Kategori: rasbegreppet

När ras- och vithetsforskningen blir ett spöke som går genom Europa och västvärlden eller åtminstone genom högskole-och forskarvärlden

Eftersom ”alla” just nu, plötsligt och ”hastigt och lustigt” verkar vilja diskutera och debattera den svenska ras- och vithetsforskningen under den rådande industrisemestern och i skuggan av BLM-rörelsen så skadar det inte att komma med lite fakta i sak (och i punktform för läsbarhetens skull) för ras- och vithetsforskningen (och ras- och vithetsforskarna) är onekligen just nu på god väg att bli ett spöke som går genom Europa och västvärlden eller åtminstone genom högskole-och forskarvärlden:
CRIT.jpg
 
1, Extremt få svenska forskare (d v s disputerade svenskar som är aktiva inom den svenska akademin och högskole- och forskarvärlden) identifierar sig som ras- och vithetsforskare – de utgör uppskattningsvis ett 20-tal namn om ens det.
 
2, Allt fler studenter på kandidat- och magister/master-(uppsats)nivå och allt fler doktorander (d v s ännu ej disputerade forskarstuderande) identifierar sig visserligen med ras- och vithetsforskningen men åtskilliga handledare och lärosäten sätter käppar hjulen på dem när dessa studenters och doktoranders arbeten och projekt ska handledas, opponeras, examineras och etikprövas (ett avhandlingsprojekt om icke-vita blandade godkändes exempelvis inte för några år sedan av en antirasistisk seniorforskare, som är emot rasbegreppet, och som därmed satte käppar i hjulet för denna doktorand). Uppskattningsvis ett 10-tal uppsatser och 1-2 avhandlingar per år godkänns och publiceras inom den svenska högskolevärlden som identifierar sig med ras- och vithetsforskningen. Snart disputerar exempelvis den första ras- och vithetsforskningsdoktoranden inom litteraturvetenskap, alldeles nyligen skedde detsamma inom kriminologi och bara för några år sedan skedde det inom pedagogik o s v.
 
3, Den svenska ras- och vithetsforskningen är av mycket (pur)ungt slag och antalet avhandlingar, monografier, antologier och studier (artiklar, papers, rapporter o s v) som är författade av svenska forskare och som identifierar sig som ras- och vithetsforskare och/eller med ras- och vithetsforskningen uppgår uppskattningsvis till ett 50-tal specimina/poster/referenser om ens det.
 
4, De allra flesta svenska forskare är helt emot att operationalisera och studera ras och mycket skeptiska till vithetstermen om än i långt mindre utsträckning än till rasbegreppet som de svenska forskarna och den svenska akademin och högskole- och forskarvärlden verkligen fruktar, föraktar och t o m hatar såsom Sverige och svenskarna i gemen gör.
 
5, Antalet svenska ras- och vithetsforskare ökar inte i antal i någon nämnvärd utsträckning och därmed växer inte den svenska ras- och vithetsforskningen, som inte ens existerar som ett koherent och organiserat forskningsfält. Den svenska ras- och vithetsforskningen kommer aldrig någonsin att institutionaliseras såsom exempelvis den svenska genusforskningen eller den svenska forskningen om invandrare och minoriteter har gjort sedan länge.
 
6, Tidiga svenska forskare som introducerade vithetstermen var Jesper Fundberg, Katarina Mattsson och Catrin Lundström och tidiga svenska forskare som operationaliserade rasbegreppet var undertecknad, Carina Tigervall och Sayaka Osanami Törngren.
 
7. Det första svenska ras- och vithetsforskningsprojektet som explicit operationaliserade rasbegreppet och som erhöll offentliga medel och statlig forskningsfinansiering pågick mellan 2007-08 (och förestods och genomfördes av undertecknad och Carina Tigervall), den första svenska och även nordiska forskningskonferensen om ras- och vithetsforskning ägde rum 2012 (och arrangerades av undertecknad, Katarina Mattsson, Catrin Lundström och René León Rosales), den första svenska (bok)publikationen om ras- och vithetsforskning gavs ut 2012 (under redaktörskap av undertecknad, René León Rosales, Fataneh Farahani och Helena Hörnfeldt), det första svenska forskarnätverket för ras- och vithetsforskning verkade mellan 2012-18 (och organiserades av undertecknad) och den första högskolekursen som är en explicit ras- och vithetsforskningskurs går av stapeln vid Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet höstterminen 2020.

Nu avskaffar även Tyskland snart rasbegreppet efter svensk färgblind antirasistisk modell

Nu har en debatt om att avskaffa rasbegreppet utbrutit i Tyskland i kölvattnet efter BLM-rörelsen – De Gröna, liberala FDP, socialdemokratiska SPD och vänsterradikala Die Linke liksom sannolikt även konservativa CDU vill nu alla mer eller mindre följa det svenska (färgblinda antirasistiska) exemplet och göra just det och troligtvis vill även högerradikala AfD också det.

 

Från och med 2001 blev Sverige det första landet i världen att avskaffa rasbegreppet och sedan dess har vi som en del av vår antirasistiska (och feministiska) utrikespolitik lyckats få våra grannländer Norge och Finland att göra detsamma. År 2018 fick vi även Frankrike att göra det och om nu Tyskland snart också gör det så har den svenska färgblinda antirasismen sannerligen snart firat triumfer.

 

Sverige, Frankrike och Tyskland pekas just allmänt ut av bl a FN och EU som västvärldens, Europas och nog också världens mest anti-rasbegreppet- liksom anti-jämlikhetsdata-länder så det är verkligen ingen slump om nu Tyskland snart följer det svenska exemplet såsom Frankrike redan har gjort.

