Kategori: ras

Om ”Varning för rasrisk”-skylten

Sådana här varningsskyltar är det av förklarliga skäl gott om just nu i Stockholm och för mig som forskar om ras- och vithetsfrågor så reagerar jag på samma sätt varje år när jag ser dessa skyltar ”skrika” ut sitt budskap i den vita stadsbilden – d v s när snön täcker marken och när snö och is ansamlas på taken.

Jag påminns dels om att det etymologiskt möjligen kan vara så att detta är en ledtråd till ordet ras ursprungsbetydelse. Den dominerande hypotesen säger att ordet kommer från arabiskan men en annan hypotes säger att det ursprungligen var ett ord som bl a hittades i fornnordiskan och som betydde ström eller något som faller. Om detta stämmer så har denna grundbetydelse bevarats i nutidssvenskan i verbet rasa liksom i substantivet ras och kopplingen är då att det går att föreställa sig att rastänkandet från början emanerar från en idé om hur blodet (d v s arvet, utseendet o s v) strömmar eller faller över generationerna. 

Och alla som har svenska som förstaspråk kan ju utan några som helst problem skilja mellan det närmast tabubelagda ordet ras och ordet ras såsom det framträder på denna skylt men möjligen finns det då en koppling mellan dessa båda ord.

Jag påminns även om att jag för tio år sedan var med och producerade den på sin tid mycket uppmärksammade utställningen ”Varning för ras!” på min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum som just lekte med denna typ av varningsskylt och det närmast tabubelagda r-ordet samtidigt som jag var huvudredaktör för en bok som kom ut under samma år – ”Om ras och vithet i ett samtida Sverige” – tillsammans med Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani och René León Rosales. I efterhand går det med fog att hävda att utställningen och boken inledde den första debatten om ras i Sverige som inte handlade om nazism eller om den historiska rasbiologin utan om ras- och vithetsfrågor i relation till dagens Sverige.

Jag påminns slutligen om att det faktiskt ligger något i varningen i den meningen att Sverige befinner sig i fritt rasligt fall och har gjort det under åtminstone de senaste tio åren – ”Varning för alla de risker som det innebär att Sverige numera är västvärldens mest rassegregerade land” säger m a o denna skylt.

Om att snart möjligen ha givit ut 12 böcker om ras och vithet

Sedan 2017 har jag legat bakom sammanlagt åtta böcker på svenska eller engelska och antingen egenförfattade böcker eller böcker författade tillsammans med andra alternativt böcker som jag är ensam- eller medredaktör för utöver alla andra publikationer i form av artiklar i tidskrifter och antologier, rapporter mm.

Samtliga dessa boktitlar handlar dessutom om ras och vithet i ett svenskt sammanhang och just nu hittas ytterligare fyra bokmanus ”i pipeline” som behandlar detta ämne och varav två är egenförfattade, en är en antologi på svenska som jag är medredaktör för tillsammans med Peter Wikström och en, som är på engelska och som i dagarna skickades in till Routledge för sättning och tryckning, är samförfattad tillsammans med Catrin Lundström och Peter Wikström.

Det är med andra ord möjligt att jag snart har legat bakom totalt 12 böcker om ras och vithet i relation till Sverige vilket innebär att jag med råge är den svenska forskare och den svensk överhuvudtaget som har skrivit och givit ut flest bokpublikationer i ämnet någonsin.

Sedan går det ju att fråga sig (d v s jag frågar mig helt enkelt själv det ibland) om det har varit värt allt detta extremt hårda arbete som jag har lagt ned på ras- och vithetsforskningen för det är enormt mycket arbete med att bara få ihop och få ut en enda bok, d v s har det gagnat forskningsfältet, frågan i allmänhet och mig själv.

Har jag lyckats med det jag förutsatte mig för tio år sedan när jag 2012 grundade det nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier, d v s att skapa ett svenskt ras- och vithetsforskningsfält? Har jag lyckats få till en större acceptans för frågan om ras och vithet inom akademin liksom i den svenska offentligheten? Och har jag själv fått en s k ”skjuts i karriären” på grund av alla dessa publikationer? Svaret på dessa tre frågor är inte alldeles självklara annat än att jag kan konstatera att antalet forskare som studerar ras- och vithetsfrågor i ett svenskt sammanhang fortfarande är relativt litet samt att frågan om ras och vithet visserligen är närvarande på ett annat sätt än tidigare men långt ifrån helt accepterad. Däremot kan jag med säkerhet säga att mitt eget yrkesliv inte har gått framåt utan tvärtom har jag under de år då jag har givit ut dessa böcker snarare blivit alltmer isolerad p g a diverse konflikter.

När den svenska färgblinda antirasismen återigen tror att jämlikhetsdata handlar om rasregister

I veckan har medlemmar av FN:s expertgrupp rörande rasdiskriminering inom rättsväsendet (d v s FN:s Expert Mechanism to Advance Racial Justice and Equality in the context of Law Enforcement) besökt Sverige på uppdrag av FN:s råd för mänskliga rättigheter. Delegationen som besökte Sverige leddes av den sydafrikanska domaren Yvonne Mokgoro och expertgruppen kritiserar nu Sverige för att fortsätta att vägra föra statistik om landets olika minoriteter (d v s jämlikhetsdata) vilket gör det fortsatt omöjligt att veta vilka grupper i det svenska samhället som drabbas av diskriminering och därmed också omöjligt att bekämpa densamma.

