Kategori: nazister
Om den högerradikala, rasideologiska och antisemitiska miljöns användande av musik i samband med mord och massakrer
Säkerligen är jag inte ensam om att ha följt de två första rättegångsdagarna i Visby och jag är antagligen långt ifrån den enda som har noterat att Theodor Engström om och om igen talar om sig själv som en ”sagopojke” i rättssalen och indirekt refererar till vad jag uppfattar som fantasylitteraturens värld som högerextremister världen över storligen uppskattar inklusive inte minst Tolkien. Engström är t ex fixerad vid svärd och pilbågar och fantasygenrens klassiska narrativ om manliga (anti)hjältar som ger sig ut på ett s k sök eller quest och uträttar heroiska stordåd.
Därtill är den högerradikala, rasideologiska och antisemitiska miljön inte minst en estetiskt (hyper)medveten rörelse som inte bara tenderar att uppskatta en viss typ av litteratur utan också en viss typ av konst (läs: figurativ konst), en viss typ av arkitektur (läs: klassicistiska och historiska stilar) och en viss typ av filmer och tv-dramaserier liksom en viss typ av musik.
Engström berättade under dagens förhandlingar att han lyssnade på ett musikstycke strax innan han mördade Ing-Marie Wieselgren – nämligen den tyska gruppen Sacred Spirits ”Cradlesong” som han också uppgav att han lyssnade på om och om igen när han reste till Visby med Gotlandsfärjan – och detta med att lyssna på musik och samtidigt mörda människor verkar vara ett återkommande drag hos högerextremister.
När Nazi-Tyskland invaderade Sovjetunionen 1941 skedde det bl a till tonerna av Chopin som spelades vid fronten från jättelika högtalare samtidigt som tyskarna mejade ned 10 000-tals Röda armé-soldater under de första dygnen av invasionen och massakrer på judar genomfördes samtidigt som Strauss-valser spelades. I KZ-lägren kunde kommendanter spela Wagner på högsta volym medan lägervakterna nynnade på Värmlands stora dotter Zarah Leanders på sin tid omåttligt populära schlagerdängor.
Och Breivik, som i övrigt var som uppslukad av den svenska vit makt-musikartisten Saga från Kalmar och hennes cover-version av den kanadensiska gruppen Rahowas sång ”Ode to a Dying People”, lyssnade på Clint Mansells ”Requiem for a Tower” som var den specialversion av Mansells ”Lux Aeterna” som specialproducerades som trailermusik till filmatiseringen av Tolkiens roman ”Sagan om de två tornen” när han massakrerade de norska vänsterungdomarna (musikstycket gick på repeat om och om igen under de tre timmar som Breivik befann sig på Utøya) medan Anton Lundin Petterson lyssnade på Rob Zombies ”Dragula” från Matrix-filmen under skolmassakern i Trollhättan och Brenton Harrison Tarrant lyssnade i sin tur på Arthur Browns ”Fire” och Manuels ”Gas Gas Gas” när han genomförde massakern i de två moskéerna i Christchurch på Nya Zeeland.
Nu är detta så klart inte vare sig fantasylitteraturens eller Tolkiens fel eller de övriga här nämnda artisternas och musikernas fel och i förundersökningen framgår det även att Engström var rejält besatt vid flera olika populärkulturella sånger såsom Leonard Cohens ”First We Take Manhattan” vilket visar att högerextremister helt enkelt läser in det de vill läsa in i den litteratur de läser, den musik de lyssnar på och den konst de uppskattar.
Idag citerade Engström f ö också Jokern, d v s huvudkaraktären i Todd Phillips film ”Joker” från 2019, genom att säga ”you get what you fucking deserve” som ett slags förklaring till mordet.
Om rättegången i Visby mot Theodor Engström
Annie Lööf uppmärksammar med rätta den svenska s k nationella rörelsens besatthet vid att ”segra eller dö” under den pågående rättegången i Visby och hon berättar också om samma rörelses fixering vid lyktstolpar samt vittnar om att hon under sin tid som partiledare stundom har varit rädd för sin egen säkerhet och vid ett tillfälle valde hon enligt egen utsago att ställa in ett planerat möte på offentlig plats p g a en just då pågående NMR-demonstration.