 

Samtidigt finns en avgörande idéhistorisk och ideologisk skillnad rörande varför Sverige, Frankrike och Tyskland har kommit att utvecklas till världens mest färgblinda antirasistiska länder: I Sverige härrör den hypermilitanta färgblindheten från en radikal vänsterliberal antirasism, i Frankrike handlar det om den franska universalistiska republikanismen och i Tyskland handlar det om bearbetningen av arvet efter Nazi-Tyskland. Både Sverige, Frankrike och Tyskland håller en hög svansföring vad gäller en officiell och institutionaliserad antirasistisk hållning men samtidigt avskyr (eller t o m hatar) dessa tre länder allt vad statistik, siffror och (jämlikhets)data heter om invandrarna och minoriteterna inklusive om segregering, diskriminering och rasojämlikheter liksom ordet ras i sig (ras på svenska, race på franska och Rasse på tyska).

 

https://www.zdf.de/nachrichten/politik/grundgesetz-debatte-rasse-fdp-entwurf-100.html

 

 

TY

 

 

 

Blott Sverige svenska antirasister har eller underskatta aldrig de genomantirasistiska svenskarnas hat mot ordet ras och mot allt vad statistik om minoriteter heter

Blott Sverige svenska antirasister har eller underskatta aldrig de antirasistiska svenskarnas hat mot ordet ras och mot allt vad statistik om minoriteter heter:
 
I inget annat land på jorden är hatet mot glosan ras så levande (d v s det hålls vid liv decennium efter decennium, år efter år, månad efter månad och dygn efter dygn), så passionerat (d v s det handlar om så oerhört starka känslor och förhöjda känslolägen att svenskarna både skriker och gråter och blir arga och ledsna på en och samma gång) och så folkligt (d v s alla deltar i hatet från höger till vänster, från ung till gammal, från norrbottning till skåning och från LO-medlem till SACO-medlem) som i Sverige efter att svenskarna åtminstone ända sedan 70- och 80-talen har marinerats i och hjärntvättats av en specifik färgblind svensk antirasism som genomsyrar hela det svenska samhället och kulturen ända sedan dess (skolan, barn- och ungdomskulturen, populärkulturen, litteraturen, filmen, musiken, medierna, politiken o s v).
 
Efter ännu ett vansinnigt drev som har resulterat i att jag återigen blir uthängd som biologist, essentialist och rasist av både höger- och vänsterröster och tyvärr även än en gång av alltför många högutbildade höginkomsttagare som faktiskt borde veta bättre (”ska Karlstads universitet nu bli det nya Rasbiologiska institutet?”, ”ska Hübinette nu bli landets första professor i rasbiologi sedan den gamla professuren bytte namn 1959?”, ”hur många raser finns det egentligen?”, ”säg mig, vilken ras tillhör jag?”, ”är vi värmlänningar en ras enligt dig?” o s v) så kan östgötarnas största tidning ”Corren” (d v s Östgöta Correspondenten) så klart inte låta bli att påminna om att jag skrev om den kurs i kritisk ras- och vithetsforskning vid Karlstads universitet, som jag ska undervisa på, nästan exakt 100 år efter att den dåvarande svenska riksdagen biföll den motion som ledde till att Rasbiologiska institutet sedermera inrättades, samtidigt som ”Correns” ledarredaktion och ledarsida bara måste passa på att samtidigt trycka till V för att partiet är för jämlikhetsdata sedan partikongressen i Karlstad 2018.
 
Just ordet ras i sig, d v s rasbegreppet, och frågan om siffror och data om minoriteter av alla de slag (såsom om ras, religion, språk och etnicitet men också om funktionsnedsättning, sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck) är verkligen på alla sätt och vis de genomantirasistiska svenskarnas båda ”rasistiska” hatobjekt par préférence och själv har jag då oturen att både vara för användandet av termen och ordet ras (d v s jag är då för återinförandet av rasbegreppet trots att Sverige har avskaffat det) och att vara för införandet av jämlikhetsdata (d v s jag är för statistik om landets olika minoriteter trots att Sverige är emot det) och då blir det väl som det blir, d v s jag blir nu för femtielfte gången i rad och som alltid utan konkurrens utnämnd till Sveriges ledande och kanske t o m enda rasistiska forskare och kanske t o m till en av landets ledande rasister överhuvudtaget.
 
I Forums för levande historia nya rapport ”Slutredovisning 2020 av uppdrag att samordna och följa upp den nationella planen mot rasism” framgår det med all önskvärd tydlighet att Sverige om och om igen får kritik från omvärlden och från inte minst EU och FN för att just ha avskaffat rasbegreppet och för att vara emot jämlikhetsdata men det framgår också att Sverige samtidigt är världsbäst på att bekämpa attityder och åsikter som anses vara rasistiska, vilket görs i skolan inte minst liksom i form av ett närmast oräkneligt antal informations- och upplysningskampanjer och satsningar och projekt som syftar till att få majoritetssvenskarna att inte hysa attityder och åsikter som anses vara rasistiska, samt även på att presentera data och siffror om hatbrott så detta med att föra statistik är då verkligen något som Sverige behärskar till fullo för att inte säga till fulländning ”bara viljan finns”, som det heter.
 
