Kategori: Okategoriserade

Landets invandrar- och minoritetsgrupper är med största sannolikhet långt mer drabbad av dödsfall p g a viruset än majoritetssvenskarna

Journalisten och författaren Nuri Kino tar nu på alla sätt och vis ”bladet från munnen” och larmar så högt han bara kan i gårdagens i SvD i form av en tvåsidig bildsatt huvudledare som tidningens ledarredaktör Tove Lifvendahl har tagit in och som handlar om att de kristna minoritetsinvånarna från den s k MENA-regionen är proportionellt sett kraftigt överrepresenterade bland de som specifikt dör av viruset.
 
 
Detta är då tredje eller möjligen fjärde representanten för en invandrar- och minoritetsgrupp som självmant gör detta (d v s larmar genom att gå ut i det majoritetsvenska majoritetssamhällets svensktalande offentlighet och berätta om att just hens grupp dör av viruset i oproportionerliga mängder och det är då inte SD:arna som går ut och larmar och säger att den och den invandrargruppen är hårt drabbad utan representanter för gruppen själv som gör det) med risk för att ytterligare stigmatisera en hårt stigmatiserad grupp som i huvudsak bor i de redan hårt stigmatiserade miljonprogramsområdena då risken är stor att många majoritetssvenskar som inte bor i miljonprogramsområdena (de allra allra flesta av landets majoritetsinvånare bor då numera inte i ett miljonprogramsområde och besöker oftast inte ens miljonprogramsområdena längre) nu redan kopplar invandrar- och minoritetsinvånarna från miljonprogramsområdena till viruset.
 
 
I Sverige räknar och redovisar vi som bekant bara juridiskt kön (t ex att de allra flesta som dör är män), biologisk ålder (t ex att de allra flesta som dör är över 70 år gamla) och regional härkomst (t ex X antal värmlänningar och X antal östgötar har hittills dött av viruset) och inte t ex ras, etnicitet, språk och religion vilket många andra länder på jorden gör – i USA och Storbritannien t ex går det nu att få veta att X antal svarta amerikaner och X antal brittiska asiater har gått bort av viruset.
 
 
Själv är jag dock personligen helt för det som Nuri Kino nu gör idag – d v s jag har en enorm respekt för landets alla 100 000-tals och åter 100 000-tals antirasister som är livrädda för att utomeuropéerna, minoriteterna, flyktingarna och ”Orten” nu ska stigmatiseras än hårdare bland landets majoritetsinvånare men jag tror ändå att det är rätt om även Sverige nu börjar redovisa att de som verkligen dör av viruset i huvudsak (d v s proportionellt sett, och vi talar då om extrema överrepresentationer som närmast är helt osannolika) är invandrar- och minoritetsinvånarna och inte majoritetssvenskarna även om naturligtvis även majoritetssvenskar dör av viruse.
 
 
Den svenska antirasistiska färgblindheten som verkligen hatar allt vad siffror, data och statistik heter kanske inte alltid är dålig och kanske skyddar landets invandrare och minoriteter (d v s även jag som om och om igen attackerar antirasismen/antirasisterna kan så klart vara självkritisk) men denna gång tror jag dock att den stjälper ”Orten” och utomeuropéerna mer än att den hjälper dem:
 
 
 
 
”Mitt folkslag är överrepresenterat bland de som dött av coronaviruset i Stockholm. 43 av de 225 som fram till den 6 april har dött, är assyrier/syrianer. Det är nästan var femte. Jag kände en del av dem, liksom barn eller andra anhöriga till dem. Den yngsta var 56 år, den äldsta 89. Den yngsta hade inga bakomliggande sjukdomar. 7 av de 20 familjer jag varit i kontakt med uppger också att de inte känner till att det skulle finnas några sådana.
 
 
Somaliska läkarföreningen larmade den 24 mars: ”Minst sex av de 15 som dött av coronaviruset i Stockholmsområdet är svensksomalier.”
 
 
Samma kväll ringde jag Gunay Raheb, ordförande för SOUF, syrisk-ortodoxa ungdomsförbundet, och bad om hennes hjälp. Hon och några andra ungdomar med färdigheter i research har hjälpt mig med denna kartläggning.
 
 
Det finns också armenier, kurder, greker och andra med invandrarursprung bland dem som har dött av coronaviruset. Den 4 april skrev Israel Times att nio judar har dött i Sverige och att de därför också är överrepresenterade bland dem som avlidit av viruset. Hur många av invandrat ursprung det rör sig om som dött av covid-19 vet ingen, men närmare hälften enligt flera källor på Stockholms sjukhus.
 
 
(…)
 
 
”På sociala medier syns ett inlägg som en läkare som går i samma kyrka som jag, har skrivit: ”I en månad nu jobbar jag på covid-19 avdelning. Så här många dödsbevis har jag aldrig skrivit. Så här många timmar har jag aldrig jobbat. Så här många timmar har jag aldrig suttit och läst. Alla studier. Alla länder. All statistik. Det som gör ont i hjärtat, det är när någon sitter och säger att mitt folk, assyrier/syrianer har bidragit till att smittan spridit sig för att man inte har skött sig! Det kan jag inte stå tyst för.”
 
 
Jag ringer läkaren, Issa Yacoub Issa. Han är glad åt att jag läst hans inlägg. Han vill gärna prata om hur hans yrkesliv förändrats den senaste månaden. Nu jobbar han enbart med covid-19-patienter och är plötsligt också är ansvarig för många patienter ur hans egna etniska folkgrupp. Han jobbar på Södersjukhuset i Stockholm där han nästan aldrig annars träffar patienter ur folkgruppen.
 
 
Jag frågar varför han skrev sitt upprörda och sorgsna inlägg. Han svarar att det går sådana rykten bland sjukvårdspersonal. Och att det gör honom ledsen, de följde myndigheternas rekommendationer och ska därför inte behöva pekas ut som smittspridare. När jag frågar honom vad han tror det beror på, att vi som folkgrupp är överrepresenterade, svarar han att det dels är sättet vi umgås på men att han också har hittat en studie som visar på att det är genetiskt, att vi är mer mottagliga för viruset.
 
 
– Jag har letat och letat efter andra orsaker än de kulturella, och har bland annat hittat en studie från USA där man sett att människor med ursprung från Medelhavsområdet har genetiskt uttryckt mer benägenhet för utveckling av svårare ARDS (akut inflammatoriskt tillstånd med respiratorisk svikt), genom fler receptorer som är mottagliga för covid-19.
 
 
På samma sjukhus jobbar en annan läkare jag känner, min syssling Eva Akay.
 
