Category: rasord

Om svenska språkets alla rasord

Fascinerande att konstatera, nu när Svenska Akademiens ordbok finns digitalt på nätet, att kanske inget annat s k kulturspråk och fr a kanske inget annat imperiespråk (i praktiken de västerländska och ju enbart indo-europeiska språken, och fr a de stora världs- och imperiespråken engelska, franska, tyska, ryska, spanska, portugisiska och italienska) kunde ståta med så många ord, glosor, termer och begrepp som handlade om ras som just det svenska språket kunde mellan ca 1830-1960 förutom det tyska språket mellan 1933-45 att döma av motsvarande antal uppslagsord som innehåller ordstammen ras i exempelvis Encyklopedia Britannica, Oxford English Dictionary, Larousse och Duden under samma tidsperiod.
 
 
Hur många svensktalande har idag hört talas om (och än mindre, hur många använder egentligen) ord som rasansikte, rasbroder (och rassyster), rasförvant, raslynne och rassjäl som svenska författare, skribenter, journalister, forskare, sångare, musiker o s v kunde använda utan att blinka mellan ca 1830-1960 (d v s då lät de ungefär alla som dagens svenska nazister)? Det myckna antalet glosor innehållande ordstammen ras ska då kontrasteras mot den senaste (14:e) upplagan av Svenska Akademiens ordlista från 2015 där det explicit förordas och rekommenderas att ”ordet ras bör användas med försiktighet som beteckning på mänskliga grupper”, d v s enorma vattenmassor har helt enkelt flutit under (de svenska) broarna mellan 1956 och 2015 vad gäller den svenska språkgemenskapens syn på ras och sedan 2000-talet har rasbegreppet dessutom systematiskt och medvetet utrangerats och tagits bort från all juridisk och offentlig textproduktion.

Astrid Lindgren (och Pippi) masspred tjingtjongandet och dra-i-ögonen-gesten

Påminner som alltid (för femtielfte gången) om att scenen där Pippi berättar om och lär Tommy och Annika hur kineser och asiater ser ut och låter, och drar i ögonen så att de blir smala och flera gånger upprepar ”tjing tjong pling plong” fortfarande kvarstår både i böckerna och i tv-serien:

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/sa-overvann-astrid-lindgren-det-rasistiska-tankegodset

Påminner dessutom gärna (för femtielfte gången) om att Lindgren högst sannolikt ”masspred” och masspopulariserade den rasstereotypa och onomatopoetiska interjektionen ”tjing tjong” i nutidssvenskan och till alla svensktalande och möjligen också dra-i-ögonen-så-att-de-blir-smala-gesten, vilket har resulterat i en mängd samtidskulturella intertextuella och intermediala ”bisarrerier” och ”excentriskheter”:

Företag, butiker och märken som i klassisk hommageanda har hetat eller heter ”tjing tjong” eller ”tjing tjong pling plong”, otaliga sånger, historier, sketcher, stå upp-komedinummer, teater- och filmrepliker o s v o s v o s v som använder sig av interjektionen samt inte minst alla svensktalande som genom åren har använt sig av och fortfarande använder sig av både uttrycket och gesten i oftast nedsättande sammanhang, gärna närmast neurologiskt-reflexmässigt när de ser en fysisk-kroppslig asiatisk person passera förbi i det offentliga rummet, eller bara som en hälsningsfras svensktalande emellan – ”tjing tjong pling plong!”.

Tyvärr har detta vardagliga ”tjingtjongande” i det närmaste spritt sig som en löpeld på sistone till många av landets invånare som inte har svenska som förstaspråk och som ofta har utomeuropeisk bakgrund och härrör från miljonprogramsområdena, där det tyvärr ”tjingtjongas” som aldrig förr numera samtidigt som alltför många majoritetssvenskar fortsätter att ”tjingtjonga” även om många av de sistnämnda nog numera uppfattar dra-i-ögonen-gesten som smått ”old school” och en aning gammaldags.

