Kategori: privatekonomi

Majoritetssvenskarna rikare än aldrig förr – Sverige alltmer socialt ohållbart

De infödda majoritetssvenskarna är rikare än någonsin förr i svensk historia, och fortsätter bara att bli allt rikare och rikare: Den absoluta majoriteten av alla vuxna och just nu levande majoritetssvenskar är i praktiken miljonärer flera gånger om idag räknat på alla besparingar, innehav av fonder och aktier, pensionsmedel och pensionssparanden samt ägande av bostäder, fastigheter, företag o s v. Idag är varje enskild vuxen majoritetssvensk god för åtminstone uppemot tre miljoner, och skulle Sverige enbart utgöras av majoritetssvenskar så skulle svenska folket vara rikast i världen idag, ja kanske möjligen det rikaste folkslaget någonsin per capita i homo sapiens sapiens 10 000-åriga historia (möjligen bredvid de infödda norrmännen och de infödda schweizarna vars privatekonomier ju inte heller ”går av för hackor”).

Sedan 1993 har den disponibla inkomsten (d v s den summa som blir kvar efter alla skatteavdrag plus alla bidrag minus inflationen) för alla förvärvsarbetande majoritetssvenskar vidare ökat med osannolika 30% – för landets alla singelhushåll och singlar (och de utgör numera hela 50% av alla svenska hushåll) är denna procentsiffra t o m än högre. Omräknat i reda pengar handlar det så klart om tiotusentals och åter tiotusentals extra kronor ”i fickan”. Naturligtvis ska detta sättas i relation till att det idag är konsumtionen som upprätthåller och driver den svenska ekonomin (d v s ej längre produktionen) samt att svenskarna som folk är världens tredje största ”miljöbovar” räknat på de utsläpp och den negativa klimatpåverkan som förorsakas av svenskarnas konsumtion av varor som produceras i andra länder.

Likaså konstaterar DN:s Peter Wolodarski idag att den svenska statsbudgeten och de offentliga finanserna är den mest dynamiska och ”friska” i hela världen just nu, inte minst mot bakgrund av att merparten av alla västländer fortfarande ”går på knäna” i sviterna efter 2008 års förödande finanskris: 
http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-vad-sa-du-gar-sverige-bra-det-kan-inte-stamma

Allt detta har sin förklaring i att skulle den svenska totalbefolkningen enbart bestå av majoritetssvenskar så skulle majoritetssvenskarna vara det folkslag på jorden som utan konkurrens förvärvsarbetar allra mest: Arbetslösheten bland majoritetssvenskarna är numera nere på osannolikt låga 4% om ens det, och fortsätter dessutom att minska för varje kvartal, medan den är fortsatt skyhög bland de utlandsfödda (långt över 20%) och särskilt och inte minst bland landets invånare med utomeuropeisk bakgrund där ”normalt” ej mer än ca 55-60% per årskull förvärvsarbetar överhuvudtaget. Tilläggas bör att långt över 80% av alla majoritetssvenskar idag äger sitt boende i en eller annan form medan det omvända förhållandet råder bland invånarna med utomeuropeisk bakgrund.

Allt ovanstående kan båda sägas förklaras och vara ett resultat av en radikal socialistisk välfärdsstat som gick längre än någon annanstans i den demokratiska världen i att lyfta ett helt folk från fattigdomen och in i rikedomen och en radikal nyliberal workfare-stat som har gått längre än någon annanstans i den demokratiska världen i att göra stora delar av samtliga invånare i landet till kapitalägare.

Sammanfattningsvis är det m a o ett alltmer ohållbart Sverige som växer fram just nu: En extremt välmående, intensivt förvärvsarbetande och ytterst förmögen majoritetsbefolkning som tjänar pengar som aldrig förr och som dessutom är extremt högutbildad numera (i alla fall i de yngre ålderskategorierna – långt över två tredjedelar av alla majoritetssvenska ungdomar och unga vuxna påbörjar idag en högskoleutbildning) jämfört med alla andra länder och alla andra folk på jorden samtidigt som Sverige idag inhyser en mycket stor och snabbt växande minoritetsbefolkning som på det hela taget står utanför denna närmast ofattbara ekonomiska utveckling.

