Kategori: Paris

I år är det 90 år sedan som den stora kolonialutställningen i Paris ägde rum

Ibland är tidsperspektiven verkligen hisnande: Kom just att tänka på att det faktiskt bara var 90 år sedan som den stora kolonialutställningen i Paris ägde rum, vilket ju innebär att det finns människor som lever än idag som faktiskt levde även då.

Utställningen räknas som den antagligen största och mest påkostade av det mycket stora antalet kolonialutställningar som olika europeiska och västerländska imperiemakter (liksom även Japanska imperiet) avhöll mellan cirka 1880-1950 (och bl a Danmark) och i Franska kolonialimperiets gigantiska utställning i Bois de Vincennes i Paris som officiellt gick under benämningen Exposition coloniale internationale deltog även bl a Nederländerna, Portugal, Belgien och Italien med egna paviljonger som visade upp både artefakter, djur och levande människor från dessa länders olika kolonier.

Utställningen pågick mellan maj-november 1931 och sammanlagt såldes otroliga 33 miljoner biljetter och möjligen besöktes utställningen av så många som 10 miljoner enskilda personer från hela Europa och västvärlden (många Parisare sägs då ha besökt utställningen vid flera tillfällen då den var så jättelik och därför krävde flera besök).

Samtidigt pågick en antikolonial och antirasistisk utställning som det dåvarande franska kommunistpartiet PCF anordnade med bidrag av bl a André Breton, Paul Éluard och Louis Aragon – Sanningen om kolonierna eller La verité sur les colonies – som handlade om övergreppen och förtrycket i det Franska kolonialimperiet och som bara ska ha besökts av ynka 5000 personer. Denna utställning genomfördes med stöd av Sovjetunionen och av den lilla icke-vita minoritet som då bodde och levde i Paris och i Frankrike, som härrörde från de franska kolonierna.

För 90 år sedan går det med andra ord och kort och gott att konstatera att fransmän, européer och västerlänningar i gemen var helhjärtat för kolonialismen medan ett mycket litet antal av desamma var emot kolonialismen. Mellankrigstiden är också den period då de europeiska och västerländska kolonialimperierna stod i zenit när kring 85% av jordens yta antingen styrdes direkt från Europa som kolonier och protektorat eller av ättlingar till européerna som bosättarstater.

Efter Andra världskriget och efter 1945, d v s bara 14 år efter den stora kolonialutställningen i Paris, gick det sedan som bekant sakta men säkert utför de europeiska och västerländska kolonialimperierna och inte minst p g a att Japanska imperiet hade besegrat och förnedrat desamma i Stillahavsasien (inklusive Franska kolonialimperiet), vilket i sin tur resulterade i att först just Asien och därefter Afrika kom att avkoloniseras mellan 1946-99. 

Ironiskt nog är Palais de la Porte Dorée, som uppfördes för kolonialutställningen och som därefter inhyste Musée des Colonies numera Frankrikes och Paris invandringsmuseum Cité nationale de l’histoire de l’immigration. Idag befolkas Stor-Paris av ett mycket stort antal invånare som har bakgrund i det gamla Franska kolonialimperiet och vars förmödrar och förfäder ställdes ut på kolonialutställningen 1931. Minst lika ironiskt är också att utanför byggnaden och museet finns det numera ett monument över alla de 10 000-tals fransmän som stupade i Indokinakriget eller Guerre d’Indochine mellan 1946-54.

Deltar snart på den hittills största internationella forskningskonferensen om ras som äger rum i Paris den 14-17 december

Nu är det slutgiltiga programmet äntligen satt för den internationella forskningskonferensen om ras som äger rum (digitalt) vid Sciences Po och INED i Paris den 14-17 december.

https://global-race.site.ined.fr/fr/evenements/conferences-annuelles/2020

Då detta är tredje gången gillt p g a både strejker och pandemier så har ett antal forskare som skulle ha föreläst tyvärr hunnit falla ifrån. Det bör ändå vara den största forskningskonferensen hittills som både är internationell och enbart handlar om ras såsom i relation till data om ras, ras i lagstiftningen och ras utifrån ett både filosofiskt och sociologiskt perspektiv då denna typ av forskningskonferenser annars bara äger rum i den engelsktalande världen och nästan enbart tenderar att samla engelsktalande forskare som studerar ras ur olika aspekter.

Själv är jag den ende svenske forskaren som föreläser om Sverige på konferensen och jag är väl inte den ende svenske forskaren som har något att säga om hur svenskarna som folk förhåller sig till ras, hur Sverige som stat gör detsamma, hur den svenska offentliga statistiken undviker ras eller hur glosan ras position inom nutidssvenskan ser ut (d v s kort och gott hur vi svensktalande uppfattar ordet ras) men jag hoppas i varje fall ha åtminstone något att säga om åtminstone en del av allt detta i min föreläsning.

Ett besök i Saint-Germain och i Sèvres

Som både varande inbiten austrofil och gammal keltoman går det inte att undvika att besöka slottet Saint-Germain-en-Laye i staden med samma namn som idag inhyser Frankrikes motsvarighet till Historiska museet och där några av de mest betydande artefakterna från kelterna och gallerna finns utställda.

