Kategori: nazister

Min antifascistiska och postkoloniala ”dom över död man”: Lars Norén har den nazistiska terroristgruppen NRA och flera liv på sitt samvete och försökte trösta sig med fantasier om att adoptera en pojke från Latinamerika

Johan Hilton påminner idag i DN om Noréns nazistiska katastrofpjäs ”7:3” och här följer i varje fall min antifascistiska och postkoloniala ”dom över död man” (d v s över Lars Norén):

Noréns och Riksteaterns pjäs ”7:3” resulterade i att den nazistiska terroristgruppen NRA (Nationella revolutionära armén) bildades av de nazistiska skådespelarna, vilka mellan repetitionerna och föreställningarna genomförde ett stort antal mycket brutala överfall och bankrån för att finansiera det raskrig som de lovade att igångsätta i pjäsen samt dödade två poliser (f ö dagen efter den sista bejublade föreställningen) och i efterverkningarna av pjäsen begick även en person som hade arbetat med uppsättningen självmord.

I pjäsen uttryckte de nazistiska skådespelarna starkt antisemitiska och rasideologiska åsikter, vilket Norén själv hade uppmanat dem att göra, och i en scen skrek en av dem till publiken ”hur fan kan man rösta på vänstern, när det sker barnvåldtäkter och pedofili?” samt ”detta samhälle förtjänar en neutronbomb om inte folket vill ha ändring”.

Norén flydde sedan landet under en period och gick i det närmaste under jorden och efter återkomsten skrev han sedan den antirasistiska botgöringspjäsen ”Kyla”, som handlar om en adopterad pojke från Korea som blir dödad av nazister. Norén fortsatte därefter att intressera sig för adoption och i sin första dagbok skriver han om hur han längtar efter att få adoptera ett ”Tredje världen-barn” och helst en ”indianpojke” från Latinamerika som han drömmer om att få ta hand om, skydda, vårda och krama. När jag läste detta stycke i dagboken var i alla fall min postkoloniala analys att denna tilltänkta adopterade latinopojke skulle bli Noréns ultimata antirasistiska tröstebarn.

Det finns f ö spår av adoption och adopterade lite varstans i Noréns olika texter. I t ex pjäsen ”Personkrets 3:1” från 1998 säger en av karaktärerna att hon ”inte är adopterad från Korea”, ”inte är vacker” och ”inte har blivit redaktör för BLM”. Min tolkning är att det är en elak referens till författaren Astrid Trotzig, som hade debuterat två år dessförinnan och som just då var redaktör för den idag nedlagda tidskriften BLM – Bonniers Litterära Magasin.

Efter ”7:3” blev Norén också under en period och antagligen som en slags antirasistisk botgöring även engagerad i de europeiska judarnas öde och han regisserade bl a ”Om detta är en människa”, som handlar om Primo Levis tid i koncentrationsläger, och vid ett tillfälle ska han ha t o m uttryckt att han kände en stor sorg över att han inte var jude.

https://www.dn.se/kultur/lars-noren-ar-dod-i-covid-19

”I slutet av 90-talet skickade tre interner på Tidaholmsanstalten ett brev till Norén där de skrev att de ville spela teater. Han nappade och i samarbete med Riksteatern sattes 1999 pjäsen ”7:3” upp. Titeln refererar till en lagparagraf som rör flyktbenägna fångar och pjäsen blev Noréns mest omdebatterade. I pjäsen talar tre fångar med en dramatiker om sanning, rättvisa, moral och kärlek. Internerna som medverkade i pjäsen hette Mats Nilsson, Tony Olsson och Carl Thunberg. De förstnämnda var aktiva nazister, dömda för rån respektive förberedelse av mord på en kvinna.

Uppsättningen väckte stor debatt, i synnerhet en dialog där Nilsson och Olsson yttrar sig antisemitiskt, och skådespelarna polisanmäldes sedermera för hets mot folkgrupp. Samtidigt som fängelsetrion åkte landet runt för att spela pjäsen begick Tony Olsson och två andra kumpaner med kopplingar till högerextremism ett flertal brutala kupper, som kulminerade i bankrånet i Kisa 1999. Under flykten som följde sköt rånarna ihjäl två polismän i det som kom att kallas för Malexandermorden. – ”7:3” kommer för alltid att kasta en skugga över hans teatergärning och hans senare produktion fick inte samma genomgripande kulturella betydelse som 80- och 90-talens.”

Ett objekt som minner om en massmördare som ansvarade för uppemot 200 000 människors onda bråda död säljs just nu på svenska Tradera

På Tradera säljs som alltid olika historiska artefakter från svunna, blodiga mördarregimer – d v s det är inget nytt och kanske inte heller något konstigt med tanke på de mängder av objekt som just sådana regimer föredrar att producera och med tanke på de mängder av samlare som föredrar objekt från just sådana regimer – men ibland står vissa artefakter ändå ut såsom detta sigill som har tillhört SS-Gruppenführer och SS-Polizeiführer Fritz Katzmann som antagligen dödade uppemot 200 000 människor och mestadels judar mellan 1941-45.


