Kategori: näringslivet

Allbright börjar förespråka jämlikhetsdata

Under många år har jag verkat som någon slags ”fanatisk” ”enmanskorståg”-”missionär” för jämlikhetsdata i Sverige (OBS – jämlikhetsdata är då INTE rasregister/rasregistrering) och både inom och utanför akademin liksom både inom offentlig och privat sektor. Tidigare i år lyckades jag f ö få fackförbundet DIK att börja praktisera jämlikhetsdata och det hör då till saken att jag är Sveriges enda forskare som både driver frågan om behovet av att införa och praktisera jämlikhetsdata och frågan om att mäta ras och operationalisera rasbegreppet då Sveriges antirasistiska forskare och antirasister i stort är emot både jämlikhetsdata och glosan ras.

En av dem som jag har varit i kontakt med angående just jämlikhetsdata är Amanda Lundeteg på Allbright och idag på självaste Internationella kvinnodagen börjar Allbright att officiellt förespråka jämlikhetsdata samtidigt som Allbright presenterar siffror rörande utländsk och utomnordisk bakgrund – idag har exempelvis endast 7% av samtliga ledamöter i de svenska börsbolagens ledningsgrupper någon form av bakgrund utanför Norden.

Tyvärr är fortfarande nästan hela Sveriges forskarvärld, och fr a de antirasistiska forskarna, emot jämlikhetsdata liksom i stort sett alla svenska medier, och fr a de antirasistiska journalisterna, ledarskribenterna och kulturkritikerna, så att Allbright nu väljer att börja förespråka jämlikhetsdata är för mig och mitt mångåriga ”enmanskorståg”-arbete för att ”fanatiskt” ”missionera” för jämlikhetsdata i Sverige inget annat än en stor seger!


Är det något Allbright och dess VD Amanda Lundeteg nämligen har lärt det svenska näringslivet, företagsvärlden och industrin så är det att statistik om kön betyder allt och nu kommer Allbright m a o också att förespråka statistik om ras och etnicitet.

https://www.allbright.se/br-2021

”Allbright fyller 10 år och vi ger oss in i debatten om jämlikhetsdata. Senaste årtiondet har varit omskakande viktigt för kvinnor och minoriteter. Kvinnorna i börsens ledningsgrupper ökar i dubbel takt och fyra gånger fler bolag är jämställda nu, än för tio år sedan. Rörelser som metoo och Black Lives Matter har höjt kunskapsnivån om sexism och rasism i arbetslivet. Viktiga milstolpar till trots är fyra av fem bolag fortfarande ojämställda. Sverige ser dessutom ut att bli sämst i Norden redan om två år. Mer behöver göras för att synliggöra villkoren för grupper som riskerar att drabbas av diskriminering, lyder kritik från FN- och EU-nivå. Jämlikhetsdata kan vara en metod för att belysa och råda bot på diskrimineringen på arbetsmarknaden.”

(…)

”De senaste tio åren har också bjudit på viktiga milstolpar. Mest medvind märkte vi under metoo och Black Lives Matter. Är det något vi lärt oss så är det att allra mest händer när debatten är som hetast, när pressen är som hårdast, och strålkastarljuset är som starkast. Att fortsätta granska är därmed centralt. Tack vare statistik har vi kunnat sätta fingret på problem och ta betydande jämställdhetssteg. Men arbetet får inte stanna vid kön. Statistik behövs också på andra områden som exempelvis etnicitet, hudfärg och namn. Sverige har kritiserats av FN och Europeiska rådet för att för att vi inte gör tillräckligt för att synliggöra villkoren för olika grupper som riskerar att drabbas av diskriminering. Därför gläds vi nu åt att allt fler använder sig av jämlikhetsdata som metod för att på ett rättssäkert, etiskt och vetenskapligt sätt skaffa sig kunskap om villkoren för människor i olika sektorer.”

Här nedan följer utdrag ur en intervju med Amanda Lundeteg i dagens SvD:

https://www.svd.se/investor-mest-jamstallt–15-bolag-ratar-kvinnor

”Här har ett skifte skett under 2020, i samband med Black lives matter-protesterna som spreds över världen. Amerikanska bolag som Twitter, Citigroup, Nike och Netflix stöttade öppet rörelsen. Reaktioner kom även i Sverige.

