Kategori: rasbegreppet

Reflektioner kring att Sverige har avskaffat ordet ras i antirasismens namn mot bakgrund av DN:s aktuella avslöjande om rasdiskriminering inom vården

Att DO nu reagerar starkt efter DN:s uppmärksammade avslöjande är lovvärt men här någonstans har Sveriges och svenskarnas närmast gränslösa antirasistiska vrede (eller t o m hat) mot rasbegreppet (och t o m mot själva ordet ras) fullständigt gått in i väggen och slagit knut på sig själv för DN:s reportage handlade då enbart om diskriminering på grund av kroppsskillnader och utseendeaspekter – d v s om just ras – och inte om språk, religion, kultur o s v (d v s etnicitet).

Sedan 1990-talets slut har Sverige, som första land i världen och i opposition mot både FN och EU (d v s både FN och EU liksom nästan alla av världens alla stater använder sig då av rasbegreppet i mängder av olika sammanhang), succesivt systematiskt utmönstrat ordet ras från all officiell och offentlig textproduktion vilket bl a har fått till följd att 2008 års svenska diskrimineringslag, som är den som fortfarande gäller, avskaffade ras som diskrimineringsgrund.

Rent tekniskt-juridiskt-lingvistiskt innebär det att om t ex en icke-vit utlandsadopterad läkare diskrimineras, så kan hen inte få någon upprättelse just i Sverige då rasdiskriminering inte längre existerar i Sverige (OBS: det enda som skiljer utomeuropeiska utlandsadopterade från majoritetssvenskarna är då kroppen och utseendet – d v s ras – inget annat för etniskt-kulturellt är de adopterade till 100% eller åtminstone till 99,99% svenskar).

Den svenska utmönstringen av ordet ras, som syftar till att utrota själva ordet från språket i sig, har då ägt rum i den svenska antirasismens namn för att bekämpa rasism och på sikt avskaffa rasismen i Sverige.

Det kanske mest fascinerande av allt i denna svenska antirasistiska ”kråksång” är att nyligen offentliggjordes en statlig utredning rörande en framtida lag om att förbjuda rasistiska organisationer, vilket FN sedan länge har krävt att Sverige ska införa, och i utredningen står det explicit att läsa att det var ett misstag av Sverige att avskaffa rasbegreppet.

Det går nämligen inte att införa en lag om att förbjuda rasistiska organisationer utan att definiera vad en rasistisk organisation är och står för, och då behövs ordet ras i själva lagtexten. Utredningen skriver bl a följande om Sveriges avskaffande av rasbegreppet:

”I fråga om förföljelse på grund av ”ras” kan följande sägas. Som inledningsvis nämnt har den här behandlade definitionen sin bakgrund i beskrivningen av de sammanslutningar för vilka föreningsfriheten kan begränsas enligt 2 kap. 24 § andra stycket regeringsformen. Den språkliga utformningen av begränsningsstadgandet ändrades år 2011, genom att ”ras” togs bort. I stället infördes ”annat liknande förhållande” som i första hand avses träffa (ogrundade) föreställningar om ras. Detta uttryck är dock oprecist och lämpar sig inte att användas i den straffrättsliga lagstiftningen mot bakgrund av legalitetsprincipens krav… Med beaktande av de krav som legalitetsprincipen ställer bör ”annat liknande förhållande” inte användas i lagtexten utan i stället ”ras”.”

Just nu är utredningens lagförslag, som då innehåller ordet ras i själva lagtexten, ute på remiss och i början av september ska remissvaren ha inkommit. Bland remissinstanserna hittas bl a just DO liksom Forum för levande historia, Expo, Amnesty, BRÅ, Delmos, Mångkulturellt centrum, RFSL, Svenska FN-förbundet, Uppsala universitet (antagligen p g a Cemfor) och Säpo och det är åtminstone min förhoppning att åtminstone några av dessa instanser kommer att ställa sig bakom att Sverige återinför rasbegreppet om en lag om att förbjuda rasistiska organisationer ska kunna införas.

https://www.dn.se/sverige/do-efter-dn-granskning-om-bortvalda-lakare-vi-kommer-agera

”I samtliga regioner i Sverige finns det vårdgivare som går med på patienters önskemål om att välja att vårdas av etniskt svenska läkare eller tandläkare, visar DN:s granskning.