Katzmann var då ansvarig för att minst 60 000 judar i Galizien i dagens Ukraina dödades i samband med Operation Reinhard 1941-42. Därefter var han ansvarig för etableringen av det stora gettot i Lviv i dagens Ukraina varifrån uppemot 100 000 judar skickades till Auschwitz för att dödas och 1943 ansvarade han för att de kvarvarande 15 000 judarna dödades i Lviv. Jag var själv i Ukraina, i Galizien och just i Lviv för bara några år sedan och vandrade då genom hela det gamla gettot som chockerande nog var beläget alldeles intill det ståtliga gamla habsburgska operahuset och stadens magnifika paradgata – Lviv kallades då ibland ”Lilla Wien” under Österrike-Ungern-tiden – och om jag förstår det rätt så hördes skott och skrik regelbundet från gettot samtidigt som Lvivs operahus gav föreställningar åt de tyska ockupationstrupperna och SS-männen.


Katzmann blev därefter utsedd till generallöjtnant efter att ha ansvarat för att ha släckt kring 145 000 judars liv i Galizien. Efter denna masslakt författade Katzmann en rapport, den berömda Katzmannrapporten från 1943, till sina överordnade i SS där han lät meddela och skröt med att Galizien nu var ”Judenfrei”. År 1944 utsågs Katzmann sedan till generalmajor och ansvarade i krigets slutskede för att gasa ihjäl 10 000-tals fångar i koncentrationslägret Stutthof. Efter kriget undgick Katzmann rättvisan ända fram tills dess att han gick bort 1957.


En stilla fråga infinner sig: Vem vill egentligen köpa och äga SS-Gruppenführer och SS-Polizeiführer Katzmanns gamla sigill och hur har det ens hamnat i Sverige och på Tradera?

En högerextrem artefakt som vittnar om Malmös högerextrema samtidshistoria och om SD Malmös nazistiska ursprung

Just nu säljs en högerextrem malmöitisk raritet på Tradera som har en historia att berätta (artefakter har ju ofta det även om de är s k döda ting – d v s även materiella objekt bär på en historia som ibland dessutom handlar om politisk historia såsom i just detta fall):

Det handlar konkret om historien om Malmös skinheadsubkulturella scen liksom om SD Malmö och VAM Malmö vilka i praktiken sammanföll på 90-talet, d v s Malmös osedvanligt våldsamma skinnskallemiljö (som t ex och bl a försökte spränga Margaretapaviljongen i luften) var helt enkelt detsamma som SD Malmö och samtidigt detsamma som VAM Malmö:

Det handlar om en silverring som VAM Malmö lät ta fram hos en juvelerare och silversmed i Malmö och som mer eller mindre är en ren reproduktion av den silverring som det största svenska nazistpartiet innan och under kriget NSAP/SSS’ ungdomsförbund Nordisk ungdom producerade och distribuerade till sina medlemmar.

Det är möjligt att originalringen tillhörde SD Malmös mångårige medlem den gamle Nordisk ungdom-medlemmen Gösta Bergquist som i stort sett aldrig missade en SD-demonstration och ett SD-möte – d v s Bergquist var något av SD:s ”linslus” då han dyker upp på mängder av fotografier tagna från offentliga SD-manifestationer. Bergquist sade själv i en intervju att när han marscherade sida vid sida med SD:s 100-tals skinheads i t ex Engelbrektsmarschen i Stockholm så var det ett sätt för honom att återuppleva sin tonårstid när han marscherade tillsammans med de andra Nordisk ungdom-pojkarna och flickorna på Malmös gator och torg.

Och allting börjar i Malmö som det heter vad gäller svensk politisk historia: Där föddes den svenska socialdemokratin som en gång i tiden och under decennier var världens mäktigaste socialistiska arbetarparti i en fungerande parlamentarisk demokrati (liksom f ö även den svenska anarkismen genom malmöjuristen Nils Herman Quiding, d v s ”Sveriges förste anarkist” och vars dotter f ö slutade som högerextremist) och där bildades också SD:s andra lokalavdelning efter SD Stockholm (SD Göteborg, som blev SD:s tredje lokalavdelning eller möjligen fjärde efter SD Haparanda, bildades f ö av bl a den blivande popkulturella världsstjärnan Ulf ”Ace of Base” Ekberg) och Bergquists gamla Nordisk ungdom-kamrater i Malmö under ledning av den gamle Nordisk ungdom-medlemmen Bertil Rubin bildade märkligt nog också det första svenska högerpopulistiska partiet svenska Framstegspartiet i staden 1968 i kölvattnet efter att Rubins borgerliga partiprojekt Medborgerlig samling hade upplösts (som i sin tur hade bildats av en grupp f d Nordisk ungdom-medlemmar såsom bl a Gustaf Petrén, Alf Åberg och Åke J Ek).

VAM Malmö, som utgjordes av Malmös naziskins, var på sin tid i stort sett detsamma som SD Malmö vars förste talesperson och grundare Ulf Ranshede, som då både var skinnskalle, VAM:are och SD:are på en och samma gång, också var den som myntade själva partibeteckningen ”Sverigedemokraterna”. Flera av VAM Malmö-aktivisterna var inte bara samtidigt SD-medlemmar liksom skinheads utan också kandidater för SD i kommunvalen i Malmö på 1990-talet.

I ett avsnitt av SD:s närradioprogram i Stockholm på 90-talet sade SD:s två viktigaste och mest inflytelserika grundare Jerker Magnusson (i vars lägenhet i Solna SD f ö grundades i februari 1988) och Leif Zeilon/Ericsson, som också var SD:s första och dåvarande chefsideolog, spinndoktor och ”hjärna” (d v s Leif Zeilon/Ericsson var SD:s dåvarande Mattias Karlsson), att SD var VAM:s parlamentariska gren och att SD och VAM ungefär hade samma typ av relation till varandra som det irländska anti-Brittiska imperiet-nationalistpartiet Sinn Féin till den väpnade nordirländska gruppen IRA. 

