Kategori: rasism

Deltog idag i det längsta radioinslaget hittills i Sverige om rasism mot asiater

Världens fortfarande mest inflytelserika (västerländska) magasin/tidskrift Time (bredvid Newsweek) har just nu och för första gången någonsin rasism mot asiater som (huvud)tema.

Hatbrotten mot asiater har exploderat i antal under pandemin medan hatbrotten mot andra minoriteter tvärtom har gått ned i antal och till skillnad från hatbrotten mot andra minoriteter är det (de asiatiska) kvinnorna som utsätts allra mest (och inte männen).

Rasism mot asiater var även temat i dagens avsnitt av Sveriges Radios och P1:s program Nordegren & Epstein där Thomas Nordegren, Nanna Olasdotter Hallberg, Evelyn Mok och jag (Louise Epstein är tyvärr covid-19-sjukskriven) deltog och samtalade om frågan i ett specifikt svenskt sammanhang.

Varför ökar vardagsrasismen, trakasserierna och de fysiska attackerna mot asiater även i Sverige? Varför finns det ingen forskning eller statistik om asiater i Sverige? Varför florerar stereotyper om asiater fortfarande bland svenska artister, skådespelare, tecknare, komiker och musiker och både inom populärkulturen och den s k finkulturen ? (såsom bl a Henrik Schyffert, Filip Dikmen, Lotta Lundgren, Pernilla Wahlgren, Mi Ridell, Shan Atci, Per Moberg, Anders Lundin, Sanna Nielsen, Sissela Kyle m fl m fl)

Varför tas frågan om rasism mot asiater nästan aldrig upp i politikens värld till skillnad från rasism mot bl a romer, svarta, judar, muslimer och samer? Varför är de svenska antirasisterna så tysta om frågan om rasism mot asiater? Hur ser sambandet ut mellan den våldsamma och brutala hypersexualiseringen av asiatiska kvinnor och rasism mot asiater? Hur hänger västerlänningarnas rädsla för ett militärt, ekonomiskt, politiskt eller kulturellt ”raskrig” mot Stillahavsasien och Västs närmast otaliga krig och konflikter med asiater i Nordost- och Sydostasien under 1900-talet samman med rasism mot asiater i västvärlden? Och varför finns det knappt några asiater i den svenska offentligheten som tar upp frågan om rasism mot asiater?

Allt detta hann mer eller mindre avhandlas i inslaget som med all sannolikhet var det hittills längsta inslaget i svensk radio om frågan om rasism mot asiater någonsin – det varade då i nästan 30 minuter.

I inslaget berättade Evelyn om hur hon senast för någon dag sedan trakasserades och förföljdes av en icke-asiatisk man i Göteborg och hon nämnde även händelsen i Flemingsberg i Huddinge för någon vecka sedan när en städerska med asiatisk bakgrund på Karolinska sjukhuset (i just Flemingsberg) förföljdes av två icke-asiatiska män som attackerade henne och t o m försökte knivhugga henne.

Själv berättade jag om den obefintliga svenska forskningen om rasism mot asiater och om att i stort sett inga andra svenska forskare än jag själv har intresserat sig för denna idag mycket stora minoritet som börjar närma sig en kvarts miljon eller 250 000 invånare varav kring 2/3 är utrikes födda, över 2/3 är kvinnor, en fjärdedel eller 25% är blandade eller mixade (med i huvudsak asiatiska mammor och vita eller andra icke-asiatiska pappor) och 15% är adopterade. Lyssna gärna på inslaget mellan ca 7.40-32.45:

”Hur har corona-pandemin och de alltmer spända politiska relationer med Kina påverkat rasismen mot östasiater? Inbjudna till programmet för att prata om detta är ståupkomikern Evelyn Mok och Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik vid Karslstads universitet.”

https://podcasts.apple.com/fi/podcast/har-corona-pandemin-ökat-rasismen-mot-östasiater-i-sverige/id417006224?i=1000515029060

SVT1:s Morgonstudion hade idag ett unikt inslag om rasism mot asiater i Sverige som Julia Dang och jag deltog i

Tidigt i morse idag mellan kl. 6.35-6.45 deltog Julia Dang och jag i SVT1:s Morgonstudion och talade om den ökande rasismen mot (nordost- och sydost)asiater i Sverige och i västvärlden i övrigt under pandemin och mot bakgrund av att sex asiatiska kvinnor nyligen sköts till döds i och utanför Atlanta i USA. 

I inslaget, som går att se i efterhand på SVT Play (se inslaget cirka 35 minuter in i dagens avsnitt av Morgonstudion https://www.svtplay.se/video/30267742/morgonstudion/morgonstudion-23-mars-06-00-2?modalId=8v1NYq2), berättade Julia om hur hon har utsatts för icke-asiaters hån ända sedan barnsben och om hur svårt det var för henne att säga ifrån under uppväxten, vilket hon gör idag som vuxen, samt hur vardagsrasismen mot asiater har ökat dramatiskt sedan pandemin utbröt. 

Jag deltog i programmet som den enda forskaren i landet som har ägnat mig/sig åt att studera rasism mot asiater och även att debattera om rasism mot asiater sedan åtminstone 20 år tillbaka. 

Jag försökte bl a att svara på frågan om varför just ingen diskuterar eller forskar om rasism mot asiater i Sverige och om varför rasism mot asiater inte uppmärksammas och uppfattas som just rasism i Sverige jämfört med rasism mot andra minoriteter (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v). 

Mitt svar under den korta tid jag hade på mig var att rasism mot asiater inte minst tar sig uttryck i mycket grova rasstereotyper vilka på alla sätt och vis är socialt accepterade och kulturellt institutionaliserade och vilka inte uppfattas som uttryck för rasism bland icke-asiater. Att håna asiater för hur de råkar se ut är m a o helt legitimt i alla möjliga och omöjliga sammanhang och på ett sätt som aldrig skulle accepteras vad gäller andra minoriteter (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v). 

Det ständiga skämtandet om och hånskrattandet åt asiater i form av s k ”gulinghumor” fungerar avhumaniserande och liknar de antisemitiska stereotyperna av judar som gällde i Sverige och i Väst i övrigt fr a innan Förintelsen, vilka också som bekant fungerade avhumaniserande.

Slutligen försökte jag förklara att majoritetsbefolkningen i Sverige och i västvärlden i övrigt saknar ett kollektivt minne och en kollektiv skuldkänsla vad gäller rasism mot asiater, d v s asiater uppfattas helt enkelt inte som att de har drabbats av rasism (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v) i historien eller i nutiden. 

I stället uppfattar de allra flesta icke-asiater inklusive majoritetsbefolkningen att asiater som lever som minoritetsinvånare i Sverige och i Väst inte har varit förföljda eller förtryckta (såsom svarta, muslimer, judar, samer, romer, latinos/as o s v) och vare sig historiskt sett eller i samtiden.

Det vill säga det är helt enkelt inte ”synd om” asiater, anser de allra flesta icke-asiater inklusive majoritetsbefolkningen, då de inte uppfattas som ”underdog” eller som ”offer”.

Och i själva Nordost- och Sydostasien/Stillahavsasien uppfattar många svenskar och västerlänningar att asiaterna snarare har förtryckt, förföljt och dödat västerlänningarna i en mängd olika krig som utspelade sig i regionen under fr a 1900-talet, vilket är en föreställning som inte minst otaliga fr a amerikanska spelfilmer och tv-serier har kolporterat ut under många årtionden, vilket har resulterat i att flertalet svenskar och västerlänningar helt enkelt inte har ”hjärta för” asiater, d v s svenskarna och västerlänningarna känner vare sig skuld, skam, empati eller sympati för asiater i relation till frågor om rasism. 

Om att toppa bokförsäljningslistor

I veckan fortsatte Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” att toppa försäljningslistan hos Sveriges två största nätbokhandlare vad gäller Makadam förlags totala utgivning som finns till försäljning just nu trots att boken kom ut för snart ett halvår sedan.

Samtidigt klättrade min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” upp till förstaplatsen på samma försäljningslistor vad gäller Verbals förlags hela utgivning som för närvarande finns till salu.

Och märkligt nog låg Andréaz Wasniowskis och min bok ”Studier om rasism. Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering” trea under veckan vad gäller Arx förlags utgivning trots att den kom ut 2018 och därtill hamnade min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” femma på samma förlags försäljningslista, som gavs ut 2019.

Och som om inte det var nog så är Helena Hörnfeldts, Fataneh Farahanis, René León Rosales och min bok ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” fortfarande den mest sålda boken som Mångkulturellt centrum har gett ut hittills och Carina Tigervalls och min bok ”Adoption med förhinder. Samtal med adopterade och adoptivföräldrar om vardagsrasism och etnisk identitet” ligger fyra på samma försäljningslista trots att båda dessa böcker gavs ut 2012 respektive 2008.

Att många svensktalande köper böcker om ras och rasism just nu är å andra sidan kanske inte så konstigt efter 2020 års BLM-rörelse.

