Smålands-Postens Bo Ströberg inleder idag en omfattande artikelserie (i hela sex delar) som försöker förstå varför ingen (eller knappt någon i alla fall jämfört med under 2010-talets första hälft) talar om (ras/)rasism, (ras)diskriminering och (ras)segregation längre och om varför allt fokus numera är på ”invandrarnas” s k misslyckanden och tillkortakommanden och ”förorternas” s k misär och våld.

 

Den första delen handlar om varför FN, EU och Europarådet om och om och om igen (och i decennium efter decennium…) kritiserar och attackerar Sverige för att fullständigt sakna data, siffror och statistik om landets minoriteter samtidigt som Sverige och de svenska antirasisterna (fanatiskt) fortsätter att försvara den färgblinda svenska antirasismen, som har avskaffat och tabuiserat rasbegreppet och som fram tills nu har omöjliggjort och förstört alla försök att införa och praktisera jämlikhetsdata i landet.

 

Artikeln handlar också om varför 10 000 anmälningar till DO om diskriminering på grund av etnicitet och religion, som har inkommit bara under de senaste tio åren (på 1990- och 2000-talen inkom då 1000-tals och åter 1000-tals anmälningar till DO om diskriminering på grund av etnicitet och religion varav ingen ledde till någon fällande dom) har resulterat i sammanlagt 20 fällande domar…

 

OBS: Jag har naturligtvis en enorm (för att inte säga gigantisk) respekt för Sveriges 100 000-tals för att inte säga miljontals antirasister och antifascister som ”fajtas” dygnet om för att ytterligare tabubelägga ordet ras och själva rasbegreppet i sig och som varje vaken minut kämpar ”med näbbar och klor” mot genomrasistiska FN (d v s rasisterna i New York och Genève), genomrasistiska EU (d v s rasisterna i Bryssel) och genomrasistiska Europarådet (d v s rasisterna i Strasbourg) som försöker tvinga oss hypermilitanta och ultraortodoxa antirasistiska och antifascistiska svenskar att återigen börja tala om ras och att börja kartlägga, mäta och räkna minoriteternas situation i dagens Sverige liksom att sätta siffror på den svenska (ras)diskrimineringen och (ras)segregationen.

 

”Den svenska självbilden har varit att vi är positivt inställda till etnisk mångfald. Att rasism inte är något allvarligt problem här. Men attityder förändras. Och FN har återkommande kritiserat Sverige för att inte ta diskriminering och hatbrott på allvar.

 

Den 21 mars är det FN-dagen för avskaffande av rasdiskriminering. Inför den publicerar Smålandsposten en artikelserie om rasism och varför det är så känsligt att tala om den.

 

Det är fritt fram för rasistiska organisationer. Ingen statistik förs över hur minoritetsgrupper drabbas av orättvisor. FN har återkommande kritiserat Sverige för att inte ta rasismen och diskrimineringen på allvar.”

 

https://etidning.smp.se/669/eSMP/289951/2020-03-20/12681239/DECENNIER-AV-FN-KRITIK-MOT-SVERIGE

 

”Kritiken mot Sverige är omfattande och hård från FN:s rasdiskrimineringskommitté. Vid den fjärde granskningen av hur Sverige lever upp till FN:s rasdiskrimineringskonvention uttrycktes oro över ”det stora antalet rapporterade hatbrott och fortsatt rasistiskt våld”.

 

FN-experterna uppmärksammar särskilt rasismen mot muslimer och uppmanar Sverige att ”omedelbart vidta åtgärder för att säkra muslimska minoritetsgrupper mot våld, hatbrott och hets mot folkgrupp”.

 

FN är ”bekymrade över rasistiska och extremistiska organisationer i Sverige, och deras offentliga manifestationer och demonstrationer” och regeringen uppmanas att offentligt fördöma och ta avstånd från rasistiska uttalanden som görs av politiker.

 

Mycket av det som tas upp är sådant som påpekats flera gånger tidigare. Den tyngsta kritiken är att Sverige inte har jämlikhetsdata. De är offentlig statistik utifrån ras eller etnicitet, som tas in till exempel vid folkräkningar för att få en bild av strukturell ojämlikhet, om vissa grupper är ekonomiskt och socialt eftersatta eller kan antas missgynnade på arbets- och bostadsmarknaden.

 

”Denna bristande kunskap är förvånande i ett land som i andra sammanhang länge ansett sig världsledande på offentlig statistik”, skriver Institutet för framtidsstudier i en rapport där man tittat just på metoder för att ta fram data.

 

– Ja, man tycker att det är mer ord än handling. Det räcker inte att ha lagar mot diskriminering. Man måste ha mätverktyg för att visa att lagarna fyller en funktion, alltså att de verkligen hjälper de utsatta grupperna, säger forskaren Tobias Hübinette, vid Karlstads universitet.

 

Han var på plats i Genève 2018 när Sverige förhördes av FN, som medförfattare till de svenska muslimernas rapport.

 

Sverige har hållit fast vid sin ståndpunkt att inte samla in data utan att närmare argumentera för den. I den nationella handlingsplanen ”Samlat grepp mot rasism och hatbrott”, presenterad så sent som januari 2017, skriver man helt kort att ”Sverige har en restriktiv syn på statistik och datainsamling i förhållande till bland annat de nationella minoriteterna och regeringen har ingen anledning att ompröva denna hållning”.

