Kategori: Portugal

En reflektion kring rastänkandets historia 514 år efter pogromen i Lissabon den 19 april 1506

Jag vet så klart att ”alla” nu har ”annat att tänka på” (d v s på viruset och pandemin) men ibland skadar det inte att för en stund just ha ”annat att tänka på”: Idag den 19 april för 514 år sedan ”föddes” embryot till det moderna rastänkandet och rasismen när Lissabons judar massakrerades (just idag den 19 april 1943 inleddes f ö även de polska judarnas heroiska uppror i Warszawa-gettot).
 
Historikern Dick Harrison skriver idag i SvD om pogromen och massakern i Lissabon på de s k ”conversos”-judarna som började idag den 19 april 1506 och som symboliskt kan sägas ha inlett den s k tidigmoderna perioden, när rastänkandet just föddes.
 
Det moderna europeiska rastänkandet krävde dock ett antal steg och ”milstolpar” för att till slut utvecklas till ett helt samhällsbygge som till slut innefattade hela världen och mänskligheten, då Europa och de europeiska bosättarättlingarna ju till slut tog över hela planeten på 1800- och 1900-talen.
 
1, Det första steget mot ett modernt rastänkande var då, som Harrison just skriver om idag, att ”biologisera” de döpta ”conversos” på 1500- och 1600-talen vilket gjorde att de muslimer (i huvudsak berber men också araber) och (sefardiska) judar på Iberiska halvön som hade låtit (tvångs)döpa sig efter fullbordandet av den kristna s k ”Reconquista:n” och t o m anammat en kristen och ”europeisk” livsstil ändå inte behandlades som kristna eller som portugiser och spanjorer utan dödades och fördrevs.
 
2, Det andra steget mot ett modernt rastänkande var att börja betrakta alla urfolk och urinvånare över haven som mer eller mindre själlösa och antingen saknade de helt en själ eller så var deras själar och även känsloliv ”halverade” och stympade (d v s de sågs helt enkelt som djur, som då anses sakna en själ och därmed kan behandlas i stort sett hur som helst även om den nuvarande påven på sistone har försökt att få de kristna att förstå att även djur kan ha en själ). Detta gjorde att de urinvånare i Nord- och Sydamerika som ändå hade låtit döpa sig (såsom jesuiternas ”indianer” i Sydamerika) och t o m i vissa fall anammat en europeisk livsstil (såsom de civiliserade ”stammarna” i Nordamerika) ändå inte behandlades som kristna eller som ”civiliserade” utan dödades, exploaterades och fördrevs.
 
3, Det tredje steget mot ett modernt rastänkande var att börja betrakta alla svarta afrikaner som skeppades över Atlanten som slavar liksom även deras barn och efterkommande medan vita bosättare succesivt upphörde att kunna förslavas rent juridiskt i koloni efter koloni. Det skedde m a o en slags gradvis rasjuridifiering av slaveriet i Nord- och Sydamerika och i Karibien som gjorde att det sakta men säkert växte fram en idé bland de icke-förslavade bosättarättlingarna (tidigare kunde då även vita vara och bli slavar i ”Nya världen”) att de var vita. Idén om vitheten föddes helt enkelt i kolonierna över haven i mötet med både de amerikanska urinvånarna och de afrikanska slavarna och inte i Europa, där idén om kristenheten fortfarande var viktigare än vitheten långt in på 1700-talet och som då också innefattade icke-vita kristna i både Afrika och Asien.
 
4, Det fjärde steget mot ett modernt rastänkande var besegrandet och underkuvandet och inte minst förnedrandet och massexploateringen (och även massdödandet) av de stora asiatiska (muslimska, konfucianska, buddhistiska, hinduistiska o s v) gamla civilisationerna, folken och rikena, som fram tills 1700- och 1800-talen hade hållit européerna på avstånd då de antingen var för rika eller för militärt eller för den delen ”bakteriellt” mäktiga, d v s de ville inte handla med européerna eller ens ha med dem att göra, de kunde besegra dem militärt och européerna dukade under en masse i deras länder av epidemier, könssjukdomar, näringsbrist o s v. I och med denna världshistoriska händelse när ”Occidenten” besegrar ”Orienten” växer en föreställning fram i Europa om ”den starkes rätt” som vi idag kallar socialdarwinism.
 
5, Det femte steget mot ett modernt rastänkande var framväxten av den moderna vetenskapen under Upplysningstiden som också innefattade en s k vetenskaplig rasforskning, som tog sina första försiktiga steg i Uppsala i och med Carl von Linné under 1700-talets andra hälft. Den blev dock en modern empirisk vetenskap först fr o m 1800-talets andra hälft med sina egna mätmetoder, instrument, professorsstolar, vetenskapliga tidskrifter, förlag och konferenser o s v och som mätt i antal forskare och publikationer och inte minst i inflytande över de västerländska samhällena inklusive dessas kolonier blommade ut först på 1900-talet när rashygienen och raspolitiken, och därmed ”samhällsnyttan” med rasforskningen, slog igenom med full kraft.
 
