Kategori: Nordkorea

Ny bok om Nordkoreas aktivistiska utrikespolitik under Kalla kriget

Den amerikanske forskaren Benjamin R. Youngs färska bok ”Guns, Guerillas and the Great Leader. North Korea and the Third World” (Stanford University Press 2021 – se https://www.sup.org/books/title/?id=31620) är den antagligen hittills mest utförliga akademiska studien om Nordkoreas för de allra flesta okända aktivistiska utrikespolitik i relation till den utomvästerländska världen under Kalla kriget och med fokus på perioden 1960-89.

 

Young driver tesen att Nordkorea hade en unik position under Kalla kriget som ett av mycket få icke-vita länder på jorden som var åtminstone mer eller mindre industrialiserat och urbaniserat och tack vare att den norra delen av Koreahalvön industrialiserades under Japanska imperiets tid när hela Korea var en japansk koloni.

På grund av att Nordkorea dessutom var rikare än Sydkorea fram tills cirka 1975 lyckades landet framställa sig själv som ett föredöme i både den kommunistiska världen och i den s k Tredje världen – d v s i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Oceanien och övriga Asien. 

På grund av landets militanta antivästerländska politik som antagligen var den mest extrema i Tredje världen under Kalla kriget och mer extrem än t ex Kubas så lyckades Nordkorea dessutom attrahera befrielserörelser och postkoloniala statsbildningar världen över liksom revolutionära organisationer i västvärlden och särskilt i samband med den s k 68-revolutionen.

Slutligen kunde Nordkorea framställa sig själv som mer trovärdig i sin radikala antikolonialism än både Kina och Sovjet-Ryssland som båda styrde över och inte minst förtryckte ett stort antal minoriteter och urfolk.

I boken framkommer det bl a att Nordkorea deltog som stridande part i Vietnamkriget i största hemlighet genom bl a att låna ut 100-talet stridspiloter med tillhörande flygplan varav åtmonstone 1t-talet stupade och dödades av antingen sydvietnamesiska eller amerikanska luftvärnskanoner (även Francos Spanien deltog f ö i Vietnamkriget i största hemlighet på Sydvietnams sida).

Nordkorea tränade också nästan lika många beväpnade vänsteraktivister och vänsterradikala terrorister från världens alla hörn som Kina mellan ca 1955-80 – kring 2500 åtminstone att jämföra med Kinas 3000 och bl a ska några av de som låg bakom attentatet mot den israeliska OS-truppen i München ha tränats i Nordkorea liksom ett stort antal andra bl a palestinier, lankeser, mexikaner, namibier, japaner m fl.

Ett mycket stort antal icke-vita eller kommunistiska statschefer, gerillaledare, revolutionärer och vänsteraktivister kom också att besöka Nordkorea under Kalla kriget såsom åtminstone 20-talet afrikanska statschefer, Kubas Che Guevara, PLO:s Yassir Arafat, Black Panther Party’s Eldridge Cleaver (som besökte Pyongyang minst två gånger medan svarta pantrarna i USA kunde prisa Nordkorea som de icke-vitas största vän i den kommunistiska världen), den tyska Die Grünen-politikern Luise Rinser m fl.

Förutom att skicka militära instruktörer, soldater, vapen och annan militär utrustning liksom att bygga fabriker, sjukhus och skolor och bistå med jordbruksmaskiner och jordbruksteknik till ett stort antal befrielserörelser (palestinska Abu Nidal, FNLA i Angola, SWAPO i Namibia m fl) och i ett stort antal postkoloniala stater i Tredje världen (vars antal f ö överstiger Kubas insatser – Nordkorea kritiserade också regelbundet Kuba för att inte föra en tillräckligt aktivistisk utrikespolitik) satsade Nordkorea också på s k soft power i form av propaganda. 

Det handlade bl a om att stötta upprättandet av nordkoreanska vänskapsföreningar världen över (såsom i Nigeria, Brasilien och Pakistan), upprätta ambassader i större delen av Tredje världen (och t o m i små postkoloniala önationer som Nauru och Saint Kitts och Nevis) och genom att träna andra länder i att uppföra gigantiska shower i form av den nordkoreanska teknik som är känd som ”mass games” på engelska, som kan innebära att uppemot 100 000 människor rör sig koreograferat och synkroniserat och bildar bokstäver, bilder o s v (”mass games”-tekniken gick tydligen särskilt hem i Somalia).

Det framgår i Youngs bok att vissa länder kom att till och från (beroende på regim och ledare) komma Nordkorea nära såsom bl a Somalia, Kambodja, Syrien, Egypten Zaire, Zimbabwe, Madagaskar, Moçambique, Iran, Nicaragua, Uganda, Burundi, Guyana och Etiopien vilka alla har erhållit militär träning, stridsvagnar, flygplan, bomber, kanoner mm och/eller omfattande bistånd från Nordkorea.