– Vi märker ett före och ett efter Black lives matter i svenskt näringsliv. Vi har fått en uppsjö av förfrågningar om hur bolag kan kartlägga diskriminering och representation bortom kön, säger Amanda Lundeteg.

Hon lyfter fram insamling av jämlikhetsdata som en trend som hon tror kommer att få fäste hos börsbolagen under året. Det är anonym data som bygger på självidentifikation hos de svarande. Syftet är att ta fram kunskap om villkoren för olika grupper och motverka eventuell diskriminering. Metoden har rekommenderats av bland annat FN och Europeiska rådet.

Fler stora aktörer är inne på samma spår. I januari meddelade kapitaljätten Blackrock, som är näst största ägare på Stockholmsbörsen, att de kommer att ställa krav på etnisk mångfald i styrelser hos bolag de investerar i. Även i Sverige. Blackrock kan agera genom att rösta mot styrelser som inte uppvisar mångfald 2022, sa Blackrocks Europachef för ägarstyrning, Amra Balic, i en intervju med Dagens industri. Motiveringen var att mångfald leder till bättre resultat över tid och mer motståndskraftiga bolag. Redan i dag finns det företag på Stockholmsbörsen som jobbar med jämlikhetsdata, uppger Amanda Lundeteg.

– Men jag vet att flera inte vill gå ut och prata om det på grund av rädsla för kritik.

Hur ser du på kritiken som riktats mot metoden, som säger att insamlandet av den här typen av data i sig är rasistisk?

– Då skulle det vara sexistiskt att samla in data om kön. Retoriken kring mångfald är samma som vi såg kring jämställdhet för 10–15 år sedan. Men det finns inget motsatsförhållande här. Det handlar om att ta bort diskriminering så att den mest kompetenta hamnar på rätt plats. Hon kan dock förstå att det finns ett motstånd.

– Människor nära makten kan mer eller mindre omedvetet känna sig motvilliga när urvalsgruppen till maktpositioner blir större. Det är klart att det kan upplevas som hotfullt, säger hon.”

Ytterst få svenska företag redovisar etnisk mångfald medan i stort sett alla numera gör det vad gäller kön och även ålder

Branschtidningen Aktuell Hållbarhet undersöker med inspiration från sommarens BLM-rörelse/debatt vilka svenska storföretag som överhuvudtaget försöker att ens redovisa någon slags etnisk mångfald och representation.

I praktiken samtliga av Sveriges 100 största börsnoterade företag, vilka tillsammans innefattar 100 000-tals anställda och både i Sverige och i andra länder, redovisar numera mångfald och representation utifrån kön och oftast också utifrån ålder vad gäller både chefer och anställda men ytterst få eller 6% av desamma försöker ens att kartlägga och räkna mångfald och representation utifrån ras, etnicitet, nationalitet, språk eller religion på samma sätt som kön och ålder kartläggs och räknas. I praktiken handlar det dock nästan enbart om att redovisa utländsk bakgrund ”rakt av”, d v s ungefär som SVT och SR också gör idag, utan att på något sätt göra en åtskillnad mellan t ex utrikes födda/invandrare och ”andrageneration:are” eller mellan nordisk och utomeuropeisk bakgrund (OBS: Kindred, Sandvik och Assa Abloy försöker dock göra det):

”Många företag redovisar data om fördelning av kön och ålder bland anställda och chefer, men uppgifter kring etnisk mångfald lyser ofta med sin frånvaro. Aktuell Hållbarhets kartläggning visar att få storbolag redovisar data om etnisk mångfald bland anställda och chefer.”

https://www.aktuellhallbarhet.se/socialt-ansvar/mangfald/vit-flack-i-foretagens-mangfaldsrapportering

”När urvalskriterierna snävas åt så att redovisningen ska hålla en jämförbar nivå med hur kön och ålder i de flesta fall redovisas blir bolagen betydligt färre. Aktuell Hållbarhet har identifierat totalt 6 bolag som redovisar etnisk mångfald på en jämförbar nivå, det vill säga som procentuell andel av alla anställda eller olika chefsnivåer. Ett av bolagen är Axfood som redovisar andel anställda med svensk respektive internationell bakgrund. Data redovisas samlat för alla ledningsgrupper i koncernen, samt för tjänstemän, lagerarbetare och butikspersonal.”