Theodor Engström själv säger att han just nu utsätts för en ”lynchningsprocess” och att han utförde ett ”hjältedåd” under Almedalsveckan som riktade sig mot samhället och dess ”elit” samt att han ser sig som en soldat som deltar i ett krig – för honom var Visby helt enkelt ett ”slagfält”.
Så händer det igen som har hänt så många gånger förut: Jag förekommer på en högerextrem s k dödslista utan att ha blivit informerad av polisen om det
Idag åtalades nazisten Theodor Engström för mordet på Ing-Marie Wieselgren i Visby och i förundersökningen som offentliggjordes idag framgår det att jag återigen förekommer på en högerextrem s k dödslista och även denna gång har polisen inte kontaktat mig om detta samtidigt som polisen har kontaktat andra personer som hittas på listan.
Ända sedan 90-talet har nazister och högerextremister listat mig på liknande s k dödslistor varav flera har gjort sig skyldiga till både mord och andra grova brott men bara vid ett enda tillfälle har polisen kontaktat mig och berättat om det i samband med utredningsarbetet.
I de allra flesta fall förekommer mitt namn dessutom bland de s k ”toppnamnen” vad gäller ”prioriteringsordningen” om det nu går att uttrycka det så – d v s mitt namn förekommer oftast bland de som hittas överst på sådana högerextrema s k dödslistor och ofta tillsammans med personer som just Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf plus ihop med ett antal andra antifascister.
I just Engströms fall har mitt namn hamnat bland ”klass A”-personerna på dennes s k dödslista. Att Lööf också förekommer på samma ”klass A”-namnlista framkom som bekant i media vid ett tidigt stadium och Lööf blev också informerad om detta och högst sannolikt har även Reinfeldt fått veta detta tidigt men ingen av oss antifascister som hittas på Engströms s k dödslista har mig veterligen underrättats om det av polisen.
SD är nu med och styr över Sveriges första nazistledare Birger Furugårds hemkommun
I veckan blev det klart att M, KD, L och SD tar makten i värmländska Årjäng, där Sveriges första nazistledare Birger Furugård föddes, växte upp och bodde och där han också ligger begravd. Furugård var ledare för världens första nazistparti utanför den tysktalande världen som bildades just i Sverige 1924 med säte i Värmland och som är det direkta ursprunget till den svenska s k nationella rörelsen med dess efterföljande myriad av partier och organisationer inklusive SD.
I veckan blev det klart att M, KD, L och SD tar makten i värmländska Årjäng, där Sveriges första nazistledare Birger Furugård föddes, växte upp och bodde och där han också ligger begravd. Furugård var ledare för världens första nazistparti utanför den tysktalande världen som bildades just i Sverige 1924 med säte i Värmland och som är det direkta ursprunget till den svenska s k nationella rörelsen med dess efterföljande myriad av partier och organisationer inklusive SD.
När Svenska nationalsocialistiska frihetsförbundet bildades 1924 var dess partiprogram på sin tid mer radikalt än tyska NSDAP:s dito vad gällde synen på den s k rasfrågan (som på den tiden inte minst handlade om den s k judefrågan) och Furugårds parti inledde den långa traditionen inom den svenska s k nationella rörelsen med att sätta upp ett visst år och kräva repatriering eller återvandring för alla som tillhör en viss invandrargrupp, som har ankommit till landet efter det uppsatta året.
År 1924 krävde Svenska nationalsocialistiska frihetsförbundet att alla dåtida judar i Sverige som hade invandrat till landet efter 1914 skulle återvandra och senare skulle SD kopiera Furugårds koncept genom att införa den s k 70-regeln som innebar att alla utomeuropeiska invandrare som hade anlänt till Sverige efter 1970 skulle återvandra (dock med undantag för de utlandsadopterade).
Varje år den 8 december genomför lokala värmländska nazister en minnesceremoni vid Furugårds grav i Årjäng på dennes födelsedag och just i år den 8 december kommer historiens vingslag m a o att vara mer närvarande än någonsin tidigare när den svenska s k nationella rörelsen i form av SD nu är med och styr över Furugårds hemkommun och det är högst troligt att Sveriges första nazistledare ler i sin grav (OBS – detta är ju enbart ett talesätt – Furugårds skelett kan så klart inte le).