 

80275708_10156988223815847_2519052714864803840_n.jpg

I en av slottssalarna undertecknades freden i Saint-Germain för 100 år (och två månader) sedan som innebar det definitiva slutet på Habsburgimperiet som de facto redan hade gått under året dessförinnan i kölvattnet av Första världskrigets slut även om den siste Habsburgkejsaren Karl aldrig abdikerade formellt.

79486066_10156988225985847_3765805051432402944_n.jpg

På slottet bodde dessutom den siste Stuartkungen James II som de gaelisktalande katolska höglandsskottarna kände som Seamus och han är också begravd i Saint-Germain-kyrkan ett stenkast från slottet då han avled på slottet 1701 efter att ha förlorat det ödesdigra slaget vid Boyne. Jakobiterna, som de som var trogna Stuart-dynastin kallades, kvarstannade sedan på slottet ända fram tills 1793 som en slags exilskuggregering och flera av de exilerade (gaelisktalande och katolska) klanhövdingarna från både Skottland och Irland spenderade tid på slottet med sina följen och storfamiljer.

 

 

80627228_10156992816775847_1541459420322463744_n.jpg

 

Och efter att ha besökt slottet i Saint-Germain där Habsburgimperiet formellt gick under för 100 år sedan besökte jag också den gamla porslinsfabriken i Sèvres, som idag är ett museum, och där Osmanska imperiet formellt gick under för 99 år sedan i form av freden i Sèvres 1920.

Även om avtalet senare kom att revideras i form av fredsfördraget i Lausanne 1923 så innebar fredsavtalet i Sèvres att Mellanösterns och Västasiens vidare öden (inklusive vår tids konflikter i regionen) ändå avgjordes i denna byggnad och i denna sal, och som inte minst byggde på det så ödesdigra Sykes-Picot-avtalet.

Frankrike och Sverige och Paris och Stockholm är nu på samma mångfaldsnivå

För en gång skull tillbaka idag på brottsplatsen Stockholms universitet där jag en gång studerade och doktorerade och varifrån jag blev utslängd och avskedad och till på köpet uthängd i media efter noter efter att ha ansetts ha skrivit och publicerat mängder av påstått extremistiska texter om både Sverige och Väst, om Korea och Asien, om vita och icke-vita och om asiater och adopterade och inte minst efter att ha lagt fram en avhandling som bedömdes som fullständigt primordialistisk och även oetisk.
 
Jag var i sällskap med de franska kritiska rasforskarna Patrick Simon och Sarah Mazouz vilka jag hade ”brief:at” om världens mest antirasistiska och antifascistiska OCH (väst)världens mest rassegregerade och rassegmenterade (väst)land under morgonen (t ex att Sverige är det enda landet som helt och hållet har avskaffat ras inklusive dess forskarvärld, att Sverige är det enda landet som styrs av en antirasistisk regering och att Sverige är det enda landet vars regering med buller och bång sjösätter en antirasistisk plan mot rasism och med en antirasistisk stolthet som bara de antirasistiska svenskarna kan uppbåda och uppvisa) och det första som händer i lunchträngseln är inte bara att flera forskare hejar utan också att en student som jag inte har en aning om vem det är kommer fram och tar en selfie tillsammans med mig och hävdar att hen är ett ”fan” av mina texter vilka möjligen med andra ord inte längre kanske uppfattas som extremistiska, biologistiska och essentialistiska och vilka möjligen idag inte hade förorsakat ett så brutalt avsked och en sådan hård uthängning i media som jag råkade ut för när jag sparkades ut från Stockholms universitet för ett antal år sedan.
 
För övrigt så gav Simons eftermiddagsföreläsning vid handen att Sverige och Frankrike nu är helt och hållet på samma nivå vad gäller andelen s k synliga minoriteter (d v s invånare som ser annorlunda ut) och Sverige är möjligen t o m ett strå vassare även om det så klart inte är någon tävling om vilket land som inhyser flest invånare med bakgrund utanför Europa och från de gamla kolonierna: Stor-Stockholm har idag en minoritetsdominerad totalbefolkning (ca 52-53%) medan Stor-Paris totalbefolkning fortfarande utgörs av en majoritetsdominerad sådan (ca 55%) MEN vad gäller ”förorterna” så är de svenska miljonprogramsområdena långt mer dominerade av synliga invånare än de franska. I de franska förorterna är uppemot 75% av invånarna minoriteter medan 25% (fortfarande) är majoritetsfransmän men i de svenska miljonprogramsområdena är det numera sällan som 25% av invånarna utgörs av majoritetssvenskar. Ca 25-30% av Stor-Paris och Stor-Stockholms invånare tillhör idag synliga minoriteter – d v s det en gång jättelika globala Franska imperiets metropol och lilla pyttelandet Sveriges huvudstad är idag på samma mångfaldsnivå. I båda länderna går det vidare sämre för ”andragenerationen” än för invandrarna, i båda länderna är intimrelationer över rasgränserna mycket vanliga och andelen som rapporterar att de diskrimineras har på senare år ökat dramatiskt.
17155845_10154454817765847_6292113997032990682_n17155922_10154454859075847_1620569111954697966_n