Kategori: Olof Palme

Den högerextrema polisen Stellan Åkebring har gått bort som figurerade i Palmemordsutredningen

Polisen kriminalinspektör Stellan Åkebring har nyligen gått bort, som figurerade i Palmemordsutredningen och närmare bestämt i polisspåret som också med fördel kan benämnas som det högerextrema spåret. 

Åkebring betecknades som nazist liksom som en notorisk Palmehatare av sina dåvarande kollegor och han hade en bakgrund i högerradikala Demokratisk allians samt var medlem i det högerextrema sällskapet Societas Avantus Gardiae. Efter mordet ska Åkebring enligt uppgift ha skålat i champagne samt uttalat ”så dog den fähunden” och ”nu bet han i trottoaren” till en kollega och efter mordet hittade polisen även en gammal SS-hjälm hemma hos denne. 

År 2008 var Åkebring sedan paradoxalt nog inblandad i att utreda det högerextrema brandattentatet mot kulturhuset Cyklopen i Högdalen i egenskap av att vara brandutredare på Söderortspolisen.

Åkebring representerade den s k polisnazismen, som har existerat sedan mellankrigstiden, d v s inom polisen har det ända från 1920- och 30-talen funnits aktiva nazister och högerextremister.

På 1980-talet organiserade Åkebring och kollegan Kjell-Arne Karlsson högerextrema sammankomster i en källarlokal i Gamla stan i Stockholm som inbegrep ett försvarligt antal poliser och som beskrevs på följande sätt i Granskningskommissionens betänkande i anledning av brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme (SOU 1999:88):

”Dess ledare och organisatör av sammankomster är Stellan Åkebring, som sägs vara nazist och stark motståndare till det rådande demokratiska statsskicket. ”Klubben” har sedan början av 1982 och till dags dato haft åtminstone 11 sammankomster. Dessa äger regelmässigt rum i van der Lindeska valven vid Västerlånggatan i Stockholm. Sammankallande är ovannämnde Åkebring. Någon kallelse eller affischering om sammankomsterna förekommer icke, utan budskap om sammankomst framföres muntligt till var och en av Stellan Åkebring. 

Rutinerna vid sammankomsterna är alltid desamma. Stellan Åkebring tar emot samtliga vid ingångsdörren och hälsar genom att ta i hand. Nazisthälsning förekommer. Efter en drink i baren samlas man till middag vid ett långbord där alltid Stellan Åkebring presiderar. Efter middagen kommer ett föredrag av inbjuden föredragshållare, varefter tillfälle gives för åhörarna att ställa frågor. Stellan Åkebring brukar därefter tacka föredragshållaren och i samband med detta håller han alltid ett anförande om sin egen syn på det ämne som behandlats. Han låter därvid sin politiska inställning komma fram på ett sätt som inte kan missförstås av åhörarna. 

Ämnen för föreläsningarna är som regel valda i en anda som speglar Stellan Åkebrings politiska inställning. Följande kända ämnen har förekommit: överlevnad (föreläsare NN, FOA, känd för kontakter med högerextrema organisationer), kapprustning i Öst kontra Väst (föreläsare NN, har förekommit två gånger), vänstervridningen i pressen (föreläsare NN, Idrottsbladet), terrorism (föreläsare NN, FOA). Andra föredrag har rört bl a rätts- och skolfrågor. Föredragshållare utöver ovan nämnda har varit advokat NN, kammaråklagare NN, samt en tingsrättsdomare m. fl. 

Vid säkerhetsavdelningen finns namnuppgifter på 40 polismän som vid något tillfälle besökt tillställningarna. Normalt brukar 25-talet besökare finnas vid sammankomsterna. Vid de flesta möten som avhållits har en i högerextremistiska sammanhang mycket känd person, nämligen NN, deltagit. Då han varit närvarande har han också stått vid ingångsdörren och hälsat deltagarna välkomna tillsammans med Stellan Åkebring. Han har också presiderat vid bordets kortända tillsammans med denne. Mötena brukar avslutas omkring klockan 24.00.”

