Kategori: rasist

Några hypoteser kring varför det svenska r-ordet i form av termen rasism just nu verkar vara på utgående inom den svensktalande gemenskapen

Det börjat bli alltmer uppenbart att inte bara glosan ras i sig utan även termen rasism har kommit att i det närmaste tabuiseras och stigmatiseras på sistone inom den svensktalande gemenskapen liksom ordsammansättningar som rasist och rasistisk/t.
 
förekomst av termen rasism i svenska papperstidningar:
2014: 20 019
2015: 15 636
2016: 13 551
o s v
2019: 9789
2020: ca 6000?
 
Under 2010-talets början och mitt rasade ett flertal debatter som implicit eller explicit handlade om ras och rasism men fr a efter det s k flyktingkrisåret 2015 och än mer efter att SD blev ett av Sveriges största partier har det blivit allt ovanligare att se och höra uttryck som rasism, rasist och rasistisk/t och att SD-sfären i bred mening sprider denna text just nu i sociala medier, som mer eller mindre härrör från Nationalencyklopedin och de två ”founding fathers”-invandringsforskningsforskarna Charles Westin och Anders Lange, är därför både symboliskt och symptomatiskt.
84984848_10157157057715847_3470891298146222080_o.jpg
 
Här är då mina hypoteser kring varför det svenska r-ordet i alla dess former och versioner har kommit att bli allt mindre vanligt förekommande på svenska på sistone:
 
1, Den oerhört kraftiga tabuiseringen av grundordet ras, som då är starkare i svenska språket än i något annat språk på jorden p g a den hegemoniska svenska färgblinda antirasismen, har gjort att alla ordsammansättningar som innehåller just ordstammen ras- med tiden har kommit att uppsattas som kontroversiella och känsliga.
2, Invandringsforskningsforskarna Charles Westins och Anders Langes oerhört smala definition av rasism/rasist/rasistisk/t, som då är den som gäller i Nationalencyklopedin, har fått ett enormt genomslag inom just den svensktalande gemenskapen vilket innebär att knappt ens de svenska nazisterna numera kan benämnas som rasister efter den s k etnopluralistiska och identitära vändningen inom extremhögern i bred mening.
3, De svenska antirasisterna genomsyras av en oerhört stark för att inte säga hyperradikal och supermilitant anti-ras-hållning vilket också har gjort att uttryck som rasism, rasist och rasistisk/t har kommit att uppfattas som starka och laddade och kanske även med tiden som ”obehagliga”.
4, Det faktum att SD sedan millennieskiftet har mångdubblat sig mätt i antal röster och sympatisörer i valen och i opinionsmätningarna har gjort att SD alltmer inte längre kopplas samman med frågor som rör rasism. Dessutom värjer sig SD numera ”med näbbar och klor” från att just sammanknippas med frågor som rör rasism.
5, Kritiken mot minoriteters s k identitetspolitik som idag kommer från både vänstern och högern och som dessutom blir allt kraftfullare har gjort att det har växt fram en slags attityd som säger att den/dem som brukar termen rasism och kallar någon för rasist eller något för rasistisk/t just ger uttryck för s k identitetspolitik.
 
Dessa fem huvudhypoteser förklarar antagligen varför vår tids (svenskspråkiga) debatter om ras och rasism blir så oerhört polarisera(n)de för att inte säga aggressiva och rentav våldsamma, d v s så fort någon säger, skriver, operationaliserar och använder sig av det svenska r-ordet i en eller annan form så exploderar i det närmaste (den svensktalande) omgivningen numera och p g a det undviker allt fler (svensktalande) att just använda uttryck som rasism, rasist och rasistisk/t.

Reflektioner kring de första förekomsterna av termer som ”rasism” och ”antiras-”

Har ägnat de senaste dagarna åt att gå igenom hundratals om inte tusentals svenskspråkiga tidningsartiklar som explicit handlar om ras och rasism och tror mig nu bl a kunna ”påstå” och hävda följande:
 
Första gången termen ”rashygien” förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1901 och i relation till det på den tiden mycket utbredda alkoholmissbruket.
 
Första gången termen ”rasbiologi” förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1909 och i relation till ett föredrag som en läkare håller i Karlshamn som just handlar om rasbiologi.
 
