Kategori: Nysvenska rörelsen

Nu när den tryckta IKEA-katalogen försvinner är det återigen dags att påminna om att IKEA-katalogen tidigare saluförde högerextrem litteratur och att den trycktes på ett högerextremt tryckeri

DN:s Per Svensson reflekterar idag kring IKEA-katalogens betydelse för Sverige, svenskarna och svenskheten i världen liksom på hemmaplan nu när den tryckta katalogen går i graven. IKEA-katalogen var då med sina 200 miljoner årliga exemplar på 2010-talet antagligen världens mest tryckta skrift bredvid Bibeln och Koranen och katalogen formligen masspred svenskhet över världen i form av folkhemmets och välfärdsstatens högmodernistiska och funktionalistiska homogenitet samtidigt som den även fungerade homogeniserande inom landet på ett estetiskt plan.

Och själv kan jag ju bara inte låta bli att påminna om att IKEA-katalogerna trycktes hos och av högerextremisten Arvid Hultberg på dennes tryckeri E Hultbergs Boktryckeri i Osby under 1950-talet och sannolikt också på 1960-talet. Hultberg var liksom Kamprad medlem i fascistiska Nysvenska rörelsen och han är känd för att ha fått Ingvar Kamprad att lämna Lindholms nazistparti Svensk socialistisk samling (SSS) på 1940-talet för att i stället ansluta sig till Engdahls rörelse, d v s IKEA:s första tryckeri ägdes och drevs av den person som värvade Kamprad till Nysvenska rörelsen.

Tryckeriet finns f ö fortfarande kvar och heter numera Hultbergs Boktryckeri AB och ägs och drivs antagligen av Arvid Hultbergs barn eller efterkommande. Hultbergs tryckeri tryckte i många decennier även Nysvenska rörelsens tidningar och tidskrifter samt dess ledare Per Engdahls böcker.

IKEA grundades med hjälp av ett lån och en grundplåt som fascistledaren Per Engdahl hade anskaffat hos olika s k ”överklassnazister” (enligt uppgift från Engdahl själv samt från en person som senare blev överläkare i Norrbotten och som också han var medlem i Nysvenska rörelsen) och IKEA sålde till en början högerextrem litteratur som salufördes tillsammans med möblerna i IKEA-katalogerna.

Per Engdahls bok ”Politisk allmänbildning” beskrevs t ex på följande vis i IKEA-katalogen:

”Aktuell uppslagsbok. Lovordad i pressen. Politisk allmänbildning är en mycket uppskattad uppslagsbok för alla kommunalt, socialt och politiskt intresserade och för allt föreningsfolk. I den får Ni lära om den sociala och politiska utvecklingen i vårt land och flera andra länder, som levandegöres genom många illustrationer. Ni får känna de sociala, ekonomiska och politiska föreningarnas strävanden. En utmärkt bok för alla dem som vill lära känna det samhälle vi lever i.”

Engdahl hjälpte även Kamprad att slå igenom på marknaden tack vare den förstnämndes s k ”överklassnazistiska” kontakter inom industrin vilket gjorde att IKEA kunde ställa ut sina möbler på industri- och möbelmässor. År 1951 skrev Kamprad följande till Engdahl i ett brev där han klagade på ”vissa intressen” som mycket väl kan ha betytt svenska judar inom näringslivet mot bakgrund av att både Kamprad och Engdahl hade rejält ”svårt för” judar:

”Man blir förvånad över det ytterst kraftiga intresset för min ringa rörelse som ägnas oss från det hållet. Det kan väl aldrig vara så att vi trampat vissa intressen på tårna? Vi har i fortsättningen för avsikt att uppträda så diskret som möjligt och planerar ingalunda – som någon tidning förmodar – att övertaga distributionen av möbler etc utan att endast peka på de olika möjligheter som står allmänheten till buds. Även detta tycks reta så in i vassen.”

Kamprad fortsatte att vara medlem i Nysvenska rörelsen även efter kriget och som han möjligen blev en viktig finansiär för i takt med att IKEA utvecklades till ett svenskt storföretag och senare till en multinationell jättekoncern. Även om IKEA tog all tid så finansierade Kamprad möjligen inte bara Engdahls fascistiska rörelse utan deltog möjligen även på den s k Malmörörelsens grundandemöte i Malmö 1951 då resterna av de kontinentaleuropeiska nazistiska och fascistiska rörelserna återsamlades för att återuppbygga den paneuropeiska högerextrema rörelsen som hade slagits i spillror i och med krigsslutet 1945.

Kamprad bidrog därefter möjligen med ekonomiska medel för att återuppbygga den efter 1945 illa tilltygade nazistiska och fascistiska rörelsen runtom i Europa och han värvade även nya medlemmar till Nysvenska rörelsen såsom pikant nog hans gamle lärare från Osby samskola samt deltog på flera av rörelsens stämmor och möten ända in på 1950-talet.