Fotnot: Uttrycket ”tjing tjong” tillhör samma rasordklass som andra rasifiera(n)de onomatopoetiska interjektioner såsom ”yalla yalla”, ”bongo bongo”, ”bunga bunga”, ”unga bunga”, ”firti pozent”, ”chip chop”, ”hugga chaka”, ”chop chop”, ”ugga bugga” eller ”ugh ugh” vilka alla syftar på specifika raskategorier och minoritetsgrupper, och vilka i många fall också kan ”illustreras” med kroppen genom att rent rasperformativt iscensättas med hjälp av vissa kroppsrörelser, ansiktsuttryck och gester.

Kulturhusets konstchef Marianne Lindberg De Geer försvarar konstnären Makode Linde och det fortsatta bruket av svenska rasord och svenska rasstereotyper

Marianne Lindberg De Geer, konstchef för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, beklagar sig i P1 Morgon över att det inte går att använda de klassiska svenska rasorden längre, ej heller de klassiska svenska visuella rasstereotyperna, utan att numera bli kritiserad av representanter för de minoriteter som åsyftas. Lindberg De Geer försvarar framför allt konstnären Makode Lindes rätt att få använda det svenska N-ordet med anledning av dennes aktuella retrospektiva utställning på Kulturhuset liksom konstnären Lars Vilks som Lindberg De Geer menar är misstolkad (för några år sedan visade Kulturhuset f ö en omdiskuterad utställning med den framlidne 68-ikonen Lars Hillersberg, känd för sina antisemitiska rasstereotyper):

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=6338377

Lindberg De Geer oroar sig vidare för att den kränkning som de olika minoriteterna åberopar numera får gå före yttrandefriheten och den konstnärliga friheten och tillägger att Makode Linde talar explicit om sig själv som en N (dessutom tydligen gärna i tredje person) och har uttryckt något i stil med att ”trodde ni att N nöjde sig, nu vill N tillbaka in i debatten och rota runt” (eller så satte Lindberg De Geer bara ord på sina egna tankar och lade s a s orden i Lindes mun). Lindberg De Geer tillägger slutligen att ängsligheten för minoriteterna idag är så utbredd i landet att en nästan måste gå tillbaka till 1950-talet för att få uppleva något ”reaktionärt” frigjort och beklagar gång på gång att olika rasord och olika rasstereotyper har tagits bort på senare år efter kritik från representanter för olika minoriteter.

Sannolikt är det nog så att Lindberg De Geer ger uttryck för åsikter och känslor (väl sammanfattade i P1 Morgon-citatet ”vi får nästan inte säga någonting längre”) som många delar idag inom kulturlivet och humaniora-Sverige vad gäller att representanter från olika minoriteter alltmer anses ”hota” och ”censurera” konst- och kulturvärlden.

Själv tillhör jag dem som har kritiserat Makode Linde och hans konst samtidigt som jag är väl medveten om att det råder delade meningar om Linde särskilt bland landets afrosvenskar och antirasister (kanske inte minst då Linde trots allt är en av landets få afrosvenska konstnärer: för några år sedan deltog jag exempelvis i en debatt med bl a Oivvio Polite, Ylva Habel, Nathan Hammelberg och Jacob Kimvall, som handlade om Linde och hans konst, och jag var då den ende som tydligt kritiserade denne) samt att han hyllas som landets ledande antirasistiska konstnär av den svenska konst- och kulturvärlden och inte minst är en älskad ikon inom den svenska hbtq-världen:

http://dialektiketechne.blogspot.se/2012/09/makode-lindes-konst-forstarker-vit.html

