Kategori: Okategoriserade

Idag har 38,3% av alla barn och ungdomar utländsk bakgrund och 52,8% i de tre storstäderna, 40,1% i de mellanstora städerna liksom 66,4% i Malmö

Idag publicerade SCB nya (detalj)siffror rörande landets alla barn och ungdomar som gällde den 31 december 2019 och bl a går det att utläsa följande:

Namnlöst

Nästan 70% av barnen som bor i hus med äganderätt (d v s de bor inte i hus vars vårdnadshavare hyr sina ”husbostäder”) är majoritetsbarn och majoritetsungdomar.

Och knappt 24% av minoritetsbarnen och minoritetsungdomarmna gör detsamma, d v s bor i hus med äganderätt (d v s de bor inte i hus vars vårdnadshavare hyr sina ”husbostäder”).

andelen barn och ungdomar med utländsk bakgrund, d v s minoritetsbarn och minoritetsungdomar (invandrabarn, andragenerationsbarn och blandbarn men dock ej tredjegenerationsbarn vilka idag uppgår till kanske 3-4% i hela riket) den 31 december 2019:

0-17: 38,3%

0 år: 38,9%

5 år: 39,6%

10 år:

15 år: 36,2%

20 år: 42,9%

de tre storstäderna 0-17 år: 52,8%

Stor-Stockholm 0-17 år: 46,2%

Göteborg 0-17 år: 53%

Malmö 0-17 år: 66,4%

de 21 mellanstora städerna 0-17 år: 40,1%

Den svenska adoptionsmyndigheten MFoF föreslår att Sverige bör gå till botten med problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna

Den svenska adoptionsmyndigheten MFoF publicerade igår den chilenska parlamentariska utredningen om de korrupta adoptionerna från Chile till bl a Sverige och föreslår samtidigt att Sverige också bör gå till botten med problematiken med korrupta och illegala adoptioner.
 
 
”MFoF anser att det i Sverige bör utredas vilka åtgärder staten bör vidta när uppgifter framkommer om oegentligheter inom internationella adoptioner”
98339468_604466806826705_5828687795140427776_n

Och igår publicerades Mariela Quintana Melins samtidigt radiokortdokumentär (35 min.) ”Jag är ett stulet barn” som handlar om Clas Lindholm, som är adopterad från Chile, och som är en av de 1000-tals utlandsadopterade från Chile som adopterades till västvärlden på korrupta grunder under fr a 1970- och 80-talen.

 
 
”I hela sitt liv har Clas trott att hans biologiska mamma övergav honom på en busshållplats när han var nyfödd. Så kommer avslöjandet att många Chileadoptioner skett illegalt. Och Clas värld rämnar. När Clas Lindholm vintern 2018 får höra att chilenska myndigheter utreder en stor härva där tusentals barn adopterats bort utomlands, utan föräldrarnas medgivande, börjar han titta närmare på sina egna adoptionspapper. Stämmer det verkligen att hans mamma övergav honom? Varför finns det flera olika bakgrundshistorier i hans papper? Clas inser att allt det han trott om sitt liv varit en lögn och den upptäckten förändrar hela hans liv.”

Om adoptioner över de s k rasgränserna när adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen antingen är vita eller icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna

Bland världens alla adoptivfamiljer (OBS: de allra flesta familjebildningar på jorden liksom i historien är naturligtvis biogenetiska och endast några enstaka procent av världens alla barn växer upp med vuxna som de inte är blodsrelaterade till) gäller alltid regeln eller kanske t o m ”lagen” att adoptivföräldrarna och adoptivbarnen antingen tillhör samma rasliga och etnokulturella grupp (såsom vid styvbarnsadoptioner eller surrogatbarnsadoptioner när vita vuxna adopterar vita barn inom Väst) eller att adoptivföräldrarna är vita och adoptivbarnen icke-vita (såsom vid utlandsadoptioner eller fosterbarnsadoptioner när icke-vita barn från den postkoloniala och utomvästerländska världen eller från minoritetsgrupperna i Väst adopteras av vita vuxna).
 
Långt under 0,1%, ja sannolikt under 0,01%, av världens alla adoptivfamiljer består av adoptivfamiljer där adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen vita (såsom när t ex svarta amerikanska övremedelklass- eller överklasspar adopterar ett vitt fosterbarn) och än färre består av adoptivfamiljer där adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna.
 
Det finns dock fr a ett antal svarta amerikanska par och även enstaka svarta amerikanska singlar som ända sedan 1950-talet, när internationell adoption såsom vi uppfattar praktiken idag uppstod i kölvattnet efter Koreakriget, har adopterat fr a asiatiska barn men också enstaka latinamerikanska och nordafrikanska (arabiska och berbiska) barn och även i Sverige har på sistone enstaka latinamerikanska par och par med bakgrund i den s k MENA-regionen adopterat asiatiska barn även om dessa adoptivfamiljer sannolikt kan räknas på båda händernas fingrar.
 
Idag intervjuar den sydkoreanska tidningen Korea Times Kang Hyun-kyung den utlandsadopterade amerikanskan Cindy Wilson, som är född i Sydkorea och som adopterades av ett svart amerikanskt par och växte upp i den amerikanska Södern.
 
Wilson betraktar sig själv som etnokulturellt svart samtidigt som hon rasligt är asiat och visserligen ställer alla adoptioner över de s k rasgränserna frågan om vad ras egentligen innebär idag på sin spets men antagligen gäller det särskilt det fåtal adoptioner över de s k rasgränserna när adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen antingen är vita eller icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna.
 
 
”Cindy Wilson, author of ”Too Much Soul: The Journey of an Asian Southern Belle,” was born I Wol-yang in Seoul and adopted by African-American parents in 1975 when she was a few months old. Her name was changed to Cindy and she was brought to America by her adoptive parents the following year.
 
Unlike some other adoptees who have spent a great deal of time and energy to find their birth parents, Wilson has never tried to find her roots. She said she considers her adoptive parents, not birth parents, to be her true family.
 
Raised in Mississippi, Wilson identifies as being part of the African American community, even though she is Asian.”
 