Sydkorea försökte hela tiden tävla med Nordkorea under Kalla kriget och ibland tog sig detta fullständigt absurda uttryck. På 1960- och 70-talen kunde t ex Nord- och Sydkorea tävla om att köpa kostsamma helsidesannonser i de största dagstidningarna i t ex Nigeria och Jamaica liksom faktiskt även i Sverige (såsom i DN och SvD) som prisade vardera lands samhällssystem och 1977 slumpade sig så att Sydkorea kom att bygga Afrikas på den tiden allra högsta byggnad i form av Gabons första varuhus för att komma före Nordkorea som hade erbjudit Gabons regering ett liknande prestigebygge.

Fortfarande än idag finns det materiella minnen kvar av Nordkoreas aktivistiska utrikespolitik som kollapsade totalt när Kalla kriget abrupt slutade och kommunismen föll nästan överallt i världen utom i Nordkorea, Kina, Laos, Vietnam och Kuba och när Nordkoreas ekonomi slogs i spillror närmast över en natt. Young nämner bl a flera presidentpalats som Nordkorea har byggt såsom det i Centralafrikanska republiken, ett stort antal monument som Nordkorea har byggt såsom det över den afrikanska pånyttfödelsen i Senegals huvudstad Dakar, Kim Il Sung-avenyn i Moçambiques huvudstad Maputo samt Kim Il Sung-parken i Damaskus och han påminner även om att många av de stridsvagnar som regeringssidan förfogar över i dagens syriska inbördeskrig har Nordkorea antingen skänkt, sålt eller uppgraderat.

Reflektioner kring den koreanska anarkismen under och efter kolonialtiden och om den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken under Kalla kriget

Parallelläser just nu två unika engelskspråkiga akademiska monografier (d v s böcker skrivna av forskare) om Korea och koreanerna och mest bara ”för mitt eget höga nöjes skull:

Den ena boken utgörs av Dongyoun Hwangs historik över de koreanska anarkisterna under Japanska imperiets tid (d v s under den japanska kolonialtiden i Korea 1905-45) liksom över den sydkoreanska anarkismen under Kalla kriget och efter Koreakriget 1953 när delningen av Koreahalvön var och blev ett faktum – ”Anarchism in Korea. Independence, Transnationalism, and the Question of National Development 1919-1984” från 2016 (se https://www.sunypress.edu/p-6258-anarchism-in-korea.aspx).

Hwangs bok är mig veterligen den enda akademiska monografin om den koreanska anarkismen på engelska som dessutom tar hänsyn till dess transnationella ursprung och karaktär – d v s även de kinesiska och japanska anarkiströrelserna behandlas (med namn som Li Shizeng, som f ö ledde de exilkinesiska anarkisterna i Paris på 20-talet, som bl a ”hängde” med de svarta karibierna i Frankrike, Ba Jin, Zhang Ji, Sano Ichiro och Osugi Sakae samt Kotoku Shusui) då det inte går att förstå den östasiatiska anarkismens uppkomst och utveckling utan att ta hänsyn till de två dåtida kosmopolitiska metropolerna i regionen Tokyo och Shanghai, där det dessutom inte bara bodde asiater av olika ursprung utan även européer, västerlänningar och andra icke-asiater under 1900-talets första hälft (och i Shanghai dessutom närmare 20 000 kontinentaleuropeiska judar – i Östasien och inte minst i Manchuriet och Kina fanns det även 10 000-tals exilryssar som hade tillhört den förlorande sidan i Ryska inbördeskriget och en del av dem var ryska anarkister vilka kom i kontakt med de koreanska anarkisterna i bl a Beijing).

I Hwangs bok framgår det inte minst att de koreanska anarkisterna var kraftigt överrepresenterade bland de antikoloniala aktivisterna i Östasien som genomförde regelrätta attentat mot Japanska imperiet som vi idag skulle benämna som terrorism – d v s planerade och/eller genomförda mord på höga tjänstemän och höga officerare och t o m ett försök att döda den japanske kejsaren i egen hög person samt bombattentat och sabotage i alla dess former.

Det heter ofta och gärna bland historiker att endast de spanska anarkisterna och syndikalisterna är de enda frihetliga socialisterna som har ingått i en regering men faktum är att flera koreanska anarkister gjorde detsamma i form av att sitta i den provisoriska koreanska exilregeringen i Shanghai. Vidare heter det ofta och gärna att endast i Ukraina under Ryska inbördeskriget och i Katalonien under Spanska inbördeskriget har anarkister styrt över större territorier och befolkningar och haft egna arméer till sitt förfogande men faktum är att de koreanska anarkisterna gjorde detsamma i form av ett eget självstyrande territorium i Manchuriet.