Bland de vårdcentraler och tandläkarmottagningar som DN kontaktat har flera även gett instruktioner om hur man ska göra för att försäkra sig om att man får en etnisk svensk behandlare.

Flera fackförbund har reagerat på det granskningen visar och Tandläkarförbundet vill se att Diskrimineringsombudsmannen, DO, utreder vårdgivare som gått med på sådana önskemål.

Nu agerar DO efter granskningen och ska i ett första steg tillkalla ansvariga ute i regionerna för samtal.”

(…)

”– Detta är ett första steg, att kalla till oss ansvariga för att få mer underlag. Efter det tar vi ställning till om det blir en större tillsyn.

– Syftet med initiativet från min sida är att komma fram till hur DO bäst kan agera för att komma tillrätta med problemen, fortsätter Arrhenius.

Att personer upplever sig diskriminerade på grund av sin etniska tillhörighet är ett stort problem inom flera områden i samhället, säger Arrhenius och syftar på de anmälningar och klagomål som kommer in till DO.”

Etikprövningsmyndigheten tar bort rasbegreppet

Intressant att notera att den relativt nya myndigheten Etikprövningsmyndigheten, som sorterar under Utbildningsdepartementet och som godkänner forskningsprojekt som behöver etikprövas såsom studier som inkluderar levande människor, nyligen tog bort ras som känsliga personuppgifter-”variabel”/kategori.
Detta ligger då väl i linje med att riksdagen 1996 hörsammade en motion som begärde att ordet ras skulle utmönstras från svensk författningstext och därefter har tre statliga utredningar tillsatts för att rensa ut rasbegreppet.


Sverige kom därmed att bli det första landet i världen att avskaffa ras som ord och begrepp och den allmänna rekommendationen är att ”översätta” ras med etnicitet i officiella svenskspråkiga sammanhang, vilket överensstämmer med hur ”vanliga” svensktalande gör när de talar om kultur i st f ras och hur högutbildade svensktalande gör när de säger och skriver etnicitet i st f ras (såsom t ex en läkare gjorde idag i DN i samband med pandemin och i relation till det faktum att D-vitaminbrist kan vara en orsak till att ett flertal minoritetsgrupper i landet med utomeuropeisk bakgrund har drabbats hårt proportionellt sett av ond bråd död p g a viruset).


Vad gäller just och specifikt statsmakternas förhållningssätt till svensk forskning och svenska forskare som önskar operationalisera ras så behandlade en regeringsproposition frågan 2012 och kom fram till att etnicitetsbegreppet just är utbytbart med ras, d v s att etnicitet kan och ska ersätta ras:

”En uppgift som skulle kunna klassificeras som en uppgift om ras skulle vidare lika gärna kunna anses utgöra en uppgift om etniskt ursprung. Regeringen anser därför att… behov av att behandla denna typ av uppgifter får anses tillgodosedda genom möjligheten att behandla uppgifter som avslöjar etniskt ursprung.”

År 2017 uttalade sedan regeringen i ännu en proposition att ”vad gäller behovet av att kunna ta fram personurval grundade på känsliga personuppgifter gör utredningen bedömningen att det aldrig kan finnas behov av att göra sammanställningar grundade på ras eftersom det inte finns någon vetenskaplig grund för att dela in människor i skilda raser”.


M a o sade regeringen att det helt enkelt inte finns någon anledning alls att forska om ras i just Sverige på grund av att det ”inte finns någon vetenskaplig grund för att dela in människor i skilda raser”, vilket är ett citat som är hämtat från det tillkännagivande av riksdagen som 1996 års hörsammade motion resulterade i.

De facto innebär detta att om jag t ex skulle skicka in en ansökan till Etikprövningsmyndigheten om jag t ex skulle vilja studera hur t ex invånare i t ex dagens Sverige t ex identifierar sig själva utifrån ras och inte utifrån etnicitet enbart eller alls, så skulle det bli rätt knepigt att både ansöka om det och alldeles oavsett att få en sådan studiedesign beviljad.


Det har också genom åren hänt att projekt som involverar ras implicit eller explicit har nekats godkännande såsom t ex ett projekt som handlade om den just i Sverige proportionellt sett (p g a en i Sverige mycket hög tolerans för intimrelationer av både hetero- och homosexuell karaktär över de s k rasgränserna – denna svenska tolerans kan då mycket väl vara den allra högsta i världen) mycket stora gruppen blandade eller mixade, d v s personer som har en vit och en icke-vit förälder (t ex en mor från Filippinerna och en far från Sverige eller en far från Gambia och en mor från Sverige).

