Kategori: pensionärer

Ska pensionsfrågan bli SD:s paradfråga inför 2022 års val och inför framtiden?

Håkan Svärdman varnar i Dagens Arena för att SD just nu håller på att ta över pensionsfrågan och göra den till sin. Rent statistiskt-demografiskt finns det mycket som tyder på att SD ”tjänar” på att göra just det inför 2022 års val vad gäller att maximera partiets röster. Tidigare röstade landets pensionärer övervägande rött då flertalet av 65-plussarna tillhör arbetarklassen men på sistone har tyvärr allt fler pensionärer gått över till SD.

De infödda majoritetssvenskarna är just nu äldre än någonsin tidigare i svensk historia (förutom möjligen under stormaktstiden när de unga vuxna männen stupade och dog i 100 000-tal) och gigantiska pensionsavgångar väntar dessutom runt hörnet för majoritetsinvånarna samt för de nordiska och europeiska invandrarna under den kommande mandatperioden 2022-26 medan invånarna med utomeuropeisk bakgrund samtidigt är mycket unga. I dag ligger genomsnittsåldern bland majoritetssvenskarna liksom bland de nordiska och europeiska invandrarna på mellan 45-50 år medan den ligger på runt 30-35 år för utomeuropéerna och för den mycket stora gruppen andrageneration:are ligger den på 20-21 år. SD har då tyvärr sedan länge ställt invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena mot de majoritetssvenska pensionärerna och mycket snart kommer pensionärerna att utgöra över 35% av hela väljarkåren liksom över 45% av alla majoritetssvenskar.

M a o har SD antagligen kalkylerat med att det parti som ”vinner” framtidens 65-plussare ”tar hem” framtidens val och därmed makten och det ska också sägas att de äldre är de som röstar allra mest i svenska val medan de yngre och särskilt invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena röstar allra minst mätt i valdeltagandet.

”Låt inte Sverigedemokraterna göra pensionsfrågan till ännu en fråga som handlar om invandrare och svenskar, skriver Håkan Svärdman.”

SD siktar på pensionen

”Den politiske superstrategen, förre statsministern Göran Persson, har sagt att pensionerna kommer att bli den stora valfrågan 2022. Han har säkert utgått från de väsentligaste matematiska och taktiska variablerna. Låt oss börja med matematiken. Antalet pensionärer är idag 2,3 miljoner. Antalet personer som under den kommande mandatperioden kan förväntas gå i pension är drygt 400 000. Alltså 36 procent av väljarkåren.

Pensionsfrågan kan därför förväntas bli viktig för många väljare. När det gäller taktiken så är jag övertygad om att Moderaterna och Kristdemokraterna vill vrida pensionsfrågan ur Socialdemokraternas händer. Samtidigt är de angelägna om att få bort pensionsfrågan från en eventuell regeringsförhandling med Sverigedemokraterna. Det är bland medelålders män och pensionärer som Sverigedemokraterna har sitt starkaste stöd. Det är förvånande att de ännu inte har drivit pensionsfrågan hårdare. Deras kärnväljare är upprörda över att de inte efter ett hårt arbetsliv, inte sällan inom LO-yrken, får en så pass låg pension.

Vi är nog inte långt borta från att Sverigedemokraterna driver denna fråga i samma riktning som de andra frågorna som de driver. Varför ska en invandrare få ett grundskydd som pensionär som inte skiljer sig så nämnvärt från den pension som har krävt 40 års arbete i Sverige för att skrapa ihop? Så kommer man säkert att ställa grupper mot varandra. Och det är inte osannolikt att moderater och kristdemokrater hakar på för att försöka nå regeringsmakten. Och så får vi ännu en fråga som splittrar Sverige och ökar polariseringen.

Det behöver inte bli så. Men då måste pensionsgruppen både tåla och öppna sig för en offentlig debatt och samtidigt leverera det som är gruppens uppgift. Det vill säga ett pensionssystem som är rättvist, robust och ger både dagens och morgondagens pensionärer en möjlighet att leva ett gott liv och förverkliga de drömmar man har burit på under sitt yrkesliv. Klarar man inte det riskerar pensionerna att bli en fråga som för det främlingsfientliga Sverigedemokraterna in i Rosenbad. Och pensionsgruppen blir ett minne blott.”