6, Det sjätte steget mot ett modernt rastänkande var helt enkelt att kodifiera i lagar och i samhällspraxis att de vita stod högst och var bäst och var mest värda o s v, vilket skedde mycket sent i historien, d v s de första egentliga moderna raslagarna stiftades först framåt 1800-talets slut och fr a under 1900-talets första hälft och rörde då även judar och romer och även på sina håll muslimer, vilka tidigare hade betraktats som religiösa minoriteter men som nu ”biologiserades”. Det är m a o mycket sent i den globala historien som rasismen trädde fram som en överideologi och ett samhällssystem som var kodifierat i lagar, institutionaliserat i statsapparaten och i det ekonomiska livet och inte minst praktiserat på vardaglig basis av de allra flesta människor på jorden vare sig de var vita eller icke-vita.
 
Även innan rasismen blir ett fullfjädrat samhällssystem som dominerar hela planeten och mänskligheten (lite slarvigt uttryckt går det att säga att det var så mellan ca 1850-1950) var det så klart mer eller mindre praxis att behandla icke-vita sämre än vita men hela tiden hade starka krafter inom Europa och Väst ändå lyckats bjuda rastänkandet motstånd såsom åtminstone vissa upplysningstänkare (t ex vissa av Linnés s k lärjungar/doktorander), vissa feminister och en hel del kristna inte minst och något senare också vissa socialister, liberaler och allmänna humanister även om de alltmer kom att tala för ”döva öron” när rastänkandet till slut överröstade ”allt och alla” under 1900-talets första decennier.
 
Rasismen och rastänkandet som samhällssystem och även som s k vetenskap monterades sedan gradvis ned efter Andra världskriget och Förintelsen och under Kalla kriget och avkolonialiseringen. Efter den s k 68-revolutionen, och fr a efter att FN:s/UNESCO:s arbete med att omformulera rastänkandet hade resulterat i FN:s rasdiskrimineringskonvention 1965, föds sakta men säkert också den moderna (vita) antirasismen som blir en medveten rörelse, självidentitet och idé fr o m 1980- och 90-talen när anti-apartheidrörelsen når sin kulmen och när den icke-vita invandringen från de gamla kolonierna till Väst sätter igång på allvar.
 
Idag tvingas vi alla, och vare sig vi är vita eller icke-vita och egentligen var vi än bor på denna jord och i alla fall så länge vi är homo sapiens-varelser, leva med, förhålla oss till och hantera detta långa historiska arv som ingen av oss kommer undan och som vi alla är en del av vare sig vi är s k offer eller s k förövare, och som kan sägas ha satts igång när massakern på ”conversos”-judarna inleddes efter högmässan i Lissabon den 19 april 1506.
 
Det är återigen alltså mycket sent i mänsklighetens historia som rastänkandet slår igenom på hela jorden och det är än senare som rasismen som samhällssystem nedmonteras i dess klassiska form. I de stora västerländska staterna sker denna nedmontering först på 1960- och 70-talen i inte minst politikens, retorikens och lagarnas värld men också i människornas vardagsliv och det är först efter Kalla krigets slut på 1990-talet som både en modern forskning om ras sätter igång och som ett minnesarbete och en försoningsprocess föds. Denna utveckling har sedan dess resulterat i att det idag forskas om rastänkandets idéhistoria, om rasforskningens lärdomshistoria och om ras och vithet i relation till dagens värld och dagens Väst medan en hel minneskultur har växt fram kring Förintelsen, slaveriet och kolonialismen inklusive försök till både offentliga ursäkter och materiella reparationer av olika slag såsom återlämnandet av stulna föremål och olika former av ekonomiska ersättningar.
 
Slutligen är det också mycket sent som de västerländska samhällena blir s k mångkulturella och heterogena och t o m länder som USA, Australien, Kanada, Frankrike, Belgien och Nederländerna är massivt vita långt in på 70-talet och Sverige är det än längre än så. Ett resultat av avkolonialiseringen under Kalla kriget är ju den icke-vita och postkoloniala invandringen till Väst liksom också uppkomsten av den moderna västerländska extremhögern och högerpopulismen som bildas som en reaktion på både avkoloniseringen och avsegregeringen när miljontals vita bosättarättlingar återvänder ”hem” till Europa och när miljontals vita bosättarättlingar tvingas bli kollegor, klasskamrater och grannar med slavättlingarna och urinvånarna, d v s både invandringen/invandrarna och extremhögern/högerpopulisterna är direkta konsekvenser av kolonialismens och rasismens formella avskaffande.
 
 
”Dagens datum, den 19 april, har gått till historien för ett av de vidrigaste massmorden i europeisk historia: pogromen i Lissabon år 1506. Katastrofen blir inte lättare att smälta av att den var genuint folklig och inte föranledd av statliga initiativ, ej heller av att massakern inleddes i en kyrka – fridsammast möjliga plats – och att flera nationaliteter deltog i dödandet.
 