Denna demografiska subkategori, som idag uppgår till minst 200 000 invånare (varav cirka 30 000 är blandade svarta eller blandade afrosvenskar vilka oftast har en svart pappa och en vit mamma och åtminstone 70 000 om inte fler är blandade asiater varav de flesta har en asiatisk mamma och en vit pappa och de resterande 100 000 har då en förälder från den s k MENA-regionen, Latinamerika eller från andra delar av världen och en vit förälder) i skrivande stund, är svår att forska om utan att operationalisera ras då de nästan alltid är svensktalande och nästan alltid har växt upp i majoritetsbefolkningsdominerade sammanhang och ofta är det enda som skiljer dem från majoritetsinvånarna just den kroppsliga aspekten (d v s ras) och inte språkliga, religiösa eller kulturella aspekter (d v s etnicitet och kultur).

Idag inleddes den internationella forskningskonferensen om ras vid Sciences Po och INED i Paris

Idag inleddes den internationella forskningskonferensen om ras som äger rum (digitalt) vid Sciences Po och INED i Paris den 14-17 december:

https://global-race.site.ined.fr/fr/evenements/conferences-annuelles/2020

Konferensen handlar då om ras såsom i relation till data om ras, ras i lagstiftningen och ras utifrån ett filosofiskt och sociologiskt perspektiv. Idag presenterade bl a de franska forskarna Patrick Simon och Juliette Galonnier om hur begreppet ras används inom den franska forskarvärlden medan den brittiske forskaren Karim Murji från University of West London talade om Stuart Halls relation till Gramsci och syn på ras och rasism, den amerikanska forskaren Michèle Lamont från Harvard University om hur svarta amerikaner, svarta brasilianare respektive israeliska araber rasialiseras och den franska forskaren Claude-Olivier Doron från Université Paris Diderot om rasbegreppets operationalisering inom den genetiska och medicinska forskningen.

Själv föreläser jag på torsdag om Sverige och ras på konferensen – d v s om hur svenskarna som folk förhåller sig till ras, hur Sverige som stat gör detsamma, hur den svenska offentliga statistiken undviker ras och hur glosan ras uppfattas inom den svensktalande gemenskapen.

Ny rapport kritiserar den svenska diskrimineringspolitiken

I dagarna har Equality Law Network publicerat sin Sverige-rapport ”Non-discrimination: Sweden” som Paul Lappalainen har författat och som sammanfattar situationen för landets minoriteter i relation till den svenska diskrimineringslagen och antidiskrimineringspolitiken:

https://www.equalitylaw.eu/downloads/5279-sweden-country-report-non-discrimination-2020-2-08-mb

Lappalainen kritiserar bl a att svenska DO numera endast prioriterar informationsspridning och utbildningsinsatser och inte att driva några anmälningar om diskriminering till domstol. Utgångpunkten bakom svenska DO:s linje är att de som diskriminerar saknar information och kunskap och att det därför handlar om att försöka förändra majoritetssamhällets och majoritetsinvånarnas attityder till minoriteterna.

Detta har varit den svenska linjen ända sedan Sverige undertecknade FN:s rasdiskrimineringskonvention på 1960-talet och under framväxten av den svenska diskrimineringslagen och antidiskrimineringspolitiken – d v s att det handlar om att få majoritetssvenskarna att ändra sina attityder till minoriteterna och bli toleranta gentemot desamma. Lappalainen skriver följande om denna svenska fixering vid attityder som också har gått hand i hand med en besatthet vid att utmönstra och avskaffa ordet ras som ett sätt att bekämpa diskriminering:

“Due to a denial of race discrimination as a problem in Sweden, Swedish policymakers were slow to adopt modern legislation in this regard. Symbolic laws – at best – were adopted to change attitudes rather than behaviour. The removal of the word ‘race’ may in turn feed into the more general denial of racism as a Swedish problem and thus confuse judges, lawyers and others in implementing the Discrimination Act. As far as terminology related to discrimination is concerned, policymakers tend to be sensitive to the interests of organisations representing discriminated groups. This relates to empowerment. However, there seems to have been little interest in the opinions of those affected by the term ‘race’, particularly Swedes with an African heritage. Furthermore, since policymakers seem to believe that such changes are an important step in the effective implementation of the Discrimination Act, this may in turn be a hindrance to the development of actual improvements in the law.”

