Kategori: rasism

Om rasstereotyper av asiater inom den klassiska musiken

NY Times Javier C. Hernández skriver om (öst)asiaters situation inom den amerikanska konstmusikscenen i spåren av Stop Asian Hate-rörelsen: Många som lyssnar på klassisk musik och som fr a bevistar konserter och operaföreställningar har säkerligen noterat att nästan alla musiker är vita och de som inte är det är nästan alltid (öst)asiater (i stort sett ser musikerna f ö ut som publiken).

I USA finns det numera orkestrar där mellan en fjärdedel och en tredjedel av musikerna har någon slags bakgrund i Östasien och i Europa inklusive i Sverige har de allra flesta orkestrar numera åtminstone en eller en handfull musiker med samma bakgrund.

I Sverige är då personer med bakgrund i subsahariska Afrika, Latinamerika, den s k MENA-regionen och på Balkan kraftigt överrepresenterade inom populärmusiken medan personer med bakgrund i Öst- och Sydostasien knappt ens existerar inom populärmusiken utan de musiker som finns som har bakgrund i den sistnämnda regionen hittas generellt i stället inom den klassiska musiken.

Sedan rastänkandets tid har asiater stereotypiserats som varande något av själlösa robotar och maskiner som saknar ett känsloliv och vilka kan arbeta i stort sett hur mycket som helst samtidigt som de anses sakna genialitet, originalitet, kreativitet och individualitet och bara kopierar vita/Väst och det är uppenbart att döma av reportaget att arvet efter den typen av rastänkande fortfarande lever vidare än idag inom konstmusikscenen.

As reports of anti-Asian hate crimes spread in the United States earlier this year, David Kim, a violist in the San Francisco Symphony, found himself despondent. Kim, who is Korean American, was already disturbed by what he saw as widespread racism in classical music. He believed Asian string players were marginalized and treated “like cattle,” as he put it in a recent interview.

“Like a herd of mechanical robots.” And he felt his white colleagues in San Francisco, who make up 83 percent of the orchestra, did not share his urgency about building a culture more welcoming to Asian, Black and Latino players. Feeling isolated and angry, Kim, 40, began to question his career. In March he resigned as the sole musician of color on an orchestra committee focused on equity and inclusion. And after the ensemble resumed live performances in May, he took time off, feeling on several occasions too distraught to play.

“I felt invisible, even though I was speaking very loudly,” Kim said. “I lost my passion for music.”

By some measures, artists with roots in China, Japan, South Korea and other countries are well represented in classical music. They win top prizes at competitions and make up a substantial share of orchestras and conservatories. Stars like the Chinese American cellist Yo-Yo Ma, the Japanese American violinist Midori and the Chinese pianist Lang Lang are among the most sought-after performers in the world. Yet the success of some Asian artists obscures the fact that many face routine racism and discrimination, according to interviews with more than 40 orchestra players, soloists, opera singers, composers, students, teachers and administrators.

Asian artists encounter stereotypes that their music-making is soulless and mechanical. They are portrayed as exotic and treated as outsiders in a world with its main lineage from Europe. They are accused of besmirching cultural traditions that aren’t theirs and have become targets of online harassment and racial slurs. A While artists of Asian descent may be represented in classical music, many say they do not feel seen.


“At times, you feel like an endangered species,” said Xian Zhang, the music director of the New Jersey Symphony Orchestra. Zhang is one of a small number of Asian female conductors leading major ensembles. Zhang, who is Chinese American, said she has at times had difficulty persuading male musicians to take her seriously, including during appearances as a guest conductor in Europe.

“They don’t quite know how to react seeing an Asian woman on the podium telling them what to do,” she said.

The recent rise in reports of anti-Asian hate has aroused calls for change. Musicians have formed advocacy groups and have called on cultural organizations to add Asian leaders and to more prominently feature Asian artists and composers. But classical music has long been resistant to evolution. Deep-seated stereotypes about Asians continue to surface.

In June, the eminent violinist and conductor Pinchas Zukerman was widely denounced after he invoked racist stereotypes about Asians during a Juilliard master class. He later apologized. Even some of the industry’s most successful artists say a climate of casual racism has affected their careers.

Sumi Jo, 58, a renowned coloratura soprano from South Korea, described having several roles rescinded because stage directors thought she was not white enough.

“If you’re Asian and you want to be successful,” she said, “you must work 100 times harder, that’s for sure.”

Artists of Asian descent have long been the subject of racist tropes and slurs, dating back to at least the 1960s and ’70s, when musicians immigrated to the United States from Japan, Korea and other parts of East Asia to study and perform. A 1967 report in Time magazine, titled “Invasion From the Orient,” reflected the thinking of the era. “The stringed instruments were physically ideal for the Orientals: Their nimble fingers, so proficient in delicate calligraphy and other crafts, adapted easily to the demands of the fingerboard,” the article said.


Yet racist portrayals of Asian artists have persisted. Some have been told by conductors that they look like computer engineers, not classical musicians. Others have been described by audition committees as too weak and youthful to be taken seriously. Still others have been told their names are too foreign to pronounce or remember.

“You get written off as an automaton,” said Akiko Tarumoto, the assistant concertmaster of the Los Angeles Philharmonic. Tarumoto, 44, who is Japanese American, said that musicians of Asian descent in the Philharmonic are sometimes mistaken for each other, and in other ensembles she had heard fellow musicians refer to new hires simply as “Chinese girls.”

Celebrated soloists have tried to turn the stereotypes on their head. Lang Lang has said that his embrace of an exuberantly expressive style may have been in part a reaction to perceptions that Asians are cold and reserved.

Yuja Wang, another Chinese pianist, has tried, with mixed success, to satirize the stereotype of Asians as robots, which scholars attribute partly to misconceptions about the Suzuki method of teaching music. (It originated in Japan in the 1950s and was criticized in the West for producing homogeneous musicians, but remains in wide use, including among non-Asian students.)

In 2019, Wang joined a comedy duo for a contentious concert at Carnegie Hall that was filled with crude jokes about her sexual appeal and Chinese heritage. Wang, 34, said in an interview that early in her career she faced stereotypes that she was technically adept but emotionally shallow.