Flera av de mest prominenta antikoloniala portalgestalterna under kolonialtiden vilka hyllas som nationalhjältar i dagens Nord- och Sydkorea (såsom t ex med statyer, monument, museer, frimärken o s v), och vilka därmed i båda fallen har ”av-anarkistiserats” och förvandlats till nationalister och inget annat, var f ö också anarkister under sin levnad såsom Shin Chaeho, Yu Rim, Yi Hoe-yeong (till vars minne Sydkoreas hittills enda anarkistiska museum är tillägnat) och sist men inte minst den mytomspunne anarkistgeneralen Kim Jwajin (som mördades av koreanska kommunister och vars son blev Sydkoreas okrönte maffiaboss och vars hemby jag en gång besökte för att hedra hans minne).

På 90-talet brevväxlade jag f ö med en av de äldsta sydkoreanska anarkisterna som hade varit med i stort sett under hela rörelsens historia och på 00-talet besökte jag Sydkorea en gång varje år och deltog då bl a i möten med de sista då vithåriga koreanska anarkisterna som ännu levde som hade varit aktiva under kolonialtiden och under den sydkoreanska militärdiktaturens tid.

Den andra boken är då Benjamin R. Youngs ”Guns, Guerillas, and the Great Leader. North Korea and the Third World” från i år (se https://www.sup.org/books/title/?id=31620) likaledes unika studie av den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken under Kalla kriget med fokus på åren 1956-89 när Nordkorea var det mest aktiva landet i den postkoloniala världen och i den s k Tredje världen (d v s Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, övriga Asien och Oceanien) bredvid Sovjetunionen, Kina och Kuba.

Exempelvis tränade nordkoreaner gerillarörelser i ett flertal länder i Afrika och övriga Asien och fram tills 1970-talet, när Nordkorea var rikare än Sydkorea, stod Nordkorea även för en relativt omfattande biståndsverksamhet i många postkoloniala och utomvästerländska länder. Nordkorea hade dessutom periodvis fler beskickningar i den s k Tredje världen än vad Sydkorea hade vilket säger något om de stora resurser som Nordkorea satsade på den postkoloniala världen. Nordkorea stod fr a för den allra mest radikala antivästerländska hållningen (även om både Kina och Kuba naturligtvis också var rejält anti-Väst) under Kalla kriget och stöttade därför så gott detta lilla asiatiska land kunde alla tänkbara antivästerländska regimer och rörelser runtom i världen mellan 1956-89.

Efter Kalla krigets slut har dock den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken i stort sett utraderats p g a den katastrofala ekonomiska kollapsen som drabbade landet när kommunismen föll i flertalet länder på jorden utom just i Nordkorea samt i Kina, Laos, Vietnam och Kuba och efter att pengarna från Sovjetunionen slutade att strömma in i landet. Därefter har Nordkorea utvecklats till en stat som till stora delar försörjer sig på kriminalitet av olika slag men där slutar också Youngs historik.

På 90-talet brukade jag beställa skrifter från Nordkorea via en ”postorderverksamhet” som den nordkoreanska staten drev på de stora västerländska språken och jag minns än idag att påfallande många av dessa skrifter handlade om den utomvästerländska s k Tredje världen och kampen mot USA och Väst. Vid något tillfälle ringde jag t o m till Pyongyang och frågade om varför en beställning som jag hade förestått inte hade kommit fram varvid en kvinna svarade på s k bruten engelska (d v s med koreansk accent) som sade att hon personligen skulle se till att min beställning blev expedierad, vilket den också blev (d v s den skrift jag hade beställt kom till slut fram).

Det finns f ö intressant nog flera (spel)filmer och tv(drama)-serier om de under mellankrigstiden mångtaliga koreanska anarkisterna, varav en av de mest kända är den både romantiska och våldsamma filmen ”Anarkisterna” från 2000 som den världsberömde sydkoreanske regissören Park Chan-wook, som själv är anarkist, bl a skrev manus till. 

”Anarkisterna”, som också var den första sydkoreansk-kinesiska samfilmproduktionen, skildrar en koreansk anarkistisk s k vängrupp i det koloniala Shanghai som begår ett flertal attentat och mord såsom många koreanska anarkister också gjorde under mellankrigstiden. Koreanska anarkister i just Shanghai gav ut ett flertal tidningar och opererade ofta från den franska stadsdelen, där de hade sina egna bokhandlar, caféer och ”safe houses”, och de försökte bl a döda Japanska imperiets generalkonsul i staden Akira Ariyoshi samt ”Kinas Quisling” fascistledaren Wang Jingwei. 

De koreanska anarkisterna i Shanghai arbetade inte bara ihop med de kinesiska anarkisterna i staden utan också med flera västerländska anarkister som bodde i denna världens fjärde eller femte största, rikaste och mest kosmopolitiska stad på sin tid såsom flera ryska och amerikanska anarkister (i det koloniala Shanghai bodde f ö också ett antal tusen svenskar på sin tid såsom Selma Lagerlöfs systerson Ivar Ahlgren som sedermera kom att få ett blandat eller mixat barn med en kinesisk kvinna, som fortfarande lever än idag i Karlstad).