(…)
 
”Q: In an interview, you mentioned that America became racially divided in 2016, and this prompted you to publish the book.
 
A: I was speaking about the election of President Trump and I do believe our country is divided more so now than ever. I cannot speak to President Trump’s intention but I do think there are moments when he either blatantly or indirectly empowers certain groups and overlooks others, which causes divide. I am a huge believer in inclusivity but I think that even with President Obama he allowed for certain groups of people to finally feel included, which is great, but resulted in others feeling excluded. I think there is a lot of work, in which we all play a part, in order for us to have a more United America.
 
Q: How did your readers react to your book?
 
A: I have loved the responses, reviews and messages that people send to me about my book! A lot of people have different things in the book that they relate to and has really made an impact on them like being different and not being accepted, being bullied, people wanting to put them in a box of who they should be based on how they look, and family issues. It validates the reason why I wrote my book and that is to let others know that as extreme as my situation may be, they are not alone.
 
Q: In the book, you said you took a DNA test.
 
A: I did take a 23andMe DNA test. I speak about it in my book and how nervous I was to get the results back. Growing up everyone always called me Chinese, which is not a bad thing, but that wasn’t who I was. So when I took the test I wondered what my reaction would be if it came back anything other than Korean, which I was told my entire life. Luckily it did come back that I was 87 percent Korean and I believe 9-10 percent Japanese so that was interesting. Being an adoptee and not knowing your family history or background, you are seeing a lot of us take the DNA tests for some sort of validation. That was my initial reason but I had to remind myself that the results wouldn’t change who I am as a person but maybe my journey.
 
Q: You said you are an Asian but your culture is black. When I heard about this, I was thinking about the 1992 LA riots and alleged tensions between Korean Americans and African Americans back then. Twenty-eight years have passed since the tragic incident. I am wondering if there has been any progress. Do you have any plan to play a bridging role between the two ethnic groups?
 
A: I can only speak to this personally because I was raised and lived in the South so I am not sure about other areas in America. From what I have noticed, Korean Americans and African Americans are still pretty segregated. I would say in the younger generation you may see more interaction but the more traditional generation, maybe not so much. Also, since I have been doing interviews I have had a lot of people comment or send me messages to help bridge the divide between the two groups from a more educational perspective of African Americans and how they are treated by Asians. Most recently in the news we are seeing African Americans being discriminated against and physically harmed by some Asians overseas during COVID-19 so I would say that would be a huge indicator that there is a lot of work to be done in bringing those two groups together. It is unfortunate because being exposed to both groups, they have more in common than not.”

Nu går även de sista Kindertransport-barnen bort

Nu går även de sista fram tills nu ännu levande s k Kindertransport-barnen bort under pandemin, som var den första stora ensamkommande flyktingbarngruppen som Sverige tog emot och gav asyl efter Novemberpogromen eller den s k Rikskristallnatten 1938.
 
Sammanlagt skickades runt 20 000 judiska barn från den tysktalande världen och från det s k Stortyskland (d v s från både Tyska riket i sig liksom från det annekterade Österrike och Sudetlandet, d v s från Centraleuropa) till fr a Storbritannien men också till bl a USA, Nederländerna, Frankrike, Danmark och Sverige efter Novemberpogromen och fram tills krigsutbrottet.
 
Trots en på den tiden mycket restriktiv svensk invandrings- och flyktingpolitik som inte gav asyl åt s k rasflyktingar, d v s flyktingar som flydde och förföljdes p g a sin ras och inte p g a sin politiska bakgrund och verksamhet, tog Sverige motvilligt emot kring 650 judiska barn i form av en slags begränsad och tillfällig undantagsflyktingkvot efter att dåvarande judiska församlingen hade pressat den dåvarande regeringen att göra detta. De centraleuropeiska och kontinentaljudiska tysktalande ensamkommande flyktingbarnen kan därmed sägas ha föregått de ensamkommande flyktingbarn från fr a Afghanistan som anlände till Sverige fr a under det s k flyktingskrisåret 2015.
 
De s k Kindertransport-barnen placerades på barnhem och hos fosterfamiljer varav en del senare kom att adopteras av sina fosterföräldrar medan andra förblev ”orphans” livet ut och flera av dem kom också att som vuxna göra sig ett namn såsom just professor Ernst Back och inte minst Harry Schein.
 
Det faktum att Kindertransport-barnen, trots att de räknades som s k icke-arier av dåtidens svenska myndigheter och som s k rasflyktingar och vars judiska föräldrar då inte var välkomna till landet, ändå fick komma in i Sverige har en parallell i de första s k ”Koreabarnen” som amerikanerna började adoptera under och efter Koreakriget 1950-53.
 
Även i USA rådde restriktiva raslagar som kraftigt begränsade invandringen av s k icke-vita men de dåvarande amerikanska myndigheterna gjorde då ett undantag från den s k raskvotbestämmelse som gällde på den tiden för de s k ”Koreabarnen” efter att flera kongressledamöter hade pressat den dåvarande amerikanska regeringen att göra det. De s k ”Koreabarnen” räknades som ”färgade” och som ”orientaler” enligt dåtidens språkbruk och därmed som icke önskvärda invandrare i 1950-talets USA. Det var först 1965 som de s k raskvoterna togs bort i USA som hade syftat till att skapa och bibehålla en s k vit bosättarstat.
 
De judiska Kindertransport-barnen och de s k ”Koreabarnen” blev därmed båda undantagna från dåtidens rastänkande i Sverige respektive i USA och inledde och förebådade därigenom de senare adoptionerna av barn över både religiösa och s k rasliga gränser.
 
