svenskt sammanhang. Detta förhållningssätt har av Mai Palmberg benämnts som den nordiska koloniala mentaliteten medan Kristín Loftsdóttir och Lars Jensen talar om den nordiska exceptionalismen och Ylva Habel och andra om den svenska exceptionalismen (Aman 2018; Gondouin 2012; Habel 2012; Jansson 2018; Loftsdóttir & Jensen 2012; Palmberg 2009). Signaturen Svensk kan därmed sägas ha varit bland de första att medvetet uttrycka denna idé att Sverige och svenskarna har stått utanför den koloniala historien och därigenom kan denna insändare möjligen sägas ha varit ett tidigt spår av det som idag kallas den svenska exceptionalismen i sammanhang som rör frågor om ras och kolonialism.

 

I oktober 1968 recenserade Gunnar Helander (1968) Olle Snismarcks roman Stick hem till Afrika, som var den första ”boken om hur det känns att vara svart i Sverige”, och som handlade om en blandad svart pojke vars far var svart amerikan och mor vit svenska. Helander konstaterade att särskilt i Nordeuropa fanns det ett särskilt rastänkande som ställde sig skeptiskt till blandrelationer och särskilt när det gällde svarta män och vita kvinnor och han menade att det fanns ett ”massivt om än omedvetet rastänkande hos genomsnittssvensken” och att de som var emot rasfördomarna i själva verket var mycket få.

 

I oktober 1969 stod Raoul Nyberg (1969a, 1969b, 1969c) bakom en artikelserie i Aftonbladet i tre delar som hette ”Svensken, en rashatare?” och som sammantaget nog var de första mer djuplodande texterna som försökte förklara och förstå dåtidens svenska rasfördomar som ett arv från 1900-talets första hälft och den svenska rasforskningen och rasbiologin. Dessutom försökte Nyberg blicka framåt och förutspå vad som skulle hända om invandringen till Sverige fortsatte. Nyberg valde bland annat att tala med och intervjua ett 20-tal Stockholmare angående hur de såg på ”utlänningar”, blandäktenskap och svarta och icke-vita invandrare och han kunde konstatera att få hyste ett öppet ideologiskt hat men flertalet förhöll sig skeptiska och avvaktande och ”man tror att andra har fördomar” samtidigt som ”man förnekar dem” hos sig själv, konstaterade Nyberg (Nyberg 1969a).

 

 

 

6, Vad gäller utifrånperspektiv på Sverige och svenskarna

 

År 1953 publicerade den svarta amerikanen Charles M. Quick McEaddy, som hade kommit till Sverige redan 1948 som student, en artikel i Expressen som kan sägas ha inlett en egen genre av texter som bäst kan sammanfattas med ”så är det att vara svart i Sverige” eller ”så är det att vara icke-vit eller invandrare i Sverige”. Denna typ av texter skrev antingen svarta personer själva eller så byggde de på intervjuer med svarta personer och till att börja med handlade det nästan enbart om svarta amerikaner. Quick McEaddys artikel bar också rubriken ”Så är det att vara neger i Sverige” och bör ha varit den första texten som publicerades i svensk press som var skriven av en icke-vit invandrad person. Artikeln, som illustrerades med en porträttbild på skribenten, berättade bland annat följande om att vara svart och icke-vit i dåtidens Sverige och det går att anta att dessa erfarenheter om att bli utstirrad utspelade sig mellan 1948-53.

 

År 1956 deltog USA:s dåvarande ambassadör John M. Cabot i ett samtal med ”liberala studieförbundets lokalavdelning” i Sundbybergs stadshus som handlade om vad som hände i dåtidens USA. När ”negerfrågan” kom upp till diskussion frågade ambassadören hur ”Sundbybergs goda invånare” skulle reagera om ”zigenarna fick majoriteten i stadsfullmäktige och började styra och ställa som de ville?” samt undrade varför svenskarna inte upprördes mer över att ”20 miljoner människor mördats” i Kina jämfört med upprördheten rörande de svarta amerikanernas situation och ”därför att rasproblemet ännu inte är fullkomligt löst” (Tore 1956). Det retoriska greppet att kontra med att uppmärksamma ett svenskt ”rasproblem” skulle sedan ett flertal företrädare för andra länder ta till och detta bör ha varit första gången som det skedde.

