Kategori: rasbegreppet
Än en gång om den förvirra(n)de beteckningen ”etniska svenskar”
DN:s Emma Bouvin intervjuade igår den nyblivna SD-riksdagsledamoten Jessica Stegrud som tidigare var EU-parlamentariker för partiet och ibland även kallas ”SD:s kronprinsessa” (såsom f ö även Paula Bieler tidigare gjorde innan hon lämnade partiet p g a sin konservativa inställning i abortfrågan).
Stegrud villar bort sig fullständigt när hon resonerar kring svenskhet och kring vem som är svensk eller ej p g a den rådande svenska färgblinda antirasismen som har resulterat i att de svensktalande inte längre kan skilja på ras (d v s den materiella och visuella kroppen och ”skalet” som vi bebor och befinner oss inom så länge vi är levande organiska varelser, d v s kort och gott det utseendet för att förenkla det hela) och etnicitet (d v s allt annat än den materiella och visuella kroppen, d v s det språk som kroppen talar, den religion som kroppen utövar, de värderingar som kroppen lever efter, de kläder som kroppen har på sig, den mat och dryck som kroppen inmundigar o s v, d v s kort och gott kultur för att förenkla det hela).
De svensktalande har nämligen p g a sin världsunika genomhysteriska, hypermilitanta och ultraradikala färgblinda antirasism myntat den synnerligen förvirra(n)de och eufemistiska beteckningen etniska svenskar, som tyvärr även större delen av landets forskare och flertalet av landets högutbildade också använder sig av (d v s det är verkligen inte bara ”jobbarna” och de s k massorna som svänger sig med denna benämning utan även landets disputerade, docenter och professorer), och som en gång uppstod på 1990-talet för att slippa säga vita svenskar och den gör sannerligen både SD:are och de som är emot SD förvirrade.
Stegrud menar då i intervjun att hennes egna barn, som via fadern (skulle jag gissa) har utländsk bakgrund, inte helt och fullt är etniska svenskar medan jag skulle säga att de (d v s Stegruds barn) definitivt är det p g a att etniska svenskar för mig, som till skillnad från andra svensktalande försöker ta termen etnicitet på allvar (OBS etnicitet är då inte detsamma som ras – d v s det finns en poäng att kunna skilja mellan ras och etnicitet), helt enkelt innebär kulturella svenskar och Stegruds barn är högst sannolikt kulturella svenskar.
När Fredrik Reinfeldt sade att etniska svenskar i stort sett inte är arbetslösa (vilket han både då och idag hade/har rätt i) blev han hårt anklagad för rasism och stämplad som rasist av närmast otaliga röster från både höger- och vänsterkanten trots att han är offer för samma färgblinda antirasistiska begreppsförvirring (och semantiska kollaps mellan begreppen ras och etnicitet) som Stegrud är och jag var antagligen den ende som försvarade Reinfeldt i den animerade debatt som följde på den dåvarande statsministerns uttalande, vilket jag också fick bannor för av antirasister på både höger- och vänsterkanten. Jag menade just att Reinfeldt dels hade helt rätt i siffrornas och statistikens värld (d v s det är invånarna med utomeuropeisk bakgrund som är massarbetslösa i Sverige, inte majoritetssvenskarna) och dels att Reinfeldt försökte säga något som inte på något sätt handlade om att han är rasist – d v s Reinfeldt ville kort och gott säga att majoritetssvenskarna överlag har det oerhört bra idag materiellt sett och att ytterst få av dem är arbetslösa.
Jag menar vidare att den demografiska subkategori som jag själv ingår i, d v s de utlandsadopterade, är etniska svenskar, d v s vi adopterade är kulturella svenskar och detta är också något som Stegruds eget parti har konstaterat genom att ha skrivit in i partiprogrammet att utlandsadopterade (inklusive de som har utomeuropeisk bakgrund, d v s detta gäller även adopterade som inte är vita) räknas som svenskar enligt SD:s (och, ska tilläggas, enligt det absoluta flertalet av det s k svenska folket) syn såvida de utlandsadopterade är adopterade av ”svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet” (d v s av majoritetssvenskar eller av personer som har invandrat från övriga Norden eller som har en eller två föräldrar som har gjort detsamma – OBS det finns då adoptivföräldrar som har invandrat från Finland, som är födda i Sverige men som har två danska föräldrar eller som har en norsk mor och en svensk far).
Sedan blir det slutligen lite lustigt när Stegrud och jag egentligen är överens om SD:s nazistiska ursprung som första delen av SD:s vitbok också kom fram till och som är en uppgift som knappt någon ifrågasätter numera vare sig innanför eller utanför SD efter att hört den från ”hästens mun” (d v s från partiet själv i form av vitboken).
Och än lustigare är det väl kanske att det var jag som bistod idéhistorikern Tony Gustafsson när han arbetade med vitboken och det är kort och gott bl a tack vare de uppgifter som jag delgav Gustafsson som SD:s vitbok kunde belägga att SD har ett nazistiskt ursprung, d v s uppgiften att SD har ett nazistiskt ursprung som SD:s vitbok har konstaterat har jag bidragit till i den meningen att det bl a är uppgifter som jag har förmedlat som ligger bakom den slutsatsen.
Om det sedan betyder att det var fel av mig att hjälpa SD är en annan fråga som det nog inte finns något bra svar på för som antirasist och antifascist är det förstås problematiskt att hjälpa SD. Samtidigt har som bekant både svensk och utländsk media ständigt hänvisat till SD:s vitbok både innan, under och kanske än mer efter valet (p g a SD:s valframgång) och kunnat skriva och rapportera om att partiet själv har kommit fram till att det har en nazistisk bakgrund tack vare vitboken såsom DN exempelvis gjorde igår:
”Hon har kallats Jimmie Åkessons kronprinsessa och väjer aldrig för en nätfajt mot Magdalena Anderssons regeringsunderlag.