(…)

”Ett annat bolag som har valt att redovisa fördelningen av svensk respektive internationell bakgrund både bland anställda och chefer är Swedish Match.”

(…)

”Gemensamt för bolagen som nämns i artikeln är att de har tagit hjälp av Statistiska centralbyråns, SCB, uppdragsverksamhet för att få fram anonymiserad och aggregerade data. Företagen skickar in anställdas personnummer till SCB som skickar tillbaka avidentifierade data kring andel anställda med utländsk bakgrund. Datan kan även redovisas efter en mer nyanserad indelning, exempelvis: Sverige, Norden utom Sverige, Europa utom Norden samt övriga världen.”

Intervjuad tillsammans med Allbrights Amanda Lundeteg om behovet av statistik om raslig-etnisk mångfald inom näringslivet

Denna vecka intervjuas Allbrights Amanda Lundeteg och undertecknad i (bransch)tidningen Aktuell hållbarhet (vi råkar f ö båda vara utlandsadopterade men det är nog bara en slump att det är så) angående varför det svenska näringslivet och industrin samt svenska myndigheter och organisationer idag tar fram och redovisar statistik om kön liksom ibland även om ålder och om andra faktorer/kategorier men inte om ras, etnicitet, språk, religion o s v för att mäta och följa upp mångfald och representation.

Vad gäller svenska företag och koncerner så är det just nu i stort sett bara Axfood och Swedish Match av 100 undersökta svenska storföretag och mellanstora företag, vilka sammantaget har miljontals anställda i Sverige liksom världen över, som ens försöker kartlägga, mäta och redovisa någonting alls i sammanhanget och då handlar det enbart om utländsk bakgrund ”rakt av” enligt SCB:s definition/data, d v s ungefär som SVT och SR också gör idag men utan att på något sätt göra en åtskillnad mellan t ex utrikes födda/invandrare och ”andrageneration:are” eller mellan nordisk och utomeuropeisk bakgrund. 

”Mer än en tredjedel av Sveriges befolkning har numera någon form av utländsk bakgrund. Denna demografiska förändring innebär att Sveriges befolkning i dag kan jämföras med traditionella mångkulturella länder som USA och England. Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik vid Karlstads universitet, menar att det här innebär att företag i den mån det är möjligt behöver kartlägga den etniska mångfalden för att motverka diskriminering.

– Demografin pockar på att man behöver hantera de här frågorna. Kön har blivit den överordnade principen när vi tänker på mångfald och representation. Men utöver detta har en betydande del av den svenska befolkningen i dag någon form av utländsk eller minoritetsbakgrund. Det är den andra stora mångfaldsaspekten som behöver lyftas, säger Tobias Hübinette.

Amanda Lundeteg, vd på Allbright, instämmer i behovet av mer statistik kring hur det ser ut med etnisk mångfald på företag. 

– Jag menar att företag, precis som med kön och ålder, behöver räkna och ha statistik för att veta hur det ser ut kring etnisk mångfald. Vi behöver fakta på bordet för att veta hur man ska jobba för att motverka diskriminering, säger Amanda Lundeteg.

Hon påpekar också att företag borde sätta mål som rör etnisk mångfald om de inte redan har gjort det. Helst ska målen vara tydliga, kvantifierbara och lätta att följa upp.”

(…)

”Jämlikhetsdata är en metod för att ta fram statistik genom frivilliga och anonyma enkäter som bygger på självidentifikation. Metoden används för att kunna samla in aggregerade, anonyma data baserade på demografisk minoritetskategorier och diskrimineringsgrunder, exempelvis etniskt ursprung, hudfärg eller sexuell läggning.