 

I juni 1960 inledde den svarta amerikanen Walter Nichols, som redan 1957 hade gett sig till känna i offentligheten, en artikelserie i Expressen som handlade om att vara ”Färgad i Sverige”, och som bör ha varit den första artikelserien i sitt slag som byggde på att en icke-vit person själv fick redogöra för sitt liv i Sverige. I sammanlagt fem självbiografiska texter (Nichols 1960a, 1960b, 1960c, 1960d, 1960e) liksom i en uppföljande artikel två år senare, som publicerades i samband med det uppmärksammade tv-programmet Färgad i folkhem, som sändes i februari 1962, berättade Nichols ingående om sina erfarenheter av och interaktioner med vita svenskar sådana han hade upplevt dem under de tre år som han hade bott i landet.

 

Den tidigare nämnde Miguel Graca (1961) valde att själv gå ut i Expressen och berätta om sin belägenhet liksom om hur han och andra ”utlänningar” såg på ”de svenska flickorna” samt skrev ”jag blir alltid tillfrågad om jag känner mig diskriminerad i Sverige” och samtidigt svarade han ”nej svenska folket i stort sett, har inga rasfördomar”. Graca fick till slut stanna i Sverige och antagligen då hans fall blev så uppmärksammat i dåtidens media och intressant nog blev han kritiserad av en annan ”färgad” som under signaturen OBA i Solslätt (1961) möjligen var den första icke-vita personen att få in en insändare i en svensk dagstidning, vilket skedde i Aftonbladet i november 1961. ”Mr Graca vet att det förekommer rasdiskriminering i Sverige men han är rädd att erkänna det”, skrev OBA i Solslätt och tillade sedan följande och gav därmed uttryck för vad som kan ses som ett tidigt exempel på att börja betrakta sig själv som icke-vit i Sverige i ett längre perspektiv, det vill säga inte bara som en tillfällig besökande så kallad utlänning.

 

Den 12 februari 1962 sände dåvarande Sveriges Radio Karl-Axel Sjöbloms och Roland Hjeltes tv-dokumentär Färgad i folkhem, som var den första dokumentären som handlade om hur det var att vara icke-vit i dåtidens Sverige ur ett kollektivt perspektiv och i samband med det intervjuades ett flertal i huvudsak svarta invandrare från Nordamerika, Karibien och Afrika i flera tidningar (AW 1962; Bring 1962; Groske 1962; Rosell 1962). Den svarta amerikanen William P. Michael, som var en av dem som framträdde i filmen, berättade i Aftonbladet att han hade förväntat sig att möta ”idealstaten” och självaste ”demokratin” när han invandrade till Sverige, som han beskrev som ”landet utan fördomar och rashets”. Michael berättade vidare att han upplevde att ”vitt är svensk, duktig och tolerant” medan utlänningar, invandrare, minoriteter och svarta uppfattades vara dess motsats och att frågan om intimrelationer mellan svarta män och svenska kvinnor var något som de flesta i Sverige inte uppskattade och han vittnade själv om att hans vita svenska fästmö blev utstirrad på stan.

 

DN ägnade samma år en helsida åt ett längre reportage som byggde på intervjuer med flera svarta invandrare från både USA, Karibien och Afrika, som signaturen Bring (1962) hade förestått och där det dels framgick att de intervjuade menade att ”Sverige är det bästa landet i Europa att vara i för en färgad” samtidigt som ryktet om Sverige, som ett ”himmelrike på jorden” som var fritt från ”rasfördomar”, inte stämde helt. Bland annat berättade studenten Kefle Zerom från Etiopien att han hade ”märkt rasattityder” och till och med ”blivit stoppad på gatan och fått höra att han är underlägsen vita”. Då samtliga som intervjuades var svarta män förekom också flera referenser till hur vita svenskar i gemen såg på blandrelationer. Zerom hade hört andra etiopiska män berätta om att ”folk på gatan försökt gå emellan, och skilja dem från svenska flickor” medan Orlando Marville från Barbados, som var förlovad med en svenska, hade fått höra ”- du ska inte komma hit och göra våra barn prickiga”, det vill säga blandade. Slutligen var DN:s omfångsrika och ambitiösa reportage antagligen också det första som intog ett icke-vitt barnperspektiv och konkret handlade det på den tiden i första hand om svarta blandade barn med en vit svensk mor och en svart invandrad far.