Ny påbörjad studie om uppkomsten och utvecklingen av den svenska färgblinda antirasismen

Har under denna innevarande vecka (och inför och i relation till ett nytt bokprojekt) samlat in, läst och excerperat sammanlagt 156 texter som emanerar från stat, riksdag och regering (såsom statliga utredningar, propositioner, motioner, interpellationer o s v) och totalt 642 texter som publicerats i tryckta svenskspråkiga vecko/dagstidningar 1945-2020 vilka samtliga har det gemensamt att de behandlar, omnämner och tar upp glosan/ordet och termen/begreppet ras för att en gång för alla om möjligt försöka gå till botten med när dagens svenska färgblinda antirasism egentligen uppstod (efter 1945?; efter 1968?; först på 1980/90-talen?), varför den gjorde det (dåligt samvete p g a det svenska rastänkandet/rashygienen/rasbiologin?; ilska gentemot Franska eller Brittiska imperiet?; vredgade motreaktioner på Jim Crow-systemet i amerikanska Södern och apartheidregimen i södra Afrika?) samt varifrån den egentligen kommer (högern eller vänstern?; intellektuella eller ”vanligt folk”?; barnen och ungdomarna eller kvinnorna?; de kristna eller kommunisterna?) och här är i varje fall några preliminära ”ledtrådar”:


Redan under 1945 börjar kritik mot rasbegreppet luftas. I juli 1945 skrev Expressens ledarsida att det var fel av svenska myndigheter att använda sig av ordet ras på blanketter och i formulär.


År 1962 verkar ha varit ett särskilt år vad gäller att kritisera rasbegreppet och möjligen p g a Sharpeville-massakern och Algerietkriger. Det året fick till exempel historikern Sven Nilsson in en insändare i Expressen där han tog avstånd från rasbegreppet i samband med att tidningen hade rapporterat om hur ”svenska folket uttalat sig i rasfrågor”. Under samma år förekom termen färgblind kanske för första gången i relation till ras när Josephine Baker besökte Sverige tillsammans med sina 11 adoptivbarn: ”Josephine Baker bevisar att världen kan bli färgblind” skrev då Aftonbladet.


Så sent som 1968 kunde f ö intressant nog en svensk utredning om rasdiskriminering tala om den s k alpina rasen för att beteckna jugoslaver och greker som det verkar.


År 1970 ägde den första offentliga debatten rum som handlade om att helt utmönstra rasbegreppet.


På 1970-talet börjar en ny och ung generation ifrågasätta användningen av ordet ras i vardagsspråket. År 1972 skrev t ex Per Gahrton i en debattartikel, som riktade sig till/mot en äldre forskare, att ”han rör sig till synes helt obesvärat med den förlegade och osakliga termen ”ras” när han diskuterar olika människogruppers utveckling”. Samma år upprepade Gunnar Helander Herbert Tingstens antirasistiska exempel från 1941 – d v s att miljöfaktorn helt trumfade arvsfaktorn.


År 1983 ifrågasätter både svenska Amnesty och Sveriges författarförbund att det heter rasdiskriminering i den svenska lagstiftningen såsom i den dåvarande grundlagen. Författarförbundet skrev bl a följande till en dåvarande statlig utredning som arbetade med att utveckla diskriminerungslagen: ”Det vore därför lyckligt om man ur den svenska grundlagen kunde utmönstra ett så grumligt begrepp som ”ras”. Även hänvisningen till hudfärg torde vara onödig och utmanande. Vetenskapligt och språkligt borde begreppet ”etnisk minoritet” och liknande användas.”


År 1987 började även de som använde ordet rasism att anklagas för att underblåsa ett rastänkande, d v s fr o m 1980-talet blir ord som innehåller ordstammen ras alltmer uppfattade som laddade. På 1980-talet går bl a dåvarande DO Peter Nobel och forskare som Charles Westin ut i media och varnar för att överanvända termen rasism medan rasism alltmer kopplas till nazister och extremhögern.


På 1990-talet börjar t o m högerextremister säga fraser som ”jag vill inte använda ordet ras men” medan kultursidorna/kritikerna börjar ursäkta sig när de recenserar fr a amerikanska böcker, filmer eller musikalbum som innehåller ordet ras. Socialdemokraten Hans-Göran Franck motionerar i riksdagen om förbud mot rasförföljelse men menar att det är ett alltför starkt ord – han vill hellre tala om ”etnisk förföljelse” än rasförföljelse.