“I didn’t like how they just categorized us and pigeonholed us,” she said. While she said she has rarely experienced overt racism, Wang said she has at times felt like an outsider in the industry, including when others mispronounce her name or do not appear to take her seriously.

Other prominent soloists have been reluctant to speak publicly about race. Lang, Yo-Yo Ma, Midori and the star pianist Mitsuko Uchida declined to comment for this article.


Female artists of Asian descent say they face additional obstacles, including stereotypes that they are exotic and obedient. Soyeon Kate Lee, 42, a Korean American pianist, said a conductor once described her in front of other orchestra leaders as “cheap and good” and suggested she perform a lap dance.

Xenophobic suggestions that Asians are taking away orchestra jobs or spots at conservatories are also common. Yuka Kadota, a violinist for the Milwaukee Symphony Orchestra, said Asian musicians are seen as “some sort of invasive species, like carp or murder hornets.”

Kadota, 43, who is Japanese American, said she felt “self-conscious and slightly apologetic” during a recent performance of a Brahms string quintet, because four of the five players were women of Asian descent. “I don’t want people to think we’re taking over,” she said. Even as people of Asian descent make strides in orchestras, they remain underrepresented in many parts of the music industry, including conducting, composition and opera.


Works by Asian composers comprise about 2 percent of pieces planned by American orchestras in the 2021-22 season, according to an analysis of 88 orchestras by the Institute for Composer Diversity at the State University of New York at Fredonia.

The dearth of Asian artists is particularly striking in opera, which has long struggled with a lack of racial diversity. At the Metropolitan Opera, the largest performing arts organization in the United States, 14 of 233 singers announced for principal roles next season, or about 6 percent, are of Asian descent. Four appear in the same production: an abridged holiday version of Mozart’s “The Magic Flute.” (Asians make up about 14 percent of New York City’s population.) There are now a large number of Asians in important conservatory vocal programs; the Manhattan School of Music said that 47 percent of the students currently in its vocal arts department are of Asian descent. But they are not anywhere close to that well represented on opera stages.

Nicholas Phan, 42, a tenor of Chinese and Greek descent, said Asians tend to be seen as technically precise yet artistically vacuous. A teacher of Phan’s once told him he should adopt a non-Chinese surname so that competition judges and casting directors would not view him as “just another dumb Asian singer.”

When Asians win spots in opera productions, they are often typecast in roles such as Cio-Cio San in “Madama Butterfly” or the titular princess in “Turandot.” Those classics have been criticized for racist portrayals of Asians — though the prominent soprano He Hui, who is Chinese, said she loved singing Butterfly, one of her signature parts. Nina Yoshida Nelsen, a mezzo-soprano, said that of more than 180 performances she had given in the past decade, only nine were in roles that are not considered stereotypically Asian.

“My success has been predicated on my tokenization,” said Nelsen, 41, who is half Japanese. She wrote a Facebook post in March calling on others to “stop seeing my color and the shape of my eyes as something different — something to ‘typecast.’”

Within a week, Nelsen said, she had three offers, none of them for stereotypical roles.

“It’s time for us to speak up and not be afraid,” said Sou-Chun Su, 53, a Taiwan-born violinist in the Atlanta Symphony Orchestra since 1990. It was difficult, he said, to get leaders of the orchestra interested in concerns raised by Asian players until six people of Asian descent were shot and killed in Atlanta in March, which prompted widespread outcry. “It shouldn’t have taken something like that,” Su said.

(In a statement, the orchestra said it was working to build a more inclusive culture, though it acknowledged “we have much more to do.”) Hyeyung Yoon, a former member of the Chiara String Quartet, last year founded Asian Musical Voices of America, an alliance of artists, because she felt performers of Asian descent had no forum to discuss issues of racism and identity.

The group hosts monthly meetings on Zoom. Yoon said cultural institutions often exclude Asians from discussions about bringing more diversity to classical music because they are assumed to be adequately represented.

“The Asian experience is hardly present,” she said. Some artists have taken to social media to challenge their employers. Miran Kim, a violinist of South Korean descent in the Metropolitan Opera’s orchestra, recently wrote on Twitter about her “exhaustion and frustration” playing works with racist caricatures, such as “Madama Butterfly.”

She also criticized the Met for selling a Butterfly-themed sleep mask described as evoking “exotic elegance” and mimicking “the alluring eyes of an Indian princess or Japanese Geisha girl.” (The mask was removed from the online store and the Met apologized.) “We’re not included,” Kim, 31, said in an interview, referring to the lack of Asians in leadership positions. “We’re not part of the conversation.”


Yet significant challenges remain. David Kim, the violist at the San Francisco Symphony who is questioning his career, said he has grown tired of clashing with colleagues over issues like the tone of public statements on racism. He also feels the orchestra does not do enough to feature composers of color. Kim, who has played in the ensemble since 2009, said he is grappling with a sense of loss after realizing that his work as a classical musician no longer aligns with his values.

“I’m not proud of being a part of an industry that is so self-unaware, that’s so entitled and has so little regard for social justice,” he said. He says he believes change will not come until classical music — “racism disguised as art,” he called it — reckons with its legacy of intolerance. “On the surface, Asians are accepted in these realms of orchestras, ensembles and as soloists,” Kim said. “But are we really accepted?”

Radiotips: Dagens sommarpratare i P1 Hanna Wallensteen

Lyssna gärna på dagens sommarpratare i P1 Hanna Wallensteen, psykolog och adopterad från Etiopien, som talar om sin uppväxt som icke-vit utlandsadopterad liksom om adoption och rasism. 


Lyssna gärna på dagens sommarpratare i P1 Hanna Wallensteen, psykolog och adopterad från Etiopien, som talar om sin uppväxt som icke-vit utlandsadopterad liksom om adoption och rasism. 