Första gången termen ”rasism” förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1923 och i relation till att Mussolini försöker få kontroll över alla lokala fascistledare som ibland kallas ”ras”: Svenska Dagbladet förklarar i sin artikel att ”ras” kommer från det ”abessinska” uttrycket ”ras” som sägs betyda hövding eller pamp och att striden står mellan fascism (Mussolini) och ”rasism” (d v s att de lokala fascistledarna ”styr och ställer”).
 
Första gången termen ”rasdiskrimination” (som senare kommer att heta rasdiskriminering) förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1933 och i relation till att USA har uttalat sig om att vissa av landets idrottare kan komma att diskrimineras under sommar-OS i Berlin 1936.
80768731_10157050101785847_8386687264855425024_o.jpg
 
Första gången termen ”rasism” förekommer i en svenskspråkig dagstidning i den betydelse ordet har idag är 1935 och i relation till Romain Rolland som sägs bekämpa ”stupid rasism”. Andra gången termen ”rasism” förekommer i en svenskspråkig dagstidning i den betydelse ordet har idag är 1938 och i relation till att påven har uttalat sig mot ”överdriven rasism”. Det skulle dock ta många decennier innan termen ”rasism” och dess olika böjnings- och avledningsformer (”rasistisk/t”, ”rasist/er” o s v) slog igenom i nutidssvenskan då termer som ”rasfördomar”, ”rashets”, ”rashat” och ”rasförföljelse” dominerade den svenskspråkiga gemenskapen ända fram tills 1970-talet.
82323201_10157050103055847_5359736216059117568_o.jpg
 
Första gången termen ”antiras-” (d v s en ordsammansättning som börjar med antiras- såsom antirashat, antirasfördom, antirasism o s v) förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1948 och i relation till Jean-Paul Sartre som presenteras och framställs som en ”antirashatare”.
 
Första gången termen ”antirasism” förekommer i en svenskspråkig dagstidning är 1967 och i relation till att Zambia har kritiserat Ian Smiths Rhodesia. Det skulle dock ta många decennier innan termen ”antirasism” och dess olika böjnings- och avledningsformer (”antirasistisk/t”, ”antirasist/er” o s v) slog igenom i nutidssvenskan och detta skedde då egentligen först på 1980-talet vad gäller den svenskspråkiga gemenskapen.
 
Första gången som en förmodat svenskspråkig person kallade sig själv ”antirasist” skedde i Aftonbladet 1975 i form av en anonym insändare. Visserligen kan så klart svensktalande personer ha kallat sig själva och tänkt på sig själva som antirasister även innan 1975 men 1975 års insändare i Aftonbladet är då första gången som detta sker i skriftlig och tryckt form.
82175938_10157050045570847_6139800898051768320_n.jpg
 
Första gången som en offentlig aktion ägde rum i Sverige som explicit handlade om rasism i Sverige (och inte i Sydafrika, i USA eller i något annat land) var 1982 och det skedde i form av en flygbladsutdelningskampanj och en demonstration i Stockholm som var den första demonstrationen som kallade sig själv en antirasistisk demonstration. Demonstrationen kan sägas ha varit upprinnelsen till att Stoppa Rasismen bildades året därpå som i sin tur direkt eller indirekt kan sägas ha varit ursprunget till alla moderna svenska antirasistiska organisationer och rörelser såsom Antifascistisk aktion och senare även tidskriften Expo.
 
Slutsatsen är helt enkelt att rastänkandet var mer eller mindre fullständigt dominerande inom den svensktalande gemenskapen under större delen av 1900-talet och att det först var framemot 1900-talets slut som det blev epistemologiskt, lingvistiskt, ”konceptuellt”, psykologiskt och politiskt möjligt att som svensktalande kunna tala om, identifiera sig som och se på sig själv som antirasist.
81279562_10157050106585847_2165840290978463744_n.jpg

MED:aren Josefin Utas beskriver mig som mig som ”en av de största, verkliga rasister jag känner till”