 
– Jag är självklart också ledsen över att så många ur vår folkgrupp drabbats, jag får också många privata samtal, det får alla vi läkare i folkgruppen, tiotals samtal varje dag från oroliga anhöriga till folk som är sjuka, också från sådana som själva visar symptom. Det är en jättesvår situation. Jag börjar redan bli trött, men jag biter ihop. I dag har jag, utöver mitt skift på sjukhuset, pratat med några släktingar och vänner som antingen själva är sjuka eller som har sjuka släktingar, bland dem min morbror och min moster som smittats.
 
 
Donna-Petra Shaheen jobbar på Södertälje sjukhus, och är en ganska känd profil i den assyriska/syrianska folkgruppen. Hon har jobbat med bistånd, varit engagerad i föreningslivet och i en av kyrkorna. När jag når henne mellan två arbetspass säger hon att vi alla måste fortsätta hjälpas åt att stoppa smittan från att spridas. Viruset drabbar alla – patienterna som kommer till sjukhuset har olika etnisk bakgrund och är i blandade åldrar – en del är relativt unga och tidigare väsentligen friska.
 
 
Shaheen vill att vi hjälps åt att nå alla Södertäljebor och om och om igen poängtera social distans och försiktighet. Det är viktigt att tänka på hur vi umgås, skjut upp sociala event och träffar till senare om det går, eller genomför ceremonierna på ett annat sätt som minskar smittspridning bland befolkningen. Hon finner studien som Issa Yacoub Issa hänvisar till intressant och hoppas att man fortsätter forska på ämnet för att se om det finns en säker koppling mellan genetiska skillnader och hur sjukdomen uttrycker sig.
 
 
Jag är sedan en månad isolerad med min mamma, jag har pausat hemtjänsten, färdtjänsten, allt. Jag hjälper mamma i stället. Hon har svår astma, struma, hjärt- och kärlsjukdomar och sitter i rullstol. Varje gång vi under dagtid öppnar balkongen hör vi ambulansers sirener. Våra telefoner går varma. Vi ringer släktingar och vänner som insjuknat. Vi hör hur de kämpar för att andas, för att kunna yppa några ord.
 
 
Min älskade faster, som varit som en farmor för mig under hela min uppväxt smittades av hemtjänstpersonalen, hon är också inlagd på lasarettet. De första dagarna var hennes tillstånd kritiskt, men prognosen verkar god, hon kanske får lämna sjukhuset snart.
 
 
Efter att jag har skrivit klart denna text letar jag upp min mobil för att ringa min morbror Samuel som är gift med min moster. Morbror har legat på Södertäljes sjukhus i flera veckor, kämpat för sitt liv. Jag ser ett nytt sms. Min äldsta morbror har också tagits in och diagnosticerats för covid-19.
 
 
Detta är en tragedi som drabbat de flesta av oss, på ett eller annat sätt.
 
 
Vi försöker trösta de som förlorat någon, vi försöker stoppa smittan från att spridas. Och vi fäller tårar. Vi har gått igenom mycket, mamma, min släkt och jag, förföljelse, hat, kidnappningar, mord och flykt. Nu detta. Ännu en kniv i våra hjärtan. En som vrids om, om och om igen.”

Om två monarkers tal till nationen

Ursäkta sexismen men det märktes ändå på något sätt i förrgår att den ena monarken har fått uppleva ett flertal krig och konflikter, världshistoriens största kolonialimperiums undergång, irländarnas alla bomber och granater, ”BoJos” högerradikala knasigheter och just nu en pandemi utan dess like sedan ”spanskan” på 20-talet som t o m riskerar att ta hennes förstfödde son ifrån henne medan den andre monarken nog mest bara har ägnat sig åt ”bilar, bärs och brudar”.

91955214_10157342877420847_2943603231277711360_n.jpg

Om spåren av en svensk John Howard Griffin

Jag har nu och idag ägnat alltför många timmar åt att förgäves hitta det reportage i en svensk veckotidning (ibland står det i svensk tv, men jag tror ändå att det handlade om en svensk veckotidning) som antagligen publicerades i maj 1963 och som handlade om att en vit svensk manlig journalist hade ”klätt ut” sig och iscensatt sig själv som svart amerikan under en vecka i dåtidens Stockholm.
 
Det finns då spår av denna svenska version av den vite amerikanske journalisten John Howard Griffins ”sociala experiment” att just ha gjort det, vilket han sedan berättade om i sin på sin tid världsberömda bok ”Black like me” från 1961 (som galet nog fick titeln ”Svart som en n-gg-r” på svenska) och bland annat i form av en insändare och av en längre kritisk artikel som var författad av den svarte amerikanske journalisten William Caldwell.
 
Jag har gått igenom Se, Allers, Hemmets Journal, Idun-Veckojournalen, Året Runt och Ica-Kuriren men hittar då inga spår av detta reportage.
1963.jpg
 
Caldwells kritik gick f ö dels ut på att den vite svenske journalisten i stället borde ha talat med och intervjuat några av de svarta amerikanska invandrare som bodde och befann sig i Stockholm med omnejd på den tiden och dels menade han att journalisten potentiellt kunde ha ställt till med ännu mer skada och därmed ”skapade problem som aldrig existerat”. Inte minst handlade det om det faktum att den vite svenske journalisten skrev utförligt om hur vita svenska kvinnor hade attraherats av honom på ett annat sätt än när han inte var utklädd:
 
”Hade han gjort detta, hade han förstått att han inte behövde ägna en så stor del av artikeln åt förhållandet mellan mörkhyade män och ljusa kvinnor. Han påstod nämligen att hans nya hudfärg inbringade honom större uppmärksamhet och flera kärleksfulla blickar än han någonsin hade fått innan han bytte ras. Det är intressant, att journalisten aldrig tycks ha ägnat en tanke åt varför han ansågs vara mera attraktiv.”
 
Caldwell frågade sig även vad som hade hänt om en svart person hade iscensatt sig som vit och socialiserat med vita invånare i de europeiska kolonierna och bosättarstaterna i exempelvis Afrika och om det ens hade varit meningsfullt som en metod för kunskapsinhämtning och han skrev vidare följande om den vite journalistens temporära rasperformativa erfarenhet:
 
”Om en N hade skrivit den artikeln kunde han aldrig innerst inne tänka att i morgon kan jag gå hem, ta en dusch, ändra färg, befria mitt sinne från svärtan och gå ut på gatorna igen, med blå ögon och ljus hy.”
 
Slutligen nämnde Caldwell att även i Stockholm hade svarta och icke-vita invandrare alltmer börjat hälsa på varandra på offentliga platser liksom i bland annat Paris och London, vilket kan tolkas som ett av de allra första vittnesmålen om att en icke-vit svensk gemenskap och subjektivitet höll på att formeras redan under 1960-talet eller åtminstone ett embryo till en sådan.
 
