Kategori: Nathan Shachar

DN:s ledarsida fortsätter att peka ut postkoloniala forskare som PK-censurivrare och illvilliga mobbare

DN:s ledarsida fortsätter att i det närmaste masspublicera ledarstick, ledarkrönikor och ledarkolumner som pekar ut postkoloniala och antirasistiska forskare vid universiteten som varande hysteriska PK-censurivrare:
 
 
Idag skriver Nathan Shachar om hur löjlig och larvig kritiken mot de svenska rasorden är samtidigt som han drar en anti-PK-lans för både N-ordet och Z-ordet. Shachar (som tidigare även har lyft fram den högerradikale Åke Wedin, se https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/07/26/dn-nathan-shachar-ake-wedin) menar helt enkelt att de som ägnar sig åt att kritisera rasorden inte drivs av en vilja att ”synliggöra” eller ”inkludera” utan bara är ute efter att illvilligt hetsa och hota och göra andra människor illa genom att stöta ut dem och stämpla dem och skam- och skuldbelägga dem.
 
”Komikern Jerry Seinfeld meddelade för några år sedan att han slutar uppträda vid universitet. Humor har blivit farligt för den som skojar med folkslag, kön och fördomar. Universiteten var i början skyddade av kyrkan. När de omsider erbjöd en alternativ världsförklaring kolliderade de med kyrkan. Men i dag är det inte kyrkan som är trångsynthetens och renlärighetens högborg, utan universiteten. I protestantiska länder är universiteten farliga platser för det fria ordet.
 
(…)
 
Det ständigt skiftande galleriet av tillåtna och otillåtna termer är inte till för att ”synliggöra” eller ”inkludera”, utan för att lägga ut minfält och gillra bakhåll. Ivar Arosenius målning ”Ett heligt krig” säger mer än tusen ord om vår patologiska korrekthet. En liten vettskrämd djävul hukar sig för den gudfruktiga hopens förbannelser. De slungar Biblar mot den utstötte och är nära att spricka av rättfärdighet. Men det är ingen moral utan råa flockinstinkter som kommer till uttryck i tumultet.”

DN:s Mellanösternkorrespondent Nathan Shachar hyllar den ”SD-intellektuelle” Åke Wedin och ”kommer ut” som en s k anti-mångkulturalist i dagens DN Kultur

DN:s Mellanösternkorrespondent Nathan Shachar ”kommer ut” som pro-SD eller åtminstone som en s k invandringskritisk s k anti-mångkulturalist (och dessutom som en i mängden av ”det gamla Folkpartiet”-hatarna) genom att på en helsida (och just på Helsidan) i dagens DN Kultur hårt och helhjärtat hylla, rehabilitera och återupprätta hedern för socialisten, chefen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, antifascisten, Latinamerika-aktivisten, fredsrörelseaktivisten, Native American-forskaren, värmlänningen, läraren vid Karlstads universitet mm Åke Wedin, som avled för några år sedan (och som jag själv deltog i att skriva om under min tid på Expo, och vilket resulterade i Expressen-artikeln med rubriken ”Främlingshatets nya ansikten. Akademikerna som leder nätverket” som Shachar refererar till).

Shachar undviker nogsamt att nämna att den SD-anknutne Wedin spelade en avgörande roll för att formulera en mer salongsfähig kritik av invandringen från den utomvästerländska världen och av den s k mångkulturalismen kring det senaste sekelskiftet och därmed på ett avgörande sätt bidrog till att bereda vägen för dagens SD samt samförfattade skrifter och artiklar (vilka dessutom inte var forskningstexter och inte byggde på forskningsrön) med flera ledande pro-SD intellektuella såsom litteraturvetaren och afrikaforskaren Ingrid Björkman och antropologen och asienforskaren Jonathan Friedman, och skriver bl a:

”Mycket snart efter att Folkpartiet infört den nya svenska migrationsmodellen i början av 1990-talet gick han lös på den i en rad skrifter och böcker. Oplanerad invandring tömmer Tredje världen på dess kreativa krafter och frestar på välfärdssystemet, hävdade han – och fick sin bild uppslagen i kvällspressen under rubriken ”Främlingshatets nya ansikten”. Att entydiga forskningsrön stöttes bort av ett flegmatiskt etablissemang var anmärkningsvärt, om inte unikt. I dag är det ännu vanligare att osanning och rena myter dominerar hela fakulteter. Ett av de vanligaste brev en skribent får är nödrop från personer som kippar efter luft i likriktade universitetskorridorer. När vi är unga och ofördärvade tror vi att ”de kommer att rätta till allt som är dumt”, att ”sanningen kommer till slut att segra”. Med tiden vet vi bättre. Desto större blir vår tacksamhetsskuld till människor som Åke Wedin, som tar ut sin kurs utan att snegla åt publiken, och som håller fast vid den utan en tanke på sin egen bekvämlighet.”