Hovrätt godkänner inte användandet av rasord som hets mot folkgrupp

Hovrätten för Västra Sverige mildrar domen mot en man som högljutt uttalade rasord (”tjing tjong”, ”guling” och säkert också ytterligare andra rasord riktade till de båda afrosvenska männen som en utan problem kan föreställa sig vilka de var) riktade mot en asiatisk kvinna och två afrosvenska män på en buss i Göteborg. Tingsrätten hade dömt mannen för hets mot folkgrupp med motiveringen att mannens ringaktande uttalanden hade fällts på allmän plats och därmed spritts till många människor, men hovrätten tar nu tillbaka denna rubricering och mildrar därmed straffet till ofredande med motiveringen att ”Straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp tar dock sikte på angrepp som riktas mot kollektivt bestämda grupper och kollektiv av sådana grupper, medan enskilda identifierbara individer inte skyddas av bestämmelsen. Eftersom X (den tilltalade) med sina uttalanden riktat sig direkt mot MÄ (målsäganden) och de två männen, kan han därmed inte dömas för hets mot folkgrupp.”

http://www.dagensjuridik.se/2015/06/hovratten-javla-ching-chong-och-javla-guling-inte-hets-mot-folkgrupp

Med andra ord ser hovrätten på händelsen som att endast kvinnan och de båda männen i fråga ofredades i egenskap av enskilda individer, d v s ej att det handlade om svenska asiater och afrosvenskar som grupper. Snacka om att hyperindividualisera händelsen i fråga (och vilket ju passar väl in i vår genomnyliberaliserade tid) och att vägra se att sådana rasord och det rastänkande som ligger bakom dem naturligtvis inte bara handlar om enskilda specifika individer utan mot just att uttrycka förakt för kollektiv och grupper: Vilka ”random”asiater och ”random”-afrosvenskar som helst hade helt enkelt kunnat råka ut för denne mans verbala attacker.

N-ordet igen

N-ordet tas bort ur en svensk obligatorisk kurslitteraturbok för alla litteraturvetare i landet, och som nyligen tryckts om – det används bl a om Martin Luther King. Det finns tyvärr gott om svensk kurslitteratur (=skriven av svenska forskare, utgiven av svenska förlag) som både använder rasord och reproducerar rasstereotyper av olika slag, särskilt inom humaniora. Att generationer/årskullar av littvet-studenter, lärare och forskare inte har reagerat förrän nu, bokens första upplaga trycktes 1990, säger åtskilligt om svensk humaniora: svensk humaniora må vara militant antifascistisk och antirasistisk överlag förutom att den är radikalt vänster, men samtidigt är den i huvudsak ett vitt reservat: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5849616

Svenska rasord

Apropå svenska rasord och oförmågan att förstå att icke-vita också är svenskar – det skadar inte att här citera ur ett uttalande från Polisförbundet från 2010 som kom till efter flera medieavslöjanden om att det svenska n-ordet i olika versioner (”blå-N”, ”N N-sson”, ”Oscar N” o s v) använts av poliser i tjänst och i text i internt utbildningsmaterial, och där det stod att poliserna riskerar att utsättas för en ”värdegrundspanik” vilket kan resultera i en ”skräckstämning” inom kåren (d v s ett närmast övertydligt exempel på vit psykos från det offentliga Sveriges sida): ”En ytterst allvarlig värdegrundsfråga är den om hur vi skall förhålla oss till varandra. Det vi kan konstatera i dagsläget är att vi väljer att prata förbi varandra i dessa frågor. Det är viktigt att ta upp synpunkter i det forum man befinner sig i. Det vi annars är på väg in i är livet man levde i gamla Östeuropa. (…) Ett angiverisystem dödar all diskussion och begränsar yttrandefriheten. En öppen diskussion i värdegrundsfrågor är vital. Vad håller vi på med? (…) Vad håller vi på med?”. För en analys av svenska rasord – se http://bibl.sh.se/publikationer_new/vara_publikationer/Den_interkulturella_blicken_i_pedagogik/diva2_534554.aspx (kapitlet ”Ord som sårar”).