”… den blick de utväxlar med sina färgade bröder och som säger ”Hej, hur känns det att vara en del av den vite mannens börda?” De ler utan att säga något, när de passerar varandra – det behövs inga ord. Antingen de är afrikaner, västindier, indier, araber eller amerikanska N har de instinktivt i sig sedan födseln, att de och andra av deras hudfärg har samma problem, att vara färgad i en inte alltid så civiliserad vit värld.”
 
Nästan alla icke-vita invandrare i Stockholm och i Sverige var då män och fr a unga män i början av 1960-talet och totalt handlade det om cirka 1500 invandrare som hade ursprung utanför Europa varav kanske 600 bodde i Stockholmsområdet.

Historien om när ”gamle kungen” Gustaf VI Adolf tog emot 53 svarta amerikanska barn på Stockholms slott i januari 1966

Den osannolika men icke desto mindre sanna berättelsen om när ”gamle kungen” Gustaf VI Adolf tog emot 53 svarta amerikanska (underklass)barn på Stockholms slott i januari 1966:

Alla vet idag att vår nuvarande kung nog inte är särskilt antirasistiskt lagd annat än att han genom åren har hållit ett antal tal ”till folket” som utan tvivel har haft ett antirasistiskt budskap (och som sannolikt har skrivits av andra än han själv) och att han tidigare, när han levde ett s k vilt partyliv (vilket han gjorde långt upp i åldern och ända in på 2000-talet) drogs till minoritetskvinnor och även hade icke-vita ”flickvänner”. Samtidigt har kungen klätt ut sig till ”arab” och brunsminkat sig på visserligen riktigt blöta ”överklasspartyn” och han har dessutom fått Säpo-vakter att svartsminka sig och agera ”afrikanska” betjänter iklädda endast kortbyxor/”kalsingar” på likaledes visserligen rejält blöta ”överklasspartyn”.

Inte många vet dock att ”gamle kungen” Gustaf VI Adolf verkligen var antirasistiskt lagd utöver att han var antifascistiskt lagd då han under kriget som kronprins tillhörde den anti-tyska grenen av Huset Bernadotte i motsats till både sin pro-tyska far kung Gustav V och sin pro-tyska son arvprins Gustaf Adolf, d v s vår nuvarande kungs förolyckade far.

Alla vet visserligen idag att vår tidigare kung tog emot Martin Luther King och Harry Belafonte på Stockholms slott i maj 1966 i samband med att Martin Luther King talade på Kungl. Operan i Stockholm medan Harry Belafonte uppträdde där tillsammans med bl a Alice Babs, Lasse Pöysti, Monica Zetterlund, Hasse Alfredson och Tage Danielsson och tillsammans samlade in närmare 1 miljon kr i dagens penningvärde som gick direkt till att finansiera den svarta amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Sedan vet kanske inte alla men många också att Martin Luther King besökte Sverige och Stockholm redan i december 1964 i samband med att han tog emot Nobels fredspris i Oslo och att han då även träffade Katarina Taikon samt att ”gamle kungen” ska ha bidragit med pengar ”ur egen ficka” när Harry Belafonte saknade de medel som krävdes för att få flera av de s k svarta pantrarna-aktivisterna frigivna mot borgen.

Det allra mest spektakulära och närmast osannolika som Gustaf VI Adolf ”gjorde sig skyldig till” i antirasistisk väg var dock inte (enligt mig i alla fall – och för bara en kort tid sedan hittade jag då visuella spår av denna fullständigt unika ”barnaudiens” på Stockholms slott även om bildspåren tyvärr är rejält suddiga men de är då inte på något sätt ”fake news” utan denna händelse ägde verkligen rum) att han upplät Kungl. Operan åt Martin Luther King för att direkt stötta den svarta amerikanska medborgarrättsrörelsen eller gav Harry Belafonte pengar för att indirekt stötta Black Panther Party utan att han i januari 1966 gav audiens åt hela 53 svarta amerikanska barn och ungdomar på Stockholms slott som hade bjudits in till Sverige från ”Chicagos slum”, som det hette i dåtidens svenska press, för att få uppleva ”en glimt av ett generöst och fördomsfullt land” som Dagens Nyheter skrev.

Det är svårt att tänka sig att någon annan monark i västvärlden skulle ha gjort något sådant kring mitten av 1960-talet och det är likaledes svårt att tänka sig att vår nuvarande kung skulle ge audiens på Stockholms slott åt 53 barn och ungdomar med utomeuropeisk bakgrund från bl a Tensta, Fittja, Gårdsten, Rosengård, Vivalla, Gottsunda och Kronoparken eller för den delen åt 53 syriska flyktingbarn.

De 53 unga amerikanerna omväxlande bussades och flögs runt i Sverige och inhystes hos svenska värdfamiljer varhelst de befann sig och behövde övernatta och bl a hann de med ett besök i Östersund (dock kom de inte längre norrut än så, om jag har förstått det hela rätt) för att ”få se något så exotiskt som riktiga, äkta samer” enligt DN:s reportage, som också intervjuade den 15-åriga Jacqueline Watson som berättade om sina intryck av Sverige: ”Hon är fullt och fast övertygad om att det inte kan finnas några som helst rasproblem i Sverige.”

När de 53 barnen och ungdomarna till slut återvände hem till sina föräldrar, syskon, släktingar, klasskamrater, grannar, vänner, ”hoods” och ”communities” i Chicagos West Side och South Side efter en säkerligen omtumlande och möjligen livsavgörande utlandsresa redogjorde de för sina upplevelser av Sverige och svenskarna bland fr a andra svarta amerikaner i form av olika former av presentationer och det är mycket troligt att utöver mötet med samerna i Östersund så bör mötet med ”gamle kungen” på Stockholms slott ha satt rejäla spår i barnens och ungdomarnas minnen och berättelser om och från Sverige.

Det går slutligen och f ö att anta att åtminstone några av dessa barn och ungdomar faktiskt bör leva än idag även om medellivslängden tyvärr var rätt så låg bland fr a de svarta invånarna i Chicagos West Side och South Side på 1960-talet och även på 1970-talet (och nog också en bra bit in på 1980-talet) och många av särskilt tonårspojkarna och de unga vuxna männen som bodde och levde i dessa stadsdelar på den tiden kom tyvärr att dödas/mördas av både andra tonårspojkar och unga vuxna män och av polisen och/eller hamna i fängelse och i alltför många fall antagligen i åtskilliga år eller t o m på livstid.

Ny artikelserie om varför ingen talar om ras/rasism, (ras)diskriminering och (ras)segregation längre

Smålands-Postens Bo Ströberg inleder idag en omfattande artikelserie (i hela sex delar) som försöker förstå varför ingen (eller knappt någon i alla fall jämfört med under 2010-talets första hälft) talar om (ras/)rasism, (ras)diskriminering och (ras)segregation längre och om varför allt fokus numera är på ”invandrarnas” s k misslyckanden och tillkortakommanden och ”förorternas” s k misär och våld.