Hanna och jag har känt varandra sedan 90-talet och det kan nog faktiskt vara så att vi är de enda utlandsadopterade som var aktiva i adoptionsfrågorna redan då, som fortfarande är det än idag. Jag minns idag inte när jag träffade Hanna för första gången – det kan ha varit på ett antirasistiskt möte som Adoptionscentrum (AC) anordnade eller så var det på ett gemensamt möte mellan Adopterade koreaners förening (AKF) och Adopterade etiopiers och eritreaners förening (AEF) – men i vilket fall som helst så har Hanna och jag tillsammans kämpat både för de adopterades rättigheter och mot rasism ända sedan dess om än ibland i olika sammanhang, sfärer och sektorer men våra vägar har samtidigt alltid korsats genom åren.

Hannas sommarprat sänds i P1 från kl. 13 men går också att lyssna på via mobil eller dator:

”Du minns plötsligt besvikelsen i ett par mörkt bruna ögon, när du ställde en obetänksam fråga.

Minns hur du log snett när dina barn, till synes oskyldigt, drog sina ögonvrår uppåt och neråt och sa någon ramsa om tjing-tjong.

Och den där adopterade släktingen, som du alltid sett som en självklar del av familjen. Har den känt sig utanför hela tiden?


Blandade känslor.
Vad har jag gjort?
Vad har jag inte gjort?
Hur kan jag gottgöra?
Och hur ska jag undvika att upprepa?

Jag heter Hanna Wallensteen, är legitimerad psykolog och adopterad från Etiopien och det här är frågor som har kommit att uppta både mitt privatliv och mitt yrkesliv.

Det finns förstås lika många olika upplevelser och berättelser av hur det är att, som jag, vara brun och adopterad, som det finns bruna och adopterade människor. Så det här är MIN berättelse.”


”Jag ville helst bli dansare eller skådespelare. Men med en brun hud och ett krulligt hår som bara räckte två huvuden under resten av ensemblens, reducerades utbudet av roller för mig till tre: 1) Förortstjej 2) Hora och 3) Skogstroll. Så jag bestämde mig för att skriva manus själv. Ett manus som bara jag skulle kunna spela huvudrollen i. Det blev en tragikomisk monolog om en adopterad ung kvinna som hade anammat en rasistisk världsbild som sin egen självbild.

Det här var i början av 00-talet och osannolikt nog fick jag förtroendet att resa runt i svenska adoptionsförmedlares lokalavdelningar över hela landet och spela den här monologen.

Texten var sprängfylld av rasistiska ord och uttryck som jag själv fått till mig under min uppväxt och nu hade gjort en dramatisk gestaltning av. Men efter föreställningarna fick jag lov att ha långa publiksamtal, där jag förklarade att orden i monologen sas av en rollfigur Att syftet var att synliggöra något problematiskt. Alltså inte att det var okej att säga sånt. Min publik lyssnade förvånat. En del undrade om det inte kunde vara bra att i stället vänja adoptivbarn vid de rasistiska orden, så att de inte tog det så negativt?

Idag är det få svenskar som skulle resonera på samma sätt. Någonting har definitivt förändrats i det svenska medvetandet om hur laddade ord och uttryck kan vara. En ängslig politisk korrekthet skulle en del kalla det. Andra, jag själv inkluderad, skulle snarare kalla det för hyfs och respekt.”


”Vi var 8 år och gick i tvåan när Lisa började i vår klass. En Lisa vet man ju hur hon ser ut. Inga problem. Det var bara det att jag inte hade tänkt på att den här Lisan hade ett konstigt efternamn som inte gick att uttala och att hon hade bott i Afrika en tid. Därför stod jag bara där som ett fån och glodde tillsammans med resten av klassen när Liza klev in i vår värld och fick oss alla att upptäcka att jag också kom från Afrika. Liza var nämligen också brun.

Liza hade ett stort och välskött afrohår som hon till min enorma förvåning bar med stolthet. Mitt eget afro var en torr och tovig historia som ingen i min närhet hade en aning om hur det skulle skötas. Det var svenskt sjuttiotal och vi tvättade håret med Timotej schampo. Ungefär lika vårdande som att hälla Ajax i håret. Mamma hade hittat på en frisyr där hon klippte mitt hår kort på huvudet, men sparade sex långa testar längst ner som jag kunde vira ihop till två flätor eller tofsar. Det var inte samma sak som Annas, Sussis och Krisses hår, men vi förstod alla vad det föreställde och det räckte. Tills Liza kom.

Liza satte upp sitt hår i en stor burrig tofs. Under lektionerna satt hon och tvinnade håret runt fingrarna. När hon drog i lockarna blev håret minst dubbelt så långt. Frestelsen var oemotståndlig. Snart bara måste mina klasskamrater få känna på Lizas hår. Ivriga små åttaårsfingrar letade sig fram, pillrade sig in i den stora kalufsen och pang! Smällen kom som en blixt från klar himmel.

”Aj! Vaddå? Får man inte ta på ditt hår?”
Liza sa nej. Man fick inte ta på Lizas hår.
”Varför inte det? På Hannas hår har man alltid fått ta! Eller hur, Hanna, visst har vi?”
”Jaaa… ”

De andra barnen gick demonstrativt fram till mig. Körde ner händerna djupt i mina tovor. Drog i krulligheten och utropade att det kändes som stålull, som Svinto! Drog och vred håret uppåt: ”Kolla! Det ser ut om ett penntroll!” Förtjusta fniss och glada skratt av ungar som hade kul.

Jag drömde mardrömmar om ett långt, rakt, ljust hår som brändes till ett svart, ostyrigt krull. Jag var hår-öm och jag hatade mitt hår. Men jag var van vid händer i håret och nu var i alla fall klasskamraterna med mig. De gillade mig. De tyckte att jag var generös. Mig förstod de sig på. Mitt krulliga hår var inget mystiskt afrikanskt. Det var liksom deras afrikanska. Och då fick jag vara med. Då fick jag vara en av Tommy och Annika. Och Liza fick vara utanför.”


”När svenska föräldrar inte kan ta hand om sina svenska barn kan barnen placeras i familjehem. Då kan barnen ändå ha kvar kännedom om och kontakt med de biologiska föräldrarna. Om de adopteras, så måste de biologiska föräldrarna först ge sitt medgivande och deras uppgifter sparas för barnets framtida kännedom. Det anses viktigt att svenska barn och deras biologiska föräldrar får ha kännedom om och tillgång till kontakt med varandra, när så är möjligt.

