Kategori: radikalkonservatism

Den högerradikala författaren Per Landin har gått bort

Den högerradikala författaren, germanisten, litteraturvetaren, kulturkritikern och översättaren Per Landin har gått bort i en ålder av 65 år. 

https://www.svt.se/kultur/forfattaren-och-oversattaren-per-landin-har-gatt-bort 

Landin var under 25 års tid anställd vid DN:s kulturredaktion och författade ett 15-tal böcker som handlade om den tysktalande världen. Landin doktorerade i tyska med litteraturvetenskaplig inriktning vid Stockholms universitet och översatte bl a verk av Günter Grass, Wolf Biermann och Thomas Mann från tyska till svenska. Han var länge känd som en av landets ledande Tysklandskännare och inte minst som en kännare av DDR eller Östtyskland, som Landin menade hade bevarat den förkrigstida tyskheten på ett annat sätt än det amerikaniserade BRD eller Västtyskland hade gjort.

Landin var samtidigt något så ovanligt som en 50-talist vars föräldrar hade varit högerextremister innan kriget, som inte gick till vänster på 70-talet utan i stället gick han i föräldrarnas ideologiska fotspår. 70-talsvänstern var ju annars ”proppfull” av akademikerbarn och socialgrupp ett-barn av Landins typ, vars föräldrar hade varit högerextremister innan eller under kriget. Landin föräldrar hade en gång varit medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund i Kalmar och själv anslöt han sig till fascistiska Nysvenska rörelsen i Helsingborg. När Nysvenska rörelsens grundare och mångåriga ledare Per Engdahl gick bort 1994 skrev Landin därför inte oväntat en nekrolog som tog denne i försvar.

Landin var den som (bredvid den gamle 68-vänsterförläggaren Bo Cavefors) introducerade den tyska radikalkonservatismen i Sverige på 1990-talet och både den historiska radikalkonservatismen i form av bl a Ernst Jünger och Ernst Niekisch och den radikalkonservatism som växte fram runt den tyska tidskriften Junge Freiheit under detta årtionde med namn som Dieter Stein och Botho Strauss. Landin var dessutom även tidig med att introducera den italienska högerradikala filosofen Julius Evola för en svensk publik.

År 1998 utkom antologin ”Politisk korrekthet på svenska” (Brutus Östlings bokförlag/Symposion) med Pierre Kullbom och Per Landin som redaktörer, som Bulletins Per Gudmundson har hyllat som startskottet på den (radikal)konservativa vändningen inom den svenska högern. Bland skribenterna hittades bl a litteratur- och språkvetare som Anita Ankarcrona, Anders Piltz och Landin själv, idéhistoriker som Svante Nordin, teologer som Per Beskow och statsvetare som Svante Nycander. När sedan den radikalkonservativa tidskriften Salt började ges ut 1999 var Landin en av tidskriftens självskrivna skribenter.

Jag hade själv en hel del att göra med Landin på 1990-talet då han angrep Expo vid ett flertal tillfällen. Bland annat kartlade jag den radikalkonservativa miljö som växte fram i spåren av och runt Landin och jag gick också på några av de radikalkonservativa möten som Landin också bevistade. Jag minns bl a ett föredrag som Landin höll för Germanistföreningen vid Stockholms universitet om Junge Freiheit, som slutade med att flera i sällskapet började segerhälsa eller s k ”heil:a” på fyllan.

Sista gången jag hörde av Landin var för några år sedan då han ringde mig och bad mig att ta bort ett inlägg på min blogg som handlade om denne, vilket jag omedelbart gjorde.

Under de sista åren, och särskilt sedan han slutade på DN Kultur 2012, brydde sig Landin inte längre om att dölja sina högerradikala åsikter. Han deltog bl a på den tidigare årliga identitära konferensen och valde att distribuera och sälja några av sina böcker via det högerextrema bokförlaget Arktos.