 

Den första delen handlar om varför FN, EU och Europarådet om och om och om igen (och i decennium efter decennium…) kritiserar och attackerar Sverige för att fullständigt sakna data, siffror och statistik om landets minoriteter samtidigt som Sverige och de svenska antirasisterna (fanatiskt) fortsätter att försvara den färgblinda svenska antirasismen, som har avskaffat och tabuiserat rasbegreppet och som fram tills nu har omöjliggjort och förstört alla försök att införa och praktisera jämlikhetsdata i landet.

 

Artikeln handlar också om varför 10 000 anmälningar till DO om diskriminering på grund av etnicitet och religion, som har inkommit bara under de senaste tio åren (på 1990- och 2000-talen inkom då 1000-tals och åter 1000-tals anmälningar till DO om diskriminering på grund av etnicitet och religion varav ingen ledde till någon fällande dom) har resulterat i sammanlagt 20 fällande domar…

 

OBS: Jag har naturligtvis en enorm (för att inte säga gigantisk) respekt för Sveriges 100 000-tals för att inte säga miljontals antirasister och antifascister som ”fajtas” dygnet om för att ytterligare tabubelägga ordet ras och själva rasbegreppet i sig och som varje vaken minut kämpar ”med näbbar och klor” mot genomrasistiska FN (d v s rasisterna i New York och Genève), genomrasistiska EU (d v s rasisterna i Bryssel) och genomrasistiska Europarådet (d v s rasisterna i Strasbourg) som försöker tvinga oss hypermilitanta och ultraortodoxa antirasistiska och antifascistiska svenskar att återigen börja tala om ras och att börja kartlägga, mäta och räkna minoriteternas situation i dagens Sverige liksom att sätta siffror på den svenska (ras)diskrimineringen och (ras)segregationen.

 

Unknown.jpg

”Den svenska självbilden har varit att vi är positivt inställda till etnisk mångfald. Att rasism inte är något allvarligt problem här. Men attityder förändras. Och FN har återkommande kritiserat Sverige för att inte ta diskriminering och hatbrott på allvar.

 

Den 21 mars är det FN-dagen för avskaffande av rasdiskriminering. Inför den publicerar Smålandsposten en artikelserie om rasism och varför det är så känsligt att tala om den.

 

Det är fritt fram för rasistiska organisationer. Ingen statistik förs över hur minoritetsgrupper drabbas av orättvisor. FN har återkommande kritiserat Sverige för att inte ta rasismen och diskrimineringen på allvar.”

 

https://etidning.smp.se/669/eSMP/289951/2020-03-20/12681239/DECENNIER-AV-FN-KRITIK-MOT-SVERIGE

 

JJ.jpg

”Kritiken mot Sverige är omfattande och hård från FN:s rasdiskrimineringskommitté. Vid den fjärde granskningen av hur Sverige lever upp till FN:s rasdiskrimineringskonvention uttrycktes oro över ”det stora antalet rapporterade hatbrott och fortsatt rasistiskt våld”.

 

FN-experterna uppmärksammar särskilt rasismen mot muslimer och uppmanar Sverige att ”omedelbart vidta åtgärder för att säkra muslimska minoritetsgrupper mot våld, hatbrott och hets mot folkgrupp”.

 

FN är ”bekymrade över rasistiska och extremistiska organisationer i Sverige, och deras offentliga manifestationer och demonstrationer” och regeringen uppmanas att offentligt fördöma och ta avstånd från rasistiska uttalanden som görs av politiker.

 

Mycket av det som tas upp är sådant som påpekats flera gånger tidigare. Den tyngsta kritiken är att Sverige inte har jämlikhetsdata. De är offentlig statistik utifrån ras eller etnicitet, som tas in till exempel vid folkräkningar för att få en bild av strukturell ojämlikhet, om vissa grupper är ekonomiskt och socialt eftersatta eller kan antas missgynnade på arbets- och bostadsmarknaden.

 

”Denna bristande kunskap är förvånande i ett land som i andra sammanhang länge ansett sig världsledande på offentlig statistik”, skriver Institutet för framtidsstudier i en rapport där man tittat just på metoder för att ta fram data.

 

– Ja, man tycker att det är mer ord än handling. Det räcker inte att ha lagar mot diskriminering. Man måste ha mätverktyg för att visa att lagarna fyller en funktion, alltså att de verkligen hjälper de utsatta grupperna, säger forskaren Tobias Hübinette, vid Karlstads universitet.

 

Han var på plats i Genève 2018 när Sverige förhördes av FN, som medförfattare till de svenska muslimernas rapport.

 

Sverige har hållit fast vid sin ståndpunkt att inte samla in data utan att närmare argumentera för den. I den nationella handlingsplanen ”Samlat grepp mot rasism och hatbrott”, presenterad så sent som januari 2017, skriver man helt kort att ”Sverige har en restriktiv syn på statistik och datainsamling i förhållande till bland annat de nationella minoriteterna och regeringen har ingen anledning att ompröva denna hållning”.

 

Även själva handlingsplanen har kritiserats av FN för att sakna konkreta åtgärder och – framför allt – mätbara mål.

 

Famlar man inte i blindo utan data?

 

– Ja, men det är man väl medveten om. Det kan finnas flera orsaker till att man inte gör insamlingen av jämlikhetsdata, kanske är det för dyrt, kanske fruktar man att resultaten skulle förskräcka, säger Tobias Hübinette.

 

Underförstått: Kanske är Sverige mer ojämlikt än man vill tro? Kanske är etnisk diskriminering ett större problem än man vill kännas vid?

 

I svensk lagstiftning anges sju diskrimineringsgrunder: kön, ålder, etnisk tillhörighet, religion, sexuell läggning, könsöverskridande identitet samt funktionsnedsättning. Data för de två första finns att hämta i folkbokföringsregistret och SCB:s jämställdhetsstatistik ger klara besked om löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar eller minskar, och om det finns ojämlikheter vad det gäller utbildningsnivå, arbetslöshet, hälsa.

 

– Sedan man började med könsstatistik är kvinnornas framryckning en verklig framgångssaga. Även om det förstås varit en lång resa för kvinnornas integration i det svenska samhället, säger Tobias Hübinette.

 

Utan statistik som synliggör utsatthet för andra grupper är det svårt att utforma en generell välfärdspolitik. Och se om den fungerar.

 

– Det finns ingen statistik för till exempel svenska muslimers inkomstnivå eller afrosvenskars eller romers arbetslöshet.

 

Jämlikhetsdata beskrivs ibland som en form av etnisk registrering, en beteckning som väcker obehagliga associationer. Det är ofta där debatten hamnar. Men företrädare för de grupper som ska skyddas mot diskriminering, bland andra afrosvenskar, muslimer, sametinget och RFSL, förespråkar att statistik samlas in. I en utredning, som DO gjort på regeringens uppdrag, diskuteras avvägningen mellan legitima farhågor och legitima behov. Där poängteras att ”insamling av känsliga personuppgifter i syfte att arbeta mot diskriminering innebär inte nödvändigtvis att det sker på individnivå”.