Nu blir det riksdagen för Jessica Stegrud.
En viktig fråga för henne är vem som är etniskt svensk. Den gäller även hennes egna barn.”
https://www.dn.se/sverige/jessica-stegrud-sd-etniska-svenskar-maste-fa-kanna-sig-svenska
”Hon är ”natural born Sverigedemokrat” säger hon, trots att hon blev medlem i partiet först inför EU-valet för tre år sedan.
– Det är ett parti som är för folket. Det handlar om sunt förnuft. Ett parti som sätter Sverige, svenskarna och svenska medborgare först.
Du säger ”svenskarna och svenska medborgare”, vad är det för skillnad?
– Jag är bara noga med att understryka, för annars tror folk att jag inte menar dem som har migrerat hit. En del tycker det är exkluderande att säga ”svenskar”.
Kan man bli svensk?
– Det beror på vad man menar med svensk. Man kan inte flytta hit och bli etnisk svensk. Men man kan absolut bli svensk om man vill vara en del av Sverige.
Och det är ingenting fel med att inte vara just etnisk svensk, resonerar Jessica Stegrud och tar sina egna barn som exempel.
– Mina söner har delvis utländska rötter. Vad är de då? Är de etniska svenskar? Nej, de har något annat i sig, det är ju en rikedom.
Hon drar en parallell till att hon själv titulerar sig ”gotlänning” efter sin uppväxt på ön.
– Men om du ska vara ”gute”, då ska du vara gotlänning i minst tredje generationen. Det är fine för mig. Jag älskar Gotland. Jag har all respekt för att gutar har brukat jorden i generationer, men det betyder inte att vi har olika rättigheter. Det är en fråga som har blivit väldigt stigmatiserad.
Är det en viktig fråga?
– Jag tycker den är intressant. Den kan vara viktig. Även etniska svenskar måste få känna sig svenska. ”Jag är verkligen svensk”, det måste man få säga.”
(…)
””Vi har inget ‘nazistiskt’ förflutet. Det har däremot C och S”, twittrar hon en vecka efter valet, i ett svar till forskaren Tobias Hübinette som har skrivit en tweet om att ”världens största parti med ett nazistiskt förflutet (d v s SD)” tar strid för ”EU:s mest auktoritära land Ungern”.
Vad menade du?
– Att vi aldrig – såvitt jag vet – har haft någon nazism i partiprogrammet. Däremot i begynnelsen flera företrädare och medlemmar med nazistiska sympatier. Illa nog, svarar Jessica Stegrud.
En betydande del av SD:s grundare hade sin bakgrund i nazistiska, rasistiska eller odemokratiska sammanhang. Det framgår i den första delrapporten från partiets egen vitbok. Jessica Stegrud hänvisar till att Bondeförbundet, som Centerpartiet tidigare hette, hade ”bevarande av den svenska rasen” i partiprogrammet.
– Rätt ska vara rätt. De med nazistsympatier som fanns med i begynnelsen är inget att vare sig förneka eller vara stolt över, tvärtom. Men SD har de facto aldrig haft nazism i partiprogrammet, säger Jessica Stegrud.
Enligt Tony Gustafsson, idéhistoriker och på SD:s uppdrag författare till vitboken om partiet vars första del kom i somras, är en av de mer tydliga iakttagelserna kopplingen mellan den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS) och partiet.
– Jag beskriver det som att partiet bildas på grundvalarna av BSS, sa han till DN i juli.
Av de 22 grundare vars ideologiska bakgrund Gustafsson har lyckats slå fast har 18 stycken bakgrund i BSS. Utöver det har drygt 9 eller 10 av de 22 kopplingar till den nationalsocialistiska, fascistiska, naziskinhead-rörelsen.”
Förhandsinfo om min kommande bok som går till botten med den svenska antirasismens uppkomst och utveckling
Boken är den 8:e i ordningen på 5 år som jag ger ut och som handlar om ras i relation till Sverige, svenskarna och svenskheten, d v s som inte handlar om rassegregationen i den amerikanska Södern, om den nazi-tyska rasstaten, om rastänkandet i Brittiska imperiet eller om apartheid-Sydafrika – d v s jag är en av ytterst få svenska forskare som studerar rasfrågorna i just en svensk nutidskontext (p g a att de allra flesta svenskar på både höger- och vänsterkanten och inklusive de svenska forskarna är emot ordet ras i sig och det är just det faktumet jag försöker förstå i denna bok):
”Under 1990- och 2000-talen städades ordet ras målmedvetet ut ur svenska språket på en statlig nivå och i det offentliga samtalet. Sverige skulle bli världens första antirasistiska statsbildning och alla svenskar skulle bli antirasister. Men i samband med avståndstagandet från det tidigare rastänkandet blev kampen för att avskaffa ett ord kanske viktigare än att bekämpa själva rasismen.
I Den svenska färgblindheten granskar Tobias Hübinette framväxten av den svenska antirasismen och dess dominerande ideologi färgblindheten. Hur har kritiken mot rasbegreppet uttryckts sedan 1960-talet och till idag? Och varför har just Sverige kommit att bli det land i världen som har investerat allra mest i antirasism?
Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet. Han har bland annat skrivit böcker som Att skriva om svenskheten (2019), Svensk rasism under efterkrigstiden (2021), Adopterad (2021) samt (med Catrin Lundström) Vit melankoli (2020) och Den färgblinda skolan (2022).”
Boken ges ut på Verbal förlag i oktober i år och undersöker när, hur och varför Sverige kom att bli det land i världen som har gått allra längst vad gäller att utveckla ett färgblint förhållningssätt till ras.
Utgångspunkten är att Sverige under stora delar av 1900-talet var ett av de länder i Europa där rastänkandet fick som mest utrymme och att Sverige från och med 1900-talets slut därefter har kommit att bli det mest färgblinda landet i världen och syftet är att spåra den svenska färgblindheten bakåt i tiden för att utröna dess uppkomst och därefter följa dess utveckling under tidsperioden 1962-2015.
Det antirasistiska Sverige kraftsamlar än en gång för att attackera EU p g a att EU använder sig av rasbegreppet och förespråkar jämlikhetsdata
Det fanatiskt antirasistiska Sverige och de fanatiska antirasistiska svenskarna kraftsamlar än en gång för att attackera det genomrasistiska EU p g a att EU använder sig av rasbegreppet och förespråkar jämlikhetsdata:
I skuggan av det pågående kriget har de svenska EU-parlamentarikerna mobiliserat över partigränserna mot EU:s användning av ordet ras och mot EU:s förespråkande av jämlikhetsdata.
De svenska partierna som är företrädda i EU-parlamentet vill därmed återigen (be)visa att Sverige och svenskarna är världens mest antirasistiska land och folk.
De svenska politikerna och partierna är t o m emot ordet ras när det används i form av olika böjningsformer och i olika ordsammansättningar såsom ”rasmässig” och ”rasrättvisa”.
Samtidigt bygger denna hyperradikala och ultramilitanta svenska antirasistiska vrede för att inte säga hat mot ordet ras i sig och mot allt vad jämlikhetsdata heter på ett grovt och fullständigt felaktigt missförstånd:
EU är inte för ett klassiskt kolonialt och ”vetenskapligt” rastänkande såsom svenskarna tror utan liksom i stort sett hela världen gör utanför den svenskspråkiga gemenskapen så använder sig EU liksom FN, Europarådet o s v av termen ras för att kunna identifiera, uppmärksamma och om möjligt motarbeta rasdiskriminering.
Och EU kräver inte att Sverige ska registrera vilka invånare i Sverige som t ex är svarta i det svenska folkbokföringsregistret: Jämlikhetsdata har inget med register eller registrering att göra och är inte förbjudet på något sätt enligt svensk lag utan det handlar om att fråga hur människor själva identifierar sig i form av anonyma och frivilliga enkäter och självsvarsformulär som bygger på självkategorisering och där det bl a går att fråga om raslig självidentifikation.
Återigen gör sig Sverige och svenskarna med andra ord till åtlöje i EU-, överstatliga och internationella sammanhang genom att i den fanatiska svenska färgblinda antirasismens namn kraftsamla och mobilisera mot rena hjärnspöken i form av ordet ras och jämlikhetsdata.
https://www.europaportalen.se/2022/03/eu-utskott-vill-ha-statistik-om-raser
”Europaparlamentets kulturutskott har föreslagit att EU och medlemsländerna ska överväga att samla in data om människor utifrån rastillhörighet. I Sverige är det dock förbjudet att behandla personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung.
På tisdagen ska Europaparlamentet ta ställning till en rapport från kulturutskottet som, för att bättre kunna bekämpa rasism, bland annat vill att medlemsländerna ska överväga möjligheten att samla in och dela upp data om människor utifrån ras.
Europaparlamentariker Abir Al-Sahlani vänder sig emot diskussionen om raser.
– Vi har endast en mänsklig ras och jag hoppas att de ändrar [i texten], säger Abir Al-Sahlani (C) och påpekar att den liberala partigruppen RE har begärt att rapporten inte ska prata om raser.
– Generellt sätt är rapporten ganska bra och lyfter viktiga aspekter. Det vore synd om den föll på sådana dumheter, säger hon och hoppas att de sista förhandlingarna om texten ska ta bort problematiska ord och begrepp.
I rapporten förekommer uttryck som rasrättvisa, rasmässig jämlikhet och rasmässig mångfald. Det är dock inget som Abir Al-Sahlani stödjer.
– Det här är inte USA där man talar om sådana termer. För mig handlar det om jämlikhet mellan olika grupper. Det är bättre att tala om rasifierade communities eller etniska minoriteter, inte olika raser, säger Abir Al-Sahlani.
Från socialdemokraterna säger gruppledaren Heléne Fritzon att EU måste respektera nationell lagstiftning som i flera länder förbjuder behandling av personuppgifter som avslöjar ras eller etnisk ursprung.
– Vi måste bekämpa rasismen som finns i vår union, att föra statistik över etnisk bakgrund riskerar att diskriminera snarare än att stoppa rasismen, Heléne Fritzon.
Alice Bah Kuhnke (MP) ser däremot bristen på statistik som ett problem.
– Brist på korrekt och relevant statistik står i vägen för att EU och dess medlemsstater ska kunna övervaka tillståndet för jämlikheten och analysera omfattningen av den intersektionella diskriminering i Europa. Allt beslutsfattande måste bygga på tillförlitlig statistik, utan denna riskerar stora grupper att osynliggöras. Självklart måste den data som samlas in vara anonymiserad, och bygga på frivillighet och samtycke med de enskilda individerna, säger Kuhnke.
Stödjer du användning av begrepp som ras, rasrättvisa och rasmässig jämlikhet?
