Kategori: nationalsocialism

När en ny annons på Tradera påminner en om att SD en gång såg sig som den direkta arvtagaren till det största svenska nazistpartiet på 1930- och 40-talen

Igår lade någon ut gammalt propagandamaterial från det största svenska nazistpartiet under kriget SSS (d v s Svensk socialistisk samling, som leddes av Sven Olov Lindholm, och som fram tills 1938 hette Nationalsocialistiska arbetarpartiet som förkortades NSAP) till försäljning på Tradera (https://www.tradera.com/item/292217/439141752/nsap-valsedel-och-propaganda-) och jag kan så klart inte hålla mig från att så här på årets första dag påminna om att SD en gång i tiden såg sig som arvtagare till Lindholms gamla nazistparti NSAP/SSS under SD:s våldsamma skinhead/vit makt-musik/gatukamp-Kampfzeit/Kampfjahre-period på 90-talet när Åkesson och dagens partiledning gick in i partiet (själva partibeteckningen ”Sverigedemokraterna” hade dessutom myntats av SD Malmös grundare och dåvarande ”starke man” naziskinnskallen Ulf Ranshede men SD:s dåvarande partisymbol/logo i form av en fackla härrörde dock inte från NSAP/SSS utan från det brittiska högerextrema partiet National Front som f ö hade grundats av gamla medlemmar från det största brittiska nazistpartiet innan kriget British Union of Fascists).

Att NSAP/SSS-partiveteraner deltog i att grunda både SD:s föregångare BSS och SD samt skrev artiklar i SD:s partiorgan Sverigekuriren (som idag heter SD-kuriren) där de menade att SD var en fortsättning på NSAP/SSS är därför inte att förvåna och inte heller att Åkesson och den dåvarande partieliten bl a sjöng NSAP/SSS gamla kampsång ”Friheten leve” när de åkte på kryssning till Tallinn 2009 samt att SD:s kärnaktivister skrålade ”Sverige åt svenskarna sha-la-la-la-la” liksom ”Jimmie Åkesson sha-la-la-la-la” på SD:s valvaka 2010 när SD kom in i riksdagen för första gången.

En reflektion kring den svenska extremhögerns olika grundandemöten och rörelsens fixering vid specifika datum och vid ett specifikt antal grundare

118307097_309389233617010_1394909731681626442_n.jpg
Läser just nu den eminente f d Sydöstran-journalisten och författaren Bosse Gustafssons nya bok ”Extremisten. Anders Högström – den svenska extremhögern och skyltstölden som skakade världen av” som innehåller ett antal rätt så fantastiska inifrån-interiörer från den svenska extremhögerns (osannolika) samtidshistoria såsom när Anders Högström och ett gäng skinheads från Blekinge (liksom f ö även SD:s dåvarande ledare Anders Klarström och Ulf ”Ace of Base” Ekberg) bevistade 30 november-föreningens 30 november-ceremoni i Lund i början på 90-talet och bl a lyssnade till Per Engdahls tal (snacka om att den gamla svenska akademikerdominerade s k överklassnazismen då ”klass/kulturkrockade” fullständigt med 90-talets proletära skinheads) och kan inte låta bli att reflektera lite kring när en viss s k nationell organisation bildas:
Nationalsocialistisk front (NSF) bildades i en lägenhet i Ronneby som utgjorde övervåningen till ett hus som tillhörde en äldre nazist (som f ö var vapenhandlare) och utöver Högström var det två andra personer som deltog i grundandet av det som senare kom att sluta som Svenskarnas parti och som därmed erhöll medlemsnummer 1, 2 och 3. NSF sägs ha bildats den 8 augusti 1994 men nu avslöjar Högström i boken att protokollet ”justerades” och efterdaterades så att datumet skulle kunna utläsas som 8.8. (d v s som ”Heil Hitler” – Högströms egna initialer är då f ö A.H.).
118036654_223868579023022_9153467671915488223_n
118254565_670135380516980_3867379006369948856_n.jpg
Samma ”justerade” protokoll gäller då för SD:s grundandemöte som bevistades av sju personer och som sägs ha ägt rum den 8 februari 1988 dels hemma hos Jerker ”Jerka” Magnusson på Hagalundsgatan 35 i Solna och dels på Magnus Ladulåsgatan 42 på Södermalm i Stockholm i en källarlokal som kärleksfullt kallades ”Bunkern” av SD:arna (till A.H.:s ”ära” som ju tillbringade sina sista dagar i just ”Bunkern” i Berlin) men ett annat protokoll säger då att SD bildades redan den 30 oktober 1987 så mycket är oklart kring både var och när SD egentligen bildades.
 
Som av en händelse var det just sju personer som den 5 januari 1919 i München grundade det parti som senare kom att utvecklas till tyska NSDAP.
 
Den 12 augusti 1924 bildades Sveriges första nazistiska parti, Svenska nationalsocialistiska frihetsförbundet, med ett program som var mer radikalt i den s k rasfrågan och i den s k judefrågan än vad det tyska nazistpartiet var och som dessutom var det första nazistpartiet överhuvudtaget i världen som bildades utanför det tyska språkområdet under närvaro av åtta personer och hemma hos Gunnar Furugård i Älvdalen även om flertalet som erhöll medlemsnumren 1-8 var värmlänningar och partiets högkvarter förlades också till Värmland.
 
Den 28 oktober 1930, på åttaårsdagens av Marschen mot Rom 1922, bildades slutligen fascistiska Nysvenska rörelsen på ett studentrum på ett studenthem vid Fyrisån i Uppsala av sammanlagt sju personer – d v s samma antal personer som grundade NSDAP 1919 och SD 1988.

