Kategori: Norden

Om uppkomsten av en nordisk ras- och vithetskritisk litteraturforskning

Går det kanske att numera tala om födelsen och framväxten av en nordisk ras- och vithetskritisk (och dekolonial och postkolonial) litteraturforskning eller åtminstone om en ”miniminivåg” av ras- och vithetsforskningsstudier som undersöker nordiska och svenska litterära texter?
118533288_10157802816140847_7709346527335768891_n.jpg
 
Snart försvarar Therese Svensson sin avhandling i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet ”Vithetens koagulerade hjärta. Om avkoloniserande läsningars möjlighet” som är den andra litteraturvetenskapliga avhandlingen i Norden som explicit operationaliserar termerna ras, rasialisering/rasifiering och vithet samt dekolonial och postkolonial teori på nordisk litteratur.
118649333_10157802816160847_3578718533329627675_n.jpg
118652723_10157802816425847_2407013450402289354_n
 
År 2018 kom Kristina Leganger Iversens avhandling ”Når dikta tiltaler nasjonen. Kvitheit, kolonialitet og subjektivitet i sju samtidige skandinaviske diktbøker” från Institutt for lingvistiske og nordiske studier vid Oslo universitet och det är slående att norrmännen ofta är först i olika forskningssammanhang såsom Geir Follevågs avhandling från 2007 ”Biologosentrisme. Om litterære framstellingar av adopsjon, spesielt Kong Oidipus og Mansfield Park” som var först med att studera litterära texter utifrån ett adoptionskritiskt perspektiv medan Tony Sandsets ”Color that matters. A comparative approach to mixed race identity and Nordic exceptionalism” från 2018 var först med att studera icke-vita blandade eller mixade personer.
118574107_10157802816410847_513487004804137388_n
 
Förhoppningsvis kommer sedan Maïmouna Jagne-Soreaus ”Postinvandringslitteratur i Norden. Den litterära gestaltningen av icke-vita födda och uppvuxna i Norden” (Helsingfors universitet och Université Sorbonne-Paris) att bli den tredje avhandlingen i ordningen om det nu inte blir Natia Gokieli vid Humboldt-universitetet i Berlin som också hon undersöker svensk och nordisk litteratur utifrån ett ras- och vithetsperspektiv. Vid Humboldt-universitetet finns dessutom också den danska doktoranden Astrid Sophie Øst Hansen som likaså arbetar på en ras- och vithetskritisk litteraturvetenskaplig avhandling med fokus på samtida nordisk poesi.
118537427_10157802816250847_7989429519811468877_n.jpg
 
Sedan hoppas jag så klart att Richey Wyver snart ska bli klar med sin adoptionskritiska avhandling vid University of Auckland, som bl a undersöker icke-vita utlandsadopterades texter, liksom att Sabina Ivenäs vid Linköpings universitet, som tidigare var doktorand vid University of Washington, också hon någon gång ska disputera på sin studie av icke-vita adopterades litterära produktion.
118661218_10157802816265847_6525568597597789845_n
 
Och min egen ”tegelstens:aktiga” bok/monografi ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” från 2019 var slutligen den första studien i sitt slag som en redan disputerad person har stått bakom – d v s den första ras- och vithetskritiska studien av (svenskspråkiga) litterära texter som en forskare har förestått (d v s jag själv, som då är docent).
118675814_10157802816315847_4181130860070831784_n
118617095_10157802816330847_7410701688265964131_n.jpg

Idag är SD både Nordens största högerpopulistiska parti och ett av Europas största högerpopulistiska partier

Nu när SD uppnår 20-25% i opinionsundersökningarna medan Åkesson själv liksom vissa av partiets profilerade politikområden uppnår än mer än så (30-35%) är det tyvärr bara att konstatera att SD just nu är Nordens största och ledande högerpopulistiska parti efter att tidigare under decennier ha befunnit sig i skuggan av sina historiskt sett långt mer framgångsrika danska, norska och finska syskonpartier.