Än mer pikant nog så var det just när Kamprad var tonårig elev på Osby samskola som han var medlem i nazistpartiet SSS ungdomsorganisation Nordisk ungdom (NU) och han karvade där in ett väl synligt hakkors i sin skolbänk vilket läraren som senare gick med i Nysvenska rörelsen tack vare Kamprad inte uppskattade precis. Kamprad hade ingått i ett lokalt nazistiskt ”tonårsgäng” redan innan han blev partimedlem i nazistpartiet SSS 1942 och han samlade också in ekonomiska bidrag till SSS och delade ut antisemitiska och rasideologiska broschyrer, pamfletter och flygblad med titlar som ”Bränn smutspressen som Bonnier ger ut på bål” medan NU-aktivisterna höll möten där de sjöng sånger med strofer som uppmanade till att ”sticka kniven i juden”.

Kamprad verkade helt enkelt som den lokale NU-ledaren i Osby under flera års tid och erhöll därför den interna och hemliga NU-bulletinen Rätt mellan 1942-44 och han var även prenumerant på SSS huvudorgan Den svenske folksocialisten samt erhöll också av någon anledning den nazistiska fackföreningsrörelsens tidskrift Facklig front under samma år.

Kamprad, som var övervakad och registrerad av dåvarande Säpo, ska också ha hållit ett tal på ett nazistmöte på Götaplatsen i Göteborg iförd paramilitär utstyrsel med koppel och ridstövlar (och där f ö SD senare kom att hålla ett pampigt s k massmöte som inleddes med Wagners s k valkyrieritt). Kamprad ska också ha gillat att just gå runt i paramilitär ungnazistuniform när tillfälle bjöds beväpnad med en s k NU-dolk och han ska även enligt uppgift ha deltagit i att smuggla SS-män över den svensk-norska gränsen i Värmland för vilket han så klart tog rundligt betalt för såsom sig bör med tanke på att Kamprad senare i livet blev en av världens och historiens största och rikaste superentreprenörer.

År 1991 prisade sedan Engdahl Kamprad i Nysvenska rörelsens organ Vägen Framåt:

”Själva andan i företaget har han lagt sig vinn om. Klasskillnader är bannlysta. Ett kamratförhållande mellan alla nivåer är principen. Översitteri och pampfasoner bekämpas. Var och en skall känna, att han eller hon uppskattas. Det är sällan man hör de gamla nysvenska idealen så klart framlagda. Och därtill förverkligade. Det är på dessa principer vi drömmer om att det korporativa samhället skall byggas. Ingvar Kamprad har i handling blivit trogen sin ungdoms ideal.”

Så sent som 2011 hyllade Kamprad i sin tur sin gamle ledare, förebild och läromästare Per Engdahl i SVT som hade inspirerat Kamprad i dennes ledarskaps- och managementstil, i dennes ”svenskhetsmarknadsföring” (i form av svenska namn på alla varor, svensk husmanskost i alla restauranger, blågula varuhus i alla länder o s v), i dennes fixering vid att ”erövra” Ryssland och Östeuropa (d v s marknadsmässigt och efter kommunismens fall) och kanske fr a i dennes antifackliga och korporativistiska personalpolitik.

Efter Kamprads bortgång offentliggjorde IKEA 2018 dennes sista brev och ”testamente” till eftervärlden. Kamprad efterlyste i sitt brev och ”testamente” en slags högerpopulistisk önskan om att politiken inför framtiden skulle erbjuda ”beslutskraft och enkelheten och det sunda förnuftets återkomst” och återigen och för sista gången ekade antagligen dennes högerextrema bakgrund.

https://www.dn.se/kultur/per-svensson-ikeakatalogen-bar-pa-drommar-om-ett-hagrande-paradis

”Den har varit en uppfostrare som visualiserat en svensk modell (som också inte utan framgång gått på export). Nyckelorden för identitetsbygget har varit: Praktiskt. Modernt. Funktionellt. Smakfullt, men inte skrytsamt. Prisvärt. Für alle.

Den slitna klyschan om Per Albin som byggde folkhemmet och Ingvar Kamprad som möblerade det bär, måste man säga, på ett mått av sanning (platta paket både i stort och i smått, Farsta och bokhyllan Billy). Ikeakatalogen illustrerade bokstavligen ambitionen att förvandla ett Sverige till ett land där man utan att riskera att snubbla över muggiga schäslonger kunde navigera sig fram i snart sagt vilket hem som helst med förbundna ögon. Modernisering och homogenisering var under möbeljättens första decennier det svenska kulturbyggets medel och mål.

Ikeakatalogen var kanske sista, och mest inflytelserika smakfostraren i ett lärarkollegium där man också hittar Ellen Key, Carl Larsson och 30-talets funktionalister.”