Just i Årjäng hittas också det valdistrikt där SD är som starkast i Värmland och erhåller runt 40%. SD gick i övrigt framåt i samtliga värmländska kommuner utom i Hagfors där lokalpartiet Oberoende realister sannolikt ”stal” SD Hagfors röster och partiet är även med och styr i Filipstad tillsammans med M, L och C medan det nya borgerliga minoritetsstyret i Sunne är beroende av SD:s röster. I 4-5 Värmlandskommuner är det fortfarande oklart hur styret kommer att se ut under de kommande fyra åren och det är inte otroligt att SD till slut kan komma att ingå i styret i åtminstone 3-4 av de värmländska kommunerna.
SD gick vidare framåt kraftigt i skolvalet i Värmland och blev med 27% det enskilt största partiet bland länets barn, ungdomar och unga vuxna och i vissa värmländska kommuner röstade runt 40-45% av alla grundskole- och gymnasieelever på SD såsom i Filipstad (44,36%), Eda (45,45%), Grums (39,29%) och Säffle (37,35%).
SD Årjäng vädjade slutligen till sina många sympatisörer i kommunen att välja M och inte SD i kommunvalet under den senaste valrörelsen då partiavdelningen var väl medveten om att det inte fanns kandidater nog att fylla alla mandat som SD potentiellt skulle erhålla i Årjäng. Ibland kallas detta med att SD ofta får mer röster än vad de har kandidater för internt inom partiet för ett ”lyxproblem” men i praktiken ställer det till problem då alltför många tomma stolar runtom i kommunerna knappast är särskilt förtroendeingivande i relation till och inför den gamla, svenska borgerlighetens partier (d v s M, KD, L och C, som är de partier som SD samarbetat med runtom i kommunerna).
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/uppgifter-till-svt-historiskt-maktskifte-i-arjang
”Det blir ett historiskt maktskifte i Årjängs kommun.
Kristdemokraterna har gjort upp med Moderaterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna om den politiska ledningen i kommunen.
– Det här är fantastiskt roligt. Jag är stolt som kristdemokrat, säger Stefan Moberg som tillsammans med partikollegan Jonas Ås ska dela på kommunalrådsuppdraget i kommunen.
De fyra partierna som står bakom det nya styret får egen majoritet i kommunen, 19 av 35 mandat.
Enligt Stefan Moberg är det tre partier, Kristdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna som har posterna i den politiska kommunledningen med stöd av Sverigedemokraterna genom ett valtekniskt samarbete.”
I helgen avgick Ungsvenskarnas ordförande Tobias Andersson efter sju år vid rodret
I helgen gick (SD:s ungdomsförbund) Ungsvenskarnas (US) förbundskonvent av stapeln i östgötarnas huvudstad Linköping och i samband därmed avgick den skandalomsusade Tobias ”SD-Tobbe” Andersson, som utöver alla s k rasskandaler och s k trollfabriker också har gjort sig ö/känd som ännu en i (den långa, långa, långa) raden av SD:s alkoholstinna s k ”kvinnokarlar”.
Andersson kommer från Skövde och i stort sett hela hans familj och släkt är SD:are och utöver det i några fall lagförda (inklusive dennes egen far som likaså är SD:are, och som är dömd för våldtäkt mot barn) och i det valdistrikt på västgötaslätten (som f ö genom åren av någon anledning har ”producerat” ett försvarligt antal nazister) varifrån Andersson härstammar erhöll SD närmare 35% i det senaste valet.
Andersson har lett US sedan det bildades 2015 och US är till skillnad från de andra partiernas ungdomsförbund inte en normal, demokratisk och från moderpartiet självständig organisation utan US är toppstyrt av Åkesson och partiets ledargarnityr och dess ordförande är tillsatt av desamma p g a att SD har synnerligen dåliga erfarenheter av att ungdomsförbundet gång på gång har radikaliserats ända sedan partiets första ungdomförbund grundades 1993 och tidvis har SD inte ens haft ett ungdomsförbund efter att vid flera tillfällen ha tvingats upplösa eller utesluta detsamma såsom i fallet med SDU 2015.
Genom åren har SD:s ungdomsförbund kort och gott agerat plantskola för nazister och Anderssons företrädare har både gjort sig skyldiga till terroristliknande handlingar och beställningsmord samt till att lägga grunden för både NMR och AfS. Utan SD och dess olika ungdomsförbund hade antagligen vare sig NMR eller AfS existerat idag – d v s SD är och förblir den ”sol” som hela den svenska s k nationella rörelsen kretsar kring.