 

Tobias Hübinette påpekar att de flesta andra länder i världen tar fram jämlikhetsdata. Han liknar förfarandet vid hur enkätstudier genomförs i Sverige och där principerna om självkategorisering, anonymitet, och frivillighet alltid ska gälla och att de siffror som genereras inte kan spåras till en specifik individ. Han tar också ett närliggande exempel på hur den här sortens uppgifter i befolkningsregistret inte behöver vara någon kontroversiell fråga.

 

– I Finland har man till exempel språk som kategori, detta främst för att tillgodose den svenskspråkiga minoritetens rättigheter.

 

Sedan 2009 har Diskrimineringsombudsmannen (DO) fått in runt 10 000 anmälningar om diskriminering på grund av etnicitet och religion. Under dessa tio år har man bara lyckats få fällande domar i 20 fall. Det är två promille. Även när det gäller polisanmälda hatbrott är andelen lagförda extremt liten.

 

Denna ineffektivitet, många anmälningar men få domar, är något som FN slår ned på.

 

– Det finns inte så mycket att säga om själva diskrimineringslagarna men det är svårt att efterfölja dem, säger Tobias Hübinette.

 

– Om vi tar etnisk diskriminering så är det väldigt få fall som avgörs i domstol till skillnad från könsdiskriminering som DO ofta vinner. Diskriminerar du en kvinna i Sverige så åker du dit. Det är mycket svårare att driva ett fall med etnisk diskriminering. Jämför man antalet anmälningar med hur många fall som gått till domstol så är det absurt. Polisen säger samma sak, att extremt få fälls. Alla är medvetna om det här.

 

Det är väl meningslöst att ha lagar som inte tillämpas?

 

– Jo, det är det. Man försvarar sig från DO med att man jagar pilotfall, ideala case. I jakten på de perfekta fallen som ska hjälpa människor i framtiden så sovras det för mycket.

 

Clas Lundstedt, pressansvarig på Diskrimineringsombudsmannen, menar att det är missvisande att bedöma deras arbete enbart utifrån antal fall man tar till domstol. Att man driver processer så sällan beror enligt honom på att DO ”utvecklat sitt arbetssätt och vi arbetar idag på ett helt annat sätt med tillsyn än under de första åren. Under DO:s första år utreddes anmälningar i princip enbart med inriktning mot process. Om förutsättningar saknades att gå till domstol avslutades i regel ärendet utan att DO tog ställning i om det hade varit fråga om diskriminering eller inte. I dag utreds fler ärenden och avslutas med tillsynsbeslut där DO själv redogör för de bedömningar vi gör”.

 

2018 och 2019 utfärdade DO 88 så kallade tillsynsbeslut medan man gick till domstol i enbart tre ärenden.

 

DO:s tillsynsbeslut medför ingen juridisk påföljd eller upprättelse för den drabbade i form av skadestånd.

 

– Det har länge funnits kritik om att DO är tandlöst, diskrimineringslagen ser bra ut men är verkningslös, menar Tobias Hübinette.

 

På hemsidan skriver myndigheten: ”Ett av våra mål med att driva enskilda ärenden i domstol är att skapa vägledande domar som ger effekt för många.”

 

Att en person uppenbarligen har utsatts för diskriminering är alltså inte skäl nog.”

 

 

En preliminär översikt över de viktigaste audiella och audiovisuella verken om ras i Sverige på 1960- och 70-talen

Jag har under de senaste dagarna försökt att bringa reda i de viktigaste audiella och audiovisuella (radio- och tv-program, dokumentärer, spelfilmer) produktionerna och verken plus böckerna och skrifterna som tematiserade ras i en specifik svensk kontext på 1960- och 70-talen och tror mig nu ha kunnat identifiera flertalet av dem eller kanske t o m merparten (OBS – detta är då bara ett urval). Dessutom har jag hittat en sammanställning som visar antalet artiklar i svenska tidningar och tidskrifter och antalet svenska böcker som behandlade situationen för svarta amerikaner under perioden 1953-73.
 
TV- och radioprogram plus filmer:
Roland Hjelte & Karl-Axel Sjöblom: Färgad i folkhem, SVT 12/2 1962 (den första svenska dokumentären som behandlade situationen för icke-vita invandrare i Sverige)
Ingrid Samuelsson: Adoptivbarn. Om adoption av svenska och utländska barn, SR 24/9 1963
Jack Jordan: Svensk rapsodi i svart, SVT 4/4 1969 (dokumentär producerad av SVT och av den första svarta amerikanska TV-producenten och i dokumentären deltog bl a Eartha Kitt, Harry Belafonte och Miriam Makeba)
Gunnar Höglund: Vill så gärna tro, GH-Produktions 4/9 1971 (spelfilm som Bob Marley gjorde filmmusiken till och som Johnny Nash och Christina Schollin hade huvudrollerna i)
Madubuko Diakité: For Personal Reasons, SVT 11/11 1973 (+ Det osynliga folket/The Invisible People)
Studio S: Vi behövs i Sverige, SVT 15/11 1977
Vågspel: Bland svartskallar och ljushuvuden, SR 12/3 1979
90011076_10157267366975847_8313007835331952640_o.jpg89820930_10157267366510847_3132378206556913664_n.jpg
89773184_10157267366325847_1672070415175909376_n.jpg
Bibliografi:
Sundberg, Gunnar. 1961. Rasproblem i stöpsleven. Hudiksvall: Clasons boktryckeri.
Haste, Hans. 1962. Rasismen. Förnuft och fördom i rasfrågan. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Taikon, Katarina. 1963. Zigenerska. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Kumm, Evert. 1965. Zigenare och vanliga svenskar. Fakta om en s.k. raskonflikt. Örebro: Evert Kumm.
Beckman, Lars. 1966. Ras och rasfördomar. Stockholm: Prisma.
Johanson, Kjell E. 1966. Fascism, nazism, rasism. Staffanstorp: Cavefors.
Snismarck, Olle. 1968. Stick hem till Afrika. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Tyus, Victor Herbert. 1969. Den stora klyvningen. Roman. Stockholm: Bonnier.
Taikon, Katarina. 1970. Zigenare. Stockholm: Natur och kultur.
Jacobson, Gun. 1970. Min bror från Afrika. Stockholm: Bonnier.
Küng, Andres (red.). 1970. Samemakt. Välfärd till döds eller kulturellt folkmord? En debattbok. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Eriksson, Lars. 1971. Rasism och rasdiskriminering. Studiehäfte för gymnasieskolan och folkhögskolan. Stockholm: Svenska FN-förbundet.
Centerwall, Erik & Håkan Wall. 1972. Rasism. Studiebok. Stockholm: Läromedelsförlaget.
Svenska ekumeniska nämnden. 1972. Kampen mot rasismen. Stockholm: Gummesson.
Jonsson, Einar. 1975. Samerna, vårt rasproblem. Örebro: Handelstryckeriet.
Brändefors, Jan-Ove, Hans-Henrik Rönnow, Göran Körner, Vilgot Oscarsson & Ulf Lundberg. 1976. Moment. Socialkunskap 5. Vi och dom. Ras- och minoritetsfrågor. Internationella aspekter på sociala problem. Lund: Studentlitteratur.
Lagevi, Bo. 1977. En död i skönhet. Stockholm: B. Wahlström.
image.png

