Kategori: populärkultur

Den första Hollywood-filmen där asiater spelar alla huvudroller ligger etta på biotoppen i USA samtidigt som det sydkoreanska bandet BTS’ album ligger etta på amerikanska Billboard-listan

Kanske lite vulgärt (eftersom det handlar om populärkultur och ungdomskultur) och nog också en aning identitetspolitiskt (eftersom jag är en asiatisk man och då det handlar om asiater och inte minst om asiatiska män) att uppmärksamma detta men trots allt ännu ett tecken i tiden (d v s på att asiaters och Asiens status bara fortsätter att växa i Väst) och därför värt att informera om – den första Hollywood-filmen där asiater spelar alla huvudroller ”Crazy Rich Asians” (och som då av naturliga och rättmätiga skäl har jämförts med ”Black Panther”) ligger just nu etta på biotoppen i USA samtidigt som det sydkoreanska bandet BTS’ nya album ”Love Yourself: Answer” ligger etta på amerikanska Billboard-listan.
 
Fram tills idag har asiater och fr a asiatiska män (men absolut också asiatiska kvinnor) innehaft en mycket låg status i västvärlden då de inte minst har betraktats som feminina och därför både som ointressanta och oattraktiva men uppenbarligen är en förändring på gång nu även om det kommer att ta tid att förändra (koloniala ras)stereotyper som har åtskilliga år på nacken.
Namnlöst.jpg
 
 

På konferens om hallyu- och K-pop-forskning i Seoul

Har idag deltagit i (och även presenterat ett eget paper om Sverige och svenskar) en internationell konferens om hallyu-forskning (hallyu = den sydkoreanska populärkulturvågen) och K-pop-forskning (K-pop = sydkoreansk popmusik) på Korea-universitetet i Seoul och efter att ha lyssnat på presentationer av forskare från bl a Spanien, Tyskland, Storbritannien, Rumänien, Israel, USA och Australien (liksom även från bl a Kina, Japan, Taiwan och Filippinerna) så står det rätt så klart att koreansk populärkultur har slagit igenom i i stort sett hela världen idag och denna utveckling har verkligen ägt rum i det närmaste på rekordtid trots att Korea fram tills alldeles nyligen antagligen var ett av Asiens minst kända länder (utanför Asien).
39557797_10155851001240847_6454436286462689280_n.jpg
 
Samtidigt är det inte riktigt möjligt att jämföra receptionen och konsumtionen av särskilt K-pop i Väst och i icke-Väst (d v s i övriga Asien, i Mellanöstern, i Latinamerika och i delar av Afrika och Oceanien där det också numera finns K-pop-fans) då både det kommersiella genomslaget och den demografiska räckvidden skiljer sig åt i grunden. Fortfarande är K-pop ett relativt marginellt subkulturellt fenomen i västvärlden med undantag för USA och möjligen också Frankrike (p g a de relativt stora asiatiska minoriteterna i dessa båda länder) och det som verkar vara gemensamt i de allra flesta västländer är i stort sett följande att döma av dagens presentationer:
 
En absolut majoritet av de västerländska fansen och konsumenterna utgörs av flickor och kvinnor och en hög andel av desamma tillhör olika minoritetsgrupper i respektive land (latinas och delvis även svarta i USA, palestinier i Israel, icke-vita andrageneration:are i Sverige, Storbritannien och Tyskland o s v).
 
Det finns en del som tyder på att K-pop-musikens popularitet kan ha uppnått sin maximala demografiska räckvidd just nu (d v s peak:en är möjligen just nu) p g a ett antal hinder som flera forskare identifierade idag:
 
Korea är fortfarande ett mycket ”udda” och ”konstigt” land för de allra allra flesta västerlänningar vilka i de allra allra flesta fall vet mycket mer om Japan, Kina och Thailand och t o m om Vietnam än om Korea.
 
39580482_10155851001200847_2179717072613801984_n.jpg
Det faktum att pop-musik alltid har setts som en ”feminin” genre (till skillnad från t ex rock och hiphop som alltid har setts som ”maskulina” genrer) plus det faktum att det handlar om ett (öst)asiatiskt land (d v s Sydkorea) innebär ett dubbelt hinder: Dels verkar det vara i stort sett omöjligt att attrahera fler pojkar och män som fans och dels verkar det vara i stort sett omöjligt att förändra de mycket negativa stereotyper av asiater som florerar i Väst och dessa två ”omöjligheter” gör att det helt enkelt finns ett visst socialt stigma kring att lyssna på K-pop (”bara tonårstjejer som vill verka speciella och unika lyssnar på K-pop”, ”asiatiska män är fula, löjliga, töntiga och feminina” o s v och den typ av estetik och maskulinitet som framträder inom K-pop-musiken blir i en västerländsk kontext och med västerländska perspektiv dessutom aningen kitsch, camp och queer och inte särskilt ”manlig”, ”macho” eller ”maskulin”).
 