I april i år slutligen kommer jag ut med den första boken någonsin som enbart handlar om frågor om ras och rasism i ett svenskt sammanhang under efterkrigstiden (se http://www.carlssonbokforlag.se/produkt/svensk-rasism-under-efterkrigstiden – d v s inte om hur Sverige och svenskarna såg på t ex rassegregationen i amerikanska Södern, Frankrikes krig i Algeriet, USA:s krig i Vietnam, Portugisiska eller Brittiska imperiet eller apartheidregimen i Sydafrika för sådana böcker finns det då redan men av någon anledning har inga svenska forskare hittills intresserat för de specifikt svenska ras/rasismfrågorna efter kriget) – ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” på Carlssons förlag och det ska bli intressant att se om denna min kommande bok kommer att lyckas toppa försäljningslistorna även vad gäller det förlagets totala utgivning.

DN:s Martin Gelin rekapitulerar USA:s och amerikanernas våld mot asiater genom historien

DN:s Martin Gelin rekapitulerar USA:s och amerikanernas våld mot asiater.

Historiker menar att de folkmordsliknande krig som USA har fört i Stillahavsasien är en direkt fortsättning på de folkmordsliknande s k ”Ind–nkrigen” som också gick ut på att döda så många som möjligt (samt våldta kvinnorna och ta barnen) – d v s USA fortsatte helt enkelt att expandera västerut över Stilla havet efter att den nordamerikanska kontinenten hade erövrats och koloniserats och den amerikanska armé som deltog i USA:s första folkmordsliknande krig i regionen i Filippinerna 1899-1902 bestod dessutom av veteraner från de s k ”Ind–nkrigen” vilka skrev hem från fronten och beskrev filippinarna som ett slags ”ind–n-r”.

USA:s alla krig i Karibien och Latinamerika liksom i Mellanöstern har självklart också varit mycket blodiga och brutala men de olika krigen och konflikterna i Stillahavsasien, som dessutom alltid har följts av långvariga ockupationer och stationerandet av 100 000-tals soldater i regionen liksom sist men inte minst en massiv sexuell exploatering och en massiv äktenskapsinvandring (liksom ett massivt antal utlandsadoptioner) sticker då ut i USA:s historia.

Samtidigt har USA lyckats vända detta massdödande av asiater till det ”omvända”: De allra flesta av världens alla icke-amerikanska västerlänningar är idag väl medvetna om att 100 000-tals vita och svarta amerikaner har stupat i USA:s alla krig i Stillahavsasien tack vare att krigsfilm efter krigsfilm (som även de allra flesta svenskar har sett) har framställt de amerikanska soldaterna som offer medan asiaterna med få undantag (såsom Clint Eastwoods spelfilm ”Letters from Iwo Jima” från 2006) framställs som de ultimata Andra.

Och tyvärr har den amerikanska filmindustrin och populärkulturen inte heller gjort saken bättre för specifikt asiatiska kvinnor: I (spel)film efter (spel)film och i (popmusik)sång efter (popmusik)sång har asiatiska kvinnor objektifierats och sexualiserats på ett brutalt och våldsamt sätt som inte skulle accepteras vare sig vad gäller svarta amerikanska kvinnor eller latinas. Detta gäller f ö även svenska (spel)filmer och (popmusik)sånger – d v s även inom svensk film- och musikindustri är det gott om objektifierande och sexualiserande framställningar av asiatiska kvinnor.

Visst objektifieras och sexualiseras även afrosvenska kvinnor, latinamerikanska kvinnor och även kvinnor från den s k MENA-regionen i Sverige men nivån på objektifierandet och sexualiserandet av just asiatiska kvinnor är så mycket mer extrem. Sverige är dessutom ett av de västländer där proportionellt sett allra flest icke-asiatiska (hetero)män är tillsammans med asiatiska kvinnor vilket gör att den (sydost/nordost)asiatiska minoriteten i Sverige till allra största delen består av kvinnor till skillnad från t ex invånarna som har bakgrund i den s k MENA-regionen vilka numera domineras av män.

https://www.dn.se/varlden/martin-gelin-lang-historia-av-systematiskt-vald-mot-asiater-i-usa

”I förhastade kommentarer efter massmordet i Atlanta avfärdade polischefen Jay Baker att gärningsmannen haft rasistiska motiv. Strax därpå avslöjades det att polischefen själv spridit rasistiska inlägg om Kina på Facebook.

Enligt koreanska medier i Atlanta ska gärningsmannen ha skrikit att han ville ”döda alla asiater”.

Det verkar inte ha varit någon slump att den första masskjutningen i USA under pandemin riktade sig mot asiatiska kvinnor. Att skylla USA:s problem på etniska minoriteter är en uråldrig amerikansk tradition. Så länge det har funnits asiatisk invandring till USA har det också funnits systematiskt våld mot asiater här. I juni 1982 mördades 27-årige Vincent Chin brutalt av två vita män i Detroit.

Mordet ägde rum under en period då Japan beskrevs som ett existentiellt hot mot USA. Amerikanska fabriker lades ner, i synnerhet inom bilindustrin i Detroit, och miljontals jobb försvann samtidigt som Japans ekonomi blomstrade. I Hollywoodfilmer från början av 1980-talet utmålades Japan som ett hotfullt, konspiratoriskt land, som var ute efter att skada USA.

Vincent Chin var amerikansk medborgare, född i Kina. Han hade ingenting med Japan att göra. Gärningsmännen som pekade ut honom som syndabock för den amerikanska bilindustrins kollaps var förblindade av rasism. Det var ett av tusentals fall av våld och trakasserier mot amerikaner med asiatiskt ursprung under 1980-talet. Våld som ofta ackompanjerades av skällsord om japaner, trots att offren sällan var japanska.

I dag tycks Kina ha ersatt Japan som det land som får många amerikaner att känna rasistiskt hat mot asiater. Kina beskylls för att ha orsakat pandemin men betraktas även som ett generellt hot mot USA:s globala maktställning. Måltavlorna har sällan något med Kina att göra.

En av fyra amerikaner med asiatiskt ursprung har utsatts för trakasserier sedan pandemin. Tre nya undersökningar, av University of Michigan, California State University och människorättsgruppen Stop AAPI Hate, har bekräftat att hatbrotten mot asiater mer än fördubblats i USA under senaste året. Historien av massmord och diskriminering mot asiater i USA går långt tillbaka.

Redan 1877 utsattes Chinatown i centrala San Francisco för en brutal massaker, där fyra personer dödades och hundratals butiker och restauranger förstördes. 1882 genomfördes Chinese Exclusion Act, som innebar ett totalförbud för invandring från Kina. Tre år senare utfördes en massaker på kinesisk-amerikanska gruvarbetare i Rock Springs, Wyoming. 28 dog, 15 skadades och 78 hem brändes ner.

Efter den japanska militärens attack mot Pearl Harbor 1941 upprättades koncentrationsläger för mer än 120.000 amerikaner med japanskt ursprung. Tre år senare, medan USA tog emot hundratusentals flyktingar från krigets Europa, försvarade Högsta domstolen koncentrationslägren i det kontroversiella domslutet Korematsu v. United States. Det var sanktionerad rasism mot asiater på högsta nivå i Washington.

USA:s brutala krig i Korea och Vietnam möjliggjordes likaså av en människosyn där civilbefolkningen framställdes som försumbar.

Under 2000-talet har hatbrott och trakasserier mot asiater minskat. Men utvecklingen vände drastiskt förra våren. Experter på hatbrott och rasistiskt våld pekar på Donald Trumps rasistiska uttalanden om Kina som en klar drivkraft bakom våldsvågen.

Kongressledamoten Judy Chu från Kalifornien höll redan förra året ett tal där hon varnade för att Trumps retorik kan få våldsamma konsekvenser. Strax efter talet knivhöggs tre asiatiska amerikaner av en vit man i Texas.

– Ökningen av våldet mot asiater som ledde fram till morden i Atlanta är inget undantag, utan snarare kulmen av systematiska och kulturella orättvisor som förvärrats av pandemin. Det är en global kris där asiater över hela världen har blivit utpekade som syndabockar, skriver Jiayang Fan i The New Yorker.”

Om varför asiatiska kvinnor är särskilt utsatta i USA och i Väst

Medan amerikansk polis verkar fortsätta att hävda att masskjutningen av sex asiatiska kvinnor i och utanför Atlanta inte handlade om ett rasmotiverat hatbrott utan om att den gripne och misstänkte mannen ”hade en dålig dag” och är en s k sexmissbrukare som är sexuellt fixerad vid asiatiska kvinnor så ger CNN en utmärkt historisk och politisk bakgrund till varför asiater och fr a asiatiska kvinnor är så utsatta i USA och i Väst. 

Dels handlar det om att asiater sällan eller aldrig är i fokus när rasism, diskriminering och hatbrott diskuteras i USA och i Väst (till skillnad från svarta, muslimer, latinos/as, judar, romer m fl minoriteter) och antagligen då många icke-asiater anser eller upplever att asiater helt enkelt inte drabbas av rasism, diskriminering och hatbrott. 