I en intervju med Expressens Erik Göthlin hävdar Caroline Olstedt Carlström, som är ordförande för Forum för dataskydd, att FN vill registrera alla invånare i Sverige utifrån ras och etnicitet. Detta är också Sveriges officiella tolkning liksom flertalet svenska antirasisters tolkning – d v s både svenska staten och de svenska antirasisterna (och både de som står till höger och till vänster) tror att FN vill tvinga Sverige att registrera exempelvis alla judar, romer, svarta eller muslimer i landet.

Tyvärr tror t o m svenska forskare att jämlikhetsdata handlar om rasregistrering och om ett rastänkande, d v s de allra flesta svenska forskare – och framför allt de antirasistiska svenska forskarna – tror att jämlikhetsdata kort och gott är en genomrasistisk företeelse som FN vill tvinga på oss antirasistiska svenskar.

Det FN vill att Sverige ska göra är att i enkät- och självsvarsformulärform börja fråga invånarna i landet hur de identifierar sig själva utifrån exempelvis ras, etnicitet eller religion och detta sker då på ett både anonymt och frivilligt sätt, så att det blir omöjligt att spåra vem som har svarat vad, och var och en ges rätten att få kategorisera sig själv. Det är det som inom både FN- och EU-sammanhang kallas för jämlikhetsdata och det är just det som FN:s expertgrupp kräver att Sverige ska börja praktisera.

Så länge Sverige och svenskarna fortsätter att i den färgblinda antirasismens namn tro att FN försöker tvinga Sverige att införa ett rasregister så kommer vi aldrig att få bukt med diskrimineringen – d v s utan några siffror så är det helt omöjligt att ens veta hur diskrimineringen ser ut och än mer fullständigt omöjligt att ens försöka bekämpa densamma.

”FN:s råd för mänskliga rättigheter anklagar Sverige för att vara ett land med systematisk rasism och menar att Sverige måste höja insatserna i sitt arbete mot rasism.

Experterna som deltog i ett fem dagar långt besök i landet uttrycker oro över Sveriges ”ovilja” att samla in uppgifter kring etnicitet – vilket strider mot lagen.

– Det skulle kräva en lagändring, säger Caroline Olstedt Carlström, expert på dataskydd och informationssäkerhet.”

https://www.expressen.se/nyheter/fn-anklagar-sverige-systematisk-rasism

”Expertgruppens resa till Sverige ägde rum den 31 oktober till 4 november.

”Expertpanelen är tillsatt för att undersöka brott mot mänskliga rättigheter i samband med brottsbekämpning kopplat till personer med afrikansk bakgrund”, skriver OHCHR, FN:s råd för mänskliga rättigheter, i ett pressmeddelande.

De tre experterna samlade in information om det svenska rättssystemet och satt i möten med representanter för såväl regering som riksdag, liksom med myndigheter. Expertpanelen utförde också flera intervjuer med personer i utsatta områden.

Enligt det pressmeddelande som publicerades av OHCHR under fredagen och som sammanfattar besöket så borde Sverige öka sina insatser för att bekämpa systematisk rasism. Expertgruppen säger att man ”förstår att det finns en historisk känslighet kring etniska uppdelningar i landet” men att man samtidigt är ”djupt orolig över oviljan att samla in data uppdelad efter etnicitet i Sverige”. 

– Insamling, publicering och analys av data efter ras eller etniskt ursprung i alla aspekter av livet, särskilt när det gäller interaktioner med brottsbekämpande myndigheter och rättsväsendet, är en viktig del för att kunna bedöma reaktioner på systematisk rasism, säger Yvonne Mokgoro, ordförande för FN:s oberoende panel för rasrättvisa och brottsbekämpning, i ett pressmeddelande.

– Sverige måste samla in och använda dessa data för att bekämpa systematisk rasism, fortsätter Mokgoro.

Men förslaget går inte ihop med den lagstiftning som finns. Tvärtom är det normalt förbjudet att behandla känsliga personuppgifter som avslöjar exempelvis etnicitet. Det säger Caroline Olstedt Carlström, som bland annat är expert på GDPR och ordförande för Forum för dataskydd.

– Det är förbjudet att behandla uppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, säger Caroline Olstedt Carlström, som samtidigt uppger att det finns vissa undantag.

– Här finns inte stöd för att kartlägga personer. Problemet är också att man tangerar risken för diskriminering beroende på vilka effekterna kan bli för de enskilda som registreras, även om syftet är vällovligt, fortsätter hon.

Enligt expertgruppen vittnade de ”rasifierade grupper” som man talat med om en förtryckande polisnärvaro, rasprofilering och poliser som stoppade dem godtyckligt. Experterna menar att svensk polis fokus borde ligga på att återställa sitt förtroende hos de grupperna. Expertgruppen kritiserar också vad man hävdar är en ”överdriven användning” av isolering i såväl häkte som fängelse. 

– Det tycks råda en diskrepans, där man från polisens sida upplever att det råder ett förtroende mellan dem själva och de grupper man övervakar. Men när vi besökte rasifierade områden och talade med personer som bodde där upptäckte vi att de inte hade något – eller bara lite – förtroende för polisen, säger Yvonne Mokgoro till TT.”

Ett försök att analysera de starka reaktionerna på SD-riksdagsledamoten Rashid Farivars uttalande om ”vita människor”, d v s om vita majoritetssvenskar

Att ett närmast otal antal SD:are har förorsakat ett likaledes närmast otal antal rasskandaler genom decennierna är som bekant ett faktum och nästan alltid handlar det om vita SD:are som uttrycker något pejorativt om invandrare och minoriteter.