Metoden har vid flera tillfällen förespråkats av EU-kommissionen, Europarådet och olika FN-organ. FN:s rasdiskrimineringskommitté, CERD, har kritiserat Sverige för bristen på statistik som synliggör ojämlikhet på etnisk grund och rekommenderat införande av jämlikhetsdata. Jämlikhetsdata används i flera länder, såsom Storbritannien och USA, men när metoden har kommit på tal i Sverige har den tenderat att väcka debatt. Metoden har även fått kritik inom delar av forskarvärlden, bland annat för att etablera ett tänkande där människor delas in efter rasistiska kategorier.

– Så fort ett företag, en myndighet eller en förening i Sverige börjar ställa frågor om religion, etnicitet eller språk blir det ramaskri även om det sker anonymt. I Sverige vill vi inte prata om etnisk mångfald på grund av vad forskare kallar för den svenska färgblindheten. Det finns en rädsla för att prata om något annat än inrikes och utrikes födda, säger Tobias Hübinette som sedan flera år tillbaka har förespråkat användningen av jämlikhetsdata.

Han säger att det har gjorts undersökningar som visar att individer som tillhör minoritetsgrupper generellt sett inte upplever att den här typen av datainsamling är problematisk om det finns ett uttalat antidiskrimineringssyfte med att ställa frågorna.

Rent juridiskt skulle jämlikhetsdata mycket väl kunna användas av företag och organisationer för att få en bild av mångfalden i bolaget, enligt Tobias Hübinette. Det viktiga är dock att det är tillräckligt många respondenter i enkäten.

– Det är förbjudet att kartlägga etnisk mångfald när det går att koppla siffrorna till en viss person, men det är inte något problem över huvud taget att samla in och redovisa siffror som inte går att koppla till en person.”

Getinge tillverkar just nu respiratorer som aldrig förr till både Sverige och världen i övrigt för att rädda så många liv som möjligt men få känner antagligen till att företaget byggdes upp av en högerextremist

Under världens och den moderna historiens värsta börsfall sedan mellankrigstiden när tusentals miljarder kr nu har ”gått upp i rök” talar ”alla” (eller i varje fall de som kan börsen) om Getinge som är en av de svenska aktier som det köps och säljs mest av just nu och som fr a är en aktie som har skjutit i höjden rejält medan flertalet andra aktier ju har sjunkit som (granit)stenar och vilket fr a beror på att Getinge just nu (mass)producerar respiratorer som aldrig förr till både den svenska och utländska marknaden, d v s Getinge är ett av de få företag i Sverige och i världen i övrigt som för närvarande tjänar ”storkovan” under rådande pandemi och naturligtvis helt och hållet med rätta då respiratorer självklart behövs som aldrig förr just nu och ju fler dess bättre så heja Getinge!
92278810_10157344570310847_3877532720057810944_n.jpg
Själv kan jag dock inte låta bli att associera till den som byggde upp Getinge och gjorde Getinge till vad det är idag, och vars ande eller kanske snarare skugga därför fortfarande svävar över företaget inklusive alla dess respiratorer som just nu förhoppningsvis räddar så många liv som möjligt.
 
Getinges gamle disponent Carl Steen var då en av den svenska s k nationella rörelsens huvudfinansiärer under många, långa decennier och f ö troligen också en av dem som bistod Ingvar Kamprad med ekonomiska medel så att denne kunde grunda IKEA 1943. Steen var också liksom Kamprad känd för att föra en s k korporativ personalpolitik gentemot sina ”jobbare” och sina anställda.
 
Carl Steen var då ägare och direktör för Getinge mellan 1935-57, idag mer känt som Getingegruppen eller Getingekoncernen, som då tillhör ett av landets största företag med uppemot 12-13 000 anställda om inte fler än så beroende på hur en räknar.
 
Steen finansierade framför allt Per Engdahls Nysvenska rörelsen när organisationen nystartade som Svensk opposition 1941 efter brytningen med Sveriges nationella förbund. Svensk opposition samlade under krigsåren uppemot 8000 medlemmar och fungerade till en början som en paraplyorganisation för alla dem som mer identifierade sig med den svenska fascism som Engdahl formulerade snarare än med den tyska nationalsocialismen.
 