Antalet funktionella parlamentariska demokratier fortsätter att minska

Den parlamentariska demokratin med fria val och allmän och lika rösträtt är på långt när ofelbar och fullkomlig och åtskilliga (och kanske särskilt många unga människor) längtar idag efter starka ledare och blodfulla ideologier, visioner och utopier som kan mobilisera både massorna och känslorna men det är trots allt rejält oroväckande, som DN:s ledarskribent Martin Liby Troein rapporterar om idag, att amerikanska Freedom House återigen kan konstatera att antalet funktionella demokratier på jorden fortsätter att minska som ett resultat av den högerradikala orkan som just nu blåser över världen och i årets rapport lyfter Freedom House fram en av Asiens fåtaliga funktionella demokratier (d v s Indien) liksom den s k MENA-regionens enda demokrati (d v s Israel):
88241821_10157238031410847_307772889665372160_n.jpg
”För 15 året på raken var antalet länder där medborgerliga friheter försvagades fler än dem där de stärktes. I förra årets rapport var det Ungern som stod ut. Efter att premiärminister Viktor Orbán i tio år attackerat mediernas frihet och domstolarnas oberoende kan Freedom House inte längre klassificera landet som en fullvärdig demokrati. Det gör landet till den första EU-medlemmen som förlorar den beteckningen.
Den här gången är utvecklingen i Indien och Israel särskilt noterbar. Indien är inte bara världens största demokrati. I decennier har landet varit ett lysande exempel på att även fattiga och multietniska länder kan upprätthålla ett livskraftigt folkstyre. Det håller den hindunationalistiske premiärministern Narendra Modi på att ändra på. Det utdragna undantagstillståndet i Kashmir och en ny medborgarlag är två sätt på vilka grundläggande rättigheter undergrävs, i synnerhet för landets stora muslimska minoritet. Indien är fortfarande en fullvärdig demokrati, men med Modi balanserar landet på gränsen.
Den närmar sig också Israel. Premiärminister Benjamin Netanyahus alltmer intensiva kamp mot rättsstaten innebär att landet sedan 2009 förlorat sex poäng på Freedom Houses skala – ”ett ovanligt stort fall för en etablerad demokrati”. Det är en sorglig utveckling i Mellanösterns enda demokrati.”

Om nazistiska dödslistor och den svenska polisen

Så händer det återigen – antifascister informerar mig om att jag finns med på ännu en högerextrem dödslista medan polisen inte bemödar sig om att göra det och detta har då tyvärr hänt flera gånger tidigare samtidigt som andra som har funnits och finns med sådana namnlistor har informerats om det av polisen (i alla fall som jag förstår det).
TR.jpg
 
”Bild 5: ”Döda1” (2017-08-23)” står det då under fotografiet på mig själv.
 
Antagligen har detta att göra med att jag inom polisen är s k extremiststämplad sedan många år tillbaka och då anses sådana som jag (d v s just s k ”extremister”) ”få skylla m/sig själva” då ”de/n som är med i leken får leken tåla”.
 
 
”Nio kilo dynamit, en mängd nazistmaterial och en ”dödslista” över bland annat vänsteraktivister och journalister hittades i en lägenhet vid Opaltorget i Göteborg i november förra året. Nu åtalas en man för grovt vapenbrott och grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor.”
 
(…)
 
”Samtidigt har Säkerhetspolisen funnit vad som beskrivs som en dödslista på mannens dator med en mängd porträttbilder på vänsteraktivister, journalister och lokala personer med invandrarbakgrund som döpts till namn som ”döda1” och ”döda2”.
 
En del av namnen har förts upp i en liten rödsvart anteckningsbok under rubriken ”folkförrädare/rasförrädare”.
 
– Jag gillar inte folk som förråder sitt land och globalister, säger mannen då han tillfrågas om bilderna och listan.
 
Globalister har i den antisemitiska miljön kommit att bli ett ord liktydigt med ”sionister” eller judar med ett påstått intresse av världsherravälde.
 
Du skriver att de är med på listan och ska utrotas. Alltså är det en lista på folk som du vill ha ihjäl?, frågar förhörsledaren mannen.
 
– Nä, det är mer en ventilation. Hur skall jag kunna ha ihjäl dom? Jag vill bara att de skall försvinna från mitt land. När man blir arg ibland så skriver man en massa.
 
Varför har du döpt filerna med döda/dödas?
 
– Det är till moder Svea, för att avreagera mig. I en krigssituation i ett fullt sunt fungerande land hade de stått till svars för landsförräderi, säger mannen men uppger att han är emot våld.
 
Tidningen Expo kunde också i samband med tillslaget i november 2017 avslöja att mannen så sent som ett par månader tidigare hade gjort utfall mot vad han beskrev som ”sionister och globalister” i en stor Facebookgrupp.
 
De beskrevs som ”ett virus som måste försvinna, samt alla förrädare som samtycker och bidrar med detta” och han avslutade med ”… Hell Moder Svea! Hell alla motståndsmän/kvinnor! Vi syns på slagfältet och i Valhall…”
 
För fynden i mannens lägenhet åtalas han nu misstänkt för grovt vapenbrott och grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor.”TR.jpg

När Selma Lagerlöfs böcker lästes av Tredje rikets soldater

I det tyskdominerade Europa under krigsåren var det som bekant svenska skådespelare som gällde liksom svenska sångare och både av det hög- och populärkulturella slaget: Filmer med fr a svenskor i huvudrollen toppade några av de mest sedda filmerna på kontinenten medan svenskar uppträdde på de förnämsta operahusen i bl a Wien och Bayreuth och ”Värmlands stora dotter” Zarah Leander var under några år kontinental-Europas största och mest populära popkulturella artist och ikon.

 

87813963_10157212720550847_4599333683894157312_o.jpg

Mindre känt är nog att det också i hög grad var svenska författare som gällde (bredvid flera nordiska författare), utöver de tysktalande folkens egna författare vill säga, och en av dem som verkligen gällde var då ännu en av Värmlands stora döttrar – nämligen Selma Lagerlöf som var så stor att armén (d v s Wehrmacht) tryckte flera av hennes böcker i massupplagor som sedan distribuerades till soldaterna och officerarna vid fronterna och i de ockuperade länderna.