Bakgrunden var den speciella typ av antisemitism som vuxit fram på Pyreneiska halvön. Under det muslimska väldet på medeltiden hade judendomen i dagens Spanien och Portugal upplevt en kulturell storhetstid. Även efter den stora kristna återerövringsfasen på 1200-talet kunde judarna leva vidare tämligen ohotade i flera generationer. Först i samband med digerdöden blev de utsatta för angrepp, och det dröjde till 1390-talet innan hatet mot judarna spred sig på allvar. Många konverterade nu till kristendomen och blev conversos, ”omvända”. I denna grupp ingick en rik elit, vars medlemmar efter religionsbytet gjorde karriär inom de världsliga och kyrkliga hierarkierna. När skatterna höjdes eller skörden slog fel utsattes de välmående och mäktiga conversos för avundsjuka anklagelser.
 
I och med detta förlorade antisemitismen sitt grundläggande religiösa element och kom istället att handla om ras. I de spanska rikena yrkade man på limpieza de sangre, ”blodets renhet”, och det kunde ingen jude ha, oavsett vilken religion vederbörande hade. Hovet försvarade både judarna och conversos, men då detta ledde till att antisemitismen även riktades mot kungamakten tvingades man ändra inställning. De kvarvarande spanska judarna utvisades år 1492.
 
Många valde att fly till islams länder, men tusentals gjorde det lättare för sig och reste bara över gränsen till Portugal. Här var de till en början välkomna, men det dröjde inte länge förrän kung Manuel I såg sig tvungen att följa grannarnas initiativ. År 1497 påbjöds allmän tvångsomvändelse till katolicismen. Judar som vägrade bli kristna utvisades ur landet.
 
Men problemet kvarstod: de judar som hade valt att böja sig för maktens piska och motta dopet betraktades fortfarande som suspekta av omgivningen, alldeles som i fallet med de spanska conversos. Hur långt sträckte sig deras nyfunna övertygelse? Hur mycket var blott att betrakta som läpparnas bekännelse?
 
Så kom söndagen den 19 april 1506. Portugal pinades svårt att både torka och pest, varför folk hade strömmat till kyrkorna för att be Herren om nåd. Plötsligt inträffade ett mirakel – eller vad som tolkades som ett dylikt – i en klosterkyrka i Lissabon. En person förkunnade entusiastiskt att Jesus ansikte hade uppenbarat sig vid altaret. Frälsaren hade ett budskap att förmedla! En jude som nyligen konverterat till katolicismen kom genast med invändningen att det bara rörde sig om en ljusreflex på altarkrucifixet. Ett helt naturligt fenomen, alltså. Inget mirakel. Snart hade en uppretad folkmassa gripit tag i den före detta juden och släpat ut honom ur kyrkan, varefter han slogs och sparkades till döds. Kroppen brändes på Rossiotorget, och snart förkunnade dominikanpredikanter för folk att de dåliga tiderna var judarnas fel. Eggade av löften om syndaförlåtelse och gudomlig välsignelse attackerade pöbelhopar – inte bara Lissabonbor utan också sjömän från Tyskland och Nederländerna – mängder av konvertiter. Uppskattningsvis 500 personer dödades innan nattmörkret föll.
 
Kung Manuel var inte på plats i staden, och han blev förskräckt när nyheten om blodbadet nådde hans öron. Men till en början var det inte mycket myndigheterna kunde göra. Ämbetsmännen saknade starka militära maktmedel för att kunna inskrida mot de hopar som drog omkring på gatorna och letade efter syndabockar.
 
Massakern fortsatte därför på måndagen, då folk bröt sig in i kyrkor och i nyligen kristnade judars bostäder och drog ut dem mot den väntande döden. Ingen kom undan – även spädbarn dräptes – och våldsverkarna tog tillfället i akt att grundligt plundra offrens hus. När kungliga trupper äntligen anlände på tisdagen hade den samlade dödssiffran stigit till omkring 1900.”

Nu har även Portugal ett högerpopulistiskt parti i sitt parlament

Igår upphörde Portugal tyvärr att vara undantaget i Europa tillsammans med Irland, Island och Albanien vad gäller att inte ha ett högerradikalt parti i parlamentet då Chega (i form av dess partiledare André Ventura – d v s partiet erhöll ett mandat) valdes in i portugisiska nationalförsamlingen med 1,3% av rösterna (medan Portugals gamla högerextrema parti PNR fick nöja sig med 0,3%).

 

https://www.cmjornal.pt/politica/detalhe/andre-ventura-fala-em-feito-historico-do-chega-e-rejeita-acordos?ref=Pol%C3%ADtica_DestaquesPrincipais&fbclid=IwAR12fJbyMtWT6TnXfVQwvZ2Hq45irmYw4vAGeWbo64t4n4z8XYd4f2e6jyA