Koreanska anarkister lyckades döda ett relativt stort antal japanska höga officerare och tjänstemän runtom i det vidsträckta Japanska imperiet och också såra ett flertal japanska dignitärer. En av de sistnämnda var toppdiplomaten Mamoru Shigemitsu som var en av dem som undertecknade den japanska kapitulationen ombord på det amerikanska fartyget USS Missouri i Tokyo-bukten den 2 september 1945 inför amiral Nimitz – det förklarar varför Shigemitsu bar käpp vid tillfället då hans ena ben hade sprängts bort av koreanska anarkister.

Den annan känd film om de koreanska anarkisterna som är minst lika romantisk och våldsam bär titeln ”Anarkisten från kolonin” (2017) och handlar om Park Yeol och den mytomspunna japanska anarkisten Kaneko Fumiko som dog en för tidig och tragisk död i ett fängelse i Tochigi-prefekturen. 

Park Yeol tillhörde den i Japan periodvis mycket livaktiga koreanska anarkiströrelsen, som hade sina centra i Japanska imperiets metropol Tokyo och i industristaden Osaka där syndikalismen var stark bland de koreanska fabriksarbetarna vilka oftast härrörde från Jeju-ön som i sin tur var ett slags epicentrum för den koreanska anarkismen i södra Korea (annars var det i norra Korea, i dagens Nordkorea, som den koreanska anarkismen och syndikalismen var som starkast under kolonialtiden p g a att den norra delen var den del av landet som industrialiserades under Japanska imperiets styre över Koreahalvön). Park Yeol tillfångatogs senare under Koreakriget av den nordkoreanska armén och slutade sina dagar i fångenskap i Nordkorea på 1970-talet.

När Andra världskriget utbröt i Stillahavsasien från och med 1937 valde två koreanska anarkister att ingå som ministrar i den provisoriska koreanska exilregeringen i Shanghai 1941 – Yu Rim och Yu Ja-myeong – och åtminstone tre koreanska anarkistiska truppförband sattes upp utöver alla de olika autonoma vängrupperna som utförde bombdåd, attentat och politiska mord. Ett av förbanden samarbetade med Mao i Yan’an medan ett annat förband opererade från generalissimo Chiang Kai-sheks huvudstad Chongqing.

Efter Japanska imperiets fall och i samband med det närmast fullständiga kaos som utbröt i det väldiga och tättbefolkade Stillahavsasien när miljontals japanska soldater avväpnades och repatrierades samtidigt som de västerländska bosättarna och arméerna (holländarna, amerikanerna, britterna, fransmännen o s v) återvände till och återtog sina kolonier skingrades de koreanska anarkisterna i det närmaste för vinden.

Många av de koreanska anarkisterna glömde aldrig sitt hat mot de koreanska kommunisterna, som alltid hade motarbetat dem och i flera fall även lönnmördat några av de mer prominenta anarkisterna i fr a Manchuriet, och vissa av dem såsom Bak Giseong, som hade deltagit i strider mot japanerna i Kina under Andra världskriget, slutade t o m som dekorerad general i Sydkoreas armé under och efter Koreakriget. En annan koreansk anarkist som hade varit aktiv inom rörelsen sedan 1920-talet, Kim Won-bong, valde den andra sidan och bistod Kim Il-sung att bilda dagens Nordkorea 1948 och stod vid Nordkoreas ledares sida ända fram tills 1958 när han antagligen avrättades i samband med att Kim Il-sung rensade ut den s k Kina-fraktionen från Nordkoreas arbetarparti. Andra anarkister valde att stanna kvar för gott i antingen Japan eller i Kina under efterkrigstiden medan några av de anarkister som hade övervintrat på Koreahalvön under Andra världskriget valde att bilda ett politiskt parti 1946 efter en nationell anarkistkongress som ägde rum i ett buddhisttempel under samma år som dock aldrig lyckades erövra något mandat i det sydkoreanska parlamentet.

Ännu en s k DPRK-fetischpublikation har nu sett dagens ljus

Västs och västerlänningarnas fascination för det fåtal länder på jorden där Väst och västerlänningarna inte har så stor påverkan (utöver Nordkorea handlar det väl om Kuba, Eritrea, Iran och några länder till men Nordkorea är nog det extremaste exemplet bland dessa länder) verkar aldrig ta slut och just i denna bok handlar det om estetiken exemplifierad genom några av huvudstaden Pyongyangs hotell. Den nordkoreanska estetiken kan sägas bära spår dels av förmoderna och förkoloniala koreanska och östasiatiska (sinocentriska) drag, dels av rätt så tydliga spår från Japanska imperiets tid när hela Koreahalvön var en japansk (bosättar)koloni och dels drag av Sovjet-Ryssland och fr a av den stil som går under benämningen Stalins empirestil.


Det s k svenska folket verkar f ö vara särdeles stora konsumenter (och läsare) av allt vad böcker om Nordkorea heter – inget annat icke-västerländskt land har så många boktitlar ”på sitt samvete” som Nordkorea under de senaste 20 åren (utöver möjligen antalet böcker på svenska som handlar om Brasilien, Sydafrika, Etiopien, Turkiet, Kina och Indien vilka väl är de länder som kan konkurrera med Nordkorea vad gäller svenskarnas bokintresse) vad gäller bok(ny)utgivningar som antingen är författade av svenskar eller översättningar till svenska från andra språk så denna nya DPRK-fetischpublikation lär nog kunna hitta sina läsare även i Sverige.