Dels handlar det om USA:s (och Västs i övrigt) alla krig i Nordost- och Sydostasien (d v s den region i världen där USA har utkämpat sina mest omfattande och flesta krig sedan 1800-talets slut och framåt – OBS: USA har också krigat en hel del i Latinamerika och Karibien liksom i MENA-regionen men de krigen har varit mindre omfattande och färre än de som USA har utkämpat i Stillahavsasien där USA:s trupper dessutom är koncentrerade) som har resulterat i att 10-tals miljoner (vita och svarta) amerikanska män som har stridit och tjänstgjort i alla dessa konflikter och som har varit och är stationerade på USA:s alla militärbaser i regionen har s k sexuella erfarenheter av asiatiska kvinnor p g a våldtäkter, övergrepp och prostitution och flera miljoner (vita och svarta) amerikanska män är idag gifta med och tillsammans med asiatiska kvinnor. 

På grund av denna historia av sexuella övergrepp i olika krig och en institutionaliserad militärprostitution i anslutning till baserna, en mycket omfattande äktenskapsinvandring av asiatiska kvinnor till USA och till Väst och en likaledes omfattande sexturism i regionen har asiatiska kvinnor kommit att bli den antagligen allra mest sexualiserade kvinnliga minoritetsgruppen (även om svarta kvinnor och latinas också sexualiseras rejält i fr a USA). Asiatiska kvinnor (liksom f ö asiatiska män) är vidare kraftigt överrepresenterade inom serviceyrken i USA liksom i andra västländer, vilket också gör dem särskilt utsatta. 

Slutligen upplever och uppfattar många icke-asiater att både asiatiska män och kvinnor och kanske särskilt de asiatiska kvinnorna saknar ett utvecklat känsloliv och kan stå ut med i stort sett vad som helst i livet och både av psykisk och fysisk art och nästan är som maskiner/robotar såsom att exempelvis bli sexuellt objektifierade och exploaterade – d v s det går helt enkelt att ”köra” med asiater mer eller mindre hur som helst då de inte verkar reagera och må dåligt av det eller protestera och ”bråka” (läs: nollställda ansikten och noll kroppsspråk – d v s det går att både ha kul åt, håna, trakassera, mobba och j-vl-s med asiater och göra det ostraffat utan att någon bryr sig inklusive asiaterna själva) såsom annars andra minoriteter i allra högsta grad gör: 

https://edition.cnn.com/2021/03/17/us/asian-women-misogyny-spa-shootings-trnd/index.html

”Of the eight people who were killed when a White man attacked three metro Atlanta spas, six were Asian women. Investigators said it was too early to say whether the crime was racially motivated, and instead pointed to the suspect’s claim of a potential sex addiction. 

But experts and activists argue it’s no coincidence that six of the eight victims were Asian women. And the suspect’s remarks, they say, are rooted in a history of misogyny and stereotypes that are all too familiar for Asian and Asian American women. 

They’re fetishized and hypersexualized. They’re seen as docile and submissive. On top of that, they’re often working in the service sector and are subject to the same racism that affects Asian Americans more broadly. The way their race intersects with their gender makes Asian and Asian American women uniquely vulnerable to violence, said Sung Yeon Choimorrow, executive director of the non-profit advocacy group National Asian Pacific American Women’s Forum. 

And those factors came together this week in a dangerous, and ultimately deadly, way. The perceptions of Asian and Asian American women as submissive, hypersexual and exotic can be traced back centuries. 

Rachel Kuo, a scholar on race and co-leader of Asian American Feminist Collective, points to legal and political measures throughout the nation’s history that have shaped these harmful ideas. One of the earliest examples comes from the Page Act of 1875. That law, coming a few years before the Chinese Exclusion Act, was enacted seemingly to restrict prostitution and forced labor. 

In reality, it was used systematically to prevent Chinese women from immigrating to the US, under the pretense that they were prostitutes. US imperialism has also played a significant role in those attitudes, Kuo said. American service members, while abroad for US military activities (including the Philippine-American War, World War II and the Vietnam War), have a history of soliciting sex workers and patronizing industries that encouraged sex trafficking. 

That furthered denigrating stereotypes of Asian women as sexual deviants, which were memorialized on screen. All of those perceptions ”have had the effect of excusing and tolerating violence by ignoring, trivializing and normalizing it,” Kuo said. 

Those stereotypes also feed into perceptions of ”Asian women as cheap and disposable workers,” said Kuo. That’s made them economically vulnerable, too. 

Asian American businesses have already been hit especially hard during the pandemic, fueled both by unemployment and xenophobia. Asian women, in particular, made up the highest share of long-term unemployed workers last December, according to a January report from the National Women’s Law Center. 

And many Asian American women work in service industries, such as beauty salons, hospitality and restaurants. 

”The narrative gets lost because we’re seen as the ‘model minority,’ where they think we’re all lawyers and doctors and engineers, but look into it a little deeper and many of the women in our community work in frontline service-based sectors,” Choimorrow, of the National Asian Pacific American Women’s Forum, said. 

Other advocates also called attention to the recent victims’ employment situations. 

”That the Asian women murdered yesterday were working highly vulnerable and low-wage jobs during an ongoing pandemic speaks directly to the compounding impacts of misogyny, structural violence, and white supremacy,” Phi Nguyen, litigation director at Asian American Advancing Justice – Atlanta, said in a statement. 

Massage parlor workers and sex workers are especially at risk, according to Esther Kao, an organizer with Red Canary Song, a New York-based collective of Asian and Asian American advocates for massage parlor workers and sex workers. She said those workers not only face stigma, but are also often migrants. 

Some may fear they risk deportation should authorities investigate violence or crimes against them. It’s also important to note that not all massage businesses provide sexual services, Kao said. To suggest as much, as the suspect in the Atlanta area attacks did, is a ”racist assumption,” she said. 

”It ties specifically to the fetishization of Asian woman,” Kao added.”

Om våldet mot asiater i amerikansk historia

Den 21-åriga vita högerextremisten Robert Aaron Long som nyligen dödade 8 personer i och utanför Atlanta i Georgia i USA, varav 6 var asiatiska kvinnor och 4 koreanskor, var antagligen rasideologiskt och sinofobiskt-konspiracistiskt motiverad och att det därmed handlar om ett av de blodigaste hatbrotten mot asiater i modern amerikansk historia.

Hatbrotten och fr a det specifikt dödliga våldet mot asiater i USA kan kort historiskt delas upp i fem vågor:

Den första våldsvågen utspelade sig under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första decennium och var den hittills allra blodigaste sett till antalet dödade asiater på amerikanskt territorium. Från 1870-talet till cirka 1910 dödades ett stort antal kinesiska och andra asiatiska invandrare i fr a Kalifornien och i de övriga västliga delstaterna och faktum är att några av dessa massakrer är de allra värsta hittills i USA:s historia vad gäller rasrelaterade massakrer men flertalet glömdes bort under 1900-talet i och med att den s k svart-vita dikotomin kom att närmast helt dominera de amerikanska rasrelationerna. 

År 1871 exempelvis dödades runt 20 kineser i Los Angeles av en mobb bestående av både vita och latinos, 1885 dödades åtminstone ett 30-tal asiater i Rock Springs i Wyoming och 1887 dödades hela 34 kineser i en massaker i Oregon som går under namnet Hells Canyon-massakern. Även i USA:s båda grannländer inträffade liknande våldsdåd såsom 1907 i kanadensiska Vancouver och 1911 i mexikanska Torreón där hela 300 asiater massakrerades.

People wait in line for their housing assignment at the Manzanar internment camp in the California desert in 1942. More than 110,000 people of Japanese ancestry were removed from their homes and placed in camps in several states during World War II

Den andra våldsvågen följde på Japanska imperiets attack mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii 1941 då ett flertal fr a japaner överfölls, misshandlades och även dödades och i både USA och Kanada internerades sammanlagt kring 140 000 japaner av rena rasskäl varav flertalet var medborgare i USA respektive i Kanada.

Den tredje våldsvågen inträffade i samband med Vietnamkriget när 10 000-tals vita och svarta amerikaner stupade i drivor i USA:s olika krig i Indokina vilket skapade starka folkliga anti-asiatiska stämningar i det amerikanska folkdjupet (redan under Koreakriget hade dessutom 10 000-tals vita och svarta amerikaner stupat för både koreanska och kinesiska kulor) och den fjärde våldsvågen hängde samman med Japans formidabla ekonomiska uppgång på 1980-talet som slog ut stora delar av den amerikanska tillverkningsindustrin vilket gjorde att flera asiater dödades och att hatbrotten mot asiater sköt i höjden i fr a USA:s industristäder.

Den fjärde våldsvågen sker då just i detta nu och hänger helt och hållet samman med pandemin och talet om ”det kinesiska viruset” som Trump har masspridit i USA och bl a Ebba Busch och Mattias Karlsson i Sverige. 