 

I november 1962 avslöjade Aftonbladet att Frimurarhotellet i Bollnäs vägrade att ha romer som gäster och intervjuade bland annat Anton Bessik som berättade att han inte bott i ”zigenartält” sedan han var liten och att han var svensk medborgare och ”att bli nekad hotellrum för att man är zigenare är inget annat än ren rasförföljelse” (Rådström 1962b). Samma år fick en rom som kallade sig Inordnad (1962) in en insändare i Aftonbladet, som berättade om hur hen hade blivit vägrad att stiga in i en taxi i Stockholm av en chaufför som sade ”jag kör inte såna som du”. Signaturen Inordnads insändare kan möjligen ha varit den första som en svensk rom fick in i en svensk dagstidning.

 

I juni 1963 publicerade Sydsvenskan den antagligen mest omfångsrika och fullödiga texten som en svart invandrare själv skrev på 1960-talet, nämligen den svarta amerikanska journalisten William Caldwell (1963) som åtminstone tidningens rubriksättare presenterade som en ”svensk neger”. Caldwell hade ett år dessförinnan fått in en understreckare i Svenska Dagbladet som handlade om amerikanska Nation of Islam och tidigare under samma år även intervjuats av Arbetartidningen (Caldwell 1962; -m h 1963a). Slutligen nämnde Caldwell att även i Stockholm hade svarta och icke-vita invandrare alltmer börjat hälsa på varandra i det offentliga rummet i Stockholm liksom i Paris och London. Detta kan tolkas som ett av de allra första vittnesmålen om att en icke-vit svensk gemenskap och subjektivitet höll på att formeras redan under 1960-talet eller åtminstone ett embryo till en sådan (Hübinette 2019: 108-139).

 

Hösten 1963 uppmärksammade många tidningar att Katarina Taikons (1963) bok Zigenerska publicerades, som Dagens Nyheter (1963b) beskrev som ”första gången som en zigenare själv, uttalar sig i större sammanhang om zigenarproblemet”. Det vill säga detta var första gången som en representant för den romska minoritet skrev om denna minoritets situation i bokform i den svenska offentligheten såsom Johan Turi hade gjort med samerna i sin bok Muitalus sámiid birra (En berättelse om samerna) från 1910 och Hugo Valentin med judarna i sin bok Judarna i Sverige från 1919. I Zigenerska, som fick ett stort genomslag i dåtidens Sverige, beskrev Taikon explicit hur de svenska romerna, ”vårt eget rasproblem”, var utsatta för en institutionaliserad rasdiskriminering och hon pekade bland annat ut Ivar Lo-Johansson och anklagade denne för att ge uttryck för ett ”rastänkande” som var ”gångbart i Tyskland för 20 år sedan” i sin bok Zigenare från 1929 (Arb 1963; Dagens Nyheter 1963b; Eriksson 1963). Möjligen var detta första gången som en representant för en minoritet anklagade en känd person för att vara rasist.

Taikons bok ledde även till att det ”blivit fart på diskussionen om rasminoriteterna också här i Sverige” enligt Dagens Nyheter (1963c) och i november 1963 anordnades en diskussionskväll vid Stockholms universitet som avhandlade både samernas, romernas och judarnas situation. Ursprungligen var tanken att Katarina Taikon också skulle delta men hon fick förhinder och ersattes av sin man Björn Langhammer. Annars hade detta diskussionskväll kunnat bli det kanske första någonsin då de olika minoriteterna representerades av minoritetspersoner själva då samerna företräddes av skådespelaren Anna Maria Blind och judarna av sociologen Joachim Israel.