Som en av landets ledande högerradikala industrimän kom Steen också att finansiera bl a det nazistiska s k lindholmspartiet, Riksföreningen Sverige-Tyskland, Hjälpkommittén för Tysklands barn, Dagsposten och Svensk-Finlands vänner för att bara nämna några av de organisationer denne superrike superentreprenör satsade sina pengar på, och tillsammans med ett antal andra prominenta s k överklassnazister försökte han även (förgäves dock) att få till stånd en sammanslagning av samtliga större svenska extremhögerorganisationer (den svenska extremhögerns ständiga förbannelse är då att den om och om igen splittras och ”går sönder” inifrån med jämna mellanrum, vilket ju bl a har drabbat SD vid ett flertal tillfällen).

Facits gamle VD Gunnar Agrell som en gång i tiden ”basade” över 1000-tals anställda var medlem i Nysvenska rörelsen och dennes far Hugo Agrell som grundade och ägde Addo var likaså högerextremt lagd

Jag råkar ha ”i min ägo” en namnlista över cirka 700 svenska direktörer, disponenter och fabrikörer eller åtminstone cirka 700 personer som någon gång i livet titulerade sig själva som sådana och som någon gång i livet har förekommit i den svenska extremhögerns matriklar och publikationer.
 
Då jag är mycket dåligt bevandrad i ekonomisk historia, i svensk företagshistoria och i den svenska industrins och det svenska näringslivets historia är jag därför inte kapabel att utreda vilka av dessa namn som kan ha ägt eller ”basat” över stora eller t o m mycket stora företag med 100-tals eller t o m 1000-tals anställda och därmed verkligen ”gjort skillnad” och avtryck och betytt något i svensk nutidshistoria.
86935187_10157192734345847_6725807094911467520_o.jpg
 
Idag stötte jag dock på en av dessa direktörer, disponenter och fabrikörer som otvivelaktligen både ägde och ”basade” över ett mycket stort företag och 1000-tals anställda – nämligen direktör Gunnar Agrell som hade en bakgrund i fascistiska Nysvenska rörelsen och vars far direktör Hugo Agrell, som på sin tid var medlem i högerradikala Sveriges nationella förbund, grundade och drev företaget Addo i Malmö.
 
Gunnar Agrell blev direktör för Addo efter sin far Hugos bortgång och när Facit och Addo hade gått samman blev han direktör för det på sin tid världsledande företaget Facit innan han blev direktör inom Electrolux-koncernen, som ju f ö en gång i tiden hade grundats och letts av den legendariske Axel Wenner-Gren som innan och under kriget var pro-tysk.
 
Efter 1945 flydde 100-tals om inte 1000-tals nazister, fascister och högerextremister till Sverige och fick i alltför många fall även asyl här och i Sydsverige ledde fascistiska Nysvenska rörelsen en slags flyktingsmugglingsverksamhet som hjälpte dessa flyktingar att både ta sig in i landet och starta ett nytt liv här och/eller ta sig vidare till bl a Latinamerika, Iberiska halvön och Mellanöstern.
 
Direktör Hugo Agrell ska då ha anställt ett flertal av dessa nazister, fascister och högerextremister på Addo vilket f ö också Kockums sägs ha gjort liksom en del slott på den skånska landsbygden. Hugos son Gunnar Agrell fortsatte uppenbarligen att åtminstone under en tid gå i sin fars politiska spår men dennes son ska sedan i sin tur ha gjort uppror mot detta politiska släktbagage och i stället blivit (radikal)vänster.

0,4% av de svenska storbolagens styrelseledamöter är idag födda utanför Europa

Att ej mer än en tredjedel av storföretagens styrelseledamöter består av kvinnor är naturligtvis förskräckligt men bara 6,4% av desamma har då utländsk bakgrund och endast 0,4% har utomeuropeisk bakgrund.
79386988_10156976805320847_1073927645760061440_n.jpg
 
År 2015 genomförde SVT den s k #Vitabolag-undersökningen, som formligen mosades sönder av ilskna och vreda färgblinda antirasistiska kritiker på både höger- och vänsterkanten då den upplevdes som ”identitetspolitisk”, ”essentialistisk”, ”biologistisk” och fr a ”rasbesatt” och ”rasfixerad”, men som samtidigt visade att de svenska börsnoterade och multinationella storbolagens styrelseledamöter och direktörer är överväldigande vita: År 2015 hittade SVT bara en enda ledamot som hade någon slags utomvästerländsk bakgrund och som själv betraktade sig som icke-vit, nämligen en kvinna med bakgrund i Kuba som var bosatt i USA (troligen en s k ”andrageneration:are”) och som då var ledamot i SCA:s styrelse.
 