På barnhem, i andra delar av världen, fanns barn som hade föräldrar som inte kunde ta hand om dem. De barnen skickades till nya föräldrar på andra sidan jordklotet, så att de inte kunde ha kvar kontakten med sina biologiska föräldrar. Så gjorde man förresten även med barn som hade föräldrar som kunde ha tagit hand om dem.

Då kontrollerade inte svenska staten närmare om de biologiska föräldrarna först hade gett sitt medgivande och inte heller sparades deras uppgifter för barnets framtida kännedom. Det verkar inte ha ansetts viktigt att utländska barn och deras biologiska föräldrar fick ha kvar kännedom om och tillgång till kontakt med varandra, när så var möjligt.

Eller ansågs det viktigt att adoptivföräldrar inte skulle få kännedom om och tillgång till kontakt, med barnens biologiska föräldrar, när så var möjligt?

Ja. Nu har vi kommit en bra bit in i mitt Sommar och det är väl ungefär här någonstans som det brukar vara comme il faut att vi adopterade berättar om hur vi till slut funnit vårt ursprung. Så låt mig göra det nu.

Jag reste tillbaka till Etiopien för första gången när jag var 29 år. Jag hade då inga som helst medvetna planer på att söka mina biologiska rötter, men jag hade, på ett betydligt mer omedvetet plan, lyckats få med mig alla mina adoptionshandlingar i resväskan.

Väl på plats fick jag en fantastisk etiopisk vän som hjälpte mig att söka efter mina rötter. De få uppgifter som finns om min biologiska bakgrund spretar åt olika håll. Jag och min vän besökte sjukhuset där jag föddes, barnhemmet jag kom ifrån, socialministeriets arkiv, stadskontoret, högsta domstolen och sjukhusets bårhus.

Den svenska, privata adoptionsförmedlaren som jag kom hit genom, påstod att min biologiska mamma kom medvetslös till sjukhuset och dog under förlossningen utan att någon visste vem hon var. På sjukhuset där jag föddes bekräftades att hon dog i barnsäng, men där fanns plötsligt hennes för- och efternamn. Men inget mer.

På socialministeriet påstod administratören att en mormor gett sitt godkännande till min adoption, men inte heller de dokumenten går att återfinna. I övrigt hittade vi ingenting.

Ganska många i Sverige har föreslagit att min biologiska mamma förmodligen var väldigt fattig och säkert prostituerad. En bakgrund de tillskrivit henne, helt utan annat underlag än sina egna, fria fantasier.

Sådär ja. Nu vet du precis lika mycket om mitt ursprung som jag.

Det som aldrig får hända är det som händer adopterade. Adoption börjar alltid med en tragedi. Det som blir någons högsta lycka är någon annans djupaste sorg. Att som barn förlora sina första föräldrar, strider mot ett litet barns hela väsen. Det får inte hända. Hur ska ett barn kunna överleva utan sina föräldrar?

Det är som att falla
handlöst mot avgrunden
Ett barn kan inte själv hejda

Och medan du faller
vet du fortfarande inte
Hur det kommer att kännas

Att landa mot marken
Att landa i landet därborta
Att andas i tusen bitar

Flygplan mot landningsbana
Point of no return
Första familjen förlorad för alltid
Förlorad för alltid

Flygplansmotorerna bromsar
Oerhörda krafter
Klipper banden

Tuggar dokumenten
Krossar tiden
Lämnar skärvor

Sverige är det land som adopterat flest barn per capita i världen. I många decennier har Sverige bistått svenskar med kompetens och resurser för att underlätta processen att adoptera från andra länder. Nästan lika länge har önskan om tillgång till specialistvård och ett kompetenscentrum för adopterade och deras närstående efterfrågats.

Som internationellt adopterad har du att förhålla dig till ett avgörande uppbrott från dina första föräldrar och ditt första uppväxtsammanhang. Du ska knyta an till din nya familj, din nya kultur och din nya miljö. Många adopterade bär på erfarenheter av trauma och försummelse. Många adopterade lever med funktionsvariationer. Många adopterade måste förhålla sig till rasism och idag måste vi också förhålla oss till faktum eller frågor om vår adoption har skett på oetiska eller illegala grunder.

Den lilla forskning som finns om internationellt adopterade i Sverige visar på stora överrisker för allvarlig psykisk ohälsa. Utöver ett tillfälligt samtalsstöd för adopterade, som regeringen tillsatte förra året, saknas fortfarande fördjupande forskning, kunskapsspridning och tillgång till specialiserad vård för de adopterade som behöver det.”


”Idag föreläser jag om adoption och rasism. Efter en föreläsning blir jag kontaktad av en sjuttonårig tjej, adopterad från Korea. Hon bor i en vanlig, svensk småstad och hon berättar att i hennes klass säger alla att gult är fult. På rasterna berättar klasskamraterna för andra som vill höra på, att tjejen från Korea vore mycket snyggare utan kinesögon och att adopterade borde åka tillbaka dit de kom ifrån. De flesta verkar vilja höra på.

Den sjuttonåriga tjejen har sagt ifrån till klasskamraterna och sagt att hon visst får vara här. Men klasskamraterna säger ändå att hon inte har något här att göra. Den adopterade tjejen från Korea, har berättat för sina lärare. Men lärarna har inte hört något som sägs på rasterna. Som sagt: Om man inte lyssnar, så har man ingenting hört.

I stället frågar lärarna om den adopterade tjejen är säker på att hon har hört rätt? Den här tjejen har fått höra samma sak varje dag i över ett års tid nu, så hon vet att hon har hört rätt. Tjejen från Korea, undrar om alla lärarna på skolan håller med klasskamraterna? Om de avsiktligt väljer att ge klasskamraterna sitt tysta bifall? Varje dag.

Och nu frågar tjejen mig om alla i Sverige tycker likadant eller om det bara är något fel på just henne? Jag svarar att de flesta svenskar inte är rasister. Att inte skolan, inte vården, inte myndigheten, extrajobbet, dejten, busschauffören och inte heller banken är rasister. Att de allra flesta vill och menar väl.