 

Även själva handlingsplanen har kritiserats av FN för att sakna konkreta åtgärder och – framför allt – mätbara mål.

 

Famlar man inte i blindo utan data?

 

– Ja, men det är man väl medveten om. Det kan finnas flera orsaker till att man inte gör insamlingen av jämlikhetsdata, kanske är det för dyrt, kanske fruktar man att resultaten skulle förskräcka, säger Tobias Hübinette.

 

Underförstått: Kanske är Sverige mer ojämlikt än man vill tro? Kanske är etnisk diskriminering ett större problem än man vill kännas vid?

 

I svensk lagstiftning anges sju diskrimineringsgrunder: kön, ålder, etnisk tillhörighet, religion, sexuell läggning, könsöverskridande identitet samt funktionsnedsättning. Data för de två första finns att hämta i folkbokföringsregistret och SCB:s jämställdhetsstatistik ger klara besked om löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar eller minskar, och om det finns ojämlikheter vad det gäller utbildningsnivå, arbetslöshet, hälsa.

 

– Sedan man började med könsstatistik är kvinnornas framryckning en verklig framgångssaga. Även om det förstås varit en lång resa för kvinnornas integration i det svenska samhället, säger Tobias Hübinette.

 

Utan statistik som synliggör utsatthet för andra grupper är det svårt att utforma en generell välfärdspolitik. Och se om den fungerar.

 

– Det finns ingen statistik för till exempel svenska muslimers inkomstnivå eller afrosvenskars eller romers arbetslöshet.

 

Jämlikhetsdata beskrivs ibland som en form av etnisk registrering, en beteckning som väcker obehagliga associationer. Det är ofta där debatten hamnar. Men företrädare för de grupper som ska skyddas mot diskriminering, bland andra afrosvenskar, muslimer, sametinget och RFSL, förespråkar att statistik samlas in. I en utredning, som DO gjort på regeringens uppdrag, diskuteras avvägningen mellan legitima farhågor och legitima behov. Där poängteras att ”insamling av känsliga personuppgifter i syfte att arbeta mot diskriminering innebär inte nödvändigtvis att det sker på individnivå”.

 

Tobias Hübinette påpekar att de flesta andra länder i världen tar fram jämlikhetsdata. Han liknar förfarandet vid hur enkätstudier genomförs i Sverige och där principerna om självkategorisering, anonymitet, och frivillighet alltid ska gälla och att de siffror som genereras inte kan spåras till en specifik individ. Han tar också ett närliggande exempel på hur den här sortens uppgifter i befolkningsregistret inte behöver vara någon kontroversiell fråga.

 

– I Finland har man till exempel språk som kategori, detta främst för att tillgodose den svenskspråkiga minoritetens rättigheter.

 

Sedan 2009 har Diskrimineringsombudsmannen (DO) fått in runt 10 000 anmälningar om diskriminering på grund av etnicitet och religion. Under dessa tio år har man bara lyckats få fällande domar i 20 fall. Det är två promille. Även när det gäller polisanmälda hatbrott är andelen lagförda extremt liten.

 

Denna ineffektivitet, många anmälningar men få domar, är något som FN slår ned på.

 

– Det finns inte så mycket att säga om själva diskrimineringslagarna men det är svårt att efterfölja dem, säger Tobias Hübinette.

 

– Om vi tar etnisk diskriminering så är det väldigt få fall som avgörs i domstol till skillnad från könsdiskriminering som DO ofta vinner. Diskriminerar du en kvinna i Sverige så åker du dit. Det är mycket svårare att driva ett fall med etnisk diskriminering. Jämför man antalet anmälningar med hur många fall som gått till domstol så är det absurt. Polisen säger samma sak, att extremt få fälls. Alla är medvetna om det här.

 

Det är väl meningslöst att ha lagar som inte tillämpas?

 

– Jo, det är det. Man försvarar sig från DO med att man jagar pilotfall, ideala case. I jakten på de perfekta fallen som ska hjälpa människor i framtiden så sovras det för mycket.

 

Clas Lundstedt, pressansvarig på Diskrimineringsombudsmannen, menar att det är missvisande att bedöma deras arbete enbart utifrån antal fall man tar till domstol. Att man driver processer så sällan beror enligt honom på att DO ”utvecklat sitt arbetssätt och vi arbetar idag på ett helt annat sätt med tillsyn än under de första åren. Under DO:s första år utreddes anmälningar i princip enbart med inriktning mot process. Om förutsättningar saknades att gå till domstol avslutades i regel ärendet utan att DO tog ställning i om det hade varit fråga om diskriminering eller inte. I dag utreds fler ärenden och avslutas med tillsynsbeslut där DO själv redogör för de bedömningar vi gör”.

 

2018 och 2019 utfärdade DO 88 så kallade tillsynsbeslut medan man gick till domstol i enbart tre ärenden.

 

DO:s tillsynsbeslut medför ingen juridisk påföljd eller upprättelse för den drabbade i form av skadestånd.

 

– Det har länge funnits kritik om att DO är tandlöst, diskrimineringslagen ser bra ut men är verkningslös, menar Tobias Hübinette.

 

På hemsidan skriver myndigheten: ”Ett av våra mål med att driva enskilda ärenden i domstol är att skapa vägledande domar som ger effekt för många.”

 

Att en person uppenbarligen har utsatts för diskriminering är alltså inte skäl nog.”