När en statsministers familjehistoria ”spökar” i gårdagens regeringsdeklaration liksom i Åkessons reaktion på densamma

När en (bortadopterad och antifascistisk) statsministers familjehistoria ”spökar” i gårdagens regeringsdeklaration liksom i Åkessons reaktion på densamma (i alla fall enligt en biologist som mig som har en förkärlek för både genealogi och psykoanalytisk teori):

Igår deklarerade Löfven att hans andra rödgröna (”GAL-TAN”-)regering är en antifascistisk regering och antagligen världens enda antifascistiska regering på samma sätt som att hans första regering antagligen var världens enda antirasistiska regering (antirasism genomsyrade då delar av 2014 års regeringsdeklaration) och Löfvens nya regering är dessutom fortsatt världens enda feministiska regering:

”Runt om i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg”.

Löfven har nu explicit kallat SD för både ”fascister” (2014), ”nazister” (2016) och ”högerextremister” (2019) liksom flera gånger även för ”rasister” (2014-) och nästan varje gång har Åkesson kontrat med att svara att Löfven levererar ”en massa fula ord” (och SD har dessutom även anmält Löfven) och så även igår:

”Det står inte rakt ut, det är en massa fula ord, men det handlar om oss. Hela den här regeringen bygger på att man inte tycker om oss.”

Det är ett faktum att Löfven antagligen är den mest antifascistiska (och antirasistiska) av Sveriges toppolitiker liksom också att hatet mot Löfven är särskilt stort inom SD-sfären och inom den svenska s k nationella rörelsen (även om hatet också är stort mot Lööf inom sagda miljö).

När Löfven utsågs till SAP:s partiledare 2012 grävde två journalister upp (och tyvärr tack vare ”mina” matriklar) att hans båda biologiska föräldrar hade varit organiserade nazister och fascister liksom även hans biologiska morfar och den vetskapen tror jag har varit avgörande för Löfvens antifascism och antirasism vars andra regering nu ska inrätta ett nytt museum om Förintelsen.

Samtidigt har SD-sfären och de högerradikala alternativmedierna gjort en stor sak av Löfvens högerextrema biologiska familjebakgrund som ett led i att utmåla SAP som varande det f d ”rasistpartiet” (och då inte SD – se t ex https://www.metro.se/artikel/nej-det-här-är-inte-stefan-lofvens-pappa-som-går-bredvid-hitler). Inför 2018 års val spreds många ”nyheter” om Löfvens biologiska föräldrar och SD producerade även en film om SAP som just utmålar SAP som ett f d rasistiskt parti (se t ex https://www.facebook.com/politikfakta/posts/sd-är-ett-rasistisk-parti-med-nazistiska-rötter-stefan-löfven-sstefan-löfvenpart/1734267576664970).

Det högerextrema hatet mot Löfven påminner om det högerextrema hatet mot Palme:

Även Palme hade då gott om nära släktingar på både sin fars och sin mors sida som hade varit högerextremister, fascister och nazister och hans mor hade exempelvis varit ledare för de pro-nazistiska tyska invandrarkvinnorna i Sverige medan hans mors bror (d v s Palmes morbror) var de tyska nazisternas bankdirektör som deltog i att organisera massplundringen av 100 000-tals tavlor, konstverk, smycken, ädelstenar, guld och andra värdeföremål på kontinenten och därtill var hans mors kusin direktör för IG Farben som tillverkade den giftgas som dödade miljontals människor i lägren.

Det finns dock en skillnad mellan det högerradikala hatet mot Palme och mot Löfven:

Medan överklassbarnet Palme hatades för att han var en s k klassförrädare som hade förrått sina släktingars högerextrema ideal genom att stå upp för koloniernas frigörelse, för den s k Tredje världen och för de svarta amerikanernas och andra minoriteters rättigheter av en svensk extremhöger som på 1970- och 80-talen fortfarande utgjordes av eller åtminstone identifierade sig med en slags överklass och fortfarande stod upp för det som Palmes släktingar hade förestått och kämpat för så hatas arbetarbarnet Löfven egentligen bara för att han om och om igen attackerar SD och Löfvens högerextrema biologiska familjebakgrund används därför enbart som ett retoriskt verktyg för att framställa SAP som ett f d rasistiskt parti av en svensk extremhöger som idag inte vill kännas vid sin egen historia och inte vill stå upp för de åsikter som Löfvens biologiska föräldrar en gång stod för.