Att MED:arna (Medborgerlig samling) just nu är ilskna som bin råder det väl inget tvivel om för den som har följt de senaste dagarnas hetsiga debatt om att Stockholm Pride har sagt nej till MED:s deltagande i (val)årets arrangemang (som utställare i EuroPride Park) och Ilan Sadés, Alexander Bards (som f ö nyligen hävdade att MED är ett parti som lockar många svenska judar), Katerina Janouchs et al. olika uttalanden och utspel och själv har jag blivit anklagad för att ha ”brunsmetat” MED i maskopi med ”fake news-DN” och bl a har MED:aren Josefin Utas (f d MP) beskrivit mig som ”en av de största, verkliga rasister jag känner till” utifrån den sedvanliga ”den som sa’t han va’t”-logiken – d v s helt enkelt att den som talar om, skriver om och (i mitt fall) forskar om ras är rasist (en logik som, som bekant, bara fungerar bland färgblinda antirasistiska svenskar och inom den färgblint antirasistiska svensktalande språkgemenskapen):
 
 
”På dag 3 publicerade självaste Dagens Nyheter en nyhetsartikel, ”Medborgerlig Samling portas från Pridefestivalen”, bakom betalvägg på nätet och i papperstidningen i Stockholmsdelen, där de lyckats få någon från Pride att uttala sig. I början är det en saklig artikel, men sedan väljer man att slänga in en hänvisning till den extrema rasteoretikern Hübinette, som alltså tycker att vi behöver prata mycket mer om raser och döma människor utifrån det:
 
”MED har beskrivs av forskaren Tobias Hübinette som högerradikalt.”
 
Uppenbarligen var DN tvungna att gräva rejält djupt, så djupt som till Hübinette, för att lyckas hitta något kontroversiellt för att fortsätta svartmåla oss. Men för all del: det stämmer att vi är ett högerparti, i bemärkelsen att vi vill flytta tillbaks makt från politikerna till medborgarna; rätt ”radikalt” i det socialism-marinerade Sverige. Vi har en liberal syn på människor, inte kollektivistisk. Vi vill banta staten, ha lägre skatter och vill att staten ska fokusera på kärnuppgifterna och hantera dem på ett riktigt bra sätt. Tror dock inte det var DN:s intention att säga att vi tycker så. Man kan vara tämligen säker på att DN med sin hänvisning till ”höger” ville associera oss till rasism och främlingsfientlighet. Så ironiskt, att de försöker göra detta genom att hänvisa till en av de största, verkliga ”rasister” jag känner till.”

Att bli kallad rasist är att bli utskriven ur svenskheten: Om det svenska antirasistiska hatet mot glosan ras

Det kan vara förtal att kalla någon rasist skriver Mårten Schultz i Svenska Dagbladet apropå Twitter-bråket mellan Martin Aagård och Richard Herrey:

http://www.svd.se/ar-det-fortal-att-kalla-nagon-rasist/om/sverige

I det enda land i världen där under 0,5-1% (om ens så många nuförtiden) ser sig själva som rasister eller åtminstone vidkänner att de ansluter sig till ett ideologiskt och medvetet rastänkande har rasiststämpeln och rasistepitetet kommit att bli det värsta en svensk kan kallas och bli behäftad med bredvid pedofilstämpeln och så klart också bredvid de gamla klassiska nazist- och fasciststämplarna. Det går till och med att hävda att att bli kallad rasist, och fr a att bli sedd som rasist av andra svenskar är helt enkelt detsamma som att faktiskt bli utskriven och utkastad ur svenskheten och därmed hela den nationella gemenskapen (d v s social död och stigmatisering, och vilket är något jag själv delvis har råkat ut för p g a just det).

Själv har jag sedan länge försökt att undvika att ens använda termen ”rasism” och glosan ”rasist” även när de kan vara relevanta och likaså avhåller jag mig så gott det går från att använda adjektiv- och adverbformerna ”rasistisk” och ”rasistiskt” just p g a att dessa enligt mig inte längre är användbara, konstruktiva och produktiva i nutidssvenskan och i ett svenskt samtidssammanhang utifrån ett rent semantiskt perspektiv. Jag föredrar därför att hellre tala öppet om ras och att säga eller skriva att det och det handlar om ett rastänkande eller är ett uttryck för dito och jag använder ordsammansättningar som rasstereotyper, rasperformativa handlingar, rassegregation och rasdiskriminering i st f att exempelvis säga eller skriva rasistiska stereotyper.