Innan 1930- och 40-talen hade det nämligen varit otänkbart att vuxna kristna par eller singlar (d v s helt enkelt kristna hushåll och familjer) tog in icke-kristna barn (såsom judiska eller för den delen muslimska barn) som fosterbarn och adoptivbarn och innan 1950- och 60-talen hade det likaså varit otänkbart att vuxna vita par eller singlar (d v s helt enkelt vita hushåll och familjer) tog in icke-vita barn (såsom asiatiska eller för den delen afrikanska barn) som fosterbarn och adoptivbarn men de judiska barnen respektive de koreanska barnen förändrade då detta för alltid.
94716864_10157419474925847_7680883293260087296_n.jpg
”Ernst Ludvig Back föddes 1923 i en sekulär judisk familj och växte upp i Gelsenkirchen i Tyskland. Han var 15 år och tre dagar på kristallnatten den 9 november 1938, men undkom. Några månader senare kom han och hans yngre bror med en barntransport till Sverige, de placerades först på ett barnhem i Uppsala. Ernst kom sedan till en familj med två fosterbarn, där han var kvar till studenten.”

Överrepresentationen av utomeuropeiska invandrare i brottsstatistiken har minskat sedan 2004 men sedan dess har överrepresentationen bland de s k ”andrageneration:arna” ökat kraftigt

Överrepresentationen av utomeuropeiska invandrare i brottsstatistiken har gått ned sedan 2004 även om den är fortsatt relativt hög men sedan dess har överrepresentationen bland de s k ”andrageneration:arna” ökat kraftigt och den är nu i stort sett på samma nivå som den förstnämnda gruppens överrepresentation var 2004:
 
 
Den nya rapporten ”Den ojämlika brottsligheten Lagföringsutvecklingen i demografiska och socioekonomiska grupper 1973-2017”, som Olof Bäckman, Felipe Estrada, Anders Nilsson och Fredrik Sivertsson vid Stockholms universitet står bakom, visar med all önskvärd tydlighet att brottsligheten har gått ned överlag i Sverige sedan 1970-talet och att överrepresentationen bland utomeuropeiska invandrare var som störst/högst 1992-2004 vad gäller att lagföras men därefter har den gått ned.
 
 
Samtidigt visar rapporten att överrepresentationen bland de s k ”andrageneration:arna” har gått upp rejält sedan 00-talet samtidigt som brottsligheten i övrigt har gått ned och de s k ”andrageneration:arna” är idag tyvärr den grupp som uppvisar den största/högsta överrepresentationen i landet vad gäller att lagföras.
 
 
I åtskilliga västländer är det ”normala” att invandrarna begår mer brott än den infödda majoritetsbefolkningen samt att invandrarnas barn begår mindre brott än sina invandrade föräldrar men i Sverige sticker då de s k ”andrageneration:arna” ut och med all sannolikhet handlar det främst om de s k ”andrageneration:arna” med utomeuropeisk bakgrund.
 
 
Varför det går så dåligt för så många s k ”andrageneration:are” med utomeuropeisk bakgrund just i Sverige är det dock ingen som vet mer än att en hög andel av dem har växt upp i fattigdom och i segregerade miljonprogramsområden samt misslyckats i skolan.
 
 
Att så här tydligt peka ut de s k ”andrageneration:arna” som den grupp som är allra mest överrepresenterad i den svenska brottstatistiken riskerar naturligtvis att ytterligare stigmatisera och stereotypisera pojkarna, tonårskillarna och de unga vuxna männen i miljonprogramsområdena för det är då dem det handlar om.
 
 
Själv brukar jag ibland tänka att ett mått på hur det går för de s k ”andrageneration:arna” är hur många av dem som lyckas bli doktorander vid någon svensk högskola och tyvärr är det så att varje gång jag tittar efter i Universitetskanslerämbetets siffror så handlar det om en handfull per år och vissa år kan s k ”andrageneration:are” vars föräldrar har invandrat från exempelvis Afrika uppgå till mellan 1-2 personer i hela landet.
BRA.jpg
95371909_1404823583198380_2701774315992383488_n.jpg”Brottsligheten har minskat i alla grupper i samhället, visar en ny studie från Stockholms universitet.
 
 
Under en 40-årsperiod märks flera trendbrott:
Överrepresentationen bland utlandsfödda är inte längre lika stor. Däremot löper deras barn i dag en större risk att lagföras än sin föräldrageneration.”
 
 
 
 
”Den så kallade överrepresentationen för utlandsfödda män – födda utanför Europa, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland – var som högst mellan 1992 och 2004. Då låg den på runt 2,5, vilket betyder att lagföringar för denna grupp var två och en halv gånger vanligare än för personer födda i Sverige med svenskfödda föräldrar.
 
 
I slutet av den undersökta perioden har överrepresentationen minskat till cirka 2,0. Samtidigt har överrepresentationen för utlandsfödda män från västländer under samma period gått från cirka 2,0 till 1,6.”
 
 
(…)
 
 
”Men barn till utlandsfödda bryter mönstret.
 
 
Även för denna grupp, här definierad som personer med båda föräldrarna födda utomlands, har antalet lagföringar visserligen minskat. Men minskningen är mindre kraftig, vilket gör att barn till utlandsfödda i dag har en överrepresentation på 2,4 (avser män). Detta att jämföra med 1,6 i början av 1980-talet och 2,0 i mitten av 1990-talet.
 
 
Siffrorna sticker ut från tidigare svensk forskning.
 
 
– Främst är det narkotikabrotten som bidrar till att den här gruppen går om de utlandsfödda i överrisker, säger Anders Nilsson, professor i kriminologi.
 
 
Brytpunkten kommer under 2000-talets början.
 
 
Vad ser du för förklaringar?
 
 
– Det är knepigt att svara på, men en faktor som skulle kunna bidra är segregation. Vi visar ju i studien att även social bakgrund spelar roll. Men varför de här två grupperna går isär är svårt att förklara. Det kan handla om saker som vi inte har kunnat titta på – till exempel om det rör sig om barn till arbetskraftsinvandrare eller flyktingar.”

Landets invandrar- och minoritetsgrupper är med största sannolikhet långt mer drabbad av dödsfall p g a viruset än majoritetssvenskarna

Journalisten och författaren Nuri Kino tar nu på alla sätt och vis ”bladet från munnen” och larmar så högt han bara kan i gårdagens i SvD i form av en tvåsidig bildsatt huvudledare som tidningens ledarredaktör Tove Lifvendahl har tagit in och som handlar om att de kristna minoritetsinvånarna från den s k MENA-regionen är proportionellt sett kraftigt överrepresenterade bland de som specifikt dör av viruset.
 