Varför just svenskarna är så särskilt fascinerade av Nordkorea och så till den milda grad att de så gärna och ofta köper och läser (och säkert också lånar) böcker om Nordkorea är det dock ingen som vet men fler än jag har noterat det och kanske är det ett arv från svenskarnas samtidshistoriska pro-”Tredje världen”-engagemang.

Hur många människor valde att frivilligt utvandra till ett kommunistiskt land under Kalla kriget och vilken är den största gruppen som valde att göra det?

Av alla böcker skrivna av nordkoreaner som har flytt från Nordkorea och därefter mestadels bosatt sig i Sydkorea så sticker Masaji Ishikawas ”Flykten från Nordkorea” (2019) ut:
KKK.jpg
 
Av någon anledning är svenskarna som det verkar långt mer intresserade av Nordkorea och nordkoreaner än andra s k folkslag på jorden – åtminstone 15-talet böcker har då sedan det senaste millennieskiftet kommit ut på svenska vilka är författade av nordkoreaner som har lämnat Nordkorea vilket möjligen reflekterar ett särskilt starkt svenskt intresse för Nordostasien/Sydostasien som bör gå åtminstone tillbaka till Vietnamkrigets tid om inte tidigare än så.
117176241_325445211924773_446604570156003066_n
 
Ishikawa föddes och växte upp i ett Japan i ruiner på 1940- och 50-talen efter Japanska imperiets undergång och med en japansk mor och en koreansk far och hans koreanska far var en del av den radikala vänster som uppstod bland de miljontals koreaner som sedan kolonialtiden befann sig i Japan och vilka valde att kvarstanna i segregerade och fattiga koreanska ”getton” i efterkrigs-Japan (koreanerna i Japan är då landets största enskilda minoritet bredvid de amerikanska soldaterna och de olika kinesisktalande invandrargrupperna).
117297015_647625565847232_4455333773733134197_n.jpg
 
År 1960 valde Ishikawas familj, som bestod av Ishikawas koreanska far och japanska mor och tre systrar, att emigrera till Nordkorea och faktum är att de 100 000 japanska koreaner som valde att emigrera från Japan till Nordkorea mellan 1959-84 (varav kring 2000 var japanska kvinnor som var gifta med koreanska män) utgör den utan konkurrens största frivilliga utvandringen till ett kommunistiskt land under efterkrigstiden och Kalla kriget.
 
Visserligen valde uppemot 400 svenskar att utvandra till Sovjetunionen mellan ca 1918-39 liksom kanske 30 000 finländare efter Finska inbördeskriget och Sovjetunionen tog också emot 1000-tals spanska och grekiska flyktingar på 1930- och 40-talen men de 100 000 japanska koreanerna är då i en klass för sig.
 
Det ”normala” under efterkrigstiden var ju annars omvänt att miljontals människor flydde från de länder som styrdes av kommunistiska regimer i både Europa, Latinamerika, Afrika och Asien samtidigt som kring 40-45% av hela mänskligheten tidvis levde i ett kommunistiskt land under Kalla kriget.
 
Koreanerna har därmed inte bara lyckats med bedriften att slå rekord i att ha utvandrat allra mest till ett kommunistiskt land utan Nordkorea är ju idag tillsammans med fyra andra stater (varav samtliga utom Kuba är asiatiska länder) det sista kommunistiska landet på jorden och koreanerna var dessutom det första s k folkslag som Sovjetunionen valde att (mass)deportera 1937 – d v s i september 1937 beordrade Stalin den allra första deportationen av en hel minoritet inom det dåvarande Sovjetunionen, nämligen av kring 200 000 koreaner vilka transporterades från östra Sibirien norr om nuvarande Nordkorea och Manchuriet till Centralasien och nuvarande Uzbekistan och Kazakstan.

Svensk-koreanska föreningen fyller 50 år

I år fyller den svenska vänskapsföreningen för Nordkorea, d v s Svensk-koreanska föreningen, 50 år och ett specialnummer av föreningens medlemsmagasin Korea-Information ägnas därför helt åt föreningens historia. Genom åren har både socialdemokrater, kommunister, vänsterpartister, centerpartister och namnkunniga journalister och skribenter hittats bland föreningens medlemmar och styrelseledamöter och Sverige var det första västlandet som erkände Nordkorea eller Demokratiska folkrepubliken Korea som en suverän statsbildning och fram tills nyligen var Sverige det enda västlandet som hade en ambassad i Pyongyang.