Sedan är Sverige samtidigt i det närmaste sämst i klassen vad gäller att beivra hatbrott och än mer att beivra diskriminering men det är väl kanske ”en annan femma” för antirasism i Sverige har då i praktiken nästan enbart handlat om (och handlar om) att spendera miljoners miljoner (för är det något som får kosta i Sverige så är det antirasism liksom även feminism) på att förädla majoritetssvenskarna och deras hjärnor, hjärtan och själar så att de fortsätter att vara mänsklighetens och planetens hitintills både första och enda autentiska och genuina antirasister för den svenska antirasismen, som då nästan helt har varit och är fokuserad på att bekämpa attityder och åsikter bland majoritetsinvånarna, är sannerligen en bisarr (men samtidigt också effektiv ”så det förslår”) blandning av luthersk kristen missionsverksamhet och eugenisk social ingenjörskonst som i förlängningen syftar till att skapa världshistoriens och homo sapiens-artens första och enda ”superras” av antirasister, som till slut kan gå ut i världen och göra alla människor (och kanske t o m djuren och växterna) på jorden till antirasister genom att sluta tala om ras och sluta föra statistik om minoriteter.
 

 

cc.jpg
 
”Den 28 april 1920 biföll riksdagen en motion om inrättandet av ett rasbiologiskt institut. Beslutet klubbades utan debatt. Motionen var undertecknad av ledamöter från samtliga partier, bland namnen fanns tungviktare som socialdemokraten Hjalmar Branting och högerns Arvid Lindman.
 
De hade uppvaktats av bistra män i vita rockar, forskare med fina akademiska titlar, som lagt ut texten om vad vetenskapen krävde, om vad som var bäst för nationen och den svenska folkstammens framtid. Vad fanns att invända? Därmed blev Sverige först i världen med ett statligt rasbiologiskt institut.”
 
(…)
 
”Att dela in människor i raser likt hundar eller hästar är numera konstaterad humbug, av såväl naturvetenskapen som antropologin. Inom människosläktet finns inga skillnader som gör rasbegreppet motiverat och relevant. Bortsett från ideologiska föreställningar i huvudet på notoriska högerextremister, är klassificeringen utmönstrad som rappakalja och förklarad stendöd.
 
Trodde ni, kanske. Liket lever. Begreppet ras har gått en ny vår till mötes hos den identitetspolitiska vänstern, till och med blivit akademiskt rumsrent igen. Sveriges första högskolekurs som explicit handlar om ras utifrån ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv kommer snart att ges av Centrum för genusforskning vid Karlstad universitet, meddelade Tobias Hübinette – själv forskare vid samma lärosäte – stolt på Twitter onsdagen den 22 april 2020. Minsann, nästan exakt på dagen 100 år sedan riksdagen fattade beslutet om det rasbiologiska institutet också.”
 
(…)
 
”Men idag förstår väl politikerna bättre än att falla i farstun för dylikt mumbo jumbo? Säg inte det. På Vänsterpartiets kongress 2018 röstade ombuden för att staten, via SCB, skulle börja kartlägga rikets invånare efter hudfärg, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung och trosuppfattning. Underskatta därför inte vad Herman Lundborgs efterträdare i skallmätarbranschen kan ställa till med.”

 

Ny artikelserie om varför ingen talar om ras/rasism, (ras)diskriminering och (ras)segregation längre

Smålands-Postens Bo Ströberg inleder idag en omfattande artikelserie (i hela sex delar) som försöker förstå varför ingen (eller knappt någon i alla fall jämfört med under 2010-talets första hälft) talar om (ras/)rasism, (ras)diskriminering och (ras)segregation längre och om varför allt fokus numera är på ”invandrarnas” s k misslyckanden och tillkortakommanden och ”förorternas” s k misär och våld.

 

Den första delen handlar om varför FN, EU och Europarådet om och om och om igen (och i decennium efter decennium…) kritiserar och attackerar Sverige för att fullständigt sakna data, siffror och statistik om landets minoriteter samtidigt som Sverige och de svenska antirasisterna (fanatiskt) fortsätter att försvara den färgblinda svenska antirasismen, som har avskaffat och tabuiserat rasbegreppet och som fram tills nu har omöjliggjort och förstört alla försök att införa och praktisera jämlikhetsdata i landet.

 

Artikeln handlar också om varför 10 000 anmälningar till DO om diskriminering på grund av etnicitet och religion, som har inkommit bara under de senaste tio åren (på 1990- och 2000-talen inkom då 1000-tals och åter 1000-tals anmälningar till DO om diskriminering på grund av etnicitet och religion varav ingen ledde till någon fällande dom) har resulterat i sammanlagt 20 fällande domar…

 

OBS: Jag har naturligtvis en enorm (för att inte säga gigantisk) respekt för Sveriges 100 000-tals för att inte säga miljontals antirasister och antifascister som ”fajtas” dygnet om för att ytterligare tabubelägga ordet ras och själva rasbegreppet i sig och som varje vaken minut kämpar ”med näbbar och klor” mot genomrasistiska FN (d v s rasisterna i New York och Genève), genomrasistiska EU (d v s rasisterna i Bryssel) och genomrasistiska Europarådet (d v s rasisterna i Strasbourg) som försöker tvinga oss hypermilitanta och ultraortodoxa antirasistiska och antifascistiska svenskar att återigen börja tala om ras och att börja kartlägga, mäta och räkna minoriteternas situation i dagens Sverige liksom att sätta siffror på den svenska (ras)diskrimineringen och (ras)segregationen.

 

Unknown.jpg

”Den svenska självbilden har varit att vi är positivt inställda till etnisk mångfald. Att rasism inte är något allvarligt problem här. Men attityder förändras. Och FN har återkommande kritiserat Sverige för att inte ta diskriminering och hatbrott på allvar.

