Category: rasord

DN:s ledarsida fortsätter att peka ut postkoloniala forskare som PK-censurivrare och illvilliga mobbare

DN:s ledarsida fortsätter att i det närmaste masspublicera ledarstick, ledarkrönikor och ledarkolumner som pekar ut postkoloniala och antirasistiska forskare vid universiteten som varande hysteriska PK-censurivrare:
 
 
Idag skriver Nathan Shachar om hur löjlig och larvig kritiken mot de svenska rasorden är samtidigt som han drar en anti-PK-lans för både N-ordet och Z-ordet. Shachar (som tidigare även har lyft fram den högerradikale Åke Wedin, se https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/07/26/dn-nathan-shachar-ake-wedin) menar helt enkelt att de som ägnar sig åt att kritisera rasorden inte drivs av en vilja att ”synliggöra” eller ”inkludera” utan bara är ute efter att illvilligt hetsa och hota och göra andra människor illa genom att stöta ut dem och stämpla dem och skam- och skuldbelägga dem.
 
”Komikern Jerry Seinfeld meddelade för några år sedan att han slutar uppträda vid universitet. Humor har blivit farligt för den som skojar med folkslag, kön och fördomar. Universiteten var i början skyddade av kyrkan. När de omsider erbjöd en alternativ världsförklaring kolliderade de med kyrkan. Men i dag är det inte kyrkan som är trångsynthetens och renlärighetens högborg, utan universiteten. I protestantiska länder är universiteten farliga platser för det fria ordet.
 
(…)
 
Det ständigt skiftande galleriet av tillåtna och otillåtna termer är inte till för att ”synliggöra” eller ”inkludera”, utan för att lägga ut minfält och gillra bakhåll. Ivar Arosenius målning ”Ett heligt krig” säger mer än tusen ord om vår patologiska korrekthet. En liten vettskrämd djävul hukar sig för den gudfruktiga hopens förbannelser. De slungar Biblar mot den utstötte och är nära att spricka av rättfärdighet. Men det är ingen moral utan råa flockinstinkter som kommer till uttryck i tumultet.”

Jan Guillou vill bli ihågkommen som antirasist och antifascist som står upp för afrosvenskar och andra minoriteter och som tar strid mot SD och extremhögern

En av gårdagens mest delade (och därmed troligen också mest lästa artiklar – åtminstone i den svenskspråkiga världen) handlade om den ständigt pågående och aldrig avslutade debatten om det svenska n-ordet och i förlängningen om hur alla vi som lever just nu efter nedmonteringen av de västerländska kolonialimperierna och efter avskaffandet av rasforskningen och rastänkandet i kölvattnet efter det s k 68-upproret på 1960- och 70-talen idag ska förhålla oss till det svenska, europeiska och västerländska kolonialt genomsyrade och rasimpregnerade kulturarvet (d v s från och med 1700-talets andra hälft och fram tills 1950- och 60-talen var det få svenskar, européer och västerlänningar som inte tänkte i kolonier och i raser) och där följande nyckelmening förekommer:
 
 
”Att inte se komplikationen med att ”tvätta” vår historia är att göra det lätt för sig.”
 
Det som åtminstone fascinerar mig är dels alla dessa nya ”repriser” och ”omtag” som görs i debatten om det svenska n-ordet (d v s sällan eller aldrig framförs några nya argument, analyser och hypoteser och fortfarande så är debatten i hög grad tondöv och monologliknande då den i mångt och mycket utspelar sig bland infödda majoritetssvenskar vilka står på två olika sidor och ”skriker” åt varandra) och dels att ”the good guy” i debatten enligt många antirasister och antifascister, d v s Jan Guillou, nu ”på äldre dar” uppenbarligen vill framstå och bli ihågkommen som både en antirasist (så att alla antirasister och minoriteter ska glömma bort att han under flera decennier har förfäktat och torgfört rätt så hårda attityder och åsikter om olika minoriteter – se https://tobiashubinette.wordpress.com/2015/02/23/jan-guillou) och en antifascist (så att alla antifascister och antinazister ska glömma bort att han gick i god för att SD ”inte är så farliga” på samma sätt som han gjorde med naziskinsen på 1990-talet som inte heller ”var så farliga” inför SD:s framgångsrika valkampanj 2010 som ledde till att SD kom in i riksdagen för första gången – d v s vissa menar att Guillous skriverier och reportage om SD inför 2010 års val faktiskt bidrog till att SD fick sitt parlamentariska genombrott då Aftonbladet åtminstone 2010 var Sveriges mest lästa tidning och då Guillou bredvid ironiskt nog Josefsson är en av landets mest populära personer).
 