Endast utomeuropéerna kan rädda den svenska välfärden under de kommande tio åren

Välfärds- och vård- och omsorgssektorn behöver locka till sig runt 450 000 personer fram tills 2029 för att täcka upp för pensionsavgångarna och rädda den svenska välfärden och den enda ”arbetskraftsreservarmén” (OBS: utomeuropéerna är så klart inte några soldater som det går att sätta in och offra i något slags krig) som står till förfogande är landets invånare med utomeuropeisk bakgrund:


Sveriges kommuner och regioner (SKR) larmar nu i en ny demografisk prognos om att välfärds- och vård- och omsorgssektorn behöver attrahera 450 000 personer fram tills 2029 för att täcka upp för de fortsatt gigantiska pensionsavgångarna:


Mellan 2019-29 kommer osannolika 336 000 personer som just nu arbetar inom välfärds- och vård- och omsorgssektorn att gå i pension samtidigt som svenskarna bara blir allt äldre och äldre under de kommande tio åren. Samma problem gäller f ö inom snart sagt alla branscher och sfärer i det svenska samhället – 10 000-tals lärare och pedagoger går t ex just nu i pension och redan år 2025 beräknas det saknas mer än 65 000 lärare inom det svenska utbildningsväsendet.


För att den svenska välfärden ska säkerställas och räddas under det kommande årtiondet så krävs det att invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund kommer ut i arbetslivet och just söker sig till välfärds- och vård- och omsorgssektorn för p g a decennier av kraftigt fallande fruktsamhetstal bland majoritetsinvånarna så kommer antalet inrikes födda invånare i arbetsför ålder (20-66 år) att minska med hela 100 000 personer mellan 2019-29 medan de utrikes födda och fr a de utomeuropeiskt födda står för merparten av nytillskottet av invånare i arbetsför ålder under de kommande åren (av alla invånare mellan 0-15 år har då numera närmare 50% någon slags utländsk bakgrund).


Landets utländsk bakgrund-invånare står idag för både merparten av den samlade reproduktionen (d v s alla nyfödda bebisar plus alla nyanlända barn), det s k humankapitalets och arbetskraftens fortsatta upprätthållande (d v s alla invånare mellan 20-66 år) och den totala svenska befolkningsökningen medan andelen majoritetssvenskar stadigt minskar i antal både bland barn och ungdomar, inom arbetskraften och i totalbefolkningen i stort.


Idag är redan över 50% av den infödda majoritetsbefolkningen över 50 år gamla och uppemot en tredjedel av desamma är redan över 65 år gamla medan 95% av alla som invandrar från den utomeuropeiska världen är under 45 år gamla. Endast en tiondel av invånarna födda utanför Europa är ”omvänt” 60 år gamla eller äldre än så. Vidare har den arbetsföra majoritetssvenska befolkningen (20-66 år) minskat med 130 000 invånare under de senaste tio åren (d v s de har gått i pension, utvandrat eller avlidit) samtidigt som antalet arbetsföra invånare med utländsk och framför allt utomeuropeisk bakgrund har ökat med 250 000 invånare under samma tidsperiod.


Samtidigt är extremt höga andelar av invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund arbetslösa eller står utanför arbetslivet överhuvudtaget (d v s de är inte ens arbetssökande och många uppbär inte ens bidrag utan ”nolltaxerar”) så att få ihop denna demografiska ekvation under den närmaste framtiden – d v s att få ut utomeuropéerna en masse och kvinn/mangrant på den svenska arbetsmarknaden – avgör helt enkelt Sveriges öde och åtminstone rent ekonomiskt men just nu ser det tyvärr snarare ut som att det finns en mycket stor risk att det slutar med att Sverige kommer att härbärgera en jättelik underklass och lägre arbetarklass med utomeuropeisk bakgrund som också är mycket ung samtidigt som en kraftigt åldrad majoritetssvensk befolkning behöver allt fler välfärds- och vård- och omsorgstjänster.