 

DSF 38 18:5 1946 (kopia).jpg

Löfvens biologiska morfar Ludvig Löfven kom för övrigt från Ekshärad i Värmland och tillhörde också den värmländska extremhögern och han var organiserad i det nazistiska s k Lindholmspartiet NSAP/SSS och en av landets ytterst få typografer (d v s tryckeriarbetare) som just var nazist. Under kriget arbetade Ludvig på Lindholmspartiets tryckeri och förlag i Stockholm och efter kriget går det med visst fog att säga att Ludvig faktiskt räddade den svenska s k nationella rörelsen från att gå under då det dåtida Svenska Typografförbundet var radikalvänsterinriktat och inte minst radikalt antifascistiskt.
27 13:7 1945 2 (kopia).jpg

 

Dåtidens medier, som utöver radion bestod av tryckt papperspress i form av papperstidningar och pappersmagasin, var lika beroende av dåtidens typografer och tryckeriarbetare som att vår tids medier är beroende av de s k ”IT-killarna” förutom så klart alla redaktörer, journalister och skribenter som fyllde dåtidens papperspress med text och som fyller dagens både analoga och digitala medier med text.

 

Omedelbart efter kriget försökte Svenska Typografförbundet att en gång för alla krossa den svenska extremhögern genom att sluta att trycka de tidningar som hade överlevt krigsslutet och bojkotta, blockera och straffa de tryckerier som fortsatte att göra det. Under några månader på sommaren och hösten 1945 stod den samlade svenska extremhögern därför utan några möjligheter att trycka Nysvenska rörelsens Vägen Framåt, Sveriges nationella förbunds Dagsposten och Lindholmspartiet Den Svenske vilka var dåtidens allra viktigaste högerradikala organ med en samlad upplaga på kanske 15-20 000 exemplar.

 

Ludvig valde då att göra en s k ”heroisk” insats och arbetade, som jag har förstått det, i stort sett dygnet runt för att så gott det gick på egen hand sätta och trycka den samlade svenska s k nationella rörelsens press. Framåt hösten avblåstes dock Typografförbundets bojkott och ”sabotage” mot den svenska extremhögern men utan den värmländska typografnazisten Ludvig så hade det kunnat sluta med att flera av de organisationer och partier som fortsatte att verka efter krigsslutet möjligen hade upplöst sig själva för vad är väl en politisk rörelse utan sina (propaganda)medier.

 

Det ”ironiska” i (den högerextrema) ”kråksången” är då att SD bildades 1988 av just f d medlemmar i Nysvenska rörelsen, Sveriges nationella förbund och NSAP/SSS liksom av f d medlemmar i Nordiska rikspartiet, d v s hade någon eller några av dessa organisationer ”kastat in handsken” och upplöst sig själva på sommaren 1945 så hade SD kanske aldrig existerat idag, d v s möjligen så bidrog Ludvig åtminstone indirekt till att SD kom att bildas 43 år senare. Sedan kan ju alla vi antifascister slutligen glädjas åt att Ludvigs barnbarn åtminstone hittills har lyckats förhindra att SD får något större inflytande över den svenska rikspolitiken.

 

Idag pekas en ny potentiell Palme-mördare ut som tidigare stod nära högerextremisten Alf Enerström

Idag pekar journalisten Jan Stocklassa (som f ö även var exekutiv producent för den aktuella filmen om Stieg Larsson – ”Mannen som lekte med elden”) ut David Fredin som Palmes möjlige mördare i sin nya bok ”Stieg Larssons arkiv. Nyckeln till Palmemordet” som släpps idag.
 