– Nej, det är problematiskt på flera vis. Det är dels en olycklig översättning av engelskans “race” som tyvärr blir missvisande på svenska, säger Alice Bah Kuhnke.”
Det färgblinda antirasistiska Sverige fortsätter att blanda ihop termerna ras och etnicitet
När de färgblinda antirasistiska svenskarna, som har avskaffat rasbegreppet och själva ordet ras och därför ständigt blandar samman ras- och etnicitetstermerna, ska skriva om amerikanska rasrelationer så blir det oftast fel och så tyvärr även denna gång. SvD:s Anna Hellsten recenserar idag Rebecca Halls filmatisering av Nella Larsens klassiska novell/kortroman ”Passing” från den s k Harlemrenässansen och skriver att huvudpersonen Clare har bytt etnicitet.
Detta är då en litterär text som helt och hållet centrerar och behandlar ras för rent etniskt-kulturellt har ju vita och svarta amerikaner allt annat gemensamt (d v s det är just ras som skiljer vita och svarta amerikaner åt) – de talar amerikansk engelska, de är amerikanska medborgare, de är kristna o s v – så Clare byter inte etnicitet utan hon passerar över den svarta-vita rasgränsen (the black-white divide) i egenskap av att vara mixed race eller s k blandad eller mixad på svenska.
https://www.svd.se/passera-kan-vara-arets-basta-debut/av/anna-hellsten
”För genom att ”byta” etnicitet har ju Clare fått ett mycket bekvämare liv, men efter mötet med Irene inser hon att hon också längtar tillbaka till Harlem, till en tillvaro där hon inte behöver vara rädd för att bli avslöjad. Irene är dock tveksam till att återuppta umgänget.”
Reflektioner kring att Sverige har avskaffat ordet ras i antirasismens namn mot bakgrund av DN:s aktuella avslöjande om rasdiskriminering inom vården
Att DO nu reagerar starkt efter DN:s uppmärksammade avslöjande är lovvärt men här någonstans har Sveriges och svenskarnas närmast gränslösa antirasistiska vrede (eller t o m hat) mot rasbegreppet (och t o m mot själva ordet ras) fullständigt gått in i väggen och slagit knut på sig själv för DN:s reportage handlade då enbart om diskriminering på grund av kroppsskillnader och utseendeaspekter – d v s om just ras – och inte om språk, religion, kultur o s v (d v s etnicitet).
Sedan 1990-talets slut har Sverige, som första land i världen och i opposition mot både FN och EU (d v s både FN och EU liksom nästan alla av världens alla stater använder sig då av rasbegreppet i mängder av olika sammanhang), succesivt systematiskt utmönstrat ordet ras från all officiell och offentlig textproduktion vilket bl a har fått till följd att 2008 års svenska diskrimineringslag, som är den som fortfarande gäller, avskaffade ras som diskrimineringsgrund.
Rent tekniskt-juridiskt-lingvistiskt innebär det att om t ex en icke-vit utlandsadopterad läkare diskrimineras, så kan hen inte få någon upprättelse just i Sverige då rasdiskriminering inte längre existerar i Sverige (OBS: det enda som skiljer utomeuropeiska utlandsadopterade från majoritetssvenskarna är då kroppen och utseendet – d v s ras – inget annat för etniskt-kulturellt är de adopterade till 100% eller åtminstone till 99,99% svenskar).
Den svenska utmönstringen av ordet ras, som syftar till att utrota själva ordet från språket i sig, har då ägt rum i den svenska antirasismens namn för att bekämpa rasism och på sikt avskaffa rasismen i Sverige.
Det kanske mest fascinerande av allt i denna svenska antirasistiska ”kråksång” är att nyligen offentliggjordes en statlig utredning rörande en framtida lag om att förbjuda rasistiska organisationer, vilket FN sedan länge har krävt att Sverige ska införa, och i utredningen står det explicit att läsa att det var ett misstag av Sverige att avskaffa rasbegreppet.
Det går nämligen inte att införa en lag om att förbjuda rasistiska organisationer utan att definiera vad en rasistisk organisation är och står för, och då behövs ordet ras i själva lagtexten. Utredningen skriver bl a följande om Sveriges avskaffande av rasbegreppet:
”I fråga om förföljelse på grund av ”ras” kan följande sägas. Som inledningsvis nämnt har den här behandlade definitionen sin bakgrund i beskrivningen av de sammanslutningar för vilka föreningsfriheten kan begränsas enligt 2 kap. 24 § andra stycket regeringsformen. Den språkliga utformningen av begränsningsstadgandet ändrades år 2011, genom att ”ras” togs bort. I stället infördes ”annat liknande förhållande” som i första hand avses träffa (ogrundade) föreställningar om ras. Detta uttryck är dock oprecist och lämpar sig inte att användas i den straffrättsliga lagstiftningen mot bakgrund av legalitetsprincipens krav… Med beaktande av de krav som legalitetsprincipen ställer bör ”annat liknande förhållande” inte användas i lagtexten utan i stället ”ras”.”
Just nu är utredningens lagförslag, som då innehåller ordet ras i själva lagtexten, ute på remiss och i början av september ska remissvaren ha inkommit. Bland remissinstanserna hittas bl a just DO liksom Forum för levande historia, Expo, Amnesty, BRÅ, Delmos, Mångkulturellt centrum, RFSL, Svenska FN-förbundet, Uppsala universitet (antagligen p g a Cemfor) och Säpo och det är åtminstone min förhoppning att åtminstone några av dessa instanser kommer att ställa sig bakom att Sverige återinför rasbegreppet om en lag om att förbjuda rasistiska organisationer ska kunna införas.
https://www.dn.se/sverige/do-efter-dn-granskning-om-bortvalda-lakare-vi-kommer-agera
”I samtliga regioner i Sverige finns det vårdgivare som går med på patienters önskemål om att välja att vårdas av etniskt svenska läkare eller tandläkare, visar DN:s granskning.