Efter sju år som ordförande för US ersätts Tobias Andersson, som snart blir ordförande för näringsutskottet, av Emil Eneblad som i en intervju i dagens SvD berättar att SD just nu har medvind samt lovar att SD ska bli det absolut största partiet bland barn, ungdomar och unga vuxna under dennes ordförandeskap genom att bl a fortsätta att dominera de sociala medierna (OBS: SD dominerar redan i stort sett samtliga sociala medier enligt flera olika mätningar).
Tyvärr är Eneblads vision nog också realiserbar mot bakgrund av att det just nu råder en högervåg utan dess like bland 12-34-åringarna att döma av skolvalsresultatet och riksdagsvalresultatet som ger vid handen att SD stöds av runt 22-23% inom denna ålderskategori samt av över 30% av landets alla pojkar och unga män och mot bakgrund av att runt 40-42% av alla invånare mellan 12-34 år numera har någon slags utländsk bakgrund varav majoriteten har utomeuropeisk dito så går det att anta att procentandelen som stödjer SD bland 12-34-åringarna t o m är än högre än så bland de infödda majoritetssvenska barnen, ungdomarna och de unga vuxna (och inte minst bland de infödda majoritetssvenska pojkarna och unga männen) även om det naturligtvis också finns en del barn och unga med utomeuropeisk bakgrund som likaledes röstar SD.
Åkesson säger sig uppskatta första delen av SD:s vitbok
SvD:s Torbjörn Nilsson har i dagarna rest runt i Norrland tillsammans med Åkesson som drömmer om att ”inkassera” åtskilliga av Norrlands arbetarväljare som traditionellt alltid har röstat socialistiskt fram tills nu och som också ”tar bladet från munnen” och säger att han nöjer sig med 17% i valet den 11 september då SD på sätt och vis redan har vunnit valet och segrat rent politiskt – de gamla högerpartierna har ju redan anpassat sig till och/eller anammat SD:s problemformulering – samtidigt som att han säger att han inte riktigt litar på L som alltid har varit det högerparti som tagit strid mot SD allra mest fram tills Sabuni och Pehrson.
Åkesson uttalar sig vidare positivt om första delen av idéhistorikern Tony Gustafssons vitbok om SD och han säger sig särskilt uppskatta den del av vitboken som består av biografier över SD:s samtliga s k ”founding fathers” som grundade partiet 1988. Det var också den delen som uppmärksammades allra mest i media när den första delen av vitboken kom ut och som också fick (väl) godkänt av landets forskare, journalister och antifascister som kan SD och dess historia.
Det var då jag som bistod Tony med faktauppgifterna till dessa detaljerade politiska biografier, som Åkesson säger sig uppskatta i dagens SvD, och jag gjorde det p g a att jag kort och gott och helt enkelt anser att det är bättre att allt kommer fram såsom det faktiskt var – d v s att alla fakta helt enkelt offentliggörs och läggs på bordet en gång för alla.
Det ska också sägas att en del av de uppgifter som Tony fick av mig kan vara svåra att belägga med s k primärkällor och i några fall har Tony valt att inte nämna dessa uppgifter i vitboken just på grund av det. Det kan handla om protokoll som har förkommit i SD:s eget partiarkiv, om matriklar som har kommit på avvägar eller om mycket omfattande förundersökningar rörande brottmål som är oerhört tidsödande att gå igenom. Ändå kunde Tony som bekant, trots att han valde att utelämna vissa av uppgifterna i vitboken av hänsyn till källmaterialläget, konstatera att av de 30 personer som grundade SD kom 18 från rasideologiska BSS och en tredjedel hade en dokumenterad nazistisk och fascistisk bakgrund (och den dokumentationen bistod då jag med).
https://www.svd.se/a/BjAaag/torbjorn-nilsson-liberala-sd-hatare-stor-akesson
”Det är inte överord att säga att Sverigedemokraterna bör betraktas som en ombildning av BSS till politiskt parti”, skriver idéhistorikern Tony Gustafsson i sin första delrapport till den vitbok som partiet har finansierat.