Därtill och slutligen har Guillou ägnat sig åt att just tvätta både sin egen individuella, sin egen familjs och släkts OCH den svenska övre medelklassens och överklassens historia i sin senaste romansvit där han beskriver sin egen högerextrema överklassfamiljs historia och hur de ”inte visste någonting” om de europeiska judarnas öde innan 1945 (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/08/31/jan-guillou-extremhogern-vanstern och https://tobiashubinette.wordpress.com/2014/09/04/jan-guillou-revisionism).
 
Samtidigt är det naturligtvis bra att Guillou nu står upp för afrosvenskar och minoriteter och tar strid mot SD och extremhögern men det klingar också en aning falskt mot bakgrund av Guillous rätt så ökända antecedentia i sammanhanget, d v s ett åtminstone tidigare rätt så stort illa dolt förakt för minoriteter och en åtminstone tidigare rätt så stor förståelse för SD liksom en åtminstone tidigare rätt så stor böjelse för historierevisionism och tvättande av historien.

Om svenska språkets alla rasord

Fascinerande att konstatera, nu när Svenska Akademiens ordbok finns digitalt på nätet, att kanske inget annat s k kulturspråk och fr a kanske inget annat imperiespråk (i praktiken de västerländska och ju enbart indo-europeiska språken, och fr a de stora världs- och imperiespråken engelska, franska, tyska, ryska, spanska, portugisiska och italienska) kunde ståta med så många ord, glosor, termer och begrepp som handlade om ras som just det svenska språket kunde mellan ca 1830-1960 förutom det tyska språket mellan 1933-45 att döma av motsvarande antal uppslagsord som innehåller ordstammen ras i exempelvis Encyklopedia Britannica, Oxford English Dictionary, Larousse och Duden under samma tidsperiod.
 
 
Hur många svensktalande har idag hört talas om (och än mindre, hur många använder egentligen) ord som rasansikte, rasbroder (och rassyster), rasförvant, raslynne och rassjäl som svenska författare, skribenter, journalister, forskare, sångare, musiker o s v kunde använda utan att blinka mellan ca 1830-1960 (d v s då lät de ungefär alla som dagens svenska nazister)? Det myckna antalet glosor innehållande ordstammen ras ska då kontrasteras mot den senaste (14:e) upplagan av Svenska Akademiens ordlista från 2015 där det explicit förordas och rekommenderas att ”ordet ras bör användas med försiktighet som beteckning på mänskliga grupper”, d v s enorma vattenmassor har helt enkelt flutit under (de svenska) broarna mellan 1956 och 2015 vad gäller den svenska språkgemenskapens syn på ras och sedan 2000-talet har rasbegreppet dessutom systematiskt och medvetet utrangerats och tagits bort från all juridisk och offentlig textproduktion.