 

VAL.jpg

Detsamma gäller SD:s syskonpartier nere på kontinenten bland vilka SD tidigare var en liten och tämligen obetydlig mygga med sina 0,25-1,44% och under många år var vi i Sverige ett av de 7 länder i Europa som inte hade ett högerpopulistiskt parti i sitt parlament men numera är det då bara schweiziska SVP, franska RN och italienska Lega (och så klart också polska PiS och ungerska Fidesz) som kan mäta sig med SD på europeisk nivå.
 
Samtidigt är SD det enda av dessa partier som har ett direkt nazistiskt förflutet men det som gör att SD verkligen sticker ut är att partiet har kunnat bli så stort i världens mest antirasistiska och antifascistiska land mot bakgrund av att majoritetsinvånarna i de andra europeiska länderna hyser mer eller mindre kraftigt s k intoleranta och negativa attityder gentemot invandrare och minoriteter och vilket då inte majoritetsinvånarna i Sverige gör på samma sätt i enkätundersökningarnas värld.
 
Det är trots allt inte lika anmärkningsvärt att så många av de mer eller mindre genomrasistiska belgarna, fransmännen, spanjorerna, österrikarna, slovakerna, esterna, danskarna och bulgarerna röstar på högerpopulistiska partier jämfört med att så många av de antirasistiska svenskarna är beredda att rösta på SD.
 
 
SD fortsätter även att ”tjurrusa” framåt i ännu en opinionsundersökning nu i höst/vinter och är med råge landets näst största parti i SCB:s stora partisympatiundersökning.

 

CB2.jpg

SD har sedan riksdagsvalet 2018 nettovinster på cirka 2,3% från M, cirka 1,8% från S, cirka 0,5% från KD, cirka 0,2% från C, cirka 0,2% från L och cirka 0,2% från V. SD har bl a stöd av 26,5% av männen och 18,7% av kvinnorna, d v s de kvinnliga väljarna attraheras alltmer av SD, liksom av 29,1% i Skåne och Blekinge, 25,7% i Värmland, Dalarna och Gävleborg och 23,9% i Halland och Västra Götaland.

Nu är den gamla klassiska ”grannfejden” igång igen: Vem/vilka i Norden är mest och minst ”rasistisk” och ”högerextrem”?

Nu är den gamla klassiska ”grannfejden” igång igen p g a Philip Manshaus terrordåd i Bærum i Norge, d v s den ständigt pågående och aldrig avslutade konflikten rörande vilket nordiskt folk som är mest ”rasistiskt” och mest ”högerextremt” efter att Norges statsminister Erna Solberg har pekat ut Sverige som epicentret för den nordiska extremhögern och vilket Sveriges energiminister Anders Ygeman därefter har ifrågasatt.
 
I grunden handlar denna ”grannfejd” dels om ännu ej helt utläkta sår som uppstod under krigsåren när Sverige anses ha svikit Norge och dels om att vi i Sverige gärna tänker och tycker samt uppfattar och upplever att både norrmännen, finländarna och danskarna (islänningarna, färöingarna och ålänningarna vet vi i Sverige sällan särskilt mycket om) är mer eller mindre rasister medan norrmännen, finländarna och danskarna å andra sidan gärna tänker och tycker samt uppfattar och upplever att vi svenskar är mer eller mindre antirasister, feminister, ”mångkulturalister” och s k ”PK”.
 
Utöver detta är det samtidigt ett faktum att de högerpopulistiska partierna i våra grannländer (och inklusive på Island) inte har ett direkt nazistiskt förflutet såsom svenska SD har samt att den svenska extremhögern alltid har varit större samt inte minst mer mordisk i Sverige (med undantag för Breivik) trots Ygemans tappra försök att försvara Sveriges antirasistiska och antifascistiska heder gentemot de rasistiska norrmännen.
 
 
”Under Arendalsuken mandag sa Erna Solberg at hun vil ha tettere samarbeid med svenske myndigheter i kampen mot høyreekstremisme. Samme dag ble siktelsen mot 21 år gamle Philip Manshaus utvidet til å omfatte terror.
 