– Jag gillar persondelen bäst, sa Åkesson på planet och syftade på det avsnitt där Gustafsson i små biografier beskriver 30 sverigedemokratiska pionjärer, deras politiska engagemang och åsikter.
– Jag med, sa jag.
Gustafssons rapport skildrar en lång linje där Leif Zeilon är centralfigur. Zeilon, som startade Bevara Sverige Svenskt, misslyckades med Sverigepartiet och därför 1988 istället grundade Sverigedemokraterna. Skulle Jimmie Åkesson någon gång i framtiden resa staty över någon av sitt partis pionjärer – ungefär som socialdemokrater gjort med August Palm och Axel Danielsson – skulle han inte gärna kunna undvika Zeilon.
Zeilon, som rörde sig obehindrat mellan nazistiska och fascistiska organisationer. Zeilon, som hittade på bandnamnet Ultima Thule och sa åt Jimmie Åkessons favoritband att börja sjunga Engelbrektsmarschen.
Det är originalet.”
I dagarna är det 20 år sedan som min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” gavs ut
I år firar jag (av en ren slump) två bokjubiléer och i praktiken tre jubiléer vad gäller att lyckas få till ett genombrott för tre av de frågor som jag har engagerat mig i och drivit i många år.
För tio år sedan år 2012 kom antologin ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” ut som har lagt grunden till etableringen och framväxten av den svenska kritiska rasforskningen och som jag var huvudredaktör för tillsammans med medredaktörerna Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani och René León Rosales. Boken och framför allt dess introduktionskapitel som jag i huvudsak författade tillhör en av mina mest refererade och citerade publikationer överhuvudtaget och har fram tills dags dato även sålt i 1000-tals exemplar.
Av alla de frågor som jag har varit engagerad i och drivit i den svenska offentligheten under mitt vuxna liv som politisk aktivist, allmän s k skriftställare och debattör och senare i livet i egenskap av forskare så var jag först i Sverige (d v s inom den svenskspråkiga gemenskapen) med att just aktualisera frågan om ras i relation till (dagens) svenskhet, med att förfäkta en kritisk (läs: postkolonial feministisk) syn på internationell adoption, med att väcka frågan om rasism mot asiater eller antiasiatisk rasism och slutligen också med att ”gräva fram” och fr a offentliggöra vilka de svenska nazisterna och högerextremisterna var och är genom att jag grundade Expo och på grund av att jag i dagarna för 20 år sedan (d v s i augusti 2002) gav ut boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” på Carlssons förlag (som jag f ö hittills har givit ut tre böcker hos).
Boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” lanserades av journalisten och författaren Bosse Schön i form av en DN Debatt-artikel och är än idag aktuell på bokmarknaden efter 1000-tals sålda exemplar i 20 års tid, vilket innebär att jag fortfarande årligen erhåller inkomster från förlaget för sålda böcker.
Bosse och jag arbetade tillsammans under många år för att ”gräva upp” allt som överhuvudtaget gick att ”gräva upp” på den tiden om de svenska SS-soldaterna vilket resulterade i ett stort antal tv-dokumentärer, böcker och artiklar under över tio års tid.
Boken som kom ut för 20 år sedan listar närmare 30 000 personer som en gång var medlemmar i ett antal utvalda nazistiska och högerextrema partier och organisationer och Bosses artikel talar för sig själv samtidigt som jag inte vill sticka under stol med att boken blev totalt sågad och ”nedsablad” av den dåtida samlade svenska historiker- och forskarkåren och även av en del svenska antirasister för att vara mer eller mindre fullständigt oetisk genom att jag även ”hängde ut” antifascister och Säpo-agenter som hade skrivit in sig i partierna för att infiltrera och fr a på grund av att det ansågs ”helt och hållet fel” att ”out:a” 10 000-tals namn på svenskar som en gång valde att satsa på den förlorande sidan i Andra världskriget varav några tusen fortfarande levde år 2002.
”Där skon klämde” var nog ändå fr a att de flesta som namnges i boken tillhörde socialgrupp ett – d v s de mest högutbildade och förmögna och också mäktigaste svenskarna – och deras barn och barnbarn befolkar än idag det s k övre skiktet och SACO-kollektivet inklusive både forskarvärlden och mediebranschen.