Trots SD Malmös märkliga och bisarra historia, som denna silverring vittnar och berättar om, erhöll SD närmare 17% i Malmö stad i 2018 års val.

Den siste svenske SS-veteranen Jan Dufwa har nyligen gått bort i Uppsala

Den antagligen siste svenske SS-veteranen Jan Dufwa har nyligen gått bort i Uppsala i en ålder av 97 år och det känns aningen märkligt att författa Dufwas dödsruna 75 år efter Andra världskrigets slut.

Vi kommer nog aldrig att få veta det totala antalet svenska SS-soldater och allt beror också på hur en räknar: Inräknat alla utlandssvenskar och invandrarbarn/”andrageneration:are”, och fr a barn till tyska invandrare i dåtidens Sverige, så kan det ha handlat om uppemot 300 ”svenskar” medan det snarare handlar om kring 200 om en bara räknar de som var svenska medborgare. Dessutom tjänstgjorde ytterligare ett antal svenskar i t ex Wehrmacht, Luftwaffe och Kriegsmarine liksom i Gestapo och Organisation Todt samt vid Radio Königsberg.

antal identifierade svenska SS-frivilliga per SS-division:
Wiking: 98
Nordland: 77
Totenkopf: 20
Nord: 11
Leibstandarte Adolf Hitler: 5
Das Reich: 3
Hitler-Jugend: 2
Nederland: 2
Charlemagne: 1
Estland: 1
Florian Geyer: 1
Frundsberg: 1
Götz von Berlichingen: 1
Polizei: 1

Det är inte 100% säkert att Jan Dufwa är den siste ”svenske” SS-veteranen då det kan finnas någon estlandssvensk veteran som fortfarande lever men det är troligt – för 2-3 år sedan var det nog bara Dufwa och Tage von Rainals i Nacka som levde och efter von Rainals bortgång hette det att Dufwa var den siste svenske SS-veteranen vilket kan jämföras med att 41 svenska SS-veteraner levde så sent som 1999.

Dock hade jag fel i somras när Bengt Essén gick bort, som jag trodde var den siste av de närmare 10 000 svenskar som stred för Finland under Finska vinterkriget 1939-40 – det visade sig då att möjligen två svenska vinterkrigsveteraner fortfarande var vid liv efter Esséns bortgång så en ska aldrig vara tvärsäker i sådana här sammanhang. I alla fall var Dufwa antagligen en av maximalt ett 10-tal svenskar som stred som frivilliga i Andra världskriget som fortfarande levde under innevarande år.

Dufwa föddes och växte upp på Lidingö och både hans far, farbror och morbror var jurister (häradshövdingar) medan modern var tandläkare. Mellan 1938-43 var Dufwa medlem i det största svenska nazistpartiet NSAP/SSS ungdomsorganisation Nordisk ungdom med medlemsnummer 12 678 och även dennes farbror och bror var organiserade nazister.

Dufwa befann sig i februari 1943 på ett hotell i Grövelsjön i Dalarna för att studera inför sin studentexamen men tog sig då utan tillstånd och på eget bevåg på skidor till Norge via Trysil. Duwfa tog sig därefter till Oslo och enrollerade sig den 8 februari 1943 i Waffen-SS på SS värvningskontor i Oslo och utbildades sedan till pansargrenadjär i Sennheim/Cernay i nuvarande Frankrike.

Dufwa tjänstgjorde efter avslutad utbildning som pansargrenadjär i SS-Pz.Gr. A.u.E. Btl. 5 i SS-Panzer-Division Wiking i Österrike. Modern försökte via UD och utrikesminister Christian Günther få sin son hemskickad och Dufwa efterlystes samtidigt i Sverige för underlåtenhet att inställa sig till mönstringen.

Dufwa tjänstgjorde under sommaren 1943 i Kroatien vid 3./SS-AA11 i SS Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Nordland där han antagligen deltog i partisanstrider och möjligen fick träffa självaste Himmler när denne kom på besök och inspekterade de svenska SS-soldaterna. Dufwa var i så fall fram till sin bortgång den siste svensken som hade träffat Himmler.

Dufwa besökte den 22 september 1943 svenska legationen i Oslo och lyckades därefter ta sig hem till Sverige.

Dufwa inkallades vid hemkomsten till militärtjänsten och förhördes av polisen den 9 december 1943. I februari 1945 flyttade Dufwa till Uppsala där han några år senare tog en juristexamen och i samma månad gifte han sig även. Efter att under 1940- och 50-talet ha flyttat runt i landet p g a olika tingstjänstgöringar utnämndes Dufwa till domare i Uppsala 1958 och han verkade sedan som domare i både Uppsala och Skövde fram tills pensionen 1988.

När Expressen skrev om de svenska SS-frivilliga på 1970-talet ringde Expressens reporter Dufwa som då hotade med självmord om tidningen skulle skriva om denne varpå Expressen avstod från det. Dufwa var i många år och fram till sin bortgång bosatt i en villa i Sunnersta i Uppsala och efterlämnar en son och en dotter och det finns ingenting som tyder på att han deltog i någon högerextrem politisk verksamhet efter kriget.

Den f d nazisten och SD Malmö-grundaren Ulf Ranshede som myntade partibeteckningen ”Sverigedemokraterna” och ordet ”sverigedemokrat” har gått bort

SD Malmö-veteranen Ulf Ranshede har gått bort som myntade partinamnet ”Sverigedemokraterna” och som grundade SD Malmö 1988 och som också var den på sin tid kryptonazistiska partiavdelningens förste talesperson.