År 1997 får en MP-motion från året dessförinnan gehör som kräver att Sverige ska utrangera rasbegreppet och år därpå tillkännager regeringen att Sverige ska verka internationellt för att ordet ras undviks i officiella texter och bl a gentemot EU. Därefter snurrar den svenska färgblinda antirasistiska karusellen allt snabbare och snabbare tills regeringen 2014 tillkännager att de sista instanserna av ordet ras i lagtexter, som då nästan enbart rör ordsammansättningar som rasdiskriminering, ska tas bort.


Framför allt är det MP, V och FP/L som driver på utmönstringen och intressant nog uttalar sig Stefan Löfven mot att utmönstra rasbegreppet år 2014 – ”…att plocka bort begrepp som rasifiering eller för den delen ordet ras riskerar att sopa hela problemet under mattan snarare än att hitta en lösning”, sade Löfven till P3 Nyheter.


År 2000 uttalade både Björn Rosengren och Mona Sahlin att Sverige måste pressa EU att införa en mening om att EU ”avvisar alla teorier om att det finns särskilda människo- raser” – det hör då till saken att EU har en grundlag som heter rasdirektivet och som handlar om antidiskrimineringsåtgärder.


År 2001 kräver Karolina Ramqvist att FN ska avskaffa ordet ras i samband med FN-konferensen mot/om rasism i Durban i Sydafrika och år 2007 kräver Moderaternas Christofer Fjellner att Sverige måste stoppa EU från att rekommendera insamlandet av (jämlikhets)data om ras och etnicitet i antidiskrimineringssyfte – ”nu vill EU registrera vilken ras du tillhör!” basunerar Aftonbladet ut.


År 2002 får SVT kritik för att ha rapporterat från Oscarsgalan i Kalifornien och översatt ordet ”race”, som en skådespelare har uttalat på plats, med ”ras” på svenska och år 2010 skriver ETC:s Johan Ehrenberg att det ”finns inga raser” – ”det finns bara människor…”.


År 2013 försvarar Jasenko Selimovic Sverige mot FN i Genève i Schweiz när FN kritiserar Sverige för att inte längre ha ras kvar som diskrimineringsgrund i den svenska diskrimineringslagen med att de svenska forskarna har kommit fram till att ras är ”en social konstruktion” och därmed finns inte ras enligt Selimovic, som agerar som den dåvarande regeringens utsände.


Från och med 2012 dyker ett nytt namn upp i textmaterialet – mig själv – som framställs som den i stort sett ende förespråkaren i landet för att använda rasbegreppet och både inom och utanför akademin. Mitt namn förekommer sedan under den resterande delen av 2010-talet som en slags ”slagpåse” på landets ledar-, debatt- och kultursidor som sägs vilja återinföra det klassiska rastänkandet.


”Nu läser jag även i Dagens Nyheter att den svenske forskaren Tobias Hübinette vill att svenska kolleger ska börja använda begreppet på samma sätt som man gör i USA… Men forskare har bevisat att det bara finns en ras, ”the human race”., skriver någon i just DN och UNT:s Lisa Irenius konstaterar på ledarplats att ”det är en kontroversiell fråga och Tobias Hübinette är en kontroversiell person” medan Kalle Lind på ETC år 2015 försöker sammanfatta diskussionen om rasbegreppet med att skriva ”Och förresten är den som använder begreppet rasism själv rasist, eftersom det innebär att man erkänner begreppet ras. Den som sa det han va det.”


År 2020 använder Vänsterpartiets Malcolm Momodou Jallow termen färgblindhet när han efter BLM-sommaren 2020 tar upp frågan om svensk rasism i riksdagen: ”När vi pratar om rasismen i Sverige möts vi ofta av tystnadskultur, förnekelse och färgblindhet.”

Margareta Popoola och Anne Sofie Roald går idag till angrepp mot svenska forskare som operationaliserar rasbegreppet men slåss i praktiken mot väderkvarnar då knappt några svenska forskare just gör det

Forskarna Margareta Popoola och Anne Sofie Roald vid Malmö universitet går idag i SvD till generalangrepp mot landets forskare och aktivister som använder sig av och brukar rasbegreppet men frågan är vilka dessa personer är för knappt några svenska forskare operationaliserar nämligen rasbegreppet (de kan nästan räknas på ena handens fingrar) och ytterst få svenska antirasister talar om ras.