 

Den 21 mars är det FN-dagen för avskaffande av rasdiskriminering. Inför den publicerar Smålandsposten en artikelserie om rasism och varför det är så känsligt att tala om den.

 

Det är fritt fram för rasistiska organisationer. Ingen statistik förs över hur minoritetsgrupper drabbas av orättvisor. FN har återkommande kritiserat Sverige för att inte ta rasismen och diskrimineringen på allvar.”

 

https://etidning.smp.se/669/eSMP/289951/2020-03-20/12681239/DECENNIER-AV-FN-KRITIK-MOT-SVERIGE

 

JJ.jpg

”Kritiken mot Sverige är omfattande och hård från FN:s rasdiskrimineringskommitté. Vid den fjärde granskningen av hur Sverige lever upp till FN:s rasdiskrimineringskonvention uttrycktes oro över ”det stora antalet rapporterade hatbrott och fortsatt rasistiskt våld”.

 

FN-experterna uppmärksammar särskilt rasismen mot muslimer och uppmanar Sverige att ”omedelbart vidta åtgärder för att säkra muslimska minoritetsgrupper mot våld, hatbrott och hets mot folkgrupp”.

 

FN är ”bekymrade över rasistiska och extremistiska organisationer i Sverige, och deras offentliga manifestationer och demonstrationer” och regeringen uppmanas att offentligt fördöma och ta avstånd från rasistiska uttalanden som görs av politiker.

 

Mycket av det som tas upp är sådant som påpekats flera gånger tidigare. Den tyngsta kritiken är att Sverige inte har jämlikhetsdata. De är offentlig statistik utifrån ras eller etnicitet, som tas in till exempel vid folkräkningar för att få en bild av strukturell ojämlikhet, om vissa grupper är ekonomiskt och socialt eftersatta eller kan antas missgynnade på arbets- och bostadsmarknaden.

 

”Denna bristande kunskap är förvånande i ett land som i andra sammanhang länge ansett sig världsledande på offentlig statistik”, skriver Institutet för framtidsstudier i en rapport där man tittat just på metoder för att ta fram data.

 

– Ja, man tycker att det är mer ord än handling. Det räcker inte att ha lagar mot diskriminering. Man måste ha mätverktyg för att visa att lagarna fyller en funktion, alltså att de verkligen hjälper de utsatta grupperna, säger forskaren Tobias Hübinette, vid Karlstads universitet.

 

Han var på plats i Genève 2018 när Sverige förhördes av FN, som medförfattare till de svenska muslimernas rapport.

 

Sverige har hållit fast vid sin ståndpunkt att inte samla in data utan att närmare argumentera för den. I den nationella handlingsplanen ”Samlat grepp mot rasism och hatbrott”, presenterad så sent som januari 2017, skriver man helt kort att ”Sverige har en restriktiv syn på statistik och datainsamling i förhållande till bland annat de nationella minoriteterna och regeringen har ingen anledning att ompröva denna hållning”.

 

Även själva handlingsplanen har kritiserats av FN för att sakna konkreta åtgärder och – framför allt – mätbara mål.

 

Famlar man inte i blindo utan data?

 

– Ja, men det är man väl medveten om. Det kan finnas flera orsaker till att man inte gör insamlingen av jämlikhetsdata, kanske är det för dyrt, kanske fruktar man att resultaten skulle förskräcka, säger Tobias Hübinette.

 

Underförstått: Kanske är Sverige mer ojämlikt än man vill tro? Kanske är etnisk diskriminering ett större problem än man vill kännas vid?

 

I svensk lagstiftning anges sju diskrimineringsgrunder: kön, ålder, etnisk tillhörighet, religion, sexuell läggning, könsöverskridande identitet samt funktionsnedsättning. Data för de två första finns att hämta i folkbokföringsregistret och SCB:s jämställdhetsstatistik ger klara besked om löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar eller minskar, och om det finns ojämlikheter vad det gäller utbildningsnivå, arbetslöshet, hälsa.

 

– Sedan man började med könsstatistik är kvinnornas framryckning en verklig framgångssaga. Även om det förstås varit en lång resa för kvinnornas integration i det svenska samhället, säger Tobias Hübinette.

 

Utan statistik som synliggör utsatthet för andra grupper är det svårt att utforma en generell välfärdspolitik. Och se om den fungerar.

 

– Det finns ingen statistik för till exempel svenska muslimers inkomstnivå eller afrosvenskars eller romers arbetslöshet.

 

Jämlikhetsdata beskrivs ibland som en form av etnisk registrering, en beteckning som väcker obehagliga associationer. Det är ofta där debatten hamnar. Men företrädare för de grupper som ska skyddas mot diskriminering, bland andra afrosvenskar, muslimer, sametinget och RFSL, förespråkar att statistik samlas in. I en utredning, som DO gjort på regeringens uppdrag, diskuteras avvägningen mellan legitima farhågor och legitima behov. Där poängteras att ”insamling av känsliga personuppgifter i syfte att arbeta mot diskriminering innebär inte nödvändigtvis att det sker på individnivå”.

 

Tobias Hübinette påpekar att de flesta andra länder i världen tar fram jämlikhetsdata. Han liknar förfarandet vid hur enkätstudier genomförs i Sverige och där principerna om självkategorisering, anonymitet, och frivillighet alltid ska gälla och att de siffror som genereras inte kan spåras till en specifik individ. Han tar också ett närliggande exempel på hur den här sortens uppgifter i befolkningsregistret inte behöver vara någon kontroversiell fråga.