Det sägs att runt 100 000 enskilda svenskar någon gång var medlemmar i en nazistisk och högerextrem organisation mellan cirka 1924-50 och om denna siffra stämmer så hittas närmare 30% i min bok. För den som vill botanisera i namnlistorna – se https://tobiashubinette.wordpress.com/texter/texter-om-nationalsocialism-och-fascism – och för en sammanfattning av receptionen av boken se http://www.tobiashubinette.se/presentation.pdf
Och fortfarande 20 år senare drar jag mig till minnes att en åldrad och (super)rik norrman betalade för att buda boken till Norge samma dag som den kom ut, att alla de dåtida stora nordiska tidningarna och medierna (d v s radio och tv) skrev och rapporterade om den i positiva ordalag (till skillnad från de svenska medierna vari boken blev fullständigt sågad) liksom ett flertal av de ledande kontinentaleuropeiska (och även nordamerikanska) medierna (franska Le Monde, brittiska BBC, tyska Die Zeit, spanska El País, italienska La Stampa o s v), att en judisk antikvariatinnehavare på Södermalm berättade för Carlssons förlags ägare Tryggve att han läste boken ”från pärm till pärm”, att Expressens Cecilia Hagen blev förbjuden att skriva om alla adelsmän och överklasspersoner som förekom i boken liksom att en hel sopsäck med (materiella pappers)brev postades till mig skrivna och avsända av personer som fanns med i boken eller som var barn eller barnbarn till desamma och fortfarande än idag två årtionden senare hör anhöriga regelbundet av sig och frågar om anförvanter som förekommer i boken.
År 2002 var f ö också året då jag deltog i att ligga bakom hela fem kritiska tv- och radiodokumentärer om internationell adoption och utlandsadopterade vilka dessutom sändes inom loppet av två veckor liksom en DN Debatt-artikel som specifikt lyfte problematiken med de skyhöga självmordstalen bland de adopterade (för en genomgång av 2002 års adoptionsdebatt, som jag initierade, se http://www.tobiashubinette.se/adoptionsdebatt.pdf).
För 20 år sedan fick jag m a o uppleva två stora genombrott – d v s kort och gott vad gäller synen på adoption och synen på extremhögern och även om jag i båda fallen stötte på rejält med patrull och fick i stort sett alla emot mig i den dåtida offentligheten så går det inte att säga något annat än att jag nog trots allt ändå har fått ett visst gehör för min syn på dessa frågor för ”trägen vinner” som det heter.
”Namnen på 28 000 medlemmar i de viktigaste svenska nazist- och fascistpartierna under åren 1931 till 1945 avslöjas i en ny bok av forskaren Tobias Hübinette.”
”I morgon kommer min kollega Tobias Hübinette ut med sin, skulle jag vilja påstå, banbrytande bok ”Nationalsocialismen i Sverige 1931-45. Medlemmar och sympatisörer” (Carlssons förlag). Boken innehåller namnen på 28 000 svenskar som var medlemmar i någon av de sju viktigaste och största nazist- och fascistpartierna. Han namnger också 5 000 medlemmar i Riksföreningen Sverige-Tyskland.
Fram tills nu har det varit svårt att veta exakt hur många medlemmar partierna samlade.”
(…)
”Under dessa brunsvarta år, 1924-1945, fanns det i Sverige ett nittiotal nazistiska och fascistiska organisationer som spred sin propaganda via ett åttiotal olika tidningar. Även på skolgårdarna och på universiteten vimlade det av hakkorsprydda elever och studenter. Nazistpartierna hade egna ungdomsförbund, studentföreningar, fackföreningar, diskussionsklubbar för intellektuella. Kampen mot judarna var en central fråga. Nazismen var en politisk kraft att räkna med.
Tobias Hübinette är den förste som systematiskt letat efter material som kan ge oss upplysningar om medlemmarna i de sju viktigaste partierna. Med boken raseras, vilket också är motivet bakom utgivningen, myten om att de var så få och att de saknade inflytande. Ute på landsbygden och i småorter var det i själva verket samhällets så kallade stöttepelare, överheten, som företrädde nazismen: skolläraren, församlingsprästen, läkaren, fabriksingenjören och den lokale advokaten.
Att publicera namnen på 28 000 nazister är inte bara osvenskt, det är en nödvändig provokation för att tvinga oss att en gång för alla gör upp med vår egen historia och sluta med skönmålningen av det som en gång utspelades. Männen och kvinnorna som förfäktade de brunsvarta idéerna var ingen historisk parantes. Boken kommer att väcka debatt och starka känslor.”
