Den holländske forskaren Matthijs Kalmijn har i dagarna publicerat en kvantitativ utfallsstudie om vuxna blandade i Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och Sverige, fyra västeuropeiska länder vilka har olika traditioner/historier bakom sig vad gäller alltifrån rastänkande, imperie- och nationsbyggande och post-1968-antirasism och vilka idag dessutom skiljer sig åt betydligt vad gäller synen på mångfald, ras och framför allt blandrelationer.

Oaktat skillnaderna mellan dessa fyra länder: Genom att pröva Allports klassiska kontakthypotes försöker Kalmijn förstå vilka vuxna blandade som ”klarar sig bäst” i relation till majoritetssamhället och majoritetsbefolkningen vad gäller både socioekonomiska och sociokulturella utfall i statistikens och siffrornas värld, d v s var de blandade är mest integrerade/assmilerade och ”framgångsrika” i relation till både majoritetsbefolkningen och den invandrade befolkningen.

För det första går det att konstatera att vad gäller de blandades föräldrar så är samtliga blandrelationskombinationer utpräglat könade: t ex är det mycket vanligare att det handlar om en asiatisk kvinna vad gäller blandrelationen asiat-vit, och detsamma gäller f ö även relationen östeuropé-västeuropé medan det är mycket vanligare att det handlar om en man när det gäller blandrelationen svart-vit liksom blandrelationen västasiat/nordafrikan (d v s en person från Mellanöstern)-vit (OBS: detta gäller i alla fyra länder). Det är endast relationen latinamerikan-vit som är någorlunda könsbalanserad men även vad gäller den blandrelationskombinationen är det trots allt vanligare att den latinamerikanske partnern är en man än en kvinna (proportionen ligger på ca 60-40).

Särskilt i Sverige är de blandade f ö en mycket stor grupp inom ”minoritets-Sverige” (idag är de minst 150 000 individer), och det sägs gärna att av alla västerländska folk så är det majoritetssvenskarna tillsammans med majoritetsfransmännen som rent proportionellt och statistiskt allra mest ingår i blandrelationer med minoritetspersoner idag. Samtidigt är det viktigt att påminna om att kring 90% av alla majoritetssvenska kvinnor och kring 87% av alla majoritetssvenska män väljer eller kommer att välja en partner (naturligtvis oavsett sexuell läggning) som också är majoritetssvensk eller åtminstone vit.
Vidare är det mycket vanligare att blandrelationer generellt slutar i separation/skilsmässa än när relationen är endogam, d v s när de båda partnerna har samma etnisk-rasliga bakgrund, och vilket då är det absolut vanligaste rent statistiskt sett i samtliga fyra länder, och särskit gäller det när mannen tillhör en minoritetsgrupp och kvinnan majoritetsbefolkningen. Det är m a o vanligare att blandade som t ex har en far från Afrika eller Mellanöstern växer upp med en ensamstående (vit) mor än att blandade som har en asiatisk mor och en vit far gör det.

Dessutom kan Kalmijn påvisa att när blandrelationen äger rum inom medel/överklass så är den sällan eller aldrig negativ för de blandade: i huvudsak är det antagligen numera bara positivt att t ex vara tvåspråkig och flerkulturell/interkulturell i de övre samhällsskikten än att vara enspråkig och monokulturell.

De kategorier av blandade som ”tjänar” socioekonomiskt och sociokulturellt mest på att vara just blandade (OBS: självklart är det inte på något sätt ett fritt val att vara blandad) är de som i regel har en minoritetsmor respektive en majoritetsfar liksom de som har en svart respektive en vit förälder medan de som har en förälder från Mellanöstern och även Sydasien omvänt ”tjänar” minst på det. Särskilt i både Sverige och Nederländerna hamnar blandade inte oväntat närmare majoritetsbefolkningen utifrån olika utfallsvariabler än den invandrade befolkningen vad gäller exempelvis kontakt med majoritetsbefolkningen, språklig färdighet och kompetens (i majoritetsspråket) och ”socialliberala” och ”icke-religiösa” värderingar medan detta samband intressant nog är mindre tydligt i Storbritannien och Tyskland. Det bör här nämnas att det även går bättre rent socioekonomiskt för blandade än för adopterade vad gäller t ex utbildningsnivå, familjebildning, psykisk hälsa och privatekonomi överlag. Samtidigt går det trots allt sämre för blandade än för majoritetsbefolkningen ”rakt av”, och vilket är särskilt tydligt i Storbritannien och Tyskland.

Slutligen: En jämförelse mellan de blandade och ”andrageneration:arna” (d v s de som har två minoritetsföräldrar) saknas tyvärr i Kalmijns studie: gissningsvis är det trots allt just de demografiska subgrupperna som borde vara mest intressanta att studera rent komparativt. En kvalificerad gissning säger dock att det troligen går bättre för de blandade än för ”andrageneration:arna” både socioekonomiskt och sociokulturellt sett.