Getinge tillverkar just nu respiratorer som aldrig förr till både Sverige och världen i övrigt för att rädda så många liv som möjligt men få känner antagligen till att företaget byggdes upp av en högerextremist

Under världens och den moderna historiens värsta börsfall sedan mellankrigstiden när tusentals miljarder kr nu har ”gått upp i rök” talar ”alla” (eller i varje fall de som kan börsen) om Getinge som är en av de svenska aktier som det köps och säljs mest av just nu och som fr a är en aktie som har skjutit i höjden rejält medan flertalet andra aktier ju har sjunkit som (granit)stenar och vilket fr a beror på att Getinge just nu (mass)producerar respiratorer som aldrig förr till både den svenska och utländska marknaden, d v s Getinge är ett av de få företag i Sverige och i världen i övrigt som för närvarande tjänar ”storkovan” under rådande pandemi och naturligtvis helt och hållet med rätta då respiratorer självklart behövs som aldrig förr just nu och ju fler dess bättre så heja Getinge!
92278810_10157344570310847_3877532720057810944_n.jpg
Själv kan jag dock inte låta bli att associera till den som byggde upp Getinge och gjorde Getinge till vad det är idag, och vars ande eller kanske snarare skugga därför fortfarande svävar över företaget inklusive alla dess respiratorer som just nu förhoppningsvis räddar så många liv som möjligt.
 
Getinges gamle disponent Carl Steen var då en av den svenska s k nationella rörelsens huvudfinansiärer under många, långa decennier och f ö troligen också en av dem som bistod Ingvar Kamprad med ekonomiska medel så att denne kunde grunda IKEA 1943. Steen var också liksom Kamprad känd för att föra en s k korporativ personalpolitik gentemot sina ”jobbare” och sina anställda.
 
Carl Steen var då ägare och direktör för Getinge mellan 1935-57, idag mer känt som Getingegruppen eller Getingekoncernen, som då tillhör ett av landets största företag med uppemot 12-13 000 anställda om inte fler än så beroende på hur en räknar.
 
Steen finansierade framför allt Per Engdahls Nysvenska rörelsen när organisationen nystartade som Svensk opposition 1941 efter brytningen med Sveriges nationella förbund. Svensk opposition samlade under krigsåren uppemot 8000 medlemmar och fungerade till en början som en paraplyorganisation för alla dem som mer identifierade sig med den svenska fascism som Engdahl formulerade snarare än med den tyska nationalsocialismen.
 
Som en av landets ledande högerradikala industrimän kom Steen också att finansiera bl a det nazistiska s k lindholmspartiet, Riksföreningen Sverige-Tyskland, Hjälpkommittén för Tysklands barn, Dagsposten och Svensk-Finlands vänner för att bara nämna några av de organisationer denne superrike superentreprenör satsade sina pengar på, och tillsammans med ett antal andra prominenta s k överklassnazister försökte han även (förgäves dock) att få till stånd en sammanslagning av samtliga större svenska extremhögerorganisationer (den svenska extremhögerns ständiga förbannelse är då att den om och om igen splittras och ”går sönder” inifrån med jämna mellanrum, vilket ju bl a har drabbat SD vid ett flertal tillfällen).

Fröet till dagens SD sattes antagligen 1964 av en av SD:s grundare Sven Davidson, som redan 1964 föreslog att den svenska extremhögern behövde starta ett parti och som 1970 anordnade Sveriges första efterkrigstida demonstration mot invandringen

I min ”eviga” (arkiv- och biblioteks)jakt på när fröet till SD egentligen ”sattes” och grundlades har jag hela tiden tvingats omvärdera och revidera den svenska s k nationella rörelsens efterkrigshistoria och inte minst ”antedatera” de första spåren av ”SD”:
 
(Stadsfullmäktige)valet 1946 var då sista gången på många decennier som ett svenskt s k nationellt parti ställde upp i val som ett s k nationellt parti: Det handlade om Medborgarförbundet i Helsingborg som erhöll tre mandat och som i praktiken var Sveriges nationella förbunds (SNF) Helsingborgsavdelning men som strax därefter återvände till ”fållan” moderpartiet Moderaterna.
 
Även om vissa lokala partier runtom i landet de facto var direkta fortsättningar på s k nationella förkrigstida eller krigstida partier och fortlevde under annat namn runtom i landet såsom t ex Nils Flygs gamla parti Svenska socialistiska partiet (SSP, som f ö just 1946 erhöll ynka 125 röster) vars lokalavdelningar här och där omvandlade sig till kommunpartier så är det ett faktum att den parlamentariska närvaron av folkvalda politiker för den svenska s k nationella rörelsen helt enkelt var över efter kriget.
 
År 1950 lade Sven Olov Lindholms Svensk socialistisk samling (SSS) ned för gott, som tidigare hade kunnat räkna 100-tals kommunala mandat i hela landet under partiets storhetstid innan kriget, och även om Göran Assar Oredsson bildade Nordiska rikspartiet (NRP) 1956 så lyckades detta öppet nazistiska parti sannolikt aldrig erhålla mer än 470 röster i ett val, vilket skedde i 1985 års riksdagsval. Inför 1979 års riksdagsval försökte SNF att ställa upp i val under namnet Högerpartiet, men misslyckades med att samla in det antal namnunderskrifter som på den tiden var nödvändigt för att registrera en partibeteckning och gå till val på densamma.
 
