Kategori: musik

Sveriges störste operasångare Jussi Björling uppträdde för både tyska nazister och svenska ”överklassnazister” innan och under kriget

Sveriges störste operatenor Jussi Björling uppträdde för både tyska nazister och svenska ”överklassnazister” innan och under kriget:


Det faktum att Jussi Björlingmuseet i Borlänge nu stängs, vilket både dennes ännu levande son och dotter och den svenska musikbranschen och operavärlden av förklaringarna skäl har protesterat storligen emot, påminner mig om att Sveriges och en av världens största operasångare genom tiderna Jussi Björling framträdde i Tredje riket och i det tyskdominerade kontinental-Europa vid ett flertal tillfällen mellan 1933-45 och bl a i det av tyskarna ockuperade Köpenhamn 1941 respektive 1943.


Björling uppträdde även den 9 april 1942, d v s på tvåårsdagen av den tyska invasionen av Danmark och Norge, på Philharmonien i Berlin i närvaro av flera tyska nazikoryféer och representanter för den nazistiska myndigheten Reichskulturkammer. Den bejublade konserten resulterade i hela femton inropningar och i lysande recensioner i den nazifierade Berlinpressen. Efter konserten anordnade den nazistiska organisationen Nordische Gesellschaft en mottagning som även den svenske ambassadören i Berlin Arvid Richert bevistade och där Björling övertalades att sjunga för sårade tyska soldater men detta framträdande ställdes dock in då Björlings spelschema just då var alltför tajt. Senare under kriget kom Björling i stället att sjunga för sårade finska soldater under Finska fortsättningskriget 1944 när Finland stred på Tysklands och axelmakternas sida. Björling ska vidare även vid åtminstone ett tillfälle ha uppträtt inför Italiens fascistledare Mussolini och det talas ibland även om att han möjligen också uppträdde inför självaste A.H.


Björling uppträdde även vid ett flertal tillfällen för de svenska s k ”överklassnazisterna” i Svensk-tyska föreningen (STF) i samband med att den nazityska elitens toppnamn passerade revy på Grand Hôtel i Stockholm mellan 1933-45 där de föreläste för den pro-nazityska svenska överklassen. Bland annat sjöng Björling för de svenska s k ”överklassnazisterna” och för de gästande nazityska ledarna 1933, 1935 och 1936 och ofta i närvaro av vår nuvarande konungs båda föräldrar vilka både ville lyssna på de nazityska ledarnas föredrag och höra Björling sjunga. Innan och under kriget besökte ett stort antal tyska ledare Sverige på inbjudan av STF såsom bl a Rudolf Hess, Fritz Todt, Franz von Papen, Fritz Sauckel, Hermann Göring, Leonardo Conti, Hans Draeger, Walther Funk, Gertrud Scholtz-Klink, Wilhelm Frick och Hans von Tschammer und Osten.


Jussi Björlings bror Gösta Björling sjöng f ö för högerextrema Svenska aktiva studentförbundet 1943 medan Jussis son Rolf Björling fortsatte att gå i sin fars fotspår genom att likt sin far vid ett flertal tillfällen uppträda för s k ”överklassnazistiska” STF långt in på 1970-talet och vid ett flertal tillfällen i närvaro av vår nuvarande konung och drottning.

En resa i spåren efter Värmlands ”stora dotter” Zarah Leander på Vikbolandet i östra Östergötland

Reste idag i spåren av Värmlands ”stora dotter” Zarah Leander i min östgötska hembygd och närmare bestämt på Vikbolandet utanför Norrköping där Leander och hennes man Arne Hülphers, som också han var värmlänning, är begravd/a på Häradshammars kyrkogård och där Leander 1939 köpte 34-rums-herrgården och godset Lönö som kom att bli hennes hem fram tills hennes död 1981. Lönö ägs f ö idag av riksdagens f d talman den rejält förmögne moderaten Per Westerberg.
 
116288560_10157704146080847_3688470680870313063_n.jpg
Leander sägs ha betalt för egendomen i kontanter då hon vid det laget hade blivit mycket rik som den högst betalda populärkulturella stjärnan i (Nazi)Tyskland. Innan och under kriget var ironiskt nog två svenskor f ö ikoner i Tyskland och ironiskt nog var båda värmländskor – nämligen den bästsäljande Selma Lagerlöf och just Leander som under några år var hela kontinental-Europas största och mest älskade superkändis i egenskap av att vara sångare, artist och skådespelare efter att mer eller mindre ha ersatt Marlene Dietrichs plats ”tack vare” det populärkulturella (propaganda)geniet doktor Goebbels.
116100852_10157704145705847_5617940519924897970_n
 
Det berättas f ö att Leander t o m ”nobbade” självaste Goebbels, d v s ”bocken i Babelsberg” som var en ö/känd s k casanova, när denne bjöd hem den värmländska divan till sig och ”raggade” genom att spela Chopin för henne på flygeln samt bjuda på champagne i skenet av levande (kandelaber)ljus.
 
I närheten av Lönö hittas även Zarah Leandersällskapets Zarah Leandermuseum som just försöker hålla minnet av ”Die Leander” som popkulturikon levande.
109599384_283485632907040_1105554736948140576_n (kopia).jpg
 
Leander var under de krigsår då Tyskland behärskade större delen av den europeiska kontinenten inklusive våra grannländer så omåttligt populär att det sägs att både fångar och vakter i de tyska lägren stundtals kunde börja nynna på och sjunga hennes många hitsånger och slagdängor vilka erbjöd omedelbar eskapism åt ett krigstrött och härjat Europa.
 