I veckan orsakade dock en icke-vit SD:are en rasskandal – den nyinvalde SD-riksdagsledamoten Rashid Farivar som är invandrad från Iran och som nyligen fick sitt tredje barn.

Farivar skrev på Twitter i anslutning till sitt tredje barns födsel att han tackar alla ”vita människor” som har skapat det svenska välfärdssystemet och många upprördes över att Farivar använde beteckning ”vita” i sammanhanget och han blev också bannad av partiet för det, som menade det var olyckligt att han gjorde det. 

Farivar har i en efterföljande intervju förklarat att han ville tacka den svenska sjukvården för att den håller en så hög klass samt uttrycka att det svenska välfärdssamhället tillkom ”långt innan massinvandringen till Sverige hade påbörjats” samt att ”arbetande, vita svenska män och kvinnor” har skapat det svenska välfärdssystemet. 

Han tillade också att det inte var iranier, ”kurder, irakier, afrikaner eller afghaner” som en gång skapade det svenska välfärdssystemet utan just vita människor – d v s vita majoritetssvenskar – samt att han uttryckte sig så utifrån ”mitt perspektiv och jag tycker att jag har rätt att ha det perspektivet för mig själv”.

För mig som forskar om frågor om ras och vithet i en svensk samtidskontext innehåller denna färska SD-rasskandal flera bottnar och den sticker just ut då den förorsakades av en icke-vit SD:are.

För det första är det uppenbart att Farivar ville kritisera den utomeuropeiska flyktinginvandringen (d v s såsom hans parti SD alltid gör) med sitt uttalande och det hör då till saken att han själv inte har invandrat till Sverige som flykting utan för att studera här och efter avslutade studier (Farivar är ingenjör) så valde han helt enkelt att kvarstanna i landet.

För det andra är det likaså uppenbart att många upprördes över att Farivar talade så explicit om majoritetssvenskar som varande vita – d v s det är helt enkelt mycket ovanligt att benämna majoritetssvenskar som vita och när så sker blir många majoritetssvenskar både obekväma och osäkra samt arga och ibland t o m ledsna över att bli betraktade och betecknade som varande vita.

Utomeuropeiska invandrare och deras barn och efterkommande uppfattar dock generellt att majoritetssvenskarna är vita och oftast har de långt mindre problem med att benämna majoritetssvenskarna som varande vita än vad majoritetssvenskarna själva har, vilka i många fall kan uppleva ett stort obehag över att bli kategoriserade som och kallade vita. Många majoritetssvenskar har samtidigt inga större problem med att tala om vita amerikaner eller t o m om vita britter som just vita amerikaner och vita britter men undviker samtidigt nogsamt att tala om sig själva som vita.

Det Farivar gjorde i veckan var helt enkelt att uttrycka att han som icke-vit uppfattar och upplever att majoritetssvenskarna är vita och han bröt därmed mot den rådande färgblinda antirasistiska överenskommelsen i landet (som främst gäller bland majoritetssvenskarna varibland den helt enkelt utgör en oskriven lag som kort och gott säger ”tala aldrig om ras och vithet i relation till dagens Sverige”) vilket gjorde att han just förorsakade en rasskandal och även blev tillrättavisad av sitt eget parti, som gör allt som står i dess makt för att försöka förmå partimedlemmarna att aldrig öppet tala om vita svenskar (för om så sker, och fr a om vita SD:are gör det, så påminns alla icke-SD:are än en gång om partiets rasideologiska rötter).

Om de första icke-vita och icke-kristna invandrarna i Sverige

För ”kalenderbitare” som liksom jag intresserar sig för de första invandrarna i landet (innan cirka 1900) vilka på sin tid inte betraktades som vita eller som kristna – uppgifterna är mestadels hämtade ur Engbloms bok ”Naturliga morianer. Afrosvensk kulturhistoria från vikingatid fram till år 1900”:

Den första turken som kom till Sverige bör ha varit Katerina Magnusadottir som rövades bort som barn någonstans från dagens Västasien och skänktes till drottning Johanna av Neapel som i sin tur gav bort henne till heliga Birgitta. År 1374 togs hon till Sverige och Östergötland och slutade som nunna i Vadstena kloster där hon avled 1414. År 1656 anländer sedan Osmanska imperiets sändebud Mustapha Hanassa Aga till Karl X Gustavs hov i Stockholm. År 1669 kommer därefter Aslan Aga till Sverige som är s k Krimtatar och som kvarstannar i Stockholm i åtminstone något år innan han reser vidare till Amsterdam där han sedermera avlider. År 1688 tar greve Nils Bielke, som har stridit tillsammans med österrikarna mot Osmanska imperiet på Balkanhalvön, med sig ett antal kameler när han återvänder hem till Sverige liksom kamelskötaren Nils Schabbasch som antagligen kvarstannar i landet fram till sin död och tar hand om och vårdar den svenske grevens kameler.

De första romerna som kom till Sverige anlände till Stockholm 1512 och leddes av en ”hövding” som kallades Antonius.

Den första afrikanen som bodde i Sverige kan ha varit en viss Antonius ”Blåman” eller Antonius ”Morian” som mellan 1527-40 var inskriven som avlönad hillebardist vid Gustav Vasas livgarde i Stockholm. År 1647 anlände sedan fyra svarta barn – en flicka och tre pojkar – till Göteborg med den första svenska slavexpeditionen vilka skänktes som gåva till rikskansler Axel Oxenstierna och varav åtminstone en överlever ända fram till tonåren innan han avlider 1654 på Tidö slott.