Landscape

Författaren Viet Thanh Nguyen som besökte Sverige för ett författarsamtal på Handelshögskolan i Stockholm strax innan pandemin har f ö kommenterat masskjutningen av de asiatiska kvinnorna i Atlanta på följande sätt – d v s han påminner om att asiatiska kvinnor är särskilt utsatta (för bl a en mycket våldsam och brutal form av orientaliserande objektifiering, sexualisering och exotisering), att icke-asiatiska amerikaner (d v s både vita, svarta och latinos) även tidigare har dödat asiater inom USA:s gränser samt att amerikaner (och återigen både vita, svarta och latinos) har dödat miljontals och åter miljontals asiater i en mängd olika krig som USA har utkämpat i Stillahavsasien/Nordost- och Sydostasien ända sedan USA erövrade Filippinerna från det då sönderfallande Spanska imperiet 1898 och vilka ofta har urartat i rena raskrig.

Om att anklagas för rasism som lärare i och föreläsare om rasstereotyper

Filmvetaren Mariah Larsson ger nu sin version i Sydsvenskan av vad som hände, vad hon undervisade om och vad hon egentligen visade för studenterna under sin (gäst)föreläsning om sexuella rasstereotyper vid Malmö universitet, som slutade med att hon kritiserades av en grupp studenter för att ha visat dem visuella rasstereotyper och därmed för att förestå och reproducera rasism. 

Den föreläsning som Mariah höll handlade om sexuella rasstereotyper såsom om svarta mäns eller för delen latinamerikanska eller s k MENA-mäns föreställt närmast gränslösa virilitet liksom om asiatiska kvinnors föreställda underdånighet och den Power Point-”slide” som hon visade, och som då upprörde flera studenter, ser i det närmaste ut att vara hämtad från mina egna olika Power Point-presentationer om rasstereotyper. 

Mariah är då inte den första universitetsläraren som på sistone har anklagats för att vara rasist eller åtminstone för att sprida rasism i sin undervisning. En annan lärare vid Uppsala universitet – Inga-Lill Aronsson – råkade ut för en liknande kritik när hon i samband med ett handledningstillfälle sade till studenterna, varav några därefter anmälde henne, att de skulle söka på det svenska n-ordet om de ville hitta rasstereotyper som empiriskt underlag för sina uppsatsarbeten om rasism. 

Det är då ett faktum att många av landets högskolestudenter just nu skriver uppsatser och examensarbeten om rasism och nog särskilt efter 2020 års BLM-rörelse men för att hitta historiskt empiriskt material så är det tyvärr så att det faktiskt handlar om att söka på exempelvis just det svenska n-ordet i olika kataloger, översikter, bibliografier, text- eller bildsamlingar liksom för den delen på bl a i-ordet, z-ordet, g-ordet och l-ordet o s v. 

Jag har åtminstone sedan 2010-talets början forskat och publicerat om rasstereotyper (en term som just jag f ö har populariserat om än kanske inte har myntat och jag föredrar då denna term före att tala om ”rasistiska stereotyper” vilket jag undviker att göra) och fr a föreläst i mängder av olika sammanhang och fr a mängder av gånger om både visuella rasstereotyper, språkliga sådana i form av rasord (en term som jag har myntat och som jag föredrar före att säga ”rasistiska ord”) och rasperformativa (ännu en term som jag har myntat och teoretiserat kring) iscensättningar på scen, på vita duken och på tv. 

Också jag har då på sistone märkt av att studenter eller andra (jag har ofta föreläst om rasstereotyper även utanför högskolevärlden liksom inte bara vid Karlstads universitet utan bl a vid Konstfack, Kungl. Konsthögskolan, Stockholms konstnärliga högskola, KTH, KI o s v o s v) allt oftare meddelar mig på olika sätt att jag använder mig av läromedel som är stötande. 

Mina Power Point-presentationer om rasstereotyper brukar ibland uppgå till 80-90 s k slides med skrivna föreläsningsmanus som ibland uppgår till 20 A4-sidor vilka ibland är ”pepprade” med rasord och sammanlagt kan en åhörare få möta åtminstone 400 rasstereotypa exempel under blott två timmars tid och dessutom har uppemot 90% av det material jag visar enbart svensk proveniens. Det är m a o sannolikt så att jag är den i landet som både har föreläst längst (d v s tillbaka i tiden) och mest om rasstereotyper och som fr a ”bjuder” på allra flest rasstereotyper av alla de slag (d v s visuella, lingvistiska och performativa sådana) när jag just föreläser. Jag råkar då vara den i landet som sitter på den sannolikt största svenska samlingen av fr a visuella svenska rasstereotyper av fr a asiater, och denna min privatsamling som jag på egen hand systematiskt har skapat ända sedan 90-talet har då utgjort det empiriska underlaget i flera av mina publicerade akademiska texter i olika akademiska tidskrifter och antologier och samlingen är så klart en ”guldgruva” att ösa ur när jag föreläser om rasstereotyper.

Svårast för min del, och nu kan jag bara tala av egen erfarenhet, är när jag enbart föreläser om rasord för då går det inte att undvika att skriva ut dem i citat liksom när jag enbart föreläser om rasperformativitet och visar filmklipp från olika tv-serier, spelfilmer, teater- och operaföreställningar, sketcher, musikaler, folklustspel eller ståuppkomik-shower. 

Det har då hänt att studenter har kommit fram till mig efteråt och sagt att de tog illa vid sig när jag t ex använde ordet ”inföding” vid något tillfälle i en föreläsning om rasord och när jag visar längre filmklipp föreställande t ex vita amerikanska skådespelare som är utstyrda i blackface eller som spelar urfolksamerikaner i någon film eller vita svenska musiker och artister som är yellowface-utklädda till asiater och bugar och ler lismande och ropar ”tjing tjong” till den i huvudsak vita svenska publikens hämningslösa förtjusning (d v s till den majoritetssvenska publikens vrålskratt) så är det naturligtvis väldigt svårt för mina åhörare att värja sig och självklart tar många mycket illa vid sig av att få se filmklipp efter filmklipp av den typen.

Det är samtidigt pedagogiskt sett väldigt effektivt (och kanske t o m aningen manipulativt) av visa filmklipp när kanske 6-700 majoritetssvenskar eller åtminstone icke-asiater vrider sig av (hån)skratt på en svensk teater i samband med någon föreställning som ”bjuder” på s k ”gulinghumor” omedelbart efter att jag har försökt att förklara olika och rätt så avancerade psykoanalytiska teoretiska sätt att förstå hur vissa rasstereotyper faktiskt kan producera lust och njutning hos publiken. 

Snart kommer jag f ö ut med en 450-sidig bok på Carlssons som heter ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946–1977” och som bygger på kring 10 000 sidor med artiklar hämtade ur dagspress, veckopress, månads- och kvartalsmagasin. Det svenska n-ordet förekommer då 276 gånger i min bok, och i samtliga fall i form av extrakt och citat och referat, då jag själv inte skriver ut ordet numera ens i akademiska texter men jag ska dock erkänna att jag gjorde det tidigare i just fr a akademiska texter. 

Dessutom förekommer z-ordet i min kommande bok 136 gånger, l-ordet 83 gånger, i-ordet 16 gånger och g-ordet 10 gånger och i samtliga fall i citat. Detta är också något som jag självklart kommenterar i introduktionskapitlet genom att bl a skriva följande: ”På 1940-, 1950- och 1960-talen och delvis också på 1970-talet uttrycktes åsikter som numera anses vara förlegade och ord och uttryck förekom som idag upplevs som sårande och nedsättande. Jag har dock valt att återge och bibehålla dåtidens texter sådana de lät när jag citerar ur dem samtidigt som jag är väl medveten om att det finns etiska problem med denna lösning.” 

https://www.sydsvenskan.se/2021-03-16/jag-ska-formedla-kunskap-inte-skydda-studenter-fran-obehag?fbclid=IwAR3iW2MF1eNE8mOxOGaOEIRNwU_HENTio65T_6kRVfwa1Ete6nOY-cCVWZg

”Som lärare och forskare på universitetet har jag en uppgift: kunskap. Lite förenklat kan man säga att mitt jobb är att samla in, producera och förmedla kunskap. Denna kunskap inbegriper med nödvändighet olika perspektiv och ingångar, den inbegriper att utmana förgivettaganden och att ställa saker på sin spets. En förutsättning för att denna verksamhet skall kunna fortgå är den öppenhet som präglar universiteten – även udda ämnen skall kunna undersökas och besvärliga frågor skall kunna ställas, och även saker som är obehagliga och fruktansvärda måste kunna läggas på bordet. 

Min föreläsning, som just nu löper något slags gatlopp genom press och sociala medier under mycket märkliga och felaktiga beteckningar som ”rasistiska nidporrbilder” i ”syfte att chockera”, handlar om just sådana obehagliga saker. Till skillnad från hur den har framställts är det inte en föreläsning om ”rasistisk porr” utan om huvudsakligen rasistiska sexuella stereotyper med exempel hämtade från film-, konst- och idéhistorien. Bland det den här studentgruppen såg innan jag stängde ner powerpointen fanns exempelvis Fazers kinapuffar och lakritsstång, Max von Sydow som den onde kejsaren Ming i ”Blixt Gordon” (Mike Hodges, 1980) och Stina Wirséns Lilla hjärtat (2012).” 