Stort reportage om rasism mot asiater

I senaste numret av Tidningen Vi (mars 2020) skriver Kristina Lindh om den rasism som ingen (eller i varje fall ytterst få) ens uppfattar som rasism – d v s rasism mot asiater – och intervjuar Patrik Lundberg, Jiang Millington och Danny Lam (själv anses jag då alltför kontroversiell i detta sammanhang samtidigt som jag fortfarande är den ende av landets forskare som har studerat och skrivit ”spaltmeter” om ämnet):
 
Namnlöst.jpg
 
 
”Rasismen flyttar fram positionerna. Rädslan och föraktet för den som känns främmande formuleras i allt mer ohöljda termer. Samtidigt ökar medvetenheten. Ord och bilder som vi för bara ett par decennium sedan lät passera, förstår vi i dag är kränkande mot den som utpekas. Mellan dessa båda poler finns ett laddat spänningsfält, ett spänningsfält som utgör en av våra allra viktigaste politiska frågor just nu.
 
 
 
Mitt i allt detta finns samtidigt en grupp som länge varit anmärkningsvärt frånvarande i diskussionen, nämligen personer med östasiatiskt ursprung. Det beror på att rasismen mot östasiater på flera punkter avviker från annan rasism och gör den mindre synlig för den som inte drabbas.”
 
 
 
(…)
 
 
 
”Det säger författaren och journalisten Patrik Lundberg. Han är en av de få röster som bevakat och skrivit om ämnet i forum som når en större läsekrets.
 
 
Rasismen mot östasiater är en folkkär tradition i Sverige, konstaterar han och drar en röd tråd från Povel Ramels drift med japansk mimik, via Anders Lundins rishatt i Allsång på Skansen, till Sanna Nielsens roll som den kåta geishan Gittan i en föreställning på Oscarsteatern.
 
 
– Det här är våra mest omtyckta personligheter. Jag menar inte att de är rasister utan att de reproducerar nidbilder som är socialt accepterade. Vi älskar de här skämten. Vi älskar att gå på kinarestaurang och beställa mat bara för att få höra kyparen säga ”stekt lis”, säger Patrik Lundberg.
 
 
”Guling-humor”, kallas den. Till skillnad från annan rasism mot stora folkgrupper präglas rasismen mot asiater av ett förlöjligande. Därför ses den inte som lika allvarlig.
 
– Samtidigt är den svår att kartlägga eftersom det särskilt i östasiatisk kultur ses som oerhört förnedrande att tappa ansiktet eller att erkänna att du har blivit förlöjligad. Det gör det svårt för de här grupperna att organisera sig så som andra grupper organiserar sig.
 
 
Rasismen mot asiater ses inte bara som mindre allvarlig. Den ses också som peppande. Positiv rasism, som det heter, bygger på att man projicerar goda egenskaper på vissa folkgrupper.
 
 
Patrik Lundberg adopterades från Korea när han var tio månader. Visst blev han skolgårdsretad på samma sätt som många andra med samma bakgrund. Med ”mamma kines, pappa japan”-ramsor och med att ”tjing-tjong” ropades rakt ut i luften när han gick förbi.
 
 
Men han har också mött andra sidan av myntet. Den som säger att asiater är skötsamma och duktiga i skolan, att de arbetar hårt och inte begår brott.
 
– Det som slagit mig genom åren är att fördomarna gärna ställs som en motpol till hur andra invandrargrupper porträtteras. Asiaten används som ett exempel på att invandring visst skulle kunna vara bra om det inte vore för de där afrikanerna eller muslimerna från Mellanöstern.
 
 
Kort sagt: Asiater är okej eftersom de vet sin plats.
 
– Den som går på krogen i valfri storstad i Sverige ser inga asiater ute. De har egna fester. Det arrangeras enorma fester där det enbart är asiater, för att de känner sig trygga i de rummen. Det är en hel subkultur, men det är ingen som är intresserad av den. Man vill bara att vi ska servera den här sushin och inte säga emot när någon klär ut sig till kines.
 
Positiv och osynlig. Rasismen mot asiater har dock ett ännu tydligare särdrag: Det är en rasism som gör stor skillnad på kvinnor och män. Asiatiska kvinnor översexualiseras. Asiatiska män avsexualiseras.
 
 
Schablonen har historiska rötter, från den stora immigrationsvågen till Amerika på 1800-talet liksom från tiden kring andra världskriget och Vietnamkriget.
 
 
När kineser och japaner, båda grupperna ofta ganska välutbildade, anlände till förrförra seklets USA sågs de som ett hot mot jobben. Restriktioner infördes om att de endast fick arbeta inom vissa yrken. Yrken som klassades som feminina. Så skapades bilden av den feminina asiatiska mannen som saknar attraktionskraft.
 
 
Under andra världskriget var Japan fiendenation. Som i alla krig blev sexualiseringen av motståndarsidans kvinnor ett sätt att utöva makt. Den asiatiska kvinnan blev den asiatiska horan som vem som helst hade rätt till.
 
 
– Jag skulle säga att det största problemet med den här rasismen är att den är så internaliserad även hos oss asiater. Vi har gått på det här med att östasiatiska män är asexuella och att asiatiska kvinnor är sexuellt tillgängliga.
 
 
Det säger Jiang Millington som adopterades från Sydkorea 1972, när hon var ett år.
 
– Adopterade asiatiska män i Sverige har jättesvårt att få tjejer. Det gör något med en människa att ständigt framställas som impotent.
 
 
Själv vet hon hur det är att som tjej promenera på stan med sin pappa och känna hur omgivningens blickar förutsätter att hon är en kvinna han hämtat hem för sitt eget nöjes skull.
 
 
– Från det att jag var liten har förslagen kommit. Om att jag skulle ställa upp. En av de vanligaste raggningsreplikerna var ”Jag gillar bara asiatiska tjejer”. Vissa vita män har specialiserat sig på att ragga på asiatiska kvinnor. De fattar inte att det är ett uttryck för rasism utan tror att det är en komplimang.”
 
 
(…)
 
 
”Ett stort antal av de svenskar som har östasiatiskt ursprung är adopterade. Adoptionsaspekten är enligt många viktig för att förstå både rasismen och de utpekades sätt att hantera den.
 
 
Med start i slutet av 1960-talet blev Sverige ett stort adoptionsland, med Sydkorea som en av de framträdande parterna. Till skillnad från i många andra länder, där internationell adoption framför allt motiverades med reproduktionsargument, färgades adoptionsfrågan i Sverige av 70-talets ideologiska vindar.
 
 
”Att adoptera ett barn från tredje världen sågs som ett antirasistiskt och postkolonialt försoningsprojekt”, skriver Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik och en av dem som i många år forskat om rasism och varit både tongivande och omstridd debattör.
 