Den svenska s k nationella rörelsen är idag mer framgångsrik än någonsin

Den här politiska rörelsen, d v s den svenska s k nationella rörelsen, har onekligen kommit en bra bit på vägen (mot makten) nu inför att SD:s s k landsdagar inleds imorgon i Örebro för idag är SD utan konkurrens världens absolut största parti med ett nazistiskt förflutet (d v s proportionellt sett i förhållande till den svenska totalbefolkningen) även om det är aningen ironiskt att SD samtidigt har kunnat bli det i världens utan konkurrens mest antirasistiska och antifascistiska land.
75580269_10156923229200847_2301695874692022272_n.jpg
 
Till skillnad från den svenska fascismens och nazismens misslyckade projekt att genom Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP), som bildades i Göteborg 1933 (se den nedre bilden till vänster), attrahera de svenska arbetarväljarna och den svenska s k unghögerns och radikalkonservatismens misslyckade projekt att genom Sveriges nationella förbund (SNF), som bildades i Karlstad 1934 (se den övre bilden till vänster), attrahera de svenska medelklassväljarna har då SD på rekordtid och simultant lyckats attrahera 100 000-tals arbetarväljare som tidigare röstade på S och 100 000-tals medelklassväljare som tidigare röstade på M från att på 1990-talet ha varit ett utpräglat ungdomssubkultur-miniparti som i huvudsak lockade våldsamma skinheads vilka i många fall inte ens hade rösträtt (se den övre bilden till höger).
 
Under de s k landsdagarna i Örebro kan dagens SD (se den nedre bilden till höger) både glädjas åt att just vara världens största parti med ett nazistiskt förflutet och att just ha lyckats med det som NSAP och SNF misslyckades med på 30-talet och som SD misslyckades med på 90-talet samt att ha akterseglat och brädat S två gånger om genom att både ha kommit att bli Sveriges enskilt största parti samt det parti som samlar flest arbetarväljare i höstens opinionsundersökningar.

När rastänkandets och nazismens historia fortfarande spökar i dagens Tyskland

En gång i tiden var orden ”folk” och ”ras” i det närmaste utbytbara bland både de svensktalande och de tysktalande och under Tredje rikets tid hette nästan alla myndigheter och åtskilliga företag och föreningar i Tyskland något med Volk- (liksom f ö flera svenska myndigheter, företag och föreningar som bar förledet Folk-) men till skillnad från i Sverige där ordet inte stigmatiserades efter 1945 så försvann nästan alla egennamn som började med Volk- i efterkrigstidens Västtyskland.
 
Ett av mycket få undantag var och är då företagsnamnet Volkswagen som på sin tid då kunde uppfattas som ”rasbilen” och som grundades som en integrerad del av det nazistiska samhällsprojektet och etablerades med hjälp av det nazistiska fackförbundet Deutsche Arbeitsfront (DAF) och även om det så klart inte är så roligt för dagens anställda och dagens aktieägare som arbetar på och äger dagens Volkswagen så är det ändå lite ironiskt att detta just drabbar Volkswagen.
 
Dagens Volkswagen är då närmast paranoida vad gäller att inte påminna(s) om företagsnamnets och företagets nazistiska ursprung och bakgrund: För två år sedan skrev jag t ex om att Volkswagen hade lanserat en bil som är uppkallad efter den svenske pro-nazisten Sven Hedin och jag blev då personligen kontaktad av svenska Volkswagen och dess svenska informationschef som bad mig att ta bort inlägget.
 
 
”När främlingsfientliga och högerpopulistiska Alternativ för Tyskland (AFD) i november ska hålla landsmöte gör man det i lokaler som sponsras av Volkswagen i Braunschweig i Niedersachsen.
 
Nu kräver bilföretaget att AFD täcker över alla skyltar med VW:s namn och logotyp i lokalerna, rapporterar Braunschweiger Zeitung.
 
– Vi fördömer de främlingsfientliga positioner det så kallade ”tyska alternativet” har, säger en ej namngiven talesperson för VW:s anställda till tidningen.
 
– Partiet är tydliga motståndare till våra värderingar, som innefattar respekt, mångfald, tolerans och samarbete med andra. Vi kan inte tillåta att AFD har ett möte i en lokal som tydligt är märkt med Volkswagens namn. Därför måste beteckningarna tas bort från platsen när mötet hålls.
 
VW-koncernen äger inte Volkswagen Halle, som de sponsrat med sitt namn, och kan därmed inte själva hindra AFD att hyra lokalerna. Och ägarna, ett kommunalt bolag, kan inte vägra AFD att hyra ut lokaler till föreningar som rör sig inom ramarna för tyska lagar.”

Familjenamn med svensk anknytning bland de danska nazisterna

Alla ”knappologiska” ”kalenderbitare” som liksom jag har ägnat timmar åt att ”lusläsa” den nyligen offentliggjorda namnlistan över 5265 medlemmar i Danmarks Nationalsocialistiske Arbejderparti (DNSAP) mellan 1930-45 har säkerligen redan noterat att flera namn dyker upp som har svenska kopplingar då det inte är ovanligt att svenskar och danskar blir tillsammans med och får barn med varandra och då en hel del danska nazister invandrade till Sverige efter 1945. Namnlistan offentliggjordes i dagarna av Danske Slægtsforskere men tyvärr så saknas 17 530 namn då dansk lagstiftning endast har möjliggjort publiceringen av de partimedlemmar som var födda före 1908.
45496802_10156011238230847_4972399143134691328_o.jpg
I namnlistan hittas exempelvis både en del Westrup:are och Aae:are (d v s familjenamn som sedermera har gjort sig bemärkta även inom den svenska extremhögern) liksom en del adliga namn (med vidhängande slottsadresser) såsom baronessan Gyldenkrone och Schimmelmann-greven (på Lindenborgs slott) och flera Neergaard:are som också finns företrädda inom den svenska extremhögern på 1930- och 40-talen såsom Bruno de Neergaard som var medlem i det s k lindholmspartiet och ledare för dess ungdomsorganisation Nordisk Ungdom i Värmland.