(…) 

”Det är en föreläsning som jag, med vissa uppdateringar, har hållit för nästan varje kull på masterprogrammet i sexologi sedan programmet startade 2007. Jag gör detta därför att den här föreläsningen är viktig och högst relevant för studenterna inte bara inom ramen för den kurs den har ingått i, ”Sexualitet i ord och bild”, utan även generellt om man skall ha en master i sexologi, eftersom den ger verktyg för en kritisk granskning och en historisk kontextualisering av stereotyper såväl inom som utanför pornografin. För vissa studenter är den en ögonöppnare, för andra sätter den kunskap de redan hade i ett nytt specifikt sammanhang av sexuella representationer och relationer. Och ja, en sådan föreläsning ackompanjeras av visuellt material, eftersom den handlar om hur dessa stereotyper tar sig visuella uttryck. Det finns inte heller någon annan situation där jag överhuvudtaget skulle uttala n-ordet eftersom det endast här borde vara tydligt vad avsikten är. Syftet är inte att chockera eller provocera, däremot är jag väl medveten om att bilderna gör studenterna illa berörda. Jag skulle nog bli lite oroad om de inte blev det. 

Men min främsta uppgift är att förmedla kunskap, inte att skydda studenter från obehag. Samtidigt finns det ett pedagogiskt problem i det, för om studenterna upplever alltför stort obehag, kommer det att stå i vägen för deras och deras medstudenters lärande. Det gör min situation svårlösbar: Hur skall jag kunna undervisa om ett visuellt material utan att använda bilder? Hur skall vi lära oss att identifiera och analysera olika stereotyper om vi aldrig får se dem? Att utplåna dem ur akademiska sammanhang – där syftet är att man skall kontextualisera och analysera – betyder ju inte att de försvinner, att den historia som har producerat dem försvinner, eller att effekterna av dem försvinner. 

I USA har det här problemet blivit så stort att University of Chicago 2015 gick ut med ett uttalande till stöd för den akademiska friheten. Här lyfter man bland annat att även om ömsesidig respekt skall råda inom universitetet kan aldrig hänsyn och ömsesidig respekt användas som förevändning för att stänga ner diskussioner. Detta gjordes därför att forskning och undervisning riskerade att bli lidande av att vissa saker blev onämnbara. Även här i Sverige hör jag om kolleger som börjar självcensurera. Historier om studentreaktioner på känsliga ord i klassificeringssammanhang eller i gamla artiklar är avskräckande, inte minst när lärarna inte vågar lita på att få stöd från sitt universitet. Hotet att bli utpekad som rasist, sexist, homofob eller transfob är väldigt effektivt. Självcensuren beror alltså inte på hänsyn och respekt, utan rädsla. Och rädsla skapar inte någon bra arbetsmiljö, vare sig för lärare och forskare eller för studenter. Rädsla begränsar forskningen och hämmar undervisningen. Den viktigaste uppgiften – kunskap – går förlorad.”

Gårdagens Aktuellt tog upp rasism mot asiater i USA

Ett rätt så unikt, längre nyhetsinslag sändes och ingick i gårdagens Aktuellt som handlade om rasism mot asiater i USA men typiskt nog lyckades SVT kanske inte hitta någon svensk forskare som har studerat rasism mot asiater i västvärlden inklusive i Sverige och det hade också kunnat gå att ta upp rasism mot asiater i Sverige i samma inslag. Det hör då tyvärr till saken att detta ämne och denna minoritet inte är på agendan i Sverige och tyvärr i rätt så hög grad vare sig inom eller utom akademin.

Är ett genombrott faktiskt på gång för jämlikhetsdatafrågan utöver det genombrott som nu sker i både adoptionsfrågan och i frågan om rasism mot asiater liksom möjligen vad gäller svensk kritisk rasforskning?

I Sverige brukar det heta att det kan ta mycket långt tid att få till en förändring i en viss fråga och den som är tidigast ute i en viss fråga blir oftast motarbetad och ibland t o m ”nedsablad” och ofta hårt marginaliserad och stigmatiserad men när förändringen väl sker så går det ibland fort just i Sverige och detta sägs då handla om den historiska svenska konsensus – och homogenitetskulturen.

I alla fall vad gäller ”mina” frågor som jag har ägnat mig åt i åratal och ibland t o m sedan 90-talet har 2020-talet sannerligen gått i genombrottets tecken.

För det första verkar det som att ett genombrott håller på att inträffa vad gäller frågan om jämlikhetsdata och statistik om minoriteter. I början av året fick jag fackförbundet DIK att börja praktisera jämlikhetsdata, just nu bearbetar jag myndigheten Sida att göra detsamma och igår på Internationella kvinnodagen gick Allbrights Amanda Lundeteg ut i media och deklarerade att Allbright nu ska försöka få det svenska näringslivet och industrin att också göra det. 

När Märta Stenevi tillträdde som nytt språkrör för MP i början av året deklarerade även hon att hon är för jämlikhetsdata vilket jag tolkar som att MP numera är det officiellt och inte bara den miljöpartistiska riksdagsledamoten Leila Ali Elmi, som länge stod ensam i partiet vad gäller att förespråka jämlikhetsdata. Jag intervjuades f ö också av Bulletins Ivar Arpi i början av året, som även han uttalade sig rätt så positivt om jämlikhetsdata.

Vidare antog Umeå kommun nyligen ett beslut som säger att kommunen ska börja pröva jämlikhetsdata efter att Västerbottens-Kuriren rapporterade om att endast 2% av de 500 kommunala cheferna i Norrlands största kommun har någon form av utomnordisk bakgrund. Tidigare har jag lyckats få både Malmö och Stockholms kommuner att börja arbeta med jämlikhetsdata liksom Botkyrka kommun och jag har vid flera tillfällen försökt att bearbeta Göteborg att även göra det och nu sällar sig Umeå därmed till denna skara av svenska kommuner.

Vad gäller adoptionsfrågan så har den som bekant exploderat på sistone och frågan om illegala och korrupta utlandsadoptioner liksom ett postkolonialt feministiskt perspektiv på internationell adoption har jag då drivit sedan 90-talet liksom frågan om de utlandsadopterades utsatta situation i Sverige och i västvärlden i övrigt.

Under pandemin har också frågan om rasism mot (nordost/sydost)asiater (tyvärr) aktualiserats mer än någonsin tidigare i både Sverige och i Väst i allmänhet och för första gången i svensk historia har ett flertal svenska asiater trätt fram i media och i offentligheten och vittnat om rasism mot asiater. 

Den 4 mars förra veckan anordnades vidare det största arrangemanget hittills i Sverige om rasism mot asiater – ett digitalt arrangemang på Clubhouse som samlade hela 350 deltagare varav ett stort antal var just svenska asiater. Även denna fråga har jag då både forskat om och varit engagerad i sedan 90-talet och under många år som rätt så ensam att göra det och det som gläder mig är fr a att en ung generation av både asiatiska s k ”andrageneration:are”, blandade eller mixade asiater och adopterade asiater numera är aktiva i frågan.

På senare år har jag också märkt av en helt annan attityd till mina kunskaper om den svenska extremhögern. När jag 2002 gav ut boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” som listade 30 000 svenskar som en gång hade varit medlemmar i en högerextrem organisation hette det från historiker- och forskarhåll liksom från medie- och journalisthåll att jag var oseriös och bara ville skvallra om och hänga ut några av landets bästa hjärnor och finaste familjer men på sistone har allt fler begagnat sig av min hjälp och mina kunskaper om den svenska extremhöger, som jag med mycket stor säkerhet kan säga att de aldrig hade nedlåtit sig att kontakta mig 2002.

Slutligen har den svenska forskningen om ras i ett specifikt svenskt sammanhang som inte enbart handlar om extremhögern eller om rasism i USA, Frankrike eller Storbritannien verkligen kommit igång på allvar nu och på ett sätt som åtminstone jag vågar påstå inte har inträffat tidigare. 

Svenska forskare skydde under åratal allt som hade med ras att göra som pesten men den tiden när utländska forskare som forskade om ras i ett specifikt svenskt sammanhang nästan var fler än antalet svenska forskare som gjorde det och när utländska forskare bara fick träff på ett 15-tal tidskriftsartiklar på engelska i engelskspråkiga akademiska tidskrifter när de sökte efter artiklar som handlade om ras i ett specifikt svenskt sammanhang är förhoppningsvis nu äntligen förbi. 