Att Bevara Sverige svenskt (BSS), som senare utvecklades till Sverigepartiet (SvP) 1987 och därefter till Sverigedemokraterna (SD) 1988, var ett slags gemensamt projekt för hela den dåtida svenska s k nationella rörelsen har ju länge varit känt då grundarna kom från både SNF, NRP och även Nysvenska rörelsen (NSR), som till skillnad från konkurrenterna SNF och NRP aldrig ställde upp i något val.
 
En av dem som grundade både BSS, SvP och SD och som både var BSS (första och enda) ordförande och ledamot i ett flertal av SD:s partistyrelser under hela 1980- och 90-talen var ingenjör Sven Davidson, som hade en bakgrund i NSR och som på 1960- och 70-talen var ordförande för nysvenskarnas Stockholmsavdelning. Tillsammans med den f d SNF:aren Christopher Jolin och den f d NRP:aren Leif Zeilon (senare Ericsson) kom Davidson att sakta men säkert grunda, bygga upp och etablera SD under en tid när dagens SD:s ledargarnityr med Jimmie Åkesson i spetsen fortfarande bara var barn och tonåringar (och skinheads). Efter att SD splittrades 2001 följde dock Davidson den falang som bildade Nationaldemokraterna (ND), som han kvarstannade inom fram till sin bortgång 2005.
90241637_10157285331835847_8614642963328270336_o.jpg
 
Nu tror jag mig faktiskt och äntligen ha hittat ”ursprungsfröet” till SD: På senvåren 1964 valde Sven Davidson att lyfta frågan om att nysvenskarna borde bilda ett parti inför detta års val i september på NSR:s sedvanliga årliga s k riksstämma i Malmö. Davidson var uppenbarligen direkt inspirerad av att dagens KD hade bildats tidigare under samma år som Kristen demokratisk samling (KDS) men att döma av referatet från stämman i NSR:s huvudorgan Vägen Framåt erhöll han inget medhåll att tala om från de andra nysvenskarna.
 
Davidson var då på alla sätt och vis före sin tid inom dåtidens svenska s k nationella rörelse och alla som är före sin tid vet att de inte har särskilt många som vare sig förstår, uppskattar och tycker om dem och så var det antagligen även för Davidson åtminstone fram tills att han var med och grundade BSS 1979:
 
Dels föreslog Davidson att nysvenskarna och den svenska s k nationella rörelsen borde och behövde starta ett parti och ställa upp i val och dels uppmanade han stämmodeltagarna att börja vända sig till ”vanligt folk” genom att försöka popularisera NSR:s budskap med känsloretorik. Det handlade helt enkelt om att försöka vinna de breda s k massorna av det s k svenska folket genom att ”appellera till känslorna” och inte fortsätta att verka som en inåtvänd högintellektuell sekt för akademiker och högutbildade, som både NSR och SNF var på 1960-talet och i praktiken under hela efterkrigstiden.
 
Slutligen anordnade Davidson sex år senare det första offentliga mötet och den första öppna demonstrationen någonsin sedan krigsåren som explicit riktade sig mot invandringen på Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm den 12 september 1970. År 1970 hade nämligen andelen utomeuropéer i Sverige för första gången någonsin i svensk historia kommit att överstiga över 0,1%. Det handlade om sammanlagt 12 398 invandrare från Afrika, Asien och Sydamerika som befann sig i landet år 1970 och Davidson menade att denna fortfarande mycket lilla utomeuropeiska minoritet bara var av föraning av vad som väntade Sverige i framtiden och inte minst därför behövde den svenska s k nationella rörelsen modernisera sig och just bilda ett parti.

Varför gick en av Sveriges största språkvetare och Shakespeare-översättare egentligen med i fascistiska Nysvenska rörelsen?

Den gamle upsaliensaren Björn Collinder, den store s k ”lappologen” Karl Bernhard Wiklunds doktorand och lärjunge och dennes efterträdare på professorsstolen i finsk-ugriska språk i Uppsala som han behöll i många decennier på raken, var en av ytterst få (världs)berömda svenskar som valde att ansluta sig till den svenska s k nationella rörelsen under efterkrigstiden och jag har alltid undrat varför han gjorde det och inte riktigt hittat något bra svar på min fråga/undran/nyfikenhet.
90185774_10157274001940847_1951471966359650304_n.jpg
 
Någon gång mellan 1962-64 anslöt sig Collinder till fascistiska Nysvenska rörelsen, som även hans son den blivande medicinaren Eje Collinder var medlem i, och kanske handlade det helt enkelt om att sonen övertalade och övertygade fadern om att göra detta.
 
Collinder kan då mycket väl ha varit den svenska s k nationella rörelsen bästa ”kap” under efterkrigstiden vad gäller akademiker och forskare innan etnologen Karl-Olov ”KOA” Arnstberg och antropologen Jonathan Friedman ”kom ut” i högerradikala sammanhang för några år sedan.
 