– Når nynazister marsjerer i norske gater, både i Fredrikstad og i Kristiansand, er det veldig mye svensk å høre. Deres nynazister forsøker også å organisere seg i nabolandene, sa statsministeren på pressekonferansen mandag formiddag.
 
Det har fått den svenske energi- og digitaliseringsministeren Anders Ygeman til å reagere.
 
«Gjerne norsk-svensk samarbeid, men regjerer man med Fremskrittspartiet og har utnevnt Sylvi Listhaug til minister to ganger så kanskje man skal se seg selv i speilet før man ser over landegrensen», skriver sosialdemokraten Ygeman på Twitter mandag kveld.
 
Aftenposten spurte Solberg hvorfor hun trakk frem akkurat Sverige.
 
– Sverige har hatt de største og mest organiserte gruppene i Norden knyttet til dette. Vi har sett at av dem som har kommet for å demonstrere, er det noen lokale, og så kommer det folk fra Sverige. Det er for å forsøke å løfte opp og organisere seg i nabolandene. Da er det viktig å skape motstandsdyktighet i Norge, svarte statsministeren.
 
Den nordiske motstandsbevegelsen har sitt hovedkvarter i Sverige.
 
Til den svenske avisen Aftonbladet sier Ygeman at han reagerer på at det virker som om Solberg skylder på Sverige for høyreekstremismen.
 
– Når hun selv har gått i regjering med Fremskrittspartiet, som er et høyrepopulistisk parti, sier Ygeman til avisen. Han fortsetter:
 
– Vi kommer ikke utenom det faktum at to av de attentatene vi har sett ble gjennomført av nordmenn. Og Anders Behring Breivik var medlem i nettopp Fremskrittspartiet i flere år.”

Om Nordeuropa och Östersjöregionen som den paneuropeiska högerpopulismens epicentrum

Nu är vårt sista grannland där ett högerpopulistiskt parti tidigare ”bara” erhöll under 10% av rösterna (tyvärr) ifatt oss och dessutom med råge:
est.jpg
 
Igår ”skrällde” högerradikala EKRE i det estniska parlamentsvalet genom att i praktiken fördubbla sitt tidigare valresultat och erhålla hela 17,8% och därmed är Estland nu ikapp grannländerna (inklusive oss själva) och det går nu nästan att tala om en slags högerpopulistisk ”håll utomeuropéerna borta från Östersjöregionen”-allians i Nordeuropa:
 
Danmark: DF 21,1%
Finland: PS 17,7%
Norge: FrP 15,2%
Sverige: SD 17,6%
 
Estland: EKRE 17,8%
Lettland: NA 14,3%
Litauen: TT 14,3%
 
Tyskland: AfD 12,6%
Polen: PiS 37,6%

Även de utlandsadopterade som är födda på 1990-talet uppvisar en extremt hög förekomst av psykisk ohälsa

I dagarna har danska Nationale Forsknings- og Analysecenter for Velfærd publicerat en rapport (”At vokse op som adopteret i Danmark”) som bl a visar att även de yngre utlandsadopterade (d v s de som är födda på 1990-talet) tyvärr är kraftigt överrepresenterade vad gäller att erhålla en psykiatrisk diagnos och vad gäller att utveckla psykisk ohälsa liksom även vad gäller att vårdas utanför hemmet (t ex på institution eller i fosterhem) jämfört med både majoritetsdanskar och minoritetsdanskar:

psykiatrisk diagnos bland födda mellan 1989-94:
icke-adopterade: 8,5%
utlandsadopterade: 17,52%

omhändertagna utanför hemmet bland födda mellan 1989-94:
icke-adopterade: 4,58%
utlandsadopterade: 6,7%