Om den negativa synen på äldre i Sverige

Karin Thunberg skriver idag, mot bakgrund av pandemin och det faktum att överdödligheten just nu är som allra högst under innevarande sekel i Sverige (och säkert i nästan alla andra länder på jorden – d v s pandemin får nog oss alla att just nu tänka på åldrandet och döden), om det som ibland kallas ”ålderism” och som uttryckt i mätbara data handlar om att Sverige är det fjärde sämsta landet sett från botten av alla 195 länder på jorden vad gäller att ha en negativ syn på äldre (och naturligtvis går det att vända på det också och säga att vi är det fjärde bästa landet sett från toppen av alla 195 länder på jorden vad gäller att ha en positiv syn på yngre) samtidigt som fr a de majoritetssvenska invånarna redan är rejält åldrade (över 50% av alla majoritetssvenskar är snart över 50 år gamla och snart kommer 1/3 av samtliga invånare i landet att vara över 65 år) och Thunberg spårar den svenska ”ålderismen” dels till världens äldsta pensionsreform (vilket gjorde att alla över 65 blev ekonomiskt oberoende och att staten tog över ansvaret från stor/familjen för att försörja och vårda de äldre – d v s detta är den s k materialistiska orsaken) och dels till de efterkrigstida s k rekordårens extrema och hysterisk (ungdoms)kult av (hög)moderniteten när Sverige blev världens mest progressiva och avantgardistiska land (d v s detta är den s k psykologiska eller kanske t o m psykoanalytiska orsaken):
 
”Svenskarna är fjärde sämst i världen på att respektera äldre. Hur blev det så? När SvD:s Karin Thunberg ställer frågan till forskare och författare får hon svar som handlar om vår trendkänslighet, vårt pensionssystem och vår skräck inför döden.”
 
 
”De dog tätt efter varandra i mitten av det 1960-tal när så mycket förändrades. Som om världen blev en annan, omskakad. Vi fick en ungdomskultur med Beatles och skumgummiunderkjolar, med ett politiskt uppvaknande och en sexuell frigörelse. Högröstad kvinnokamp. Vietnam-bulletiner och p-piller, studentrevolt och kassler gratinerad med ananasringar.
 
Nja, kanske hade det startat redan i början av 1900-talet. Det var då, runt sekelskiftet, som ungdomsrörelsen blev en viktig bärare av framstegstanken. Hela samhället genomsyrades, tvärs över parti- och klassgränser, av en allmän entusiasm för ungdomen.
 
Grunden fanns där med andra ord. Efter krigen var det bara att bygga vidare.
 
I dag kan vi återigen tala om en ny värld, med ökad globalisering och en teknisk utveckling som ingen kunde ana när farmor ringde sina sista samtal på den svarta bakelittelefonen. Annat består. Som den ungdomskult som inte gått i pension utan snarare verkar ha förnyats, förstärkts.
 
I Sverige tydligare än i de flesta andra länder.
 
Ålderism kallas det, ett begrepp som 1968 introducerades på engelska – ageism– av den amerikanske psykiatern och gerontologen Robert Butler. Genom åren har ordet fått flera skilda innebörder och definitioner. I sin bok ”Ålderism” föreslår Lars Andersson, numera professor emeritus i gerontologi, att ålderism definieras som ”fördomar eller stereotypa föreställningar som utgår från en människas ålder och som kan leda till diskriminering”.
 
Den engelske psykiatern Alex Comfort sa det tydligare: ”Idén om att människor slutar vara människor – att de slutar vara som folk är mest, eller att de blir människor av en bestämd och underlägsen sort – som en följd av att ha levt ett bestämt antal år.”
 
Men de som passerat 65 – eller 70 – slutar inte vara ”som folk är mest”. Många känner sig precis lika vitala och nyfikna på livet och framtiden som när de var 47 eller 63. Kanske ännu mer. Äntligen kom den tid när de kan utgå från egna behov och önskemål. Under förutsättning att de inte vill fortsätta jobba efter 67. Då är det stopp.
 
I många fall räcker det att ha fyllt 40.”
 
(…)
 
”Enligt det globala forskarnätverket World Values Surveys mätningar är Sverige det fjärde sämsta landet i välden på att respektera äldre. Fyra från botten alltså. Bara en av fem ser på dem som passerat 70 år med respekt.”
 