Den första juden som kom till Sverige hette Benedictus de Castro och besökte drottning Kristina i Stockholm 1645.

Den första östasiaten som möjligen invandrade till Sverige var en kinesisk kvinna som ska ha befunnit sig i Medelpad på 1680-talet och som var gift med en svensk man. År 1868 uppträdde sedan en trupp japanska akrobater i Stockholm och Göteborg och 1889 deltog tre japaner, varav en var en prins och kusin till den dåvarande japanske kejsaren, och några representanter från Thailand och Indonesien på den åttonde internationella orientalistkongressen som ägde rum i både Stockholm och Oslo.

Den första iraniern som kom till Sverige kallades Mauritta och var köpman samt besökte Stockholm 1692.

Den första araben som kom till Sverige var möjligen Hajji Jussuf från Jerusalem som tillhörde en av Karl XII:s fordringsägare och som kom till Sverige 1715 i sällskap med kungen och resterna av den svenska armén. Hajji Jussuf tituleras tältmästare och syr tält åt svenskarna tillsammans med sju andra ej namngivna araber i bl a Göteborg och Strömstad innan han återvänder hem till Palestina 1725. Det finns uppgifter om att en arabisk man besökte Sverige innan dess men antagligen kom han bara så långt som till Danmark.

De första sydostasiaterna som ankom till och kvarstannade i Sverige permanent var tre pojkar från dagens Indonesien som holländarna hade rövat bort på Sumatra och förslavat och som anställda vid Svenska ostindiska kompaniet köpte från holländarna och tog med sig hem till Sverige 1767. Den mest kände av dem var en ”malej-gosse” som anlände till Göteborg 1767 i en ålder av uppskattningsvis nio år och sedermera döptes till Pehr Philander och han kallades på sin tid också ”Javanen”. Philander fick flera barn innan han gick bort 1811, hans ättlingar lever än idag och det är möjligt att han kom att träffa den samtida och i efterhand långt mer kända Gustav ”Badin” Couchi som växte upp vid det kungliga hovet och som kan ha varit den mest porträtterade svarta personen i hela västvärlden innan kameratekniken uppfanns. 

Den andra indonesiska pojken som anlände till Sverige 1767 i en uppskattad ålder av tio år kallades Cupido och döptes sedermera till Johan Gustaf Agorander. Den tredje pojken slutligen kan ha döpts till Ludvig Ulric Javander och avled i Stockholm 1814. År 1779 ankom ytterligare en indonesisk pojke till Sverige, ”malajen” Johannes Zanton, som var kammartjänare hos kapten Adam Wimmercrantz. Zanton gick bort så sent som 1857 i den för sin tid mycket höga åldern av 85 år. Det finns slutligen också spår efter en man från ”Ostindien” som ska ha tjänstgjort som garnisonssoldat och tillhört stadsvakten i Göteborg på 1760-talet.

De första centralasiaterna som kom till Sverige var tre kalmuckiska kvinnor som anlände till Stockholm 1734 – Altan, Iamankiss och Sara – vilka var tjänarinnor åt en svensk officer som hade spenderat flera år i rysk krigsfångenskap.

De första sydasiaterna som kom till Sverige var 12 indiska sjöman som anlände till Göteborg 1735 ombord på ett fartyg tillhörande Svenska ostindiska kompaniet som hade avrest från Kanton eller Guangzhou i dagens Kina. De 12 indierna ska bl a ha frekventerat det dåtida Göteborgs många krogar innan de återvände hem. En 12-årig pojke från Malabar som anlände till Göteborg 1769 på ett av Svenska ostindiska kompaniets fartyg och som året därpå döptes till Johan Abraham Rasbury är antagligen nästa sydasiat som kom till Sverige och den första som bosatte sig här permanent. Rasbury är betjänt till kompaniets s k superkargör Johan Abraham Grill och är på 1770-talet bosatt på Godegårds säteri utanför Motala innan han flyttar till Göteborg. År 1777 anländer sedan en 14-årig flicka från Bengalen till Malmö som kallas Daphne och som senare döps till Fredrika Dorothea tillsammans med två andra indiska barn som inte är namngivna.

Den första berbern som kom till Sverige döptes till Anna Dorothea och kom från Marocko – 1775 är hon folkbokförd som piga i Gamla stan i Stockholm hos en på sin tid berömd svensk spåkvinna.

Den första armeniern som invandrade till Sverige hette Ohan Demirgian och anlände till Stockholm 1866 i egenskap av sändebud för den egyptiske khediven. Han anställdes som stallmästare vid hovet och var bosatt på Ulriksdals slott.

Den första urfolksamerikanen som kom till Sverige var möjligen White Fox som tillhörde pawnee-nationen och som tillsammans med Red Fox och White Eagle genomförde en turné 1874 och bl a besökte Stockholm, Linköping, Norrköping, Malmö, Karlstad och Örebro där de visades upp under spektakelliknande former. White Fox avled sedermera ett år senare av tuberkulos i Göteborg och hans kropp stoppades upp och ställdes ut i den dåtida rasforskningens tjänst innan den repatrierades 1996.

Den första kurden som kom till Sverige var Mirza Said från iranska Kurdistan som bjöds in av en svensk missionär och som ankom 1893 för en föreläsningsturné.