Collinder var på sin tid en av Sveriges mest kända språkvetare och han var en polyglott av den gamla skolan som både behärskade samiska och finska (och skaplig ungerska och turkiska) och kunde publicera sig i och på både svenska, engelska, franska och tyska akademiska tidskrifter och förlag.
 
Vid sidan av sin forskargärning hann Collinder även med att översätta både islänningarnas, finnarnas och engelsmännens s k nationalepos Eddan, Kalevala respektive Beowulf liksom ett flertal Shakespeare-pjäser såsom Hamlet, Kung Lear, Köpmannen i Venedig, Macbeth, Othello och Romeo och Julia (d v s Collinder var helt enkelt både ”sjukt” lärd och bildad och ”sjukt” arbetsam och produktiv).
 
Dessutom var Collinder en stridbar debattör i den dåtida svenska offentligheten ända sedan han som ung student och senare som doktorand var aktiv i den socialdemokratiska studentklubben Laboremus i Uppsala, som han under en tid även var ordförande för, och på 1950-talet engagerade han sig ”med hull och hår” bl a i den s k Kejne-affären och i ”rättsrötedebatten” tillsammans med bl a Vilhelm Moberg och gav ut skrifter på SAC-Syndikalisternas förlag Federativ som handlade om ”rättsrötefrågan”.
 
Collinder intresserade sig också för både japanskan och koreanskan (som möjligen är ”släkt” med de finsk-ugriska språken på långt håll) och han var den som möjliggjorde för den idag bortgångne koreanen Seung-bog Cho från den japanska lydstaten Manchukuo (som f ö kom att gifta sig med Michel Foucaults väninna när han och hon befann sig i Uppsala på 1950-talet) att bli (Sveriges förste) professor i japanska och som gjorde att både japanska och koreanska (som jag själv har doktorerat i) blev akademiska ämnen inom den svenska högskolevärlden, vilket bl a innebär att Collinders arv är levande än idag.

Vad har Åsa-Nisse med den mordiska (och fanatiskt antisemitiska) ungerska Pilkorsrörelsen att göra?

Kan det verkligen stämma att 100-tals ungerska invandrare marscherade genom Malmö under den s k Pilkorsrörelsens eller hungariströrelsens (blodbestänkta) fanor ledda av en av Ferenc Szálasis (pilkors)regerings f d generaler och ministrar och i närvaro av inte bara Nysvenska rörelsens mytomspunne ledare Per Engdahl utan också av minst två (och kanske tre) f d svenska SS-frivilliga varav en var självaste Åse-Nisses skapare och möjligen också av Kamprad?
M-Ö.jpg
 
Ja, det verkare inte bättre/sämre och denna osedvanligt osmakliga s k uppmarsch i den svenska s k nationella rörelsens dramatiska historia har jag då tidigare bara hört rykten om men nu hittade jag ett ganska så utförligt reportage om denna anmärkningsvärda händelse i Nysvenska rörelsens huvudorgan Vägen Framåt:
 
Efter 1945 flydde 1000-tals människor till Sverige som frivilligt eller ofrivilligt hade stått på de s k Axelmakternas sida och i åtskilliga fall även kämpat för desamma i kriget i bl a SS-uniform – ester, letter, danskar, finländare, norrmän, holländare, ”jugoslaver” och tyskar m fl. År 1956 anlände sedan 8000 ungrare till Sverige efter den misslyckade s k Ungernrevolten varav åtskilliga likaså hade stått på eller kämpat på Axelmakternas sida.
 
Den 23 oktober 1959, på treårsdagen av utbrottet av revolten, marscherade runt 300 av dessa (nyanlända) ungerska flyktingar från Gustav Adolfs torg och genom centrala Malmö tillsammans med ett 50-tal svenska högerextremister ledda av Nysvenska rörelsens grundare och mångårige ledare Per Engdahl och den fascistiska ungerska Pilkorsrörelsens f d utrikesminister general Árpád ”Hamory” Henney, som från Bayern och Österrike ledde pilkorsarnas eller hungaristernas rörelse i exil under större delen av Kalla kriget efter att Szálasi hade avrättats 1946 medan flertalet av de övriga av dennes ministrar antingen också avrättades, fängslades eller begick självmord.
 
Henney föddes och växte upp i den gamla habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern och anslöt sig under mellankrigstiden till Pilkorsrörelsen, som mellan 1944-45 styrde Ungern och gjorde sig skyldig till uppemot 15 000 ungerska judars död och det var just Szálasis regering som då var Raoul Wallenbergs ”motståndare” och alla som ”kan sitt Ungern”, ”kan sina ungerska judar” och ”kan sin ungerska extremhöger” vet att åtskilliga av dem togs av daga på de mest bestialiska sätt. General Henney var då Ungerns utrikesminister och Wallenberg och hans svenska kollegor hade därmed kontakt med denne och förhandlade med denne vid flera tillfällen.
 