 
Detta är då tredje eller möjligen fjärde representanten för en invandrar- och minoritetsgrupp som självmant gör detta (d v s larmar genom att gå ut i det majoritetsvenska majoritetssamhällets svensktalande offentlighet och berätta om att just hens grupp dör av viruset i oproportionerliga mängder och det är då inte SD:arna som går ut och larmar och säger att den och den invandrargruppen är hårt drabbad utan representanter för gruppen själv som gör det) med risk för att ytterligare stigmatisera en hårt stigmatiserad grupp som i huvudsak bor i de redan hårt stigmatiserade miljonprogramsområdena då risken är stor att många majoritetssvenskar som inte bor i miljonprogramsområdena (de allra allra flesta av landets majoritetsinvånare bor då numera inte i ett miljonprogramsområde och besöker oftast inte ens miljonprogramsområdena längre) nu redan kopplar invandrar- och minoritetsinvånarna från miljonprogramsområdena till viruset.
 
 
I Sverige räknar och redovisar vi som bekant bara juridiskt kön (t ex att de allra flesta som dör är män), biologisk ålder (t ex att de allra flesta som dör är över 70 år gamla) och regional härkomst (t ex X antal värmlänningar och X antal östgötar har hittills dött av viruset) och inte t ex ras, etnicitet, språk och religion vilket många andra länder på jorden gör – i USA och Storbritannien t ex går det nu att få veta att X antal svarta amerikaner och X antal brittiska asiater har gått bort av viruset.
 
 
Själv är jag dock personligen helt för det som Nuri Kino nu gör idag – d v s jag har en enorm respekt för landets alla 100 000-tals och åter 100 000-tals antirasister som är livrädda för att utomeuropéerna, minoriteterna, flyktingarna och ”Orten” nu ska stigmatiseras än hårdare bland landets majoritetsinvånare men jag tror ändå att det är rätt om även Sverige nu börjar redovisa att de som verkligen dör av viruset i huvudsak (d v s proportionellt sett, och vi talar då om extrema överrepresentationer som närmast är helt osannolika) är invandrar- och minoritetsinvånarna och inte majoritetssvenskarna även om naturligtvis även majoritetssvenskar dör av viruse.
 
 
Den svenska antirasistiska färgblindheten som verkligen hatar allt vad siffror, data och statistik heter kanske inte alltid är dålig och kanske skyddar landets invandrare och minoriteter (d v s även jag som om och om igen attackerar antirasismen/antirasisterna kan så klart vara självkritisk) men denna gång tror jag dock att den stjälper ”Orten” och utomeuropéerna mer än att den hjälper dem:
 
 
 
 
”Mitt folkslag är överrepresenterat bland de som dött av coronaviruset i Stockholm. 43 av de 225 som fram till den 6 april har dött, är assyrier/syrianer. Det är nästan var femte. Jag kände en del av dem, liksom barn eller andra anhöriga till dem. Den yngsta var 56 år, den äldsta 89. Den yngsta hade inga bakomliggande sjukdomar. 7 av de 20 familjer jag varit i kontakt med uppger också att de inte känner till att det skulle finnas några sådana.
 
 
Somaliska läkarföreningen larmade den 24 mars: ”Minst sex av de 15 som dött av coronaviruset i Stockholmsområdet är svensksomalier.”
 
 
Samma kväll ringde jag Gunay Raheb, ordförande för SOUF, syrisk-ortodoxa ungdomsförbundet, och bad om hennes hjälp. Hon och några andra ungdomar med färdigheter i research har hjälpt mig med denna kartläggning.
 
 
Det finns också armenier, kurder, greker och andra med invandrarursprung bland dem som har dött av coronaviruset. Den 4 april skrev Israel Times att nio judar har dött i Sverige och att de därför också är överrepresenterade bland dem som avlidit av viruset. Hur många av invandrat ursprung det rör sig om som dött av covid-19 vet ingen, men närmare hälften enligt flera källor på Stockholms sjukhus.
 
 
(…)
 
 
”På sociala medier syns ett inlägg som en läkare som går i samma kyrka som jag, har skrivit: ”I en månad nu jobbar jag på covid-19 avdelning. Så här många dödsbevis har jag aldrig skrivit. Så här många timmar har jag aldrig jobbat. Så här många timmar har jag aldrig suttit och läst. Alla studier. Alla länder. All statistik. Det som gör ont i hjärtat, det är när någon sitter och säger att mitt folk, assyrier/syrianer har bidragit till att smittan spridit sig för att man inte har skött sig! Det kan jag inte stå tyst för.”
 
 
Jag ringer läkaren, Issa Yacoub Issa. Han är glad åt att jag läst hans inlägg. Han vill gärna prata om hur hans yrkesliv förändrats den senaste månaden. Nu jobbar han enbart med covid-19-patienter och är plötsligt också är ansvarig för många patienter ur hans egna etniska folkgrupp. Han jobbar på Södersjukhuset i Stockholm där han nästan aldrig annars träffar patienter ur folkgruppen.
 
 
Jag frågar varför han skrev sitt upprörda och sorgsna inlägg. Han svarar att det går sådana rykten bland sjukvårdspersonal. Och att det gör honom ledsen, de följde myndigheternas rekommendationer och ska därför inte behöva pekas ut som smittspridare. När jag frågar honom vad han tror det beror på, att vi som folkgrupp är överrepresenterade, svarar han att det dels är sättet vi umgås på men att han också har hittat en studie som visar på att det är genetiskt, att vi är mer mottagliga för viruset.
 
 
– Jag har letat och letat efter andra orsaker än de kulturella, och har bland annat hittat en studie från USA där man sett att människor med ursprung från Medelhavsområdet har genetiskt uttryckt mer benägenhet för utveckling av svårare ARDS (akut inflammatoriskt tillstånd med respiratorisk svikt), genom fler receptorer som är mottagliga för covid-19.
 