Samtidigt är jag mycket väl medveten om att jag är en av ytterst få svensktalande som inte är nationalsocialist och använder ordet ras, och som därför så medvetet går emot mitt eget förstaspråks semantiska, sociala, kulturella och politiska tabubeläggande av rasordet, och bl a därför har jag följaktligen och helt logiskt i enlighet med semiotikens och diskursteorins hårda regler och lagar själv blivit stämplad som och blivit kallad rasist av både s k ”rasister” och antirasister (inte minst av de sistnämnda) oräkneliga gånger och mina texter och föredrag och diskussionsinlägg både IRL och i sociala medier har likaså otaliga gånger stämplats som rasistiska p g a att jag så ohämmat och explicit använder mig av glosan ras och dess olika avledningar och sammansättningar.

Alla som någon gång har slagit på ordet ras i Svenska Akademiens ordbok vet att mellan ca 1850-1960 var glosan ras oerhört produktiv i den svenska som talades då: det fanns i det närmaste hur många ordsammansättningar som helst som innehöll ordet ras (”rasstolthet”, ”rasmedvetenhet”, ”rastänkande” o s v). Det är väl på sätt och vis denna ordskatt som jag indirekt ansluter mig till genom att försöka undvika beteckningen ”rasistisk” och än mer epitetet ”rasist”. Termen ”rasism” och ord som ”rasist” dyker nämligen först upp i tryckt form på svenska under krigsåren men slår igenom ordentligt först långt senare, nämligen efter 1968, och termen ”rasism” används på svenska först från 1970- och 80-talen och ersätter först då andra termer som t ex begreppet rasdiskriminering.

Den semantiska och diskursiva tabuiseringen av ordet ”ras” är m a o en mycket ny företeelse i svenska språket och nutidssvenskan och i den svenska samtidskulturen. Det ursinniga svenska antirasistiska bärsärkarliknande hatet och vreden mot rasordet har som vi alla vet även resulterat i att Sverige blev den första suveräna nationalstaten på jorden att helt och hållet avskaffa ordet ras från själva språket genom ett enhälligt riksdagsbeslut redan i början av 2000-talet (och hade SD suttit i riksdagen då, så är jag fullkomligt övertygad om att även SD hade röstat för att avskaffa glosan ras). Allt detta har föranlett att åtskilliga ultraradikala ”anti-ordet ras”-förespråkare t o m har argumenterat för (t ex den gamle invandringsforskaren Charles Westin) att termen ”antirasist” också borde avskaffas då beteckningen ju faktiskt rent språkligt reproducerar ordet ras.

Det är också ett faktum att inga andra ord kan locka fram så starka fysiskt-kroppsliga reaktioner, aversioner och aggressioner hos svensktalande som har svenska som modersmål (särskilt hos alla enspråkiga majoritetssvenskar) än just glosan ras: många svensktalande som någon gång tvingas säga ordet ras brukar reagera med att rodna, fnissa till, titta bort eller titta ned, rynka pannan och/eller på näsan, skaka till och skälva med kroppen, sänka rösten, göra citattecken med fingrarna eller flika in ”den sociala konstruktionen av…” (det sistnämnde gäller fr a de högutbildade och höginkomsttagande SACO-svensktalande). Det finns helt enkelt varken några s k runda ord eller några svärord i nutidssvenskan som har den psyko-lingvistiskt-somatiska effekten på svensktalande som ordet ras har idag.

Och för att avsluta denna språkhistoriska och semantiska utläggning om rasistepitetet och om glosan ras: Ras ersätts med etnicitetsbegreppet först på 1970- och 80-talen, och det är först då som ordet i dess adjektivform (”etnisk”) blir alltmer vanligt förekommande. Etnicitetsbegreppet är m a o en mycket ny företeelse i nutidssvenskan: första gången adjektivformen ”etnisk” dyker upp i tryckt form är på 1960-talet och först på 1980-talet blir termen ”etnicitet” vanligare i tryckt form i svenska språket (och idag heter det som bekant ”etnisk diskriminering” och inte ”rasdiskriminering” i officiella och juridiska sammanhang).