 

På 1960-talet var det mycket vanligt med offentliga och frekventa så kallade ”estraddebatter” eller ”debattkvällar” om ”rasfrågorna”, ”rasproblemen” och ”raskonflikterna”, som ibland även sändes i radio eller tv, och vars deltagare nästan alltid var kända politiker, forskare eller experter av olika slag såsom Olof Palme, Richard Sterner och Olof Lagercrantz. Framför allt var det nästan enbart majoritetssvenskar som deltog på evenemangen som bland annat ägde rum på universiteten, på teatrarna och i olika Folket hus samt i olika partiorganisationers, föreningars och folkrörelsers regi. I maj 1965 deltog dock barnmorskan Bertha Ngavirue i en sådan debatt som Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anordnade i Stockholm, som den kanske första icke-vita personen och invandraren att göra så på ett till synes jämlikt sätt i relation till de majoritetssvenska debattdeltagarna och Dagens Nyheters utsända Karl ”Sassa” Ahlenius (1965) skrev också att med sitt deltagande ”förde hon in en bit verklighet i den annars teoretisk-abstrakta diskussionen”.

 

År 1966 stod Dagens Nyheters Karl ”Sassa” Ahlenius (1966) bakom ett större reportage som försökte svara på frågan hur det stod till med svenskarnas rasfördomar genom att enbart intervjua icke-vita personer som bodde permanent i Sverige och som talade svenska som både första- och enda språk, vilket kring mitten av 1960-talet i praktiken innebar blandade barn och ungdomar som antingen hade en icke-vit mor eller far och en vit svensk mor eller far. Ahlenius reportage kan ha varit det första i sitt slag som medvetet försökte renodla informanterna till personer som helt och hållet hade en svensk bakgrund med svenska referensramar och svenska erfarenheter då nästan alla journalister och skribenter annars valde att intervjua ofta relativt nyanlända icke-vita och främst svarta invandrare vilka dessutom nästan alltid var män och sällan kunde tala svenska flytande.

 

I november 1966 framträdde den svarta amerikanen William Melson i Aftonbladet i samband med att tidningen hade skrivit om hur vita svenska kvinnor som fick barn med icke-vita och svarta män behandlades inklusive deras blandade barn (Frankl 1966). Melson, som hade bott i Sverige i tre år och som nyligen hade fått en son vid namn Harvey tillsammans med sin ”trolovade” en vit svensk kvinna, berättade för Aftonbladets Elisabeth Frankl att han ville träda fram och berätta om ”hur det är att vara pappa till ett färgat barn”. Detta kan ha varit första gången som det skedde, det vill säga att en icke-vit man som bodde i Sverige gick ut i media och berättade om hur det var att vara far och förälder till ett icke-vitt barn som i Melsons fall då var blandad. Melson lovade att han ”ska förbereda honom på vad folk kommer att säga” och han skulle bland annat säga till sin son Harvey att han skulle vara stolt över att han var ”brun” och att ”du är både vit och svart”. Melson hade valt att invandra till Sverige då han hade hört att ”Sverige inte hade några negerproblem” men han hade efter ankomsten hit enligt honom själv fått sin beskärda del av ”rashatare”:

 

Den första subsahariska afrikanen som fick en artikel publicerad i Sverige var antagligen Kwame Yeboah (1967) från Ghana, som 1967 i Metallarbetaren berättade om sina möten med Sverige och svenskarna efter att ha bott i landet under några år i sträck. Yeboah hade sedan 1965 publicerat flera fabler, sagor, dikter och noveller i bland annat Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Vi liksom även i Metallarbetaren men det var först i artikeln från 1967 som han berättade om att en del svenskar bemötte honom negativt (Staaf 41). Yeboah beskrev hur svenskar i gemen visserligen var djupt och entusiastiskt engagerade i att hjälpa fattiga länder i de så kallade ”u-länderna” men att de samtidigt bemötte ”utlänningar” och framför allt ”färgade” med både likgiltighet och ointresse och ibland också med spott och spe.