(…)
 
”Marianne Rundström, journalist och författare till ”Passé, de ofrivilliga pensionärerna”, är inne på samma linje. Talar om hur vi i Sverige hyllat moderniteten – och dragit den felaktiga slutsatsen att modernt är samma sak som ungt.
 
– Vi har haft som mål att Sverige ska vara världens modernaste land och satt likhetstecken mellan ungt och fint, nytänkande och framgångsrikt. Därtill identifierar vi oss med vår ålder i mycket större utsträckning än vad man gör i andra länder. Våra personnummer bygger på våra födelsedatum, så är det inte överallt. Och grupper ställs mot varandra. En av de vanligaste frågor jag fått när jag talat om att vi borde få jobba längre är ”ska vi stå i vägen för de yngre?”.”
 
(…)
 
”Enligt Bodil Jönsson var det kanske vår tidigt stadfästa pension som gjorde pensionsåldern till en skiljebarriär i livet. Både för de berörda själva och för hur omvärlden såg på dem. 1946 fick vi en lag om folkpensionering i Sverige för alla som fyllt 67 år, men redan 1913 klubbade riksdagen igenom en allmän pensionsförsäkring, vilket vi var först med i världen.
 
– När åldrandet mer skedde ”inom familjen” fanns det ingen motsvarande fix ålder då en familjemedlem på något sätt bytte färg över en natt. Nu har vi en extrem fixering vid arbetslivet, vilket betyder att många känner att de tappar sin identitet när de pensionerats. Intervjuer med människor sisådär 85 plus visar att de gärna berättar massvis om sina liv fram till 65. Frågar man vad som hänt de senaste 20 åren är de ofta oförstående – ”det har väl inte hänt något särskilt”, säger Bodil Jönsson.”

Nu är Sverige också ett extremt åldrat samhälle: Över 33% av alla infödda majoritetssvenskar är nu över 65 år och över 50% är över 50 år gamla

Fascinerande att konstatera att vi i Sverige nu har ”kvalat” in i och också är med i planetens och mänsklighetens 20%-klubb, d v s tillsammans med ett 20-tal andra länder på jorden är nu 20% (eller mer) av totalbefolkningen över 65 år även här hos oss.
 
Andra världskrigets tre ”losers” Japan, Italien och Tyskland är då bäst/värst i klassen, d v s där är andelen som är över 65 år gamla numera på rekordnivåer globalt sett, och därefter kommer Europas mer ”perifera” länder Bulgarien och Portugal men sedan kommer då vi tillsammans med våra grannländer Finland, Danmark, Lettland, Litauen och Estland och samtliga länder på jorden som har en åldrande befolkning är då västländer.
I ett mycket stort antal utomvästerländska länder i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien är ”omvänt” under 10% av totalbefolkningen över 65 år gamla.
 
I praktiken innebär det att över 1/3 eller över 33% av alla infödda majoritetssvenskar nu är över 65 år gamla och denna andel kommer bara att öka för varje år som går och likaså är över hälften eller över 50% av alla infödda majoritetssvenskar numera över 50 år gamla.
 
Samtidigt är de svenska fruktsamhetstalen inte låga sett i ett västvärldsperspektiv och i jämförelse med exempelvis de gamla Axelmakterna Japan, Italien och Tyskland där födelsetalen är extremt låga.
 
Den svenska folkmängden har i stället aldrig har ökat så snabbt som under 2000- och 2010-talen p g a invandringen som har stått för uppemot 75% av den svenska befolkningsökningen medan uppemot 45% av de inrikes födda barnen numera har en eller två utrikes födda föräldrar.
 
 
”Vi har aldrig varit så gamla som nu i Sverige. 20 procent av befolkningen är över 65 år. Det är den högsta andelen hittills, enligt Statistiska centralbyrån.
 
Borgholm har högst andel äldre i landet. 1968 var 13,4 procent av Sverige befolkning över 65 år. I dag har andelen ökat till 20 procent.”