När jag grundade och drev Sveriges första nationella forskarnätverk för svenska kritiska ras- och vithetsstudier på 2010-talet och inom nätverket gav ut tre antologier med akademiska texter om ras i ett specifikt svenskt sammanhang var den övervägande delen av medlemmarna antingen Master-studenter, doktorander eller nydisputerade juniorforskare men just nu känns det som att det verkligen börjar hända saker vad gäller svensk forskning om ras i ett specifikt svenskt sammanhang även om motståndet mot rasbegreppet fortfarande är tämligen kompakt inom den svenska högskole- och forskarvärlden. I höstas gav också Centrum för genusforsknings vid Karlstads universitet Sveriges första högskolekurs i kritisk rasteori.


Slutligen fortsätter Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” som kom ut i höstas att sälja bra och den ligger fortfarande etta, två eller trea på försäljningslistorna på Bokus och Adlibris vad gäller Makadams 320-talet utgivna böcker som finns till försäljning där.

Så kanske är det ändå så att trägen vinner, som det heter, och även mot den svenska konsensus – och homogenitetskulturen även om det ibland kan ta flera decennier att få till ett genombrott och en förändring.

Skriver idag i Svenska Dagbladet om varför Sverige och svenskarna egentligen kom att bli världens och historiens överlägset mest adopterande land och folk per capita

Skriver idag, i form av en s k understreckare i Svenska Dagbladet, om varför Sverige och svenskarna egentligen kom att bli världens och historiens överlägset mest adopterande land och folk per capita:

Förklaringen står att hitta i att i ingen annan adopterande nation på jorden kom den internationella adoptionen att bli ett ideologiskt projekt såsom just i Sverige. Allt bottnar i och handlade om att Sverige fram tills 1950-talet hade varit fullständigt besatt av ras och att landet därför var ett av västvärldens mest rasligt homogena länder under 1960-talet när de första adoptivbarnen anlände till landet i större mängd.

DN (Kultur) refuserade tyvärr denna artikel och möjligen då det svenska s k r-ordet förekommer ymnigt i texten och både i dess grundform och i form av olika avledningar (”rasdiskriminering” o s v) och böjningsformer (”raslig” o s v) och SvD accepterade den till slut efter att ett stort antal förekomster av glosan ras (för det är det uttrycket r-ordet syftar på) togs bort så här kommer texten i sin helhet (OBS: i just denna version har jag dock själv ändrat stavningen i efterhand när n-ordet förekommer men jag har låtit m-ordet kvarstå liksom möjligen också g-ordet):

”Adoptionerna skulle utplåna svensk rasism Hur blev Sverige det land som adopterar flest barn per capita i värden? Svaret finner man i den debatt på 60-talet om för- och nackdelar med att adoptera utomeuropeiska barn till ett land som vid den tiden hade en av världens mest homogena befolkningar. Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstads universitet, utkommer i mars med boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” (Verbal Förlag).”

https://www.svd.se/adoptionerna-skulle-utplana-svensk-rasism

”Den senaste veckan har det med all tydlighet framgått att Sverige med sina 60 000 utlandsadopterade är det land i världen som proportionellt sett har adopterat flest barn från andra länder sedan 1960-talet. DN:s uppmärksammade artikelserie om de illegala utlandsadoptionerna och korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten som har kännetecknat praktiken ända sedan den uppstod i kölvattnet av Koreakriget på 1950-talet berör med andra ord ett mycket stort antal människor som står nära och är släkt med landets 60 000 adopterade och både i Sverige och i de över 100 ursprungsländer varifrån svenskarna har adopterat barn.

Mot bakgrund av detta demografiska faktum är det nog många som ställer sig frågan varför det har blivit och är så utöver att Sverige är ett rikt land och att flertalet av ursprungsländerna har varit eller är fattiga.

För att förstå varför just Sverige utan konkurrens har slagit världsrekord i antal utlandsadoptioner per capita är det nödvändigt att gå tillbaka till den debatt om utlandsadoptioner som rasade under 1960-talet.

Mellan 1961-67, när Sverige till skillnad från idag var ett av västvärldens allra mest rasligt homogena länder, utspelade sig en debatt i dåtidens medier liksom i riksdagen, i civilsamhället och i offentligheten i stort som handlade om landet skulle börja adoptera specifikt icke-vita eller ”färgade” barn från andra länder eller ej.

Denna debatt avgjorde inte bara att Sverige kom att bli världens största adoptionsland utan resulterade framför allt i att hela den internationella adoptionsverksamheten kom att utvecklas till ett nationellt projekt som engagerade ett helt land och folk på ett sätt som saknar motstycke i något annat land och som handlar om relationen mellan ras och svenskhet och kort och gott om den svenska antirasismen som en slags överideologi.

De utländska adoptivbarnen var nämligen demografiskt-historiskt sett Sveriges första och största koherenta utomeuropeiska och icke-vita invandrargrupp som ankom till landet för att kvarstanna här permanent, vilket 1960-talets svenskar var väl medvetna om.

I 1960-talets adoptionsdebatt stod två läger mot varandra. Det första lägret, som på sin tid kunde benämnas som raspessimisterna, bestod av staten och myndighets-Sverige, biståndsvärlden och experterna och företrädde just en så kallad raspessimistisk hållning då de dels menade att de icke-vita adoptivbarnen skulle utsättas för rasdiskriminering i ett Sverige som genomsyrades av det som på den tiden kallades rasfördomar och dels oroade sig för att den rasliga homogenitet som rådde i dåtidens Sverige skulle försvinna. Det andra lägret bestod av en heterogen grupp av personer vilka kunde gå under beteckningen rasoptimisterna och detta läger, som också kom att vinna debatten, bemötte raspessimisternas farhågor med att argumentera för att svenskarnas rasfördomar skulle bekämpas med de icke-vita adoptivbarnen samt att den dåtida homogena befolkningssammansättningen behövde blandas upp.

I juli 1961 publicerade Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter samtidigt en notis, som meddelade att Medicinalstyrelsen avrådde svenskarna från att adoptera icke-vita barn från bland annat Algeriet och Hongkong. Notisen avslutades med följande anmärkningsvärda mening:

”Tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligger däremot inte för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning framför allt när det gäller barn till främmande från adoptionsföräldrarna [sic] starkt skilda rasgrupper.”

Formuleringen om ”starkt skilda rasgrupper” härrörde från Sveriges siste professor i rasbiologi Jan Arvid Böök, som var den som Medicinalstyrelsen använt som vetenskaplig expert. Kort därpå fick Medicinalstyrelsen mothugg från bland andra journalisten och författaren Evert Kumm, barn- och ungdomspsykiatern Magnus Kihlbom och Expressens Carl-Adam Nycop vilka anklagade myndigheten för bland annat ”rasvidskepelse”.

Under de efterföljande åren kom sedan en strid ström av artiklar i form av ledarstick och debattinlägg att publiceras, vilka alla behandlade frågan om Sverige skulle adoptera icke-vita barn från andra länder i stor skala liksom om staten skulle vara behjälplig i denna verksamhet. Aftonbladets klassiska Vi 5-fråga skulle till exempel komma att ta upp frågan om de ”färgade” adoptivbarnen vid hela fem tillfällen på 1960-talet och Sveriges Radio sände och visade under loppet av samma årtionde ett flertal längre radio- och tv-program som helt och hållet ägnade sig åt adoptionsfrågan.

På hösten 1961 valde svenska Röda korset att gå ut i DN och avråda från utlandsadoptioner genom att hänvisa till att ”en hjälpinsats i barnens hemland gör större nytta” och denna hållning, som mer eller mindre anslöt sig till myndighetsvärldens raspessimistiska linje och förespråkande av hjälp på plats, skulle komma att gälla för de humanitärt inriktade hjälp- och biståndsorganisationerna inklusive de olika kristna missions- och biståndsorganisationerna.

Även Rädda Barnen, den största av Sveriges hjälp- och biståndsorganisationer, var skeptiskt inställd till adoption av icke-vita barn, vilket många rasoptimister upprördes särskilt starkt över. På Rädda Barnens årsmöte på Folkets hus i Stockholm 1963, som även statsminister Tage Erlander bevistade, anordnades därför en debatt om adoptionsfrågan, som Sveriges Radio sände ut.

I debatten deltog Socialdepartementets Ingrid Hilding, Socialstyrelsens generaldirektör Ernst Bexelius, sociologen Joachim Israel samt barnläkaren Torsten Thysell från Karlstad. Thysell frågade under debatten om de hade ”hjärta att ’offra’ de utländska barnen genom att ta hit dem till dagens svenskar, som jag (i varje fall inte i mitt län) inte anser vara mogna för att ta emot barn som avviker från det vanliga?” och han menade vidare att ”färgade” kanske kunde accepteras som barn ”men hur går det för den vuxne färgade?”.

Argumentet att icke-vita utlandsadopterade skulle få mycket stora svårigheter under uppväxten, i skolan, på arbetsmarknaden och inte minst vad gäller att hitta en partner var raspessimisternas viktigaste argument då de menade att svenskarna hade hjärntvättats av ett rastänkande i årtionden på grund av den en gång så världsledande svenska rasbiologin och rashygieniska politiken. Flera opinionsundersökningar från 1963-68 som undersökte hur svenska folket såg på frågan om Sverige skulle börja adoptera icke-vita barn eller ej, indikerade också att så kan ha varit fallet.