Antal röster för högerextrema, högerradikala och nationalsocialistiska partier (och för SD mellan 1988-1998) 1982-2018: Från 483 röster 1982 till 22 396 röster 2018

1982: NRP (Nordiska rikspartiet) 116, OPP (Opinionspartiet) 367 = 483

1985: NRP 470, OPP 177, NDP (Nationaldemokratiska partiet) 180 = 827

1988: NRP 446, SP (Sverigepartiet) 406, MP (Medborgarpartiet) 24, SD (Sverigedemokraterna) 1119 = 1995

1991: NRP 163, OPP 54, SP 73, MP 18, SD 4877 = 5185

1994: NRP 79, OPP 31, SP 66, MP 103, SD 13 954 = 14 233

1998: SD 19 624 =19 624

2002: ND (Nationaldemokraterna) 9248 = 9248

2006: ND 3065, NSF (Nationalsocialistisk front) 1417 = 4482

2010: ND 1141, SvP (Svenskarnas parti) 681 = 1822

2014: SvP 4189 = 4189

2018: AfS (Alternativ för Sverige) 20 290, NMR (Nordiska motståndsrörelsen) 2106 = 22 396

Den svenska forskarvärlden och Nazi-Tyskland

Läser just nu den färska antologin ”De intellektuellas förräderi?” som handlar om den svenska och kanske inte alltid så lättdefinierade s k intellektuella, (högut)bildade och (hög)kultiverade klassens relationer till Nazi-Tyskland med tonvikt på forskar- och högskolevärlden och påminns om alla de hundratals namn på svenska forskare, intellektuella och kulturpersonligheter som jag själv har sett skymta förbi och passera revy i ett vid det här laget rätt så stort antal olika arkiv och bibliotek som jag har hunnit frekventera runtom i Sverige och i Tyskland liksom i alla de högerextrema och pro-nazityska tidningar, tidskrifter och publikationer som jag har hunnit läsa och gå igenom under årens lopp.
 
 
I antologin förekommer ett flertal namnkunniga forskarnamn inom både humaniora, samhällsvetenskap, medicin och naturvetenskap liksom flera rektorer för olika högskolor såsom Erik Rooth, Gottfrid Carlsson, Nils Ahnlund, Folke Henschen, Konrad Marc-Wogau, Ture Johannisson, SJ Cavallin, Henrik Cornell, Sven Liljeblad, Axel Lindqvist, Axel Romdahl, Martin P Nilsson, Gunnar Jarring, Otto Rydbeck, Hugo Odeberg, Gunnar Torstensson, Ragnar Nilsson, Sven Tunberg m fl m fl och varav flera som bekant har barn eller barnbarn som idag är verksamma inom den svenska akademin.
 
Det framgår också att svenska rasforskare kunde publicera monografier och peer review-artiklar i tidskrifter och antologier ända in på 1970-talet och att den så omhuldade (antirasistiska och antifascistiska) föreställningen om att den svenska rasforskningen gick i graven 1945 alternativt 1968 inte riktigt stämmer, att Gävlefabrikören Emil Matton skänkte hela 750 000 kr i dagens penningvärde till Statens institut för rasbiologi för att stödja den svenska rasforskningen, att den Göteborgsläkare som ända fram till sin bortgång skröt med att han hade steriliserat flest människor av alla läkare i landet var pro-nazist, att den (nazi)tyska steriliseringslagen mer eller mindre var modellerad efter den svenska lagen samt att de svenska rasforskarnas gigantiska studier av svenskarnas kroppar (mellan ca 1890-1940 uppmättes, definierades och kategoriserades uppemot 100 000 svenskars kroppar inklusive alla upptänkliga kroppsdelars och extremiteters mått och storlekar liksom de s k probandernas hud-, hår- och ögonfärger) verkar ha förblivit de absolut största i världen ända fram tills krigsåren när de tyska rasforskarna kom att mäta miljontals central- och östeuropéers kroppar med hjälp av de instrument, standardmått, metoder och blanketter som de svenska rasforskarna hade utvecklat liksom med hjälp av den hålkortsteknik som förebådade datorerna och som de svenska rasforskarna också verkar ha varit först i världen med att använda sig av i rasforskningssammanhang.
 
De statistiskt avancerade tabeller, staplar, kurvor och kartor som de tyska kroppsmåttstudierna resulterade i avgjorde sedan vilka som skulle få leva och vilka som skulle dö (och dödas) i det ockuperade Central- och Östeuropa, d v s vilka som skulle svältas till döds, vilka som skulle fördrivas och vilka som skulle deporteras och placeras i läger liksom vilka som fick leva, vilka som fick gifta sig med och få barn med tyskar (d v s i samband med s k blandäktenskap) och även vilka som fick adopteras av tyskar: Under krigsåren adopterade tyskarna 10 000-tals central- och östeuropeiska barn som kunde ”passera” som s k nordiskt vita.
 
Det framgår slutligen även att antirasisten och antifascisten Herbert Tingsten måste ha fått sitt på den tiden ännu så länge fiktiva transrasiala adoptionsexempel från den tyske rasforskaren Erwin Baur: Tingsten ”älskade” nämligen att i debatter med både högerextremister och rasforskare säga att om ett s k ”hottentottbarn” skulle tas till Sverige och adopteras av svenskar så skulle barnet utvecklas till och bli som vilken svensk som helst som vuxen och även antirasisten och antifascisten Gunnar Myrdal kunde använda sig av samma politiskt radikala exempel, retoriska ”figur” och tankeexperiment som kan sägas ha förebådat och föregått både socialkonstruktivismen och den internationella adoptionsverksamheten med flera decennier.
 
Detta fiktiva scenario verkar nämligen ha varit ett antirasistiskt och antifascistiskt ”svar på tal” på en skrift som den tyske rasforskaren Baur hade författat och vari denne skrev att även om man ”låter uppfostra hottentotter i engelska skolor och låter dem få samma levnadsstandard som högt kultiverade engelska familjer” så förändras ändå inte deras egenskaper, d v s underförstått då deras föreställda och förgivettagna ”primitivitet” ärvs genetiskt och ”sitter” i den s k rasen.

Det nazistiska våldet på 1990-talet

Den aktuella spelfilmen om mordet på John Hron får mig att minnas hur jag en gång i tiden var mer eller mindre fullständigt besatt av, fixerad vid och närmast maniskt ”jagad” av att ”till varje pris” få det s k etablerade makt-Sverige att förstå hur utbredd extremhögern och nazismen faktiskt hade blivit i Sverige efter Kalla krigets slut p g a fr a Ultima Thule- och vit makt-musikvågen och skinheadsubkulturmodet som drog över landet och under många år ”samlade” jag därför systematiskt hundratals domar och förundersökningar som rörde högerextremt våld och inte minst just dödligt våld genom att varje vecka regelbundet läsa och gå igenom ett 40-tal dagstidningar och sammanställa omfattande kalendarier över de högerextrema dåden dag för dag, vecka för vecka, månad för månad och kvartal för kvartal som sedan publicerades i Expo – dock endast i urval och som utdrag.