Idag publicerades första delen av SD:s vitbok
Idag publicerades första delen av SD:s vitbok, som jag har bidragit med faktauppgifter till: Av de 30 som grundade SD 1988 kom 18 från BSS och 10 har en dokumenterad nazistisk och fascistisk bakgrund.
Och idag intervjuar också SvD:s Karin Thurfjell Mattias Karlsson om vitboken, som säger att han fortfarande uppskattar SD:s första partiprogram från 1989, som skrevs av denna krets, men också att han och dagens partiledning inte är stolt över denna bakgrunds- och grundandehistoria.
Saxat ur vitboken, som idéhistorikern Tony Gustafsson har författat:
”I detta sammanhang kan inledningsvis konstateras att av de 30 beskrivna personerna i grundargenerationen har bakgrunden kunnat identifieras hos 22 personer. Av dessa hade elva varit aktiva inom BSS. Ytterligare fyra personer anslöt sig under den korta Sverigepartitiden och valde därefter att följa med BSS-falangen in i Sverigedemokraterna. Ytterligare tre personer hade inte denna bakgrund, utan kom istället från föreningen Gjallarhornet med sin koppling till just BSS-falangen. Det betyder att 18 av 22 identifierade personer – direkt eller indirekt – hade sin bakgrund inom BSS. Detta förhållande bekräftar därigenom den bild som framträdde i den föregående delstudien: till den organisatoriska kontinuitet som där konstaterades förbinda BSS med Sverigedemokraterna kan alltså läggas en mycket stark personkontinuitet.”
(…)
”Ett annat mönster som framträder och som bör lyftas fram i detta sammanhang är den politiska och ideologiska bakgrunden hos en betydande del av Sverigedemokraternas grundargeneration. I denna generation fanns nämligen hela 1980-talets nationella rörelse representerad i hela sin bredd. Två personer hade sin bakgrund i 1930- och 1940-talets nationalsocialistiska partier: Nationalsocialistiska Arbetarepartiet/Svensk Socialistisk Samling (Bergquist och Ekström). Från Nordiska rikspartiet, som utgjorde den förmedlande länken mellan krigstidens nationalsocialism och 1980- och 1990-talets nynazistiska grupper, återfanns tre personer (Klarström, Wikström och Håkansson). Dessa hade antingen varit medlemmar i NRP eller varit aktiva i samma kretsar.
Till denna grupp kan eventuellt läggas Zeilon, beroende på hur man värderar de motstridiga uppgifterna om hans kontakter med NRP under perioden från andra halvan av 1970-talet fram till 1980-talets första år. En av personerna som intog centrala poster inom såväl BSS, Sverigepartiet som Sverigedemokraterna hade sin bakgrund inom Per Engdahls fascistiska Nysvenska rörelsen (Davidsson). Om ytterligare tre personer (Berg, Ranshede och Ekberg) är känt att de hade sin bakgrund inom naziskinheadsmiljön. Detta innebär att av de 22 personer som ingick i grundargenerationen och vars politiska bakgrund har kunnat fastställas så hade nio eller tio personer sin bakgrund i nationalsocialistiska eller fascistiska organisationer eller kunde uppvisa kopplingar till naziskinsmiljön. Mot detta kan ställas att det endast finns en person av gruppen vars tidigare politiska engagemang är känt och vars bakgrund står att finna i någon av dåtidens riksdagspartier (Krantz).”
Om att ha upprättat den ursprungliga listan över högerextrema mord
I anslutning till det uppmärksammade mordet på Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan i Visby som utfördes av en f d NMR-aktivist har flera listor över högerextrema mord figurerat i olika sammanhang liksom flera siffror rörande antalet dito.
Det var då jag som började upprätta denna högerextrema mordlista redan i början på 90-talet när jag systematiskt samlade på mig samtliga domar och förundersökningar som rörde mord (liksom dråp och grova misshandelsfall som senare ledde till döden) som nazister och högerextremister hade begått i Sverige och både bakåt i tiden och i ”realtid” (d v s under 90-talet).