 
På samma sjukhus jobbar en annan läkare jag känner, min syssling Eva Akay.
 
 
– Jag är självklart också ledsen över att så många ur vår folkgrupp drabbats, jag får också många privata samtal, det får alla vi läkare i folkgruppen, tiotals samtal varje dag från oroliga anhöriga till folk som är sjuka, också från sådana som själva visar symptom. Det är en jättesvår situation. Jag börjar redan bli trött, men jag biter ihop. I dag har jag, utöver mitt skift på sjukhuset, pratat med några släktingar och vänner som antingen själva är sjuka eller som har sjuka släktingar, bland dem min morbror och min moster som smittats.
 
 
Donna-Petra Shaheen jobbar på Södertälje sjukhus, och är en ganska känd profil i den assyriska/syrianska folkgruppen. Hon har jobbat med bistånd, varit engagerad i föreningslivet och i en av kyrkorna. När jag når henne mellan två arbetspass säger hon att vi alla måste fortsätta hjälpas åt att stoppa smittan från att spridas. Viruset drabbar alla – patienterna som kommer till sjukhuset har olika etnisk bakgrund och är i blandade åldrar – en del är relativt unga och tidigare väsentligen friska.
 
 
Shaheen vill att vi hjälps åt att nå alla Södertäljebor och om och om igen poängtera social distans och försiktighet. Det är viktigt att tänka på hur vi umgås, skjut upp sociala event och träffar till senare om det går, eller genomför ceremonierna på ett annat sätt som minskar smittspridning bland befolkningen. Hon finner studien som Issa Yacoub Issa hänvisar till intressant och hoppas att man fortsätter forska på ämnet för att se om det finns en säker koppling mellan genetiska skillnader och hur sjukdomen uttrycker sig.
 
 
Jag är sedan en månad isolerad med min mamma, jag har pausat hemtjänsten, färdtjänsten, allt. Jag hjälper mamma i stället. Hon har svår astma, struma, hjärt- och kärlsjukdomar och sitter i rullstol. Varje gång vi under dagtid öppnar balkongen hör vi ambulansers sirener. Våra telefoner går varma. Vi ringer släktingar och vänner som insjuknat. Vi hör hur de kämpar för att andas, för att kunna yppa några ord.
 
 
Min älskade faster, som varit som en farmor för mig under hela min uppväxt smittades av hemtjänstpersonalen, hon är också inlagd på lasarettet. De första dagarna var hennes tillstånd kritiskt, men prognosen verkar god, hon kanske får lämna sjukhuset snart.
 
 
Efter att jag har skrivit klart denna text letar jag upp min mobil för att ringa min morbror Samuel som är gift med min moster. Morbror har legat på Södertäljes sjukhus i flera veckor, kämpat för sitt liv. Jag ser ett nytt sms. Min äldsta morbror har också tagits in och diagnosticerats för covid-19.
 
 
Detta är en tragedi som drabbat de flesta av oss, på ett eller annat sätt.
 
 
Vi försöker trösta de som förlorat någon, vi försöker stoppa smittan från att spridas. Och vi fäller tårar. Vi har gått igenom mycket, mamma, min släkt och jag, förföljelse, hat, kidnappningar, mord och flykt. Nu detta. Ännu en kniv i våra hjärtan. En som vrids om, om och om igen.”

Om två monarkers tal till nationen

Ursäkta sexismen men det märktes ändå på något sätt i förrgår att den ena monarken har fått uppleva ett flertal krig och konflikter, världshistoriens största kolonialimperiums undergång, irländarnas alla bomber och granater, ”BoJos” högerradikala knasigheter och just nu en pandemi utan dess like sedan ”spanskan” på 20-talet som t o m riskerar att ta hennes förstfödde son ifrån henne medan den andre monarken nog mest bara har ägnat sig åt ”bilar, bärs och brudar”.

91955214_10157342877420847_2943603231277711360_n.jpg

Om spåren av en svensk John Howard Griffin

Jag har nu och idag ägnat alltför många timmar åt att förgäves hitta det reportage i en svensk veckotidning (ibland står det i svensk tv, men jag tror ändå att det handlade om en svensk veckotidning) som antagligen publicerades i maj 1963 och som handlade om att en vit svensk manlig journalist hade ”klätt ut” sig och iscensatt sig själv som svart amerikan under en vecka i dåtidens Stockholm.
 
Det finns då spår av denna svenska version av den vite amerikanske journalisten John Howard Griffins ”sociala experiment” att just ha gjort det, vilket han sedan berättade om i sin på sin tid världsberömda bok ”Black like me” från 1961 (som galet nog fick titeln ”Svart som en n-gg-r” på svenska) och bland annat i form av en insändare och av en längre kritisk artikel som var författad av den svarte amerikanske journalisten William Caldwell.
 
Jag har gått igenom Se, Allers, Hemmets Journal, Idun-Veckojournalen, Året Runt och Ica-Kuriren men hittar då inga spår av detta reportage.
1963.jpg
 
Caldwells kritik gick f ö dels ut på att den vite svenske journalisten i stället borde ha talat med och intervjuat några av de svarta amerikanska invandrare som bodde och befann sig i Stockholm med omnejd på den tiden och dels menade han att journalisten potentiellt kunde ha ställt till med ännu mer skada och därmed ”skapade problem som aldrig existerat”. Inte minst handlade det om det faktum att den vite svenske journalisten skrev utförligt om hur vita svenska kvinnor hade attraherats av honom på ett annat sätt än när han inte var utklädd:
 
”Hade han gjort detta, hade han förstått att han inte behövde ägna en så stor del av artikeln åt förhållandet mellan mörkhyade män och ljusa kvinnor. Han påstod nämligen att hans nya hudfärg inbringade honom större uppmärksamhet och flera kärleksfulla blickar än han någonsin hade fått innan han bytte ras. Det är intressant, att journalisten aldrig tycks ha ägnat en tanke åt varför han ansågs vara mera attraktiv.”
 
