Kategori: rashumor

Andres Lokko slår idag ett slag för (ras)humorn

Andres Lokko skriver idag i SvD om den populärkulturella ”kanon-klassiska” sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” och visst har jag varit en av dem som utan tvivel allra mest/hårdast har kritiserat och attackerat (och många skulle väl kanske säga ”hängt ut”, ”hatat på” och möjligen t o m ”hotat” liksom ”trakasserat”) Lokko, Henrik Schyffert, Johan Rheberg, Robert Gustafsson och de andra i den gamla humorgruppen Killinggänget som står bakom sketchen men jag har då aldrig krävt censur och förbud i någon slags s k (vänsterradikal) politisk korrekthets och s k (svensk-asiatisk) identitetspolitiks namn och inte ens när SVT eller Schyffert själva år efter år hyllar sketchen som visserligen vid det här laget har utvecklats till en av landets mest odödliggjorda och folkliga sketcher (OBS: naturligtvis är det fel och förkastligt att t o m privat söka upp Schyffert, Lokko och de andra som jag då har gjort ibland bara för att de har fått miljontals och åter miljontals icke-asiatiska svenskar att vrida sig av skratt och leva ut sin lust och njutning när de har kul åt hur asiater anses se ut, anses röra sig, anses låta och anses bete sig):
104296931_745358616292903_2086419548543219208_n
 
 
”När jag själv pysslade med tv-humor i Killinggänget gjorde vi i mitten av 1990-talet en sketch i serien ”NileCity 105,6” där Robert Gustafsson i en liten roll presenterar sina föräldrar som föreställer två frukter. Detta för att visualisera en idiotisk ordvits – de är hans koreanska adoptivpäron. Den slutar med att personerna i fruktdräkter med vanvettigt överdrivet låtsasasiatiskt uttal väser Lou Reeds ”Walk on the wild side”.
 
Sketchen har sedan dess anklagats för att vara rasistisk. Jag – och mina killingkolleger – har accepterat detta och förklarat att vi i dag, ett kvarts sekel senare, knappast skulle skriva och framföra en sådan sketch.
 
Sketchen om de koreanska adoptivpäronen har inget som helst djup, det finns inga satiriskt intelligenta lager gömda under den tramsiga ytan. Den är vad den är. Och, ja, en stor del av humorn är baserad på en uråldrig rasistisk västerländsk schablonbild av asiater. Och eftersom sketchens enda egentliga funktion är att bete sig surrealistiskt så finns det ingenting att försvara. Eller?
 
Jo, det finns någonting att försvara. Sketchen i fråga är fiktion.
 
Förlegad, irrelevant och gammal, ja, och innehållande rasistiska stereotyper men fortfarande en form av konst.
 
Precis som Basil Fawlty.
 
De blottlägger upphovspersonernas egna – och sin tids – fördomar, rädslor och okunskap. Eller kommenterar åsikter som – fortfarande – existerar. Humorn pekar på dessa i all deras anskrämliga nakenhet. Jag förstår inte vem som ska avgöra hur korrekt konst och lämplig satir ser ut.
Jag undrar bara försynt om den som, med all rätt, har tolkningsföreträde i ämnet verkligen vill ta på sig ansvaret att avgöra vilken konst och fiktion – ny eller gammal – som ska få visas, höras och läsas.
 
Varningstexter och pedagogisk kontextualisering har jag förstås inga som helst problem med, i synnerhet inte mitt i en viktig kamp för jämlikhet och mänskliga rättigheter.
 
Men jag finner censurering av konst och fiktion så genuint läskig eftersom jag inte är kapabel att begripa hur det kan sluta i något annat än en katastrof.”

Blekinge Läns Tidnings ledarskribent Emma Jaenson jämför mig med SD och påstår falskeligen att jag vill förbjuda rasstereotyper av asiater

Allt oftare kopplas s k förorts- och minoritetsaktivister och kritiska ras- och vithetsforskare som jag själv ihop med SD:are och högerpopulister och nu väljer Blekinge Läns Tidnings ledarskribent Emma Jaenson att just göra det i ett ledarstick som slår ett slag för satiren och varnar för de ökande kraven på förbud mot och censur av satiren som sägs emanera från både SD, muslimer och andra minoriteter liksom från mig själv.
 
