Kategori: Pjotr Kropotkin

En renässans för Pjotr Kropotkin

Det finns en hel del som tyder på att den gamle ryske anarkisten Pjotr Kropotkin just nu ”upplever” (OBS: han är naturligtvis död sedan länge) en viss renässans p g a en ny syn på hur allt levande hänger ihop och samarbetar (ekokritik, inbördes hjälp, svärmintelligens, anti-darwinism o s v) i skuggan av den pågående miljökatastrofen och nog också p g a vänsterns kris efter både kommunismens fall och socialdemokratins borttynande (och själv har jag f ö sedan många år tillbaka ett inramat foto av Kropotkin på mitt skrivbord).
 
Idag skriver Per-Arne Bodin om Kropotkin i form av en understreckare i SvD med anledning av att dennes självbiografi ”En anarkists minnen” förra året gavs ut på svenska i sin helhet (hela 617 sidor och i Karin Grelz översättning).
 
1917 reste Kropotkin genom Sverige och hyllades då av svenska arbetare i Stockholm och Haparanda och när han gick bort 1921 följdes han till graven av 100 000 ryska anarkister och syndikalister som marscherade genom Moskvas innerstad med svarta fanor och banderoller försedda med anti-leninistiska och frihetliga budskap (begravningsföljet och begravningen, som blev den sista offentliga manifestationen för den frihetliga vänstern i Ryssland innan Lenin krossade den, fångades t o m på film – se https://www.youtube.com/watch?v=Rt4SFsmOvlk).
 
 
”Allteftersom upptäcker Kropotkin maktens orättvisor, korruption, grym våldsutövning, meningslösa rutiner, oskicklighet och fullständiga godtycke. Han blir mer och mer radikal på 1860-talet liksom lejonparten av den ryska intelligentian. För sitt deltagande i en revolutionär grupp och för spridande av revolutionär propaganda hamnar han till slut i Petrus-Paulusfästningen. Minnena därifrån påminner om både Dostojevskijs ”Döda huset” och Solzjenitsyns ”Gulag-arkipelagen”, till exempel i skildringen av fångens första möte med sin cell, och han reflekterar över vilka som redan har suttit i detta fängelse, som Dostojevskij och Bakunin. Netjajev, den förste ryske terroristen, sitter där fortfarande.”
krapotkin_in_haparanda.jpg
 
(…)
 
”Boken skildrar ett halvt sekel av Kropotkins liv och ett halvt sekel rysk och europeisk historia. Han behandlar samma tid som den klassiska ryska romanen, hans bild är mörkare och skriven utan censurens krav, men med gott humör och med tro på människans förmåga och möjlighet att förändra. ”En anarkists minnen” kan läsas som en introduktion och en fördjupning till den ryska romankonsten och tillsammans ger de en samlad och inträngande förståelse av det ryska 1800-talet och ett samhälle på väg mot sin egen undergång.
 
Kropotkins motståndare är tsaren och staten, vilken den än må vara. Strävan är allas frihet. Ordet frihetskämpe i rubriken i SvD 1917 är en adekvat beskrivning av honom. Gamla som nya auktoriteter ifrågasätts. Darwins teori om individernas kamp för överlevnad förkastas och i stället föreslår Kropotkin begreppet ”gemensam hjälp”, som också får ligga till grund för hans teori om gemenskap mellan individer och ersätta klasskampen.
 
Kropotkin tycker inte bara illa om staten utan han tycker illa om alla hierarkier. Bara människorna själva och tillsammans får bestämma, utan överhet, blir allting bra. Avskyn mot staten och kravet på dess avskaffande är ju en av grunderna för anarkismen.”
9789127153820_En%20anarkists%20minnen_omslag.jpg
 
(…)
 
”När Kropotkin på sin väg till Ryssland tog emot journalisterna på Grand Hôtel i Stockholm förutspådde han en lysande framtid för Ryssland efter februarirevolutionen. Han är den obotlige optimisten. Trots alla sina kunskaper om Ryssland och Europa kunde han i detta ögonblick inte förstå vad som höll på att hända i hans tidigare hemland och det var ett knappt halvår kvar till Lenins statskupp.
 
Det sista fotografiet av Kropotkin taget i Sverige visar honom vid den provisoriska lastbryggan på järnvägsstationen i Haparanda. Han liknar den gamle Tolstoj eller någon ortodox starets och han var nog litet av båda. När han kom tillbaka till Ryssland togs han emot av stora folkmassor. Han blev snabbt desillusionerad över utvecklingen i Sovjetryssland och kritiserade Lenin för den röda terror som utövades under dennes ledning. Kropotkins begravning 1921 var en lika stor begivenhet som begravningen av Lenin tre år senare.
 
”En anarkists minnen” är en fascinerande bok som gestaltar 1800-talets kamp mot förtryck och orättvisor och ställer läsarna inför nästan oöverstigligt stora och oroande frågor om människans ansvar för sina handlingar på både kort och lång sikt.”