Kategori: radio

Radiotips: Idag sommarpratar konstnären Lap-See Lam

Radiotips: Idag kl. 13 sommarpratar konstnären Lap-See Lam på P1 som bl a kommer att tala om den s k Kinarestaurangens historia i Sverige, svensk-kinesiska relationer, sinofili och sinofobi. Under de senaste åren har Sommar i P1 breddat sin representation rejält men vad gäller sommarpratare som har någon slags bakgrund i Östasien eller Sydostasien (d v s i Stillahavsasien) så har de tyvärr varit mycket få och tillsammans med Lam så handlar om sammanlagt knappt 10 personer sedan programmet startade 1959 (såsom bl a Li Li, Yukiko Duke, Ola Wong, Angela Gui, Tom Xiong och Patrik Lundberg). Detta beror antagligen i sin tur på att det finns förhållandevis få personer med bakgrund i Östasien eller Sydostasien i den svenska offentligheten till skillnad från exempelvis personer med bakgrund i Latinamerika, subsahariska Afrika eller MENA-regionen. 

”Lap-See Lam rankas som en av Europas 30 mest lovande unga konstnärer av tidningen Forbes. 2021 mottog hon DN:s kulturpris. I sin konst uppmärksammar Lap-See Lam den svenska kinakrogens kulturhistoria som också är del av hennes familjs berättelse. Genom en sorts magisk realism och tekniker som 3D-scanning undersöker hon platsbegreppets relation till föreställningar om kulturell tillhörighet. I sitt program tar Lap-See Lam med lyssnarna genom en tidsportal på en resa från Kina slott, Drakbåten och Ostindiska kompaniet. – Här träffar jag historiska figurer – och försöker lära mig hur tungan och hjärtat hör ihop.”

”Ni har säkert varit och ätit på just en sån restaurang, stammishaket i ditt kvarter. Oftast är den här typen av ställen iögonfallande lika; färgerna går i rött eller grönt, entrén är kanske utsmyckad med ett spetsigt pagoda-tak och inuti restaurangen finns mjuka sitt-bås och en porlande liten damm med karpar. Här kan du äta fyra små rätter, buffé och friterad banan med glass till efterrätt. Ofta heter krogen något med palace eller garden och ska föra din kulinariska upplevelse långt tillbaka till kejsartidens kina, Mittens Rike, Qing-dynastin.

Historisk korrekthet är inte så viktig, så länge den för dig långt bort till en annanstans. Den här typen av restaurang är en drömbild av det kinesiska som frusit i tiden. Och denna drömbild ska nu vakna till liv, genom den här berättelsen.”

”Jag har en personlig koppling till kinakrogar. Min mormor startade en tillsammans med sin bror på Söder i Stockholm i slutet av 70-talet, som sen skulle komma att drivas av mina föräldrar fram till 2014 – jag är med andra ord uppvuxen i den här miljön. Men nu stänger fler och fler restauranger ner – och jag har påbörjat en resa genom landet; med en 3D-scanner fotograferar jag varenda kinakrog jag kan hitta. Jag vet inte vad jag vill med det här arbetet; mer än att jag på något vis vill arkivera den här miljön – innan krogarna försvinner för alltid.

Shirley springer in på kontoret och jag ställer 3D-skannern i mitten av matsalen. Jag duckar bakom ett stenlejon, så att den inte råkar skanna in mig, och så backar jag in i köket. Jag känner igen altaret – ett likadant som vi haft på vårt ställe för att kunna be till restauranggudarna.

Jag känner också igen wokpannorna och det Willow-mönstrade porslinet men Darin-affischen och Skogaholmslimpan är något nytt i just det här köket. Jag kan inte låta bli att snoka… jag passerar frysen och rör mig in mot skafferiet; drar min hand över läskbackar, potatismjöl och bambuskott på konserv. Barndomens minnen dyker upp, jag försöker stå emot men drabbas av en nästan förbjuden känsla av sentimentalitet. Får jag ens känna så här?

För generationerna innan oss, som Shirley och min mormor, var krögarlivet en sorts mellanlandning; ett sätt att tjäna pengar och skapa ett bättre liv för kommande generationer. Kinakrogen, som affärsmodell, var redan väl beprövad i andra länder – och med lite anpassning till den svenska kulturen, så skulle den bli populär även här.

Vi barn och barnbarn skulle utbilda oss – inte jobba i kök eller servera. Klassresan skulle befria oss från att spela med i den här skådeplatsen. Så, här finns inte plats för sentimentalitet eller nostalgi.”

(…)

”Jag står i en högtidlig sal med väggar täckta av sidentapeter. Ett slott? Framför den ena dörren står en skärm av kinesiskt lackverk och på bägge sidorna av den står två stora krukor med apelsinträd. I mitten av salen dukar ett tiotal betjänter upp ett stort ovalt bord, alla iklädda 1700-talskostymer och vita peruker med låg tofs i nacken. En spänd förväntan av att nåt stort ska ske ligger i luften. Jag biter mig i tungan för att se om jag vaknar – men det gör jag inte. Den där ristunnan måste ha varit någon sorts portal…och jag sprang efter mormor på flygplanet…men var är jag nu?

En av betjänterna arrangerar frukt och bakelser på hög, och en annan putsar noga de guldförgyllda ramarna som omger spegelmålningarna på andra sidan rummet. Motiven, som är målade med livliga färger på spegelglas, porträtterar ett kungligt par och i reflektionen ser jag plötsligt mig själv? Jag bär liknande kläder och frisyr som betjänterna och i handen balanserar jag en tung mintgrön porslinskanna. Jag inser att jag måste ha förvandlats till en tjänsteflicka på ett sprillans nytt Kina slott på Drottningholm och året är 1753. Det varma teet doftar jasminblad och bränner min hand. Jag rycker till och en skvätt hamnar på det nyputsade marmorgolvet.