Det heter då mycket ofta och just allt oftare att jag vill ”förbjuda” eller åtminstone ”censurera” de svenska rasstereotyperna av olika minoriteter såsom exempelvis av asiater men det har jag då aldrig någonsin förespråkat i någon av den stora mängd texter jag genom åren har författat och publicerat och som rör de svenska rasstereotyperna.
 
Faktum är också att när Lisa Wool-Rim Sjöblom och jag kritiserade SVT för att både hylla och återsända Killinggängets sketch ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” så var det knappast några som gav oss stöd i den debatt som utbröt utan nästan alla stöttade både SVT och Killinggängets gamla medlemmar inklusive NMR som t o m gjorde hembesök hos mig för att markera organisationens stöd till SVT och Killinggänget.
 
 
”Till SD:s landsdagar i höst har 15 av 26 distriktsordföranden ställt sig bakom en utredning för försäljning av SVT2 och P3 (SR den 19 maj). Men distriktsordföranden i Blekinge, Camilla Karlman, vill gå ännu längre. Hon vill utreda ett stopp för politisk satir i public service: “man [ska] kunna ha viss satir, men det beror ju på vad det handlar om. Det är så pass många allvarliga ämnen som diskuteras som gäller politiken, samhället och de bitarna och då rimmar det dåligt att lägga in satiren där” (P4 Blekinge den 20 maj).
 
Hon fortsätter: “Tar man P3 som exempel så har det slagit fel när de har gjort satir om Sverigedemokraterna”. Vad hon sannolikt syftar på är P3:s intervju med Jimmie Åkesson inför valet där programledaren skämtade om Åkessons vikt och spelmissbruk.
 
Men oavsett kass humor i P3 är satiren i samhället ett hälsotecken. Brist på bra satir återfinns där debattklimatet är sjukligt och ängsligt. En total frånvaro av satir återfinns i totalitära stater. Att driva med makthavares fåfänga, habegär eller maktfullkomlighet bidrar till att avdramatisera deras politik. Humor är dessutom oftast kul när det rör sig på gränsen till det som inte får sägas (vilket i Sverige är mycket). Satiren är något vi behöver mer av, inte mindre. Vi är svältfödda på det i Sverige. Och den behövs inte minst för att fungera som en ventil för allt korkat och konstigt som händer.
 
Att begränsa vad som får sägas i public service är dessutom ett sluttande plan. Under 2005, efter danska Jyllands-Postens publiceringar av ”Muhammedkarikatyren” och Lars Vilks ”rondellhund” inleddes en högljudd debatt om yttrandefriheten. Och under 2015 dödades 12 personer i terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo för att de “smädat” Muhammed. Under 2015 ville Tobias Hubinette, forskare i kritiska ras- och vithetsstudier, förbjuda den klassiska sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” som Killinggänget gjorde i SVT-programmet Nilecity 1995 (Expressen 2 juni 2015). Under 2016 var det på tapeten att publicera bilder som kränker religiösa minoriteter (SVT den 30 november 2016).
 
Men i dag blir det lätt en storm på sociala medier så fort en självutnämnd representant för en specifik grupp känt sig kränkt. Eller så leder kränktheten till massanmälningar eller rop efter diskrimineringsombudsmannen. Anledningen till den andefattiga svenska humorn, är sannolikt att satirikerna själva är så anfrätta av rädsla för att säga fel saker.”
 
(…)
 
”Frågan om satirens vara eller icke-vara är fortsatt relevant i dagens så spända svenska (och till viss del europeiska) debattklimatet. Satiren är ännu inte helt död. Problemet är bara att den riskerar att censureras lite mer varje gång Camilla Karlman blir kränkt av dålig humor i SVT.”

Finns det en koppling mellan ljud och ras?