Och för den som måhända undrar det – inga representanter för Lenape-nationen som svenskarna interagerade med i kolonin Nya Sverige i dagens amerikanska delstat Delaware verkar ha besökt Sverige. Inte heller besökte någon tillhörande akan-folket Sverige från Svenska Guldkusten i Västafrika på 1600-talet. Däremot togs åtminstone ett 10-tal svarta personer till Sverige från den svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karbien på 1800-talet varav många var barn.

Endast ett enda äktenskap som ingicks mellan två (heterosexuella) icke-vita personer är kända i Sverige innan cirka år 1900 och endast tre ”hel-icke-vita” barn föddes antagligen inom rikets gränser innan cirka år 1900 varav två var svarta pojkar och en var en flicka som hade två föräldrar från den s k MENA-regionen och som föddes inne på Östermalm i Stockholm.

Inga svenskar ska f ö ha adopterat några icke-vita barn innan cirka år 1900.

Däremot föddes 100-tals blandade eller mixade barn inom landet fram tills dess och ett stort antal svenska män och även några enstaka svenska kvinnor fick därtill blandade eller mixade barn med icke-vita personer i kolonierna över haven (och fr a med urfolksamerikanska, afrikanska och asiatiska kvinnor) fram tills cirka 1900. I stort sett alla dessa ”halvvita” och ”halvsvenska” barn kom dock aldrig någonsin till Sverige med några undantag utan kvarblev med och hos sina icke-vita mödrar utanför Europa och genomlevde sedan sina liv där fram tills dess att de gick bort även om en del av dem bar ”svenska” namn och ibland fick de t o m heta Oden, Tor eller Freja.

Om den finska rikshalvan också räknas in fram tills 1809 och den norska rikshalvan likaså gör det fram tills 1905 ser ovanstående faktauppgifter något annorlunda ut och detsamma gäller om de av svenskarna temporärt erövrade och ockuperade områdena i bl a Danmark, Tyskland, Polen, Ryssland, Tjeckien och Balticum också räknas in.

Slutligen vet vi inte mycket alls om hur alla de här tidiga invandrarna behandlades men det står i varje fall klart att religion trumfade ras långt in på 1800-talet – d v s så länge personerna ifråga döptes och anslöt sig till den ”sanna lutherska läran” så accepterades de som svenska undersåtar och senare som svenska medborgare. De kunde t ex inneha olika yrken, äga lägenheter i städerna och mark, hus, fastigheter och gårdar på landet och de kunde strida i svenska armén i de fall då de var män liksom avancera i graderna och bli statstjänstemän o s v liksom utbilda sig i Uppsala och Lund eller på Konstakademien i Stockholm. Sedan ska det sägas att många av dem dog mycket unga men det gjorde även många vanliga svenskar i gemen på den tiden.

Det verkar vidare inte ha funnits några som helst betänkligheter från vare sig den svenska överhetens eller svenska folkets sida när dessa icke-vita personer gifte sig med vita svenskar och i många fall även fick (blandade eller mixade) barn med desamma (många av dem har då efterlämnat ättlingar som lever mitt ibland oss än idag även om de allra flesta av dem högst sannolikt inte känner till att en av deras anfäder/anmödrar var afrikan, kines, turk eller indier) så länge de just var lutheraner och deras kroppar och utseenden beskrevs mest på ett för den tiden neutralt sätt (blåmän, svarta, svartmuskiga, mörka, kulörta o s v). 

Det är först när rastänkandet slår igenom fr o m 1800-talets mitt och därefter med full kraft fr o m 1800-talets slut i och med högimperialismen och rasvetenskapen som personerna ifråga börjar beskrivas nedsättande i texterna och även porträtteras stereotypt rent visuellt och fr o m då går det att anta att de också diskriminerades och behandlades alltmer illa i vardagslivet liksom i det dåtida svenska samhället i stort.

An essay in Boston Review on how Sweden’s history of recently having been a racially homogenous country plays a part in the electoral success of the Sweden Democrats

A quite long essay written by me in the US American leftist political and literary magazine Boston Review on how Sweden’s history of recently having been a racially homogenous country plays a part in the electoral success of the Sweden Democrats. 

”In the case of the Swedish election, the Sweden Democrats had perhaps their greatest success by shifting the entire landscape of Swedish politics to the right. They have brought into the mainstream a specific Swedish longing for cultural and racial homogeneity that dates back to the 1900s, forcing other politicians to respond.” 

(…)

In the coming four years, the Sweden Democrats will have more influence over the nation’s governance than ever before. The party will do its utmost to evoke an image of a lost nation, and in turn provide consolation for its mourners. While it is rarely expressed openly, this sentiment seems to be shared by many white Swedes across the political spectrum.”

(…)

”It is paramount that antiracists and leftists formulate, and gain popular support for, a vision powerful enough to counter this and other base tendencies that the Sweden Democrats are expert at stoking. With dwindling support for left-wing parties in the recent election, there is much work to be done. This vision must include real left-wing economic policies, offering to remedy the past three decades of devastating neoliberal deregulation, marketization, and privatization. These austerity measures have created the preconditions for the Sweden Democrats’ massive electoral support. 

The left needs to find an alternative way to respond to widespread feelings of loss caused by the erosion of the welfare state. While the Sweden Democrats promise the stability of the past by conjuring racial nostalgia, the left needs to offer a vision of a strong welfare state that can encompass all people living in Sweden. This will almost certainly necessitate offering a more capacious sense of what it means to be Swedish that does not derive its meaning from race or country of origin.”