När Sverigepartiet, som utgjordes av en sammanslagning av Bevara Sverige svenskt (BSS) och Framstegspartiet, drogs in i fraktionsstrider valde den fraktion som en gång hade grundat BSS att bilda ett nytt parti i februari 1988 och det var då Ranshedes nya partinamnförslag som antogs på SD:s grundandemöte.

Samtidigt som Ranshede var SD Malmös ”starke man” var han även medlem i Malmös på sin tid våldsamma naziskinheadgäng som terroriserade stadens homosexuella, judar och icke-vitaoch stod bakom ett stort antal grova misshandelsfall. Ranshede själv var en av dem som bidrog till den nazistiska våldsvågen i Malmö – han dömdes åtminstine vid fem tillfällen för misshandel i Malmö tingsrätt. Efter att oprovocerat ha misshandlat en 13-årig invandrarpojke på offentlig plats samtidigt som han var talesperson för SDs Malmöavdelning tvingades dock Ranshede att avgå från sin post och senare under 90-talet var han ”medlem” i Malmös VAM-avdelning. 

Ranshede arbetade efter sin politiska karriär bl a på Flyinge kungsgård och på Lunds universitet och när Svenska Akademiens ordlista till slut 2006 tog in glosan ”sverigedemokrat” så var det m a o indirekt Ranshedes förtjänst och ordet ”sverigedemokrat” är därmed ett av ett fåtal s k nyord som direkt går att knyta till en upphovsperson. Dock hade nog Ranshede aldrig kunnat föreställa sig att SD skulle kunna erhålla närmare 17% i Malmö stad i riksdagsvalet 2018 och över 16% i kommunvalet samma år när han myntade partinamnet för under året då SD och SD Malmö bildades erhöll partiet endast 100 röster i Malmö kommun och så sent som 1998 ej mer än 978 röster vilket motsvarade ynka 0,68%.

Nu när den tryckta IKEA-katalogen försvinner är det återigen dags att påminna om att IKEA-katalogen tidigare saluförde högerextrem litteratur och att den trycktes på ett högerextremt tryckeri

DN:s Per Svensson reflekterar idag kring IKEA-katalogens betydelse för Sverige, svenskarna och svenskheten i världen liksom på hemmaplan nu när den tryckta katalogen går i graven. IKEA-katalogen var då med sina 200 miljoner årliga exemplar på 2010-talet antagligen världens mest tryckta skrift bredvid Bibeln och Koranen och katalogen formligen masspred svenskhet över världen i form av folkhemmets och välfärdsstatens högmodernistiska och funktionalistiska homogenitet samtidigt som den även fungerade homogeniserande inom landet på ett estetiskt plan.

Och själv kan jag ju bara inte låta bli att påminna om att IKEA-katalogerna trycktes hos och av högerextremisten Arvid Hultberg på dennes tryckeri E Hultbergs Boktryckeri i Osby under 1950-talet och sannolikt också på 1960-talet. Hultberg var liksom Kamprad medlem i fascistiska Nysvenska rörelsen och han är känd för att ha fått Ingvar Kamprad att lämna Lindholms nazistparti Svensk socialistisk samling (SSS) på 1940-talet för att i stället ansluta sig till Engdahls rörelse, d v s IKEA:s första tryckeri ägdes och drevs av den person som värvade Kamprad till Nysvenska rörelsen.

Tryckeriet finns f ö fortfarande kvar och heter numera Hultbergs Boktryckeri AB och ägs och drivs antagligen av Arvid Hultbergs barn eller efterkommande. Hultbergs tryckeri tryckte i många decennier även Nysvenska rörelsens tidningar och tidskrifter samt dess ledare Per Engdahls böcker.

IKEA grundades med hjälp av ett lån och en grundplåt som fascistledaren Per Engdahl hade anskaffat hos olika s k ”överklassnazister” (enligt uppgift från Engdahl själv samt från en person som senare blev överläkare i Norrbotten och som också han var medlem i Nysvenska rörelsen) och IKEA sålde till en början högerextrem litteratur som salufördes tillsammans med möblerna i IKEA-katalogerna.

Per Engdahls bok ”Politisk allmänbildning” beskrevs t ex på följande vis i IKEA-katalogen:

”Aktuell uppslagsbok. Lovordad i pressen. Politisk allmänbildning är en mycket uppskattad uppslagsbok för alla kommunalt, socialt och politiskt intresserade och för allt föreningsfolk. I den får Ni lära om den sociala och politiska utvecklingen i vårt land och flera andra länder, som levandegöres genom många illustrationer. Ni får känna de sociala, ekonomiska och politiska föreningarnas strävanden. En utmärkt bok för alla dem som vill lära känna det samhälle vi lever i.”

Engdahl hjälpte även Kamprad att slå igenom på marknaden tack vare den förstnämndes s k ”överklassnazistiska” kontakter inom industrin vilket gjorde att IKEA kunde ställa ut sina möbler på industri- och möbelmässor. År 1951 skrev Kamprad följande till Engdahl i ett brev där han klagade på ”vissa intressen” som mycket väl kan ha betytt svenska judar inom näringslivet mot bakgrund av att både Kamprad och Engdahl hade rejält ”svårt för” judar:

”Man blir förvånad över det ytterst kraftiga intresset för min ringa rörelse som ägnas oss från det hållet. Det kan väl aldrig vara så att vi trampat vissa intressen på tårna? Vi har i fortsättningen för avsikt att uppträda så diskret som möjligt och planerar ingalunda – som någon tidning förmodar – att övertaga distributionen av möbler etc utan att endast peka på de olika möjligheter som står allmänheten till buds. Även detta tycks reta så in i vassen.”