Bland de vårdcentraler och tandläkarmottagningar som DN kontaktat har flera även gett instruktioner om hur man ska göra för att försäkra sig om att man får en etnisk svensk behandlare.
Flera fackförbund har reagerat på det granskningen visar och Tandläkarförbundet vill se att Diskrimineringsombudsmannen, DO, utreder vårdgivare som gått med på sådana önskemål.
Nu agerar DO efter granskningen och ska i ett första steg tillkalla ansvariga ute i regionerna för samtal.”
(…)
”– Detta är ett första steg, att kalla till oss ansvariga för att få mer underlag. Efter det tar vi ställning till om det blir en större tillsyn.
– Syftet med initiativet från min sida är att komma fram till hur DO bäst kan agera för att komma tillrätta med problemen, fortsätter Arrhenius.
Att personer upplever sig diskriminerade på grund av sin etniska tillhörighet är ett stort problem inom flera områden i samhället, säger Arrhenius och syftar på de anmälningar och klagomål som kommer in till DO.”
Etikprövningsmyndigheten tar bort rasbegreppet
Intressant att notera att den relativt nya myndigheten Etikprövningsmyndigheten, som sorterar under Utbildningsdepartementet och som godkänner forskningsprojekt som behöver etikprövas såsom studier som inkluderar levande människor, nyligen tog bort ras som känsliga personuppgifter-”variabel”/kategori.
Detta ligger då väl i linje med att riksdagen 1996 hörsammade en motion som begärde att ordet ras skulle utmönstras från svensk författningstext och därefter har tre statliga utredningar tillsatts för att rensa ut rasbegreppet.
Sverige kom därmed att bli det första landet i världen att avskaffa ras som ord och begrepp och den allmänna rekommendationen är att ”översätta” ras med etnicitet i officiella svenskspråkiga sammanhang, vilket överensstämmer med hur ”vanliga” svensktalande gör när de talar om kultur i st f ras och hur högutbildade svensktalande gör när de säger och skriver etnicitet i st f ras (såsom t ex en läkare gjorde idag i DN i samband med pandemin och i relation till det faktum att D-vitaminbrist kan vara en orsak till att ett flertal minoritetsgrupper i landet med utomeuropeisk bakgrund har drabbats hårt proportionellt sett av ond bråd död p g a viruset).
Vad gäller just och specifikt statsmakternas förhållningssätt till svensk forskning och svenska forskare som önskar operationalisera ras så behandlade en regeringsproposition frågan 2012 och kom fram till att etnicitetsbegreppet just är utbytbart med ras, d v s att etnicitet kan och ska ersätta ras:
”En uppgift som skulle kunna klassificeras som en uppgift om ras skulle vidare lika gärna kunna anses utgöra en uppgift om etniskt ursprung. Regeringen anser därför att… behov av att behandla denna typ av uppgifter får anses tillgodosedda genom möjligheten att behandla uppgifter som avslöjar etniskt ursprung.”
År 2017 uttalade sedan regeringen i ännu en proposition att ”vad gäller behovet av att kunna ta fram personurval grundade på känsliga personuppgifter gör utredningen bedömningen att det aldrig kan finnas behov av att göra sammanställningar grundade på ras eftersom det inte finns någon vetenskaplig grund för att dela in människor i skilda raser”.
M a o sade regeringen att det helt enkelt inte finns någon anledning alls att forska om ras i just Sverige på grund av att det ”inte finns någon vetenskaplig grund för att dela in människor i skilda raser”, vilket är ett citat som är hämtat från det tillkännagivande av riksdagen som 1996 års hörsammade motion resulterade i.
De facto innebär detta att om jag t ex skulle skicka in en ansökan till Etikprövningsmyndigheten om jag t ex skulle vilja studera hur t ex invånare i t ex dagens Sverige t ex identifierar sig själva utifrån ras och inte utifrån etnicitet enbart eller alls, så skulle det bli rätt knepigt att både ansöka om det och alldeles oavsett att få en sådan studiedesign beviljad.
Det har också genom åren hänt att projekt som involverar ras implicit eller explicit har nekats godkännande såsom t ex ett projekt som handlade om den just i Sverige proportionellt sett (p g a en i Sverige mycket hög tolerans för intimrelationer av både hetero- och homosexuell karaktär över de s k rasgränserna – denna svenska tolerans kan då mycket väl vara den allra högsta i världen) mycket stora gruppen blandade eller mixade, d v s personer som har en vit och en icke-vit förälder (t ex en mor från Filippinerna och en far från Sverige eller en far från Gambia och en mor från Sverige).
Denna demografiska subkategori, som idag uppgår till minst 200 000 invånare (varav cirka 30 000 är blandade svarta eller blandade afrosvenskar vilka oftast har en svart pappa och en vit mamma och åtminstone 70 000 om inte fler är blandade asiater varav de flesta har en asiatisk mamma och en vit pappa och de resterande 100 000 har då en förälder från den s k MENA-regionen, Latinamerika eller från andra delar av världen och en vit förälder) i skrivande stund, är svår att forska om utan att operationalisera ras då de nästan alltid är svensktalande och nästan alltid har växt upp i majoritetsbefolkningsdominerade sammanhang och ofta är det enda som skiljer dem från majoritetsinvånarna just den kroppsliga aspekten (d v s ras) och inte språkliga, religiösa eller kulturella aspekter (d v s etnicitet och kultur).