 

Jag betraktade dessa kalendarier som jag själv sammanställde och skrev under extremhögerns mest intensiva år på 1990-talet som det ultimata ”faktavapnet” och ”statistikvapnet” som just skulle få det etablerade Sverige att inse hur illa situationen verkligen var: Såsom jag resonerade då så var det endast s k ”objektiva”, ”neutrala” och ”råa” och också tyvärr alltför ofta brutala faktasammanställningar som ”bet” på det s k etablissemanget inklusive siffror och statistik som jag regelbundet förde över exempelvis antal deltagare på demonstrationer, möten och vit makt-musikkonserter med angivande av datum och platsangivelser.

 

Jag har sparat ett antal sådana interna kalendarier av s k nostalgiska skäl och som jag skrev på i stort sett varje dag då det hände så osannolikt mycket vad gäller högerextrem aktivitet och inte minst högerextremt våld på 1990-talet och där jag (självklart helt och hållet för min egen del) skrev ut fullständiga namn, personnummer, hemadresser o s v och ett visst kvartal kunde resultera i ett 50-tal A4-sidor (Times New Roman, 12 punkters text, enkelt radavstånd) som sedan Stieg Larsson förkortade på sitt sedvanliga TT:aktiga vis för att kunna publiceras som utdrag i Expo där de ej särskilt ”roliga” och ej heller särskilt läsvänliga kalendarierna ibland kunde innefatta 4-5 tidskriftssidor. Jag minns också att jag just särskilt dokumenterade och förde statistik över det dödliga våldet och att jag under dessa år ”upptäckte” alltför många mord och dråp med högerextrema motiv och kopplingar som aldrig uppmärksammades som just det utan gärna omskrevs som ”tragiska fall” utförda av gärningspersoner som ”mådde dåligt”.

 

Just kalendarierna fick Expo också mycket uppmärksamhet för och det var nog i mångt och mycket kalendarierna som tillsammans med flera uppmärksammade djuplodande och grävande reportage trots allt fick makt-Sverige att sent omsider och efter alltför många fall av dödligt våld (såsom just mordet på John Hron) få upp ögonen för hur långt det verkligen hade gått. Just den där närmast fanatiska ”besattheten” och maniska ”fixeringen” är nog det jag minns allra tydligast så här i efterhand och som i grunden emanerade i den ytterligt frustrerande känslan över att vi uppfattade att vi såg, förstod och visste något som inte ens de som hade hög utbildning, makt och inflytande såg, förstod eller visste och för min egen del så resulterade denna känsla i att jag i stort sett jobbade dygnet runt under dessa intensiva år och t o m bodde på redaktionen och arkivet.

Sedan var det väl ett gott betyg att flera extremhögerföreträdare spekulerade i att de detaljerade och initierade kalendarierna som nog uppfattades som rena registreringen var ett bevis för att Expo fick sina uppgifter från Säpo då det antogs att ingen annan än Säpo kunde ha så bra koll på och så bra överblick över extremhögerns alla göranden och låtanden.

Ny bok om extremhögern och nazismen i Norrköping

Har nyligen läst Johan Perwes bok ”Mörkläggning. Nazismen och motståndet i Norrköping 1933-1945” som nu sällar sig till den långsamt växande samlingen av lokalhistoriska studier av den svenska extremhögern (och motståndet mot densamma) som har sett dagens ljus sedan 1990-talet och som det definitivt behövs fler av:

Idag finns det mer eller mindre djuplodande skrifter, artiklar och studier om extremhögern i Skaraborgs län, i Göteborgs och Bohus län, i olika delar av Skåne (bl a i Lund och Landskrona och på Österlen), i Uppsala och delvis även på Gotland men åtminstone jag skulle även vilja se lokalhistoriska studier av extremhögern i Halland, Blekinge, Växjö, Jönköping, Kalmar, Borås, Linköping, Västerås, Eskilstuna, Örebro, Värmland, Jämtland, Gävle och Umeå för att bara nämna några av de orter och landskap som finns att hitta på min ”önskelista”.

För min egen del, som den östgöte jag är med en förkärlek för interiörer, anekdoter och kanske också skvaller om landskapets bildade, högutbildade, förmögna och mäktiga elitsläkter, så är Perwes grundligt research:ade bok något av en guldgruva. Det framgår till exempel med all önskvärd tydlighet att flera av de stora slotten och palatsen stod öppna för högerextrema möten, konferenser och kurser då representanter för adelsfamiljer som Stenbock, Mörner, De Geer, Hermelin och af Ugglas liksom högborgerliga familjer som Swartz och Hedenström stöttade rörelsen och i många fall även var medlemmar i olika partier och organisationer rädda som de nog var för både jobbare och judar, att en ung Christer Strömholm greps efter ett tumultartat nazistmöte på Nya torget i Norrköping 1936 iförd paramilitär mundering, att både lindholmarna och Sveriges nationella förbund var särskilt starka på vissa orter i Östergötland såsom i Mjölby med omnejd (där Sveriges okrönte ”nazistledare” Sven Olov Lindholm växte upp) och i Norrköping, Borensberg, Tjällmo, Varv och Skärkind, att Svenska Dagbladets blivande redaktör Ivar Anderson och Östgöta Correspondenten utan tvivel måste betecknas som pro-extremhöger och pro-Nazi-Tyskland, att Sveriges nationella förbund kunde kapa åt sig hela två av 20 mandat i Skänninge så sent som 1942, att den tyske Norrköpingskonsuln Hübner skänkte 800 par stövlar till de skandinaviska frivilliga i SS-divisionen Wiking, att Tredje rikets andreman Rudolf Hess övernattade på Stadshotellet i Vadstena i maj 1935 samt sist men inte minst att dåtidens populärkulturella stjärna och dagens queerikon Zarah Leander deltog på Riksföreningen Sverige-Tysklands första möte i Norrköping i mars 1941 och uppenbarligen inte var den ”politiska idiot” som en hel del forskare och skribenter numera vill göra gällande.

