Kategori: Per Landin

Den högerradikala författaren Per Landin har gått bort

Den högerradikala författaren, germanisten, litteraturvetaren, kulturkritikern och översättaren Per Landin har gått bort i en ålder av 65 år. 

https://www.svt.se/kultur/forfattaren-och-oversattaren-per-landin-har-gatt-bort 

Landin var under 25 års tid anställd vid DN:s kulturredaktion och författade ett 15-tal böcker som handlade om den tysktalande världen. Landin doktorerade i tyska med litteraturvetenskaplig inriktning vid Stockholms universitet och översatte bl a verk av Günter Grass, Wolf Biermann och Thomas Mann från tyska till svenska. Han var länge känd som en av landets ledande Tysklandskännare och inte minst som en kännare av DDR eller Östtyskland, som Landin menade hade bevarat den förkrigstida tyskheten på ett annat sätt än det amerikaniserade BRD eller Västtyskland hade gjort.

Landin var samtidigt något så ovanligt som en 50-talist vars föräldrar hade varit högerextremister innan kriget, som inte gick till vänster på 70-talet utan i stället gick han i föräldrarnas ideologiska fotspår. 70-talsvänstern var ju annars ”proppfull” av akademikerbarn och socialgrupp ett-barn av Landins typ, vars föräldrar hade varit högerextremister innan eller under kriget. Landin föräldrar hade en gång varit medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund i Kalmar och själv anslöt han sig till fascistiska Nysvenska rörelsen i Helsingborg. När Nysvenska rörelsens grundare och mångåriga ledare Per Engdahl gick bort 1994 skrev Landin därför inte oväntat en nekrolog som tog denne i försvar.

Landin var den som (bredvid den gamle 68-vänsterförläggaren Bo Cavefors) introducerade den tyska radikalkonservatismen i Sverige på 1990-talet och både den historiska radikalkonservatismen i form av bl a Ernst Jünger och Ernst Niekisch och den radikalkonservatism som växte fram runt den tyska tidskriften Junge Freiheit under detta årtionde med namn som Dieter Stein och Botho Strauss. Landin var dessutom även tidig med att introducera den italienska högerradikala filosofen Julius Evola för en svensk publik.

År 1998 utkom antologin ”Politisk korrekthet på svenska” (Brutus Östlings bokförlag/Symposion) med Pierre Kullbom och Per Landin som redaktörer, som Bulletins Per Gudmundson har hyllat som startskottet på den (radikal)konservativa vändningen inom den svenska högern. Bland skribenterna hittades bl a litteratur- och språkvetare som Anita Ankarcrona, Anders Piltz och Landin själv, idéhistoriker som Svante Nordin, teologer som Per Beskow och statsvetare som Svante Nycander. När sedan den radikalkonservativa tidskriften Salt började ges ut 1999 var Landin en av tidskriftens självskrivna skribenter.

Jag hade själv en hel del att göra med Landin på 1990-talet då han angrep Expo vid ett flertal tillfällen. Bland annat kartlade jag den radikalkonservativa miljö som växte fram i spåren av och runt Landin och jag gick också på några av de radikalkonservativa möten som Landin också bevistade. Jag minns bl a ett föredrag som Landin höll för Germanistföreningen vid Stockholms universitet om Junge Freiheit, som slutade med att flera i sällskapet började segerhälsa eller s k ”heil:a” på fyllan.

Sista gången jag hörde av Landin var för några år sedan då han ringde mig och bad mig att ta bort ett inlägg på min blogg som handlade om denne, vilket jag omedelbart gjorde.

Under de sista åren, och särskilt sedan han slutade på DN Kultur 2012, brydde sig Landin inte längre om att dölja sina högerradikala åsikter. Han deltog bl a på den tidigare årliga identitära konferensen och valde att distribuera och sälja några av sina böcker via det högerextrema bokförlaget Arktos.

Landin var länge en av landets mycket få högerextrema intellektuella men med tanke på allt som har hänt inom den svenska högern under de senaste åren går det inte att säga något annat än att han på alla sätt och vis var en pionjär och bebådare.

Om försvaret för Nikanor Teratologen och om svenska kulturpersonligheter som har visat sig vara högerextremister

Nikanor Teratologen må vara både kult- och geniförklarad av åtminstone delar av den ironiskt nog militant antifascistiska svenska kulturvärlden, och visst finns det gott om både svenska och västerländska kulturpersonligheter i närhistorien som har sympatiserat med extremhögern och förestått och företrätt rasideologiska åsikter, men bara för det skriver han inte några antifascistiska texter och han är inte heller förföljd likt en sentida markis de Sade hur mycket Teratologens förläggare Carl-Michael Edenborg än hävdar att så är fallet:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article23190497.abOch även poeten och kritikern  Aase Berg drar en lans för Teratologen i DN Kultur:

”Nu ska vi som älskat Nikanor Teratologens hysteriska böcker ångra vår entusiasm. Jag avböjer.”

Ingen har sagt (eller skrivit) att det är fel att vare sig läsa eller uppskatta den kult- och geniförklarade fascisten, antisemiten och rasideologen Teratologens texter, ej heller att de ska brännas på bål och än mindre att han och hans uppenbarligen lojala bekantskapskrets och fans ska utsättas för förföljelser eller t o m hot och våld från antifascisters eller kanske t o m judars sida. Förutom att i stort sett samtliga av de som försvarar Teratologen talar i egen sak då de har relationer till denne alternativt har hyllat denne och följaktligen håller mer eller mindre väl dolda försvarstal så verkar det även handla om ett ideologiskt politiskt-romantiskt ”till varje pris”-försvar för avantgardet och parnassen och för allt som utmanar den goda borgerliga smaken i sann 68-”no limits”-anda samt, dock nog mer omedvetet, ett försvar för den egna högutbildade och högintellektuella godheten som bara inte får smutsas ned av Flashbacks gigantiska lågutbildade och outbildade vulgära grabbarmé.

Det må vara så att författaren Nikanor Teratologens påstått antifascistiska och antinazistiska (och antirasistiska?) romaner, aforismsamlingar och essäer, utgivna av Norstedt, h:ström och Vertigo och publicerade i tidskrifter som Provins, Glänta, Subaltern och Ord & Bild är något annat än Ezzelinos högerextrema Flashback-inlägg eller Niclas Lundkvists högerextrema artiklar i Tidningen Kulturen som f ö överlag flirtar alltmer med extremhögern under dess chefredaktör Guido Zeccola, tidigare kulturchef på Fria Tidningar (och fram tills nyligen ingick Lundkvist dessutom i Tidningen Kulturens redaktion). Samtidigt går det inte att komma ifrån att Teratologens texter faktiskt uppskattas rätt så rejält inom den svenska extremhögern i bred mening och det kan omöjligt vara en slump.

Jag försöker dra mig till minnes tidigare avslöjanden av svenska kulturpersonligheter i närtid som har visat sig vara högerextremister men kommer bara på ett annat liknande avslöjande som också Expo ”bjöd på” under ”min” tid på Expo och som rörde författaren, litteraturvetaren och kritikern Per Landin på DN Kultur som så här i efterhand måste krediteras med att ha varit den som introducerade radikalkonservatismen i Sverige flera år innan den radikal-, social- och kulturkonservativa tidskriften Salt såg dagens ljus och många år innan SD valde att kategorisera sig som ett socialkonservativt parti, och som själv visade sig sympatisera med radikalkonservatismen. Även då var det vissa som försvarade Landin då han samtidigt var och väl fortfarande delvis är en av landets ledande Tysklandskännare i egenskap av att vara en s k germanist och dessutom en mycket god stilist.