Landin var länge en av landets mycket få högerextrema intellektuella men med tanke på allt som har hänt inom den svenska högern under de senaste åren går det inte att säga något annat än att han på alla sätt och vis var en pionjär och bebådare.

”Vår tid är nu” säger ju SD:arna numera och ett annat sätt att säga det på är väl tyvärr att det är ”elake Måns” och Bills och Bulls tid just nu

Den just nu bioaktuella animerade filmen ”Pelle Svanslös” påminner mig om att bredvid Bamses värld så bör Pelle Svanslös (Uppsala-)värld vara den mest antifascistiska av den svenska barnkulturens och barnbokslitteraturens alla fiktiva världar (och huvudkaraktärer) och vilket inte minst förklaras av att Pelle Svanslös skapare Gösta Knutsson liksom Bamses skapare Rune Andréasson själv var en aktiv antifascist innan och under krigsåren.
89763664_10157238085345847_1450018290985336832_n.jpg
 
Det är därför inte en slump att Pelles plågoande (det faktum att Pelle är svanslös kan f ö med lite fantasi tolkas som att Pelle är omskuren…) Måns framställs och framstår som en slags ”negativt” karismatisk högerradikal ledartyp medan Måns underhuggare Bill och Bull står bakom denne i enlighet med någon slags ledarprincip.
 
Det råder delade meningar om Måns förlaga (alla karaktärer i Gösta Knutssons värld har då verkliga förlagor och de adresser och platser som anges i böckerna och i filmen finns och existerar i Uppsala) vars namn ska ha hämtats från en gammal latinlärare som Knutsson tyckte illa om men den hypotes som jag själv är anhängare av (och ingen hypotes är väl sämre än någon annan) säger att Måns förlaga var den svenska radikalkonservatismens legendariska portalfigur Arvid Fredborg vars ande svävar över dagens SD samtidigt som hans namn sällan nämns idag (och kanske likt Voldemorts namn, då Fredborgs ideologiska och intellektuella arv ännu ej anses tillräckligt rumsrent just i Sverige) men inom konservativa kretsar i Europa är han då ibland omtalad som något av ”1900-talskonservatismens svar på Marx”.
 
Bills och Bulls båda förlagor Bengt Lindberg och Olof Rydbeck var liksom Fredborg medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF) och återigen liksom Fredborg i dess antisemitiskt och rasideologiskt radikala Uppsala-avdelning.
 
När SNF 1933 inrättade sina paramilitära s k kampgrupper (KG) (som f ö leddes av Sveriges blivande riksbibliotekarie Kungl. Bibliotekets chef Uno Willers) vars gatukampsaktivister var skrudade i enhetliga stålgrå skjortor med läderkoppel och svarta slipsar (och naturligtvis också iförda svarta, blankputsade höga stövlar) var det just Fredborg som ”designade” KG-uniformen och det är inte utan att en börjar ”fantisera” om att både Lindberg och Rydbeck kan ha varit s k KG-aktivister mot bakgrund av hur Knutsson skildrar och porträtterar Bill och Bull i relation till Måns.
 
Sannolikt deltog f ö både Fredborg, Lindberg och Rydbeck (d v s både Måns, Bill och Bull) i dåvarande Moderaternas s k ”nationella medborgartåg” som samlade 40-50 000 deltagare och som marscherade genom Östermalm i Stockholm den 21 maj 1933. Denna s k uppmarsch var rejält inspirerad av de då aktuella händelserna i Tyskland vad gäller ”koreograferingen” i form av en skog av fanor, ett flertal musikkårer som spelade marschmusik och s k fosterländska sånger, snörräta och ”oändliga” kolonner som taktfast marscherade fram på Östermalms paradgator och en magnifik massmötesestetik som inte stod långt efter de dåtida tyskarnas dito.
 