När sedan det första tryckta numret av Expo gavs ut på hösten 1995 var de sju mord som hade ägt rum under det året (d v s just år 1995) själva huvudnyheten. Artikeln som behandlade de sju morden skrevs av Stieg Larsson och mig och utgjorde detta första nummers huvudartikel. Stieg formulerade också den dramatiska rubriken ”Vem är det som mördar våra barn?” medan jag stod för en kortfattad men detaljerad beskrivning av varje enskilt mords förlopp och detaljer.
Wieselgren var som bekant på väg mot pensionsåldern men på 90-talet var flera av offren tonåringar eller personer i den tidiga 20-årsåldern vilket förklarar Stiegs val av rubrik.
Det var också denna huvudartikel som sannolikt gjorde att Expo fick en sådan stor uppmärksamhet redan i samband med debutnumret då det dåtida Sverige chockerades djupt över att den svenska s k nationella rörelsen var så extremt våldsam som ett resultat av Ultima Thules genombrott och skinheadungdomssubkulturens popularitet liksom det dåvarande SD:s radikalisering.
Jag fortsatte sedan att ha ”stenkoll” på de mord som svenska nazister och högerextremister låg bakom en bra bit in på 2000-talet innan jag slutade att systematiskt samla på mig den typen av information. Därefter har andra antifascister uppdaterat denna mordlista som numera figurerar i olika versioner och vilka alla kommer fram till ett 50-tal mord inräknat det senaste mordet i Visby.
Om kungens vän nazisten Johan Lövenskiold som avled av ett vådaskott 1974
Den svenska s k nationella rörelsen har ända sedan 1920-talet innefattat ett påfallande stort antal personer som står nära kungahuset och hovet och i många fall även nära påtänkta och blivande kungar liksom regerande monarker. Bland alla dessa personer sticker en person ut vars nära vänskap med vår nuvarande konung antagligen förklarar upprinnelsen till att en läkare som jag mötte på i början på 00-talet berättade för mig att han själv med egna ögon hade sett kronprins Carl Gustaf i full Waffen-SS-mundering ”lajvandes” just SS-soldat tillsammans med en annan yngling i en skånsk skog någon gång framåt 1960-talets slut.
Kungens ”SS-soldatkamrat” bör nämligen med allra största sannolikhet ha varit baron Johan Lövenskiold, arvtagare till Borrestad slott där Magnus Gabriel De la Gardies gamla privatbibliotek f ö förvaras, och som var barnbarn till greve Pontus De la Gardie, medlem i pro-nazityska och ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938-42.
Lövenskiold var då medlem i nazistiska Nordiska rikspartiets (NRP) Malmöavdelning och deltog bl a i valkampanjen 1973 när NRP för första gången ställde upp i riksdagsvalet samt även på partikongressen i Dalsjöfors utanför Borås i november samma år där detta foto togs där baronen syns stående i en kö beredd att motta ett diplom av den dåvarande partiledaren Vera Oredsson som belöning för att under flera år ha varit särskilt engagerad för partiet och i just Malmöavdelningen samt för att även skänka pengar till kampanjen för att frige Rudolf Hess.
I juli 1974, när Lövenskiold fortfarande var NRP-medlem vådasköts han till döds av den jämnårige norrmannen Fritz Treschow som därefter sköt sig själv av sorg och skam.
Denna synnerligen tragiska händelse som utspelade sig i en jaktstuga utanför Skien i Norge uppmärksammades stort på sin tid och i de efterföljande reportagen om Carl Gustafs vän, som ibland framställdes som en av Carl Gustafs allra närmaste vänner, framgick det att baronen inte bara var en ständig deltagare på kronprinsens vilda fester tillsammans med ett antal andra unga adelsmän vilka ibland f ö kunde uppträda i s k ”blackface” när de spexade för och tillsammans med varandra i ofta rejält påstruket skick.
Det framgick nämligen också att Johan Lövenskiold och Carl Gustaf ibland brukade umgås ensamma tillsammans på Borrestad slottsägor och bl a jaga ihop och det var troligen där som de båda åtminstone vid ett bevittnat tillfälle iklädde sig SS-uniformer. Varför de gjorde det förtäljer dock inte historien och idag är det endast konungen själv som kan svara på det och det behöver inte ha varit en politisk handling utan bara ännu ett spex på fyllan två överklassynglingar emellan.
Tobias Hübinette 