Så här skrev jag i varje fall i en artikel för några år sedan med anledning av att Disney nu väljer att ändra (eller ”censurera” beroende på var en står i den ständigt pågående och aldrig avslutade debatten om rasstereotyper av olika minoriteter) i den nya versionen av ”Lady och Lufsen” efter anklagelser om rasism från asiaters i USA sida:
 
La.jpg
 
”Att ljud- och tonsätta olika folkslag och raser har en lång historia i västvärlden och går tillbaka till tidiga klassiska musikverk såsom fransmannen Jean-Philippe Rameau operabalett ”Les Indes galantes” från 1736 där hela scener utspelar sig i bland annat Inkariket, i Persien och i Osmanska riket med tillhörande mer eller mindre fantasifulla ljudmattor och rörelsemönster. Till exempel dansar de så kallade ”indianerna” på ett påfallande underdånigt och feminint sätt i ”Les Indes galantes”.
 
Ett annat viktigt verk i sammanhanget är Mozarts berömda opera ”Enleveringen ur Seraljen” från 1781 som kom att bilda skola för i praktiken alla efterkommande ”exotiska” och exotifierande musikverk och musikstycken i västvärlden. I ”Enleveringen ur Seraljen” får vi lära oss hur människor i Turkiet och i Mellanöstern låter, rör sig, klär sig och beter sig. Det handlar om en kombination av både ljud, iscensättningar, kroppsliga rörelsemönster, kläder och praktiker vilka därefter har återkommit i ett otal västerländska kulturproduktioner och alltifrån i Walt Disneys tecknade film ”Aladdin” till orientalistiska och orientaliserande mastodontverk som storfilmen ”Lawrence av Arabien”.
 
Vad gäller östasiater så finns det även en ljudslinga som mer eller mindre låter som ”dä-dä-dä-dä-dä-dä-dä-dä-dä” och som jag vågar påstå att nästan alla västerlänningar känner till och dessutom också kan härma.
 
Denna niotoniga melodi och ljudslinga är då pentatonisk, det vill säga den bygger på fem toner i stället för på sju toner som är den brukliga skalan i västvärlden mot bakgrund av att stora delar av Asien och särskilt Östasien använder sig av den pentatoniska skalan. Melodin används rutinmässigt vare sig den introducerar en karaktär i en film som är en riktig fysisk-kroppslig asiat eller en icke-asiat i mer eller mindre full yellowface-utstyrsel och tävlar mer eller mindre med ett gonggong-ljud som förknippas med buddhistiska tempel vad gäller att introducera och ljudsätta en östasiatisk roll i pjäser, reklamfilmer och tv-serier.
 
Ibland används till och med de båda ljudslingorna simultant för att på ett något överlastat sätt verkligen understryka att det handlar om Östasien eller om en östasiat som inträder i handlingen och på scenen. Ljudslingan förekommer i ett stort antal spelfilmer liksom i tecknade filmer och i barn- och ungdomsfilmer och i ett mycket stort antal tv-serier och reklamfilmer, i mängder av pop- och rocksånger och i mängder av klassiska musikverk och operor liksom att ljudslingan om och om igen återanvänds i samtida tv-program och scenshower och numera även i dataspelmusiken.
 
I sammanhanget är det viktigt att påpeka att det inte är ljudslingan i sig som är problematisk utan det myckna användandet av densamma i den västerländska kulturproduktionen och inte minst hela det paket av rasstereotypa föreställningar om östasiater som förknippas med melodin.
 
Även att förknippa olika typer av röstlägen, accenter och brytningar och olika förlöjligande sätt att härma vissa språk med vissa raskategorier har en lång historia i västvärlden.
 
En del västerlänningar menar sig till exempel kunna urskilja om det är en vit eller en svart man eller kvinna som talar eller sjunger bara genom att höra rösten och utan att se personen ifråga som talar eller sjunger. Vissa accenter och brytningar såsom hur sydasiater talar brittisk engelska, hur finsktalande, före detta jugoslaver eller latinamerikaner talar svenska eller hur östasiater talar amerikansk engelska har i det närmaste kommit att odödliggöras i ett otal sketcher, ståuppkomik-nummer, tv-seriescener och filmklipp.
 