Den 24:e kolonnen i Moderaternas ”medborgartåg” bestod av hela 800 uniformerade KG-aktivister från SNF (som på den tiden motsvarade dåtidens MUF) av s k ”pappas pojkar”-typ och vilka enligt den dåtida pressen renderade särskilt många applådåskor och jubelrop från de 10 000-tals åskådare som kantade gatorna på Östermalm för att titta på den ståtliga ”uppmarschen”. Slagorden för det moderata ”medborgartåget” var ”nationell väckelse”, ”kamp mot bolsjevismen” och ”ned med klasskampen” och en tidning rapporterade att mången Östermalmsdam som hade kommit ut från sina enorma våningar för att beskåda den ”nationella uppmarschen” fällde en tår av lycka när de såg ”amiralen” (d v s Arvid Lindman, d v s Moderaternas dåvarande ledare, d v s den dåvarande svenska borgerlighetens förgrundsfigur) passera förbi i täten av den jättelika ”uppmarschen” som skulle rädda damerna från klasskampens ”upplösningstendenser” och återskapa ”den nationella enheten” bland det s k svenska folket.
 
Så hur gick det då för verklighetens Bill, Bull och Måns efter 1945 och trots eller tack vare en gedigen högerradikal studenttid i Uppsala?
 
Medan Bill/Bengt Lindberg blev direktör för SAS och Bull/Olof Rydbeck chef för SR/SVT samt Sveriges FN-ambassadör så slutade Måns/Arvid Fredborg som något av den paneuropeiska radikalkonservatismens ”grand old man” och ”éminance grise” och långt före sin tid ifrågasatte han både jämställdhetspolitiken, den utomeuropeiska och postkoloniala invandringen, det s k ”kosmopolitiska” etablissemanget och den s k ”vänsterliberala” medie- och kultur”eliten” när denna typ av åsikter endast florerade inom överklassbetonade ”mellan skål och vägg”-sammanhang och ”elake Måns” hade nog aldrig kunnat föreställa sig att hans tankar och idéer idag skulle erhålla stöd av uppemot en fjärdedel av det s k svenska folket.

Så förs de högerradikala idéerna vidare in i vår tid

‪Läser Göran Dahls bok ”Folk och identitet” som handlar om den identitära alternativhögern och noterar att den högerradikala skribenten Anton Stigermark (Tidningen Kulturen, Motpol, Samtiden, Nya Tider, Palaestra media, Arktos förlag mm) hade den smått högerradikala statsvetarprofessorn Johan Tralau vid Uppsala universitet som handledare, d v s den svenska radikalkonservatismens gamle chefsideolog Arvid Fredborgs barnbarn, och på så sätt förs nu mellankrigstidens och efterkrigstidens högerradikala idéer vidare in i vår tid.
 

Den f d ärkebiskopen Anders Wejryd kritiserar idag den högerradikala idéhistorikern Johan Sundeen och dennes uppmärksammade bok ”68-kyrkan”

Den f d ärkebiskopen Anders Wejryd kritiserar idag i DN Kultur den högerradikala idéhistorikern Johan Sundeens uppmärksammade bok ”68-kyrkan” (2017) som driver tesen att radikala vänsteraktivister och marxister tog över Svenska kyrkan 1968 och påminner om att Svenska kyrkan var utpräglat reaktionär på 1910-talet:
 
Sundeen var tidigare redaktör för mörkblåa Borås Tidning och är idag docent och lärare och forskare vid Högskolan i Borås samt disputerade på en hyllande avhandling om den högerextrema Karlstadsbiskopen J.A. ”Fädernas kyrka” Eklund som bl a var en av den s k ungkyrkorörelsens förgrundsfigurer och partimedlem i högerradikala Sveriges nationella förbund och numera SD:s ”favoritbiskop” (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/08/21/ja-eklund-svenska-kyrkan-sverigedemokraterna-sveriges-nationella-forbund). Sundeen var tidigare skribent för radikalkonservativa och högerradikala Samtidsmagasinet Salt samt medlem i Konservativa sällskapet och Föreningen Heimdal och han har även givit ut antologin ”Konservatism i vår tid” tillsammans med antisemiten, rasideologen och högerextremisten Jonas De Geer som bl a innehöll artiklar av den svenska radikalkonservatismens chefsideolog Tage Lindbom och som recenserades positivt av Svante Nordin i Svenska Dagbladet.
 