Den svenska bostadssegregationen har eskalerat sedan 1990

DN har skrivit om hur den svenska bostadssegregationen har utvecklats sedan 1990 med avseende på var invånarna med utomeuropeisk bakgrund bor och lever och kommer i stort sett fram till följande. I artikeln hittas även kartor över koncentrationen av invånarna med utomeuropeisk bakgrund för bl a Stor-Stockholms och Stor-Göteborgs del vilka illustrerar var dessa är överrepresenterade.

https://www.dn.se/sverige/fakta-i-fragan-okar-boendesegregationen/


Kring Kalla kriget slut 1990 var det urbana Sverige vare sig mer eller mindre segregerat än andra västländers städer men fr om 1990 eskalerade bostadssegregationen dramatiskt och idag utgör den svenska bostadssegregationen den kanske mest extrema i västvärlden vad gäller denna aspekt:

Det finns inte längre några stadsdelar kvar i landet som domineras av majoritetssvenskar eller av invånare med övrig nordisk, europeisk eller västerländsk bakgrund som klassificeras som fattiga i statistiken.

Det finns ännu inte några stadsdelar i landet som domineras av invånare med utomeuropeisk bakgrund som klassificeras som icke-fattiga i statistiken – d v s dessa stadsdelar är samtliga mer eller mindre fattiga och de utgörs samtliga (förutom två undantag vilka båda hittas i Skåne – Landskronas innerstad samt Södra innerstaden i Malmö) av miljonprogramsområden.

Det råder m a o i det närmaste ”perfect match” mellan klass och ras i just Sverige – d v s de som är fattiga är nästan enbart invånare med utomeuropeisk bakgrund vilka därtill bor och lever tillsammans i specifika stadsdelar (d v s miljonprogramsområden) och de som är icke-fattiga är till övervägande delen majoritetssvenskar eller invånare med övrig nordisk, europeisk eller västerländsk bakgrund vilka bor och lever tillsammans i icke-miljonprogramsområden – d v s i de historiska innerstäderna och i villa- och radhusområdena.

I andra västländer finns det till skillnad från i Sverige stadsdelar dominerade av vita som är fattiga liksom stadsdelar dominerade av icke-vita som inte är fattiga och fr a är andelen med invandrar- och minoritetsbakgrund i en viss stadsdel oftast inte lika extrem i andra västländer som i Sverige. Och i sammanhanget kan det f ö vara värt att påminna om följande för det är de här invånarna det handlar om.

antal invånare födda i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien minus Australien och Nya Zeeland:

1900: ca 250 (varav majoriteten var återvändande utlandssvenskar)

1930: ca 1000 (varav majoriteten var återvändande utlandssvenskar)

1950: ca 1800  (varav en stor del var återvändande utlandssvenskar)

1960: ca 3000

1970: ca 15 000 (varav 10% var utlandsadopterade)

1980: ca 60 000 (varav 30% var utlandsadopterade)

1990: ca 200 000 (varav 20% var utlandsadopterade)

2000: ca 350 000 (varav 15% var utlandsadopterade)

2010: ca 630 000

2020: ca 1,2 miljoner

SD:s abortmotstånd handlar om en rasideologisk inställning till abort medan den kristna amerikanska högerns abortmotstånd handlar om en religiös inställning till abort

En liten påminnelse om varför SD (tillsammans med KD) alltid har varit det mest abortfientliga partiet i riksdagen och så till den grad att partiet antagligen förlorade 100 000-tals fr a kvinnliga röster inför 2018 års val p g a SD:s dåvarande inställning i abortfrågan och sedan dess har partiet dessutom misslyckats med att vinna tillräckligt många kvinnliga väljare för att kunna växa rejält i opinionsundersökningarna då många av landets kvinnor sannolikt inte litar på SD:s inställning i abortfrågan.

Så här stod det att läsa om abort- OCH adoptionsfrågan i SD:s partiprogram från 1999 (och under avdelningen ”Befolkningspolitik”), d v s flera år efter det att nyckelpersonerna inom SD:s nuvarande partiledning hade gått med i partiet inklusive inte minst partiledaren själv. 

SD:s abortmotstånd har helt enkelt alltid handlat om den s k befolkningsfrågan, som kort och gott kan översättas med rasfrågan, d v s det har för SD alltid handlat om att på alla upptänkliga vis försöka maximera antalet (nya) majoritetssvenskar på ett klassiskt pro-natalistiskt vis såsom att få ned antalet aborter (av majoritetssvenska foster) samtidigt som antalet (och andelen) invånare med utomeuropeisk bakgrund ska bekämpas och hållas nere och också det på alla upptänkliga vis såsom att stoppa alla utlandsadoptioner (av icke-vita barn).

KD:s abortmotstånd liksom Trumps och Republikanska partiets och juristerna i amerikanska HD:s dito grundar sig då inte primärt i den s k befolkningsfrågan (läs: rasfrågan) utan i kristna s k pro-life-argument som hämtar sin grund i konservativa Bibeltolkningar. Därför är det inte ”rättvist” mot USA:s kristna höger att koppla det aktuella amerikanska HD-beslutet till SD eftersom SD:s abortmotstånd har en annan (ras)ideologisk grund.

Varför lyckas SD och högern inte få igång en kampanj mot ras- och vithetsforskningen i Sverige såsom Republikanerna och Trump har lyckats med i USA?