Namnlöst.jpg

Tidigare mycket omfattande populations- och registerstudier i både Sverige, Norge och Danmark har visat att den mycket stora gruppen utlandsadopterade som är födda på 1960-, 70- och 80-talen (totalt finns närmare 100 000 utlandsadopterade i de nordiska länderna) uppvisar extremt höga överrepresentationer vad gäller i stort sett allt som är negativt i form av både psykosociala och socioekonomiska utfall jämfört med både den infödda majoritetsbefolkningen och den invandrade befolkningen (inklusive deras efterkommande, d v s inklusive de s k ”andrageneration:arna”):

De utlandsadopterade omhändertas och placeras på institution eller i fosterhem i proportionellt högre utsträckning än både de inföddas och invandrarnas barn, de utlandsadopterade hamnar inom och ”frekventerar” både öppen- och slutenvården i långt högre utsträckning än de förstnämnda grupperna och de utlandsadopterade är som vuxna ofta bidragsberoende samt uppvisar en överlag låg utbildningsnivå, en oförväntat låg förvärvsfrekvens och även en oförväntat låg inkomstnivå och alltför många är både lagförda, sjukskrivna och s k ”utslagna” på olika sätt (d v s alltför många utlandsadopterade står som vuxna mer eller mindre helt och hållet utanför arbetslivet).

Framför allt är överdödligheten bland de utlandsadopterade skyhög (d v s långt fler utlandsadopterade dör ”i onödan” och i förtid mot bakgrund av gruppens fortfarande relativt unga genomsnittsålder) och framför allt så gäller det självmordsfrekvensen: Faktum är att ingen annan demografisk subgrupp i de nordiska länderna och samhällena begår självmord eller försöker begå självmord i så stor utsträckning som just de utlandsadopterade gör.

Att även de 90-talistutlandsadopterade uppvisar en sådan kraftig överrepresentation vad gäller psykisk ohälsa är oroväckande inför framtiden då de nordiska länderna adopterade 1000-tals barn på 1990-talet (d v s det är en relativt stor grupp som berörs) och då denna grupp fortfarande är relativt ung (d v s många av dem har ännu inte hunnit etablera sig som unga vuxna).

Den fortfarande dominerande hypotesen inom forskarvärlden för att förklara de regelrätta katastrofsiffror som gäller bland Nordens 10 000-tals utlandsadopterade är den s k preadoptionshypotesen som utgår ifrån det statistiska faktumet att den absoluta majoriteten av de adopterade har kommit till Nordens högst utbildade och mest förmögna familjer (d v s den s k SACO-gruppen och det s k övre skiktet och utgångspunkten är då att i stort sett alla som växer upp i och kommer från den övre medelklassen och överklassen klarar sig mycket bra i livet) och som säger att gruppens problematik beror på det som hände i ursprungslandet innan adoptionen (d v s en kombination av s k modersdeprivation, undernäring, s k Tredje världen-tropiksjukdomar, isolering på barnhem o s v).

Den hypotes som jag har förfäktat i ett stort antal texter genom åren säger att preadoptionshypotesen säkert kan förklara en del av siffrorna men att den behöver kompletteras med en postadoptionshypotes som handlar om en (för både psyket och kroppen) destruktiv kombination av en extrem raslig isolering och ensamhet (nästan alla utlandsadopterade växer då upp i och lever i helvita medel- och överklassmiljöer), erfarenheter av rasdiskriminering (t ex har höga procentandelar av de utlandsadopterade trakasserats och t o m mobbats under barndomen och uppväxten för att de råkar bo i icke-vita kroppar) och den transrasiala identitet som de utlandsadopterade utvecklar p g a den rasliga isoleringen (även transpersoner uppvisar som bekant extremt höga överrisker för att utveckla psykisk ohälsa och för att hamna utanför arbetsmarknaden och bli beroende av bidrag och alltför många transpersoner begår tyvärr också självmord eller försöker göra det).

Den svenska medborgarskapslagen bär fortfarande spår av rastänkandet och idén om den nordiska rasen

Har någon någonsin undrat över varför nordiska invandrare och medborgare har så mycket lättare att naturaliseras och ansöka om och erhålla svenskt medborgarskap än alla andra invandrare?