 

Samma månad publicerade William Melson (1968) en längre artikel i Dagens Nyheter som handlade om ”de färgade i Sverige” och som var tydligt skriven för att få majoritetssvenskarna att dels förstå att inte alla svarta och icke-vita upplevde Sverige likadant och dels vända på perspektivet och få majoritetssvenskarna att förstå att svarta och icke-vita också kunde studera och reflektera kring dem. Melson började med att konstatera att specifikt svarta hade gått från att ha setts som något exotiskt till något politiskt på grund av de dramatiska händelserna i världen och den hyperpolitiserade tidsanda som rådde vid 1960-talets slut.

Vidare menade Melson att få svenskar valde att interagera med svarta invandrare som han själv och att stereotyperna fortsatte att florera om dem bland annat på grund av många svenskars ointresse för att ha direkt kontakt dem på ett djupare plan. Melson var samtidigt antagligen den första svarta och icke-vita personen som anlade en medveten icke-vit blick på vita svenskar, vilket troligen berodde på att Melson var politiskt engagerad och därmed antagligen mer påläst än andra icke-vita invandrare.

 

År 1969 intervjuade Dagens Nyheters Birgitta Nyblom (1969) den svarta amerikanen Ray Jones III, som var den första amerikanska soldaten som hade valt att desertera till Sverige i januari 1967. Jones sökte i samband med intervjun återigen asyl i Sverige efter att ha avtjänat ett fyra månader långt fängelsestraff i Västtyskland då han hade valt att återvända till sitt förband som var förlagt där året dessförinnan för att ta sitt straff. Jones uppgav till Nyblom att han hade återvänt till Västtyskland under hot, blivit misshandlad i fängelset samt erbjudits 10 000 dollar för att skriva en bok ”om rasfördomarna i Sverige”. Det huvudsakliga syftet med boken var att chikanera och svartmåla Sverige i USA och särskilt bland svarta och icke-vita amerikaner, vilka allmänt odlade en positiv bild av Sverige och svenskarna. Redan i samband med att Jones återvände till Västtyskland året dessförinnan hade det amerikanska magasinet Time (1968) dessutom uppmärksammat att denne hade uppgivit att han hade mött rasfördomar i Sverige. ”The Swedes have a natural prejudice against black people”, skrev Time under en tid då de amerikanska desertörerna blev en bricka i den då pågående och eskalerande diplomatiska konflikten mellan Sverige och USA som härrörde från den svenska kritiken av USA:s krigföring i Vietnam och Sydostasien (Time 1968).

 

Den 4 april 1969 sändes tv-dokumentären Svensk rapsodi i svart med undertiteln En dokumentärfilm om hur svarta artister ser på sin situation i Sverige, som byggde på intervjuer med svarta amerikanska artister vilka hade det gemensamt att de någon gång hade besökt Sverige och i många fall turnerat i landet och inte bara en utan flera gånger. Bland deltagarna i programmet hittades bland andra Eartha Kitt, Josh White, Louis Armstrong, Clifford Fears, Duke Ellington, Josephine Baker och Harry Belafonte liksom den sydafrikanska artisten Miriam Makeba vilka alla i stort sett enbart hade gott att säga om Sverige och svenskarna (Fredlund 1969).

Filmen var i sig unik då den hade producerats av ”USA:s första färgade TV-producent” Jack Jordan, som hade fått i uppdrag av dåvarande Sveriges Radio att göra denna film som enligt Aftonbladets Hans Fredlund aldrig hade kunnat göras i USA. Dock verkar det som att Fredlund hade fel då den svarta amerikanska regissören William Greaves tv-dokumentär Still a Brother verkar ha producerats ett år tidigare än Jordans Svensk rapsodi i svart, som egentligen var en svensk produktion men med engelskt tal. Jordan hade under flera års tid besökt Sverige vid ett flertal tillfällen och han menade att svenskarna hade ”en vidare utblick och en större kontakt med omvärldens problem” än invånarna i de andra nordiska länderna (Fredlund 1969). Svenska Dagbladets Hanserik Hjertén (1969) varnade dock för att programmets deltagare riskerade att invagga tittarna i en falsk bild av Sverige och tysta ”de bittra rösterna från vanliga undanskuffade invandrare”. Hjertén menade till och med att Jordan lät svenskarna ”suga honung från färgade artisters läppar” i sin ris- och ros-recension av filmen.