På det efterföljande mötet på gamla Folkets hus/Ungdomens hus i Malmö deltog utöver de ungerska flyktingarna och exilfascisterna och ett antal ungerska SS-veteraner bl a de svenska SS-veteranerna Yngve Nordborg och Stig Cederholm och möjligen också SS-veteranen Per-Olov Ihlefeldt och Ingvar Kamprad, som var särskilt engagerad i frågor som rörde Central- och Östeuropa då han på sin fars sida härstammade från det s k Sudetlandet i nuvarande Tjeckien. De ungerska pilkorsarna eller hungaristerna hade f ö en egen avdelning i just Malmö under flera decennier som leddes av Tivadar Szilaj.
 
1538418694.jpeg
F d SS-Obersturmführer Nordborg var operasångare och sångpedagog och hade arbetat på den anrika Wienoperan och under kriget slogs han bl a mot britterna i slaget om Arnhem 1944. Under slutstriden i Berlin tjänstgjorde han vid SS-Hauptamt och den 30 april 1945 besökte han svenska kyrkan i Berlin och berättade om A.H.:s och Eva Brauns bröllop och det efterföljande självmordet. Efter kriget bodde Nordborg tidvis i en lägenhet i direkt anslutning till Nysvenska rörelsens dåvarande högkvarter på Västergatan 14 i Malmö och när han gick bort 1971 spelade den sedermera riksbekanta och berömda jazzartisten Hans Carling på dennes begravning.
 
190px-John_Elfstrom-Asa-Nisse.jpg
Att Åsa-Nisses skapare Stig Cederholm deltog i ”uppmarschen” och dessutom höll ett tal på mötet är rejält anmärkningsvärt då Åsa-Nisse-böckerna var mycket populära redan 1959 tack vare både romanerna, filmerna och serietidningen om densamme. Cederholm stred som frivillig i Finska vinterkriget 1939-40 innan han tjänstgjorde i SS-divisionen Wiking och bl a deltog i de hårda striderna vid Dnjepr under sommaren 1941. Efter hemkomsten under en anstaltsvistelse som tvångsintagen på Sidsjöns sjukhus där han bl a steriliserades började Cederholm att skriva på berättelserna om Åsa-Nisse och resten är historia, som det heter. På 1950-talet var Cederholm f ö gift med den adliga och likaledes högerextrema författarinnan Birgit Th. ”Gårdarna runt sjön” Sparre och han var trogen Nysvenska rörelsen in i döden och när han gick bort 1980 talade Per Engdahl på dennes begravning.

Har SD:s Dick Erixon rätt om Ragnar Edenmans fascistiska bakgrind? Det verkar inte bättre/sämre för SD:arna har då inte alltid fel

Har SD:s Dick Erixon rätt om Ragnar Edenmans fascistiska bakgrind? Det verkar inte bättre/sämre för SD:arna har då inte alltid fel.
 
Igår hävdade Samtidens chefredaktör Dick Erixon i Aftonbladet att ”Såväl Moderaterna som Centerpartiet har haft riksdagsledamöter med nazistiskt förflutet. Socialdemokraterna har haft en företrädare som grundade det fascistiska Riksförbundet ”Det nya Sverige”.
 
 
Det är då sant att det mer eller mindre har ”vimlat” av efterkrigstida riksdagsledamöter i de olika borgerliga partierna som en gång var högerextrema (se bl a https://tobiashubinette.wordpress.com/2014/01/15/birger-hagard) och den medgrundare av Riksförbundet Det nya Sverige som Erixon syftar på är Ragnar Edenman, som då är ett exempel på en f d högerextremist som blev vänster.
87829448_10157206058940847_7325925205686091776_n.jpg
 
Den gamle statsvetaren, socialdemokratiske ministern och landshövdingen Ragnar Edenman, som både låg bakom avskaffandet av aga i svenska skolan och införandet av den moderna enhetsskolan/grundskolan liksom den moderna svenska kulturpolitiken mm, var då bl a den som tipsade Tage Erlander om Olof Palmes (vars talskrivare liksom mor m fl släktingar även hade högerextrem bakgrund) existens och efter mordet på Palme blev Edenman ironiskt nog även ordförande för den parlamentariska undersökningskommission som granskade polisens utredning av Palmemordet.
 
Den 28 oktober 1930, på 8-årsdagens av ”Marschen mot Rom” 1922, deltog Edenman, som då hette Ragnar Ericsson, i att grunda den fascistiska rörelse som senare kom att bli känd som Nysvenska rörelsen (NSR) på ett studentrum på ett studenthem vid Fyrisån i Uppsala – Föreningen Det nya Sverige. Utöver Edenman och NSR:s mångårige ledare Per Engdahl deltog även Dagmar Cederberg, Alexander de Roubetz, Bengt Wasén (blivande fotograf), Sigvard Lind (blivande ledarskribent på Svenska Dagbladet) samt Axel O:son Molund (blivande redaktör och moderat politiker) på det mytomspunna grundandemötet. Sammanlagt handlade det m a o om sju personer som grundade NSR – d v s märkligt nog samma antal personer som 1919 låg bakom bildandet av det som senare skulle komma att bli NSDAP.
 