Har nyligen läst en artikel av Mats Wickström – ”Nordic brothers before strange others” – som undersöker och påminner om att de nordiska ländernas medborgarskapslagar och regler för naturalisation fortfarande än idag bär spår av idén om den nordiska rasen som få om ens några av oss som lever idag och som bor i de nordiska länderna är medvetna om och än mindre är kritiska till och reagerar emot. Ironiskt nog har flera av de nordiska högerpopulistiska och högerextrema partierna på sistone kritiserat detta privilegierande av nordiska invandrare i de nordiska länderna av rädsla för att icke-nordiska (läs: fr a icke-vita och icke-kristna) invandrare med nordiskt medborgarskap ska kunna dra nytta av dessa lagar som kort och gott innebär att de nordiska invandrarna har en s k gräddfil till medborgarskap då de regler som gäller för nordiska invandrares möjlighet att naturaliseras och ansöka om medborgarskap i andra nordiska länder ser annorlunda ut än de regler som gäller för alla andra utländska medborgare och invandrare.

Fortfarande i dagens Sverige krävs det bara två års bosättning i landet för att nordiska invandrare ska kunna erhålla svenskt medborgarskap jämfört med fem år för alla övriga invandrare, och fortfarande idag bär den svenska medborgarskapslagen i övrigt spår från den tyska blod- och rasmodellen samtidigt som den svenska medborgarskapslagen successivt också har inkorporerat element från den franska och amerikanska territorie- och jordmodellen.

Fram tills Första världskriget var det i praktiken möjligt att röra sig fritt runtom i världen för alla vita människor som hade råd och ville göra det medan koloniernas icke-vita eliter visserligen också tilläts röra sig relativt fritt men under mellankrigstiden så införde västland efter västland olika typer av invandringsstopp och/eller olika typer av invandringsrestriktioner baserade på s k raskvoter med syftet att skapa och ”breed:a” fram vita nationalstater och bibehålla vita majoritetsbefolkningar.

De skandinaviska länderna införde invandringsstopp och invandringsrestriktioner för fr a romer redan mellan ca 1875-1914, och särskilt den svenska invandringslagen var mycket explicit i sitt rasbiologiska tänkande, och på 1920-talet införde de skandinaviska länderna just de naturalisationsregler som fortfarande privilegierar andra skandinaver över andra invandrare. Den svenska medborgarskaps- och naturalisationslagen från 1924 var återigen, liksom den tidigare svenska invandringslagen, den mest extrema i sitt rasbiologiska tänkande – endast skandinaver liksom ”biologiska” diasporiska svenskar och ”biologiska” utlandssvenskar kunde ansöka om svenskt medborgarskap efter att ha bott i landet i fem år – svenskamerikaner, estlandssvenskar och finlandssvenskar liksom gammalsvenskbybor. Under mellankrigstiden räknades inte de finsktalande majoritetsfinländarna som vita till fullo eller åtminstone inte som tillhörande den nordiska rasen som ansågs bebo och dominera Sverige, Norge, Danmark och Island liksom Färöarna, så de finsktalande finländarna inkluderades ej i dåtidens svenska naturalisationsregler som skiljde mellan nordiskt vita och nordgermanska finlandssvenskar och ”ostbaltiska” och ”semimongoloida” (halvasiatiska) finsktalande finländare.

Det var först efter Andra världskriget och på 1950-talet som Finland till fullo integrerades och inkluderades i den nordiska gemenskapen när rastänkandet och föreställningen om den skandinaviska nordiska rasen ersattes av idén om en nordisk gemenskap och samhörighet, och i och med införandet av 1954 års nordiska passfrihet suspenderades även den lag som tidigare hade förbjudit invandring av de ”rasfrämmande” och ”orientaliska” (asiatiska) romerna. Enligt Wickström nådde denna efterrkrigsnordism sin kulmen på 1960-talet men efter den svenska ”1968-revolutionen” och 1970-talets genomgripande förändringar i Sverige vad gäller synen på migranter och minoriteter med 1975 års införande av världens första mångkulturella politik och skapandet av världens första och hittills enda antirasistiska suveräna nationalstat på jorden så upplöstes nordismen.