Den som läser Popoolas och Roalds artikel finner heller inga svenska exempel utöver Carl von Linné utan i stort sett enbart amerikanska sådana – d v s de båda forskarna slåss helt enkelt mot förment biologistiska och essentialistiska väderkvarnar för är det någonstans i världen som både forskare och aktivister verkligen avskyr för att inte hatar rasbegreppet och t o m ordet ras i sig så är det ju just i Sverige: Det finns då mängder med svenska forskare som vägrar att skriva ut ord

et ras i text utan att omge ordet med citattecken för att verkligen markera sin fruktan för ordet ras och mängder med svenska antirasister vägrar att ens säga ordet ras i tal utan att ”göra” citattecken i luften med hjälp av de båda händernas pekfingrar och långfingrar (och även rynka pannan, himla med ögonen, rodna, slå ned blicken, sjunka ihop och tappa kroppshållningen) för att verkligen markera sitt förakt mot ordet ras:

https://www.svd.se/antirasistisk-strategi-har-en-blind-flack

”Trots att rasbiologi mönstrats ut från vår samtid har rasbegreppet paradoxalt nog funnit en renässans i Sverige bland en del samhällsvetare och antirasistiska aktivister. Med inspiration från USA delas befolkningen in i svarta eller vita. För att beskriva invandrarbakgrund eller någon form av minoritetstillhörighet har ”icke vita” blivit ett nytt begrepp. Ibland krävs en hel del fantasi för att kunna skilja vita från icke vita. Mörkhyade kan betraktas som vita. Synbart vita, som delar både språk och traditioner med andra vita, kan ändå kategorisera sig själva som icke vita. De avsäger sig med andra ord de privilegier som en del antirasistiska debattörer anser att vitheten för med sig.

Jordan B Peterson och Thomas Sowell, akademiker från Kanada respektive USA, är kanske de mer namnkunniga som med emfas reagerat mot narrativet om vita privilegier. Båda menar att föreställningen om vita privilegier underhåller kontraproduktiva offerroller som inte gagnar de grupper som antirasisterna säger sig vilja värna. De vänder sig också mot föreställningar om nu levande vita människors skuld för historiska missgärningar.

Peterson och Sowell ifrågasätter med andra ord identitetspolitiska och antirasistiska beskrivningar som resulterar i motsatsförhållanden mellan vita och icke vita, onda och goda, skuldtyngda och oskyldiga, förövare och offer. De vänder sig mot antirasismens stereotyper, som med en ny rolluppsättning påminner om historiens rasistiska kategoriseringar.”

(…)

”Det är en kategorisering som Carl von Linné utvecklade under 1700-talet. Han gjorde ett försök att kategorisera människor enligt samma systematik som han klassificerade växter och djur. Det senare var en bedrift som har satt honom på världskartan men hans indelning av människotyper har inte varit lika framgångsrik. Han kopplade människor till färg, världsdelar och egenskaper som med dagens kunskap, framstår som hopplöst infantilt.

Det är därför beklämmande att dagens politiska ambitioner, med hjälp av en antirasistisk retorik, tenderar att negligera den ekonomiska snedfördelning som finns mellan människor oberoende av härkomst. Ekonomisk ojämlikhet är ett resultat av brister i en global och lokal fördelningspolitik som inte lär förändras genom det fokus på vithet och vita privilegier som tagit allt större utrymme i den offentliga debatten.

Trots detta begränsas kampen för att utplåna ojämlikhet mellan fattiga och rika i allt större utsträckning till navelskåderi och en uppdelning av världen i svarta, vita och icke vita. Det är en paradox att kampen mot stereotyper underhåller föreställningar om en skuld som vita kroppar genom sin arvsynd är fortsatt förpliktigade att bära. Denna utveckling driver allt längre bort från den dröm om ett jämlikt samhälle utan motsättningar på grund av färg eller ursprung som Martin Luther King en gång predikade om.

Dagens framträdande antirasistiska strategier lyckas helt enkelt inte identifiera ojämlika strukturer som inte enbart kan förklaras med ras och färg, skuld och privilegier. Det är den blinda fläck som motverkar antirasismens syfte och istället förstärker redan existerande motsättningar mellan olika grupper.”