Kamprad fortsatte att vara medlem i Nysvenska rörelsen även efter kriget och som han möjligen blev en viktig finansiär för i takt med att IKEA utvecklades till ett svenskt storföretag och senare till en multinationell jättekoncern. Även om IKEA tog all tid så finansierade Kamprad möjligen inte bara Engdahls fascistiska rörelse utan deltog möjligen även på den s k Malmörörelsens grundandemöte i Malmö 1951 då resterna av de kontinentaleuropeiska nazistiska och fascistiska rörelserna återsamlades för att återuppbygga den paneuropeiska högerextrema rörelsen som hade slagits i spillror i och med krigsslutet 1945.

Kamprad bidrog därefter möjligen med ekonomiska medel för att återuppbygga den efter 1945 illa tilltygade nazistiska och fascistiska rörelsen runtom i Europa och han värvade även nya medlemmar till Nysvenska rörelsen såsom pikant nog hans gamle lärare från Osby samskola samt deltog på flera av rörelsens stämmor och möten ända in på 1950-talet.

Än mer pikant nog så var det just när Kamprad var tonårig elev på Osby samskola som han var medlem i nazistpartiet SSS ungdomsorganisation Nordisk ungdom (NU) och han karvade där in ett väl synligt hakkors i sin skolbänk vilket läraren som senare gick med i Nysvenska rörelsen tack vare Kamprad inte uppskattade precis. Kamprad hade ingått i ett lokalt nazistiskt ”tonårsgäng” redan innan han blev partimedlem i nazistpartiet SSS 1942 och han samlade också in ekonomiska bidrag till SSS och delade ut antisemitiska och rasideologiska broschyrer, pamfletter och flygblad med titlar som ”Bränn smutspressen som Bonnier ger ut på bål” medan NU-aktivisterna höll möten där de sjöng sånger med strofer som uppmanade till att ”sticka kniven i juden”.

Kamprad verkade helt enkelt som den lokale NU-ledaren i Osby under flera års tid och erhöll därför den interna och hemliga NU-bulletinen Rätt mellan 1942-44 och han var även prenumerant på SSS huvudorgan Den svenske folksocialisten samt erhöll också av någon anledning den nazistiska fackföreningsrörelsens tidskrift Facklig front under samma år.

Kamprad, som var övervakad och registrerad av dåvarande Säpo, ska också ha hållit ett tal på ett nazistmöte på Götaplatsen i Göteborg iförd paramilitär utstyrsel med koppel och ridstövlar (och där f ö SD senare kom att hålla ett pampigt s k massmöte som inleddes med Wagners s k valkyrieritt). Kamprad ska också ha gillat att just gå runt i paramilitär ungnazistuniform när tillfälle bjöds beväpnad med en s k NU-dolk och han ska även enligt uppgift ha deltagit i att smuggla SS-män över den svensk-norska gränsen i Värmland för vilket han så klart tog rundligt betalt för såsom sig bör med tanke på att Kamprad senare i livet blev en av världens och historiens största och rikaste superentreprenörer.

År 1991 prisade sedan Engdahl Kamprad i Nysvenska rörelsens organ Vägen Framåt:

”Själva andan i företaget har han lagt sig vinn om. Klasskillnader är bannlysta. Ett kamratförhållande mellan alla nivåer är principen. Översitteri och pampfasoner bekämpas. Var och en skall känna, att han eller hon uppskattas. Det är sällan man hör de gamla nysvenska idealen så klart framlagda. Och därtill förverkligade. Det är på dessa principer vi drömmer om att det korporativa samhället skall byggas. Ingvar Kamprad har i handling blivit trogen sin ungdoms ideal.”

Så sent som 2011 hyllade Kamprad i sin tur sin gamle ledare, förebild och läromästare Per Engdahl i SVT som hade inspirerat Kamprad i dennes ledarskaps- och managementstil, i dennes ”svenskhetsmarknadsföring” (i form av svenska namn på alla varor, svensk husmanskost i alla restauranger, blågula varuhus i alla länder o s v), i dennes fixering vid att ”erövra” Ryssland och Östeuropa (d v s marknadsmässigt och efter kommunismens fall) och kanske fr a i dennes antifackliga och korporativistiska personalpolitik.

Efter Kamprads bortgång offentliggjorde IKEA 2018 dennes sista brev och ”testamente” till eftervärlden. Kamprad efterlyste i sitt brev och ”testamente” en slags högerpopulistisk önskan om att politiken inför framtiden skulle erbjuda ”beslutskraft och enkelheten och det sunda förnuftets återkomst” och återigen och för sista gången ekade antagligen dennes högerextrema bakgrund.

https://www.dn.se/kultur/per-svensson-ikeakatalogen-bar-pa-drommar-om-ett-hagrande-paradis

”Den har varit en uppfostrare som visualiserat en svensk modell (som också inte utan framgång gått på export). Nyckelorden för identitetsbygget har varit: Praktiskt. Modernt. Funktionellt. Smakfullt, men inte skrytsamt. Prisvärt. Für alle.

Den slitna klyschan om Per Albin som byggde folkhemmet och Ingvar Kamprad som möblerade det bär, måste man säga, på ett mått av sanning (platta paket både i stort och i smått, Farsta och bokhyllan Billy). Ikeakatalogen illustrerade bokstavligen ambitionen att förvandla ett Sverige till ett land där man utan att riskera att snubbla över muggiga schäslonger kunde navigera sig fram i snart sagt vilket hem som helst med förbundna ögon. Modernisering och homogenisering var under möbeljättens första decennier det svenska kulturbyggets medel och mål.