“Du där!” ryter en stressad röst från håll. “Hur vågar du förlora kontrollen på vår Drottnings födelsedag? Det du har i handen är vår magnifika servis i Dresden-porslin…“ Min blick flackar mellan porslinskannan i min darrande hand och den auktoritära mannen framför mig. “Vem är du?” stammar jag fram och mannen blir nu högröd i ansiktet. “Jag, den högaktade ceremonimästaren klarar inte åsynen av din värdelösa motorik! Gå ut omedelbart! Sjas!” Han vänder klackarna mot sina två assistenter och en husmor springer fram och tar tekannan ifrån mig. Medan jag söker efter en utgång hör jag hans vassa röst eka i salarna:

“Ett Chinois Lust Palais förtjänar endast betjänter av rang! Hör ni alla det? Konungen förväntar sig en fest för alla sinnen illuminerat av orientalisk flärd, inte en bal för drängar… Alla ska vara så utklädda till mandariner så att vår Drottning tror att vi är i Förbjudna Staden i Peking. Snabbt ombyte sen genrep av kinesiskan!” Tjänarna byter om till sidenjackor och börjar genast öva på uppvisningen.

Försiktigt smyger jag ut mot entrén. Då får jag syn på en liten pojke som gömmer sig i salen bakom en porslinsfigur nästan lika stor som honom själv. När jag närmar mig honom märker jag att han gråter. “Hur är det fatt lille vän, har du gått vilse?” tröstar jag och räcker honom en näsduk. Pojkens gula sidendräkt med långa ärmar och brokader är fläckig av tårar och snor. På huvudet bär han en svart hatt med en påfågelfjäder, inte helt olik porslinfigurens.

I handen håller han i en röd sammetsdyna med breda guldfransar och krepiner. Han räcker fram den, pekar på gropen mitt i dynan och säger med bruten röst: “Nycklarna… Jag har tappat bort dem! Jag har övat på min kinesiska i månader och nu har jag förstört allt…Ceremonimästaren och kungen får inget veta. Snälla, kan du hjälpa mig leta?”

Han tar min hand i sin och vi letar i under sängkammaren och taburetterna, lyfter på målade gardiner, kikar ner i vaser och bakom soffor klädda med ostindiska tyger. Pojken öppnar lådan till en japansk lackbyrå fylld med solfjädrar, tusch-kakor och små kammar. “Mina föräldrar är tokiga i allt som kommer från Fjärran Östern”, säger den lille pojken.

Jag får hejda hans nyfikna barnfingrar och påminna om att det är nycklarna vi ska hitta. Jag bortser från det absurda i att jag nu gjort två tidsresor på samma dag och fortsätter vandra genom slottets salar tillsammans med den lille pojken – som en dag ska bli Sveriges kung.

Jag befinner mig alltså på Kina slott 1753 och den lille pojken bredvid mig måste vara prins Gustav… och hans mamma måste därför vara drottning Lovisa Ulrika. Jag minns dem vagt från historielektionerna. Det var hon som fick det här lusthuset i gåva av sin man kung Adolf Fredrik som låtit bygga det i hemlighet i deras slottsträdgård på Drottningholm.

Prins Gustav är utklädd till kinesisk pojke och det är han som ska överlämna nyckeln till sin mamma drottningen som en del av överraskningen. Så jag förstår hur viktig den här nyckeln är. Vi måste hitta den! Jag fattar hans hand och vi går genom paviljongen som är inrett helt i kinesiserande stil.

Kungaparet är långt ifrån ensamma att vurma för Kina; under den här perioden såg hela Europas elit det österländska imperiet som förebild och ideal. Tidiga reseskildringar bidrog till bilden av Kina som en sinnebild för upplysningen med sina lärda filosofer, förnuftiga styre och ovanligt höga moral – men oftast var det en starkt idealiserad fiktiv utopi som beskrevs. Ostindiska Kompaniets importvaror som siden, porslin och konsthantverk blev därmed statusmarkörer.

Att imitera den kinesiska estetiken var ett bevis för makt, kunskap och modernitet – men man brydde sig inte särskilt mycket om att skaffa sig en djupare förståelse för bakgrund och innehåll, eller att skapa en korrekt bild av det kinesiska; såsom här på Kina slott, ett lusthus i typisk chinoiserie; med fransk rokoko klädd i orientalisk dräkt med drakar och parasoller. På festen skulle den fransk-kinesiska baletten dansa till turkisk musik… så länge den exotiska bilden förblev intakt kunde man peta in lite vad som helst. Precis som med kinakrogarna, skapades här ett slags blickens iscensättning – en flykt från vardagen, till en lockande idyll i österländsk inramning.”

(…)

”Drakbåten, som den kallas i folkmun, fördes från Shanghai till Göteborg i början på 90-talet av krögaren Johan Wang som drömde om att bedriva restaurangverksamhet ombord. Tanken var att det skulle bli en flytande nöjesverksamhet med plats för 230 sittande gäster – en helhetsupplevelse, den ultimata kinakrogen – fast flytande. Drakbåten seglade mellan Amsterdam, Köpenhamn, Stockholm och Göteborg – men den blev aldrig tillräckligt lönsam. Länge låg den övergiven vid Drömmarnas kaj i Göteborg, där den förföll och ockuperades av hemlösa och festglada ungdomar. Det gick rykten om att det spökade där, att människor som tagit sig ombord blev jagade av vålnader utan ansikten.