Dessutom florerar ett mycket stort antal utrop och ofta mer eller mindre ljudhärmande läten bland majoritetsbefolkningen och inom majoritetskulturen. Dessa förknippas också starkt med specifika minoriteter, folkslag och så kallade raser såsom de mer eller mindre starkt rasifiera(n)de svenska utropsorden ”yalla yalla”, “bongo bongo”, ”bunga bunga”, ”unga bunga”, ”firti pozent”, ”chip chop”, ”hugga chaka”, ”chop chop”, ”ugga bugga”, ”ugh ugh” och “tjing tjong”.
 
Ett visst karaktäristiskt gonggong-ljud liksom vissa svisch-ljud och utrop och läten som uppfattas uppstå och framföras när olika typer av kampsport utövas förknippas vidare närmast per automatik med Östasien.
 
Själv har jag nämligen i egenskap av att vara adopterad från Sydkorea åtskilliga gånger i livet inte bara bemötts med rasifierande utrop som “tjing tjong” och ”chip chop” på offentlig plats av för mig okända personer. Jag har även tilltalats med ett påhittat så kallat östasiatiskt röstläge och med en påhittad så kallad östasiatisk brytning som låter feminin och ”barnslig” och framför allt ”pipig” och ”ljus” och naturligtvis regelmässigt blandar samman ”r” och ”l”. Gärna i kombination med ett lismande och underdånigt leende, överdrivet kisande ögon och med en ofta löjligt klumpig bugning som är förknippad med Japan eller med en så kallad buddhistisk hälsning som är förknippad med Thailand.
 
Ibland har det också hänt att en för mig helt främmande person som dessutom alltid är en icke-asiat intar en kampsportsliknande position mitt framför mig och börjar röra sig på ett ”östasiatiskt” koreograferat sätt med kroppen samtidigt som personen ifråga gör svischliknande ljud och ropar ”hoa hoa”, ”hai hai” eller något liknande på ett sätt som verkar taget ur Kung Fu Panda-filmerna.
 
Så förutom att världens alla folkslag, minoriteter och så kallade raser har tilldelats specifika visuella och kroppsliga särdrag och tecken av västvärlden och vilka gärna fokuserar på en viss kroppsdel eller extremitet (håret, nästan, läpparna, ögonen och så vidare) så har de också ”tonsatts”. Det gör att vi som bor i västvärlden närmast per automatik nog redan i förväg hör inom oss vilka rasstereotypa melodier och rasifiera(n)de ljudslingor som gäller när exempelvis afrikaner och de båda Amerikas urfolk introduceras – det vill säga ”primitiva” trumljud, oftast av det dansanta slaget, och ibland ackompanjerad av en närmast guttural sång – liksom när turkar, araber, perser och indier presenteras – det vill säga sagoaktiga och mystiska strängljud framförda på saz-, oud- och sitarinstrument vilka ofta men inte alltid är ackompanjerad av böneutropsljud.
 
Tyvärr är det nog slutligen också så att alltför många av oss som bor och lever i västvärlden till och med hör dessa röstlägen, ljud, läten och melodier inom oss när vi även möter och betraktar riktiga fysisk-kroppsliga människor omkring oss som tillhör olika minoriteter, språkgrupper och religioner. Så hjärntvättade är vi helt enkelt av den västerländska kulturproduktionens rasstereotyper och dessutom ska det inte underskattas hur lätt det är för oss människor att memorera ljud och få en viss melodi eller ljudslinga på hjärnan. Många av oss fantiserar nog till och med och visualiserar inom oss att vissa personer som tillhör olika minoriteter bär på och har på sig vissa specifika klädesplagg och kanske till och med rör sig och beter sig på ett visst rasstereotypt sätt.”