Leander bevistade åtminstone ett möte i Norrköping med pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland, som samlade Norrköpings protyska högborgerlighet och överklass, och Arne Hülphers som också han var populär i Tyskland och tillhörde en av de svenska musiker som fortsatte att turnera i Tyskland även efter 1933 var medlem i fascistiska Svensk opposition.
 
Hülphers hade tidigare varit gift med Greta Wassberg innan han gifte sig med Leander. Även Wassberg som bl a är känd för sånger som ”Kan du vissla Johanna?” och ”Två solröda segel” och för att ha varit med i filmer som ”Swing it magistern!” var f ö medlem i fascistiska Svensk opposition och turnerade även hon i Nazi-Tyskland.

Om alla gamla operabesök

Eftersom det var så länge sedan som jag hade möjlighet att bevista en operaföreställning p g a den rådande pandemin har jag nu i brist på operabesök ”roat” mig med att försöka räkna ut hur många gånger jag hittills har hunnit besöka några av Europas stora operahus (hur mycket pengar jag genom åren har spenderat/”slösat” på alla dessa ständiga operabesök runtom i Europa vågar/vill jag dock inte ens räkna på) utöver Kungl. Operan i Stockholm och Oslooperan (som jag ibland besöker tack vare att jag tidvis bor/arbetar i Karlstad och ibland stannar i Värmland över helgen för att kunna göra korta s k weekendresor till den norska huvudstaden där jag både brukar ”beta” av Oslooperan, Nationaltheatret och olika pågående utställningar samt sover över någon natt på någon av de gamla, ärevördiga oscariska unionstidshotellen), vilka jag har besökt så många gånger att jag inte längre vet hur många gånger det handlar om:
110831750_10157692604330847_4466423460256229378_o.jpg
 
110211939_10157692604580847_5240753274904344299_o
Opéra Garnier i Paris (fyra gånger)
Nationalteatern i Prag (två gånger)
Royal Opera House i London (två gånger)
Statsoperan i Wien (två gånger)
Mariinskijteatern i Sankt Petersburg (två gånger)
Statsoperan i Budapest (två gånger)
La Monnaie i Bryssel (två gånger)
Den Kongelige Opera i Köpenhamn (två gånger)
111237714_10157692604800847_8284384815683649831_o
 
De resterande operahusen har jag besökt vid endast ett tillfälle:
Teatro Real i Madrid
Liceu i Barcelona
Teatro Nacional i Lissabon
San Carlo i Neapel
La Fenice i Venedig
Statsoperan i Berlin
Deutsche Oper i Berlin
Semperoperan i Dresden
Bayerische Staatsoper i München
Staatstheater i Stuttgart

Nationaloperan i Amsterdam

Operan i Graz
Volksoper i Wien
Grand Théâtre i Genève
Operan i Zürich
Nationaloperan i Belgrad
Nationalteatern i Zagreb
Nationaloperan i Bukarest
Nationalteatern i Bratislava
Nationaloperan i Sofia
Teatr Wielki i Warszawa
Nationaloperan i Ljubljana
110256794_10157692604665847_2933622898034680901_o.jpg
 
Tyvärr har jag dock ännu ej haft möjlighet att besöka Bolsjojteatern i Moskva, La Scala i Milano, Glyndebourne i Lewes eller Festspielhaus i Bayreuth och mina ”favoriter” är Statsoperan i Wien, Mariinskijteatern i Sankt Petersburg och Opéra Garnier i Paris och därefter antagligen Statsoperan i Budapest, La Fenice i Venedig, Liceu i Barcelona och Bayerische Staatsoper i München.
110156946_10157692604350847_6456973548065385018_n
110164002_10157692605025847_7772909604652262648_o.jpg

Adam Tenstas och Houman Sebghatis sång ”Vita Sverige” är ute nu

Idag släppte Adam Tensta och Houman Sebghati sången ”Vita Sverige” som är en kommentar till den just nu pågående BLM-rörelsen/debatten.
VITA SVERIGE
Min egen samling av svenska tidnings- och tidskriftsartiklar som behandlar den svenska rasismen illustrerar låten medan Elelta Hiwet har skrivit dikten ”I polariseringens era, låt oss inkludera flera” som avslutar densamma.
DIKT.jpg

Så blir Malmöartisterna Julie Chikanes och Kaleevis nya gemensamma singel och musikvideo ”Stå Upp” som släpptes i dagarna den svenska BLM-rörelsens/debattens ”soundtrack” eller blir det Adam Tenstas ”Vita Sverige” eller kanske båda två?

 

 

 

Om Södertälje som den moderna, svenska, våldsamma och radikala extremhögerns födelseort

Var föddes och uppstod den moderna, svenska, våldsamma och radikala extremhögern? Var det kanske i skånska Klippan, i östgötska Kimstad eller i värmländska Vålberg?
Södertälje_film.jpg&w=740&h=384&zc=1&q=90&f=&s=0&a=middle.jpeg
 
Så här på A.H.s 131:a födelsedag kan i alla fall inte jag hålla mig från att nu utnämna Södertälje till den militanta och radikala svenska extremhögerns födelseort efter att under de senaste dagarna ha ”förläst” mig på den långa, heta, svenska sommaren 1977 när raskravallerna i Södertälje ägde rum och när liknande raskravaller blossade upp i ett flertal andra svenska städer.
 