Nu har Dagens Industri genomfört en uppföljande undersökning och kommit fram till att av sammanlagt 531 styrelseledamöter och direktörer i de svenska storbolagen, vilka sammantaget direkt eller indirekt förfogar över och ”äger” miljontals anställda i både Sverige och i världen i övrigt, så har 0,4% någon form av utomeuropeisk bakgrund motsvarande två (sic!: 2) personer. Min gissning säger att det antagligen handlar om en latinamerikan och en person från något arabiskt land, och möjligen från Chile respektive Libanon.
 
Mot bakgrund av att uppemot 20% eller en femtedel av Sveriges befolkning numera har någon slags utomeuropeisk bakgrund, vilket innebär att Sverige numera är västvärldens allra mest mångrasliga land efter USA (och bredvid Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Kanada och Australien), finns det tyvärr mycket som tyder på att de svenska eliterna är mer homogena (läs: vita) än eliterna i de andra västländerna som också präglas av en utpräglad raslig mångfald (d v s Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Kanada och Australien) och det gäller då inte bara industrin och näringslivet utan i praktiken samtliga sfärer och branscher inom det svenska samhällslivet.
 
 
”Resultatet förvånar inte Timur Uman, som studerat mångfalden i svenska styrelser sedan 2003.
 
”Svenskar har mycket lättare att acceptera västerlänningar än personer som är svenska men har en annan bakgrund. Det är synd, för det kan visa på att en trångsynthet råder inom bolagens styrelser.”
 
Timur Uman menar att ”lika attraherar lika”, men poängterar samtidigt att vi tenderar att lura oss själva när vi skapar stereotyper.
 
”Vi är inte så olika en person från exempelvis Mellanöstern som vi kanske kan tro. Och ett skäl till att vi tror att vi är väldigt lika den där amerikanen i styrelsen är att vi inte exponeras lika mycket för personen i fråga eftersom hen faktiskt inte bor i Sverige.”
 
Laurence Romani, docent vid Handelshögskolan i Stockholm med fokus på kulturell mångfald inom närings livet, framhåller att personer folkbokförda i Sverige med bakgrund i länder utanför Europa i högre grad än andra är överkvalificerade för sina jobb.
 
Samma sak bekräftades i en rapport från Jusek tidigare i år, där 55 000 akademiker bedömdes ha kompetens över sin anställning. Av dem har 10 000 så enkla jobb att de inte ens kräver en gymnasieutbildning.
 
”De här personerna har väldigt goda meriter, men är ändå osynliga för arbetsgivarna. De som rekryterar tenderar att se den typ av meriter som man själv har. Det gäller även då nya styrelsemedlemmar ska väljas”, säger hon.
 
För att anses ha de ”rätta” erfarenheterna bör du ofta också ha det rätta nätverket, menar hon.”

En liten påminnelse så här på 1 maj om att delar av den gamla svenska ekonomiska eliten var pro-nazitysk