 

I augusti 1969 utkom den svarta amerikanenen Victor Herbert Tyus (1969) debutroman Den stora klyvningen på Bonniers. Tyus roman ingick i förlagets unga författare-satsning och Tyus, som hade bott i Sverige i fem års tid och därför kunde skriva på svenska, blev därigenom både den första afrosvenska författaren och den första icke-vita författaren som gav ut ett eget litterärt verk på ett svenskt förlag.

Tyus roman utspelar sig i 1960-talets Göteborg och handlar om den svarta amerikanen Benjamin Adams som kallar sig själv ”färgad” och som är tillsammans med en vit svensk kvinna och Adams utsätts för både rasord och märkliga frågor och kommentarer och romanen kan därmed sägas vara en tidig skildring av svensk vardagsrasism. Tyus intervjuades i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och han beskrevs av tidningens reporter Karin (1969) som ”en ung neger i Göteborg” som hade skrivit den ”andra romanen” om ”utlänningarnas problem” även om det var oklart vilken den första romanen var. Enligt min definition av den icke-vita svenska litteraturen sådan jag har presenterat den i andra sammanhang var Tyus roman den första titeln i denna litteraturkategori bredvid Theodor Kallifatides debutbok Minnet i exil, som också den utkom på Bonniers samma år och det är mäjligt att GHT syftade på Kallifatides första bok (Hübinette 2019). Själv beskrev Tyus dock sin roman som en skildring av ”utländsk arbetskraft i Sverige”, det vill säga som en slags klasskildring, liksom som en kritik mot svenskarnas tendens att vilja hjälpa ”de mindre utvecklade” på ett förkvävande och passiviserande sätt som till slut riskerade att ta de sistnämndas frihet och aktörskap togs ifrån dem (Katrin 1969).

 

I mars 1970 intervjuade författaren Sun Axelsson (1970) en svart amerikansk man på Expressens kultursida som kan ha varit den första icke-vita invandraren som mer ingående beskrev vad som idag skulle kallas den svenska smygrasismen eller den svenska vardagsrasismen och i stort sett lämnade den mer öppna rasdiskrimineringen därhän. 1970-talet kom överhuvudtaget att bli det årtionde då den mer spektakulära rasdiskrimineringen på exempelvis hotell och restauranger fick ge vika för mer lågmälda men likaledes gripande vittnesmål om vardagsrasismen i det dåtida Sverige. Personen ifråga som Axelsson hade samtalat med och som hon kallade B uppgavs vara en svart amerikansk jazzmusiker som hade bott i Sverige sedan 1960-talets början. Sverige av 1960 var enligt B ett helt annat land än 1970 års Sverige. År 1960 stirrade svenskarna visserligen på honom men oftast på ett vänligt sett: ”Det hade till och med hänt att de önskat honom välkommen och sagt att han i Sverige skulle slippa rasförföljelser och hat.”.

 

I april samma år framträdde George Oduya-Nyabwa från Kenya i Aftonbladet, som hade skrivit en roman om ”svensk rasism”, Det kala rummet, som ingen hade velat ge ut (Eriksson 1970). Romanen hade därför omarbetats till en pjäs som skulle sättas upp under Södra Afrika-kampanjen vid Stockholms universitet då Sveriges Radio enligt författaren inte hade vågat köpa hans manus (Eriksson 1970). Uppsättningen av Oduya-Nyabwas pjäs, som bland annat räknade Anita Wall, Marianne Nordwall och Hans Wigren i ensemblen inklusive författaren själv, är därmed det andra exemplet på när ett inslag som handlade om den svenska situationen inkluderades i ett evenemang som handlade om rasism i den utomeuropeiska världen på samma sätt som att Dramatens utställning ”Svart-vit” från 1965 hade innehållit en utställningsmonter som behandlade ”rasproblem i Sverige”. Oduya-Nyabwas pjäs var också troligen den första pjäsen överhuvudtaget som en icke-vit person skrivit och den första som blivit uppsatt och han själv var dessutom kanske den första icke-vita skådespelaren som spelade i en pjäs på en svensk scen och på svenska.