Den moderna, svenska, militanta extremhögerns födelseort var då inte, som andra kanske skulle gissa, exempelvis Vålberg eller Klippan utan just Södertälje som då motsvarar österrikarnas Braunau och italienarnas Predappio eller kanske snarare britternas Notting Hill i London där 1958 års raskravaller bröt ut (och som f ö märkligt nog utlöstes av att en vit svensk kvinna vid namn Majbritt, som var tillsammans med en svart jamaikansk man, hade blivit trakasserad av en grupp vita engelska ungdomar), amerikanernas Watts i Los Angeles där den amerikanska efterkrigstidens dittills mest våldsamma raskravaller bröt ut 1965 och måhända också holländarnas Rotterdam där den våldsamma sydmoluckiska rörelsen en gång hade sitt fäste liksom fransmännens Marseille med omnejd där franska Fronten uppstod i början på 1970-talet bland de tvångsrepatrierade vita bosättarna från Algeriet, Nordafrika och andra kolonier över haven.
 
Efter raskravallerna i Södertälje 1977 var ingenting sig likt mer i Sverige och bilden av Sverige i omvärlden var också förändrad när det hade visat sig att raskravaller kunde äga rum även i Sverige. Det går därmed definitivt att tala om ett före och ett efter den långa, heta, svenska sommaren 1977, som därmed motsvarar amerikanernas ”long, hot summer 1967”, när raskravaller bröt ut i ett flertal amerikanska städer precis som i Sverige tio år senare.
 
I Södertälje etablerades en tid efter raskravallerna en avdelning av nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP), som både bestod av majoritetssvenska och sverigefinska medlemmar och aktivister att döma av de bevarade namnen och som kom att fostra den första generationen av svenska skinnskallar och politisera dessa i just nazistisk riktning.
 
Den viktigaste personen i avdelningen och sammanhanget, som under många år t o m kan sägas ha verkat som något av Södertäljes nazistiske ”gudfader”, var den finlandssvenske typografen Niels Mandell, som likt en sentida Ludvig Löfven (d v s Stefan Löfvens biomorfar) också verkade som den svenska s k nationella rörelsens egen tryckare och bl a tryckte han under en period på 90-talet både NRP:s, VAM:s och SD:s trycksaker på en och samma gång.
 
Mandell, som då är en s k ”boomer”, började sin bana i anti-68-rörelsens Demokratisk allians (DA) på 1960-talet men radikaliserades snabbt och gick sedan med i NRP och han var därefter en av de NRP-aktivister som dömdes för att ha kastat in rökgranater på Chinabiografen i Stockholm 1974, som ”straff” för att Mel Brooks film “Det våras för Hitler” visades där (apropå att det är A.H.:s födelsedag just idag).
 
Mandell spelade en viktig roll när BSS bildades 1979, d v s embryot till dagens SD, och under sin storhetstid inom den svenska s k nationella rörelsen på 1980- och 90-talen när han var rörelsens ”allt-i-allo”-typograf kände han i praktiken hela den svenska extremhögern från Demokratisk allians efterföljare kring tidskriften Contra och NRP-paret Oredsson till Nysvenska rörelsens Per Engdahl, SD:s ”chefsideolog” och ”motor” Leif Zeilon/Ericsson och sist men inte minst sin egen hemstad Södertäljes skinnskallar.
 
På 1980-talet hade skinheadungdomssubkulturen kommit till Sverige från England i kölvattnet efter punken och redan under 80-talets första hälft fanns ett skinheadgäng i Södertälje som gärna kallade sig ”Södertälje Skins” (som då kunde förkortas som SS…). Dessa skinnskallar bildade sedan 1986 och med benäget bistånd från just Niels Mandell en förening vid namn Rock mot kommunismen (RMK), som med direkt inspiration från den brittiska skinheadscenen började introducera den typ av musik som senare kom att bli känd som vit makt-musik och som rent musikaliskt och subkulturellt var en slags utveckling av punken.
 
Ett av Sveriges första skinheadband bredvid bandet Dirlewanger i Göteborg var Södertäljebandet Hooligans, vilka båda bildades 1986, och tillsammans spelade de på Sveriges första vit makt-musikkonsert som just ägde rum i Södertälje den 6 juni 1987 och återigen var Mandell behjälplig som organisatör bakom denna för den svenska s k nationella rörelsens framtid avgörande händelse. Liksom maoiströrelsen på 70-talet med sin proggmusik och anarkiströrelsen på 80-talet med sin punkmusik skulle nämligen naziströrelsen på 90-talet med sin vit makt-musik komma att nå ut till tusentals barn och ungdomar tack vare den subkulturella attraktionskraften i musiken.
 
Kretsen kring RMK och Hooligans gav även ut fanzinet Streetfight som senare bytte namn till Vit rebell och därefter till Storm, som kom att bli terroristgruppen Vitt ariskt motstånds (VAM) organ. Bandet Hooligans bytte i sin tur snart namn till Vit Aggression, som kom att bli VAM:s ”husband” på 90-talet.
 