Caldwell frågade sig även vad som hade hänt om en svart person hade iscensatt sig som vit och socialiserat med vita invånare i de europeiska kolonierna och bosättarstaterna i exempelvis Afrika och om det ens hade varit meningsfullt som en metod för kunskapsinhämtning och han skrev vidare följande om den vite journalistens temporära rasperformativa erfarenhet:
 
”Om en N hade skrivit den artikeln kunde han aldrig innerst inne tänka att i morgon kan jag gå hem, ta en dusch, ändra färg, befria mitt sinne från svärtan och gå ut på gatorna igen, med blå ögon och ljus hy.”
 
Slutligen nämnde Caldwell att även i Stockholm hade svarta och icke-vita invandrare alltmer börjat hälsa på varandra på offentliga platser liksom i bland annat Paris och London, vilket kan tolkas som ett av de allra första vittnesmålen om att en icke-vit svensk gemenskap och subjektivitet höll på att formeras redan under 1960-talet eller åtminstone ett embryo till en sådan.
 
”… den blick de utväxlar med sina färgade bröder och som säger ”Hej, hur känns det att vara en del av den vite mannens börda?” De ler utan att säga något, när de passerar varandra – det behövs inga ord. Antingen de är afrikaner, västindier, indier, araber eller amerikanska N har de instinktivt i sig sedan födseln, att de och andra av deras hudfärg har samma problem, att vara färgad i en inte alltid så civiliserad vit värld.”
 
Nästan alla icke-vita invandrare i Stockholm och i Sverige var då män och fr a unga män i början av 1960-talet och totalt handlade det om cirka 1500 invandrare som hade ursprung utanför Europa varav kanske 600 bodde i Stockholmsområdet.

Historien om när ”gamle kungen” Gustaf VI Adolf tog emot 53 svarta amerikanska barn på Stockholms slott i januari 1966

Den osannolika men icke desto mindre sanna berättelsen om när ”gamle kungen” Gustaf VI Adolf tog emot 53 svarta amerikanska (underklass)barn på Stockholms slott i januari 1966:

Alla vet idag att vår nuvarande kung nog inte är särskilt antirasistiskt lagd annat än att han genom åren har hållit ett antal tal ”till folket” som utan tvivel har haft ett antirasistiskt budskap (och som sannolikt har skrivits av andra än han själv) och att han tidigare, när han levde ett s k vilt partyliv (vilket han gjorde långt upp i åldern och ända in på 2000-talet) drogs till minoritetskvinnor och även hade icke-vita ”flickvänner”. Samtidigt har kungen klätt ut sig till ”arab” och brunsminkat sig på visserligen riktigt blöta ”överklasspartyn” och han har dessutom fått Säpo-vakter att svartsminka sig och agera ”afrikanska” betjänter iklädda endast kortbyxor/”kalsingar” på likaledes visserligen rejält blöta ”överklasspartyn”.

Inte många vet dock att ”gamle kungen” Gustaf VI Adolf verkligen var antirasistiskt lagd utöver att han var antifascistiskt lagd då han under kriget som kronprins tillhörde den anti-tyska grenen av Huset Bernadotte i motsats till både sin pro-tyska far kung Gustav V och sin pro-tyska son arvprins Gustaf Adolf, d v s vår nuvarande kungs förolyckade far.

Alla vet visserligen idag att vår tidigare kung tog emot Martin Luther King och Harry Belafonte på Stockholms slott i maj 1966 i samband med att Martin Luther King talade på Kungl. Operan i Stockholm medan Harry Belafonte uppträdde där tillsammans med bl a Alice Babs, Lasse Pöysti, Monica Zetterlund, Hasse Alfredson och Tage Danielsson och tillsammans samlade in närmare 1 miljon kr i dagens penningvärde som gick direkt till att finansiera den svarta amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Sedan vet kanske inte alla men många också att Martin Luther King besökte Sverige och Stockholm redan i december 1964 i samband med att han tog emot Nobels fredspris i Oslo och att han då även träffade Katarina Taikon samt att ”gamle kungen” ska ha bidragit med pengar ”ur egen ficka” när Harry Belafonte saknade de medel som krävdes för att få flera av de s k svarta pantrarna-aktivisterna frigivna mot borgen.

Det allra mest spektakulära och närmast osannolika som Gustaf VI Adolf ”gjorde sig skyldig till” i antirasistisk väg var dock inte (enligt mig i alla fall – och för bara en kort tid sedan hittade jag då visuella spår av denna fullständigt unika ”barnaudiens” på Stockholms slott även om bildspåren tyvärr är rejält suddiga men de är då inte på något sätt ”fake news” utan denna händelse ägde verkligen rum) att han upplät Kungl. Operan åt Martin Luther King för att direkt stötta den svarta amerikanska medborgarrättsrörelsen eller gav Harry Belafonte pengar för att indirekt stötta Black Panther Party utan att han i januari 1966 gav audiens åt hela 53 svarta amerikanska barn och ungdomar på Stockholms slott som hade bjudits in till Sverige från ”Chicagos slum”, som det hette i dåtidens svenska press, för att få uppleva ”en glimt av ett generöst och fördomsfullt land” som Dagens Nyheter skrev.

Det är svårt att tänka sig att någon annan monark i västvärlden skulle ha gjort något sådant kring mitten av 1960-talet och det är likaledes svårt att tänka sig att vår nuvarande kung skulle ge audiens på Stockholms slott åt 53 barn och ungdomar med utomeuropeisk bakgrund från bl a Tensta, Fittja, Gårdsten, Rosengård, Vivalla, Gottsunda och Kronoparken eller för den delen åt 53 syriska flyktingbarn.

De 53 unga amerikanerna omväxlande bussades och flögs runt i Sverige och inhystes hos svenska värdfamiljer varhelst de befann sig och behövde övernatta och bl a hann de med ett besök i Östersund (dock kom de inte längre norrut än så, om jag har förstått det hela rätt) för att ”få se något så exotiskt som riktiga, äkta samer” enligt DN:s reportage, som också intervjuade den 15-åriga Jacqueline Watson som berättade om sina intryck av Sverige: ”Hon är fullt och fast övertygad om att det inte kan finnas några som helst rasproblem i Sverige.”