Jag fortsätter gå genom restaurangsalen, uppför en trappa. Överallt hörs ljud, och jag inser att jag faktiskt varit här förut. Drakbåten används idag som spökhus av Gröna Lund och när jag snubblar uppför trappstegen ser jag en affisch från nöjesfältet. Det står: “… I ett skepp från Orienten döljer sig en ondska från en tusen år gammal förbannelse….”

Jag tänker, att i Sverige har vi genom historien alltid haft en bild av Kina – inte bara som en geografisk plats – utan främst som en stämning. Men den här stämningen har varit tudelad och motsägelsefull: det har skiftat mellan begär och motvilja.

Ibland har det funnits en fascination för det exotiska och mystiska. Precis som på Kina slott, har Kina framhävts som nån sorts idealisk drömvärld, den har lyfts fram som det mest framstående och högaktade. Vi har blickat mot “Mittens rike” och tänkt byggnadskonst, vetenskap och filosofi.

Andra gånger har det varit tvärtom. Skräcken för den så kallade ”gula faran” har genom historien skymtat förbi i olika skepnader, som rädslan för att Kina ska ta över världen och våra jobb med hjälp av en armé av högpresterande arbetare… eller tron på att coronaviruset egentligen är ett ”kinavirus”, framtaget i laboratorium som ett biologiskt vapen.

Begreppet “gula faran” har funnits med sen den tyske kejsaren Wilhelm den andre i slutet av 1800-talet odlade idén om ett apokalyptiskt krig mellan asiater och vita. Framförallt blev detta tänk ett sätt för européerna att legitimera en imperialistisk expansion över länder i Asien – allt som beskrivs som farligt, måste ju hållas i schack.

Kanske är denna tudelade stämning egentligen två sidor av samma mynt? Där skildringen av Kina fungerar som en motbild av Sverige och reflekterar vad vi själva fascineras av men också fruktar. Varken Kina slott, Drakbåten eller kinakrogarna utgör ju det riktiga eller verkliga Kina – vad det nu än är – utan det är bilder vi projicerar av en annan tid och en annan plats. Så, vad gör vi med denna annanhetens tid och plats, kan vi, trots allt, hitta mening i den?”

(…)

”Jag är kvar på Drakbåten och står nu under däck, öga mot öga med en ung man i läderstövlar. Han är ganska kort, men i byxlinningen ser jag att han har en liten dolk. Borde jag vara rädd? Jag får inte fram ett ord, så mannen börjar nu tala:

– Vem är du, en förrymd skeppspojke? Jag hoppas du inte stoppat något porslin i egen ficka, då kastar jag dig överbord!!”

– Vad då för porslin, menar du restaurang-faten? frågar jag.

– Är du helt bortkollrad av sjösjuka? Eller har du fått focken i huvudet?

Mannen rullar med sina ögon och lägger sin långa fläta över ryggen. Han pratar svenska med kantonesisk accent. Han låter högtidlig och allvarsam men det unga ansiktet utstrålar en 20-årings energi. Jag känner igen den här unge mannen, men jag kan inte placera honom.

– Du kanske kan hjälpa mig att putsa mina stövlar innan audiensen hos konungen!

– Va, vilken kung?

– Som tolk för Ostindiska kompaniet ska jag träffa Sveriges Konung Gustav den tredje när vi landstigit i Sverige.

Gustav den tredje, han var väl prins när vi sågs sist? Ostindiska kompaniet? Allting snurrar. Vad gör den här mannen egentligen ombord på Drakbåten.

– Se så, börja.

Han pekar demonstrativt på sina stövlar. Motvilligt hukar jag mig och börjar gnida en trasa mot lädret.

– Det svenska folket är litet, men de är galna i våra varor. Det är sannerligen en flytande skattkista av Ostindiska drömmar, säger mannen samtidigt som han tar fram ett porslinsfat.

Kanten är dekorerad i guld, en blomstergirlang och i mitten står ett namn: Afock. Jag tittar upp på mannen och inser i samma stund vem han är. Jag har sett porslinsfatet på Östasiatiska museet och porträttet av honom på Nationalmuseum – jag har läst om honom på musei-skyltarna. Mannen heter Choi Afock och brukar beskrivas som den första kinesiska medborgaren att besöka Sverige.

– Hur lång har den här resan varit? undrar jag.

– I över 9 månader har jag trängst med rötfeber och skörbjugg! Om jag inte stiger i land nu så hoppar jag över bord!

Han är ganska lik sig från porträttet, jag vill minnas att det är en oljemålning där han sitter i mitten. Till vänster om honom håller en närgången grevinna i hans fläta och mannen till höger, en riktig voyeur, betraktar den intima scenen.

– De vill ju få med mig till Sverige för sin egen vinnings skull…att visa upp en kantonesisk köpman är en fjäder i hatten för dom fina herrarna från kompaniet.

Jag vet vad som kommer hända Afock men låtsas som ingenting. De kommande månaderna kommer han att resa land och rike runt; från societetens salonger, till berömda koppargruvor och som grande finale – det svenska hovet. Jag kan bara föreställa mig de nyfikna blickar Afock måste ha fått under sin resa; han måste ha blivit betraktad som en utomjording. Jag vill veta mer. Om jag spelar mina kort rätt kanske jag får följa med?

Läste han poesi för de rika grevarna? Tog de sig alla frihet och rörde vid hans fläta? Och vilka ord utväxlades mellan honom och kungen, som redan som liten prins lärt sig att fascineras av Mittens rike, utklädd till mandarin på sin mammas slott… Var han en välkommen gäst eller mest en uppvisning? Kanske kan jag utge mig för att vara hans medhjälpare från Kanton, men i hemlighet en infiltratör från framtiden.