Idag inleddes den internationella forskningskonferensen om ras vid Sciences Po och INED i Paris
Idag inleddes den internationella forskningskonferensen om ras som äger rum (digitalt) vid Sciences Po och INED i Paris den 14-17 december:
https://global-race.site.ined.fr/fr/evenements/conferences-annuelles/2020
Konferensen handlar då om ras såsom i relation till data om ras, ras i lagstiftningen och ras utifrån ett filosofiskt och sociologiskt perspektiv. Idag presenterade bl a de franska forskarna Patrick Simon och Juliette Galonnier om hur begreppet ras används inom den franska forskarvärlden medan den brittiske forskaren Karim Murji från University of West London talade om Stuart Halls relation till Gramsci och syn på ras och rasism, den amerikanska forskaren Michèle Lamont från Harvard University om hur svarta amerikaner, svarta brasilianare respektive israeliska araber rasialiseras och den franska forskaren Claude-Olivier Doron från Université Paris Diderot om rasbegreppets operationalisering inom den genetiska och medicinska forskningen.
Själv föreläser jag på torsdag om Sverige och ras på konferensen – d v s om hur svenskarna som folk förhåller sig till ras, hur Sverige som stat gör detsamma, hur den svenska offentliga statistiken undviker ras och hur glosan ras uppfattas inom den svensktalande gemenskapen.
Ny rapport kritiserar den svenska diskrimineringspolitiken
I dagarna har Equality Law Network publicerat sin Sverige-rapport ”Non-discrimination: Sweden” som Paul Lappalainen har författat och som sammanfattar situationen för landets minoriteter i relation till den svenska diskrimineringslagen och antidiskrimineringspolitiken:
https://www.equalitylaw.eu/downloads/5279-sweden-country-report-non-discrimination-2020-2-08-mb
Lappalainen kritiserar bl a att svenska DO numera endast prioriterar informationsspridning och utbildningsinsatser och inte att driva några anmälningar om diskriminering till domstol. Utgångpunkten bakom svenska DO:s linje är att de som diskriminerar saknar information och kunskap och att det därför handlar om att försöka förändra majoritetssamhällets och majoritetsinvånarnas attityder till minoriteterna.
Detta har varit den svenska linjen ända sedan Sverige undertecknade FN:s rasdiskrimineringskonvention på 1960-talet och under framväxten av den svenska diskrimineringslagen och antidiskrimineringspolitiken – d v s att det handlar om att få majoritetssvenskarna att ändra sina attityder till minoriteterna och bli toleranta gentemot desamma. Lappalainen skriver följande om denna svenska fixering vid attityder som också har gått hand i hand med en besatthet vid att utmönstra och avskaffa ordet ras som ett sätt att bekämpa diskriminering:
“Due to a denial of race discrimination as a problem in Sweden, Swedish policymakers were slow to adopt modern legislation in this regard. Symbolic laws – at best – were adopted to change attitudes rather than behaviour. The removal of the word ‘race’ may in turn feed into the more general denial of racism as a Swedish problem and thus confuse judges, lawyers and others in implementing the Discrimination Act. As far as terminology related to discrimination is concerned, policymakers tend to be sensitive to the interests of organisations representing discriminated groups. This relates to empowerment. However, there seems to have been little interest in the opinions of those affected by the term ‘race’, particularly Swedes with an African heritage. Furthermore, since policymakers seem to believe that such changes are an important step in the effective implementation of the Discrimination Act, this may in turn be a hindrance to the development of actual improvements in the law.”
Ny påbörjad studie om uppkomsten och utvecklingen av den svenska färgblinda antirasismen
Har under denna innevarande vecka (och inför och i relation till ett nytt bokprojekt) samlat in, läst och excerperat sammanlagt 156 texter som emanerar från stat, riksdag och regering (såsom statliga utredningar, propositioner, motioner, interpellationer o s v) och totalt 642 texter som publicerats i tryckta svenskspråkiga vecko/dagstidningar 1945-2020 vilka samtliga har det gemensamt att de behandlar, omnämner och tar upp glosan/ordet och termen/begreppet ras för att en gång för alla om möjligt försöka gå till botten med när dagens svenska färgblinda antirasism egentligen uppstod (efter 1945?; efter 1968?; först på 1980/90-talen?), varför den gjorde det (dåligt samvete p g a det svenska rastänkandet/rashygienen/rasbiologin?; ilska gentemot Franska eller Brittiska imperiet?; vredgade motreaktioner på Jim Crow-systemet i amerikanska Södern och apartheidregimen i södra Afrika?) samt varifrån den egentligen kommer (högern eller vänstern?; intellektuella eller ”vanligt folk”?; barnen och ungdomarna eller kvinnorna?; de kristna eller kommunisterna?) och här är i varje fall några preliminära ”ledtrådar”:
Redan under 1945 börjar kritik mot rasbegreppet luftas. I juli 1945 skrev Expressens ledarsida att det var fel av svenska myndigheter att använda sig av ordet ras på blanketter och i formulär.
År 1962 verkar ha varit ett särskilt år vad gäller att kritisera rasbegreppet och möjligen p g a Sharpeville-massakern och Algerietkriger. Det året fick till exempel historikern Sven Nilsson in en insändare i Expressen där han tog avstånd från rasbegreppet i samband med att tidningen hade rapporterat om hur ”svenska folket uttalat sig i rasfrågor”. Under samma år förekom termen färgblind kanske för första gången i relation till ras när Josephine Baker besökte Sverige tillsammans med sina 11 adoptivbarn: ”Josephine Baker bevisar att världen kan bli färgblind” skrev då Aftonbladet.