Efter att Sverigedemokraterna (SD) hade bildats 1988 kom SD att ta över NRP:s tidigare roll i Södertälje och flertalet av de skinnskallar som tidigare under en period hade varit kopplade till NRP gick nu över till SD. Södertäljebandet Vit Aggression blev exempelvis under en period också SD:s ”husband” tillsammans med Ultima Thule från Nyköping, som ursprungligen hade varit ett punkband.
 
Den 30 november 1991 spelade Ultima Thule och just Vit Aggression på SD:s vit makt-musikkonsert i Stockholm som följde på SD:s våldsamma ”uppmarsch” i staden tidigare under kvällen och under en tid när SD kunde omtalas som Sveriges motsvarighet till nordirländska Sinn Féin (d v s helt enkelt VAM:s politiska gren) och inför SD:s dåvarande partiledare Anders Klarström framförde Vit Aggression VAM:s inofficiella kampsång ”Död åt ZOG!” (vilket var en s k nationell slogan som Klarström själv ropade när han introducerade bandet för de 100-tals skinnskallar som då var på plats).
 
Idag har Klarström som bekant rehabiliterats av dagens SD efter att tidigare ha dragits med ett envist nazistrykte och han hyllas numera som en föregångare som var före sin tid, efter att 2018 ha publicerat sin självbiografi ”Prima Victoria”, inte bara i SD:s Samtiden utan också av Patrik Engellaus tankesmedja Det goda samhället.
 
Några av de Södertäljeskins som var med från början när RMK och Hooligans bildades i Södertälje med stöd och hjälp av Niels Mandell skulle senare komma att spela en viktig roll för hela den svenska s k nationella rörelsen sådan den kom att utveckla sig på 1990-talet med namn som Tomas ”Linkan” Lindquist, som kom att starta och driva vit makt-musikskivbolaget Svea musik samtidigt som han var SD:are, VAM-aktivisten Göran Gustavsson (som också var Vit Aggressions sångare) samt sist men inte minst VAM:s organisatoriska ”hjärna” och vit makt-musikimperiet Nordlands direktör Peter Melander/Rindell, som under en tid var SD Södertäljes kontaktperson (f ö var SD:s första finansiär också han Södertäljebo), och som tillsammans med alla de andra svenska vit makt-musikbolagen gjorde att Sverige på 1990-talet kom att utvecklas till världens nav för den panvästerländska vit makt-musiken.
 
Idag är Södertälje slutligen inte längre något särskilt centrum för den svenska s k nationella rörelsen efter att skinheadsubkulturen och vit makt-musiken ebbade ut på 00-talet. I grannkommunen Salem ägde dock den beryktade årliga Salemmarschen rum och i närbelägna Nykvarn hade bl a Svenskarnas parti under en tid en aktiv avdelning. Just i Södertälje fick dock SD:s radikala utbrytarparti Nationaldemokraterna (ND) under en period ett starkt fäste och där bodde och verkade även ND:s partiledare Marc Abramsson som lokalpolitiker för partiet på 2000- och 10-talen. ND:s partitidning Nationell Idag, som Abramsson gav ut från Södertälje, kan dock sägas leva vidare i utbrytartidningen Nya Tider, som därmed möjligen är det sista mer tydliga spåret av Södertälje som den moderna, radikala, svenska extremhögerns födelseplats.

Återigen om det svenska annus horribilis vad gäller de svenska rasrelationers historia om och om eventuella populärkulturella spår som kanske inte existerar

År 1977 var på alla sätt och vis de svenska rasrelationernas och den svenska vithetens annus horribilis med alla sina raskravaller under ”den långa heta sommaren” 77 och samma år sade USA:s dåvarande FN-ambassadör Andrew Young dessutom både till sitt eget folk och till i praktiken hela världen att även Sverige var ett rasistiskt land, vilket orsakade ramaskri i Sverige.
 
Samma år slog vidare rasordet ”svartskalle” igenom med full kraft i (nutids)svenska språket och inom den (riks)svensktalande gemenskapen och en undersökning bland ungdomar i 12 olika västländer visade att de svenska ungdomarna och unga vuxna var bland de mest negativt inställda till invandring och invandrare i västvärlden – tre fjärdedelar ansåg att invandrarna var för många medan hela en tredjedel dessutom ville minska biståndet.
93301990_10157378222890847_8116734525758767104_n.jpg
 
Samtidigt syntes de första spåren av en ”svartskallegemenskap”, d v s en subjektsposition och subjektivitet som inkluderade alla invandrare och som möjligen kan jämföras med hur termen svart i Storbritannien också enade invandrarna från de före detta kolonierna vid denna tid. Ett manifestliknande upprop som sade att det nu var dags att bilda en ”invandrarriksdag” för att ”låta svartskallarna själva få säga sitt på bruten svenska” då ”informationen sker alltför ensidigt och får invandrarna att känna sig manipulerade” för även invandrarna var ”parter i den här processen” men ”ställs utanför och blir passiva mottagare” publicerades till exempel i DN i kölvattnet av raskravallerna:
93482180_10157378222860847_1777246527803097088_n.jpg
 