 
I själva verket var det en verksamhet med både nykoloniala och rasistiska undertoner, menar Hübinette och andra med honom.
 
 
Jiang Millington instämmer i grundkritiken.
 
 
– Det finns fortfarande de som tycker att man gör världen en god gärning när man adopterar, och som blundar för alla de problematiska aspekter som finns kring adoption, till exempel hur det förekommer att barn stjäls.”
 
 
 
(…)
 
 
”Sverige finns i dag 200 000 invandrade asiater. De adopterade är ungefär en tiondel. Bland dem finns en radikal och adoptionskritisk krets, men också en stor krets som inte är så intresserad av att diskutera adoptionsfrågan. Där finns en rad olika självbilder och identiteter.
 
 
 
Många av dem som är adopterade delar dock upplevelsen av ett så kallat mellanförskap.
 
 
– Vi som adopterades från Korea på 70-talet fick inte hemspråksundervisning, vi kan inte relatera till invandrade koreaner. Om man får problem med sin identitet har man ingenstans att vända sig. Du ses inte som invandrare av invandrarna och inte som svensk av svenskarna, säger Jiang Millington.
 
 
 
Var kommer du ifrån, egentligen?. Så heter en ny antologi om vardagsrasism. I den skriver ett antal unga människor om sina erfarenheter. Påfallande många av dem har östasiatiska rötter.
 
 
Startskottet till boken avfyrades för fyra år sedan, när Danny Lam sjösatte ”Tnkvrt”, en nätplattform som samlar in berättelser om rasism. Danny Lam är 26 år, uppvuxen i Helsingborg som barn till föräldrar som invandrat från Vietnam. Han är en del av en ung generation östasiater som vill prata om rasismen på ett nytt sätt.
 
 
 
– Vi vill ta plats. Det är en tydlig förändring på bara några år. Jag kan jämföra med mina sju år äldre systrar. De har förhållit sig på liknande sätt som vår föräldrageneration, där man fokuserat på att vara tacksam för att man fått möjlighet till ett bättre liv. Man vill absolut inte riskera att framstå som ett offer.
 
 
 
Asiater är den sista grupp som det är okej att skämta rasistiskt om, säger han. När han var liten retades kamraterna genom att dra ut sina ögon så de blev smala och visa framtänderna på ett töntigt sätt. Danny Lam tyckte att det var jobbigt men han förstod inte att det var rasism.
 
 
 
– Man pratade inte om rasism mot asiater då. Det vill vi ändra på. Det finns absolut en grov och skrämmande rasism mot muslimer, judar och svarta, som måste diskuteras. Men det utesluter inte att vi också samtalar om den rasism som vi varit med om.
 
Nu ser han hur fler plattformar växer fram, till exempel Instagramkontot asiansofsweden, där man lyfter asiater i Sverige för att visa på den mångfald som ryms inom gruppen. Eller stulen identitet, även det på Instagram, där man diskuterar adoptionskritik.
 
 
 
Danny Lam tar också filmer som fjolårets Crazy Rich Asians som exempel på hur framställningen av asiater genomgår en förändring på bredare front.
Hur det är med nämnda film må vara omdiskuterat. Vissa kritiker anser att den trots att den ger plats åt asiatiska karaktärer och skådespelare fortfarande rider på gamla nidbilder.”
 
 
(…)
 
 
 
”Är den asiatiske mannen äntligen på väg att bli sexuell? Hollywood har i rollen som västvärldens länge ledande populärkulturproducent haft stor makt över bilden av etnisk och kulturell identitet. När det gäller skildringar av asiater är det ett föga imponerande track record.
 
 
Fortfarande förekommer fenomenet ”yellow face”, det vill säga att asiatiska karaktärer rollbesätts med europeiska och amerikanska skådisar som med mer eller mindre tydliga attribut ska fås att se asiatiska ut.
 
 
Jiang Millington hör till dem som trots det ser hoppfulla tecken i populärkulturen. Hon tar Bangtan Boys som exempel. Bandet blev tidigare i år första sydkoreanska band att toppa Billboardlistan.
 
 
 
– Jag vill tro att det här enorma uppsvinget för sydkoreansk K-popkultur som pågår just nu bryter fördomarna. Det är en värld där man har en helt annan bild av vad som gör en man attraktiv. Där gråter män offentligt, de är söta, sminkar sig och är jättenoga med att hålla sig snygga i hyn. Jag hoppas att det kommer påverka både vår bild av maskulinitet och vår bild av den asiatiske mannen.
 
 
 
Den asiatiska kvinnan då, kommer även bilden av henne att förändras? Kommer översexualiseringen avta?
 
 
Patrik Lundberg lutar sig mot svensk rättskipning när han ger sitt nedslående svar. 2013 stoppades en grupp kvinnor med thailändsk bakgrund när de skulle in på restaurang Harrys i Växjö. Värden antog att de var prostituerade, vilket de inte var. Kvinnorna anmälde krogen men tingsrätten konstaterade att det inte var diskriminering nog för en fällande dom.
 
 
– Det är det enda fallet jag vet och därmed sannolikt prejudicerande. Förmodligen är det helt okej att stoppa asiatiska kvinnor från att gå in på en krog med argumentet att de troligtvis är prostituerade, säger Patrik Lundberg.
 
 
 
En viktig historisk orsak till rasismen mot asiater ligger i västvärldens behov av att detronisera hotet från maktnationer som Japan och Kina. Den gula faran, har det kallats. Sett till dagens geopolitiska utveckling, med ett Kina på stark offensiv, är upplevelsen av fara knappast mindre nu än förr. Om den tidigare logiken håller i sig torde det snarare innebära ett förnyat behov av att förlöjliga.
 
 
 
”En guling är en guling, en elak liten fuling”, skrev Tage Danielsson 1973 i den svenska tolkningen av klassikern As Time Goes By. Men tiden går fick den heta på svenska. Redan då såg man nidbilderna av asiater som något som tillhörde det förgångna.
 
 
Nu vet vi att de inte var det. Förminskandet pågår än. Även av dem som vill väl.
 
 
I Rinkeby, Rosengård och Bergsjön bor det fullt av vietnameser och kineser, säger Patrik Lundberg. Men när medierna beskriver förorterna pratar man bara med dem som passar in i föreställningen om vem som utsätts för rasism, alltså människor från Mellanöstern eller Afrika.
 
 
 
– Asiater osynliggörs därmed även av icke-rasister eller till och med antirasister.
 
 
Ändå vill han se ljust på framtiden.
 
 
 
– När jag började skriva om de här frågorna för tio år sedan kände jag mig helt ensam. I dag finns det så många unga vuxna som är bildade, skarpa och så mycket argare och mer pedagogiska än vad jag någonsin har varit. En förändring kommer.”