Så sent som 1968 kunde f ö intressant nog en svensk utredning om rasdiskriminering tala om den s k alpina rasen för att beteckna jugoslaver och greker som det verkar.
År 1970 ägde den första offentliga debatten rum som handlade om att helt utmönstra rasbegreppet.
På 1970-talet börjar en ny och ung generation ifrågasätta användningen av ordet ras i vardagsspråket. År 1972 skrev t ex Per Gahrton i en debattartikel, som riktade sig till/mot en äldre forskare, att ”han rör sig till synes helt obesvärat med den förlegade och osakliga termen ”ras” när han diskuterar olika människogruppers utveckling”. Samma år upprepade Gunnar Helander Herbert Tingstens antirasistiska exempel från 1941 – d v s att miljöfaktorn helt trumfade arvsfaktorn.
År 1983 ifrågasätter både svenska Amnesty och Sveriges författarförbund att det heter rasdiskriminering i den svenska lagstiftningen såsom i den dåvarande grundlagen. Författarförbundet skrev bl a följande till en dåvarande statlig utredning som arbetade med att utveckla diskriminerungslagen: ”Det vore därför lyckligt om man ur den svenska grundlagen kunde utmönstra ett så grumligt begrepp som ”ras”. Även hänvisningen till hudfärg torde vara onödig och utmanande. Vetenskapligt och språkligt borde begreppet ”etnisk minoritet” och liknande användas.”
År 1987 började även de som använde ordet rasism att anklagas för att underblåsa ett rastänkande, d v s fr o m 1980-talet blir ord som innehåller ordstammen ras alltmer uppfattade som laddade. På 1980-talet går bl a dåvarande DO Peter Nobel och forskare som Charles Westin ut i media och varnar för att överanvända termen rasism medan rasism alltmer kopplas till nazister och extremhögern.
På 1990-talet börjar t o m högerextremister säga fraser som ”jag vill inte använda ordet ras men” medan kultursidorna/kritikerna börjar ursäkta sig när de recenserar fr a amerikanska böcker, filmer eller musikalbum som innehåller ordet ras. Socialdemokraten Hans-Göran Franck motionerar i riksdagen om förbud mot rasförföljelse men menar att det är ett alltför starkt ord – han vill hellre tala om ”etnisk förföljelse” än rasförföljelse.
År 1997 får en MP-motion från året dessförinnan gehör som kräver att Sverige ska utrangera rasbegreppet och år därpå tillkännager regeringen att Sverige ska verka internationellt för att ordet ras undviks i officiella texter och bl a gentemot EU. Därefter snurrar den svenska färgblinda antirasistiska karusellen allt snabbare och snabbare tills regeringen 2014 tillkännager att de sista instanserna av ordet ras i lagtexter, som då nästan enbart rör ordsammansättningar som rasdiskriminering, ska tas bort.
Framför allt är det MP, V och FP/L som driver på utmönstringen och intressant nog uttalar sig Stefan Löfven mot att utmönstra rasbegreppet år 2014 – ”…att plocka bort begrepp som rasifiering eller för den delen ordet ras riskerar att sopa hela problemet under mattan snarare än att hitta en lösning”, sade Löfven till P3 Nyheter.
År 2000 uttalade både Björn Rosengren och Mona Sahlin att Sverige måste pressa EU att införa en mening om att EU ”avvisar alla teorier om att det finns särskilda människo- raser” – det hör då till saken att EU har en grundlag som heter rasdirektivet och som handlar om antidiskrimineringsåtgärder.
År 2001 kräver Karolina Ramqvist att FN ska avskaffa ordet ras i samband med FN-konferensen mot/om rasism i Durban i Sydafrika och år 2007 kräver Moderaternas Christofer Fjellner att Sverige måste stoppa EU från att rekommendera insamlandet av (jämlikhets)data om ras och etnicitet i antidiskrimineringssyfte – ”nu vill EU registrera vilken ras du tillhör!” basunerar Aftonbladet ut.
År 2002 får SVT kritik för att ha rapporterat från Oscarsgalan i Kalifornien och översatt ordet ”race”, som en skådespelare har uttalat på plats, med ”ras” på svenska och år 2010 skriver ETC:s Johan Ehrenberg att det ”finns inga raser” – ”det finns bara människor…”.
År 2013 försvarar Jasenko Selimovic Sverige mot FN i Genève i Schweiz när FN kritiserar Sverige för att inte längre ha ras kvar som diskrimineringsgrund i den svenska diskrimineringslagen med att de svenska forskarna har kommit fram till att ras är ”en social konstruktion” och därmed finns inte ras enligt Selimovic, som agerar som den dåvarande regeringens utsände.
Från och med 2012 dyker ett nytt namn upp i textmaterialet – mig själv – som framställs som den i stort sett ende förespråkaren i landet för att använda rasbegreppet och både inom och utanför akademin. Mitt namn förekommer sedan under den resterande delen av 2010-talet som en slags ”slagpåse” på landets ledar-, debatt- och kultursidor som sägs vilja återinföra det klassiska rastänkandet.