Jag är en invandrare och svartskalle. Jag har djup medkänsla för alla invandrare. För jugoslaver, greker, turkar, finländare, polacker, tjecker, assyrier, libaneser, chilener [sic], spanjorer, amerikaner, danskar, engelsmän, indier, portugiser. För alla polska judar. För kurderna från Irak.
[sic]
Jag tycker att debatten är löjlig. Den förs hela tiden över våra huvuden. För att vi skall kunna ges möjlighet att aktivt och engagerat delta i debatten krävs det att vi organiserar oss.
(Dajczgewand 1977)
 
Under året började också allt fler invandrare att tala tillbaka till majoritetssvenskarna med en ton som kan sägas ha skiljt sig från tidigare år och inte minst genom att påpeka att det svenska efterkrigstida välståndet helt enkelt till stora delar kunde förklaras av invandringen och invandrarna. Dessutom går det att skönja en slags bitsk sarkasm i flera av de insändare som dök upp i tidningarna efter sommarens raskravaller som avslöjade att en del invandrare nu hade börjat knäcka den svenska vithetskoden att vita svenskar i gemen numera betraktade sig som antirasister i egenskap av att just vara vita svenskar och intressant nog kom också allt fler kvinnliga röster till tals från att tidigare har varit i det närmaste frånvarande i intervjuerna och på debatt- och insändarsidorna:
93234847_10157378222870847_5831190983684915200_n.jpg
 
Hej på er alla snälla, glada och antirasistiska svenskar. Jag är en som många av er kallar ”jävla utlänning”.
[…]
Ni har lämnat era gamla föräldrar och släktingar på olika anstalter här i landet, för att skaffa er allt detta välstånd.
Vem är det då som tar hand om dem? Jo, vi, till 80 procent utlänningar. Och alla andra skitiga och dåliga jobb som finns, vem utför dem? Jo, utlänningarna!
(Zonca 1977)
 
Framåt 1970-talets trädde också de första vita svenska mödrarna till icke-vita blandade barn fram i spalterna och i offentligheten och berättade om hur deras blandbarn utsattes för mobbing och trakasserier. Ett exempel var signaturen Mor i Hjällbo (1977), som på Expressens insändarsida i slutet av 1977 beskrev hur hennes barn blev så illa behandlade att hon upplevde att de riskerade att få sina liv förstörda för alltid och hon adresserade sitt inlägg till alla vita svenskar som hon benämnde som ”Svensson”:
 
93179137_10157378222835847_8838941591637852160_n.jpg
När min äldsta dotter tar ut sin lillasyster som är ganska mörk på promenad, möts hon så fort hon kommer utanför dörren av tillmälet ”jävla neger”… Vad har min lilla dotter på två år gjort dig för att du ska hata henne så mycket att du är beredd att förstöra hennes liv och framtid?
[sic]
Jag ska inte tala om för dig vad jag känner när mina barn kommer hem med sina blåmärken och sina sår i själen, det vill du ändå inte förstå. Men som du ser håller du på att lyckas förstöra små barn redan från början, så jag antar att du känner dig nöjd.
(Mor i Hjällbo 1977)
 
I oktober 1977 aktualiserade vidare Hans Almqvist (1977) i Göteborgs-Tidningen hur rapporteringen om Sverige hade förändrats under året även i den utomvästerländska och postkoloniala världen med exempel och utgångspunkt i ett tv-program i Malaysia, som hade framställt Sverige som varande mer eller mindre en ”rasiststat”, menade Almqvist. ”Vi importerar färgad arbetskraft som får arbeta under slavlöner och passa upp de vita svenska herrarna”, var ett av budskapen i det malaysiska programmet och inte minst hade raskravallerna tagits upp även om Almqvist angav fel årstid för raskravallerna på Rosengård i Malmö som hade utspelat sig i juli efter Södertäljekravallerna:
 
Samtidigt så läser TV-kommentatorn upp telegram från bråken i Södertälje mellan raggarna och assyrierna. Hur man misshandlar färgade invandrare för deras hudfärgs skull.
Och hur svenska ungdomar invaderar ett bostadsområde i Malmö och tränger sig in och misshandlar färgade i deras lägenheter.
Det var i våras som raggarna i Skåne invaderade bostadsområdet Rosengården [sic] i Malmö.
(Almqvist 1977)
 
Det händelserika och våldsamma året avslutades med att engelska Sunday Telegraph valde att kritisera Sverige och ”svenskt hyckleri och självgodhet” i ett stort reportage som publicerades i slutet av december och som Karl-Gunnar Bäck (1977) redogjorde för i Aftonbladet.
 
Den inflytelserika Londontidningen menade att svenskarna såg sig som en ”elitras” på jorden och hade ställt sig utanför övriga världen och tidningen irriterade sig särskilt på att Sverige inte ville ta emot några båtflyktingar från Vietnam samtidigt som Norge och andra västländer gjorde det och mot bakgrund av att Sverige tidigare hade varit det västland som hade stöttat Nordvietnam allra mest. Sunday Telegraph menade helt enkelt att det fanns ett tydligt rastänkande bakom Sveriges antirasism och antikolonialism och att landet egentligen bara ville ta emot vita invandrare och flyktingar, som Sverige dessutom också kunde ”göra rubriker av” såsom amerikanska desertörer samt att det svenska välståndet hade byggts upp av nordiska och europeiska arbetskraftsinvandrare, som samtidigt behandlades illa och ”misshandlas i samhället”:
 