Allt detta bäddar för än större konflikter mellan majoritetsbefolkningen och minoritetsbefolkningen under den kommande framtiden och inte minst för att majoritetssvenskarna kommer att bli än mer präglade av en slags hysterisk och paranoid psykosliknande belägringsmentalitet som kommer att spä på segregationen och möjligen också diskrimineringen ytterligare. Huvuddelen av svenska folket agerar nämligen redan idag helt enkelt som en slags jättelik ekonomisk överklass, d v s majoritetssvenskarna blir allt oroligare inför framtiden ju rikare de blir och segregerar sig därför ännu mer från minoritetsbefolkningen som förknippas alltmer med fattigdom och marginalisering.

Att white flight-och white avoidance-toleranströskeln (d v s det räcker med att endast 5-6% av invånarna i en viss stadsdel har utomeuropeisk bakgrund för att majoritetssvenskarna idag ska flytta ifrån alternativt undvika att flytta till en sådan stadsdel) är den allra lägsta i västvärlden just i Sverige är m a o inte en slump på något sätt – det är både ett slags homo economicus-”rationellt” agerande från majoritetssvenskarnas sida liksom ett utslag av att majoritetssvenskarna känner sig alltmer existentiellt oroliga och otrygga av att ha en extremt bra privatekonomi (och f ö numera också en extremt bra hälsa).

Så agerade som vi alla vet den gamla tidens ekonomiska överklass, och så (re)agerar alltid rika människor överlag: de stänger in sig, vill bara vara med varandra, tror att alla är emot dem och undviker framför allt till varje pris alla som inte har det bra.

Den svenska hushållsekonomin och ras

Den svenska hushållsekonomin (d v s allas vår samlade privatekonomi inkl. inkomster och förmögenheter, ofta i form av att äga vår bostad och i form av fonder/aktier o s v – d v s allt i pengaväg som inte tillhör det offentliga) har i år slagit alla rekord:

antal miljardärer i Sverige: ca 150 invånare

antal dollarmiljonärer i Sverige: ca 100 000 invånare

andel miljonärer i Sverige: ca 25% (ca 30% av alla vuxna, ca 35% av alla storstadsinvånare)

Samtidigt äger uppemot 20-25% av befolkningen i praktiken ingenting och har svårt att ens få fram 15 000 kr i kontanter på en vecka – det gäller inte minst de som har bakgrund i Tredje världen: inom den gruppen saknar så många som uppemot 50% s k kontantmarginal.

Naturligtvis finns det en hel del icke-vita svenskar som också är miljonärer, möjligen t o m dollarmiljonärer och kanske även en och annan miljardär. Ovanstående siffror pekar dock på att åtminstone en tredjedel av alla vita svenskar idag är miljonärer – d v s (den infödda vita delen av det) svenska folket är idag rikare än någonsin per capita både i ett historiskt perspektiv och i jämförelse med alla andra folk på jorden.

Den svenska privatekonomin utifrån ras

Jag har på sistone ”roat” mig med att djupdyka i diverse lönestatistik mot bakgrund av att jag under detta år äntligen har förstått att en mycket hög andel majoritetssvenskar mellan 20-64 år har (åtminstone med mina mått mätt) rejält höga löner mätt i månadslön innan skatt, och särskilt gäller det de högskoleutbildade och de som innehar chefspositioner från mellanchefer och uppåt (vi talar då om månadslöner på ca 38-42 000 kr och uppåt: långt över en tredjedel alla majoritetssvenskar med högskoleutbildning har idag sådana månadslöner).