Edenman var innan grundandet av Föreningen Det nya Sverige medlem i Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO) och dess Uppsala-avdelning, som på 1920-talet samlade ett försvarligt antal barn, tonåringar och unga vuxna i lärdomsstaden. När SFKO 1929-30 gick samman med Birger Furugårds nazistparti i Värmland valde SFKO:s ”starke man” i Uppsala Per Engdahl att ”starta eget” och därmed såg Nysvenska rörelsen dagens ljus.
 
Det är både oklart när Edenman inträdde i SFKO liksom när han lämnade NSR men en gissning (från min sida) säger att han möjligen gick med 1928-29 och att han möjligen gick ur Föreningen Det nya Sverige/NSR 1935-36. I sina memoarer ”Fribytare i folkhemmet” (Cavefors 1979) skrev Per Engdahl öppet om Edenmans fascistiska förflutna och i NSR:s huvudorgan Vägen Framåt återvände Engdahl genom åren till Edenman i olika sammanhang och gav denne s k ”kärvänliga” s k ”tjuvnyp” och ”hint:ade” om dennes bakgrund.

Nysvenska rörelsens ungdomsledare på 1950-talet slutade som chef för arméstabens FN-avdelning på 1980- och 90-talen

Ingen dålig karriär precis för en f d fascist:
 
Carl-Jacob Ask var på 1950-talet fascistiska Nysvenska rörelsens riksungdomsledare, d v s han ledde Nysvensk ungdom som på den tiden hade avdelningar lite varstans runtom i landet, och efter studier i bl a historia och statskunskap vid Lunds universitet blev han sedermera officer och verkade bl a som chef för arméstabens organisationsavdelning, chef för den svenska FN-bataljonen på Cypern och regementschef för Norra Smålands regemente i Eksjö innan han krönte sin karriär genom att bli Deputy Chief of Staff vid FN:s Truce Supervision Organisation i Jerusalem och slutligen chef för arméstabens FN-avdelning på 1980- och 90-talen.
87262991_10157198215015847_7047609808781836288_n.jpg
 
Åtminstone 800 svenska officerare har sedan 1920-talet någon gång i livet varit medlem i en högerextrem organisation och ett flertal av dem har då slutat som bl a regementschefer liksom som höga chefer inom försvaret och minst en f d högerextremist ska t o m ha slutat som svensk ÖB.
 
År 2009 skrev exempelvis en tysk SS-veteran, som då var bosatt i den italiensktalande delen av Schweiz, i en tyskspråkig högerextrem tidning att ”ein Oberstleutnant, der gegen die Bolschewisten kämpfte wurde sogar Generalstabschef des schwedischen Heeres” och uppgiften att en svensk efterkrigstida ÖB ska haft högerextrem bakgrund dyker också upp i ett brev som jag en gång kom över, som en svensk s k ”överklassnazist” hade skrivit, och där denne skröt om att ”en av de våra t o m slutade som ÖB” och det är troligt att det handlade om Nils Swedlund.

”All makt åt Tengil, vår befriare!”. Den fascistiske diktatorn Tengil i Bröderna Lejonhjärta spelades av en fascist

”Sverige är fantastiskt!” – den fascistiske diktatorn Tengil i Bröderna Lejonhjärta spelades av en fascist:
 
Alla som kan något om den svenska teaterns, filmens och televisionens värld känner så klart till Georg Årlin – en av Sveriges ”mesta skådespelare” under 1900-talet mätt i antalet uppsättningar, filmer och serier som denne medverkade i och vilket då inte behöver betyda att han var en av Sveriges bästa skådespelare: Årlin var till och från bl a verksam vid Dramaten mellan 1937-83 samt medverkade i över 70 spelfilmer och tv-serier.
 
För det s k svenska folket är Georg Årlin allra mest känd som den fascistiske diktatorn Tengil i Törnrosdalen i Olle Hellboms filmatisering av Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta från 1977 även om han också dyker upp i bl a Fanny och Alexander, Den enfaldige mördaren, Emil i Lönneberga och Viskningar och rop.
 
TENGIL.jpg

En fascist tryckte IKEA-katalogen under de första decennierna

Upptäckte precis nyss av en slump att IKEA-katalogen, som numera räknas som världens mest tryckta och spridda skrift årligen tillsammans med Bibeln och Koranen då den varje år trycks och sprids i över 200 miljoner exemplar världen över, trycktes hos och av nysvensken och fascisten Arvid Hultberg på dennes tryckeri E Hultbergs Boktryckeri i Osby på 1940- och 50-talen och med stor sannolikhet också på 1960-talet.
314444281_e4767204-070a-4ee5-be64-d8e10625f765.jpg
 
Tryckeriet finns fortfarande och heter idag Hultbergs Boktryckeri AB, och ägs och drivs numera antagligen av Arvid Hultbergs efterkommande, och tryckeriet tryckte i många decennier även Nysvenska rörelsens tidningar och tidskrifter samt dess ledare Per Engdahls skrifter och böcker.
 