Men jag säger också att många människor kan vara obetänksamma och klumpiga, utan att det är deras avsikt att såra. Att många kan bete sig rasistiskt utan att ens veta om det. Och att det gör ont.

Men jag säger också att hennes skolsituation, är helt oacceptabel. Jag frågar om jag kan göra något? Om hon har andra att prata med och om hon vet hur hon kan ta hand om sig själv? Medan vi pratar önskar jag att jag kunde kontakta någon ansvarig, tryggt förvissad om att det skulle göra skillnad. Jag tittar ut över en avgrund av vanmakt, men det är inte ett alternativ att rasa just nu.

För just nu måste jag berätta för en sjuttonårig tjej, som är adopterad från Korea till en vanlig, svensk småstad, att en del svenskar faktiskt är rasister. Att många med icke-europeisk bakgrund i Sverige idag, någon gång möter rasister. Att det kan vara vem som helst och när som helst.

Och att det inte är något fel på henne.

Att hon är helt perfekt precis som hon är.”


”Det finns sådant som hjälper mot minoritetsstress.
Att ha tillgång hjälper.
Att få gå i terapi kan hjälpa.
Att ha råd att skaffa boende och utbildning hjälper de flesta.

Men det finns också annat som hjälper mot minoritetsstress.
Att genom kultur ha tillgång till alternativa sätt att uttrycka sig på,
hjälper mot självdestruktivitet.

Att visa hyfs och respekt mot den kropp du bor i
Att vörda den jord som kroppen går på
hjälper ofta mot hopplöshet.

Att möta andra med liknande erfarenheter som en själv,
att simma i ett hav av gemenskap,
hjälper mot självförakt.

Och att möta varandra som olika och jämbördiga
att arbeta tillsammans mot något som är större än oss själva
stärker oss alla.

Det har varit ett mycket speciellt år
Tack alla ni som tagit er tiden att lyssna under det här året.
Tack alla som villigt utsatt sig för risken
att konfronteras med egna fördomar,
tillkortakommanden och skyldigheter.
Ni gör skillnad.

Tack alla, som ödmjukt gått in i samtal.
Som orkat lyssna aktivt.
Prövat att göra på ett annat sätt.

Som varit beredda att be om ursäkt
när det har blivit fel
och ändå vågat försöka på nytt.
Det gör stor skillnad.

Det största privilegiet av alla:
Kärleken. Mina närmaste.
Oändlig skillnad.

Tack du som lyssnat idag.
Tack för att du fortsätter
fylla lungorna med syre
Andas in och lyssna ut.
Lyssna in och andas ut.

Du gör skillnad.”

Intervjuad om barn och rasism i podden ”Barnrättssnack”

Nytt avsnitt av Åsa Ekmans och Linus Torgebys podcast ”Barnrättssnack”:  


”Vi har med oss forskaren Tobias Hübinette och nätbutiksgrundaren Johanna Abdo. Det blir samtal om ras och färgblindhet, barns utsatthet och medvetenhet om strukturer och rasism, om att vilja väl men göra fel och att agera med stora och små steg.”

Per Hans podcast Osvenskheter intervjuar mig om rasismen mot asiater – hur den uppstod i närhistorien och hur den tar sig uttryck idag


Per Hans podcast Osvenskheter intervjuar mig om rasismen mot asiater – hur den uppstod i närhistorien och hur den tar sig uttryck idag.

”I det här avsnittet, som spelades in i slutet av april 2021, samtalar jag, Per Han med Tobias Hübinette om rasismen mot asiater. Denna typ av rasism har, liksom all rasism, pågått länge, men aldrig uppmärksammats i Sverige så mycket som i samband med pandemin. Dels för att viruset har sitt ursprung i Kina, dels för att vi lever i en främlingsfientlig och populistisk tid där ledare som Trump har eldat på med förakt och fördomar. Lägg därtill det fruktansvärda terrordåd som ägde rum den 16 mars i Atlanta, USA, där sex asiatiska kvinnor mördades. Ett dåd vars efterföljande protester också gjorde rasismen mot asiater tydlig i Sverige.

I ett försök att förstå allt detta backar Tobias och jag tillbaka till 1800-talet, då Europa och USA kom att överta makten från det en gång så mäktiga och högkulturella Kina. Och genom denna historiska vändning och i samband med konflikter, krig och kinesisk migration till USA uppstod stereotyper som Fu Manchu och begrepp som ”gula faran” som sedan blev ”tjing tjong” och andra nedlåtande begrepp som tyvärr lever kvar än idag. Vi pratar också om skådespelaren Verner Öhlund som under 1930-talet blev Hollywoodstjärna genom att spela en stereotypisk asiat.”

Omnämnd i altmediesammanhang i både Sverige och i USA under veckan angående rasism mot asiater

Är det inte den ryska nyhetsbyrån Sputnik så är det amerikanska högerradikala Breitbart som citerar och skriver om mig och i båda fallen utan att fråga mig eller ens kontakta mig.

Denna gång handlar det konkret om att jag i veckan återigen berättade om att jag regelbundet och sedan många år tillbaka hånas och förlöjligas i det offentliga rummet av invånare i miljonprogramsområdena med utomeuropeisk bakgrund för att jag har (nordost/sydost)asiatiskt utseende och därmed sannolikt uppfattas som ”töntig”, ”löjlig”, ”bögig”, ”omanlig”, ”oattraktiv”, ”ful” och ”feminin” av de allra flesta i ”Orten” där många är väldigt medvetna om både utseende och apparition i övrigt. I samband med det beskrev jag fr a andragenerationskillarna på ett, anser uppenbarligen väldigt många, nedsättande och stereotypt sätt (såsom hur de klär sig, hur de rör sig och för sig med sina kroppar, hur deras kroppar ser ut, deras blickar, deras minspel, deras jakt på ”respekt” och maskulinitet, deras starka intresse för heterosexuellt sex och ”brudar” mm).