78545543_725722774604230_2549350170085031936_n.jpg

79440888_441574206525582_8093309787011284992_n.jpg79496873_2720894404614558_6757828476989865984_n.jpg

78477409_2522470494696072_1037618417441439744_n.jpg

 

Ny sydkoreansk dokumentär om de nordkoreanska ensamkommande flyktingbarnen i Central- och Östeuropa

”Alla” vet att Sydkorea är det land i världen som överlägset och utan konkurrens har adopterat bort allra flest av sina egna barn och medborgare till västvärlden med långt över 200 000 genomförda utlandsadoptioner sedan 1954 och utlandsadoptionerna pågår dessutom fortfarande (medan fastlands-Kina kommer tvåa med cirka 140 000 utlandsadoptioner och Indien alternativt Colombia trea med långt färre utlandsadoptioner än så).
 
Att Sydkorea är den utomvästerländska och postkoloniala världens ledande och största ”barnexportör” har också varit ett ”paradnummer” i Nordkoreas propaganda som genom åren har gått ut på att säga att ”Sydkorea säljer koreanska barn till de vita imperialisterna i Väst”.
 
Faktum är dock att även Nordkorea en gång i tiden ”exporterade” barn till Väst, och närmare bestämt till det då kommunistiska Central- och Östeuropa, även om syftet inte var att adoptera bort barnen permanent utan att placera dem temporärt på barnhem i bl a Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien under och efter Koreakriget (och fram tills 1959) som pågick mellan 1950-53.
 
År 2002 skrev jag om de nordkoreanska ”utlandsadoptionerna” till och ensamkommande flyktingbarnen i Central- och Östeuropa i en amerikansk tidskrift (se http://www.tobiashubinette.se/north_korea_and_adoption.pdf) och vilket bl a resulterade i att CNN ringde mig angående min artikel (och för första och hittills enda gången för min egen del i varje fall) då jag på den tiden möjligen var den första personen i västvärlden som skrev mer utförligt om dem och nu har en sydkoreansk dokumentärfilm snart premiär på Sofia Independent Film Festival i Bulgarien som handlar dessa barn.
FOTO.jpg
 
 
”In May 1957, the North Korean embassy in Warsaw received an urgent telegram from the Polish spy agency. It read two North Korean children had been caught at a Polish-Austrian border security checkpoint after their failed attempt to enter Austria. The two children were handed over to the North Korean agents and then sent back to the North.
 
No one has heard from them since.
 
The two unnamed boys were Korean War orphans who were protected at an orphanage in Plakowice, Poland. In the 1950s, the small Polish city was home to some 1,400 Korean War orphans who were sent there for education and vocational training.
 
Thousands of war orphans were loaded onto trains for several Eastern European countries during and after the 1950-53 Korean War. The rare wartime migration came as those governments accepted then North Korean leader Kim Il-sung’s plea to care for them temporarily.
 
Knowing their days in Europe were numbered as they were to be repatriated to North Korea soon, some children became defiant and maneuvered to stay in Europe.
 
The escapees’ cases came against this backdrop.
 
Kim Deog-young, director of the documentary film ”Two Homes” which traces the Korean War orphans who arrived in Europe, said many of the war orphans were traumatized as they experienced the brutal war that took the lives of their parents.
 
 
Kim Deog-young, director of the documentary film ”Two Homes” which traces the Korean War orphans who arrived in Europe, said many of the war orphans were traumatized as they experienced the brutal war that took the lives of their parents.
 
”They displayed extreme fear and anxiety after arriving in European orphanages. But they adapted to the new environment well and felt at home in Europe as the years passed,” he told The Korea Times. ”Facing calls to return to North Korea, some children displayed uneasiness. The escapees’ cases were reported in several European countries that hosted the North Korean children, such as Romania, Hungary and Poland.”
 
Some escapees had to face the tragic consequences of their failed attempts.
 
A North Korean orphan in Romania was to be adopted by a local family but the adoption had not gone well. He chose to run back the orphanage. It was a day before he and other North Korean children at an orphanage in the northeastern Romanian town of Siret were scheduled to be repatriated to North Korea. The other children brutally battered him and he became crippled. He and the other children were sent back to the North as scheduled.”
 
 
(…)
 
 
””Two Homes” features local residents who are aware of the migration of thousands of North Korean children into Eastern Europe in the 1950s. Some of them were teachers and some were friends of the Korean War orphans.
 
Kim traced their lost history based on his extensive interviews with the surviving teachers, friends and staff of orphanages that housed the North Korean children.
 
People were willing to share their photos of the children and letters they received from the orphans after they went back to North Korea.
 
Kim said the Korean War orphans in Europe was tough to uncover.
 
The children were there in the 1950s, six decades ago. Few documents or reports exist about their presence in Europe. The Eastern European nations’ decisions to accept Kim Il-sung’s request were a touchy domestic issue.
 
Europe was still recovering from World War II. In the 1950s, post-war reconstruction was still going on there and all resources were mobilized to rebuild their nations. So the leaders of the European countries were wary of the possible backlash from the public for using taxes to take care of the Korean War orphans.
 