 

I oktober 1970 fick journalisten och konstnären Obajimi Holloway (1970a), som 1953 hade berättat i pressen att han hade förhörts av polisen om hur han såg på kommunismen, in en insändare i Expressen som uppmärksammade att humor och skämt hade blivit ett sätt för vissa svenskar att uttrycka ”rasistiska tendenser” i en tid när det hade blivit allt mindre socialt accepterat att öppet yttra ”rashat”. Holloway menade att skämt på ytan kan tyckas vara ”aningslösa” men i grund och botten handlade det om ”rasistskämt”. Holloway var därmed antagligen den första icke-vita personen, som dessutom hade bott i Sverige under en lång tid vid det laget, som uppmärksammade och kritiserade det som idag skulle kallas den svenska rashumorn. Kort därefter beklagade sig Holloway (1970b) i kommunistiska Arbetartidningen att Expressen hade censurerat hans insändare, som handlade om det han kallade ”rasförolämpning” då han hade velat sätta ut namnet på den han syftade och som hade stått bakom skämtet men tidningens insändarredaktör hade tagit bort namnet.

 

I september 1971 ägde den första världskonferensen om internationell adoption rum i Milano i Italien och på plats fanns flera svenska delegater. En av de svenska representanterna var Adoptionscentrums Margareta Ingelstam som sade att “other countries show us their trust by sending brown, black and yellow children to pinkish parents” mot bakgrund av att Sverige allmänt ansågs vara det lämpligaste värdlandet i Väst vad gällde att ta emot icke-vita barn för adoption (Hoffmann 1971).

 

År 1973 rasade en debatt på Aftonbladets kultursidor som spillde över till insändarsidan och även till andra tidningar och som i efterhand kan sägas ha varit den första offentliga debatten mellan icke-vita och svarta invandrare som utspelade sig i offentligheten och i pressen (Adams 1973a, 1973b, 1973c; Annan 1973; Lee Grant 1973). Det handlade om Black Cultural Centre eller Svart kulturcentrum i Stockholm, som hade öppnats under året och som skulle fungera som en mötesplats för alla svarta invandrare i huvudstadsregionen oberoende av ursprungsland och det kan därmed sägas ha varit ett slags embryo till Sveriges första afrosvenska sammanslutning. Debatten initierades av den svarta amerikanen och före detta boxaren och vänsteraktivisten Sherman Adams, som var den som hade ropat ”house nigger” till USA:s ambassadör Jerome Holland, och som i samband med centrets öppnande anklagade en landsman för att vara CIA-agent.

 

Samma år publicerade den svarta amerikanska desertören Desmond Carragher (1973) en artikel i tidskriften Ny i Sverige, som Statens invandrarverk gav ut, där han berättade om sitt nya liv i Sverige. Carragher intervjuade även för ovanlighetens skull två svarta amerikanskor som hade valt att invandra till och bosätta sig i Sverige. En av dem, Tiny Vinson vars man för ovanlighetens skull också var svart amerikan, vittnade bland annat om att väktare ibland följde efter henne i affärerna som om hon skulle stjäla och snatta, vilket kan ha varit den första gången som rasism från väktares sida uppmärksammades i Sverige.

 

Två år senare skrev Svenskan om författaren Karl H. Bolays (1975) antologi Svenskarna och deras immigranter, som var den första svenskspråkiga antologin som hade en invandrad redaktör och vars bidrag var författade av invandrar- och minoritetsskribenter (Svenska Dagbladet 1975a). Bolays antologi var även startskottet för en lång rad antologier som därefter har givits ut med syftet att vilja berätta om hur det är att tillhöra en invandrar- och minoritetsgrupp i Sverige och redan tre år senare 1978 utkom exempelvis Hannu Ylitalos antologi Invandrare i arbete.