Om utlandsadopterade i den offentliga statistiken

Har idag ägnat mig åt att gå igenom i en massa ”gammal” statistik om landets ca 60 000 utlandsadopterade som jag har samlat på mig genom åren och bl a hittade jag denna trista och tråkiga sammanställning över de invandrargrupper (uppdelade på födelseland, d v s dessa siffror rör bara de utrikes födda ”förstageneration:arna”) som år 2011 var allra mest överrepresenterade (procentuellt sett) vad gäller att försörja sig på sjuk- och aktivitetsersättning, d v s de är i dagligt tal förtidspensionerade, och siffrorna gällde som då har några år ”på nacken” gällde enbart personer i ålderskategorin 19-44 år och utöver finländarna, libaneserna, grekerna och de ex-jugoslaverna så är det helt uppenbart att det tyvärr är de utlandsadopterade som dominerar den sorgliga statistiken.
72476825_10156793930850847_7239307015384727552_n.jpg
 
Dessutom tror jag att jag idag äntligen har fått någon slags ”koll” på andelen utomeuropeiska adopterade bland alla utomeuropeiska invandrare i Sverige mellan 1960-2000.
 
År 1960 fanns det i Sverige 596 invånare som var födda i Afrika, 797 som var födda i Latinamerika och Karibien samt 1678 invånare som var födda i Asien vilket sammanlagt innebar 5071 personer eller 0,06 procent av den dåtida svenska totalbefolkningen och en hög andel av dem utgjordes av utrikes födda majoritetssvenskar som hade växt upp i ett utomeuropeiskt land och endast ett 10-tal var adopterade.
 
År 1970 var 4149 invånare födda i Afrika, 3451 födda i Latinamerika och Karibien och 5949 födda i Asien motsvarande 13 459 personer eller 0,17 procent av det årets svenska folkmängd och av dem var 1500 eller lite mer än 11 procent adopterade varav Sydkorea stod för över 1000 av de sistnämnda.
 
År 1980 uppgick antalet invånare födda i Afrika till 10 025 personer, födda i Latinamerika och Karibien till 18 548 och födda i Asien till 30 351, det vill säga det året fanns det 58 924 utrikes födda utomeuropeiska invandrare i Sverige vilket motsvarade 0,71 procent av den dåtida svenska totalbefolkningen och av dem var 17 000 adopterade motsvarande 29 procent av denna population. Och så sent som år 2000 var fortfarande 10 procent av samtliga utomeuropeiska invandrare i landet adopterade.

En mycket hög andel av landets invånare med utomeuropeisk bakgrund kommer att bli fattiga som pensionärer

En ny rapport från Pensionsmyndigheten visar att en mycket hög andel av landets invånare med utomeuropeisk bakgrund kommer att bli mycket fattiga som pensionärer:
skc3a4rmklipp10.jpg
 
Att landets utomeuropéer överlag är fattiga eller t o m mycket fattiga är tyvärr ett faktum och det beror inte minst på att mycket höga procentandelar av gruppen är arbetslösa eller står utanför arbetsmarknaden överhuvudtaget. Tyvärr kommer detta statistiska faktum att inverka menligt (och sannolikt även destruktivt) på utomeuropéerna när de väl går i pension – d v s en mycket hög andel av utomeuropéerna kommer att erhålla en mycket låg pension som i praktiken innebär en så låg pension att många kommer att erhålla det garantipension och det s k grundskyddet som staten står för.
 
Idag får exempelvis 13% av alla inrikes födda pensionärer sin försörjning i form av grundskyddet då deras inkomst understiger 12 700 kr per månad (innan skatt – och vilket motsvarar 60% av medianinkomsten i landet) och flertalet av dem är kvinnor och änkor som har varit s k hemmafruar (och i bästa fall har deltidsarbetat) tidigare i livet medan motsvarande siffra för de utrikes födda pensionärerna är hela 30%. De flesta utrikes födda pensionärer är dock födda i övriga Norden och Europa – många är från Finland och f d Jugoslavien men också från Danmark, Norge, Island, Tyskland, Nederländerna, Grekland, Tjeckien, Ungern, Italien, Portugal och Spanien – och de flesta av dem arbetade trots allt innan de gick i pension.
 