Om Pewdiepies fall och den svenska (ras)humorn

Youtubes fallne världsstjärna Felix ”Pewdiepie” Kjellberg, den hittills störste internet- och sociala medier-kändisen ”genom tiderna” och en av världens mest kända just nu levande svenskar (OBS: denna gång är jag medvetet försiktig med att påstå att Pewdiepie skulle vara någon slags representant för Sveriges och västvärldens alla ”IT-killar” och gamers och än mer att insinuera att rashumor, rasstereotyper och altright-åsikter skulle vara vara mer utbredda inom den av vita män dominerade IT- och dataspelsvärlden än i samhället i övrigt), skyller nu på medierna (d v s de vänsterliberala PK-journalisterna som antingen helt missuppfattar hans humor eller misstolkar den medvetet) och upprepar den dominerande (majoritets)svenska synen på humor att en har rätt att få skämta och skoja om allt och alla eftersom humor är detsamma som lust och njutning och humor (d v s lust och njutning) anses därför vara något som alla behöver och vill ha och därför får just humor inte ”censureras” på något sätt enligt en slags svensk universalism, utilitarism eller kanske t o m socialism som säger att alla människor både har rätt till och behov av humor, lust och njutning och därför ska alla också få ta del av den:
 
 
 
Denna närmast socialistiska svenska syn på humor var som bekant den som gällde i samband med de extremt aggressiva svenska rasstereotypdebatterna som ägde rum mellan 2011-15 och som sannolikt fortfarande gäller: Svenskarna må vara världens mest antifascistiska och antinazistiska ”folkslag” men vad gäller att skämta om andra ”folkslags” utseenden och kroppar (som Pewdiepie gör) och om andra ”folkslags” erfarenheter och upplevelser (som Pewdiepie gör inklusive om judars erfarenheter och upplevelser av att ha blivit förföljda och massdödade) så skiljer sig Pewdiepie tyvärr inte på något sätt från svenskar i gemen.
 
Det ironiska och även otäcka i sammanhanget är att lust och njutning som svensk rashumor och svenska rasstereotyper otvivelaktligen bjuder på och framkallar och som Pewdiepie fram till nu har låtit den övriga världen få njuta av under många år tack vare sin ohotade ställning som Youtubes superkändis samtidigt just är något av rasismens kärna: Det är just lust och njutning som både begärs, levs ut och produceras när en lever ut sina rasfantasier.
 
Det faktum att uppemot 90-95% av svenskarna hårdnackat och närmast fanatiskt försvarar rätten att få producera, konsumera och disseminera sin svenska rashumor och sina svenska rasstereotyper enligt ett flertal undersökningar som genomfördes 2011-15 (och Pewdiepie tillhör utan tvivel dessa 90-95% och har då fram tills nu även låtit den övriga världen få njuta av ocensurerad svensk rashumor och ohämmade svenska rasstereotyper) är m a o samtidigt ett försvar för rätten att få fortsätta att leva ut den lust och njutning som utövandet av rasism producerar.
 
Nu låter det kanske som att jag hävdar och påstår att 90-95% av svenskarna är rasister eller t o m fascister och nazister utan att veta om det bara för att de försvarar och vill fortsätta att få njuta av sin rashumor och sina rasstereotyper och t o m är så universalistiska och socialistiska att de vill sprida sin rashumor och sina rasstereotyper till den övriga världen (såsom Pewdiepie har gjort under många år fram tills dess att de vänsterliberala PK-journalisterna nyligen stoppade honom från att fortsätta att göra det) så att också alla andra människor på jorden får känna lust och njutning genom att på äkta svenskt no limits-manér leva ut sina rasfantasier.
 
Min poäng (och psykoanalytiskt färgade analys) är dock inte att 90-95% av svenskarna är rasister utan att 90-95% av svenskarna är ANTIrasister liksom antifascister och antinazister och det är just detta faktum som gör att jag i stället argumenterar för att svenskarnas (och Pewdiepies) militanta och fanatiska försvar för att få utöva och njuta av sin rashumor och sprida och frossa i sina rasstereotyper i grunden handlar om ett försvar för det egna antirasistiska Jaget och för den egna antirasistiska självbilden liksom ett försvar för omvärldsbilden av Sverige som världens mest antirasistiska land och för omvärldsbilden av svenskarna som världens mest antirasistiska ”folkslag” och därmed för den svenska antirasistiska hedern och i förlängningen för svenskheten som sådan liksom för Sveriges plats på jorden och i historien som antirasismens vagga, paradis, bålverk, elit och avantgarde.