År 1963 visade exempelvis en Sifo-undersökning att endast 30 procent svarade ja på frågan om det var lämpligt att svenskarna skulle började adoptera ”färgade” barn från andra länder och bara 21 samt 23 procent av dem som var yngre än 45 år svarade ja på frågan vad gällde specifikt svarta barn respektive kinesiska barn.

Ytterligare en myndighet utöver Medicinalstyrelsen som fick klä skott i 1960-talets adoptionsdebatt på grund av sin raspessimistiska hållning var Socialstyrelsen. År 1962 valde den tidigare nämnde Thysell att författa en skrivelse som innehöll följande anmärkningsvärda mening, som kom att kopplas till Socialstyrelsen då Karlstadläkaren agerade vetenskaplig expert åt myndigheten:

”En annan sak är att en korsning mellan två raser som befinner sig på olika kulturstadier ej ter sig önskvärd ur den mera högtstående rasens synpunkt.”

Flera chefer och företrädare för Medicinalstyrelsen, Socialstyrelsen och även för andra myndigheter fortsatte att komma med olika uttalanden under loppet av 1960-talet som gjorde att det framstod som att staten och experterna helt enkelt var emot att svenskarna skulle få adoptera icke-vita barn. Gerhard Bungerfeldt, chef för Stockholms stads adoptionsbyrå, uttalade exempelvis följande 1964 på en nationell socionomkonferens:

”Ett barn av främmande ursprung har ju givetvis olikheter i förhållande till oss. Om jag skall använda ett högst allmänt uttryck, kan jag tala om temperamentsolikheter, bland annat, som kanske inte slår igenom under den allra första tiden men senare, när barnet formas till en personlighet.”

I september 1964 gick författaren Eva Moberg till motattack mot den raspessimistiska staten i artikeln ”Vill ni rädda ett barn” i Idun-Veckojournalen som gav ett stort eko i dåtidens offentlighet. Mobergs artikel resulterade i att regeringen genom dess minister Ulla Lindström till slut valde att tillsätta den statliga utredningen Adoption av utländska barn.

Det rasoptimistiska lägret i 1960-talets adoptionsdebatt samlade sig kring tre huvudargument. Det första argumentet handlade om att Sverige ansågs vara alltför vitt på 1960-talet och att det därför var absolut nödvändigt att bryta upp denna rasliga homogenitet och blanda upp majoritetssvenskarna med hjälp av de icke-vita adoptivbarnen. Det andra argumentet handlade om föreställningen om att de ”färgade” adoptivbarnen skulle utrota svenskarnas ”rasfördomar” samt på sikt göra Sverige till ett antirasistiskt land. Det tredje argumentet slutligen rör färgblindhet som vision och tanken att en kraftigt ökad fysisk närvaro av permanent boende icke-vita invånare inom landets gränser i form av just de ”färgade” barnen till slut skulle göra svenskarna färgblinda.

Vad beträffar den demografiska tanken som kan sammanfattas med att ”ju fler icke-vita adoptivbarn dess bättre” så bottnade den i en önskan om att Sverige skulle bli ”internationellt” och att svenskarna skulle bli ”världsmedborgare” genom att ”Tredje världen” i form av adoptivbarnen skulle komma till Sverige. Utöver det trängande behovet av att till varje pris blanda upp svenskarna menade det rasoptimistiska lägret vidare att Sveriges rykte och omvärldsbilden av landet också stod på spel. Det gick helt enkelt inte längre att låta svenskarna vara ”nästan kemiskt fria från färgade folkinslag”, som rasoptimisten Richard Sterner uttryckte det i tidskriften Tiden 1962, om Sverige skulle tas på allvar i FN och framför allt i den icke-vita världen.

I ett temanummer av Ord & Bild från 1966 som handlade om invandrare och minoriteter utropade författaren och tidskriftens redaktör Lars Bäckström ”gör Sverige svartare!” och han syftade då bland annat på de ”färgade” adoptivbarnen:

”Vi, i Sverige, Norden, Europa, blir inte en del av den stora världen förrän vi har fått inpå oss och fått beblanda oss med en mängd människor från den färgade och fattiga världen. […] Vi behöver komma ut till dem, men de behöver också komma hit. […] Detta är fortfarande det land där de flesta inte träffat en färgad, där adoption av färgade barn åtminstone tills nyligen har motarbetats av myndigheterna…”.

I pressen kunde denna rasoptimistiska önskan om att till varje pris och så fort det bara gick öka den rasliga mångfalden i Sverige genom att ta in så många icke-vita adoptivbarn som möjligt ta sig uttryck i hyllande reportage. I september 1967 publicerade Aftonbladet ett stort reportage om familjen Ingelstam i Täby som hade tre biologiska barn och som hade adopterat en ”mulatt” och ett ”gult” barn från Korea. I Aftonbladet-reportaget, som författaren Gunilla Bergström stod bakom, förekom uttryck som ”en brun, en vit, en gul”, ”den ena brun, den andra snedögd och det tredje rågblond” samt ”den ena brun, den andra vit, den tredje har sneda ögon” i både bröd- och bildtexten för att gång efter annan verkligen understryka den rasliga mångfalden inom familjen.

Det rasoptimistiska lägret menade vidare att de adopterade också skulle kunna bidra till att bekämpa svenskarnas djupt rotade rasfördomar och så kallade ”rashögfärd”, som kom sig av att generation efter generation hade fått sig itutat att majoritetssvenskarna var världens vitaste nation och även renaste vita folk på jorden. Framför allt var Sverige utpräglat vitt under 1960-talet. År 1960 fanns det inte ens 5000 utomeuropeiska icke-vita invånare i landet och så sent som 1970 handlade det om under 0,2 procent eller lite mer än 13 000 personer som hade bakgrund i Latinamerika, Karibien, Mellanöstern, Afrika och Asien.

År 1964 visade en undersökning att få infödda majoritetssvenskar någonsin hade interagerat med eller ens mött en minoritetsperson och en icke-vit människa. Flertalet uppgav visserligen att de vid något tillfälle hade mött en jude men endast 5-10 procent hade interagerat med en svart amerikan eller med en indier, 5-6 procent med en same, 2-3 procent med en afrikan och endast 0,2 procent med en kines.

Rasoptimisterna menade därför att den blotta kroppsliga närvaron av de icke-vita adoptivbarnen skulle vänja den stora allmänheten att succesivt och slutgiltigt acceptera ”färgade” människor och i förlängningen göra svenskarna till antirasister. År 1963 uppmanade exempelvis Arboga Tidning på ledarplats att både skolans värld, Svenska kyrkan, föreningslivet, folkrörelserna, fackföreningsvärlden och partierna skulle börja engagera sig mot myndigheternas ”adoptionsförbud” och svenskarnas rasfördomar på en och samma gång.

Samma år skrev Sida-utbildaren och tecknaren Anna Wieslander i Stockholms-Tidningen att svenskarnas rasfördomar bara kunde stampas ut genom att ta in så många icke-vita adoptivbarn som möjligt:

”En ökning av ”främmande element” kan antas medföra en ökning av rasfördomarna. Men just på det sättet kommer dessa fördomar ett steg närmare sitt utrotande. Det går inte att bota en sjuka som saknar en yttre bild. I vår värld kan man heller inte undgå smittan – smitthärdarna finns även om man inte får lov att adoptera hit kinesbarn. För att fortsätta bildspråket: de adopterade barnen blir som en ympning – vissa individer kan antas reagera med att sjukdomen – rasfördomarna bryter ut i öppen dag. Men långt flera bildar antikroppar, som bidrar till sjukdomens kompletta nedkämpande. Ty på samma gång som ytlig kontakt tenderar att ge upphov till rasfördomar, skapar intim och långvarig kontakt den mänskliga förståelse som betyder slutet på fördomarna. Det är min tro att först när det sitter ett litet n-g-rbarn i varje skola eller en arab på varje arbetsplats, får den propaganda som redan påbörjats i skolor och massmedia sin fulla effekt.”

År 1963 gav även psykiatern Ruth Ettlinger uttryck för detta synsätt i dåtida Sveriges kommunistiska partis tidskrift Vi kvinnor där en debatt just då pågick om de svenska kommunisternas syn på adoptionsfrågan: ”De färgade barnen, som adopteras till Sverige får en uppgift att lära svenskarna praktisk tolerans och frihet från fördomar.” Även Svenska kyrkans veckotidning Vår kyrka menade 1964 i ett ledarstick att det inte var någon mening med att skjuta upp de eventuella problem som skulle kunna uppstå om antalet icke-vita adoptivbarn ökade alltför snabbt och kraftigt i landet – ”vi måste försöka klara av saken”. Det handlade enligt Vår kyrka om att avkoloniseringen och den begynnande postkoloniala icke-vita invandringen till Väst på sikt ändå skulle komma att resultera i ”rasernas sammanlevande och blandning med varandra” och då var det ingen idé att försöka skjuta upp den utomeuropeiska invandringen till Sverige i form av internationell adoption av ”färgade” barn.