Jag följer med honom upp på däck och ser en stor folkmassa i Göteborgs hamn som förväntansfullt stått och väntat på skeppet. Jag upprepar för mig själv att jag är Afocks trogne assistent, Ah-See. De vinkar med vita näsdukar, visslar och applåderar. Det är som att hela stan samlats för att möta det praktfulla fartyget. När vi närmar oss kaj, ser jag honom igen – den kostymklädda mannen med mustasch och ärr! *Mannen talar kanto* Han vinkar mot mig och ropar: “En glädje driver hundra sorger på flykten. Du ska inte av här, du måste resa vidare!”

“Vad är det med dig, du ser lite blek ut?” säger Afock. Han går i land men jag står kvar på däck, som paralyserad. Jag ser färgerna – rött, svart och guld flimrar förbi och jag inser vad som håller på att hända. “Åh nej, inte en gång till” tänker jag innan det börjar regna drakfjäll och allt blir svart.”

(…)

”I taket hänger praktfulla kristallkronor och emellan dem bryter röda rislampor av stilen. Vi är på Berns i Stockholm, på öppningen av Sveriges första kinesiska restaurang, men den drivs inte av kineser utan idén är framtagen av Berns nya ägare och direktör. Och ikväll, ska det serveras ”äkta kinesisk stämning – så äkta det överhuvudtaget kan göras här i Sverige”. Hovmästaren presenterar kvällens meny och ger gästerna en lektion i att äta med pinnar.

Reportern säger att han ska beställa en drink och ber mig därför att gå in i köket och göra kompletterande intervjuer med kockarna. När jag kommer in ser jag de i vita kläder och matchande hattar.

De arbetar snabbt, en av dem hackar fläsk i fyrkantiga bitar, den andra kocken wokar alltsammans i en tung gjutjärnspanna och den tredje slevar upp ris. De vill först inte bli intervjuade och ryggar tillbaka när jag håller upp mikrofonen. Men när jag pekar på en skål med picklade grönsaker och frågar “Är det Cha Choi?” mjuknar deras ansikten upp. “Så du vet du vad det är?” Jag nickar och sedan börjar de berätta.

De tre kockarna säger att de hade helt andra drömmar när de anlände till Stockholm. The New China Troupe, som trion kallas, är jonglörer som kommit hit för att uppträda i en varieté på China Teatern. Men på grund av andra världskriget kan de inte återvända hem. Så nu jobbar de här i köket, på hotellet bredvid teatern.

“Så fort kriget är över ska vi resa härifrån”, säger han som heter Li Chun Lin. Kockarna vet ju inte att jag är tidsresenär… så jag låtsas höja förvånat på ögonbrynen. Jag har hört deras berättelse av äldre släktingar, berättelsen om dom första kinesiska kockarna i Sverige. När kriget tog slut och jonglörerna fick åka hem anställdes två prominenta kockar från en restaurang i Berlin.

Man kan ju tro att det skulle vara ett vinnande koncept – men det fick förödande konsekvenser… enligt skrönan blev kockarna indragna i ett svartsjukedrama som slutade med att en av dem högg den andre med en kniv i Berns kök. Den som högg hamnade på Långholmen och den som blev huggen återhämtade sig aldrig.

Återigen stod Berns utan kockar men den kinesiska ambassaden i Stockholm förbarmade sig då över restaurangen och lät dem anställa ambassadens egen kock. Det var en man vid namn Liu Wan Chong – och han har en särskild betydelse för de svensk-kinesiska krogarnas historia. Liu Wan Chong var nämligen en sjömanskock som blivit akterseglad på Västkusten.

Efter sin tid på Berns kom han att 1959 öppna Sveriges första kinakrog, driven av en kinesisk landsman: Restaurang Kinesiska Muren i Göteborg.”

Omnämnd i Sveriges Radios program Verkligheten i P3

Omnämnd i Sveriges Radios program Verkligheten i P3 i avsnittet ”Adopterad och anti-adoptionsindustrin”, som bygger på Viola Nilssons intervju med ”Heo”, som är adopterad från Sydkorea:

Viola Nilsson: Det som väcker Heos egna personliga stridsfråga (d v s adoptionsfrågan), det är något så trivialt som ett smörgåspålägg.

Heo: Det kom ut en pastej för veganer och så hette den orientalisk smak, och jag kommer ihåg att det lät konstigt i mina öron, för vad är det? Och så söker jag på orientalism. Och då hittar jag Tobias Hübinette. Och där är startskottet till att jag börjar läsa hans texter och börjar förstå, whoao.

Viola Nilsson: Tobias Hübinette är en forskare och politisk aktivist, som skrivit om det problematiska med internationella adoptioner och dragit paralleller till människohandel och trafficking. Heo börjar läsa på allt mer. Hon hittar andra adopterade som ifrågasätter sina adoptioner. Det finns som ett community. Återkommande  är vittnesmål om hur adoptionsbyråerna har ljugit eller vägrat att lämna ut information.

Hur ska personer som inte kan passera som vita egentligen benämnas på svenska? Mörkhyad/e? Rasifierad/e? People of color? Icke-vit/a?

Hur ska personer som inte kan passera som vita egentligen benämnas på (nutids)svenska och bland svensktalande? 

Tidigare och traditionellt har beteckningen ”mörkhyad/e” varit den allra vanligaste termen inom den svenskspråkiga gemenskapen och under 2010-talet lanserades också termen ”rasifierad/e” som slog igenom med full kraft från och med 2013.

Även termen ”people of color” används ibland numera i svenskspråkiga sammanhang även om det fortfarande är ovanligt och det var då först efter 2012 som denna term började förekomma mer regelbundet på svenska.