I veckan har ett flertal svenska högerradikala alternativmedier liksom NMR m fl grupperingar rapporterat om denna incident och jag har också tagit emot telefonsamtal från högerradikala alternativmedieföreträdare (såsom från Exakt24:s Mattias Dahlgren som ville få mig att erkänna att den svenska s k nationella rörelsen alltid har haft rätt och att jag nu själv faktiskt ger denna politiska rörelse rätt) och blivit omnämnd av Björn Björkqvist och Ludvig Delin i Svegots podd och av Christoffer Dulny och Martin Saxlind i podden Vita pillret samt även erhållit ett mycket stort antal reaktioner på incidenten från Bulletin-skribenter och på Twitter och Facebook liksom även på Gab.

”Omvänt” har ett stort antal fr a majoritetssvenska antirasister liksom även personer som själva har utomeuropeisk bakgrund och som kommer från och bor i miljonprogramsområdena hört av sig och reagerat starkt på att jag beskriver ”andragenerationsgrabbarna” med utomeuropeisk bakgrund i ”Orten” på ett enligt dem både mycket stereotypt och nedsättande vis.

På högerkanten verkar reaktionen vara något i stil med ”han får skylla sig själv som i åratal har stått upp för förorterna och deras invånare och inte har fattat att han själv som asiatisk man står lägst i kurs där” samt ”nu får han smaka på sin egen medicin som i åratal har hetsat mot och hängt ut majoritetssvenska SD:are och andra nationella som tillhör majoritetsbefolkningen på ett rasistiskt sätt”.

Och på vänsterkanten verkar reaktionen vara ”det är så förkastligt att just han som i åratal har stått upp för förorterna och deras invånare uttrycker sig så förnedrande och föraktfullt om desamma” samt ”han måste förstå att han som asiatisk man faktiskt drabbas långt mindre av rasism än Orten-ungdomarna med bakgrund i Mellanöstern, Afrika och Latinamerika i det svenska majoritetssamhället i stort och att det därför är rasistiskt och ett sätt att sparka nedåt när han beskriver dem på ett stereotypt sätt”.


”Tobias Hübinette, a Swedish academic and one of the founders of Sweden’s far-left “anti-hate” magazine Expo, claims to have suffered constant racial harassment from “young grown men with an overseas background”. Hübinette, who was born in South Korea and was allegedly active as a member of Anti-Fascist Action (AFA/Antifa) in the past, was one of the founding members of the Expo Magazine, published by the Expo Foundation, a far-left group in Sweden.

Now a faculty member at Karlstad University, where his research interests include “critical race and whiteness studies”, Hübinette wrote on Facebook that he has been subject to constant racist verbal attacks from young men of migrant backgrounds, Document.no reports. Hübinette said the racial-based verbal abuse happened while he was in low-income housing neighbourhoods, known in Sweden as “Million Programme” areas.

In his Facebook post, the academic claims that youths would yell phrases like “ni hao” at him, the Chinese word for “hello”, as well as making other noises and laughing at him, theorising that his harassers felt “superior to my masculinity”. He added that many migrant-background young men in low-income areas consider men from the north and south-east Asia “feminine and ‘gay’” and blamed North American stereotype of Asians, saying that in the USA, “it is too socially accepted to look down on and mock northeast/southeast Asians in the non-white ‘ghettos’”.

Vissa citeringar väger tyngre än andra

Via en (gratis) ”alert”-mejl-tjänst som Google Scholar tillhandahåller får jag sedan flera år tillbaka åtminstone ett mejl per dygn som listar och länkar till nyutkomna publikationer där mitt namn förekommer – d v s när en akademisk publikation som jag står bakom är citerad och refererad till i en annan publikation.

I det senaste mejlet upptäcker jag att jag dels är refererad i den (världs)uppmärksammade nederländska statliga utredningen om korruptionen inom den globala adoptionsindustrin och dels är refererad i en ny omfattande s k metastudie publicerad i den akademiska tidskriften Du Bois Review som går igenom en mängd akademiska studier som handlar om vardagsrasism – det handlar då om en artikel som Carina Tigervall och jag har stått bakom som behandlar erfarenheter av vardagsrasism bland adopterade och adoptivföräldrar och som är en av endast två svenska studier som förekommer i artikeln och antagligen då så få svenska forskare intresserar sig för ras som en konkret kroppslig upplevelse.

Idag intervjuades jag i SVT om de svenska och västerländska rasstereotyperna av asiater tillsammans med Evelyn Mok och i relation till frågan om rasism mot asiater under pandemin

Idag intervjuades jag för tredje gången (gillt) i Sveriges Television inom knappt en månads tid (och f ö har jag dessutom också intervjuats av Sveriges Radio vid tre tillfällen inom knappt en månads tid):


Denna gång handlade det om ett inslag i och för SVT Kulturnyheterna, som nyligen sändes i samband med SVT:s Morgonstudion, och som handlade om rasstereotyper av (sydost- och öst)asiater i samband med att komikern Evelyn Mok gästade kulturredaktionen och berättade om rasism mot asiater under pandemin.

Det jag säger är helt enkelt att för att förstå rasismen mot asiater under pandemin så måste en/vi samtidigt också förstå den kulturella (d v s svenska och västerländska) kontext inom vilken hatbrotten och trakasserierna mot asiater äger rum.

Det handlar om att ingen annan minoritet i Sverige och i Väst är så (ras)stereotypiserad som asiater, att dessa stereotyper både är oerhört (folkligt) populära bland icke-asiater (och både bland vita och icke-vita) liksom helt och hållet socialt accepterade (d v s inga icke-asiater ser dessa stereotyper som just stereotyper) och kulturellt institutionaliserade (inom både hög- och populärkulturen och inom både konstnärliga och kommersiella kultursammanhang), att de avhumaniserar och samtidigt kläs i humor (s k ”gulinghumor”) samt att det finns klara paralleller till de likaledes vardagligfierade och normaliserade (antisemitiska) stereotyperna av judar som florerade i Sverige och i Väst innan Förintelsen och vilka också verkade avhumaniserande bland icke-judar samtidigt som rasstereotyperna av judar ofta också kläddes i humor.