Självgodhet, överlägsenhetskänsla mot resten av världen och moralism sägs vara dygder i Sverige 1977.
– Svenskarna tänker på sig själva som något särskilt, som en elitras. Men kanske är det dags för svenskarna att förena sig med resten av världen och sluta med att stå på sidan och se överlägsna ut. Då kanske det kommer ett uns verklig mänsklighet i deras flyktingpolitik i stället för den selektiva humanitära anda som nu kännetecknar dem.
Amerikanske FN-ambassadören Andrew Young hade rätt när han kallade svenskarna rasister…
(Bäck 1977)
 
År 1977 uppstod också punken och tidigare under 70-talet hade proggen haft sin storhetstid men de första spåren som jag har hittat av svenska och svenskspråkiga (OBS: ej finlandssvenska eller svenskamerikanska) sånger som kom att tematisera just svenska rasrelationer, det svenska rastänkandet och den svenska rasismen härrör dock först fr om 1980-talet såsom Imperiets album och sång ”Rasera” från 1983.
 
Det heter ju sedan den brittiska s k Birminghamskolan eller cultural studies-forskningen att ungdomssubkulturer och populärkulturen i allmänhet alltid är först med det nya och kan ses som en seismograf som läser av vad det uppväxande släktet och därmed framtiden bär på.
 
Det märkliga med just de svenska rasfrågorna och rasrelationerna är dock att den s k finkulturen eller högkulturen kom först: De första svenska och svenskspråkiga (OBS: ej finlandssvenska eller svenskamerikanska) scenföreställningarna, dikterna och romanerna om specifikt svenska rasrelationer, det svenska rastänkandet och den svenska rasismen utkom då redan på 1960-talet.
 
Kan någon kunnig måhända rätta mig här – d v s kort och gott fanns det några svenska och svenskspråkiga (OBS: ej finlandssvenska eller svenskamerikanska) populärkulturella sånger som kom att tematisera just svenska rasrelationer, det svenska rastänkandet och den svenska rasismen innan 1983?

Ett kärt återseende av de stora operahusen

En av de få ”positiva” sidorna med den pågående pandemin (OBS: jag förstår så klart att det gäller att vara riktigt försiktig just nu med bruket av adjektivet ”positiv” när allt fler människor dör även i Sverige) är att nästan alla stora operahus har öppnat sina digitala arkiv med inspelade föreställningar medan vissa av dem producerar nya mindre föreställningar och även filmer och för mig är det också något av ett kärt återseende:
91216656_10157320791290847_1565359397201248256_o.jpg
Det gäller då bl a Wiener Staatsoper, som jag har besökt tre gånger vid det här laget, Royal Opera House i London som jag har varit på vid två tillfällen, Liceu-teatern i Barcelona som jag har besökt en gång, Sankt Petersburgs Mariinskijteater som jag har bevistat vid två tillfällen och Parisoperan där jag har varit åtminstone 4-5 gånger genom åren och vars hemsidor jag har ”hängt på” under de senaste dygnen. Dock har jag ännu inte lyckats besöka La Scala i Milano eller ”The Met” i New York och ej heller Bolsjojteatern i Moskva för den delen men både Semperoperan i Dresden, Bayerische Staatsoper i München, Deutsche Oper i Berlin liksom operahusen i bl a Lissabon, Madrid, Oslo, Köpenhamn, Amsterdam, Stuttgart, Frankfurt, Bryssel, Zürich, Genève, Venedig, Neapel, Prag, Budapest, Bratislava, Ljubljana, Belgrad, Zagreb, Sofia och Bukarest har jag hunnit med att besöka någon gång eller flera gånger.
91179596_10157323658225847_547204027788558336_o.jpg
Och av alla (västerländska) sånger som på något sätt tematiserar s k bland(intim)relationer över de s k rasgränserna och specifikt heterosexuella sådana mellan asiatiska kvinnor och icke-asiatiska och fr a vita män (såsom t ex Iggy Pops och David Bowies “China Girl”, Gyllene Tiders ”Teaser Japanese” eller Ace of Bases ”Tokyo Girl” o s v) bör Giacomo Puccinis sång och aria ”Un bel di vedremo” vara den allra mest kända och antagligen också ursången för alla dessa sånger då den hade premiär redan 1904 när Madama Butterfly uruppfördes på Scalateatern i Milano.
 
”Tack vare” den rådande pandemin kan nu alla som vill se och höra sopranen Asmik Grigorian framföra denna sång på och via Kungl. Operans hemsida (https://www.operanplay.se) i en uppsättning som spelades där 2014, och som jag själv såg vid två tillfällen under detta år då Grigorian redan då omtalades som en blivande världsstjärna, vilket hon idag är.
 
Vid ett av dessa två tillfällen satt jag på tredje raden (vilket då är rätt dyrt men det är väl ändå bättre för miljön och kanske också för hälsan att som man lägga sina pengar på kulturevenemang än på maskiner och materia, d v s materiella föremål och prylar av alla de slag som många män annars brukar ”konsumera” och lägga pengar på i stora mängder, och väl än mer på ”bärs och brudar”, som många män annars också brukar ”konsumera” och lägga pengar på i stora mängder) och som jag minns det ville applådåskorna aldrig ta slut efter att Asmik Grigorian/Cio-Cio San hade begått självmord på en bädd av körsbärsblommor i slutscenen för att rädda sin ”asiatiska” heder.