Ytterligare en benämning som jag själv alltid har föredragit och även hjälpt till att ”lansera” och sprida är ”icke-vit/a” som började användas fr o m 1940- och 50-talen och just den termen användes intressant nog i morse på och av Sveriges radio.

Det ska också tilläggas att äldre svensktalande nog fortfarande säger ”färgad/e” medan yngre svensktalande ibland också säger ”brun/a”.

För mig finns det inget rätt eller fel och inget facit vad gäller denna fråga om hur personer som inte kan passera som vita egentligen ska benämnas på (nutids)svenska och bland svensktalande utan som alltid när det gäller (alla) språk och alla ord i ett visst språk (och särskilt ladde ord) så pågår det hela tiden en kamp om orden och om vilket ord som ska användas i ett visst sammanhang.

antal förekomster av termen ”mörkhyad/e” i svenskspråkiga medietexter:

2016: 2796

2017: 1607

2018: 1960

2019: 2406

2020: 1878

antal förekomster av termen ”rasifierad/e” i svenskspråkiga medietexter:

2016: 1011

2017: 522

2018: 827

2019: 460

2020: 892

antal förekomster av termen ”people of color” i svenskspråkiga medietexter:

2016: 64

2017: 26

2018: 41

2019: 157

2020: 152

antal förekomster av termen ”icke-vit/a” i svenskspråkiga medietexter:

2016: 1206

2017: 881

2018: 1037

2019: 742

2020: 1842

”Netflix blev storvinnare vid Screen Actors Guilds (SAG) gala i USA. Strömningsjätten kunde glädjas åt flera priser vid tv- och filmgalan. Och de fyra finaste individuella skådespelarpriserna gick för första gången till icke-vita skådespelare.”

(…)

”Därmed tog fyra ickevita personer (Yuh-Jung, Kalluuya, Davis och Boseman) hem några av de finaste skådespelarpriserna, vilket är första gången i galans historia, enligt The Hollywood Reporter.”

https://sverigesradio.se/artikel/netflix-storvinnare-vid-sags-tv-och-filmgala

Deltog idag i det längsta radioinslaget hittills i Sverige om rasism mot asiater

Världens fortfarande mest inflytelserika (västerländska) magasin/tidskrift Time (bredvid Newsweek) har just nu och för första gången någonsin rasism mot asiater som (huvud)tema.

Hatbrotten mot asiater har exploderat i antal under pandemin medan hatbrotten mot andra minoriteter tvärtom har gått ned i antal och till skillnad från hatbrotten mot andra minoriteter är det (de asiatiska) kvinnorna som utsätts allra mest (och inte männen).

Rasism mot asiater var även temat i dagens avsnitt av Sveriges Radios och P1:s program Nordegren & Epstein där Thomas Nordegren, Nanna Olasdotter Hallberg, Evelyn Mok och jag (Louise Epstein är tyvärr covid-19-sjukskriven) deltog och samtalade om frågan i ett specifikt svenskt sammanhang.

Varför ökar vardagsrasismen, trakasserierna och de fysiska attackerna mot asiater även i Sverige? Varför finns det ingen forskning eller statistik om asiater i Sverige? Varför florerar stereotyper om asiater fortfarande bland svenska artister, skådespelare, tecknare, komiker och musiker och både inom populärkulturen och den s k finkulturen ? (såsom bl a Henrik Schyffert, Filip Dikmen, Lotta Lundgren, Pernilla Wahlgren, Mi Ridell, Shan Atci, Per Moberg, Anders Lundin, Sanna Nielsen, Sissela Kyle m fl m fl)

Varför tas frågan om rasism mot asiater nästan aldrig upp i politikens värld till skillnad från rasism mot bl a romer, svarta, judar, muslimer och samer? Varför är de svenska antirasisterna så tysta om frågan om rasism mot asiater? Hur ser sambandet ut mellan den våldsamma och brutala hypersexualiseringen av asiatiska kvinnor och rasism mot asiater? Hur hänger västerlänningarnas rädsla för ett militärt, ekonomiskt, politiskt eller kulturellt ”raskrig” mot Stillahavsasien och Västs närmast otaliga krig och konflikter med asiater i Nordost- och Sydostasien under 1900-talet samman med rasism mot asiater i västvärlden? Och varför finns det knappt några asiater i den svenska offentligheten som tar upp frågan om rasism mot asiater?

Allt detta hann mer eller mindre avhandlas i inslaget som med all sannolikhet var det hittills längsta inslaget i svensk radio om frågan om rasism mot asiater någonsin – det varade då i nästan 30 minuter.

I inslaget berättade Evelyn om hur hon senast för någon dag sedan trakasserades och förföljdes av en icke-asiatisk man i Göteborg och hon nämnde även händelsen i Flemingsberg i Huddinge för någon vecka sedan när en städerska med asiatisk bakgrund på Karolinska sjukhuset (i just Flemingsberg) förföljdes av två icke-asiatiska män som attackerade henne och t o m försökte knivhugga henne.