Hittills har endast ett antal 10 000-tal utomeuropéer hunnit gå i pension p g a att landets invånare med utomeuropeisk bakgrund fortfarande är mycket unga (en absolut majoritet av utomeuropéerna är under 40 år gamla medan en majoritet av de infödda majoritetssvenskarna omvänt är över 40 år gamla) men bland dessa så erhåller hela 80% garantipension jämfört med kring 25-30% bland de inrikes födda pensionärerna (och hela 86% av de utomeuropeiska kvinnorna jämfört med 73% av de utomeuropeiska männen). 60% av alla pensionärer med utomeuropeisk bakgrund har vidare idag en inkomstnivå som understiger 12 700 kr per månad (innan skatt) och den andelen förväntas tyvärr öka till hela 70% om 20-30 år då så många s k arbetsföra utomeuropéer idag är arbetslösa eller står utanför arbetsmarknaden.
 
Dagens pensionärer med utomeuropeisk bakgrund är i hög utsträckning latinamerikaner samt etiopier, eritreaner, syrianer, assyrier, turkar, kurder och iranier och många av dem förvärvsarbetade trots allt när de var i s k arbetsför ålder även om många deltidsarbetade och periodvis var arbetslösa. Dagens utomeuropéer har det tyvärr gått betydligt sämre för på den svenska arbetsmarknaden jämfört med de utomeuropéer som invandrade till Sverige på 1960-, 70- och 80-talen.
 
Idag lever vidare tyvärr mellan 25-30% av samtliga hushåll med utländsk bakgrund med en låg ekonomiskt standard (d v s med en inkomst som understiger 12 700 kr per månad innan skatt) och bland landets hushåll med utomeuropeisk bakgrund uppgår denna procentsiffra antagligen till 40-45% om inte mer än så. Dessa extrema fattigdomssiffror bland landets utomeuropéer ”garanterar” tyvärr ett mycket fattigt liv som pensionär för en alltför hög procentandel av landets invånare med utomeuropeisk bakgrund.
 
Sedan betyder inte detta att en måste vara olycklig bara för att en har en sammanlagd inkomst som understiger 12 700 kr per månad innan skatt och det faktum att höga procentandelar av landets majoritetssvenska pensionärer är miljonärer betyder inte per automatik att de är lyckligare bara för det. Slutligen ska det påminnas om att överdödligheten bland utomeuropéerna är hög, d v s alltför många dör av landets invånare med utomeuropeisk bakgrund dör tyvärr i onödan och i alltför ung ålder, medan landets infödda majoritetssvenskar omvänt lever mycket länge idag.

Underutbildade, unga och pensionerade majoritetssvenskar ”massmobiliseras” just nu på arbetsmarknaden medan andelen med utomeuropeisk bakgrund som står utanför densamma fortsätter att vara skyhög

Samtidigt som Sverige uppvisar den allra största skillnaden i att överhuvudtaget ha ett jobb eller ej mellan inrikes och utrikes födda i både i-världen, västvärlden och Europa och samtidigt som Sverige därtill uppvisar den mest extrema överutbildningsproblematiken bland landets invånare med utländsk bakgrund inom OECD (d v s att som högutbildad med utländsk bakgrund inte ha ett jobb överhuvudtaget alternativt att ha ett jobb och att vara överkvalificerade för det) så formligen skriker den svenska arbetsmarknaden just nu efter nyanställda p g a de stora pensionsavgångarna och tack vare den rådande högkonjunkturen.

 

Tilläggas skall att den svenska befolkningsökningen aldrig har varit större än just nu p g a invandringen sedan det laga skiftet, freden, vaccinet och potatisen ”räddade” svenskarna från undergång under 1800-talets första hälft och förorsakade en befolkningsexplosion utan dess like (och nu är den då överträffad), och 90% av de som invandrar är dessutom under 45 år gamla, d v s i ”sina bästa år” och i arbetsför liksom i reproduktiv och fertil ålder: Om bara fem år kommer befolkningen ha ökat med 739 000 fler invånare och 570 000 av dem är s k nyanlända och utrikesfödda medan majoriteten av de resterande 169 000 ”nya” invånarna har utländsk bakgrund.