Few knew about their presence in Eastern Europe, other than teachers and those who were involved in the orphanages.
 
The language barrier is another challenge Kim faced all during his film project. The five countries he visited ― Bulgaria, the Czech Republic, Hungary, Poland and Romania ― for the film project each have languages.
 
 
”Digging into information about the North Koreans, who were there decades ago, was challenging. Finding people who remember their presence or have first-hand experience with them was also tough,” he said. ”While shooting the documentary for three months in Europe and spending another five months editing, many thoughts came across my mind. I think ‘Two Homes’ is a thought-provoking film because it raises the issue about war orphans and how the issue should be handled. For me, it was a humanism project. I met many Europeans who still miss the North Koreans, even though chances of reunion with them are very slim.””
 
 
(…)
 
”Repatriation of the orphans was completed by 1959, three years after the North Korean leader’s state visit to Eastern Europe.
 
According to the filmmaker, Kim Il-sung might have been wary of the children who were exposed to European ways of thinking and the rise of the liberal movement that swept Eastern Europe after the death of Joseph Stalin.
 
”During his state visit to Eastern European countries, Kim Il-sung met the North Korean children at the orphanage in Poland. He would have sensed that the children were different from their cohorts in North Korea. Back then, the orphans had stayed in Europe there for four or five years, depending on the children, and had become quite European,” the director said.”
 
 

Om likheter och skillnader mellan Vietnam och Nordkorea

Intressant att i samband med toppmötet i Hanoi mellan två av världens mest ”excentriska” och obalanserade ledare påminna/s om att både den Socialistiska republiken Vietnam och den Demokratiska folkrepubliken Korea eller Nordkorea är två av planetens fem kvarvarande kommunistiska eller socialistiska statsbildningar och båda är de dessutom postkoloniala statsbildningar som uppstod när det Japanska imperiet respektive det Franska imperiet gick under samtidigt som de båda delar samma förkoloniala konfucianska arv och båda länderna ”lyckades” dessutom under Kalla kriget massdöda 10 000-tals (vita och svarta) amerikaner i extremt blodiga krig mot USA och båda länderna odlar slutligen en heroisk historieskrivning som säger att de också drev ut och besegrade USA till priset av att de själva förlorade miljontals döda som har erhållit hjältestatus (mellan 1945-1980 var då Sydost- och Nordostasien världens och mänsklighetens s k slakthus och inte Centralafrika och Västasien såsom är fallet idag).

Därefter tar väl likheterna slut för medan vietnameserna är världens överlägset mest pro-amerikanska s k folkslag så är nordkoreanerna i särklass (och möjligen bredvid kubanerna) världens mest anti-amerikanska s k folkslag mätt i de folkliga attityderna gentemot USA. Hur det kan komma sig att närmare 90% av vietnameserna hyser pro-amerikanska attityder medan sannolikt uppemot 97-98% av nordkoreanerna hyser anti-amerikanska attityder trots så många likheter i närhistorien mellan de båda länderna och folken är dock inte alldeles enkelt att vare sig förklara eller förstå. Samtidigt är nog de anti- och postkoloniala antipatierna gentemot fransmännen respektive gentemot japanerna fortfarande relativt starka i Vietnam respektive i Nordkorea.

F ö var Vietnam och Nordkorea mycket nära allierade, och just i egenskap av att vara både postkoloniala och kommunistiska statsbildningar som båda hade utkämpat krig mot USA, under Kalla kriget och fram tills dess att Nordkoreas ledare Kim II Sung började stötta Kambodjas ledare Pol Pot under andra halvan av 1970-talet.

trump-kim-vietnam-summit.jpg

Reflektioner kring den koreanska Choson-dynastins våldsamma arv

Att denna nya (syd)koreanska historiska kostymfilms-tv-serie snart har premiär på Netflix och som som det verkar är förlagd till Choson-dynastins tid någon gång på 1400- eller 1500-talen får mig att tänka på de drag i den koreanska historien och möjligen i den koreanska kulturen och i den koreanska ”mentaliteten” som bl a nog åtminstone delvis ligger bakom att Nordkorea fortfarande existerar liksom att omvärlden uppfattar Nordkorea, och nog även ibland också Sydkorea, som ett mycket säreget land som är befolkat av mycket säregna människor.
50428893_10156172017920847_5322233446393708544_n.jpg
 
 
Jag tänker då bl a på att den konfucianska Choson-dynastin, som kom till makten 1392, i stort sett helt utrotade den dynasti som hade styrt Koreahalvön innan dess och sedan 918, nämligen den buddhistiska Wang-klanen som visserligen finns än idag men i praktiken alla som numera tillhör denna släkt härstammar då från en enda person som lyckades överleva den formliga masslakt som Choson-dynastin anställde efter att ha kommit till makten 1392.
 