 

– I Finland har man till exempel språk som kategori, detta främst för att tillgodose den svenskspråkiga minoritetens rättigheter.

 

Sedan 2009 har Diskrimineringsombudsmannen (DO) fått in runt 10 000 anmälningar om diskriminering på grund av etnicitet och religion. Under dessa tio år har man bara lyckats få fällande domar i 20 fall. Det är två promille. Även när det gäller polisanmälda hatbrott är andelen lagförda extremt liten.

 

Denna ineffektivitet, många anmälningar men få domar, är något som FN slår ned på.

 

– Det finns inte så mycket att säga om själva diskrimineringslagarna men det är svårt att efterfölja dem, säger Tobias Hübinette.

 

– Om vi tar etnisk diskriminering så är det väldigt få fall som avgörs i domstol till skillnad från könsdiskriminering som DO ofta vinner. Diskriminerar du en kvinna i Sverige så åker du dit. Det är mycket svårare att driva ett fall med etnisk diskriminering. Jämför man antalet anmälningar med hur många fall som gått till domstol så är det absurt. Polisen säger samma sak, att extremt få fälls. Alla är medvetna om det här.

 

Det är väl meningslöst att ha lagar som inte tillämpas?

 

– Jo, det är det. Man försvarar sig från DO med att man jagar pilotfall, ideala case. I jakten på de perfekta fallen som ska hjälpa människor i framtiden så sovras det för mycket.

 

Clas Lundstedt, pressansvarig på Diskrimineringsombudsmannen, menar att det är missvisande att bedöma deras arbete enbart utifrån antal fall man tar till domstol. Att man driver processer så sällan beror enligt honom på att DO ”utvecklat sitt arbetssätt och vi arbetar idag på ett helt annat sätt med tillsyn än under de första åren. Under DO:s första år utreddes anmälningar i princip enbart med inriktning mot process. Om förutsättningar saknades att gå till domstol avslutades i regel ärendet utan att DO tog ställning i om det hade varit fråga om diskriminering eller inte. I dag utreds fler ärenden och avslutas med tillsynsbeslut där DO själv redogör för de bedömningar vi gör”.

 

2018 och 2019 utfärdade DO 88 så kallade tillsynsbeslut medan man gick till domstol i enbart tre ärenden.

 

DO:s tillsynsbeslut medför ingen juridisk påföljd eller upprättelse för den drabbade i form av skadestånd.

 

– Det har länge funnits kritik om att DO är tandlöst, diskrimineringslagen ser bra ut men är verkningslös, menar Tobias Hübinette.

 

På hemsidan skriver myndigheten: ”Ett av våra mål med att driva enskilda ärenden i domstol är att skapa vägledande domar som ger effekt för många.”

 

Att en person uppenbarligen har utsatts för diskriminering är alltså inte skäl nog.”

 

 

Än en gång om att bli uppskattad av högerradikaler

Tydligen har den tidigare SD-toppen och SD Stockholms f d ordförande och f d ”starke man” mm Christoffer Dulny sagt något i stil med detta om mig, och han sällar sig därmed till den växande skaran högerradikaler som uttalar sig alltmer ”positivt” om mig samtidigt som allt fler vänsterradikaler tar alltmer avstånd från mig och ser ”negativt” på mig numera då jag anses ha gått emot den absoluta majoriteten av landets antirasistiska forskare och aktivister och då jag driver frågan om ras så ohämmat och så ”in-your-face”-hämningslöst och både innanför och utanför akademin och högskolevärlden (Per Wirtén skrev f ö en gång att jag likt en den svenska akademins ”enfant terrible” bedriver ett slags enmanskorståg, enmanskrig och enmanskampanj för frågor om ras inom den svenska forskar- och högskolevärlden liksom i den svenska offentligheten och samhället i stort, och så har det väl varit under de senaste 15 åren):
 
”Tobias Hübinette skriver väldigt bra artiklar, väldigt insiktsfullt. Han var tidigt ute på banan och förekommer många gånger i frågor om ras. Han köper begreppet ras och han köper att olika grupper har olika kollektiva intressen.
 
Och den här färgblindheten då som är den liberala, socialistiska utopin den köper inte han, och vi vet också att det inte är sant. Även om du till exempel inte identifierar dig som vit så kommer somalier i Rinkeby att identifiera dig som vit med ett visst slags intresse.
 
Och det är det han argumenterar för hela tiden, och han börjar ju får mer och mer rätt och de andra får mer och mer fel.”

Några hypoteser kring varför det svenska r-ordet i form av termen rasism just nu verkar vara på utgående inom den svensktalande gemenskapen

Det börjat bli alltmer uppenbart att inte bara glosan ras i sig utan även termen rasism har kommit att i det närmaste tabuiseras och stigmatiseras på sistone inom den svensktalande gemenskapen liksom ordsammansättningar som rasist och rasistisk/t.
 
förekomst av termen rasism i svenska papperstidningar:
2014: 20 019
2015: 15 636
2016: 13 551
o s v
2019: 9789
2020: ca 6000?
 