 

Och för alla kalenderbitare (och speciellt för alla östgötska kalenderbitare) – här följer en utvald namnlista över ett antal personer som har förekommit inom den norrköpingska extremhögern mellan 1929-45:

 

Gymniska förbundet 1929
ND Edlund, överstelöjtnant, Norrköping
Göta Öman, redaktör, fil kand, Norrköping

 

Nationalsocialistiska arbetarpartiet 1933-37
Karl Gustaf Andersson, Norrköping (DSN 100/1935) (DSN 99/1936) (SF 24/1936) (DSN 98/1937)
H Biander, Norrköping (DSN 98/1937)
M Biander, Norrköping (DSN 98/1937)
Henny Blander, Norrköping (DSN 50/1934)
Magnus Blander, Norrköping (DSN 50/1934)
Sven Bodsten, Norrköping (DSN 100/1935) (DSN 99/1936)
M Bärry med familj, Norrköping (DSN 98/1937)
Gillis Ekström, Norrköping (SF 24/1936)
Lennart Englund, Norrköping (DSN 99/1936) (DSN 98/1937)
Severin Fredriksson, Norrköping (DSN 99/1936) (DSN 98/1937)
Arne Gemsjö, Norrköping (DSN 100/1935)
Magda Gustavsson, Norrköping (SF 24/1936)
Ingeborg Hjelm, Norrköping (DSN 98/1937)
ML Johansson, Norrköping (DSN 98/1937)
Olof Johansson, Norrköping (DSN 50/1934)
Ragnar Johnsson, Norrköping (DSN 99/1936) (DSN 98/1937)
A Jonsson, Norrköping (DSN 98/1937)
G Jonsson, Norrköping (DSN 98/1937)
Olov Jonsson, Norrköping (DSN 100/1935) (DSN 99/1936) (DSN 98/1937)
Viola Jonsson, Norrköping (DSN 100/1935)
Eskil Kvick, Norrköping (DSN 98/1937)
B-y Lager, Norrköping (DSN 98/1937)
Olof Larsson, Norrköping (DSN 50/1934) (DSN 98/1937)
CE Lindahl, Norrköping (DSN 98/1937)
Bertil Lindholm, Norrköping (DSN 50/1934) Mjölby (DSN 100/1935)
Sigfrid Lindholm, Norrköping (DSN 50/1934) Mjölby (DSN 100/1935) (DSN 99/1936) (DSN 98/1937)
Holger Lundbergh, Norrköping (DSN 50/1934) Stockholm (DSN 99/1937)
Olle Lundqvist, Norrköping (DSN 99/1936)
Per Lundqvist, Norrköping (DSN 99/1936)
Berthold Martinsson, Norrköping (DSN 100/1935) Stockholm (SF 26/1937)
Bertil Melin, Norrköping (DSN 100/1935)
Ragnar Nolte, Norrköping (DSN 99/1936)
Ingemar Pantzar, Norrköping (DSN 99/1936)
Harry Svärd, Norrköping (DSN 99/1936) (DSN 98/1937)
Arnold Syk, Göteborg (DSN 32/1933) Norrköping (DSN 100/1935) Örebro (DSN 99/1936) Filipstad (DSN 98/1937)
Helge Söderström, Norrköping (DSN 50/1934) (DSN 100/1935) DSN (DSN 99/1936) DSN (DSN 98/1937)
Waldemar Wiklund, Fiskeby, Norrköping (DSN 100/1935) (DSN 99/1936) (DSN 98/1937)

 

Tidningen Nationen 1935-41
Albert J Andersson, köpman, Obligationscentralen, Norrköping (1935) (1941)
Selma Anderssons Tobakshandel, Trädgårdsgatan 21, Norrköping (1935)
Einar Gustafsson, herr, Gyllenkroksvägen 15, Norrköping (1939)
Östen Malmberg, herr, Vinkelgatan 23, Norrköping (1941)
Einar Ordell, doktor, Drottninggatan 25, Norrköping (1939)

 

Sveriges nationella förbund 1936-40
Marie Louise Baczynski, Norrköping (UF 5/1940)
Folke Bohlin, Norrköping (NT 51-52/1936)
S Bohman, Norrköping (NT 51-52/1936)
Margit Carlbring, Norrköping (UF 6/1939)
Arne Carlsson, Norrköping (UF 6/1939) (UF 5/1940) (NT 51-52/1941) (NT 51-52/1942) (NT 47/1943)
Britta Carlsson, Norrköping (NT 51-52/1941) (NT 51-52/1942) (NT 47/1943)
Bertil Christoffersson, Norrköping (NT 50-51/1937)
W De Geer, Norrköping (NT 51-52/1936)
CW Du Rietz med familj, Norrköping (NT 50-51/1937) (NT 52/1938) (NT 51-52/1939) (NT 51-52/1940) (NT 51-52/1941) (NT 51-52/1942) (NT 47/1943)
Olle Ekbom, Norrköping (UF 5/1940)
Bo Graffton, Norrköping (UF 5/1940)
Carl Gustaf Grevilius, Norrköping (NT 51-52/1936)
Hadar Hadarsson, Norrköping (NT 51-52/1934)
Rudolf Henke, Norrköping (NT 51-52/1935)
Karl Anders Kindbladh, Norrköping (UF 6/1939) (UF 5/1940)
Börje Larsén, Norrköping (UF 5/1940)
Jakob Liljesson, Norrköping (UF 5/1940)
Ivar Ljunggren, Norrköping (NT 50-51/1937) (NT 52/1938)
Nora Lundgren, Norrköping (NT 51-52/1940)
Yngve W Lundqvist, Norrköping (NT 51-52/1936) Linköping (NT 50-51/1937) (NT 52/1938) (NT 51-52/1939) (NT 51-52/1940)
Stig Magnusson, Norrköping (NT 51-52/1935) (NT 51-52/1936)
Elisabeth Michailow, Norrköping (NT 51-52/1940)
Carl Möller, Laholm (NT 51-52/1934) (NT 51-52/1935) Skottorp (NT 51-52/1936) (NT 50-51/1937) Norrköping (NT 52/1938)
Sven Möller, Norrköping (NT 52/1938)
Lars Olof Nilsson, Norrköping (NT 51-52/1936)
Thure Nordén, Norrköping (NT 51-52/1936) (NT 50-51/1937)
Birgit Olsson, Norrköping (NT 51-52/1936)
Elisabeth Ottosson, Norrköping (UF 5/1940)
Lisa Ottosson, Norrköping (NT 51-52/1936)
Arnold Persson, Norrköping (NT 51-52/1936) (NT 50-51/1937)
Karl-Edvard Persson, Norrköping (NT 51-52/1935)
Inga-Lisa Pettersson, Norrköping (UF 5/1940)
Dagny Rosén, Sundsvall (NT 51-52/1936) Norrköping (NT 50-51/1937) (NT 52/1938)
Carl-Willy Sjöholm, Malmö (NT 51-52/1935) Norrköping (NT 51-52/1936) Malmö (NT 50-51/1937) (NT 52/1938) (NT 51-52/1939) (NT 51-52/1940)
Britta Thorell, Norrköping (UF 5/1940)
Judith Wallersten, Norrköping (NT 50-51/1937)
H Westergren, Norrköping (UF 6/1939) (UF 5/1940)