Oscarsteatern fortsätter att upprätthålla den svenska rasperformativa rashumortraditionen

Folkkära Sanna Nielsen och folkkära Robert Gustafsson fortsätter att upprätthålla och föra vidare den folkkära svenska rasperformativa traditionen inom den svenska scenkonsten och den svenska humorn genom att spela den folkkära töntiga och fula ”asiaten” och den folkkära löjliga och överspända ”araben” i senaste folkkära Oscarsrevyn på folkkära Oscarsteatern i Stockholm tillsammans med folkkära Dan Ekborg, Vanna Rosenberg, Rachel Mohlin och Kim Sulocki samtidigt som den svenska totalbefolkningen och inte minst Stor-Stockholms befolkning blir alltmer heterogen och allt fler människor på både landets och Stockholms gator bebor de (asiatiska och Mellanöstern-)kroppar som Nielsen och Gustafsson iscensätter till den överväldigande helvita publikens förtjusning.

 

15107279_10154096609763601_5833290298007347313_n

 

15171113_10154096602033601_8573654930399920429_n

Den svenska ”gulinghumorns” förnyare Henrik Schyffert framställer sig som antirasist i dagens DN Kultur

Den hyllade antifascisten Henrik Schyffert i dagens DN Kultur (som f ö tecknar ett antirasistiskt hjälteporträtt av denne):
 
”Jag är en politiskt korrekt person. Den korrektheten är sund, den tvingar en att tänka i nya banor, att inte försöka få enkla skratt genom att driva med sexuella eller rasistiska fördomar, utan i stället tänka ett varv till för att inte cementera dem. Det finns ett annat ord för pk – det är hyfs… Du kanske är en mobbare som säger saker som sårar, låt bli att göra det. Man kan vara rolig och pk – man får bara försöka vara lite smartare.”
 
Schyffert må vara både folkkär och framgångsrik och han må stå till vänster och vara både antirasist och feminist men han har till dags dato varit en av dem som både har skapat och spridit den svenska så kallade ”gulinghumorn” allra mest konsekvent under flera decenniers tid och inte minst har han förnyat denna den svenska rashumorns paradgenre och introducerat och anpassat den till en ny och yngre publik.
 
I intervjun är det helt enkelt Schyfferts beskrivning av sig själv som (måhända omedvetet säger min psykoanalytiskt inspirerade tolkning) framträder när han talar om ”mobbare som säger saker som sårar”. Sedan är det en annan sak att ”gulinghumor” inte behandlas och betraktas som nedsättande och att ytterst få ser den som ett utryck för ”rasistiska fördomar” för att använda Schyfferts egna ord.
 
Det ska också sägas att Schyffert tidigare har kontaktat mig privat och konfronterat mig med att jag titt som tätt genom åren har ”hängt ut” denne som den svenska ”gulinghumorns” kanske främste företrädare (visserligen bredvid ett antal andra folkkära och framgångsrika svenska ”celebrities”) och vilket indikerar att han nog inte mår så bra av och är en aning störd över att bli ”uthängd” som varande allt annat än antirasistisk.
14825776_10154066520980847_346432092_n1913733_1020588831313809_3220672916074861148_n

Gotlands bryggeris Shogun Bulldog JIPA tar den svenska ”gulinghumorn” in i framtiden

”Alltid kul med asiater” som det brukar heta i svenska s k ”gulinghumor”-sammanhang, d v s det är uppenbarligen och med all önskvärd tydlighet som alltid alltid lika kul att ha kul åt asiaters förmodade och föreställda utseenden och kroppar bland icke-asiater och fr a bland majoritetssvenskar i dagens Sverige.