Själv berättade jag om den obefintliga svenska forskningen om rasism mot asiater och om att i stort sett inga andra svenska forskare än jag själv har intresserat sig för denna idag mycket stora minoritet som börjar närma sig en kvarts miljon eller 250 000 invånare varav kring 2/3 är utrikes födda, över 2/3 är kvinnor, en fjärdedel eller 25% är blandade eller mixade (med i huvudsak asiatiska mammor och vita eller andra icke-asiatiska pappor) och 15% är adopterade. Lyssna gärna på inslaget mellan ca 7.40-32.45:

”Hur har corona-pandemin och de alltmer spända politiska relationer med Kina påverkat rasismen mot östasiater? Inbjudna till programmet för att prata om detta är ståupkomikern Evelyn Mok och Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik vid Karslstads universitet.”

https://podcasts.apple.com/fi/podcast/har-corona-pandemin-ökat-rasismen-mot-östasiater-i-sverige/id417006224?i=1000515029060

Sveriges Radios ledning fortsätter att försvara sin linje att de icke-vita journalister som skrev under uppropet ”Vems SR?” inte längre anses kunna rapportera om frågor om rasism

I skuggan av den senaste tidens hårda kritik av public service och fr a av SVT som anses lägga sig platt för SD och sedan gömma sig bakom talet om opartiskhet har de icke-vita journalister på SR som undertecknade ”Vems SR?”-uppropet straffats på olika sätt.

DN:s Agnes Laurell skriver idag om att de SR-journalister som författade och undertecknade den gångna sommarens ”Vems SR?”-upprop har drabbats av repressalier. SR:s ledning försvarar dock att undertecknarna har fått byta arbetsuppgifter eller omplacerats och att de inte längre får bevaka och rapportera om frågor som rör representation, mångfald och rasism då SR:s ledning menar att uppropet är kopplat till BLM-rörelsen samt att uppropet kräver kvotering av icke-vita. SR:s ledning hänvisar till att ett antal högertidningar och högerdebattörer har hävdat att uppropet är en del av BLM-rörelsen och att ”vanligt folk”, d v s ”svensson”-radiolyssnarna därför också tror det.

Uppropets båda initiativtagare Palmira Koukkari Mbenga och Maya Abdullah tillbakavisar dock ledningens påståenden och har även stöd av DO i frågan. Det ska påminnas om att de SR-journalister som var engagerade i MeToo-rörelsen aldrig drabbades av några efterverkningar och dessutom har inte alla som har skrivit under ”Vems SR?”-uppropet drabbats av repressalier: Igår trädde Edgar Mannheimer fram i Journalisten som den ende vite mannen på SR som undertecknade uppropet och berättade att ingenting hade hänt honom och att han hade fått fortsätta att bl a rapportera om BLM-rörelsen fram tills igår när han just trädde fram i Journalisten (https://www.journalisten.se/nyheter/han-skrev-under-uppropet-pa-sr-men-fick-inga-restriktioner):

”Journalister på Sveriges Radio som skrivit under uppropet ”Vems SR?” får inte rapportera om vissa ämnen och vissa av dem har fått byta arbetsuppgifter.”

”Det var i höstas som flera medarbetare på Sveriges Radio skrev under protestuppropet ”Vems SR?”. Uppropet, som vittnar om rasism och diskriminering på Sveriges Radio, fick stor spridning och några av personerna bakom texten berättade också om sina upplevelser i ett DN-reportage.

Sedan dess har flera av undertecknarna fått begränsningar i vilka ämnen de får bevaka och vissa personer har fått andra arbetsuppgifter, något som Journalisten var först att rapportera om. Hur begränsningarna ser ut varierar mellan olika medarbetare, till exempel rör det sig om reportrar som inte får rapportera om Black lives matterrörelsen, BLM, eller frågor som rörelsen driver.

DN har sökt Sveriges Radios vd Cilla Benkö, men har blivit hänvisade till biträdande programdirektör Olov Carlsson.

– Om du tydligt tar ställning i en sakfråga så kan du inte bevaka den. Du är fri att nyttja din yttrandefrihet och du får engagera dig i vad du vill, men vi som arbetsgivare behöver ha en dialog om vilka frågor du då inte kan bevaka utefter att du har engagerat dig i de frågorna, säger Olov Carlsson och fortsätter:

– För att vi ska kunna följa vårt sändningstillstånd med staten har vi tydliga regleringar i våra kollektivavtal och i våra interna policyer. Men vi gör så klart individuella bedömningar utifrån uppdrag och hur enskilda agerat inom ramen för uppropet.

Palmira Koukkari Mbenga och Maya Abdullah som är två av initiativtagarna till uppropet, säger att uppropet handlar om Sveriges Radios journalistik, representationen bland anställda samt arbetsmiljön.

– Vi tar inte ställning i några kontroversiella frågor, inte heller några specifika sakfrågor som delar av den globala, löst sammansatta BLM-rörelsen driver. Det är oerhört tydligt för oss, säger Palmira Koukkari Mbenga. Maya Abdullah fortsätter:

– Jag känner mig hundraprocentigt trygg i att vi har hållit oss inom ramarna för vår opartiskhet och vår trovärdighet är inte skadad. Det enda vi har gjort är att vi har lyft saker som borde vara är självklara att diskutera öppet som journalister.

Sveriges Radios Olov Carlsson gör dock en annan tolkning av innehållet i uppropet.

– Jag kan konstatera att BLM nämns i uppropet på flera ställen, dessutom uppfattas det av omvärlden och av andra som att det är en del av BLM. Framför allt är det hur publiken och allmänheten uppfattar det som en del av BLM-rörelsen, säger han.

Menar du att det är publikens tolkning som avgör om de är oberoende eller inte?

– Ja, och i det här fallet är det ingen tvekan. Det har varit ett antal ledarsidor och debattörer som har varit ute och reagerat på detta, och uppfattat det precis på det sättet som vi har anledning att tolka det också. Det här är ingen gissningstävling utan det är väldigt tydligt.

Flera personer som skrivit under uppropet har också fått begränsningar vad gäller att rapportera om frågor som representation, kvotering och positiv särbehandling eftersom SR anser att uppropet ställer sådana krav. Något som både Maya Abdullah och Palmira Koukkari Mbenga ställer sig frågande till.