Att börja ta upp och diskutera inkomst- och lönenivåer för icke-vita svenskar är inte minst av intresse då reallöneökningen (d v s löneökningen i relation till inflationen, d v s hur mycket en har att göra av med ”på riktigt” utifrån köpkraft och konsumtionsmöjligheter) har varit absolut formidabel ur ett samtidshistoriskt perspektiv för alla som har en månadslön sedan 1995 och framåt och än mer sedan 2008, inte minst p g a ett stort antal skattesänkningar som omräknat i pengar har inneburit att infödda majoritetssvenskar idag har hela 15-20 procent mer i reda pengar att röra sig med (och göra av med).
Denna närmast osannolika reallöneökning som gör att många majoritetssvenskar idag mer eller mindre ”badar” i pengar (inte minst då uppåt 80 procent av majoritetssvenskarna idag äger sitt boende) har också resulterat i att den samlade hushållsekonomin (d v s ”svenska folkets” samlade privatekonomi) har peak:at i år: Aldrig någonsin tidigare sedan SCB började föra ordentlig statistik över invånarnas privatekonomi under mellankrigstiden har så mycket pengar koncentrerats till invånarna och hushållen. Högst troligen är den infödda svenska befolkningen rikast i världen just nu per capita (alternativt näst eller tredje rikast beroende på hur en räknar – de enda som egentligen kan konkurrera med svenskarna i rikedom idag är norrmännen, danskarna och två arabiska gulfstater) – d v s så mycket har egentligen inte hänt sedan Sverige utropades till världens rikaste land per capita redan 1950. Och högst troligen är den infödda svenska befolkningen idag rikare än någonsin i ”svenska folkets” historia (rikare än t ex både under vikingatiden och under stormaktstiden då rikedomen också var enorm i landet men extremt ojämnt fördelad).

Denna historiska reallöneökning har dock inte gynnat invånarna med bakgrund i Afrika och Asien – där har i stället den reella inkomstökningen i det närmaste stått stilla sedan 2008, vilket dels beror på att stora grupper med bakgrund i särskilt subsahariska Afrika och Mellanöstern mellan 20-64 år är beroende av olika bidrag som inte har räknats upp i samma takt som lönerna (kring hälften är beroende av bidrag av olika slag inom dessa båda grupper), att många inte har en inkomst överhuvudtaget på papperet (d v s de är ”nolltaxerare”, vilket är en grupp som dessutom bara växer i dessa grupper) samt att de som ändå har en anställning ofta jobbar på procent och deltid och på projekt och därmed saknar en stadig inkomst. Historiskt är det slutligen värt att påpeka att på 1960-70-talen så tjänade utrikesfödda faktiskt mer än inrikesföddda i Sverige, 1967 t ex över 20 procent mer i årsinkomst, men sedan ca 1980 är situationen då det omvända.

Dessutom är med stor sannolikhet den oförklarliga löneskillnaden mellan anställda med svensk och västerländsk bakgrund och anställda med utomeuropeisk och utomvästerländsk bakgrund större än vad den är mellan män och kvinnor, och mycket tyder också på att den oförklarliga könsskillnaden egentligen döljer en rasskillnad: D v s det handlar om att icke-vita kvinnor och män som har anställning generellt erhåller lägre löner än vita kvinnor och män. Omvänt innebär det att skulle vi bara jämföra samtliga vita kvinnor med samtliga vita män så skulle den oförklarliga löneskillnaden troligen mer eller mindre försvinna. En IFAU-rapport som undersökte minoritetssvenskar med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika indikerade just detta – även bland de med svensk högskoleexamen och som hade anställning kvarstod en oförklarlig löneskillnad i relation till de vita kollegorna som i vissa fall låg på 15-20 procent (vilket handlar om många tusenlappar i pengar räknat).