Fredin tillhörde den högerextrema s k anti-68-rörelsen på 1970- och 80-talen och stod inte minst mycket nära den idag bortgångne läkaren och ”Sveriges Palme-hatare nummer ett” (tillsammans med sin fru skådespelerskan Gio Petré) Alf Enerström som han tjänade som en slags ”butler” och tidvis bodde hemma hos.
 
Enerström ägde Sölje herrgård i Värmland som dennes f d fru Petré fortfarande innehar samt var bosatt i en s k paradvåning på Norr Mälarstrand 24 (d v s på Kungsholmens i Stockholm motsvarighet till Strandvägen) och i samma bostad där de s k von Sydowska morden ägde rum i mars 1932, d v s där Fredrik von Sydow slog ihjäl sin egen far Hjalmar von Sydow och dennes kokerska och hembiträde.
 
Det är då relativt vanligt inom den högerradikala miljön och i den s k nationella rörelsen i Sverige att äldre och åldrade prominenta personer och profiler håller sig med en s k ”butler” och en s k ”allt-i-allo” och en s k ”gårdskarl” av (mycket) yngre snitt som både lärs upp av denne och utför tjänster av alla de slag åt denne (såsom exempelvis att döda landets statsminister). Några av de idag avlidna svenska SS-veteranerna höll sig t ex med s k ”butlers” i form av bl a s k ”babyskins” (d v s s k prepubertala skinnskallar) som tog hand om dem in i det sista.
 
Tack vare närheten till Enerström så kom Fredin att ingå i den miljö av antisocialistiska officerare, nazianstuckna poliser, högerextrema underrättelseagenter och högerradikala s k ”överklassnazister” (läkare, direktörer, forskare, jurister, präster, kulturpersonligheter, adelsmän o s v) som frodades efter den s k 68-revolutionen och under Kalla krigets sista intensiva år och idag är Fredin liksom många andra som en gång i tiden tillhörde den s k anti-68-rörelsen enligt uppgift SD:are.
 
Stocklassas bok bygger på Stiegs efterlämnade privatarkiv som jag själv gick igenom en gång i tiden och där det finns en hel del material om Palme-mordet och Stieg själv trodde (naturligtvis) in i det sista på det högerextrema spåret. Fredin står idag nära den högerextrema f d officeren och underrättelseagenten Bertil Wedin som sedan många år tillbaka är bosatt i den turkiska delen av Cypern och som Stieg menade spelade en viktig roll bakom mordet och som också är något av nyckeln till det s k Sydafrika-spåret.
 
Wedin tjänstgjorde i Kongo på 1960-talet som FN-soldat och har en bakgrund i Demokratisk allians som var en regelrätt s k plantskola för den svenska anti-68-rörelsen och han var under många år något av den svenska anti-68-rörelsens egen ”agent” och stod bl a nära (apartheid-)Sydafrikas underrättelsechef Craig Williamsson och han misstänks ha varit inblandad i olika attentat mot anti-apartheid-rörelsen på 1980-talet.
 
 
ur bokens baksidestext:
 
”Tio år efter Milleniumförfattaren Stieg Larssons död öppnas hans arkiv för första gången. I tjugo flyttkartonger upptäcker journalisten och författaren Jan Stocklassa Stieg Larssons kartläggning av 1980-talets högerextremism och ett tidigare okänt projekt: en omfattande research av mordet på Olof Palme.
 
I dokument, brev, artiklar och fotografier finns nya ledtrådar. Via möten med utländska agenter och svenska mellanhänder leder spåren fram till det som varit omöjligt sedan skotten på Sveavägen för över tre decennier sedan en sannolik lösning på Palmemordet. Tack vare Stieg Larssons dokumentation kommer Jan Stocklassa en ny möjlig gärningsman på spåren, en misstänkt mördare som glidit polisen ur händerna
 
Stieg Larssons arkiv, som innehåller aldrig tidigare publicerade texter av Stieg Larsson, är en unik skildring av verkliga händelser.
 