Tidningen Journalisten har låtit Diskrimineringsombudsmannen läsa uppropet ”Vems SR?” och enligt DO förekommer det i texten inga krav på kvotering.

– Vi gör en annan bedömning, det finns ett antal saker i det här som är bekymmersamt juridiskt.

Det är dels att vi uppfattar att uppnå de krav som finns i uppropet skulle vi inte kunna göra utan att faktiskt kvotera in människor, säger Olov Carlsson på Sveriges Radio. Maya Abdullah säger att Sveriges Radios tolkning är ytterligare ett bevis på några av uppropets centrala budskap.

– Det enda vi kräver är att SR gör transparenta, icke-diskriminerande, kompetensbaserade rekryteringar. Att SR tolkar det som att de måste kvotera in rasifierade, säger mycket om synen på rasifierade journalisters och chefers kompetens och kvalifikationer. Vår kompetens osynliggörs. Det är med den här typen av argument som kvinnor historiskt sett uteslutits, och delvis fortfarande utesluts, från att delta i samhälls- och arbetslivet på lika villkor som män.”

Intervjuad i P1:s Kulturnytt om den icke-vita svenska litteraturen

Blev idag intervjuad av (Sveriges Radios, P1:s och) Kulturnytts Duraid Al-Khamisi om den icke-vita svenska litteraturen, som var ämnet för mitt förra av Vetenskapsrådet finansierade forskningsprojekt ”Att rasialisera Sverige. Berättelser om en ny svenskhet” som jag slutredovisade 2019 i form av boken ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen”.

I intervjun prognoserar jag att de icke-vita svenska författarnas samlade produktion just nu formligen exploderar mätt i antal nyutgivna bokpublikationer men jag vidhåller också att det kan vara etiskt problematiskt att tala om icke-vita svenskar utifrån definitionen att ha någon form av bakgrund i Latinamerika, Centralamerika, Karibien, subsahariska Afrika, Mellanöstern, Balkanhalvön, Asien och Oceanien – d v s att benämna någon som icke-vit svensk är väl mest bara något som jag gör och långt ifrån alla som jag betecknar som icke-vita svenskar skulle själva säga att de är det.

Håkan Bravinger på Norstedts intervjuas också i reportaget och bekräftar att allt fler icke-vita svenskar på sistone har debuterat som författare och/eller etablerat sig som författare inom den svenska kultur- och litteraturvärlden och på den svenska bokmarknaden även om Bravinger till skillnad från mig helt och hållet undviker att tala om ras och i stället talar om författare som har ”benen i två kulturer” vilka enligt honom har ”berikat svensk litteratur” med sina ”kulturer” (OBS: den typen av färgblint antirasistiskt tal skulle jag då själv aldrig använda mig av men jag har naturligtvis all respekt för de som inte vill tala om ras och vithet och i stället använder termer som andra generationens invandrare och författare som har benen i två kulturer o s v) samtidigt som den svenska förlagsvärlden liksom kulturvärlden i stort fortfarande är extremt homogen och vit.

”Bilden av vad som är en svensk författare har förändrats över tid. Det är något som intresserat forskaren Tobias Hübinette som undersökt 50 års utgivning av böcker av det han kallar icke-vita svenska författare.”

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7594069

”– Det som går att se är att det händer någonting runt slutet av 90-talet som sedan fortsätter efter millennieskiftet och det är att antalet titlar skrivna av dem som jag kallar icke-vita svenska författare och som skriver på svenska som originalspråk, ökar stadigt i antal, säger Tobias Hübinette, forskare och lärare vid Karlstads universitet.

– Inte minst går det att se en ganska kraftig ökning från 2010-talet och framåt. 2018 kom jag fram till att det handlar om ett 50-tal titlar. Och därefter är jag ganska säker på att det är bra många fler. 2019 så var det säkert 70-80 titlar. Och i år kan det mycket väl handla om över hundra. Och det här kommer förmodligen att fortsätta öka, för det handlar om en demografisk kategori av den svenska totalbefolkningen som har börjat producera litteratur på ett sätt som inte skedde förut.

Tobias Hübinette vid Karlstad universitet har gjort en genomgång och räknat hur många böcker som getts ut av det som han kallar för icke-vita författare.

Hur definierar du icke-vit?

– Jag utgick från personer som har bakgrund utanför västvärlden och på Balkanhalvön. Det går ju inte att veta rakt ut. Utan jag har också lagt ner väldigt mycket tid på att ta reda på författarnas bakgrund. Det framgår också utifrån intervjuer, författarsamtal och annat.

Ser du några problem med att man kategoriserar människor på det här viset?

– Jo, jag kan förstå det. Det finns säkerligen personer som exempelvis är födda i Sverige men har föräldrar från Iran. De kanske inte ser sig själva som svenskiranier, utan bara som svenskar. Och jag har då definierat de som svenskiranier. De kanske inte vill vara det och det har jag full respekt för. Det här är ett sätt att definiera, räkna och kategorisera som enbart jag kan ta ansvar för.

Håkan Bravinger är litterär chef på bokförlaget Norstedts och ser samma trend som Tobias Hübinette, där framförallt andra generationens invandrare just nu ger ut mycket böcker.

– Om man tittar på förlagsbranschen i stort så är det pinsamt få som inte har en helsvensk bakgrund som jobbar på förlag. Men tittar man på litteraturen så har litteraturen legat i framkant.