Det faktum att hallyu och K-pop har lyckats bra eller t o m mycket bra i en del icke-västerländska länder liksom i en del central- och östeuropeiska länder verkar i mångt och mycket handla om en identifikation med och en uppskattning av de traditionella och konservativa ”icke-västerländska” värderingar som framträder i de sydkoreanska kulturproduktionerna och särskilt i tv-dramaserierna (ett essentialistiskt och ”klan:aktigt” blodstänkande, en strikt social hierarki, patriarkala könsrelationer, en institutionaliserad senioritetsprincip o s v). I flera presentationer som bl a byggde på enkäter och intervjuer framgick det exempelvis att minoritetsfans i olika västländer liksom fans i vissa central- och östeuropeiska länder verkar uppskatta just de ”konfucianska” aspekterna av koreansk populärkultur.
39751536_10155851001235847_3541344709014192128_n.jpg
 
Receptionen och konsumtionen av hallyu och K-pop i Nordost- och Sydostasien slutligen är mer komplicerad då den alltid också är och blir politisk: Många av de före detta kolonierna i regionen är mer orienterade gentemot sina forna kolonialherrar än gentemot sina grannar (t ex Filippinerna som gränsar till Sydkorea via en havsgräns men som trots detta identifierar sig mer med Spanien och USA än med sina asiatiska grannar), många av länderna är extremt nationalistiska och var fram tills nyligen relativt auktoritära (t ex Taiwan) och flera av länderna i regionen har antagonistiska och ambivalenta relationer till Koreahalvön och till koreaner (t ex Japan och Kina).
 
Fick idag dessutom också veta att min egen artikel om svenska s k hallyu-fans som publicerades för några år sedan i en s k akademisk tidskrift tydligen är en av de mer lästa och citerade inom fältet och antagligen för att det var en av de allra första studierna och publikationerna som genomfördes i och publicerades från ett (nord)europeiskt land (tydligen ”tvingas” t ex studenter i olika länder att läsa min artikel som kurslitteratur).
39700609_10155851001390847_6757308476709404672_n.jpg

Stort reportage i SvD:s näringslivsbilaga idag om hallyu (den koreanska populärkulturvågen), K-popen (den sydkoreanska populärmusiken) och den sydkoreanska popmusikindustrin

Idag innehåller SvD:s näringslivsbilaga ett stort reportage om hallyu (den koreanska populärkulturvågen), K-popen (den sydkoreanska populärmusiken) och den sydkoreanska popmusikindustrin som har ”erövrat” stora delar av övriga Asien och vissa delar av Mellanöstern, Afrika, Latinamerika och Östeuropa och vinkeln är så klart att en oproportionerlig andel av sångerna är komponerade och författade av svenskar.
DYeBUI7WAAAbgML.jpg-large.jpeg
Själv undersökte jag (i egenskap av koreaforskare) vilka de svenska konsumenterna och fansen av hallyu och K-pop var för några år sedan (OBS: det kan dock ha ändrats sedan dess) och det som var tydligt då var att många av dem hade utomeuropeisk bakgrund och bodde i miljonprogramsområdena förutom att de flesta var flickor och unga kvinnor och vilket också avspeglar sig i den studentpopulation som numera studerar koreanska vid Stockholms universitet (som är den enda svenska högskola i landet där det går att studera koreanska) sedan hallyu och K-popen kom till både Sverige och övriga Norden, Europa och västvärlden och räddade ett ämne som var på väg att dö ut och förtvina (för kort och gott: fram tills ca år 2000-05 var det nästan enbart adopterade, blandade och ”andrageneration:are” med ursprung i Sydkorea plus vita män som studerade koreanska och de var ej särskilt många och nästan alla lärare och forskare inom ämnet Korean studies var dessutom vita män men efter hallyus och K-popens ankomst till Sverige och Väst är koreanska-klasserna numera mycket heterogena med studenter som idag kan ha föräldrar som har bakgrund i både Chile, Turkiet, Iran, Thailand, Kina, Etiopien och Somalia).

Bioaktuella ”Ghost in the Shell” aktualiserar flera teoretiska begrepp för att förstå den japanska populärkulturens genomslagskraft

Den bioaktuella amerikanska filmen ”Ghost in the Shell” aktualiserar åtminstone tre klassiska begrepp som brukar användas inom forskarvärlden för att förstå hur den japanska populärkulturen trots allt (d v s trots alla odds då Japan är en icke-västerländsk, icke-kristen och icke-vit nation) har lyckats erövra västvärlden under efterkrigstiden:
 
 
Dels handlar det om Japans mjuka makt (mot bakgrund av att Japan knappt har haft någon ”hård makt” att tala om efter det undergångsliknande katastrofnederlaget 1945), dels handlar det om den s k tekno-orientalismen (d v s den kittlande men också obehagliga fantasin om Japan och Östasien som en högteknologisk och framtida utopi/dystopi och där de i de närmaste genomdigitaliserade människorna i det närmaste redan har förvandlats till en blandning av cyborgar och robotar) och dels handlar det om ”culturally odorless Japan”, d v s den strategi som den japanska populärkulturindustrin har använt sig av med enorm framgång i Väst under de senaste decennierna och som kortfattat säger att då de allra flesta västerlänningar är ointresserade och fr a oattraherade av (öst)asiater och kanske t o m ser ned på och föraktar (öst)asiater så får inte japanska kulturproduktioner ”lukta” japanskt eller (öst)asiatiskt – d v s inga ”hedniska” animistiska (shintoistiska) teman, ”ovetenskapliga” buddhistiska motiv och ”patriarkala” konfucianska element ska helst inte finnas med och fr a inga karaktärer som i alltför hög grad ser ut som eller påminner om fysisk-kroppsliga (öst)asiater.

Högerextrem imperienostalgi i Japan

Högerextrem imperienostalgi är på frammarsch via populärkulturen bland unga i Japan. Även i Sverige liksom i övriga västvärlden finns det många unga som konsumerar japansk populärkultur men som nog inte alltid känner igen och förstår att det ibland handlar om referenser till just japansk fascism och imperialism: http://www.japantimes.co.jp/culture/2015/07/05/music/songs-tried-teach-japan-kill/#.VZzrtEXYwWH