”Nu läser jag även i Dagens Nyheter att den svenske forskaren Tobias Hübinette vill att svenska kolleger ska börja använda begreppet på samma sätt som man gör i USA… Men forskare har bevisat att det bara finns en ras, ”the human race”., skriver någon i just DN och UNT:s Lisa Irenius konstaterar på ledarplats att ”det är en kontroversiell fråga och Tobias Hübinette är en kontroversiell person” medan Kalle Lind på ETC år 2015 försöker sammanfatta diskussionen om rasbegreppet med att skriva ”Och förresten är den som använder begreppet rasism själv rasist, eftersom det innebär att man erkänner begreppet ras. Den som sa det han va det.”
År 2020 använder Vänsterpartiets Malcolm Momodou Jallow termen färgblindhet när han efter BLM-sommaren 2020 tar upp frågan om svensk rasism i riksdagen: ”När vi pratar om rasismen i Sverige möts vi ofta av tystnadskultur, förnekelse och färgblindhet.”
Margareta Popoola och Anne Sofie Roald går idag till angrepp mot svenska forskare som operationaliserar rasbegreppet men slåss i praktiken mot väderkvarnar då knappt några svenska forskare just gör det
Forskarna Margareta Popoola och Anne Sofie Roald vid Malmö universitet går idag i SvD till generalangrepp mot landets forskare och aktivister som använder sig av och brukar rasbegreppet men frågan är vilka dessa personer är för knappt några svenska forskare operationaliserar nämligen rasbegreppet (de kan nästan räknas på ena handens fingrar) och ytterst få svenska antirasister talar om ras.
Den som läser Popoolas och Roalds artikel finner heller inga svenska exempel utöver Carl von Linné utan i stort sett enbart amerikanska sådana – d v s de båda forskarna slåss helt enkelt mot förment biologistiska och essentialistiska väderkvarnar för är det någonstans i världen som både forskare och aktivister verkligen avskyr för att inte hatar rasbegreppet och t o m ordet ras i sig så är det ju just i Sverige: Det finns då mängder med svenska forskare som vägrar att skriva ut ord
et ras i text utan att omge ordet med citattecken för att verkligen markera sin fruktan för ordet ras och mängder med svenska antirasister vägrar att ens säga ordet ras i tal utan att ”göra” citattecken i luften med hjälp av de båda händernas pekfingrar och långfingrar (och även rynka pannan, himla med ögonen, rodna, slå ned blicken, sjunka ihop och tappa kroppshållningen) för att verkligen markera sitt förakt mot ordet ras:
https://www.svd.se/antirasistisk-strategi-har-en-blind-flack
”Trots att rasbiologi mönstrats ut från vår samtid har rasbegreppet paradoxalt nog funnit en renässans i Sverige bland en del samhällsvetare och antirasistiska aktivister. Med inspiration från USA delas befolkningen in i svarta eller vita. För att beskriva invandrarbakgrund eller någon form av minoritetstillhörighet har ”icke vita” blivit ett nytt begrepp. Ibland krävs en hel del fantasi för att kunna skilja vita från icke vita. Mörkhyade kan betraktas som vita. Synbart vita, som delar både språk och traditioner med andra vita, kan ändå kategorisera sig själva som icke vita. De avsäger sig med andra ord de privilegier som en del antirasistiska debattörer anser att vitheten för med sig.
Jordan B Peterson och Thomas Sowell, akademiker från Kanada respektive USA, är kanske de mer namnkunniga som med emfas reagerat mot narrativet om vita privilegier. Båda menar att föreställningen om vita privilegier underhåller kontraproduktiva offerroller som inte gagnar de grupper som antirasisterna säger sig vilja värna. De vänder sig också mot föreställningar om nu levande vita människors skuld för historiska missgärningar.
Peterson och Sowell ifrågasätter med andra ord identitetspolitiska och antirasistiska beskrivningar som resulterar i motsatsförhållanden mellan vita och icke vita, onda och goda, skuldtyngda och oskyldiga, förövare och offer. De vänder sig mot antirasismens stereotyper, som med en ny rolluppsättning påminner om historiens rasistiska kategoriseringar.”
(…)
”Det är en kategorisering som Carl von Linné utvecklade under 1700-talet. Han gjorde ett försök att kategorisera människor enligt samma systematik som han klassificerade växter och djur. Det senare var en bedrift som har satt honom på världskartan men hans indelning av människotyper har inte varit lika framgångsrik. Han kopplade människor till färg, världsdelar och egenskaper som med dagens kunskap, framstår som hopplöst infantilt.
Det är därför beklämmande att dagens politiska ambitioner, med hjälp av en antirasistisk retorik, tenderar att negligera den ekonomiska snedfördelning som finns mellan människor oberoende av härkomst. Ekonomisk ojämlikhet är ett resultat av brister i en global och lokal fördelningspolitik som inte lär förändras genom det fokus på vithet och vita privilegier som tagit allt större utrymme i den offentliga debatten.
Trots detta begränsas kampen för att utplåna ojämlikhet mellan fattiga och rika i allt större utsträckning till navelskåderi och en uppdelning av världen i svarta, vita och icke vita. Det är en paradox att kampen mot stereotyper underhåller föreställningar om en skuld som vita kroppar genom sin arvsynd är fortsatt förpliktigade att bära. Denna utveckling driver allt längre bort från den dröm om ett jämlikt samhälle utan motsättningar på grund av färg eller ursprung som Martin Luther King en gång predikade om.
Dagens framträdande antirasistiska strategier lyckas helt enkelt inte identifiera ojämlika strukturer som inte enbart kan förklaras med ras och färg, skuld och privilegier. Det är den blinda fläck som motverkar antirasismens syfte och istället förstärker redan existerande motsättningar mellan olika grupper.”
Tobias Hübinette 