»Vissa människor liknar det vid ett virus. Om du börjar läsa om Palmemordet är det svårt att sluta. Det hände Stieg och det hände mig. Stieg ägnade fallet arton år. Jag har ägnat det sex år och ett par tusen timmars research. Inte undra på att polisutredningen är världens mest omfattande. Till och med större än den om mordet på John F. Kennedy.» Jan Stocklassa”

Även Olof Palmes rådgivare och talskrivare Caleb J. Anderson hade ett högerextremt förflutet

Att Olof Palmes mor var svensk ledare för det tyska nazistiska kvinnoförbundet (d v s Elisabeth von Knieriem som var ledare för alla organiserade kvinnliga nazister i Sverige som hade någon form av tyskt påbrå innan och under kriget) liksom att Palmes morbror August von Knieriem var en av de åtalade i Nürnbergrättegångarna i egenskap av att ha varit en av dem som ansågs ha varit ansvarig för att ha tillverkat och tillhandahållit den giftgas som hade brukats för att likvidera miljontals människor och att det fanns rätt så gott om gamla högerextremister vid Palmes sida (d v s i SAP) såsom Ragnar Edenman och Gunnar Lange har ju varit känt sedan länge men även Olof Palmes rådgivare och talskrivare den antiamerikanska och antikoloniala vänstersossen, antirasisten, antifascisten och antiimperialisten Caleb J. Anderson hade också han ett högerextremt förflutet: Under krigsåren var Anderson knuten till pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland och dess tidskrift Sverige-Tyskland (och fr a under Lundaprofessor Hugo Odebergs redaktörskap) och översatte bl a dikter från tyska till svenska.
241419693_0c2476f9-97f3-435c-a3f9-7796bd94e58e.jpg
 
Och Palmes berömda jultal från 1972 som ledde till diplomatiska förvecklingar med USA kan väl antagligen förstås på flera sätt mot bakgrund av ovanstående:
 
”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.
 
Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”

24176835_10155240497040847_6508812164662081958_n.jpg

Om hur de pågående demonstrationerna i Peru, extremhögern, den japanska fascismen och den svenska eliten hänger samman

Än en gång gör sig 1900-talets blodiga historia påmind i den pågående presidentvalskampanjen i Peru, och än en gång finns det tydliga kopplingar till extremhögern och till de svenska eliterna.

Det pågår just nu omfattande protester från fr a urfolksinvånarnas sida i Peru: Protesterna riktar sig mot presidentkandidaten Keiko Fujimoro inför helgens val, dotter till den korrupte ex-presidenten Alberto Fujimoro, som på 1990-talet lät tvångssterilisera 350 000 kvinnor och 25 000 män i historiens förhoppningsvis sista stora massteriliseringsaktion med rasbiologiska förtecken då den absoluta majoriteten just tillhörde urfolksinvånargruppen, d v s det var nog ytterst få ättlingar till spanjorer och till andra européer som steriliserades i Peru på 1990-talet.

Steriliseringsprogrammet finansierades av den astronomiskt rike framlidne japanske fascisten Ryoichi Sasakawa som var den ende som kunde tävla med vår Ingvar Kamprad vad gäller att vara ”världens rikaste fascist” via dennes stiftelse.

Vill bara påminna om att tiotusentals svenska och skandinaviska författare, musiker, konstnärer, dansare, sångare, artister och kulturarbetare av alla de slag liksom forskare, journalister och andra skriftställare genom åren har erhållit stipendier, forskningsmedel och priser från Sasakawa-stiftelsen som i Sveriges förvaltas av Wallenbergarnas SEB, vars kontor är beläget i Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademiens hus på Östermalm i Stockholm och vars styrelse som har bestått av en veritabel ”vem-är-vem-i-den-svenska-forskarvärlden” under många år leddes av vår nuvarande konungs syster prinsessan Christina. Flertalet svenska högskolor samarbetar vidare på olika sätt med Sasakawa-stiftelsen och åtskilliga av landets asienforskare och japanforskare har varit knutna till stiftelsen liksom flera ledamöter i Kungl. Vetenskapsakademien, i Kungl. Vitterhetsakademien och i Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien.