– Jag skulle säga att ingenting har berikat svensk litteratur som de nya rösterna de senaste 20 åren. Och det har att göra med det kommit in nya kulturer i den svenska litteraturen. Några av de viktigaste utgivningarna i både poesi och prosa har benen i två kulturer. Att vi kommer få se mer angenäma berättelser, är jag helt övertygad om, och det förvånar mig inte det minsta, säger han.”

En framtida sommarpratare?

Den numera och sedan länge hårt högerradikaliserade f d Kvällsposten- och Aftonbladet-journalisten Ingrid Carlqvist gick igår till attack mot ”kulturmarxisterna på Sveriges Radio” och specifikt mot Sveriges mest lyssnade/populära public service-radioprogram ”Sommar” för att Sveriges Radio enligt henne mestadels och nästan enbart väljer ut och bjuder på sommarpratare som ”levererar politiskt korrekta åsikter”.
Namnlöst.jpg
 
Carlqvist passade samtidigt på att i ironisk ton bl a föreslå mig som en framtida sommarpratare vilket blir lite ironiskt då hon för bara några år sedan bjöd in mig till att medverka i hennes dåvarande poddradioprogram ”Ingrid & Conrad”:
 
”Vi söker konstant, men utan framgång, efter personer som inte delar vår världsbild för ett samtal.
Därför vill jag bjuda in dig till ett samtal, och inte en debatt, i vår podd. Vi kan arrangera det helt efter dina önskemål, och du har mitt ord på att vi inte kommer ”fulklippa” eller något liknande. Det skulle vara helt emot den ärliga journalistik vi vill göra.
Jag hoppas, och tror, att du, precis som vi, är intresserad av att möta meningsmotståndare i ett ärligt samtal.”

En preliminär översikt över de viktigaste audiella och audiovisuella verken om ras i Sverige på 1960- och 70-talen

Jag har under de senaste dagarna försökt att bringa reda i de viktigaste audiella och audiovisuella (radio- och tv-program, dokumentärer, spelfilmer) produktionerna och verken plus böckerna och skrifterna som tematiserade ras i en specifik svensk kontext på 1960- och 70-talen och tror mig nu ha kunnat identifiera flertalet av dem eller kanske t o m merparten (OBS – detta är då bara ett urval). Dessutom har jag hittat en sammanställning som visar antalet artiklar i svenska tidningar och tidskrifter och antalet svenska böcker som behandlade situationen för svarta amerikaner under perioden 1953-73.
 
TV- och radioprogram plus filmer:
Roland Hjelte & Karl-Axel Sjöblom: Färgad i folkhem, SVT 12/2 1962 (den första svenska dokumentären som behandlade situationen för icke-vita invandrare i Sverige)
Ingrid Samuelsson: Adoptivbarn. Om adoption av svenska och utländska barn, SR 24/9 1963
Jack Jordan: Svensk rapsodi i svart, SVT 4/4 1969 (dokumentär producerad av SVT och av den första svarta amerikanska TV-producenten och i dokumentären deltog bl a Eartha Kitt, Harry Belafonte och Miriam Makeba)
Gunnar Höglund: Vill så gärna tro, GH-Produktions 4/9 1971 (spelfilm som Bob Marley gjorde filmmusiken till och som Johnny Nash och Christina Schollin hade huvudrollerna i)
Madubuko Diakité: For Personal Reasons, SVT 11/11 1973 (+ Det osynliga folket/The Invisible People)
Studio S: Vi behövs i Sverige, SVT 15/11 1977
Vågspel: Bland svartskallar och ljushuvuden, SR 12/3 1979
90011076_10157267366975847_8313007835331952640_o.jpg89820930_10157267366510847_3132378206556913664_n.jpg
89773184_10157267366325847_1672070415175909376_n.jpg
Bibliografi:
Sundberg, Gunnar. 1961. Rasproblem i stöpsleven. Hudiksvall: Clasons boktryckeri.
Haste, Hans. 1962. Rasismen. Förnuft och fördom i rasfrågan. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Taikon, Katarina. 1963. Zigenerska. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Kumm, Evert. 1965. Zigenare och vanliga svenskar. Fakta om en s.k. raskonflikt. Örebro: Evert Kumm.
Beckman, Lars. 1966. Ras och rasfördomar. Stockholm: Prisma.
Johanson, Kjell E. 1966. Fascism, nazism, rasism. Staffanstorp: Cavefors.
Snismarck, Olle. 1968. Stick hem till Afrika. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Tyus, Victor Herbert. 1969. Den stora klyvningen. Roman. Stockholm: Bonnier.
Taikon, Katarina. 1970. Zigenare. Stockholm: Natur och kultur.
Jacobson, Gun. 1970. Min bror från Afrika. Stockholm: Bonnier.
Küng, Andres (red.). 1970. Samemakt. Välfärd till döds eller kulturellt folkmord? En debattbok. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Eriksson, Lars. 1971. Rasism och rasdiskriminering. Studiehäfte för gymnasieskolan och folkhögskolan. Stockholm: Svenska FN-förbundet.
Centerwall, Erik & Håkan Wall. 1972. Rasism. Studiebok. Stockholm: Läromedelsförlaget.
Svenska ekumeniska nämnden. 1972. Kampen mot rasismen. Stockholm: Gummesson.
Jonsson, Einar. 1975. Samerna, vårt rasproblem. Örebro: Handelstryckeriet.
Brändefors, Jan-Ove, Hans-Henrik Rönnow, Göran Körner, Vilgot Oscarsson & Ulf Lundberg. 1976. Moment. Socialkunskap 5. Vi och dom. Ras- och minoritetsfrågor. Internationella aspekter på sociala problem. Lund: Studentlitteratur.
Lagevi, Bo. 1977. En död i skönhet. Stockholm: B. Wahlström.
image.png