 

Svensk socialistisk samling 1938-43
KG Andersson, Norrköping (DSN 96/1938) (DSF 51-52/1941) (DSF 51-52/1943) (DSF 51-52/1944)
Knut Andersson, Norrköping (DSF 51-52/1942)
S Bodsten, Norrköping (DSN 96/1938)
Brandt familjen, Norrköping (DSN 96/1938)
Lennart Englund, Norrköping (1938) (DSN 96/1938)
Alrik Eriksson, Norrköping (DSN 96/1938)
Bengt Haglund ”Pk 12 555”, Norrköping (DSF 95/1939) (DSF 51-52/1940) Borås (UF 8/1940) (DSF 51-52/1941) Kristianstad (DSF 50/1945)
Helander, Norrköping (DSF 51-52/1941)
Ingeborg Hjelm, Norrköping (DSN 96/1938)
A Johansson med familj, Norrköping (DSF 51-52/1940) (DSF 51-52/1941) (DSF 51-52/1942) (DSF 51-52/1943) (FF 6/1943) (DSF 51-52/1944)
B Johansson, Norrköping (DSF 51-52/1943)
ML Johansson, Norrköping (DSN 96/1938)
Olov Johnsson, Norrköping (DSN 96/1938) (DSF 51-52/1940)
A Karlsson, Norrköping (DSF 51-52/1940)
E Karlsson, Norrköping (DSF 51-52/1940)
Karl Eskil Kvick, Norrköping (DSN 96/1938)
Carl Lacking med familj ”Pk 4659”, Norrköping (DSN 96/1938)
Cay Langöe, Norrköping (DSF 51-52/1940)
KE Lindahl, Norrköping (DSN 96/1938) SFB stabskompaniet (DSF 1/1942) (UF 2/1942)
E Lundberg, Norrköping (UF 12/1941)
Holger Lundberg, Norrköping (DSF 51-52/1941) (UF 12/1941) SFB finskt förb (DSF 1/1942) (UF 2/1942) SFK 1:sta verkstadsgruppen (DSF 51-52/1942)
Waldemar Löweberg, Norrköping (DSN 96/1938)
BV Nilsson ”Pk 2083”, Norrköping (SF 24/1938)
Ingemar Pantzar, Norrköping (1938) (DSF 51-52/1940)
August Pettersson, Norrköping (DSN 96/1938)
A Rosenqvist, Norrköping (UF 12/1941)
E Sandberg, Norrköping (UF 12/1941)
Sjöholm, Norrköping (DSF 51-52/1942)
Lisa Specht, Norrköping (DSF 51-52/1941)
Stjerndahl, Norrköping (DSF 51-52/1941)
Bertil Svensson, Norrköping (DSF 51-52/1944) (SF 22-23/1944)
Harry Svensson, Norrköping (DSN 96/1938)
Harry Svärdh, Norrköping (DSN 96/1938)
Uno Wennerberg ”Pk 11 756”, Norrköping (DSN 96/1938)
Wald Wiklund familjen, Fiskeby, Norrköping (DSN 96/1938) (DSF 95/1939) (DSF 51-52/1940) (UF 8/1940) (DSF 51-52/1941) (UF 1/1942)

 