Om två av SD:s melodier och sånger

Har äntligen förstått att åtminstone två av 1990-talets SD-melodier och SD-sånger direkt eller indirekt har kopplingar till den andra sidan av Atlanten: Dels handlar det om den ramsa som mängder av skinheads och SD:are sjöng, skrålade, ropade och vrålade under hela 1990-talet och en bra bit in på 2000-talet – d v s ”Sverige åt svenskarna sha-la-la-la-la” och som SD:arna sjöng på SD:s valvaka 2010 när SD kom in i riksdagen fast i en något modifierad form – ”Jimmie Åkesson sha-la-la-la-la”. Denna melodislinga härrör då från den svarta karibiska barnsången ”Brown girl in the ring” och blev sedan en populärmusikalisk slagdänga i Boney M:s diskoversion från 1970-talet.
 
 
 
 
Detta har då varit känt länge men även Ultima Thules sång ”Kring Sveriges fana” från 1990-talet, som tillägnades SD och som tidigare ibland inofficiellt betraktades som SD:s kampsång, har åtminstone indirekt också en koppling till slavättlingarna på andra sidan Atlanten. Sången ”Kring Sveriges fana” ingår då i albumet ”Svea hjältar” som första gången gavs ut 1991 på det franska vit makt-musikskivbolaget Rebelles Européennes och innehåller bl a följande strofer (https://www.youtube.com/watch?v=E58UL6YhsuA):
 
 
 
 
”Enad front bland arbetets miljoner
 
bådar nya dagens morgon väckt.
 
Svenska folk, svenska land du ärvde traditioner
 
ifrån frihetshjälten Engelbrekt.
 
Nu så gäller det din frihet
 
svenska folk, svenska land
 
vi vill att du blir ett.”
 
 
 
 
Den sovjetryska spelfilmen ”Cirkus” från 1936 handlar om en vit amerikansk kvinna som besöker Sovjetunionen för att uppträda tillsammans med ett ryskt cirkussällskap och hon gör det då hon inte står ut med rasdiskrimineringen i USA då hon har fått ett blandat barn tillsammans med en svart amerikan. I filmen spelar Isaak Dunajevskijs sång ”Sjiroka strana moja rodnaja” eller ”Sången till fosterlandet” en huvudroll, som omedelbart blev en ”hitsång” i Sovjet och länge bl a kom att brukas som Moskvaradions paussignal (https://www.youtube.com/watch?v=XLCJkQtv440&fbclid=IwAR1B6qbnI-vaMQVu3radYnE9ch7dpx8eU57K8gb_w5Z0R-EFk639m0kQlb8). Sången omvandlades också till en marsch som även svenska Arméns musikkår ibland spelar – ”Saljut Moskvy” (https://www.youtube.com/watch?v=Ubbc08OKx88).
 
 
 
 
”Sången till fosterlandet” översattes sedan till svenska 1937 av den svenske kommunisten Gustav Johansson som ”Sång till hemlandet” och döptes senare om till ”Allt blir vårt” och spelades sedermera in av förlaget Oktober 1972. Sången ingår i albumet ”Upp trälar. Kampsånger för frihet och socialism” tillsammans med bl a ”Internationalen”, ”Warszawjanka” och ”Arbetets söner”, och framfördes av den KFML/SKP-anknutna blåsorkestern Röda stjärnan (https://www.youtube.com/watch?v=QEUHP8sIUhg). Den sovjetryska ”hitsången” från 1936, som i mångt och mycket kom att tonsätta Stalin-epoken, innehåller då i Gustav Johanssons översättning textrader som i stort sett är identiska med Ultima Thules sång ”Kring Sveriges fana”, d v s SD:s inofficiella kampsång på 1990-talet:
 
 
 
 
 
 
 
”Enad front bland arbetets miljoner,
 
bådar nya dagens morgonväkt.
 
Svenska folk, du ärvde traditioner
 
ifrån frihetshjälten Engelbrekt.
 
Svenska folk, nu gäller det din frihet,
 
svenska språk, vår fröjds och smärtas tolk,
 
svenska land, vi vill att du skall bli ett
 
lyckans land för hela Sveriges folk.”
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Den svenska extremhögern som en ”family business”: Medan Sture Lundén spelade i Sveriges nationella förbunds (SNF) ”husband” Fosterländska musiksällskapet spelar sonen Peter Lundén i SD:s ”husband” Bedårande barn

När en än en gång och återigen ”tvingas” konstatera att den svenska s k nationella rörelsen i mångt och mycket är en s k ”family business” (OBS: jag menar så klart inte att den svenska extremhögern präglas av en s k klankultur) och i detta konkreta fall handlar det om en far och en son som har spelat och spelar i den svenska s k nationella rörelsens två största och viktigaste partiers respektive ”husband” – nämligen i Sveriges nationella förbunds (SNF) Fosterländska musiksällskapet samt i Sverigedemokraternas (SD) Bedårande barn (OBS: jag tror så klart inte på någon slags arvssynd men konstnärlighet och musikalitet brukar trots allt gå i arv rent genetiskt-biologiskt):
SD SNF.jpg
 
Den svenska s k nationella rörelsen har alltid varit en på alla sätt och vis konst- och kulturcentrerad och estetiskt (hyper)medveten rörelse i den meningen att litteratur, konst och musik alltid har stått i första rummet tillsammans med politiken och nästan alla större partier har genom decennierna t o m hållit sig med s k ”husband”. Tidigare handlade det naturligtvis om orkestrar som spelade marschmusik och om sångare som sjöng s k fosterländska sånger och sedan 1990-talet är det så klart s k vikingarock- och vit makt-musikband som har gällt.
 