Under 2010-talets början och mitt rasade ett flertal debatter som implicit eller explicit handlade om ras och rasism men fr a efter det s k flyktingkrisåret 2015 och än mer efter att SD blev ett av Sveriges största partier har det blivit allt ovanligare att se och höra uttryck som rasism, rasist och rasistisk/t och att SD-sfären i bred mening sprider denna text just nu i sociala medier, som mer eller mindre härrör från Nationalencyklopedin och de två ”founding fathers”-invandringsforskningsforskarna Charles Westin och Anders Lange, är därför både symboliskt och symptomatiskt.
84984848_10157157057715847_3470891298146222080_o.jpg
 
Här är då mina hypoteser kring varför det svenska r-ordet i alla dess former och versioner har kommit att bli allt mindre vanligt förekommande på svenska på sistone:
 
1, Den oerhört kraftiga tabuiseringen av grundordet ras, som då är starkare i svenska språket än i något annat språk på jorden p g a den hegemoniska svenska färgblinda antirasismen, har gjort att alla ordsammansättningar som innehåller just ordstammen ras- med tiden har kommit att uppsattas som kontroversiella och känsliga.
2, Invandringsforskningsforskarna Charles Westins och Anders Langes oerhört smala definition av rasism/rasist/rasistisk/t, som då är den som gäller i Nationalencyklopedin, har fått ett enormt genomslag inom just den svensktalande gemenskapen vilket innebär att knappt ens de svenska nazisterna numera kan benämnas som rasister efter den s k etnopluralistiska och identitära vändningen inom extremhögern i bred mening.
3, De svenska antirasisterna genomsyras av en oerhört stark för att inte säga hyperradikal och supermilitant anti-ras-hållning vilket också har gjort att uttryck som rasism, rasist och rasistisk/t har kommit att uppfattas som starka och laddade och kanske även med tiden som ”obehagliga”.
4, Det faktum att SD sedan millennieskiftet har mångdubblat sig mätt i antal röster och sympatisörer i valen och i opinionsmätningarna har gjort att SD alltmer inte längre kopplas samman med frågor som rör rasism. Dessutom värjer sig SD numera ”med näbbar och klor” från att just sammanknippas med frågor som rör rasism.
5, Kritiken mot minoriteters s k identitetspolitik som idag kommer från både vänstern och högern och som dessutom blir allt kraftfullare har gjort att det har växt fram en slags attityd som säger att den/dem som brukar termen rasism och kallar någon för rasist eller något för rasistisk/t just ger uttryck för s k identitetspolitik.
 
Dessa fem huvudhypoteser förklarar antagligen varför vår tids (svenskspråkiga) debatter om ras och rasism blir så oerhört polarisera(n)de för att inte säga aggressiva och rentav våldsamma, d v s så fort någon säger, skriver, operationaliserar och använder sig av det svenska r-ordet i en eller annan form så exploderar i det närmaste (den svensktalande) omgivningen numera och p g a det undviker allt fler (svensktalande) att just använda uttryck som rasism, rasist och rasistisk/t.

En preliminär kartläggning och tematisering av det svenska offentliga samtalet och diskussionen om ras under efterkrigstiden

Efter att under helgen ha hunnit gå igenom ca 2800 (A4-)sidor bestående av svenskspråkiga medietexter (tidnings- och tidskriftsartiklar) tror jag mig nu kunna konstatera att den svenska efterkrigstida offentliga diskussionen om ras sådan den tog sig uttryck i (pappers)media (d v s i form av just tidnings- och tidskriftsartiklar) mellan ca 1945-85 går att kategorisera och tematisera på följande vis, och dessa kategorier och teman kommer antagligen att utgöra ett kapitel vardera i min kommande bok om det svenska offentliga samtalet om ras i efterkrigs-Sverige som jag för närvarande har börjat ”skissa” på:
82769303_10157112642020847_6593910968533647360_n.jpg
82871638_10157112642275847_4575746178771058688_n.jpg
84864657_10157112642960847_3183837730148712448_n.jpgTema 1: Svenska attityder till och värderingar kring ras
Hur har de svenska s k rasfördomarna sett ut och tagit sig uttryck och vad har attitydundersökningarna sagt om svenskarnas syn på olika minoriteter?
Preliminärt går det att säga att svenskarnas s k rasfördomar verkar ha varit rätt så rejält utbredda på 1950-, 60- och 70-talen samt att svenskarna alltid har gjort en tydlig åtskillnad mellan de invandrare och minoriteter som har uppfattats som vita och alla andra även om både finnarna och öst- och sydeuropéerna inte alltid har uppfattats som helt och hållet vita.
82981753_10157112643135847_2995771570502238208_n.jpg
84711392_10157112641690847_5380860707761815552_n.jpg
 
Tema 2: Svenska rasproblem och minoriteter
Hur har de svenska rasfrågorna uppfattats och vilka minoriteter har betraktats som de svenska rasproblemen?
Preliminärt går det att säga att de svenska rasproblemen fr a har handlat om resande och romer och i mindre utsträckning om judar och samer innan de adopterade och invandrarna kom in i bilden på 1960- och 70-talen samt att ett flertal grupper i det svenska samhället genom åren har identifierat sig med frågor om rasism såsom de svenska kvinnorna (kvinnofrågan kallades då ibland för ”den svenska N-frågan”) och sverigefinnarna (de finska invandrarna kallades då ibland för ”Sveriges vita N”).
82881984_10157112643030847_492819433899687936_n.jpg
83603723_10157112642355847_2945653683024560128_n.jpg
84042076_10157112641755847_4462437124662099968_n.jpg
 
Tema 3: Svenska rasskandaler och händelser
Hur har de svenska rasskandalerna sett ut och tagit sig uttryck och vilka svenska händelser har kopplats samman med ras?
Preliminärt går det att säga att de svenska rasskandalerna har handlat om nyheter om att icke-vita inte har fått ta in på hotell och släppts in på restauranger, om svenska myndigheter och politiker som rasdiskriminerar och om s k rasupplopp såsom de s k T-kravallerna i Jönköping 1948 och det s k rasbråket i Södertälje 1977.
83453836_10157112652735847_4350589209837305856_n.jpg
83475919_10157112655610847_1388359495670824960_o.jpg
83371423_10157112642255847_2622294743589060608_n.jpg
83696827_10157112641490847_4331107946852253696_n.jpg
 