Svensk opposition 1941
FW Ahnfeldt, ingenjör, Trädgårdsgatan 16, Norrköping
EA Almquist, tegelmästare, Borgs tegelbruk, Norrköping
Karin Alsén, fröken, J Ekbomsgatan 26, Norrköping
Anna Andersson, fru, Lillvägen 1, Norrköping
Berndt Andersson, herr, Norra Plankgatan 44, Norrköping
Hugo Andersson, köpman, Göta hotell, Norrköping
Anna-Lisa Antonsson, fru, Hörngatan 3, Norrköping
Birger Antonsson, läroverksadjunkt, Hörngatan 3, Norrköping
SA Berdenius, köpman, Skepparegatan 54, Norrköping
Curt Berndtson, representant, Hotell Kullberg, Norrköping
H Billing, handelsresande, Skepparegatan 54, Norrköping
Harry Björde, rådman, J Ekbomsgatan 26, Norrköping
John Bohman, försäkríngsinspektör, Enebygatan 10A, Norrköping
Elsa Bromander, fru, Linköpingsvägen 41, Norrköping
Sven Bromander, åkeriägare, Linköpingsvägen 41, Norrköping
Karl G Busch, jur kand, Drottninggatan 53, Norrköping
Max Bärry, homeopat, Östra Kyrkogatan 39, Norrköping
Bror Carlsson, handelsresande, Drottninggatan 60, Norrköping
Gunnar Carlsson, direktör, Knäppingsborgsgatan 9, Norrköping
Gunnar Carlsson, kontorist, Hörngatan 21, Norrköping
John Carlsson, kassör, Skepparegatan 54, Norrköping
Titus Carlsson, fabriksbokhållare, Tabarsbergsvägen 45, Norrköping
Elis Delin, gymnastikdirektör, Torggatan 1, Norrköping
Sune Edling, tjänsteman, Hospitalsgatan 7, Norrköping
Martin Edman, lantbrukare, Hogeby gård, Norrköping
Dolly Egnell, fru, Repslagaregatan 13, Norrköping
Sven Egnell, tullkontrollör, Repslagaregatan 13, Norrköping
Per E Engdahl, bagarmästare, Sandgatan 46, Norrköping
A Ericsson, köpman, Slottsgatan 63, Norrköping
Fr Ericsson, fastighetsägare, Generalsgatan 32, Norrköping
Yngve Ericsson, herr, Luntgatan 19, Norrköping
G Eriksson, verkmästare, Lilla Nygatan 4, Norrköping
Uno Fredriksson, fastighetsägare, Generalsgatan 53, Norrköping
Rupert Gerdeman, köpman, Västra St Persgatan 35 Box 38, Norrköping
Walter Gustafsson, handelsresande, Skepparegatan 54, Norrköping
Sven O Gustavsson, herr, St Olovsgatan 25, Norrköping
Ernst Gusterin, f d resande, Västra St Persgatan 70, Norrköping
Eric Hallbergsson, privatlärare, Hospitalsgatan 7, Norrköping
O Hansson, verkmästare, Broddgatan 45, Norrköping
Gösta Hedbäck, banktjänsteman, Korta vägen 4, Norrköping
Robert Hedbäck, stud, Korta vägen 4, Norrköping
Gunnar Hellinger, bryggmästare, Vattengränd 3, Norrköping
Emmy Hellman, fru, Västra Nygatan 16, Norrköping
Osborn Hellman, tandläkare, Västra Nygatan 16, Norrköping
KA Hermansson, veterinär, Lindö, Norrköping
Lars Hermelin, friherre, Brånnestahus, Norrköping
Ragnar Janzon, handelsresande, Västra Nygatan 53, Norrköping
Axel Johansson, lantbrukare, Tunnbindaregatan 45, Norrköping
Signe Johansson, fru, Tunnbindaregatan 45, Norrköping
Gerd Johnsson, fröken, Stockholmsvägen 57, Norrköping
Nils H Johnsson, järnhandelsbiträde, Stockholmsvägen 57, Norrköping
Jonas Jonsson, köpman, Bråboplan 34, Norrköping
Sven Jonsson, köpman, Bråboplan 34, Norrköping
Anders Jönsson, köpman, Lakegatan 22, Norrköping
Alvar Karlsson, stud, Gruvgången 7, Norrköping
Karl E Karlsson, herr, Bråbogatan 32, Norrköping
Oskar Karlsson, snickaremästare, Bråbogatan 32, Norrköping
Rolf E Karlsson, chaufför, Karlshovsvägen 64, Norrköping
B Krusell, banktjänsteman, Västra St Persgatan 2, Norrköping
Betty Lager, fru, Lindövägen 20, Norrköping
Henry Lager, kontorist, Lindövägen 20, Norrköping
Lennart Larsson, banktjänsteman, Riksbanken, Norrköping
Curt Levi-Carlsson, direktör, Sydvästra promenanden 5, Norrköping
Uno Liljegren, herr, Kungsladugatan 2, Norrköping
AF Lindeberg, läderhandlande, Norrlandsgatan 23, Norrköping
Stig AF Lindeborg, affärsbiträde, Södra Kyrkogatan 54, Norrköping
H Lindqwist, färgmästare, Vikbolandsgatan 6, Norrköping
Esse Lindström, stud, Norra promenaden, Norrköping
Waldemar Lindström, lagerchef, Norra promenaden 71, Norrköping
Birgit Lundén, kassörska, Enebygatan 10, Norrköping
Axel Löfgren, grosshandlare, Södra promenaden 23, Norrköping
H Nilsson, expressföreståndare, Skolgatan 22, Norrköping
Tage Nilsson, kontorist, Skolgatan 22, Norrköping
Wald Nilsson, gårdsägare, Smedjegatan 17, Norrköping
Arvid Nilzén, vedhandlande, St Persgatan 80, Norrköping
Fritz Nolte, köpman, Hörngatan 8, Norrköping
Elisabeth Ottoson, fröken, Generalsgatan 1, Norrköping
W Alfr Palmqvist, köpman, Västra St Persgatan 12, Norrköping
Elsa Pennycook, fröken, Odengatan 30, Norrköping
Eskil Petersson, försäkringsagent, Trädgårdsgatan 18, Norrköping
Elna Pettersson, fru, Kristinaplatsen 4, Norrköping
CJ Ringberg, inspektör, Södra Bryggaregatan 7, Norrköping
HJ Roth, banktjänsteman, Hospitalsgatan 34, Norrköping
Elin Sundberg, fru, Lindövägen 20, Norrköping
Gustaf Svedberg, direktör, Västra Kungsgatan 18, Norrköping
Carl Säfborg, fabrikör, J Ekbomsgatan 16, Norrköping
Maria Wage, fru, Dalgången 10, Norrköping
CF Wahlberg, ingenjör, Skepparegatan 56, Norrköping
Karl Wahlström, komminister, Gamla Rådstugugatan 28A, Norrköping
Ernst Wallin, f d stadssekreterare, Storsvängen 41, Norrköping
Iwar Werge, direktör, Västra promenaden, Norrköping
Kurt Wessberg, befraktare, Drottninggatan 25, Norrköping
Carl Willy, musiker, Herrstaberg, Norrköping
Ernst Zetterstam, sjökapten, Östra promenaden 43, Norrköping
Ernst L Österberg, mekaniker, Hörngatan 6, Norrköping

 