Det som dock inte kom med i inslaget var mitt måhända ”eviga” och hämningslösa ”hänga ut”/”out:a”-”namedrop:ande” av alla de svenska kändisar (och både vita och icke-vita komiker, sångare, artister, skådespelare, musiker, författare o s v) vilka genom åren har iscensatt sig själva i s k ”yellowface” och spelat asiater på ett i stort sett alltid stereotypt och nedsättande vis i olika filmer, shower, musikvideos, pjäser, sketcher, tv-program och scenkonstföreställningar och kanske var det lika bra det mot bakgrund av alla (dyra) förtalsmål som jag har hamnat i genom åren p g a att jag ofta anses förolämpa och förnedra inte minst kändisar av olika slag genom att just hämningslöst namnge desamma.

Likaså kom inte min kritik av SVT med i inslaget i den meningen att jag också vid flera tillfällen påpekade att SVT i mycket hög grad både har producerat och distribuerat (d v s masspridit, och ofta på s k ”prime time”) närmast otaliga exempel på (ras)stereotyper av asiater genom decennierna för att leverera lust och njutning åt den icke-asiatiska mångmiljonhövdade tv-publiken i form av s k ”gulinghumor” och kanske var det lika bra det mot bakgrund av jag nog har ”bitit den hand som föder mig” tillräckligt många gånger vid det här laget vilket har kostat alltför mycket för min del genom åren.

Feministiskt initiativ är det första och hittills enda partiet som har tagit upp frågan om rasism mot asiater i samband med pandemin

Feministiskt initiativs Farida Al-Abani, Teysir Subhi och Jaime Gomez skriver om rasismen mot asiater under pandemin i Feministiskt perspektiv. Feministiskt initiativ är därmed det första och hittills enda partiet som har tagit upp frågan om rasism mot asiater i samband med pandemin:


”Flera massmedier rapporterar om att rasismen mot personer med syd- och östasiatiskt ursprung ökat markant det senaste året. Inte minst blev detta tydligt i mitten på mars när en 21-årig man i USA mördade åtta personer, varav sex av dem hade asiatiskt ursprung, och för bara några dagar sedan blev en 65-årig kvinna misshandlad mitt på gatan på Manhattan.

Detta har lett till att invånare som liksom under #BlackLivesMatter-demonstrationerna nu går ut på gatorna och protesterar mot den strukturella rasismen som människor av syd- och östasiatiskt ursprung drabbas av dagligen. Allt fler vittnar om fruktansvärda upplevelser av påhopp, hat och hot samt fysisk misshandel, framförallt i västländer där ett nedsättande språkbruk från politiker och media använts.

Det är till exempel inte svårt att se sambanden mellan den förre detta presidenten Donald Trumps uttalanden om coronaviruset som ”det kinesiska viruset” och den lavinartade ökningen av det fysiska och dödliga våldet mot den syd- och östasiatiska befolkningen i landet.

Tyvärr är Sverige inget undantag. Organisationer som Human rights watch rapporterar om att medpassagerare i Stockholm krävt att asiater ska gå av tunnelbanan, att personer med asiatisk härkomst blivit trakasserade, fått rasistiska glåpord kastade efter sig och butik- och restaurangägare upplever en kraftigt minskad försäljning sedan utbrottet av pandemin.

Medvetenheten om rasismen mot syd- och östasiater har varit väldigt låg då ”harmlösa” skämt, stereotyper och nidbilder länge varit allmänt accepterade, vilket gör att de som utsätts inte tas på allvar när de vittnar om övergrepp som är vanligt förekommande och härstammar från fördomar, sexism och exotifiering.

Tobias Hübinette, känd forskare om rasism och vithet i Sverige påtalar att ”coronapandemin haft en stor påverkan på rasismen mot asiater i Sverige, vilket märks allra tydligast genom de samtal som nu förs kring problemet”. Sverige är fortfarande ett av få länder i världen som inte använder sig av jämlikhetsdata på ett mer systematiskt och genomgripande sätt, trots stark kritik från både FN och EU, då forskning visat att data och siffror rörande alla diskrimineringsgrunder underlättar och effektiviserar arbetet mot diskriminering för alla marginaliserade grupper.

Feministiskt initiativs politik ifrågasätter den norm om ”svenskhet” som baseras på ett vitt, västerländskt, kristet arv. Den antirasistiska politik som Feministiskt initiativ bedriver utmanar den etablerade och diskriminerande struktur som upprätthåller etniskt baserade privilegier i samhället.

Vi anser även att det är viktigt att utveckla en medvetenhet om sambanden mellan globala maktförhållanden och den rasism som i allra högsta grad förekommer i Sverige. Feministiskt initiativ ställer sig bakom och bredvid alla icke-vita människor som kämpar mot rasism i alla delar av världen.

Vi uppmanar Sveriges riksdag att, i enlighet med FN:s rekommendationer, besluta om förbud av nazistisk organisering för att motarbeta de antidemokratiska krafter som uttrycker hat, missaktning och förakt mot etniska folkgrupper, ingjuter fruktan hos andra och ställer grupper mot varandra. Feministiskt initiativ vill också att Sverige standardiserar jämlikhetsdata som verktyg för att under trygga former ta fram relevant statistik i arbetet mot rasism och förtryckande samhällsstrukturer.

Det finns ingen anledning till varför Sverige ska undslippa ansvaret att tillvarata den adekvata forskning som understödjer både behovet och det positiva utfallet, samt ignorera de röster som höjs än en gång. Tiden är nu inne för den politiska viljan att leva upp till de förväntningar både vår egen befolkning men även andra länder har på oss. Sverige bör alltid fortsätta sträva efter att vara en stark demokrati som står för rättvisa, jämställdhet och jämlikhet för alla.

Jaime Gomez, utrikespolitisk talesperson, Feministiskt initiativ

Farida Al-Abani, partiledare, Feministiskt initiativ

Teysir Subhi, civilpolitisk talesperson och partiledare, Feministiskt initiativ”

Vilka svenska politiker har anammat Trumps retorik om ”the Chinese virus” mot bakgrund av att asiater i Sverige just nu trakasseras och attackeras och vilka svenska politiker har lyft frågan om rasism mot asiater under pandemin?

Idag intervjuades jag återigen av Sveriges Radio angående ämnet rasism mot asiater och konkret om att även svenska asiater trakasseras och attackeras i det offentliga rummet under pandemin och jag fick då frågan dels om några svenska politiker står för en liknande retorik som Trump gjorde och dels om några svenska politiker ännu har uttalat sig i frågan.