”Skulle vi fokusera på Svenska kyrkans relation till demokratins genombrott 1918, och tala om en 18-kyrka skulle bilden bli en helt annan.
 
Biskop J. A. Eklund, som Johan Sundeen skrivit sin doktorsavhandling om, såg demokratins genombrott som ett nederlag. Han representerade då attityden hos en stor del av Svenska kyrkans dåvarande prästerskap. Eklund skrev att den historiskt givna statsformen tillåtits dö i den nesliga ”kärringrevolutionen” av år 1918 (Göteborgs Dagblad 31/12 1919). Den gamla lutherska syntesen mellan kungamakt och kyrka hade enligt Eklund med full tydlighet underminerats.
 
Några år tidigare hade präster uppmanat till politiskt engagemang för högerns försvarsinsamlingar och mobilisering inför det så kallade bondetåget 1914. Att detta var problematiskt i många församlingar som dominerades av arbetare, tog man knappast hänsyn till: Sveriges folk var Guds folk. Under bondetåget skulle Gustaf V träda fram som en folktribun, och förkroppsliga folkets egentliga försvarsintresse gentemot en vänsterdominerad riksdag och regering.”

SvD:s Per Gudmundson lyfter fram den gamle antisemiten och högerextremisten Gunnar Unger

SvD:s Per Gudmundson fortsätter att lyfta fram sina förebilder (och föregångare på SvD:s ledarredaktion) i sann ”hyllas den som hyllas bör”-stil:
 
Tidigare har bl a den en gång så geniförklarade radikalkonservative ledarskribenten Eddie Tistelgren prisats och inte minst dennes av många inom borgerligheten smått älskade ledarartikel som elakt gisslade alla de antifascister som uttryckte oro för SD redan på 1990-talet och nu har turen kommit till den ärkereaktionäre högerextremisten, antidemokraten, pro-nazisten och antisemiten Gunnar ”Sagittarius” (a.k.a. ”Spectator”) Unger.
 
 
Unger hade en bakgrund i organisationer som Fosterländska ungdomssällskapet, Svensk ungdom och Heimdal och 1937 besökte denne ett paramilitärt nazistiskt arbets- och träningsläger i Bayern och skrev efteråt entusiastiskt:
 
”Fulla av beundran för den anda av fullödig folkgemenskap och intensiv manlighet som så präglat allt det vi sett lämnade vi arbetslägret vid Gauting. Men kvar dröjde desslikes insikten om att i glimten ha skymtat ett levande instrument för konstruktiv politik.”
 
Unger var vidare (i egenskap av något av den radikalkonservative Arvid Fredborgs ”sidekick”) medförfattare till den legendariska högerradikala och antisemitiska skriften Den svenska linjen (som Fria moderata studentförbundet sedermera kom att uppskatta så till den milda grad att dess tidskrift Svensk linje kom att uppkallas efter denna skrift) som 1940 bl a skrev följande om den s k befolkningsfrågan (d v s rasfrågan, d v s den på den tiden vetenskapliga sanningen att svenskarna var vitast av alla vita folk på jorden och därför inte skulle reproducera sig och blanda sig med andra rent biologiskt-genetiskt-medicinskt), om den s k judefrågan (d v s den då mycket aktuella frågan om den judiska flyktinginvandringen) och om det s k nya Tyskland (d v s det Tyskland som vi i efterhand oftast benämner som Nazi-Tyskland):
 
”Det övervägande flertalet svenskar – och vi utgöra inget undantag – anse vidare vårt folks enhetliga sammansättning vara ett oförytterligt värde. Försök att i större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land har vållat stor irritation och skulle även i framtiden skapa konflikter. Immigrationsproblemet är avhängigt av befolkningsfrågan. Det gäller för oss att se till att något behov av immigration ej finnes… Men kan man förändra en så komplicerad process som befolkningsutvecklingen utgör? Med Tysklands exempel för ögonen vågar man svara ja.”
 