SvD:s Göran Eriksson frågar sig idag när den just nu alltmer intensiva amerikanska konflikten om critical race theory (CRT) eller kritisk rasforskning kommer att slå igenom även i Sverige.

SD:s forskningspolitiska talesperson har då tidigare ifrågasatt regeringens och Vetenskapsrådets satsning på forskning om rasism och SD har också motionerat om att organisationer som använder sig av termen vithet inte bör tilldelas offentliga bidrag samt länge drivit frågan om s k omvänd rasism, rasism mot vita och s k svenskfientlighet. 

Dock har SD haft svårt att få sin kritik mot ras- och vithetsforskningen att flyga och sannolikt p g a att Sverige är världens mest färgblinda land där även de allra flesta antirasister är emot rasbegreppet och t o m själva ordet ras i sig till skillnad från i USA där ingen har några som helst problem att tala om ras i sig. Detta innebär att exempelvis även DN och stora delar av vänstern liksom de allra flesta forskare är emot att forska om ras och därmed också emot att critical race theory (CRT) eller kritisk rasforskning får ett fäste inom den svenska akademin för i Sverige är vi beredda att prata om rasism men inte om ras, som Eriksson skriver i dagens SvD.

Och sist men inte minst och framför allt är antalet svenska forskare som forskar om ras i relation till dagens Sverige (d v s inte i relation till t ex den historiska svenska rasbiologin eller till USA, Sydafrika under apartheid, Nazi-Tyskland eller Brittiska imperiet o s v) försvinnande få vilket innebär att det går att attackera, ”hänga ut” och dreva mot enskilda forskare i landet som studerar ras men det går inte att hävda att critical race theory (CRT) eller kritisk rasforskning har ett starkt fäste i Sverige även om försök har gjorts från en del SD:ares sida att påstå det.

https://www.svd.se/a/y4obpg/goran-eriksson-rasistbebisen-snart-aven-svensk-konflikt

”Amerikanska barn indoktrineras med critical race theory (CRT) i skolorna. Konservativa Fox News nämnde förra året begreppet 1 300 gånger på fyra månader.

Kritiken från höger siktar bland annat på att CRT hävdar att strukturell rasism genomsyrar hela USA. Och beskriver vita som innehavare av ett ”vitt privilegium” och svarta som offer, en uppdelning som kritikerna menar är just rasistisk.

I ett tal i South Carolina i mars sa Donald Trump att det är en fråga om ”nationell överlevnad” att få bort teorin från skolorna: ”Om vi ​​tillåter marxisterna och kommunisterna och socialisterna att lära våra barn att hata Amerika, kommer det inte att finnas någon kvar att försvara vår flagga.”

Trumps ord är förstås en del i det överpolariserade politiska klimatet i USA, som inte har någon riktig motsvarighet i Sverige. Men rasism finns förstås i Sverige också, liksom politiska idéer om hur den ska motverkas.

I slutet av april skickade kulturminister Jeanette Gustafsdotter ut ett pressmeddelande med den här rubriken: ”Kunskapshöjande insatser om rasism riktade till barn och unga”. Det är ett uppdrag till Barnombuds­mannen (BO) med syftet att ”öka kunskapen om rasism och dess uttryck och stärka barns och ungas förmåga att ta tillvara sina rättigheter”.

Det måste ju inte vara kontroversiellt. Barn drabbas av fördomar och rasism, och politiker vill motverka det. Men den amerikanska CRT-debatten är en del i det så kallade ”kulturkriget”, alltså den konflikt mellan framför allt liberala och konservativa värderingar som inspirerar och tar allt större plats också i svensk politik.

Regeringen Andersson uppmanar BO att anlägga ett ”intersektionellt” perspektiv i arbetet. Det begreppet är nära förknippat med CRT och handlar om att flera olika maktordningar samspelar. Att vara kvinna är att vara underordnad, men underordningen ser inte likadan ut för en vit kvinna, en svart kvinna eller en svart funktionshindrad kvinna.

Begreppet intersektionalitet är ett rött skynke för stora delar av den politiska högern, precis som den närliggande identitetspolitiken. Alltså politik kopplad till olika gruppintressen där grupperna kan vara baserade på exempelvis ras, klass, religion, könsidentitet, etnicitet eller sexualitet.

Kastar man in barn i den här mixen, så uppstår politisk konflikt också i Sverige. Tänk på KD-ledaren Ebba Buschs attacker på genuspedagogiken i förskolorna – ska inte flickor få leka med dockor? I ett tal för några år sedan sa Busch att regeringen har släppt in ”radikalfeminismen och genusflummet på förskolan”.

Det är inte svårt att föreställa sig politiska konflikter när regeringen vill lära barn mer om rasism och antirasism, i alla fall om det baseras på teorier om intersektionalitet och vithetsnormer.

Det finns i det här avseendet stora skillnader mellan USA och Sverige. En är att i USA talar man ständigt och odramatiskt om ras. I Sverige pratar vi mycket om rasism, men helst inte om raser.

En annan skillnad är att critical race theory och forskning om vithet inte alls är lika vanlig på universiteten i Sverige som den är i USA.” 

(…)

”Mot detta finns redan ett politiskt formulerat motstånd. I en riksdags­motion från i höstas skriver fyra SD-ledamöter att ”organisationer med vithet på agendan” inte borde få offentliga bidrag, eftersom de ”propagerar för att vissa personer i kraft av sin härkomst inte kan utsättas för rasism och för att dessa är priviligierade på bekostnad av personer av annan härkomst.”