Astrid Lindgren (och Pippi) masspred tjingtjongandet och dra-i-ögonen-gesten

Påminner som alltid (för femtielfte gången) om att scenen där Pippi berättar om och lär Tommy och Annika hur kineser och asiater ser ut och låter, och drar i ögonen så att de blir smala och flera gånger upprepar ”tjing tjong pling plong” fortfarande kvarstår både i böckerna och i tv-serien:

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/sa-overvann-astrid-lindgren-det-rasistiska-tankegodset

Påminner dessutom gärna (för femtielfte gången) om att Lindgren högst sannolikt ”masspred” och masspopulariserade den rasstereotypa och onomatopoetiska interjektionen ”tjing tjong” i nutidssvenskan och till alla svensktalande och möjligen också dra-i-ögonen-så-att-de-blir-smala-gesten, vilket har resulterat i en mängd samtidskulturella intertextuella och intermediala ”bisarrerier” och ”excentriskheter”:

Företag, butiker och märken som i klassisk hommageanda har hetat eller heter ”tjing tjong” eller ”tjing tjong pling plong”, otaliga sånger, historier, sketcher, stå upp-komedinummer, teater- och filmrepliker o s v o s v o s v som använder sig av interjektionen samt inte minst alla svensktalande som genom åren har använt sig av och fortfarande använder sig av både uttrycket och gesten i oftast nedsättande sammanhang, gärna närmast neurologiskt-reflexmässigt när de ser en fysisk-kroppslig asiatisk person passera förbi i det offentliga rummet, eller bara som en hälsningsfras svensktalande emellan – ”tjing tjong pling plong!”.

Tyvärr har detta vardagliga ”tjingtjongande” i det närmaste spritt sig som en löpeld på sistone till många av landets invånare som inte har svenska som förstaspråk och som ofta har utomeuropeisk bakgrund och härrör från miljonprogramsområdena, där det tyvärr ”tjingtjongas” som aldrig förr numera samtidigt som alltför många majoritetssvenskar fortsätter att ”tjingtjonga” även om många av de sistnämnda nog numera uppfattar dra-i-ögonen-gesten som smått ”old school” och en aning gammaldags.

Fotnot: Uttrycket ”tjing tjong” tillhör samma rasordklass som andra rasifiera(n)de onomatopoetiska interjektioner såsom ”yalla yalla”, ”bongo bongo”, ”bunga bunga”, ”unga bunga”, ”firti pozent”, ”chip chop”, ”hugga chaka”, ”chop chop”, ”ugga bugga” eller ”ugh ugh” vilka alla syftar på specifika raskategorier och minoritetsgrupper, och vilka i många fall också kan ”illustreras” med kroppen genom att rent rasperformativt iscensättas med hjälp av vissa kroppsrörelser, ansiktsuttryck och gester.

Kulturhusets konstchef Marianne Lindberg De Geer försvarar konstnären Makode Linde och det fortsatta bruket av svenska rasord och svenska rasstereotyper

Marianne Lindberg De Geer, konstchef för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, beklagar sig i P1 Morgon över att det inte går att använda de klassiska svenska rasorden längre, ej heller de klassiska svenska visuella rasstereotyperna, utan att numera bli kritiserad av representanter för de minoriteter som åsyftas. Lindberg De Geer försvarar framför allt konstnären Makode Lindes rätt att få använda det svenska N-ordet med anledning av dennes aktuella retrospektiva utställning på Kulturhuset liksom konstnären Lars Vilks som Lindberg De Geer menar är misstolkad (för några år sedan visade Kulturhuset f ö en omdiskuterad utställning med den framlidne 68-ikonen Lars Hillersberg, känd för sina antisemitiska rasstereotyper):

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=6338377

Lindberg De Geer oroar sig vidare för att den kränkning som de olika minoriteterna åberopar numera får gå före yttrandefriheten och den konstnärliga friheten och tillägger att Makode Linde talar explicit om sig själv som en N (dessutom tydligen gärna i tredje person) och har uttryckt något i stil med att ”trodde ni att N nöjde sig, nu vill N tillbaka in i debatten och rota runt” (eller så satte Lindberg De Geer bara ord på sina egna tankar och lade s a s orden i Lindes mun). Lindberg De Geer tillägger slutligen att ängsligheten för minoriteterna idag är så utbredd i landet att en nästan måste gå tillbaka till 1950-talet för att få uppleva något ”reaktionärt” frigjort och beklagar gång på gång att olika rasord och olika rasstereotyper har tagits bort på senare år efter kritik från representanter för olika minoriteter.