Riksföreningen Sverige-Tyskland 1941-43
Axel Andersson, postmästare, Norrköping 2 (1942) (1943)
Einar Andreen, fastighetsmäklare, Norrköping (1942)
M Angerpointer, herr, Norrköping (1942)
Hugo Baumann, ingenjör, Norrköping (1941)
Leonard Brahme, med dr, Lasarettet, Norrköping (1942) (1943)
John Brynolf, grosshandlare, Norrköping (1942)
Waldemar Böhringer, herr, Norrköping (1942)
Titus Carlsson, fabriksbokhållare, Taborsbergsvägen 45, Norrköping (1943)
H Eickhoff, fabrikör, Norrköping (1942)
Bo Ekelund, civilingenjör, Norrköping (1941)
Pedro Engstam, herr, Kungsgatan 22, Norrköping (1942)
Kristina Falk, fru, Norrköping (1942)
Gabriel Falkenberg, direktör, Norrköping (1942)
JW Fristedt, bankir, Norrköping (1942)
Lisa Fristedt, fru, Norrköping (1942)
Torsten Gillström, handelsresande, Norrköping (1942)
Teodor Haglund, dir, Södra Nygatan 7B, Norrköping (1942)
Einar Hedenström, insp, Norrköping (1942)
Gösta Hellman, konsul, Norrköping (1942)
Karl Hermansson, dr med vet, Norrköping (1938) (1942)
Oskar Hofverberg, disponent, Norrköping (1942)
JC Holm, disponent, Norrköping (1942)
Ernst Hübner, konsul, Norrköping (1941)
Lucie Hübner, fru, Norrköping (1941)
Gunnar Höglund, lantmätare, Norrköping (1942)
Ivar Iberus, herr, Norrköping (1941)
Eric Johnsson, trafikch, Norrköping (1942)
Olof Johnsson, köpman, Södra Promenaden 9, Norrköping (1943)
Rich Junghahn, konditor, Norrköping (1942)
Fritz Karner, doktor, Norrköping (1941)
Hans Klefbäck, grosshandl, Drottninggatan 15, Norrköping (1943)
Idel Kreiger, fru, Norrköping (1942)
Rich Kupke, direktör, Norrköping (1942)
Henry Gustav Lager, försäljare, Norrköping (1941)
Hertha Larsson, frk, City Damfrisering, Drottninggatan 13, Norrköping (1942)
Nora Lundgren, fru, Norrköping (1942)
Ivar Mofors, tandläkare, Norrköping (1941)
Robert Mossberg, ingenjör, Norrköping (1941)
Otto Neuman, optiker, Norrköping (1942)
Julius Nolte, herr, Norrköping (1942)
Olov Nyhlén, bryggmästare, Norrköping (1942)
Sigurd Nyrén, hovrättsråd, Norrköping (1938) (1942)
T Oldenburg, fröken, Norrköping (1942)
JM Palmaer, major, Norrköping (1941)
CW du Rietz, adv, Norrköping (1942)
A Rosell, kamrer, Norrköping (1941)
Axel Rydstedt, apotekare, Norrköping (1942)
Alvar Samuelssn, direktör, Norrköping (1942)
Franz Schnitzler, direktör, Norrköping (1942)
Emil Schött, löjtnant, Norrköping (1942)
Arne Serrander, ingenjör, Norrköping (1941)
Vera Serrander, fru, Norrköping (1941)
Sten von Stapelmohr, med dr, Norrköping (1942)
Gunnar Svedberg, direktör, Norrköping (1942)
Sven R Svensson, fil mag, Norrköping (1942)
Gottfrid Vestmark, agronom, Norrköping (1942)
Carl Fr Wahlberg, ingenjör, Sandgatan 43, Norrköping (1942) (1943)
Magnus Wahlström, linjedirektör, Norrköping (1938) (1941)
Ivan Wildner, doktor, Norrköping (1941)

 

Dagsposten 1941-43
H Aarflot, handelslärare, Norrköping (1941) (1943)
Nils Aldén, Norrköping (1942)
CW Du Rietz, adv, Norrköping (1941) (1942) (1943)
H Eickhoff, Norrköping (1942)
O Hedenström, Norrköping (1942)
Richard Junghahn, Norrköping (1942) (1943)
Hulda Jungner, Norrköping (1942) (1943)
Arne Karlsson, Norrköping (1942)
JE Larsson, Norrköping (1942)
H Ringborg, Norrköping (1942) (1943)

 

Hjälpkommittén för Tysklands barn 1945

Nora Lundgren, fru, Norrköping

Svenska kyrkans ärkebiskop och kungafamiljens överhovpredikant Erling Eidem var pro-nazist och finansierade i hemlighet svensk extremhöger

Stefan Swärd och Micael Grenholm påminner om att Svenska kyrkans ärkebiskop och kungafamiljens överhovpredikant Erling Eidem lovade Hitler att han skulle bekämpa alla svenska protester mot den tyska protestantiska kyrkans nazifiering:

http://www.svd.se/kyrkan-behover-sta-upp-mot-hogerextremismen

Mötet mellan Eidem och Hitler ägde rum i Berlin den 2 maj 1934 och den svenske ärkebiskopen passade då på att hylla Hitler och nationalsocialismen som varande ”det tyska folkets räddning ur en kritisk situation”

Senare samma år skrev ärkebiskop Eidem i ett brev att ”nazismens genombrott betytt mycket för den nationella livskraften och en upprensning av olika dekadenta fenomen. En liknande upprensning hade även behövts i Sverige där det rådde en otrolig slapphet på det moraliska området.”

I ett annat brev skrev Eidem: ”Jag vill emellertid av hela hjärtat förklara för Eder att jag varken intager eller kommer att intaga någon ställning mot den svenska nationalsocialismen såsom politisk riktning.”

Och ärkebiskopens personlige sekreterare Nils Karlström skrev att ”ingen som något känner förhållandena i det förnazistiska Tyskland torde förneka nödvändigheten av att det kom till en reglering av judarnas alltför starka inflytande på statens och folkets liv.” Ironiskt nog disputerade Karlström sedermera på en avhandling om Svenska kyrkans och ärkebiskop Eidems syn på och förhållande till nationalsocialismen och försvarade naturligtvis sin gamle arbetsgivare (i avhandlingen Kyrkan och nazismen från 1976).

Erling Eidem finns också upptagen som hemlig bidragsgivare till fascistiska Sveriges nationella förbund 1936. Slutligen var Eidem en av de svenskar som allra tidigast fick veta om existensen av dödslägren på kontinenten men han valde att tiga om denna vetskap.