Det, menar Sverigedemokraterna, riskerar att ”underminera samman­hållningen” mellan olika grupper i samhället. En del av den teoretiska grunden för regeringens skolprojekt är alltså redan en konfliktfråga.”

Reflektioner kring att undervisa i ras- och vithetsfrågor

Skriver om mina erfarenheter av att undervisa om ras- och vithetsfrågor i ett svenskt sammanhang i senaste numret av SO-didaktik som går att läsa och ladda ned här:

https://www.so-didaktik.se/so-didaktik

”Dagens Sverige är med största sannolikhet mer mångfaldspräglat än aldrig förr. Totalt är numera över 34 procent av alla invånare antingen själva utrikes födda eller så är de födda i Sverige med en eller två utrikes födda föräldrar. Bland barn, ungdomar och unga vuxna från förskole- till högskoleålder handlar det om 40 procent och ibland om mer än så vad gäller vissa ålderskohorter. Denna procentsiffra är dessutom än mer förhöjd i de tre storstadsregionerna och i de mellanstora kommunerna. Åtminstone en tredjedel av alla barn, ungdomar och unga vuxna har idag bakgrund utanför Norden och främst från Afrika och Mellanöstern men också från Latinamerika och Asien och betecknas här som icke-vita. Minst en femtedel av alla barn, ungdomar och unga vuxna har dessutom en kulturell muslimsk bakgrund oavsett om de är troende och praktiserande eller ej. Uppemot en av tre av alla grundskoleelever är slutligen berättigade till modersmålsundervisning och kan antas vara flerspråkiga och tala ett annat språk än svenska som förstaspråk.”

(…)

”Utöver USA, där mångfalden som bekant är än mer förhöjd, finns i praktiken endast en handfull länder i västvärlden som kan mäta sig med Sverige såsom Kanada, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Australien. Det kan dessutom mycket väl vara så att mångfalden är högre i Sverige än i dessa länder bland just barn och unga i skolåldern. 

Det som inte minst skiljer Sverige från samma länder är att klyftorna mellan invånarna med svensk bakgrund och invånarna med framför allt utomeuropeisk bakgrund är långt mer extrema här. Det gäller i stort sett samtliga utfall som rör arbetslivet liksom bostadssektorn och privatekonomin som helhet vad beträffar skillnader i arbetslöshet, i att ha en fast heltidstjänst, i att vara överutbildad, i att bo och leva i miljonprogramsområdena, i att bo trångt, i att bo i hyresrätt eller i att vara fattig och bidragsberoende och så vidare. 

Framför allt gäller detta skolans värld där de majoritetssvenska eleverna och eleverna med utomeuropeisk bakgrund numera och överlag befinner sig i helt olika världar vad gäller vilka skolor de går på och deras respektive skolresultat. 

Faktum är att mycket tyder på att den svenska skolan numera kan vara västvärldens mest rassegregerade skola liksom den skola som tyvärr även uppvisar det största skolresultat- och studiegapet mellan majoritetssvenska barn och ungdomar och icke-vita barn och ungdomar. 

Om det nu är så att Sverige numera faktiskt både härbärgerar västvärldens mest heterogena elevsammansättning efter USA, och särskilt gäller det den rasliga, religiösa och språkliga mångfalden, och västvärldens mest rassegregerade och rasojämlika skola, och i båda fallen finns det mycket som tyder på det, så går det att fråga sig varför frågor om ras och rasism så sällan lyfts fram i den svenska skoldebatten och skolforskningen och i undervisningen i sig. Svaret på denna fråga står enligt mig att hitta i att Sverige antagligen har utvecklat den mest radikala formen av antirasistisk färgblindhet i världen. Detta innebär kort och konkret att frågor som rör ras och vithet, och därmed också rasism och rasojämlikhet, är i det närmaste tabubelagda då antirasism har kommit att betyda detsamma som att inte tala om ras överhuvudtaget i just Sverige.”

(…)

”Jag har själv under åtminstone de senaste tio åren arbetat målmedvetet för att inte bara introducera kritisk ras- och vithetsforskning i Sverige utan också för att utveckla ett eget svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält. Det handlar om att studera specifikt svenska förhållanden med hjälp av detta perspektiv och där ingår inte minst att studera den svenska skolan med fokus på frågor om ras, vithet och rasism. Jag har därför under många år gjort vad jag har kunnat för att adressera dessa frågor i undervisningen både i den reguljära undervisning som jag bedriver vid Karlstads universitet och som gästlärare vid andra högskolor och även som inbjuden föreläsare på bland annat gymnasieskolor. Sedan höstterminen 2020 har jag haft förmånen att få undervisa på den första högskolekursen i landet som explicit handlar om kritisk rasforskning – ”Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier” – som ges av Centrum för genusforskning vid min arbetsplats Karlstads universitet och som sedan dess även har haft flera verksamma lärare som studenter.”

(…)

”Avslutningsvis vill jag samtidigt inte sticka under stol med att tillsammans med en handfull andra forskare är jag fortfarande än idag en av ytterst få personer inom högskolevärlden och i utbildningssammanhang som både undervisar i kritisk ras- och vithetsforskning och författar böcker i ämnet och som menar att så länge skolvärlden och utbildningsväsendet fortsätter att ducka för frågor om ras och rasism så kommer ingenting att förändras utan den svenska skolan kommer att fortsätta att förbli västvärldens antagligen mest rassegregerade och rasojämlika skola.”