Den korta historien om hur Sverige som första land i världen avskaffade rasbegreppet

Nu har jag äntligen fått lite ”rätsida” (d v s överblick över) på den svenska samtidshistorien vad gäller hur avskaffandet av rasbegreppet gick till och vad som hände därefter:

Kort och gott och sammanfattningsvis uppstod på 1990-talet en tämligen unison konsensus-opinion i landet (i dåtidens media och offentlighet, i tidningar och tidskrifter och i riksdagen och bland partierna liksom bland forskarna och inom akademin) som sade att rasbegreppet nu måste försvinna en gång för alla från det svenska samhällsbygget och den svensktalande gemenskapen och en hel del röster höjdes vilka t o m ville att Sverige skulle försöka få FN, EU och andra överstatliga aktörer att avskaffa ordet ras och allt detta skedde så klart i den svenska hypermilitanta färgblinda antirasismens namn.

År 1998 beslutade också riksdagen att rasbegreppet skulle utmönstras och att Sverige skulle försöka få andra länder samt överstatliga organisationer som FN att följa det svenska exemplet och också utmönstra rasbegreppet vilket hittills Finland, Norge och Östterike har gjort liksom Frankrike och snart också Tyskland. 

År 2014 skedde sedan den allra sista utrensningen av begreppet från svenskspråkiga lagtexter och officiell textproduktion men fr o m 2010-talet börjar också enstaka röster höras som förespråkar att rasbegreppet behövs även i Sverige för att både kunna förstå och förklara dagens svenska ojämlikheter och klyftor liksom för att kunna sätta både ord och siffror på desamma för att därigenom kunna bekämpa och motverka dem.

En tråkig konsekvens av den gångna BLM-sommaren: Tyskland avskaffar snart rasbegreppet

Inte allt som skedde under och i samband med sommarens BLM-rörelse och BLM-debatt har tyvärr resulterat i bra saker – i varje fall inte enligt mig – och ett av de sämre eller kanske t o m det sämsta exemplet på det (då det handlar om ett av Europas, västvärldens och faktiskt även världens viktigaste länder) är då att Tyskland antagligen kommer att följa Sveriges färgblinda antirasistiska exempel (Sverige var då först i världen med att göra detta redan på 00-talet och försöker aktivt att få andra länder att göra detsamma) genom att avskaffa rasbegreppet och alla förekomster av glosan ras i tyska lagtexter och officiell tysk textproduktion såsom bl a redan Frankrike och två av våra grannländer tyvärr redan också har gjort.

https://www.spiegel.de/panorama/gesellschaft/christine-lambrecht-justizministerin-will-begriff-rasse-im-grundgesetz-ersetzen-a-57c03503-8a32-4524-9443-62c4d08d55fa

Detta förslag uppstod då och tog fart under den tyska BLM-debatten nu i somras och jag har naturligtvis all respekt för att den tysktalande världens alla antirasister reagerar oerhört starkt och negativt på ordet ras och även för den tyska antirasistiska viljan att hedra alla närmast otaliga offer för den tyska kolonialismen och rasismen under 1900-talet men att i antirasismens namn avskaffa ett begrepp och en glosa som behövs för att sätta ord på fortsatta rasojämlikheter är inget annat än ett exempel på en slags missriktad färgblind antirasistisk fanatism och hysteri.

Global bar och Global podd tar upp frågan om ras

Global bars och Global podds David Isaksson och Ylva Bergman intervjuar Qaisar Mahmood, konsult och författare till boken ”Jakten på svenskheten”, samt mig själv i egenskap av en av landets mycket få forskare som har fokus på och studerar ras och vithet i en svensk samtidskontext.
Global Podd.jpg
 
Reportaget om ras och intervjuerna börjar från ca 13.15 och berör bl a följande frågor:
 
Varför är det så oerhört känsligt och i det närmaste tabu att tala om ras just i Sverige och bland svenskar? Varför säger svenskarna att de inte bryr sig om eller kanske ens ser ras? Är ras en diskrimineringsgrund på samma sätt som funktionsvariation, sexuell läggning, ålder eller kön är det?
 
 
 
”Begreppet ras får många att rygga, men vilka ord ska vi använda? Och hur gör vi när mångfalden blir krånglig och påfrestande?
 
Medverkande:
Tobias Hübinette, forskare med fokus på ras och vithet.
Qaisar Mahmood, konsult och författare till boken Jakten på svenskheten.
 
Programledare: David Isaksson och Ylva Bergman.”
 