 

Denna mycket märkliga för att inte säga bisarra och närmast surrealistiska paradox – d v s på papperet står Sverige inför ett osannolikt demografiskt s k ”guldläge” p g a invandringen, som dock inte verkar kunna realiseras, d v s det handlar om ett gigantiskt slöseri med det s k ”humankapitalet” med utländsk bakgrund – leder till att lönerna för yrken som lärare, läkare, sjuksköterskor, ingenjörer, ekonomer m fl m fl rusar ohejdat i höjden just nu, att andelen underutbildade och obehöriga ökar dramatiskt just nu inom TCO- och SACO-yrkesgrupperna samt att andelen och antalet ”nyanställda” mellan 65-75 år likaså ökar dramatiskt just nu och i de allra flesta fall så handlar det om underutbildade och pensionerade majoritetssvenskar som anställs ”på löpande band” och ”i ren desperation” för att överhuvudtaget kunna fylla de vakanser som följer på pensionsavgångarna.

 

Inom läraryrket, från fritidshem och förskolor till gymnasier och högskolor, har det exempelvis aldrig tidigare funnits så många underutbildade som just nu inom ett flertal av dessa utbildningssektorer och särskilt inom vård- och omsorgssektorn arbetar idag 10 000-tals pensionärer vilket aldrig tidigare har hänt, och totalt förvärvsarbetar snart uppemot 200 000 invånare mellan 65-75 år varav merparten är majoritetssvenskar och nordiska invandrare.

 

OBS: Jag är mycket väl medveten om att de underutbildade majoritetssvenskarna ibland och t o m ofta (men absolut inte alltid) kan vara de som presterar allra bäst på en viss arbetsplats liksom att de 70-åriga majoritetssvenskarna likaså kan vara de allra bästa inom ett visst yrke.

 

Utöver detta har de majoritetssvenska kvinnorna nu ”massmobiliserats” så till den milda grad på arbetsmarknaden att det idag endast skiljer en enda (SIC! – 1 = EN) procent i förvärvsfrekvens mellan majoritetssvenska män och kvinnor, vilket både är ett samtida globalt och ett världshistoriskt rekord, och detta rekord torde aldrig någonsin igen kunna upprepas någonstans eller någon gång (förutom just i dagens Sverige). Slutligen ”massmobiliseras” just nu även och framför allt de majoritetssvenska ungdomarna och unga vuxna – ungdomsarbetslösheten för majoritetssvenska ungdomar och unga vuxna sjunker just nu dramatiskt och är lägre idag än på många år.

Ojämställdheten bland pensionärer större i Norrort än i Söderort

Det är ytterst sällan som de proletära ”blattekommunerna” i huvudstadsregionen såsom Botkyrka, Södertälje, Haninge, Sigtuna, Huddinge, Norrtälje och Nynäshamn framstår i ”bra dager” i siffrornas och statistikens värld (som då också är de materiella kropparnas och samhällets värld, då varje siffra ju s a s motsvaras av en levande organisk människokropp) liksom att det är ytterst sällan som borgerliga ”svennekommuner” som Danderyd, Lidingö, Täby, Nacka, Vaxholm, Ekerö och Sollentuna framstår i ”dålig dager” i siffrornas och statistikens värld men vad gäller ojämställdheten i pensionärernas värld så är situationen faktiskt ”omvänd” och ”omkastad”.

Nu beror det så klart på att särskilt i de äldre generationerna bland de majoritetssvenska socialgrupp ett:arna och övre skikten så var det vanligt att kvinnorna var hemmafruar alternativt arbetade deltid (detta är då inte lika utpräglat bland de majoritetssvenska kvinnorna som fick uppleva ”68-revolutionen” – därefter exploderade då de majoritetssvenska kvinnornas förvärvsfrekvens) medan pensionerna samtidigt är de lägsta rakt av i de förstnämnda kommunerna där särskilt de minoritetssvenska kvinnorna och männen är fattiga rakt av (och detta tyvärr i alltför många fall vare sig de är pensionärer eller ej – d v s en hel del utomeuropeisk bakgrund-pensionärer i dessa kommuner kan tyvärr i alltför många fall uppvisa en högre inkomst än 20- och 30-åringarna med utomeuropeisk bakgrund).

Pensioner.jpg