Ikeakatalogen var kanske sista, och mest inflytelserika smakfostraren i ett lärarkollegium där man också hittar Ellen Key, Carl Larsson och 30-talets funktionalister.”

De s k ”överklassnazisterna” SD:aren och AfS:aren som står åtalade för mordbrand på en minkfarm i Sölvesborg påminner om att den svenska extremhögern historiskt dominerades av de övre skikten

Ibland är den svenska s k nationella rörelsen så uppfylld av sin egen historia och av sin besatthet vid att upprätthålla kontinuiteten bakåt i historien och hålla alla idag döda ”medlemmar” av denna politiska rörelse vid liv i minnet att det nästan blir både spöklikt och kusligt i dessa båda ords både rätta och dubbla bemärkelser: Under många och långa decennier bestod den svenska s k nationella rörelsen till övervägande delen av s k socialgrupp ett:are och elit- och överklass:are och kanske särskilt gällde det de ungdomar som drogs till rörelsen.

I februari 1931 stormade t ex tre överklassynglingar (varav en var en Tham:are) in på den kommunistiska dagstidningen Ny Dags redaktion i Stockholm och försökte möjligen döda redaktionsmedlemmarna då de var beväpnade med varsin revolver och varav den ena var officersson, den andra prästson och den tredje direktörsson (senare skulle f ö en grupp SD:are möjligen försöka göra likadant när de dök upp på Vänsterpartiets 1 maj-möte i Kungsträdgården i Stockholm och sökte upp den dåvarande partiledaren Gudrun Schyman beväpnade med en skarpladdad handgranat) och så såg ofta den sociala bakgrunden ut bland 1930- och 40-talens högerextremister i Sverige. Det är därför inte en slump att mängder med efterkrigstida professorer, biskopar, direktörer, redaktörer, domare, högre statstjänstemän statliga chefer samt officerare hade en högerextrem bakgrund.

Även efter kriget var så fallet långt in på 1970-talet och kanske ända in på 80-talet: Den krets som befann sig runt Carlbergska stiftelsen och dess ledarfigur Björn Lundahl på 1960-talet blev sedermera bl a docenter, filosofer, ingenjörer, direktörer och jurister (varav en var en Hamilton:are) och den grupp som bildade SD 1988 var till övervägande delen högskoleutbildad och innehade vad som brukligt kallas akademiker- och medelklassyrken.

Det var inte förrän i och med vikingarockens och vit makt-musikens och fr a skinheadsubkulturens ankomst som den svenska s k nationella rörelsen proletariserades kraftigt och inte minst i och med att Jimmie Åkesson och ”de fyras gäng” tog över SD vilket har lett till att SD idag är ett mycket utpräglat arbetar- och lägre medelklassparti.

Dock fanns på 1990-talet några mindre s k nationella organisationer som samlade i huvudsak socialgrupp ett:are och elit- och överklass:are såsom SD:s lokalorganisation i Stockholm Oberoende nationell ungdom (ONU) som sedermera utvecklades till dagens NMR: ONU grundades 1996 av ungdomar i bl a Bromma, Saltsjöbaden, Lidingö, Östermalm och Djursholm (varav en var en Natt och Dag:are) vilka idag bl a är läkare, ingenjörer, lärare, forskare, direktörer, advokater, chefer och docenter och det är inte utan att en kommer att tänka på denna långa tradition av socialgrupp ett:are och elit- och överklass:are inom den svenska s k nationella rörelsen när en läser om SD:aren Alexander Holmberg i Ville de Luxembourg i Luxemburg och AfS:aren Zeke Blomquist i Solsidan/”Saltis” i Nacka

”I torsdags åtalades två svenska högerextremister för mordbrand mot en minkfarm i Sölvesborg. Männen, som är 20 respektive 18 år gamla, ingår i kretsarna kring den internationella högerextrema organisationen ”Basen” som vill störta det demokratiska samhället med våld och terror. I förundersökningen framgår det att de bägge männen bland annat förberedde terrorattentat mot en abortklinik i Sverige.”

Högerextrema överklassungar eldade minkfarm och tänkte mörda kvinnor


”30 oktober 2019. Det brinner på en minkfarm utanför Sölvesborg. Dagarna innan har högerextremisterna Alexander Holmberg och Zeke Blomquist fått skjuts till Sölvesborg av Alexander Holmbergs mamma som tror att de yngre männen ska campa och leta svamp. I Säpos förhör med 18-åriga Alexander Holmbergs mamma medger mamman att hennes son sympatiserar med Sverigedemokraterna. Enligt mamman ska sonen vara mycket intresserad av politik och så sent som i valet 2018 ska Alexander Holmberg ha propagerat för SD.”


(…)

”I polisens förundersökning framgår det att Alexander Holmberg och Zeke Blomquist planerade att utföra terrordåd mot abortkliniker i Sverige. Det som skulle bli deras första dåd mot abortkliniker planerades att utföras i Stockholm. I chattarna står det klart att de bägge högerextremisterna försökte kartlägga Octaviakliniken på Södermalm som utför aborter. Enligt polisen ska de bägge männen planerat att spränga en bomb inne på kvinnokliniken. Männen ska bland annat ha kartlagt delar av personalen.”