Under kriget arbetade Unger på den för eftervärlden rätt så famösa myndigheten Statens informationsstyrelse som fr a kom att granska (och reprimandera och censurera) vad den svenska pressen skrev om ”det nya Tyskland” och som gång efter annan kritiserade och ibland även (som straff) drog in antifascistiska tidningar som liberala Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och syndikalistiska Arbetaren vilka enligt Unger och hans pro-tyska kollegor på Statens informationsstyrelse ofta ansågs gå över anständighetens gräns i sin kritik av Nazi-Tyskland.

Den högerradikala vändningen inom den svenska akademin

Kort historik över den svenska högerradikala vändningen med tonvikt på akademin och uttryckt i antologier som givits ut mellan 1998-2016 (och ursäkta den något tröttsamma ”namedropping:n” och ”uthängningen” av svenska forskare och skribenter)

 
1998 publicerades ”Politisk korrekthet på svenska” (Brutus Östlings bokförlag Symposion) med Pierre Kullbom och Per Landin som redaktörer (det var f ö just denna antologi, den första antologin i modern tid vars skribenter ”kom ut” som högerradikala på ett eller annat sätt (radikalkonservativa, antifeminister o s v) och vilka sedermera kom att stå bakom Samtidsmagasinet Salt (1999-2002). Skribenterna tillhörde till övervägande delen högskole- och forskarvärlden (d v s den s k akademin) liksom även medie- och kulturvärlden och bland dessa hittades litteratur- och språkvetare som Anita Ankarcrona, Anders Piltz och Landin själv, idéhistoriker som Svante Nordin, teologer som Per Beskow och statsvetare som Svante Nycander.
 
Även i ”Vänbok till Tage Lindbom” (Norma förlag) från 1999 som Jonas de Geer var redaktör för hittades åtskilliga namnkunniga disputerade och skriftställare bland skribenterna såsom Carin Stenström, Stig Lundgren, Claes G. Ryn, Carl-Johan Ljungberg, Jan von Konow och Christian Braw.
 
Nu kommer en ny antologi ut i dagarna – ”Haveriet – den humanitära stormaktens fall” (Realia förlag) med Andreas Swedberg som redaktör – och med en rätt så imponerande samling forskare och skribenter bland författarna såsom statsvetarna Claes G. Ryn och Stig-Björn Ljunggren, ledarskribenten Marika Formgren, matematikern Tanja Bergkvist, språkvetaren och SvD-skribenten Inger Enkvist, Nya Wermlands-Tidningens politiske redaktör Henrik L Barvå, journalisten och författaren Gunnar Sandelin, KTH-forskaren Jan-Erik Gustafsson, Handelshögskolans Jan Tullberg samt Dick Erixson, chefredaktör för Sverigedemokraternas partiorgan Samtiden.
 
Många av oss som har studerat och följt relationen mellan den svenska extremhögern (i bred mening) och den svenska akademin (i bred mening) både historiskt (d v s hur denna relation såg ut under 1900-talets första hälft) och i modern tid (t ex under Kalla kriget) har noterat att allt fler forskare, disputerade, skribenter, skriftställare, författare och högutbildade på sistone har ”kommit ut” som högerradikala på ett eller annat sätt och högerradikal innebär här hela spektrat från att ta avstånd från både den nyliberala och socialliberala högern liksom naturligtvis från vänstern och kanske fr a att attraheras av konservatism i alla dess olika former (radikal-, liberal-, social- och kulturkonservatism) och min kvalificerade gissning är att vi bara har sett början på denna utveckling – allt fler forskare särskilt inom humaniora liksom även inom samhällsvetenskaperna kommer under de kommande åren att ”komma ut” som högerradikala och flera kommer tyvärr med all säkerhet att gå med i SD eller åtminstone deklarera sig som sympatisörer till SD.
 