Masterplanen att adoptivbarnen skulle frälsa svenskarna från deras rashögfärd och djupt ingrodda rasfördomar delades av politiker från vitt skilda läger. Under loppet av 1960-talet kom företrädare från i stort sett alla partier såsom dagens M, S, L och C att gång på gång interpellera och motionera i riksdagen om att Sverige en gång för alla skulle börja institutionalisera den internationella adoptionsverksamheten och inte minst att staten aktivt skulle engagera sig i utlandsadoptionerna. Det rådde vid denna tid en partipolitisk konsensus kring att adoptivbarnen skulle kunna utplåna rasfördomarna i det svenska folkdjupet och endast dagens V motsatte sig internationell adoption på den tiden.

Flera rasoptimister argumenterade dessutom för att svenskarna skulle lösa ”rasproblemen” även i andra länder genom att adoptera så många icke-vita barn som möjligt och därmed framstå som det stora undantaget och föredömet för resten av det vita Väst vad gäller att bilda familj och intimrelationer över de så kallade rasgränserna. Inför Martin Luther Kings besök i Sverige 1964 i samband med att han tog emot Nobels fredspris i Oslo skrev sociologen Harald Swedner i Expressen att Sverige även skulle kunna bidra till att lösa ”raskonflikterna” i andra länder såsom i bland annat USA genom att börja adoptera svarta amerikanska barn i massiv skala.

År 1969 intervjuade Hudiksvalls-Tidningen paret Per-Olof och Karin Nilsson i Hudiksvall, som hade adopterat en svart flicka och deras adopterade dotter introducerades i reportaget som ”ett av bevisen för att vi svenskar kan hjälpa till att – åtminstone till en del – lösa rasproblemen”. På 1960- och 70-talen var det mycket vanligt att även de som hade biologiska barn adopterade för att skapa en antirasistisk så kallad regnbågsfamilj. Den på sin tid firade skådespelaren och artisten Barbro Hörberg sade i en intervju att ”det är så oerhört viktigt att vi får vara med människor av annan ras” efter att ha adopterat ett barn från Sydkorea samt att ”inte minst för våra vita barn är det värdefullt att få växa upp naturligt med färgade syskon”. Vita svenskar som själva inte hade adopterat utan bara hade egna, biologiska barn kunde i spalterna uttrycka att de önskade se att deras vita barn skulle växa upp med icke-vita adoptivbarn i grannskapet, i klassen och i kompiskretsen så att deras vita barn skulle utvecklas till antirasister.

Denna idé att Sverige hade ett absolut unikt antirasistiskt manifest destiny att lösa rasproblemen, rasfrågorna och raskonflikterna i världen kopplades samman med föreställningen om Sverige som det land på jorden som sades vara allra mest lämpat för att ta emot icke-vita adoptivbarn. Det handlade om att Sverige ansågs sakna ett kolonialt förflutet till skillnad från de andra adopterande västländerna vilka framställdes som koloniala eller till och med som imperialister och som mer eller mindre genomrasistiska.

Slutligen vad gäller frågan om färgblindhet som vision beskrev Richard Sterner 1962 i två artiklar i socialdemokratiska Tiden ett framtida Sverige som enligt honom till slut skulle komma att välja att börja ta emot inte bara arbetskraftsinvandrare från Finland och Europa, utan även till slut icke-vita invandrare från utomeuropeiska länder. Det var just i det sammanhanget som Sterner var den första rasoptimisten som använde sig av termen färgblindhet:

”Om också det färgade inslaget i vår immigration säkert ändå förblir litet, i varje fall under den tid som kan överblickas, så kommer likväl den integration av världen som nu börjat att leda till att vi får fler färgade bland oss än nu… […] Vi kan därför inte klara problemet om de psykiska hälsorisker som färgade vuxna och barn kan utsättas för i svensk miljö på det enkla sättet att vi hindrar att det problemet alls uppstår. Vi tvingas att ta tjuren vid hornen. Att effektivt undanröja dessa hälsorisker genom att utrota fördomarna hos oss. Ända därhän att vi till sist blir någorlunda ”färgblinda”, dvs. lär oss att rastecken inte är märkvärdigare i den mänskliga samlevnaden än blont eller mörkt hår.”

I en artikel i DN året därpå vidareutvecklade Sterner vad han menade med färgblindhet och han underströk då att det framför allt gällde att göra de svenska barnen och ungdomarna färgblinda mot bakgrund av att han uppfattade att de vuxna majoritetssvenskarna, och nog framför allt de äldre generationerna, var alltför marinerade i det gamla rastänkandet. Sterner var vidare övertygad om att det trots allt fanns en god beredskap i Sverige vad beträffar att möta det raspessimistiska lägrets oro för att de utomeuropeiska adoptivbarnen skulle komma att utsättas för rasdiskriminering:

”Skulle t ex färgade barn i våra skolor utsättas för otrevligheter, lär nog våra myndigheter och organisationer kunna ingripa med upplysning. Inte minst kommer ungdomens egna organisationer att kunna – och vilja – göra goda insatser. Och sådana insatser kan vara utomordentligt välgörande just för ungdomen själv. Ty i vår krympande värld gäller det för oss att låta varje ny generation fostra sig till en alltmer fullständig ”färgblindhet”.”

Idén om färgblindhet som mål kom under 1960-talets adoptionsdebatt inte minst att uttryckas som en förhoppning om att rasliga utseendeskillnader inte skulle komma att betyda något alls bland och för svenskarna någon gång i en avlägsen framtiden. Genom ett ökat antal utlandsadoptioner menade sångerskan och artisten Lill Lindfors att ”människor skulle redan som barn vänja sig vid att en annan hudfärg inte betyder någonting” i en intervju i Aftonbladet.

När den så kallade Lindström-kommittén, som den tidigare nämnda adoptionsutredningen Adoption av utländska barn ibland kallades på sin tid, till slut kom med sitt betänkande 1967 och gav rasoptimisterna rätt gick luften helt ur raspessimisterna samtidigt som proppen gick fullständigt ur och resten är historia som det heter. Året därpå under det symboltyngda revolutionsåret 1968 började antalet internationella adoptioner till Sverige nämligen att fullkomligen explodera i antal för att nå sin kulmen under 1970- och 80-talen när osannolika 1-2 procent per årskull ibland utgjordes av utländska adoptivbarn.

När den svenska 68-revolutionen väl inleddes tog tillgången på så kallade adopterbara, infödda, svenska barn nämligen slut över en natt på grund av inte minst den genomgripande sexuella revolution som det svenska 68-upproret innebar parat med införandet av fri abort, statligt stöd till ensamstående, ogifta, unga mödrar och dramatiskt sjunkande fruktsamhetstal, vilka sammantaget skapade ett närmast omättligt behov av utländska adoptivbarn bland svenskarna i flera årtionden på raken.

År 1980 hade de icke-vita adopterade dessutom förändrat den svenska rasliga befolkningsstrukturen i grunden. Det året utgjorde invånarna med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika 0,71 procent av totalbefolkningen motsvarande knappt 60 000 personer varav uppemot en tredjedel var adopterade och så sent som kring år 2000 var en tiondel av alla utomeuropeiska invandrare i landet just adopterade.

Idag år 2021 går det att konstatera med denna historia i backspegeln att utan 1960-talets adoptionsdebatt och framför allt utan rasoptimisternas seger i densamma hade Sverige som stat aldrig kastat sig in med hull och hår i den internationella adoptionsverksamheten. Den antirasistiska ideologiska överbyggnad som denna verksamhet erhöll tack vare rasoptimisternas vinnande argument gjorde att det svenska adoptionsprojektet som sådant kom att uppfattas som en nationell angelägenhet, vilket förklarar varför svenska staten i form av bland annat UD och Sida genom årtiondena har engagerat sig i utlandsadoptionerna och bistått både 1000-tals privatadoptioner och 10 000-tals adoptioner som har förmedlats av de svenska adoptionsorganisationerna.

Det gamla, nattståndna svenska rastänkandet och den svenska rashögfärden som hade präglat Sverige och svenskarna sedan åtminstone 1900-talets början och ända fram tills 1950-talet skulle utraderas en gång för alla, svenskarnas på sin tid utbredda rasfördomar skulle bekämpas med alla medel och svenskarna skulle göras till antirasister och till slut till färgblinda antirasister med hjälp av de icke-vita adoptivbarnen vilka därigenom tilldelades uppgiften att frälsa en hel nation från rasismen. Ingen annan västerländsk stat på jorden som har adopterat barn från andra länder har just därför varit så aktivt involverad i den internationella adoptionsverksamheten som den svenska staten och det är därför ingen slump att över 20 statliga utredningar har tillsatts sedan 1960-talet vilka samtliga har handlat om att underlätta för svenskarna att adoptera utländska barn, vilket i sig är ett lika oslagbart rekord som över 60 000 genomförda utlandsadoptioner sedan 1960-talet och fram tills idag.”