1156_shogun_4.jpg

Visserligen är väl etiketten till Gotlands bryggeris relativt nya ölsort Shogun Bulldog JIPA (d v s ej IPA) inte en direkt ”old school”-citering och en ren reprisreproduktion av exempelvis Fazers gamla Kina Gul- a.k.a. ”kinapuffar”-logo eller Törsleffs gamla Atamon-kock för att ta två exempel ur högen av svenska rasstereotyper av asiater utan snarare verkar detta handla om en slags postmodern och ironiserande hommage-liknande ”glimten i ögat”-hipsterhistoria där den engelska bulldoggen har transrasialiserats och förvandlats till japan (”turning Japanese”…) och som nog ska hylla och attrahera särskilt alla icke-asiatiska och fr a vita män som har växt upp med och konsumerar japansk och östasiatisk populärkultur och som tycker om eller kanske t o m älskar Japan och Östasien samtidigt som de hyser samma typ av känslor och attityder gentemot asiater i allmänhet och gentemot asiatiska män i synnerhet som alla andra icke-asiater och majoritetssvenskar gör och (även om de kanske inte skulle erkänna det själva) ägnar sig åt samma typ av närmast skamlösa och hämningslösa ”no limits”-utlevelse av lust och njutning som ”gulinghumorn” provocerar fram och som säger att asiater ser lustiga eller t o m konstiga och knasiga ut, att asiater ser roliga eller t o m löjliga och töntiga ut, att asiater beter sig märkligt eller t o m oförståeligt och bisarrt och sist men inte minst att asiater är oattraktiva eller t o m fula och frånstötande.

Namnlöst.jpg

Astrid Lindgren (och Pippi) masspred tjingtjongandet och dra-i-ögonen-gesten

Påminner som alltid (för femtielfte gången) om att scenen där Pippi berättar om och lär Tommy och Annika hur kineser och asiater ser ut och låter, och drar i ögonen så att de blir smala och flera gånger upprepar ”tjing tjong pling plong” fortfarande kvarstår både i böckerna och i tv-serien:

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/sa-overvann-astrid-lindgren-det-rasistiska-tankegodset

Påminner dessutom gärna (för femtielfte gången) om att Lindgren högst sannolikt ”masspred” och masspopulariserade den rasstereotypa och onomatopoetiska interjektionen ”tjing tjong” i nutidssvenskan och till alla svensktalande och möjligen också dra-i-ögonen-så-att-de-blir-smala-gesten, vilket har resulterat i en mängd samtidskulturella intertextuella och intermediala ”bisarrerier” och ”excentriskheter”:

Företag, butiker och märken som i klassisk hommageanda har hetat eller heter ”tjing tjong” eller ”tjing tjong pling plong”, otaliga sånger, historier, sketcher, stå upp-komedinummer, teater- och filmrepliker o s v o s v o s v som använder sig av interjektionen samt inte minst alla svensktalande som genom åren har använt sig av och fortfarande använder sig av både uttrycket och gesten i oftast nedsättande sammanhang, gärna närmast neurologiskt-reflexmässigt när de ser en fysisk-kroppslig asiatisk person passera förbi i det offentliga rummet, eller bara som en hälsningsfras svensktalande emellan – ”tjing tjong pling plong!”.

Tyvärr har detta vardagliga ”tjingtjongande” i det närmaste spritt sig som en löpeld på sistone till många av landets invånare som inte har svenska som förstaspråk och som ofta har utomeuropeisk bakgrund och härrör från miljonprogramsområdena, där det tyvärr ”tjingtjongas” som aldrig förr numera samtidigt som alltför många majoritetssvenskar fortsätter att ”tjingtjonga” även om många av de sistnämnda nog numera uppfattar dra-i-ögonen-gesten som smått ”old school” och en aning gammaldags.

Fotnot: Uttrycket ”tjing tjong” tillhör samma rasordklass som andra rasifiera(n)de onomatopoetiska interjektioner såsom ”yalla yalla”, ”bongo bongo”, ”bunga bunga”, ”unga bunga”, ”firti pozent”, ”chip chop”, ”hugga chaka”, ”chop chop”, ”ugga bugga” eller ”ugh ugh” vilka alla syftar på specifika raskategorier och minoritetsgrupper, och vilka i många fall också kan ”illustreras” med kroppen genom att rent rasperformativt iscensättas med hjälp av vissa kroppsrörelser, ansiktsuttryck och gester.