Sannolikt är det nog så att Lindberg De Geer ger uttryck för åsikter och känslor (väl sammanfattade i P1 Morgon-citatet ”vi får nästan inte säga någonting längre”) som många delar idag inom kulturlivet och humaniora-Sverige vad gäller att representanter från olika minoriteter alltmer anses ”hota” och ”censurera” konst- och kulturvärlden.

Själv tillhör jag dem som har kritiserat Makode Linde och hans konst samtidigt som jag är väl medveten om att det råder delade meningar om Linde särskilt bland landets afrosvenskar och antirasister (kanske inte minst då Linde trots allt är en av landets få afrosvenska konstnärer: för några år sedan deltog jag exempelvis i en debatt med bl a Oivvio Polite, Ylva Habel, Nathan Hammelberg och Jacob Kimvall, som handlade om Linde och hans konst, och jag var då den ende som tydligt kritiserade denne) samt att han hyllas som landets ledande antirasistiska konstnär av den svenska konst- och kulturvärlden och inte minst är en älskad ikon inom den svenska hbtq-världen:

http://dialektiketechne.blogspot.se/2012/09/makode-lindes-konst-forstarker-vit.html

Hovrätt godkänner inte användandet av rasord som hets mot folkgrupp

Hovrätten för Västra Sverige mildrar domen mot en man som högljutt uttalade rasord (”tjing tjong”, ”guling” och säkert också ytterligare andra rasord riktade till de båda afrosvenska männen som en utan problem kan föreställa sig vilka de var) riktade mot en asiatisk kvinna och två afrosvenska män på en buss i Göteborg. Tingsrätten hade dömt mannen för hets mot folkgrupp med motiveringen att mannens ringaktande uttalanden hade fällts på allmän plats och därmed spritts till många människor, men hovrätten tar nu tillbaka denna rubricering och mildrar därmed straffet till ofredande med motiveringen att ”Straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp tar dock sikte på angrepp som riktas mot kollektivt bestämda grupper och kollektiv av sådana grupper, medan enskilda identifierbara individer inte skyddas av bestämmelsen. Eftersom X (den tilltalade) med sina uttalanden riktat sig direkt mot MÄ (målsäganden) och de två männen, kan han därmed inte dömas för hets mot folkgrupp.”

http://www.dagensjuridik.se/2015/06/hovratten-javla-ching-chong-och-javla-guling-inte-hets-mot-folkgrupp

Med andra ord ser hovrätten på händelsen som att endast kvinnan och de båda männen i fråga ofredades i egenskap av enskilda individer, d v s ej att det handlade om svenska asiater och afrosvenskar som grupper. Snacka om att hyperindividualisera händelsen i fråga (och vilket ju passar väl in i vår genomnyliberaliserade tid) och att vägra se att sådana rasord och det rastänkande som ligger bakom dem naturligtvis inte bara handlar om enskilda specifika individer utan mot just att uttrycka förakt för kollektiv och grupper: Vilka ”random”asiater och ”random”-afrosvenskar som helst hade helt enkelt kunnat råka ut för denne mans verbala attacker.

N-ordet igen

N-ordet tas bort ur en svensk obligatorisk kurslitteraturbok för alla litteraturvetare i landet, och som nyligen tryckts om – det används bl a om Martin Luther King. Det finns tyvärr gott om svensk kurslitteratur (=skriven av svenska forskare, utgiven av svenska förlag) som både använder rasord och reproducerar rasstereotyper av olika slag, särskilt inom humaniora. Att generationer/årskullar av littvet-studenter, lärare och forskare inte har reagerat förrän nu, bokens första upplaga trycktes 1990, säger åtskilligt om svensk humaniora: svensk humaniora må vara militant antifascistisk och antirasistisk överlag förutom att den är radikalt vänster, men samtidigt är den i huvudsak ett vitt reservat: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5849616