När de 53 barnen och ungdomarna till slut återvände hem till sina föräldrar, syskon, släktingar, klasskamrater, grannar, vänner, ”hoods” och ”communities” i Chicagos West Side och South Side efter en säkerligen omtumlande och möjligen livsavgörande utlandsresa redogjorde de för sina upplevelser av Sverige och svenskarna bland fr a andra svarta amerikaner i form av olika former av presentationer och det är mycket troligt att utöver mötet med samerna i Östersund så bör mötet med ”gamle kungen” på Stockholms slott ha satt rejäla spår i barnens och ungdomarnas minnen och berättelser om och från Sverige.

Det går slutligen och f ö att anta att åtminstone några av dessa barn och ungdomar faktiskt bör leva än idag även om medellivslängden tyvärr var rätt så låg bland fr a de svarta invånarna i Chicagos West Side och South Side på 1960-talet och även på 1970-talet (och nog också en bra bit in på 1980-talet) och många av särskilt tonårspojkarna och de unga vuxna männen som bodde och levde i dessa stadsdelar på den tiden kom tyvärr att dödas/mördas av både andra tonårspojkar och unga vuxna män och av polisen och/eller hamna i fängelse och i alltför många fall antagligen i åtskilliga år eller t o m på livstid.

Ny artikelserie om varför ingen talar om ras/rasism, (ras)diskriminering och (ras)segregation längre

Smålands-Postens Bo Ströberg inleder idag en omfattande artikelserie (i hela sex delar) som försöker förstå varför ingen (eller knappt någon i alla fall jämfört med under 2010-talets första hälft) talar om (ras/)rasism, (ras)diskriminering och (ras)segregation längre och om varför allt fokus numera är på ”invandrarnas” s k misslyckanden och tillkortakommanden och ”förorternas” s k misär och våld.

 

Den första delen handlar om varför FN, EU och Europarådet om och om och om igen (och i decennium efter decennium…) kritiserar och attackerar Sverige för att fullständigt sakna data, siffror och statistik om landets minoriteter samtidigt som Sverige och de svenska antirasisterna (fanatiskt) fortsätter att försvara den färgblinda svenska antirasismen, som har avskaffat och tabuiserat rasbegreppet och som fram tills nu har omöjliggjort och förstört alla försök att införa och praktisera jämlikhetsdata i landet.

 

Artikeln handlar också om varför 10 000 anmälningar till DO om diskriminering på grund av etnicitet och religion, som har inkommit bara under de senaste tio åren (på 1990- och 2000-talen inkom då 1000-tals och åter 1000-tals anmälningar till DO om diskriminering på grund av etnicitet och religion varav ingen ledde till någon fällande dom) har resulterat i sammanlagt 20 fällande domar…

 

OBS: Jag har naturligtvis en enorm (för att inte säga gigantisk) respekt för Sveriges 100 000-tals för att inte säga miljontals antirasister och antifascister som ”fajtas” dygnet om för att ytterligare tabubelägga ordet ras och själva rasbegreppet i sig och som varje vaken minut kämpar ”med näbbar och klor” mot genomrasistiska FN (d v s rasisterna i New York och Genève), genomrasistiska EU (d v s rasisterna i Bryssel) och genomrasistiska Europarådet (d v s rasisterna i Strasbourg) som försöker tvinga oss hypermilitanta och ultraortodoxa antirasistiska och antifascistiska svenskar att återigen börja tala om ras och att börja kartlägga, mäta och räkna minoriteternas situation i dagens Sverige liksom att sätta siffror på den svenska (ras)diskrimineringen och (ras)segregationen.

 

Unknown.jpg

”Den svenska självbilden har varit att vi är positivt inställda till etnisk mångfald. Att rasism inte är något allvarligt problem här. Men attityder förändras. Och FN har återkommande kritiserat Sverige för att inte ta diskriminering och hatbrott på allvar.

 

Den 21 mars är det FN-dagen för avskaffande av rasdiskriminering. Inför den publicerar Smålandsposten en artikelserie om rasism och varför det är så känsligt att tala om den.

 

Det är fritt fram för rasistiska organisationer. Ingen statistik förs över hur minoritetsgrupper drabbas av orättvisor. FN har återkommande kritiserat Sverige för att inte ta rasismen och diskrimineringen på allvar.”

 

https://etidning.smp.se/669/eSMP/289951/2020-03-20/12681239/DECENNIER-AV-FN-KRITIK-MOT-SVERIGE

 

JJ.jpg

”Kritiken mot Sverige är omfattande och hård från FN:s rasdiskrimineringskommitté. Vid den fjärde granskningen av hur Sverige lever upp till FN:s rasdiskrimineringskonvention uttrycktes oro över ”det stora antalet rapporterade hatbrott och fortsatt rasistiskt våld”.

 

FN-experterna uppmärksammar särskilt rasismen mot muslimer och uppmanar Sverige att ”omedelbart vidta åtgärder för att säkra muslimska minoritetsgrupper mot våld, hatbrott och hets mot folkgrupp”.

 

FN är ”bekymrade över rasistiska och extremistiska organisationer i Sverige, och deras offentliga manifestationer och demonstrationer” och regeringen uppmanas att offentligt fördöma och ta avstånd från rasistiska uttalanden som görs av politiker.

 

Mycket av det som tas upp är sådant som påpekats flera gånger tidigare. Den tyngsta kritiken är att Sverige inte har jämlikhetsdata. De är offentlig statistik utifrån ras eller etnicitet, som tas in till exempel vid folkräkningar för att få en bild av strukturell ojämlikhet, om vissa grupper är ekonomiskt och socialt eftersatta eller kan antas missgynnade på arbets- och bostadsmarknaden.

 

”Denna bristande kunskap är förvånande i ett land som i andra sammanhang länge ansett sig världsledande på offentlig statistik”, skriver Institutet för framtidsstudier i en rapport där man tittat just på metoder för att ta fram data.