Tyvärr är det svårt att få fram exakt lönestatistik utifrån olika bakgrundskontinenter och regioner (t ex subsahariska Afrika, Mellanöstern, Sydasien, Centralamerika o s v) men 2012 klassades i alla fall 40 procent av alla invånare i Sverige som var födda i Tredje världen och som överhuvudtaget hade någon form av inkomst som fattiga enligt svensk definition, d v s de hade en inkomst som understiger 60 procent av medianinkomsten som då låg på 19 500 kr per månad – d v s de fick ut 11 700 kr per månad. Motsvarande andel för svenskfödda 2012 var 10 procent, och då ingår tyvärr alltför många s k ”andragenerationare” vars föräldrar har bakgrund i Tredje världen i denna siffra (och vad gäller de som tjänade mer än 200 procent av medianinkomsten 2012, d v s 39 000 kr i månadslön och uppåt, så handlade det om knappt 3 procent bland alla invånare i Sverige som var födda i Afrika, Asien eller Sydamerika, och i den gruppen är utlandsadopterade troligen mycket starkt överrepresenterade).

Flera svenska fackförbund har genomfört egna löneanalyser bland sina medlemmar som ibland kan uppgå till hundratusentals såsom Kommunal, Jusek och IF Metall, och även i de rapporterna framhålls det regelmässigt att de som är anställda inom branschen med utländsk bakgrund alltid systematiskt har betydligt lägre löner än majoritetssvenskarna och särskilt gäller det den utomeuropeiska gruppen. I Kommunals lönegenomlysning framgår det t ex att de europeiska invandrargrupperna idag i stort sett helt är ifatt majoritetssvenskarnas lönenivåer, och att den oförklarade könsskillnaden är liten bland majoritetssvenskarna och de europeiska invandrargrupperna. Samtidigt som Kommunals medlemmar födda i Tredje världen uppvisar den överlägset högsta utbildningsnivån jämfört med de vita kommunal:arna så har de samtidigt de allra lägsta lönerna och de sämsta och otryggaste anställningsformerna (1/3 är tillfälligt anställda jämfört med ca 10 procent bland majoritetssvenskarna) och den oförklarade löneskillnaden ligger på 10 procent.

Ett annat sätt att räkna på de redan stora och allt större löneskillnaderna mellan vita och icke-vita svenskar (vilket tyder på att allt tal om att klyftorna ökar i Sverige snarare handlar om ras än om klass eller kön) är att utifrån majoritetssvenskars medianinkomst som norm (ca 22 000 kr i månadslön 2010) räkna på övriga gruppers medianinkomst: Bland invånare födda i Afrika och Asien handlade det år 2010 om 48-50 procent av majoritetssvenskars medianinkomst. Med andra ord – medianinkomsten för invånare i Sverige mellan 20-64 år födda i Afrika och Asien som överhuvudtaget har en anställning låg 2010 på 11-12 000 kr.

Denna korta och skissartade genomgång av inkomst- och löneskillnader mellan vita och icke-vita svenskar säger så klart ingenting om människor mår bra eller ej, d v s om det nödvändigtvis måste leda till ett bra liv om en har en månadslön innan skatt på 40/50/60 000 eller mer (vilket då många majoritetssvenskar har idag), och det är inte heller så att löneskillnaden är värre i Sverige än i t ex USA eller Storbritannien där högutbildades och chefers löner idag är astronomiska i relation till arbetares och lägre tjänstemäns. Att inkomstnivån är så exceptionellt låg bland särskilt invånarna i Sverige med bakgrund i Afrika och Asien handlar också till stora delar om att ej mer än ca 50 procent förvärvsarbetar överhuvudtaget inom gruppen och att när de väl arbetar så arbetar många på deltid och på procent med otrygga anställningsformer (d v s de går från jobb till jobb eller har flera jobb ”här och där”) och i låglöne- och lågstatusyrken – t ex arbetar hela 87 procent inom gruppen av de som överhuvudtaget har anställning inom service-, tjänste-, hotell-, restaurang- och handelssektorn (där lönenivåerna generellt är låga).