(…)

”Alexander Holmberg tillhör den svenska överklassen. När han greps bodde han tillsammans med sin pappa i Luxemburg. Pappan arbetar som förvaltare för ett holdingbolag som kan kopplas till ett av Sveriges största börsbolag inom Stenbeckkoncernen. Under förundersökningen hittade Säpo bland annat bilder på Alexander Holmberg där han poserar i en SS-uniform. Under tiden för gripandet bodde Zeke Blomquist i en mångmiljonvilla på en av de mest eftertraktade adresserna i överklasstäta Nacka. I förhören med Säpo förringar han bland annat förintelsen och under förundersökningen hittade Säpo bilder på Zeke Blomquist där han poserar i en t-shirt från det högerextrema partiet Alternativ för Sverige.”

Två f d (?) nazister spelade en viktig roll för att initiera och etablera den internationella adoptionen i och utlandsadoptionerna till både Danmark och Sverige

Nu när den internationella adoptionens historia möjligen börjar lida mot sitt slut i den meningen att antalet utlandsadoptioner bara fortsätter att minska (p g a att andra reproduktionstekniker har tagit över) och i det närmaste har upphört vad gäller vissa västländer såsom bl a vårt grannland Danmark börjar allt fler forskare liksom journalister och andra gå tillbaka till hur denna gigantiska globala barnmigration uppkom och uppstod på 1950- och 60-talen (sammanlagt har över en miljon barn adopterats till Väst sedan 1950-talet varav kring 100 000 har adopterats till de nordiska länderna – d v s Norden är utan konkurrens proportionellt sett världens ledande adopterande region bredvid f ö den amerikanska delstaten Minnesota).


Och eftersom jag både är engagerad i frågor som rör adoption och extremhögern så kan jag så klart inte låta bli att påminna om att både i Danmark och i Sverige så spelade f d (?) nazister en viktig roll för att initiera de första och tidigaste utlandsadoptionerna.


I Danmark handlade det om Anna Lorenzen, som arbetade tillsammans med utlandsadoptionspionjären Tytte Botfeldt, som var den som på 1960-talet organiserade de första utlandsadoptionerna till Danmark i form av blandade barn från Västtyskland som hade svarta amerikanska fäder och tyska mödrar. Lorenzen, som på den tiden var bosatt i Hamburg, var då den som spårade upp och hittade barnen på plats (d v s runtom i dåvarande Västtyskland) och som ”levererade” dem till Botfeldt och till Danmark.


Under kriget och den tyska ockupationen hade Anna Lorenzen varit tillsammans med den danska nazisten och Hilfspolizei (HIPO)-chefen Jørgen Lorenzen vars HIPO-grupp gjorde sig ökänd för att utföra ett flertal mord och för att systematiskt använda sig av tortyr som förhörsmetod. Anna Lorenzen deltog också i HIPO-verksamheten och även i att tortera den danska motståndsrörelsens fångar tillsammans med sin partner och hon dömdes därför till döden efter kriget som en av endast två danskor att göra det (hon sägs t o m ha kallats ”Fru piskrapp” eller ”Danmarks Irma Grese” p g a att hon sades ha våldsamma böjelser).


I samband med att Anna Lorenzen greps av motståndsrörelsen när Danmark befriades blev hon dessutom skjuten och tvingades därefter amputera sin högra arm. På grund av att hon fortfarande var Hilfspolizei-anställd när hon sårades så erhöll hon därefter och livet ut krigspension från den (väst)tyska staten.


Dödsstraffet omvandlades dock till ett fängelsestraff medan hennes partner avrättades och efter 11 års fängelsevistelse emigrerade Lorenzen till just Västtyskland 1956 där hon under efterkrigstiden blev känd bland tyskarna som ”Barmhärtighetens ängel” för sitt arbete för de tyska blandade barnen och senare också för andra utsatta tyska barn.


Anna Lorenzen deltog även i att grunda och driva den (väst)tyska avdelningen av den schweiziska NGO:n Terre des Hommes, som verkade som den viktigaste (väst)tyska adoptionsbyrån på 1960- och 70-talen och som bl a hjälpte (väst)tyskar att adoptera (syd)vietnamesiska barn.
Lorenzen avled först 2007 i det återförenade Tyskland och hennes öde liknar märkligt nog den svenska grevinnan Birgitta von Rosens dito som också hon var nazist innan och under kriget och som likaså utvandrade till Västtyskland efter kriget där hon blev känd bland tyskarna som ”Fångarnas ängel” för sitt arbete för tyska straffångar och fängelseinterner och också Birgitta levde länge och gick bort först 2009.


För svensk del är det då den gamle nazisten Åke J Ek som jag tänker på då han spelade en viktig roll under den internationella adoptionens till Sverige tidiga historia genom att på sin tid vara landets mest kända Koreaexpert efter att ha tjänstgjort som vakt- och säkerhetschef vid Svenska Koreaambulansen (ett svenskt fältsjukhus som Svenska Röda korset drev) under Koreakriget.


Efter hemkomsten grundade Ek 1951 västvärldens första Koreaförening – Svenska Koreaföreningen – som under 1950- och 60-talen kom att bli den största och viktigaste föreningen för alla de svenskar som adopterade barn från Sydkorea under dessa decennier. Ek var ända fram tills 1970-talet något av Sveriges Koreaexpert i dåtidens medier och via dåtidens Liberalerna (d v s Folkpartiet) som Ek var medlem i under efterkrigstiden samtidigt som han fortsatte med sin högerextrema verksamhet bidrog han till att underlätta för svenskar att adoptera barn från andra länder i form av bl a flera riksdagsmotioner och lobbyingkampanjer. Eks förening var dessutom först med att redan på 70-talet försöka arrangera den första s k återresan för svenska adoptivfamiljer med koreanska adoptivbarn, som dock aldrig ägde rum p g a politiska förvecklingar.