Har på s k förekommen anledning och passande nog just på 1 maj läst ut Niklas Stenlås klassiska avhandling ”Den inre kretsen. Den svenska ekonomiska elitens inflytande över partipolitik och opinionsbildning 1940-1949” från 1998 som handlar om den svenska industrins och näringslivets inre krets och elit och hur den kom att formera sig om en organiserad kraft i det svenska samhällslivet åren innan och efter Andra världskriget som en reaktion på den på den tiden ständigt växande och fr a segrande svenska arbetarrörelsen som fortfarande kunde vara rejält radikal i ekonomiska frågor ända fram tills 1950-talet.
Namnlöst2.jpg
Stenlås avhandling tar avstamp i ett ”hemligt” möte som avhölls på Kungl. Operan i Stockholm den 22 april 1942 och det som intresserar mig är så klart inte bara att alla de namn som Stenlås omnämner (och som denne hänger ut skulle vi väl säga idag) naturligtvis stod rejält till höger utan också att många av dem dessutom var aktivistiska på olika sätt och inte minst pro-nazityska och i vissa fall t o m kopplade till den svenska extremhögern i vid mening. Detta gällde då bl a följande personer som pekas ut i Stenlås avhandling:
Namnlöst4.jpg
Ivar Anderson som hade en bakgrund i Sveriges nationella förbund (SNF) och bibehöll kontakten med SNF även under krigsåren
Axel Bergengren som var medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland (RST)
J Sigrid Edström som var medlem i RST och även erhöll den nazityska medaljen Tyska Örnens Orden
Torsten Hèrnod som var medlem i den nazityska Tyska Handelskammaren
Axel Ax:son Jonsson som var medlem i Svensk-tyska föreningen (STF)
Carl F. Tranchell som hade en bakgrund i SNF och var medlem i RST
Ernst Wehtje som var medlem i RST
Namnlöst6.jpg
Även åtskilliga av de namn som omnämns i figur 4.2 och 4.3 hade en liknande bakgrund och utan att överdriva så går det att påstå att mötet på Operan i april 1942 lade grunden till den motoffensiv från högerns och socialgrupp ett:s sida mot arbetarrörelsen och socialismen som bl a innebar mycket stora ekonomiska bidrag till högerpressen och högerpartierna och vars infrastruktur fortfarande till stora delar gör sig gällande (d v s de nätverk, stiftelser och organisationer som bildades därefter gäller delvis än idag).
Namnlöst7.jpg

Om Jan Stocklassas nya bok

”Kul” att läsa Jan Stocklassas nya bok ”Stieg Larssons arkiv. Nyckeln till Palmemordet” som bl a bjuder på ett utdrag ur en matrikel från 1989 som i praktiken är en namnlista över de nazianstuckna och inte minst våldsamma poliser som tillhörde Norrmalms polisdistrikt i Stockholm och vilka på 1980-talet gick under (ök)namnet ”Basebolligan” (och varav en idag är moderat riksdagsledamot medan andra kom att göra karriär inom militären och underrättelsetjänsten) liksom på den rätt så sensationella uppgiften att Vera Ax:son Johnson finansierade högerextremisten Alf Enerström och inte minst att få ta del av Jans intervju med Bertil Wedin som en gång i tiden var knuten till både nazistiska NRP (Wedin stod bl a nära NRP:s mångårige ledare Göran A Oredsson) och till högerradikala Demokratisk allians och som berättar att han arbetade för det svenska Stay Behind-nätverket liksom för den radikalkonservativa legendaren Arvid Fredborg (som i sin tur var finansierad av Ax:son Johnson-familjen).

45564871_10156016353300847_563483040467124224_n.jpg

Om den ”överklassnazistiska” (och en gång i tiden Landskronas rikaste) familjen Weibull och den svenska extremhögern

 

 

Varje gång jag är i Östergötland (och på Östgötaslätten med alla sina slott, palats, herresäten, gårdar, åkrar, växter, grödor och utsäden) så påminns jag om Weibullsholm, W. Weibull AB eller helt enkelt bara Weibulls (som sedan 1993 har slagits ihop med Svalöf AB – ännu ett företag vars historia f ö också vimlar av högerextremister), d v s Sveriges äldsta och mest anrika utsädesföretag vars varor, silos och kontor hittas runtom i landskapet och som grundades av Walfrid Weibull och därefter övertogs av dennes fyra söner.

 

17990884_10154595939765847_4485970281197983420_n

Ägarfamiljen vimlar verkligen av högerextremister och varav John Weibull, en gång i tiden direktör för och ägare av Garvämne AB Weibull i Landskrona, bör vara den mest (ö)kände då han bl a var medlem i Sveriges nationella förbund, Svensk samling, Riksföreningen Sverige-Tyskland och Hjälpkommittén för Tysklands barn samt finansiär av och även själv aktiv i Svensk opposition som efter kriget bytte namn till Nysvenska rörelsen.