 

– Ja, man tycker att det är mer ord än handling. Det räcker inte att ha lagar mot diskriminering. Man måste ha mätverktyg för att visa att lagarna fyller en funktion, alltså att de verkligen hjälper de utsatta grupperna, säger forskaren Tobias Hübinette, vid Karlstads universitet.

 

Han var på plats i Genève 2018 när Sverige förhördes av FN, som medförfattare till de svenska muslimernas rapport.

 

Sverige har hållit fast vid sin ståndpunkt att inte samla in data utan att närmare argumentera för den. I den nationella handlingsplanen ”Samlat grepp mot rasism och hatbrott”, presenterad så sent som januari 2017, skriver man helt kort att ”Sverige har en restriktiv syn på statistik och datainsamling i förhållande till bland annat de nationella minoriteterna och regeringen har ingen anledning att ompröva denna hållning”.

 

Även själva handlingsplanen har kritiserats av FN för att sakna konkreta åtgärder och – framför allt – mätbara mål.

 

Famlar man inte i blindo utan data?

 

– Ja, men det är man väl medveten om. Det kan finnas flera orsaker till att man inte gör insamlingen av jämlikhetsdata, kanske är det för dyrt, kanske fruktar man att resultaten skulle förskräcka, säger Tobias Hübinette.

 

Underförstått: Kanske är Sverige mer ojämlikt än man vill tro? Kanske är etnisk diskriminering ett större problem än man vill kännas vid?

 

I svensk lagstiftning anges sju diskrimineringsgrunder: kön, ålder, etnisk tillhörighet, religion, sexuell läggning, könsöverskridande identitet samt funktionsnedsättning. Data för de två första finns att hämta i folkbokföringsregistret och SCB:s jämställdhetsstatistik ger klara besked om löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar eller minskar, och om det finns ojämlikheter vad det gäller utbildningsnivå, arbetslöshet, hälsa.

 

– Sedan man började med könsstatistik är kvinnornas framryckning en verklig framgångssaga. Även om det förstås varit en lång resa för kvinnornas integration i det svenska samhället, säger Tobias Hübinette.

 

Utan statistik som synliggör utsatthet för andra grupper är det svårt att utforma en generell välfärdspolitik. Och se om den fungerar.

 

– Det finns ingen statistik för till exempel svenska muslimers inkomstnivå eller afrosvenskars eller romers arbetslöshet.

 

Jämlikhetsdata beskrivs ibland som en form av etnisk registrering, en beteckning som väcker obehagliga associationer. Det är ofta där debatten hamnar. Men företrädare för de grupper som ska skyddas mot diskriminering, bland andra afrosvenskar, muslimer, sametinget och RFSL, förespråkar att statistik samlas in. I en utredning, som DO gjort på regeringens uppdrag, diskuteras avvägningen mellan legitima farhågor och legitima behov. Där poängteras att ”insamling av känsliga personuppgifter i syfte att arbeta mot diskriminering innebär inte nödvändigtvis att det sker på individnivå”.

 

Tobias Hübinette påpekar att de flesta andra länder i världen tar fram jämlikhetsdata. Han liknar förfarandet vid hur enkätstudier genomförs i Sverige och där principerna om självkategorisering, anonymitet, och frivillighet alltid ska gälla och att de siffror som genereras inte kan spåras till en specifik individ. Han tar också ett närliggande exempel på hur den här sortens uppgifter i befolkningsregistret inte behöver vara någon kontroversiell fråga.

 

– I Finland har man till exempel språk som kategori, detta främst för att tillgodose den svenskspråkiga minoritetens rättigheter.

 

Sedan 2009 har Diskrimineringsombudsmannen (DO) fått in runt 10 000 anmälningar om diskriminering på grund av etnicitet och religion. Under dessa tio år har man bara lyckats få fällande domar i 20 fall. Det är två promille. Även när det gäller polisanmälda hatbrott är andelen lagförda extremt liten.

 

Denna ineffektivitet, många anmälningar men få domar, är något som FN slår ned på.

 

– Det finns inte så mycket att säga om själva diskrimineringslagarna men det är svårt att efterfölja dem, säger Tobias Hübinette.

 

– Om vi tar etnisk diskriminering så är det väldigt få fall som avgörs i domstol till skillnad från könsdiskriminering som DO ofta vinner. Diskriminerar du en kvinna i Sverige så åker du dit. Det är mycket svårare att driva ett fall med etnisk diskriminering. Jämför man antalet anmälningar med hur många fall som gått till domstol så är det absurt. Polisen säger samma sak, att extremt få fälls. Alla är medvetna om det här.

 

Det är väl meningslöst att ha lagar som inte tillämpas?

 

– Jo, det är det. Man försvarar sig från DO med att man jagar pilotfall, ideala case. I jakten på de perfekta fallen som ska hjälpa människor i framtiden så sovras det för mycket.

 

Clas Lundstedt, pressansvarig på Diskrimineringsombudsmannen, menar att det är missvisande att bedöma deras arbete enbart utifrån antal fall man tar till domstol. Att man driver processer så sällan beror enligt honom på att DO ”utvecklat sitt arbetssätt och vi arbetar idag på ett helt annat sätt med tillsyn än under de första åren. Under DO:s första år utreddes anmälningar i princip enbart med inriktning mot process. Om förutsättningar saknades att gå till domstol avslutades i regel ärendet utan att DO tog ställning i om det hade varit fråga om diskriminering eller inte. I dag utreds fler ärenden och avslutas med tillsynsbeslut där DO själv redogör för de bedömningar vi gör”.

 

2018 och 2019 utfärdade DO 88 så kallade tillsynsbeslut medan man gick till domstol i enbart tre ärenden.

 

DO:s tillsynsbeslut medför ingen juridisk påföljd eller upprättelse för den drabbade i form av skadestånd.

 

– Det har länge funnits kritik om att DO är tandlöst, diskrimineringslagen ser bra ut men är verkningslös, menar Tobias Hübinette.

 

På hemsidan skriver myndigheten: ”Ett av våra mål med att driva enskilda ärenden i domstol är att skapa vägledande domar som ger effekt för många.”

 

Att en person uppenbarligen har utsatts för diskriminering är alltså inte skäl nog.”