 

När ras- och vithetsforskningen blir ett spöke som går genom Europa och västvärlden eller åtminstone genom högskole-och forskarvärlden

Eftersom ”alla” just nu, plötsligt och ”hastigt och lustigt” verkar vilja diskutera och debattera den svenska ras- och vithetsforskningen under den rådande industrisemestern och i skuggan av BLM-rörelsen så skadar det inte att komma med lite fakta i sak (och i punktform för läsbarhetens skull) för ras- och vithetsforskningen (och ras- och vithetsforskarna) är onekligen just nu på god väg att bli ett spöke som går genom Europa och västvärlden eller åtminstone genom högskole-och forskarvärlden:
CRIT.jpg
 
1, Extremt få svenska forskare (d v s disputerade svenskar som är aktiva inom den svenska akademin och högskole- och forskarvärlden) identifierar sig som ras- och vithetsforskare – de utgör uppskattningsvis ett 20-tal namn om ens det.
 
2, Allt fler studenter på kandidat- och magister/master-(uppsats)nivå och allt fler doktorander (d v s ännu ej disputerade forskarstuderande) identifierar sig visserligen med ras- och vithetsforskningen men åtskilliga handledare och lärosäten sätter käppar hjulen på dem när dessa studenters och doktoranders arbeten och projekt ska handledas, opponeras, examineras och etikprövas (ett avhandlingsprojekt om icke-vita blandade godkändes exempelvis inte för några år sedan av en antirasistisk seniorforskare, som är emot rasbegreppet, och som därmed satte käppar i hjulet för denna doktorand). Uppskattningsvis ett 10-tal uppsatser och 1-2 avhandlingar per år godkänns och publiceras inom den svenska högskolevärlden som identifierar sig med ras- och vithetsforskningen. Snart disputerar exempelvis den första ras- och vithetsforskningsdoktoranden inom litteraturvetenskap, alldeles nyligen skedde detsamma inom kriminologi och bara för några år sedan skedde det inom pedagogik o s v.
 
3, Den svenska ras- och vithetsforskningen är av mycket (pur)ungt slag och antalet avhandlingar, monografier, antologier och studier (artiklar, papers, rapporter o s v) som är författade av svenska forskare och som identifierar sig som ras- och vithetsforskare och/eller med ras- och vithetsforskningen uppgår uppskattningsvis till ett 50-tal specimina/poster/referenser om ens det.
 
4, De allra flesta svenska forskare är helt emot att operationalisera och studera ras och mycket skeptiska till vithetstermen om än i långt mindre utsträckning än till rasbegreppet som de svenska forskarna och den svenska akademin och högskole- och forskarvärlden verkligen fruktar, föraktar och t o m hatar såsom Sverige och svenskarna i gemen gör.
 
5, Antalet svenska ras- och vithetsforskare ökar inte i antal i någon nämnvärd utsträckning och därmed växer inte den svenska ras- och vithetsforskningen, som inte ens existerar som ett koherent och organiserat forskningsfält. Den svenska ras- och vithetsforskningen kommer aldrig någonsin att institutionaliseras såsom exempelvis den svenska genusforskningen eller den svenska forskningen om invandrare och minoriteter har gjort sedan länge.
 
6, Tidiga svenska forskare som introducerade vithetstermen var Jesper Fundberg, Katarina Mattsson och Catrin Lundström och tidiga svenska forskare som operationaliserade rasbegreppet var undertecknad, Carina Tigervall och Sayaka Osanami Törngren.
 
7. Det första svenska ras- och vithetsforskningsprojektet som explicit operationaliserade rasbegreppet och som erhöll offentliga medel och statlig forskningsfinansiering pågick mellan 2007-08 (och förestods och genomfördes av undertecknad och Carina Tigervall), den första svenska och även nordiska forskningskonferensen om ras- och vithetsforskning ägde rum 2012 (och arrangerades av undertecknad, Katarina Mattsson, Catrin Lundström och René León Rosales), den första svenska (bok)publikationen om ras- och vithetsforskning gavs ut 2012 (under redaktörskap av undertecknad, René León Rosales, Fataneh Farahani och Helena Hörnfeldt), det första svenska forskarnätverket för ras- och vithetsforskning verkade mellan 2012-18 (och organiserades av undertecknad) och den första högskolekursen som är en explicit ras- och vithetsforskningskurs går av stapeln vid Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet höstterminen 2020.