På 1990-talet handlade det oftast om doktorander och nydisputerade men numera är det allt oftare docenter och professorer som figurerar i dessa sammanhang, många (men absolut inte alla) har vänsterbakgrund, åtskilliga (men inte alla) har forskat om (och forskar fortfarande om) invandrare och minoriteter och särskilt verkar historiker av alla de slag (idéhistoriker, ekonomhistoriker o s v) liksom inte minst språkvetare (engelska, svenska, spanska, kinesiska, latin, tyska o s v) och de estetiska ämnena (litteratur- och konstvetenskap o s v) vara väl företrädda bland representanterna för denna högerradikala vändning som just nu äger rum inom delar av den svenska akademin (och inom den svenska medievärlden som Mattias Hagberg så förtjänstfullt har skrivit om i DN Kultur).

Per Gudmundson hyllar den radikalkonservativa skribenten Eddie Tistelgren

SvD:s ledarskribent Per Gudmundson hyllar i dagens SvD den radikalkonservativa f d SvD-ledarskribenten Eddie Tistelgren och passar på att håna alla de (vi) som oroas av högerpopulismens och extremhögerns framgångar:
 
15338889_10154173520005847_1836644293549378643_n
 
Tistelgren var aktiv som skribent på 1990-talet (Heimdal, SvD, Kristdemokratisk debatt, Signum, Svensk tidskrift, Hjärnstorm, Moderna tider, Timbro o s v) och var en av förgrundsfigurerna för den svenska radikalkonservativa millenieskiftesvåg som kom att förebåda den social- och radikalkonservativa omvandling som dagens SD har genomgått. Tistelgren tillhörde vidare kretsen kring den svenska radikalkonservatismens ”grand old man”, chefsideolog och grå eminens Tage Lindbom liksom den krets som sedermera kom att ge ut Samtidsmagasinet Salt.

Ax:son Johnson-stiftelsen finansierade den radikalkonservative ideologen Arvid Fredborg

Ola Larsmo uppmärksammar i dagens DN Kultur att den mytomspunne finansmannen Axel Ax:son Johnson och dennes stiftelse med samma namn finansierade den svenska radikalkonservatismens intellektuella nätverk kring Arvid Fredborg under efterkrigstiden och Kalla kriget och möjligen långt in på 1980-talet samt påminner om hur kretsen kring tidskiften Axess tenderar att svartmåla all granskning av den svenska extremhögern och t o m låter en historieprofessor (Svante Nordin, vars egen far var organiserad högerextremist) ljuga om den svenska antisemitismen:

http://www.dn.se/arkiv/dn-kultur/morkret-maste-redovisas-pa-bada-sidorna-av-politiken

Poängen är naturligtvis inte att peka ut tidskriften Axess och alla dess skribenter och ännu mer alla de forskare, journalister och kulturarbetare som genom åren har erhållit bidrag från och finansierats av Ax:son Johnsons stiftelse som varande högerextremister. I stället handlar det om att försöka berätta den ännu oberättade (och i mångt och mycket hemliga/hemligstämplade) historien om hur delar av den svenska industrin alltid har stöttat delar av den svenska extremhögern, och vilket gör att dagens för många oförståeliga och bisarra allians mellan SD och delar av näringslivet hamnar i ett annat ljus.

Det är helt enkelt ett faktum att ett flertal av landets mäktiga och förmögna finans- och ägarfamiljer (d v s det handlar verkligen inte bara om Ax:son Johnson) liksom flera av de stora koncernerna, industrierna och företagen har allierat sig med och stött och finansierat åtminstone delar av den svenska extremhögern ända sedan mellankrigstiden.