Innan Trump avgick använde han som bekant gång på gång uttrycket ”the China virus” i sina tal och som den ”lustigkurre” han är så myntade han även uttrycket ”kung flu”, som han också masspred.

Trumps utrikesminister Mike Pompeo föredrog i stället beteckningen ”the Wuhan virus” och idag vet vi vad Trump-administrationens retorik har lett till – en hatbrottsvåg utan dess like har då sedan Trump avgick i januari i år drabbat USA:s asiater och hittills även resulterat i ett flertal dödsfall (se https://www.nytimes.com/interactive/2021/04/03/us/anti-asian-attacks.html?fbclid=IwAR1KTodzqQ83rn4vewMCmJxgWkwIDrSvxY8UEUgD4F25ljnDqVEALf-JgyI).

I Sverige är Ebba Busch troligen den partiledare som tydligast har anammat denna typ av retorik genom att använda sig av Pompeos term på svenska och tala om ”Wuhanviruset”.

I övrigt är det ”naturligtvis” SD som som parti har försökt att massprida denna typ av uttryck under pandemin och bland de SD:are som upprepade gånger har sagt och skrivit ”det kinesiska viruset” så sticker SD:s chefsideolog och Oikos Mattias Karlsson ut.

Karlsson har ända sedan pandemin började talat om ”det kinesiska viruset” och på sistone – och sedan i höstas åtminstone att döma av hans Facebook- och Instagram-konton – så har Karlsson t o m myntat ett eget uttryck på svenska – ”Kina-pesten” – som han numera regelbundet använder sig av samtidigt som att han är väl medveten om att asiater just nu trakasseras och attackeras i USA liksom i Sverige och i andra västländer.

Vad gäller svenska politiker som har tagit upp frågan om rasism mot asiater så har mig veterligen ingen ännu gjort detta till skillnad från ett relativt stort antal både asiatiska och icke-asiatiska politiker i andra västländer och inte minst i USA och det har även FN:s generalsekreterare António Guterres gjort i ett officiellt FN-uttalande.
Det finns då mycket få svenska politiker med bakgrund i Sydostasien+Östasien/Stillahavsasien i relation till hur stor den svenska asiatiska minoriteten trots allt är idag numerärt-proportionellt sätt.

I den svenska riksdagen har det visserligen alltid funnits åtminstone en ledamot med denna bakgrund ända sedan 2000-talets mitt men det har alltid handlat om just en enda ledamot åt gången. Den enda personen med bakgrund i Sydostasien+Östasien/Stillahavsasien som just nu är riksdagsledamot är f ö en av SD:s riksdagsledamöter.

Så frågan är väl om någon svensk politiker överhuvudtaget kommer att uttala sig om frågan om rasism mot asiater under pandemin? Åtminstone min s k kvalificerade gissning säger tyvärr att det nog inte kommer att ske.

Intervjuad igen i SVT om rasism mot asiater under pandemin

Så har jag återigen blivit intervjuad om rasism mot asiater i egenskap av att vara landets enda forskare som både har debatterat om, studerat och publicerat i ämnet i två årtionden.

Denna gång handlar det om SVT Uppsala (och SVT Nyheter, som sändes i morse) och tidigare har jag bl a varit med i SVT:s Morgonstudion och i P1:s Nordegren & Epstein samt blivit intervjuad av SR Dalarna.

Sedan pandemin började för ett år sedan har ämnet rasism mot asiater tagits upp mer än någonsin tidigare men fortfarande finns det knappt någon forskning eller några data och siffror alls att tillgå om gruppen och om ämnet.

Det finns numera ett försvarligt antal studier, rapporter, avhandlingar och andra publikationer liksom inte minst statistik som rör rasism mot bl a muslimer, afrosvenskar, samer, romer, judar m fl men vad gäller asiater finns det i praktiken ingenting utöver mina egna publikationer.

Det finns faktiskt knappt ens någon forskning alls överhuvudtaget om asiaterna i Sverige. En försiktig men troligen alltför generös uppskattning ger vid handen att det möjligen existerar ett 30-tal akademiska texter i vid bemärkelse som därmed utgör den samlade forskningen om de svenska asiaterna och varav flera utgörs av studentuppsatser.

Till skillnad från de tidigare nämnda minoriteterna och exempelvis de svenska muslimerna, latinamerikanerna och afrosvenskarna eller exempelvis de svenska somalierna, chilenarna, kurderna, iranierna, syrianerna, turkarna och afghanerna så finns det inte någon rapport, någon introducerande översikt, någon avhandling, någon antologi, någon monografi eller någon historik om de svenska asiaterna.

De svenska asiaterna lyfts helt enkelt aldrig fram vare sig i akademiska eller i icke-akademiska sammanhang och framför allt aldrig i antirasistiska sammanhang trots att asiaterna antagligen är den mest stereotypiserade minoriteten i majoritetssamhället i stort, trots att de asiatiska kvinnorna i Sverige antagligen är den mest sexualiserade kvinnliga minoriteten och trots att det snart finns närmare 250 000 asiater i Sverige varav den övervägande delen är flickor eller kvinnor (2/3) och utrikes födda (2/3) medan de blandade eller mixade (varav flertalet har asiatiska mödrar och vita eller andra icke-asiatiska fäder) utgör kring 25% och de adopterade kring 15%.

Det är också just det jag säger i intervjun – att asiaterna i Sverige inte är lika väl representerade i den svenska offentligheten, inom forskarvärlden, i mediebranschen, i kulturlivet eller i politiken och det är nog en av huvudförklaringarna till att ingen driver frågan om rasism mot asiater eller forskar om ämnet eller ens intresserar sig för minoriteten asiater överhuvudtaget i dagens Sverige.

”Hatet och rasismen mot personer med asiatisk bakgrund har ökat även i Sverige i samband med coronapandemin. Det säger Tobias Hübinette, lektor vid Karlstads universitet, som forskat i ämnet. Han menar att ett problem är att ingen driver frågan i Sverige.”