Tema 4: Svenska rasord och rasbilder
Hur har diskussionen om rasbegreppet sett ut, vilka benämningar har använts för att beteckna olika minoriteter och hur har visuella representationer av olika minoriteter uppfattats?
Preliminärt går det att säga att det har förekommit en kontinuerlig diskussion om rasbegreppet ända sedan 1945 och att nedsättande och ålderdomliga benämningar har dominerat ända fram tills 1980-talet samtidigt som visuella rasstereotyper har kritiserats sedan 1960- och 70-talen och särskilt i relation till kultur- och skolsammanhang.
84358490_10157112642715847_5375402169400819712_n.jpg
83224221_10157112641805847_9141259164167700480_n.jpg
 
83897094_10157112642165847_6112670796528746496_n.jpg
Tema 5: Icke-vitas erfarenheter av och omvärldens syn på den svenska rasdiskrimineringen
Hur har icke-vita upplevt Sverige och svenskarna och vad har sagts om Sverige i andra länder vad gäller svensk rasdiskriminering?
Preliminärt går det att säga att redan på 1960-talet uttalade sig fr a svarta amerikaner om hur de upplevde Sverige och svenskarna och utsattes för vardagsrasism samt att representanter för länder som Sydafrika och USA aktualiserade de svenska rasproblemen på 1960- och 70-talen och särskilt hur de svenska romerna behandlades och ibland som ett sätt att försvara sig mot svensk kritik av rasförtrycket i dessa länder.
84123178_10157112643160847_948789049127075840_n.jpg
84505972_10157112641905847_7829985689985875968_n.jpg
83346627_10157112641750847_8056225364340375552_n.jpg
 
83954356_10157112642790847_9158355212769951744_n.jpg
Slutligen tror jag mig nu kunna säga att den första dikten om svensk rasdiskriminering bör ha varit Nils Ferlins ”The colored line” från 1951, att den första boken om svensk rasdiskriminering bör ha varit John Landquists m fl antologi ”Våra fördomar” från 1952, att den första dokumentären om svensk rasdiskriminering och specifikt om invandrarnas situation i Sverige bör ha varit Roland Hjeltes och Karl-Axel Sjöbloms ”Främling i folkhem” som sändes av SVT 1962, att den första scenföreställningen om svensk rasdiskriminering och specifikt om romernas situation i Sverige bör ha varit Lena Nymans och Stefan Böhms m fl pjäs ”Zigenare” som sattes upp på Dramaten 1968, att den första skönlitterära boken om svensk rasdiskriminering bör ha varit Olle Snismarcks roman ”Stick hem till Afrika” från 1968, att den första ungdomsboken om svensk rasdiskriminering och specifikt om de adopterades situation bör ha varit Gun Jacobsons ungdomsroman ”Min bror från Afrika” från 1970, att den första spelfilmen om svensk rasdiskriminering och specifikt om svartas situation i Sverige bör ha varit Gunnar Höglunds långfilm ”Vill så gärna tro” som hade premiär 1971 samt att den första deckaren om svensk rasdiskriminering och specifikt om de blandades situation bör ha varit Bo Lagevis ”Om sanningen ska fram” från 1976.
84324566_10157112642815847_2528668708553883648_n.jpg
83391806_10157112642430847_642363263069192192_n.jpg
84485462_10157112641670847_4811771145835511808_n.jpg
 
Den första moderna svenska antirasistiska organisationen bör f ö ha varit Kommittén mot nynazism och rasfördomar som bildades 1963, den första moderna svenska antirasistiska tidskriften bör ha varit Zigenaren som började ges ut 1966, den första moderna svenska antirasistiska statliga utredningen bör ha varit Kjell Öbergs s k fördoms- eller diskrimineringsutredning som tillsattes 1978, den första moderna svenska antirasistiska kampanjen bör ha varit Elev mot rasism som lanserades 1979 och den första moderna svenska antirasistiska demonstrationen bör ha ägt rum 1982 förutom de olika mötena och manifestationerna som hölls till stöd för de svenska romerna på fr a 1960-talet.
83879153_10157112641820847_5428155358617010176_n.jpg
 
Dock var det först i och med att Stoppa rasismen bildades 1983 och i och med att SOS rasism kom till Sverige 1985 i form av kampanjen Rör inte min kompis som både den moderna svenska antirasistiska (och antifascistiska) aktivismen och den moderna svenska statliga antirasismen föddes och växte fram och resten är som det alltid heter historia.