På 1400-, 1500- och 1600-talen plågades sedan Choson-dynastins Korea av blodiga konflikter mellan olika klaner och fraktioner inom aristokratin som alltför ofta i alltför typisk koreansk stil resulterade i att hela släkter i det närmaste utrotades fullständigt och särskilt på 1600-talet så drabbade två filosofiska skolor samman som stred om formen/materien kommer före innehållet/energin eller tvärtom för att uttrycka det enkelt (d v s det handlade om spetsfundigheter och spörsmål som är kopplade till kinesisk filosofi) och vilket ledde till att hela sällskap och nätverk av ämbetsmän och intellektuella försökte utplåna varandra.
 
Även om de blodiga fraktionsstriderna och utrensningarna var färre på 1700-talet så innebar både 1700- och 1800-talen att det anti-västerländska Korea vägrade att öppna sig för Väst och i stället antingen dödade alla västerlänningar som ofrivilligt råkade hamna i Korea (t ex förlista och skeppsbrutna västerlänningar) eller som frivilligt reste till Korea eller behöll dem som fångar för livet och under en period försökte Korea även döda alla kristna i landet innan Choson-dynastin slutligen gick under i och med att Korea blev en japansk koloni i början av 1900-talet.
 
Att Nordkorea idag exempelvis straffar familjer tre generationer framåt, och vilket omvärlden ju med rätta anser är rätt så extremt, och att Sydkorea tidigare straffade vänsterfamiljer över generationerna är med andra ord kanske ett arv från den koreanska historien som till och från just har präglats av idén att straffa och i värsta utplåna hela släkter. Jag vet så klart att klantänkandet i det i huvudsak muslimska västra och centrala Asien, och egentligen i större delen av Asien generellt, inte heller ”går av för hackor” men koreanernas klantänkande måste ändå sägas befinna sig i en (konfuciansk) klass för sig.

Idag för 70 år sedan bildades ”det andra Korea”

Idag för exakt 70 år sedan, d v s den 9 september 1948, uppstod (väst)världens idag antagligen mest hatade och fruktade statsbildning (bredvid möjligen Burma, Kuba, Venezuela, Eritrea, Saudiarabien och Iran) vars vardagsbenämning i Väst (d v s ”Nordkorea”) nästan har kommit att bli som en slags glosa medan Choson som då är dess självbenämning paradoxalt nog var namnet på det kungarike/den kungadynasti som styrde hela Koreahalvön mellan 1392-1910 och ”Chosons demokratiska folkrepublik” är numera bredvid Kina och Laos den sista av de en gång så mångtaliga ”folkrepublikerna” som existerade under Kalla kriget.

 

41427762_10155892621035847_7274740053195096064_n.jpg

Ska USA förgöra Nordkorea en andra gång?

Förra gången ”det begav sig” (d v s mellan 1950-53) när USA faktiskt just förgjorde och förintade Nordkorea (såsom Trump hotade med att göra igen igår) genom att döda 20% av Nordkoreas totala befolkning (och därtill såra och skada kanske 20% av den resterande befolkningen i dagens Nordkorea – d v s det finns en konkret ”body count”-orsak till det visserligen sjukligt fanatiska hat mot Väst som genomsyrar Nordkorea, d v s den postkoloniala statsbildning i den utomvästerländska världen som sannolikt hatar Väst allra mest bredvid Kuba, Venezuela, Iran och Eritrea) i efterkrigstidens blodigaste krig någonsin med 4 miljoner döda på bara 1120 dygn (d v s motsvarande över 3500 döda per dygn och vilket gör att krigen i Mellanöstern framstår som ”skärmytslingar” även om de så klart också är fruktansvärt våldsamma och blodiga) så kostade det USA närmare 55 000 döda och vilket innebar att närmare 50 vita och svarta amerikanska ”grabbar” fick ”bita i gräset” per dygn (och fortfarande saknas 7000 amerikanska soldater vars en gång unga manskroppar sannolikt vid det här laget har förvandlats till just gräs).
 
 
Att Koreakriget blev så extremt blodigt och slakthusliknande beror på att kriget som involverade ett 30-tal stater begränsades till den ytmässigt förhållandevis lilla Koreahalvön, att nästan hela Koreahalvön utgjorde krigsskådeplats (med undantag för vissa avlägsna öar och vissa svårforcerade bergsområden), att flera krig pågick samtidigt (ett höger-vänsterkrig, ett inbördeskrig, ett regionalt ”klankrig”, ett stormaktskrig, ett FN-krig o s v), att kriget var ett ”gammaldags” Andra världskriget-krig med miljonarméer som marscherade fram och tillbaka över halvön och erövrade, förlorade och återerövrade städer och provinser om vartannat samt att kriget urartade till ett ”döda alla som är emot oss”-krig (hela vänstern skulle likvideras i Sydkorea, alla Väst-”kollaboratörer” skulle dödas i Nordkorea o s v) som också kom att inbegripa starka raskrigsliknande inslag (och vilket i praktiken innebar att särskilt de amerikanska trupperna ibland sköt på ”allt som rörde sig” och ”allt” innebär här alla asiater och koreaner som det överhuvudtaget gick att ”panga” på).