18010609_10154595939760847_8721202052462477792_n.jpg

Även Johns båda söner direktör Erik Weibull och disponent Torbjörn Weibull liksom dottern Gudrun Rasch-Weibull var medlemmar i Riksföreningen Sverige-Tyskland och Svensk opposition liksom närmare ett dussintal andra Weibull:are som antingen verkade inom företaget eller inom näringslivet liksom Johns båda bröder konsul Harry Weibull och agronom Walter Weibull.

18033430_10154595939755847_6196887858395576462_n

Likaså var genetikern och professorn Herbert Lamprech som var chef för Weibulls växtförädlingsanstalt i Svalöv 1932-58 liksom företagets kontorschef m fl anställda medlemmar i både Riksföreningen Sverige-Tyskland och Svensk opposition och möjligen går det att förklara denna osannolika överrepresentation av högerextremister inom ett enskilt företag som Weibulls med att alla de som ägnar sig åt växter och växtförädling (liksom åt djur och djuruppfödning) nog alltid ganska så lätt ”halkar in” på föreställningar och idéer om olika (människo)raser.
 
Det ”ironiska i kråksången” är f ö att ett barnbarn till John sedermera kom att adoptera ett s k ”Koreabarn” men det var samtidigt inte ovanligt att de som tillhörde landets ”fina”, mäktiga, rika och förmögna familjer kring 1968 och vars föräldrar (och t o m även far- och morföräldrar) hade varit åt det högerextrema hållet mellan ca 1920-60 kom att adoptera internationellt alternativt att de ingick i en intimrelation med en icke-vit partner och fick blandade barn som en slags radikal vänsterprotest som nog ibland kunde leda till ett (upp)brott med överklassläkten medan adoptivbarnen (och blandbarnen) nästan kom att förvandlas till antirasistiska s k avlatsbarn och postkoloniala s k försoningsbarn (åtminstone på ett symboliskt plan).
 
Företagar-, näringslivs-, växtförädlings- och ”frögrenen” Weibull är f ö släkt med den akademiska (och lundensiska) Weibullfamiljen och i dagarna har f ö ett barnbarn till den notoriske ”nassedirren” John Weibull som fortsatte att finansiera den svenska extremhögern troligen ända till sin bortgång 1957 intervjuats i Helsingborgs Dagblad:
 

Idag är trots allt 32 procent kvinnor i de svenska bolagsstyrelserna medan ej mer än 1,5 procent har utomeuropeisk bakgrund

Apropå den pågående hårda för att inte säga aggressiva debatten om regeringens nya lagförslag om könskvotering i bolagsstyrelserna:

Idag är då endast 32 procent av styrelseledamöterna inom den svenska industrin och näringslivet kvinnor och vilket är riktigt illa men trots allt har denna procentsiffra ökat och fördubblats från 15,9 procent år 2005 och varje år görs dessutom mycket noggranna uppföljningar och räkningar som när siffrorna publiceras alltid (och med rätta så klart) leder till rubriker och debatt, och ofta just då riktigt hårda debatter då många svenska kvinnor och även många svenska män är mycket besvikna på den fortfarande alltför låga procentsiffran. Högst andel kvinnor hittas f ö i finansbolagens styrelser (mellan 37-38 procent) medan den lägsta andelen hittas i råvaruföretagens styrelser (cirka 20-21 procent) såsom i gruvföretagens styrelser. Samtidigt är det svenska gruvföretaget Boliden trots allt världens mest jämställda gruvföretag.

Senast (2013-14) jag ”checkade” andelen med utomvästerländsk bakgrund bland ledamöterna i de svenska bolagsstyrelserna så hade under 1 procent bakgrund i Afrika och Latinamerika och 1 procent bakgrund i Asien, d v s uppskattningsvis kring 1,5 procent av styrelseledamöterna hade någon form av bakgrund i Afrika, Asien eller Latinamerika sammantaget och vilket är en sådan astronomisk underrepresentation att det är meningslöst att ens räkna på den i procenttal eller i oddskvoter. Sannolikt är de allra flesta av dem också ”expats”, d v s de är troligen inte svensktalande (och vilket naturligtvis inte är fel på något sätt), d v s de flesta av dem är exempelvis turkar, egyptier, kineser, indier, nigerianer, sydafrikaner, chilenare och mexikaner som nog inte ens bor i Sverige permanent.