 

I juli 1975 orsakade den franska tidskriften Vision både stora och många rubriker i Sverige då dess redaktion med hjälp av ett flertal forskare och experter runtom i världen hade försökt att ranka Västeuropas länder utifrån en mängd variabler och faktorer och undersökningen beskrevs som något av ”de mänskliga rättigheternas olympiad”. Den rankning som förorsakade uppståndelse i Sverige var den som rörde ”rashat” då Vision hade kommit fram till att Sverige uppvisade det ”minsta rashatet” och mest ”frihet från rasfördomar” (Arbetet 1975; Göteborgs-Tidningen 1975; Svenska Dagbladet 1975b). Efter Sverige kom Danmark, Finland, Frankrike, Italien samt Storbritannien i rankningen och detta var då första gången som Sverige rankades som i praktiken ”världens minst rasistiska land”, som senare skulle omvandlas till ”världens mest antirasistiska land”, och ända sedan dess har Sverige mer eller mindre varit ohotad etta i denna typ av jämförelser.

 

Två år senare stod Reine Feldt (1977b) bakom ett reportage om de svarta invandrarna i Göteborg, som fortfarande bestod av mestadels män att döma av dem som intervjuades och som två år tidigare hade bildat organisationen United Black People Organization (UBPO). En av dem som intervjuades, Amin El Mardi från Sudan, sade att ”rasismen i Sverige är värre än någon annanstans” då svenskarna inte var medvetna om att de var rasister och inte trodde att de ens hade några fördomar överhuvudtaget och antagligen också då den svenska rasismen var mindre explicit och mer dold, som så många andra invandrare menade på 70-talet.

El Mardi varnade för att ”det finns ett växande Sydafrika i Sverige” samt berättade att han dessutom var utsatt för religiös diskriminering som muslim, vilket kan ha varit bland de första gångerna som en muslimsk invandrare explicit talade om religiös diskriminering, som idag skulle benämnas som islamofobi eller antimuslimsk rasism. Slutligen stack El Mardi också ut genom att ta upp frågan om invandrarnas barn och deras framtid, det vill säga den så kallade andra generationen, vilket inte var så vanligt att göra på den tiden.

 

I november 1977 avslutade Sherman Adams (1977a, 1977b) året med två artiklar på Aftonbladets kultursida, som var författade som ett enda långt brev till USA:s FN-ambassadör Andrew Young, som hade anklagat svenskarna för att vara rasister och varav den sista delen bar rubriken ”Rasismen i Sverige”. Adams (1977a) ville i den första delen av ”brevet” försvara Sverige mot just amerikanska anklagelser om att Sverige var ett rasistiskt samhälle, då han menade att ingen amerikan hade någon som helst legitimitet eller rätt att göra det och de svenska raggare som hade stått bakom raskravallerna menade han var amerikaniserade och därmed offer för ”amerikansk kulturimperialism” som också innefattade en från USA importerad rasism.

Vad beträffar varifrån de svenska rasfördomarna härrörde utöver att de var importerade från USA menade Adams att det också handlade om att generationer av svenskar hade växt upp sedan barnsben med rasstereotyper. Troligen var Adams också den första som tog upp n-bollsbeteckningen i detta sammanhang, som verkar ha uppstått i Sverige först just under efterkrigstiden i recept- och kokböcker och som beteckning på kaféer och konditorier:

 

Några år senare skulle symptomatiskt nog även den första stora studien genomföras som inte bara undersökte attityderna bland majoritetsbefolkningen utan även intervjuade invandrarna själva om hur de såg på Sverige och svenskarna i form av Diskrimineringsutredningens (1982) rapport Invandrarna i svenskarnas ögon, som publicerades 1982. Samma år ägde den första offentliga demonstrationen rum som kallade sig en antirasistisk demonstration och som riktade sig mot specifikt svensk rasism och organiserades av invandrare själva.