Dagens (vita) svenska publik förstår inte rasstereotypkritiken i Göta Lejons föreställning Förklädet

DN:s Johanna Paulsson uppmärksammar att Göta Lejons annars så bejublade och kritikerrosade uppsättning av ”metamusikalen” Förklädet helt enkelt inte fungerar i ett (vitt) svenskt nutidssammanhang: de rasperformativa iscensättningar som förekommer på scenen, och vilka i den amerikanska originalversionen just dyker upp (dessutom är de väldigt överdrivna) för att kritisera gångna tiders rasstereotyper på scenen, förvandlas till och emottas som klassisk svensk folklig rashumor i den svenska samtidskontexten:

http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/musikalen-forkladet-pa-gota-lejon-i-stockholm

Dagens (i huvudsak vita) svenska publik som går på föreställningen skrattar helt enkelt gott åt när (de vita svenska) skådespelarna iscensätter pimpinetta latino-casanovor, barnsliga svarta män (som dessutom benämns som ”apor”) och löjliga och ”fula” asiater. Dagens (vita) svenska publik förstår helt enkelt inte originalmanusets intention och föreställningens budskap då (det vita) Sverige inte har gått igenom samma uppgörelse med rasstereotyper som det amerikanska samhället trots allt har gjort.

Om DN, svensk rashumor och svenska rasstereotyper

Idag har DN:s tecknare Hans Lindström publicerat ännu en rasstereotyp bild, och genom åren har Lindström nu hunnit att teckna de flesta klassiska rasstereotyper som överhuvudtaget existerar.

DN 26 juli 2015

CK20GoGWsAAoyzV11745553_10153091496285847_3640455768822649982_n

ju11193399_862941223791848_2288373635930824183_n

11755791_862941240458513_3422812231807111845_n11800165_10153091495115847_2968636626245751604_n

10349953_10152537571557320_9188053735481870250_nLindström-negerbagare1-300x272

Påminner gärna också om att DN titt som tätt frossar i rashumor och rasstereotyper som både är visuella och textuella på N & N-sidan (Namn och nytt) liksom i sitt korsord – alltsom oftast handlar det om s k ”gulinghumor”, men även om s k ”svartinghumor” och s k ”mussehumor”. Jag har flera gånger genom åren, som trogen DN-prenumerant, bråkat med N & N-redaktören vad gäller detta. År 2010 skrev jag t ex detta till denne:

”Hej N & N, jag undrar varför ni så gärna och så ofta gillar att publicera rashumoristiska lustigheter och kommentarer på er sida, t ex dagens ”tjing tjong:ande” rubrik och en massa regelbundet larv om asiaters kroppar? Även tidigare har ni många gånger gjort er roliga över asiatiska namn och språk, och när Obama valdes till president kommenterade ni dessutom detta med att lakoniskt skriva ”En svart barack i det vita huset”.”

Det svar jag fick då var följande:

”Namn och Nytt tackar för synpunkterna, men gillar verkligen inte att publicera rasistiska lustigheter och kommentarer på sidan. Att leka med varandras språkliga egenheter och låtanden behöver inte vara nedlåtande eller föraktfullt. En liten parentetisk undran bara: varför du använder ordet kroppar när du uppenbarligen menar fysionomier? Och jag vill än en gång understryka att Namn och Nytt inte försvarar svensk rashumor även om det stundom kan slinka med en och annan oförsvarlig otidighet. Bästa hälsningar, Ove Säverman, Namn och Nytt-red.”

Svensk rashumor och svenska rasstereotyper går uppenbarligen lika mycket hem hos den bildade vänsterliberala DN-läsande medelklassen som i mer proletära och folkliga ”jobbarsammanhang”.

Och slutligen: Tyvärr finns en mycket lång tradition bland landets professionella tecknare att både använda sig av rasstereotyper och/eller att sympatisera med extremhögern från Albert Engström, Sven Hellstrand, Fritz Dohrn och Gösta Chatham till Ingrid Vang Nyman, Lars Hillersberg, Hans Lindström och Stina Wirsén.

 Hans Lindström - Nordkorea och bomben