Sedan kan så klart inte den svenska forskareliten och den svenska kultur- och högskolevärlden och de svenska asien- och japanforskarna lastas för att 100 000-tals urfolksinvånare i Peru steriliserades på 1990-talet och ej heller kan desamma lastas för att Sasakawa var fullständigt besatt av Sverige och Skandinavien och därför formligen överöste oss svenskar och skandinaver med pengar – jag gissar att Bernadotteprinsessan och alla de professorer, rektorer, kändisforskare och elitsvenskar såsom Olof Palme som frotterat sig med Sasakawa helt enkelt bara har tackat och tagit emot alla pengarna. Sasakawa skänkte bl a pengar till Olof Palmes nedrustningskommission för nedrustning och säkerhet men samtidigt ska det påminnas om att många av de franska asien- och japanforskarna liksom många av de amerikanska dito med vissa (högerextrema) undantag har vägrat befatta sig med Sasakawa-stiftelsen.

Och ironiskt nog gick framlidne asienforskaren och diplomaten Gunnar Jarring i god för att Sasakawa inte hade varit fascist tillsammans med Olof Palme när stiftelsen etablerades i Sverige på 1980-talet: Jarring är då visserligen Sveriges störste expert på turkarna genom tiderna, d v s han var en s k turkolog liksom att han också hade en bakgrund som underrättelseagent i Mellanöstern och som svensk FN-diplomat, men han var då själv aktiv fascist på 1930-talet och möjligen in på 1940-talet i egenskap av att vara en ledande medlem i Sveriges nationella förbund. Och Palme var visserligen en militant antifascist och en radikal antirasist men stora delar av hans egen familj var organiserade fascister och högerextremister innan och under kriget inklusive hans egen mor som var ledare för nazistiska Deutsche Frauenbund i Sverige under krigsåren.

Samtidigt har alla forskare och högutbildade svenskar och skandinaver som har haft med Sasakawa-stiftelsen att göra varit väl medvetna om att ingen annan personifierade och närmast inkarnerade den japanska fascismen på samma sätt som denne: Ryoichi Sasakawa lyckades med bedriften att personligen ha ihjäl mängder med människor under kriget, med att träffa Mussolini och med att klassas som krigsförbrytare av värsta sort (d v s som massmördare) samt därefter med att bli en av Japans och världens rikaste människor genom tiderna i egenskap av att vara en slags kombinerad yakuzaledare, fascistledare, grå eminens och internationell filantrop i efterkrigs-Japan med en jättelik förmögenhet bakom sig som byggde på att hans gamle fascistkamrat och även cellkamrat under Tokyorättegångarna efter kriget Kishi Nobosuke gav denne delar av spelmonopolet i landet efter att han senare blev premiärminister. Tillsammans med ännu en fascist, Yoshio Kodama, kom Sasakawa därefter att bli en av både Japans och världens mäktigaste människor. I augusti 1945, när de allierade var på väg att invadera landet och när Japans städer stod i brand och landet såg ut som ett månlandskap, gick 13 ledande japanska fascister uppför ett berg utanför Tokyo varifrån de tillsammans betraktade eldhavet och imperiets fullständiga undergång. Samtliga begick sedan rituellt självmord på berget utom en i gruppen – Yoshio Kodama som ensam vandrade tillbaka nedför berget till den ruinstad som en gång hade varit imperiets metropol. Kodama kom därefter under efterkrigstiden att bli Sasakawas ”sidekick” och högra hand: Liksom Sasakawa var han både en slags yakuzaledare och en grå eminens i efterkrigs-Japan och han sägs ha förorsakat flera premiärministrars fall liksom andra premiärministrars uppgång.

Sasakawas stiftelse var under hela efterkrigstiden världens största enskilda bidragsgivare till humanitära, sociala, medicinska, utvecklingspolitiska och fredsfrämjande ändamål och den viktigaste privata finansiären av FN och särkilt av FN-organen UNESCO, WHO och FAO. Samtidigt fortsatte han fram till sin död 1995 att pumpa in pengar och finansiera den västerländska och europeiska extremhögern liksom högerextrema Moon-kyrkan och World Anti-Communist League och den just nu aktualiserade massteriliseringsaktionen av urfolksinvånare i Peru.