Under kriget var Ek krigsfrivillig i Karelen under Finska fortsättningskriget och bl a ansvarig för Antisemitiska kamputskottet inom det nazistiska partiet Svensk socialistisk samling och vid krigsslutet deltog han i att smuggla in både norska och baltiska SS-män till Sverige vilka var efterlysta för krigsförbrytelser. Ek bodde t o m tidvis i partiets högkvarter på Markvardsgatan 5 i Stockholm och i början av 1945 låg han bakom ett spektakulärt bombattentat mot den dåvarande brittiska ambassaden på Strandvägen i Srockholm. Ända fram till sin bortgång 2011 var Ek sedan aktiv i allsköns högerextrema sammanhang samtidigt som han fortsatte att vara engagerad i adoptions- och Koreafrågor och Kungliga Sällskapet Pro Patria tilldelade sedermera Ek en guldmedalj för hans livslånga engagemang för Korea under efterkrigstiden.

Ännu en roman som har ”inspirerats” av min ”namnbok” från 2002

Fascinerande att kunna konstatera att Majgull Axelssons senaste roman ”Inställd resa till Sabarmati” sällar sig till det vid det här laget 15-tal romaner som alldeles uppenbart har ”inspirerats” av min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” som kom ut 2002 och som listar närmare 30 000 svenskar som en gång i tiden var medlemmar i ett flertal olika högerextrema partier och organisationer. Bland dessa romaner hittas bl a Erik Erikssons ”Men fåglarna sjunger om natten” och Camilla Läckbergs ”Tyskungen” och det handlar då om romaner som direkt eller indirekt har ”inspirerats” av idén och tanken att vissa individer, familjer och släkter en gång i tiden var nazister och ganska så ofta kan jag t o m räkna ut nästan exakt vilka individer, familjer och släkter som åsyftas i romanen ifråga såsom Axelssons pro-nazistiska överstelöjtnant i Eksjö.

Ännu ett svenskt-tyskt ”nazibröllop”

På Huset Bielkes magnifika Sturefors slott utanför Linköping, som jag själv en gång besökte som tonåring när den dåvarande slottsfrun anordnade en privat specialvisning och bl a berättade att kungen och drottningen ibland kunde ”visitera” henne och hennes make greven och fideikommissarien Nils Bielke och även övernatta på slottet, stod tydligen ännu ett bröllop mellan en tysk manlig aristokrat och en svensk kvinnlig dito den 11 oktober 1942 (d v s för nästan exakt 78 år sedan) samtidigt som det för Axelmakterna så ödesdigra och extremt blodiga förintelseslaget om Stalingrad pågick.


Att en hel del svenskor gifte sig med en hel del tyskar under Tredje rikets tid såsom inte minst Carin Fock-von Kantzow (d v s med Hermann Göring) är då omvittnat och Christoph Andersson vid Södertörns högskola arbetar för närvarande på en bok om några av dessa svenskor, som ”rasgranskades” i vederbörlig ordning innan de fick gifta sig med de tyska männen vilka ofta men inte alltid var partimedlemmar och i en del fall även SS-medlemmar, men jag hade då fram tills nu själv missat just detta anmärkningsvärda bröllop trots att jag är östgöte och trots att jag har besökt Bielke:arnas forna fideikommiss Sturefors och besett det inifrån.

Det var då grevinnan Gunilla Bielke, som gick bort så sent som 2015 i den aktningsvärda åldern av 95 år, som förmäldes med Friedrich Carl, furste av det i Europas (ekonomiska) historia så anrika Huset Fugger(-Babenhausen). Gunilla Bielke var dotter till den dåvarande slottsherren på Sturefors greve Thure Gabriel Bielke och grevinnan Birgitta ”Britta” Sparre.


Vid denna tid hade redan grevinnan Birgitta von Rosen gift sig med Albert Nestler i form av ett hejdundrande nazibröllop som inte stod vår nuvarande konungs föräldrars bröllop långt efter i naziestetik – det vill säga när prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg und Gotha av Huset Wettin gifte sig med Huset Bernadottes dåvarande arvprins hertig Gustaf Adolf av Västerbotten.


Även (nazi)tyska UD:s (d v s Joachim von Ribbentrops Auswärtiges Amt) (nazi)diplomat furst Otto Christian von Bismarck var samtidigt gift med en svenska – nämligen den store arkitekten Ivar ”Stockholms Konserthus” Tengboms dotter Ann-Mari – och den sörmländska hertiginnan Margareta av Otranto var samtidigt gift med fursten av Sayn-Wittgenstein Gustav Albrecht som ”så klart” var medlem i NSDAP.


Brudgummen fursten av Fugger-Babenhausen, som var släkt med bl a den ryska tsarfamiljen Romanov, Brittiska imperiets Huset Windsor och det tyska kejsarhuset Hohenzollern, var iklädd en Wehrmacht-uniform av kaptensgraden och naturligtvis var det pro-(nazi)tyska paret Gustaf Adolf och Sibylla på plats under det både ståtliga och mycket påkostade bröllopet liksom (Nazi-)Tysklands ambassadör i Sverige prinsen av Wied, direktör Jacob Wallenberg och allsköns grevar och grevinnor och friherrar och friherrinnor Trolle-Wachtmeister, Hamilton, Beck-Friis, Adelsvärd m fl svenska adelsfamiljer.