På 1980-talet avskaffade Sverige sedan det juridiska kravet på specifika språkkunskaper i svenska för att få bli svensk medborgare som hade gällt sedan 1924 och år 2001 kan det mångkulturella och antirasistiska svenska nationsbyggandet sägas ha kulminerat i införandet av rätten till dubbelt medborgarskap. Idag uppvisar Sverige världens mest radikala (vänster)liberala, antirasistiska, mångkulturalistiska och inkluderande medborgarskapslag men samtidigt påminner Wickström just om att det fortfarande än idag hittas smått bisarra spår kvar av rastänkandet och föreställningen om den nordiska rasen i dagens svenska naturalisationsregler.

Den nordiska extremhögern

Marie Demker anmäler idag i SvD Bengt Lindroths bok ”Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden” som försöker förstå varför Norden på senare år har kommit att bli något av den västerländska högerpopulismens epicentrum (bredvid Centraleuropa):

http://www.svd.se/sa-blev-norden-ett-paradis-for-populister/i/senaste/om/kultur:under-strecket

”Inget av de övriga nordiska partierna av denna typ har dock sina rötter i en nynazistisk mylla på det sätt som Sverigedemokraterna har… I stället framstår Sverige som en särling, i vårt land har protesterna mot invandring sina rötter i ett auktoritärt missnöje där den egentliga måltavlan är 60-talets kulturradikalism, individens frigörelse och den brutala moderniseringspolitiken under 60–70-talen.”

Om SD har sina rötter i den s k nationella rörelsen, d v s i extremhögern och nazismen samt i den högerradikala anti-68-rörelsen och även i social-, kultur- och radikalkonservatismen, så emanerar danska DP från ett vänsterliberalt, anti-auktoritärt och t o m kulturradikalt 70-tal (j f r holländska PVV) medan norska FrP hämtar sin näring från landets folkliga ”anti-Oslo”/anti-etablissemang-regionalism och finska PS slutligen är en arvtagare av efterkrigstidens finskspråkiga, (finlands)svenskfientliga och antikommunistiska landsbygdsrörelse.

Norden – högerpopulismens centrum

Efter gårdagens danska val står det nu klart att högerpopulistiska och högerextrema partier sitter i regeringen eller är stödparti till regeringen i 5-6 europeiska länder, varav tre är nordiska, samt att högerpopulistiska och högerextrema partier är näst största partiet i 3-4 europeiska länder, varav två är nordiska. Samtidigt sker detta i den region som är den absolut rikaste, tryggaste och mest välmående delen av världen bredvid de likaledes extremt förmögna gulfstaterna på Arabiska halvön. De högerpopulistiska framgångarna i Norden kan m a o inte jämföras med motsvarande framgångar för samma typ av partier i andra europeiska länder där höga procentandelar av den infödda vita majoritetsbefolkningen är fattig och marginaliserad och har drabbats hårt av krisen. Det ursäktar så klart inte att dessa vita européer röstar på extremhögern, men det gör det mer förståeligt trots allt i relation till de välmående nordborna.

Det finns en otäck historisk ”ironi”, symbolik och påminnelse i detta att Norden nu har blivit den västerländska högerpopulismens och extremhögerns nodalpunkt och epicentrum: Mellan ca 1850-1950 hette det att ”den nordiska rasen”, d v s nordborna, var vitast av alla vita västerlänningar på jorden. I rasideologiska kretsar fortlever denna föreställning om att de nordgermanska ”ariska” folken i Nordeuropa är vithetens elit, och att det är här i Norden som den vita rasens framtid avgörs – Norden är s a s i stormens öga i den ”eviga raskampen”. Jag menar så klart inte att alla vita nordbor idag går runt och tänker att de är ”supervita fotomodeller” eller ”ariska gudar och gudinnor”, men det är inte utan att en kommer att tänka på den gamla föreställningen om ”den nordiska rasen” i relation till dessa valresultat)

.