Arvid Hultberg är då känd för att det var han som fick Ingvar Kamprad att lämna Lindholms nazistparti SSS på 1940-talet och i stället ansluta sig till Engdahls fascistiska Nysvenska rörelsen, varinom han kvarstannade åtminstone fram tills,1950-talet samtidigt som han var ”medlem” i den högerextrema Stay Behind-rörelsen, men jag har fram tills idag inte förstått eller vetat att Hultbergs tryckeri kom att trycka IKEA-katalogen under flera decennier efter kriget, som f ö också erbjöd och saluförde Per Engdahls böcker tillsammans med och mitt bland alla IKEA-möbler åtminstone fram tills 1950-talet.

När blev invandringen egentligen en fråga för den svenska extremhögern mot bakgrund av att Sverige var ett utpräglat homogent land sett till befolkningssammansättningen långt framemot 1900-talets slut?

Stötte nyligen på en annons i en högerextrem publikation som kallade till ett protestmöte mot invandringen på Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm den 12 september 1970 (och med s k ”eftersits” på anrika Restaurang Pelikan – OBS: 1970 var då ”Söder” i huvudsak ett arbetarområde), som jag faktiskt tror kan ha varit det allra första offentliga mötet och demonstrationen som explicit riktade sig mot invandringen sedan den svenska extremhögerns tyvärr rejält framgångsrika antisemitiska anti-invandringskampanj ”Mota Moses i grind” som utspelade sig 1938-39 i kölvattnet efter Novemberpogromen eller den s k ”Rikskristallnatten” den 9 november 1938 och som tog sig uttryck i ett flertal möten och demonstrationer.
Sven (kopia).jpg
 
Den svenska extremhögern har då aldrig varit emot invandring i sig (det har snarare under decennierna formligen ”vimlat” av nordiska, europeiska och västerländska invandrare inom den svenska extremhögern) utan det har alltid handlat om att protestera och markera mot specifika invandrargrupper och 1938-39 handlade det då om judar som försökte fly från den alltmer tyskdominerade kontinenten medan det handlade om utomeuropéer 1970 för just under det året översteg det sammanlagda antalet invandrare i Sverige från Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien för första gången någonsin i svensk historia över 10 000 invånare motsvarande över 0,15% av den dåtida svenska totalbefolkningen. 10 000 utomeuropeiska invandrare kan låta löjligt lite idag men för dåtidens (majoritets)svenskar innebar det att den svenska gatubilden och vardagen sakta men säkert höll på att förändras från att tidigare ha varit extremt homogen (d v s Sverige var helt enkelt massivt och överväldigande vitt på den tiden).
 
Det som gör att 1970 års protestmöte även har bäring på vår samtid handlar om att mötet arrangerades av Nysvenska rörelsens Stockholmsavdelnings ordförande Sven Davidson, som måste sägas ha varit långt ”före sin tid” i den meningen att han just redan 1970 förutsåg och ”profeterade” att invandringsfrågan skulle komma att bli den avgörande politiska frågan för den svenska extremhögern under en tid när inte särskilt många svenska högerextremister ännu hade politiserat invandringsfrågan utöver Davidson själv.
 
Det var då först framåt 1970-talets slut som invandringsfrågan sakta men säkert kom att bli den alltmer överordnade och överskuggande frågan för den samlade svenska extremhögern p g a att den utomeuropeiska invandringen ökade successivt under denna tid, och vilket till slut ledde fram till att BSS bildades 1979 (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2019/11/29/befolkningsfragan-ras-extremhogern-sverigedemokraterna).
 
År 1980 hade också antalet utomeuropéer i Sverige ökat till närmare 60 000 invånare motsvarande 0,7 procent av den dåtida svenska totalbefolkningen, vilket många inom den dåtida svenska extremhögern uppfattade som något av en demografisk katastrof och särskilt då en tredjedel av dem var utlandsadopterade vilket de facto innebar att de som vuxna skulle komma att blanda sig och reproducera sig med de infödda majoritetsinvånarna.
 
Sven Davidson kom inte överraskande att spela en viktig roll i grundandet av BSS och han var också BSS ”ansikte utåt” i egenskap av att vara organisationens första och enda ordförande och när SD bildades 1988 som en direkt fortsättning på BSS var Davidson återigen en centralfigur som kom att sitta med i SD:s partistyrelse ända fram tills 1990-talets slut innan han lämnade SD och gick över till Nationaldemokraterna 2001 där han kvarstannade fram till sin död 2005.
 
Just Nysvenska rörelsens Stockholmsavdelning var f ö under Sven Davidsons ordförandeskap på 1960- och 70-talen aldrig särskilt stor men innehöll samtidigt flera illustra medlemmar såsom elitgymnasten och adelsmannen Jean Cronstedt, svenska Wranglers direktör Ulf Engquist och dennes son Måns Pontén (d v s modeikonen Gunilla Ponténs man och son), Swedenborgarnas pastor Olle Hjern, Medicinalstyrelsens överdirektör Håkan Rahm, arkitekten Ivar Tengbom samt Sagerska husets ägarinna Vera Sager.