När det gäller ras och Sverige, svenskarna och svenskheten är uppenbarligen ”intet nytt under solen”

Under 1990-talet motionerade representanter för ett flertal svenska riksdagspartier för att Sverige som första land i världen skulle avskaffa rasbegreppet och så skedde också men redan fr o m 1947 föreslog och krävde svenska ledarskribenter och tidningar just det (liksom att även utrangera n-ordet och rasstereotyper i läroböcker och i barn- och ungdomslitteraturen) och i ledarsticket från 1947 uppmärksammades även att svenska staten krävde att invandrare och utlänningar skulle uppge både ras- och trostillhörighet på formulär och blanketter så sent som just 1947.
83853025_10157101178285847_4400212420161699840_o.jpg
 
Och 2017 genomfördes en attityd- och opinionsundersökning som bl a frågade om vilka minoriteter i det svenska samhället som respondenterna trodde utsattes allra mest för rasism och diskriminering men denna fråga har då ställts tidigare såsom i en attityd- och opinionsundersökning från 1982.
83406638_10157101178445847_4062342203572224000_o.jpg

Veckans materialinsamlingsskörd

Fyra hyperintensiva arbetsdagar på Kungl. biblioteket i Stockholm har nu resulterat i att jag har hittat och samlat in följande texter som då utgör det empiriska underlaget för en kommande bok och allt nedanstående material emanerar då från det jag kallar den svenska efterkrigstiden som jag har begränsat till perioden 1946-87:
 
– 27 attitydundersökningar som handlar om eller berör ras och rasism, och invandrare och minoriteter och som har svenska informanter
82436642_10157087022255847_2705386946129035264_o.jpg
 
– 41 eller 42 (beroende på hur en räknar) tryckta skrifter som på något sätt handlar om ras och rasism (såsom om rasfrågor, om rasförtryck, om rasdiskriminering eller om rasproblem) i ett svenskt sammanhang (d v s inte i Brittiska imperiet, i Nazi-Tyskland, i amerikanska Södern, i södra Afrika eller i Algeriet) som är skrivna på svenska och utgivna av svenska förlag och vissa är då små informationsbroschyrer på 10-15 sidor medan andra är populärvetenskapliga böcker på flera hundra sidor
82773546_10157087016790847_3394226140502556672_o.jpg
 
– 337 eller 340 (beroende på hur en räknar) texter skrivna på svenska och tryckta i svenska tidskrifter och magasin, d v s i periodiska skrifter som då kan handla om allt från årsskrifter och kvartalsmagasin till månads- eller veckotidningar, som på något sätt handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang
82609166_10157087025015847_1574056529881989120_o.jpg
 
– 2221 eller 2225 (beroende på hur en räknar) texter skrivna på svenska och tryckta i svenska dagstidningar eller i svenska varannandags- eller vartredjedagstidningar som på något sätt handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang
83185364_10157087024045847_8512376626619613184_o.jpg
 
Med all säkerhet har jag missat en hel del texter men jag har samtidigt sannolikt hittat mycket och kanske t o m det mesta och jag vågar nog ändå påstå att jag är den förste som har gjort detta, d v s som systematiskt har samlat in allt i textväg som på något sätt handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang under efterkrigstiden.
82266920_10157087021705847_5128196771104686080_o.jpg
 
Jag har hittills hoppat över samtliga sånger och musikverk, samtliga bilder och konstverk, samtliga romaner och diktverk, samtliga filmer, dokumentärer och radio- och tv-reportage samt samtliga pjäser, föreställningar och scenkonstverk som på något sätt handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang då jag bedömer att de är alltför många och att det skulle ta alltför lång tid att både spåra upp, hitta dem och gå igenom och tematisera dem så jag kommer antagligen att nöja mig med i första hand texter som är skrivna för den breda allmänheten, om det nu går att göra en sådan begränsning och ett sådant urval.
82538800_10157087022975847_2134567779397795840_o.jpg
 
Sannolikt kommer jag att försöka svara på frågan hur frågor som rör ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang har tagits upp, aktualiserats, beaktats, uppfattats, förståtts, förhandlats och hanterats under den svenska efterkrigstiden, d v s bl a vad ras egentligen innebär i efterkrigs-Sverige, vad som uppfattas som rasdiskriminering i efterkrigstidens Sverige och hur frågor om svensk rasism diskuteras och förstås i ett efterkrigstida Sverige.

Ordet ”främlingsfientlighet” verkar slå igenom i svenska språket först under 1980-talets andra hälft

S k ”big data” är verkligen till stor hjälp för alla oss som intresserar sig för språket och språkets makt över idéerna och inte minst över den s k verkligheten och det s k folket:
82311295_10157086529545847_6095227860597866496_o.jpg
 
”Upptäckte” igår att ordet ”främlingsfientlighet” slår igenom med full kraft i svenska språket först fr o m 1987, vilket då är det år då ordet slutgiltigt verkar ha konkurrerat ut olika uttryck som innehöll ordstammen ras- såsom ”rasfördomar”, ”rashat”, ”rashets” och ”rasförföljelse”.
 
Mellan 1946-86 förekom ordet ”främlingsfientlighet” sammanlagt ett 100-tal gånger i svenska dagstidningstexter men år 1987 ”exploderade” då användningen av glosan.
 
Under 1986-87 pågick en ”nymornad” debatt om svensk s k ”invandrarfientlighet” och i samband med den debatten argumenterade flera ”tunga” röster i offentligheten för att det var fel att kalla infödda majoritetssvenskars fientlighet gentemot invandrare för ”rasism” samtidigt som glosan ”ras” redan var på god väg att uppfattas som stötande bland flertalet invånare i landet som talade svenska som förstaspråk och allt detta ledde då fram till att ordet ”främlingsfientlighet” därefter kom att dominera inom den svensktalande gemenskapen och bland det s k svenska folket.
 
Intressant nog har jag samtidigt ”upptäckt” att i finlandssvensk press fortsatte finlandssvenskar att använda termer som ”rasfördomar”, ”rashat”, ”rashets” och ”rasförföljelse” en bit in på 1990-talet innan även finlandssvenskarna anammade ordet ”främlingsfientlighet” och sannolikt under påverkan av oss rikssvenskar.