1900-talets största högerradikala parti Sveriges nationella förbund (SNF), vars ideologer f ö numera inspirerar dagens SD som ju är 2000-talets största högerradikala parti, höll sig länge med det egna ”husbandet” Fosterländska musiksällskapet som regelbundet uppträdde på partiets interna möten och offentliga arrangemang liksom även på andra tillställningar som den svenska extremhögern i bred mening anordnade såsom på Svensk-Chilenska sällskapets grundandemöte 1976 och så sent som 1985 uppträdde och spelade SNF:s ”husband” Fosterländska musiksällskapet på Restaurang Kvarnen i Stockholm när SNF firade sitt 70-årsjubileum där.
 
På 1990-talet kunde både Vit Aggression och Ultima Thule agera SD:s ”husband” men på 2010-talet har det snarare varit Bedårande barn som har intagit den platsen och inte minst då Åkesson själv är en av bandmedlemmarna. De andra bandmedlemmarna är då Jesper Landin, Marcus Öhrn samt Peter Lundén som går under artistnamnet Peter London och som sedan 2015 har spelat i SD:s ”husband” Bedårande barn som väl antagligen ska framträda på SD:s s k landsdagar i Örebro nu i helgen.
 
Peter Lundén är då son till Sture Lundén, f d medlem i SNF och mångårig medlem i SNF:s ”husband” Fosterländska musiksällskapet som faktiskt fortfarande existerar och uppträder under namnet Messingsorkestern Blåsningen även om SNF:s saga är all som det heter, d v s SNF finns ej mer idag men dess ”husband” har då överlevt in i våra dagar och under ett annat namn.
 
I september i år uppträdde f ö Messingsorkestern Blåsningen som numera leds av Sture Lundén ironiskt nog i samband med en programpunkt på Stadsmuseet i Stockholm som ingick i 100-årsminnet av införandet av den allmänna och lika rösträtten i Sverige (se https://demokrati100.se/kalenderpost/bokslapp-tisdagar-med-tolfterna) och även om SNF inte längre existerar så hade dess grundare definitivt inte tyckt om att dess ”husband” uppträdde på ett sådant arrangemang då SNF aldrig kom att acceptera den parlamentariska demokratin och den allmänna och lika rösträtten.

Om Refuseds nya musikvideo ”REV 001”

Ända sedan 1990-talet har svenska nazister och högerextremister, och allt oftare SD men generellt i aningen ”förklädd” form (ibland heter SD ”Partiet” i vissa romaner, ibland namnges partiet inte ens i vissa filmer), dykt upp, förekommit och porträtterats i allehanda svenska kulturproduktioner (spelfilmer, tv-serier, dikter, pjäser, musikaler, scenföreställningar, romaner, sånger o s v) men frågan är om Refuseds nya musikvideo ”REV 001” ändå inte ”tar priset” och som Fredrik Strage skriver om i dagens DN. Det socialistiska och antifascistiska Umeåbandet Refuseds nya musikvideo ”REV 001” släpptes för en vecka sedan och i videon konfronteras Weimarrepublikens cabaretestetik med dagens NMR:ares koreograferade uniforms/kroppskult.
NMR.jpg
 
Strage.jpg
 
SKOLD.jpg
 
”Dennis Lyxzén, sångare och agitator i punkbandet från Umeå, dansar omkring i frack, hög hatt och vita handskar medan han snurrar en käpp och duckar för nazister som kastar sig över honom. De unga nazimännen har den vanliga NMRuniformen svarta byxor, vit skjorta med instoppad slips och plexiglassköld. Men de är betydligt hunkigare än sina verkliga förlagor. De ser ut att ha fått en makeover av Leni Riefenstahl och lärt sig dansa av Britney Spears. Medan gitarrerna dånar lutar sig nazisterna mot skölden och putar med stjärten för att sedan marschera, twerka och göra armhävningar som övergår i samlagsrörelser.
 
Dennis Lyxzén (utsedd till Sveriges sexigaste man i tidningen Elle 2004) snurrar, steppar, lyfter på hatten och blir omringad av plexiglassköldarna – för att i nästa sekund vila mjukt på dem, som om han anslutit sig till nazisternas revolution. ”Somebody’s gotta pay for the shame and the pain”, vrålar han och jag känner en viss skam över att bli attraherad av den totalitära baletten (koreograferad av Lars Bethke, dansare, skådespelare och musikalveteran som medverkat i flera ”Cabaret”- uppsättningar).
 
Den som inte känner till att Refused är Sveriges mest anti fascistiska band tycker kanske att den dubiösa videon är problematisk. Den som, likt mig, är liberal stör sig nog också på att bandet i ett pressmeddelande skyller nynazismen på kapitalismen som gör folk ”infekterade med bristens gift, nödens gift, utförsäkrade, ställda mot varandra av ignoranta, samvetslösa, barnamördande torskar till tyranner”. Oansvarig sexualisering av politisk extremism ligger mig dock ännu närmare hjärtat än marknadsekonomi så jag utser härmed ”REV001” till årets musikvideo.”
KONF.jpg