Kategori: musik

Är hiphop-musiken vår tids vit makt-musik? Om likheter och skillnader mellan den vita vit makt-musiken och den icke-vita hiphop-musiken

Är hiphop-musiken vår tids vit makt-musik? På 90-talet och en bit in på 2000-talet var vit makt-musiken den antagligen största subkulturella musikstilen bland Sveriges barn, ungdomar och unga vuxna. Sedan 2010-talet och idag på 20-talet är hiphop-musiken den antagligen största subkulturella musikstilen bland Sveriges barn, ungdomar och unga vuxna.

Vit makt-musiken framfördes nästan enbart av vit arbetarklass och hiphop-musiken nästan enbart av icke-vit arbetarklass. Vit makt-musiken glorifierade våld och starka negativa känslor (vrede, hat o s v) och sjöng om att misshandla och överfalla och t o m kniva ihjäl eller skjuta icke-vita och homosexuella som uppfattades som politiska fiender medan hiphop-musiken glorifierar våld och starka negativa känslor (vrede, hat o s v) och sjunger om att misshandla och överfalla och t o m kniva ihjäl eller skjuta andra icke-vita i andra miljonprogramsområden som uppfattas som ekonomiska rivaler.

Både vit makt-musiken och hiphop-musiken sjöng och sjunger också om konspirationer och inte minst om den s k judiska makten och nästan alltid i kodad form.

DN:s Hugo Lindkvist skriver om hur hiphop-musiken glorifierar våld, mord och ond bråd död och t o m kan ”bistå” poliser och jurister i brottsutredningar. Självklart är Sveriges hiphop-musikartister konstnärer vars verk ska betraktas som konstverk på samma sätt som att landets vit makt-musikartister var konstnärer vars verk kunde bektraktas som konstverk. Det är samtidigt ett faktum att åtskilliga våldsdåd på 90- och 00-talen kunde kopplas till förövare som innan dåden hade lyssnat på vit makt-musik och det verkar som att åtskilliga våldsdåd på 10- och 20-talen kan kopplas till förövare som innan dåden har lyssnat på hiphop-musik och både vit makt-musikartisterna och hiphop-musikartisterna sjöng och sjunger om den verklighet de levde respektive lever i och liksom hiphop-musiken förekommer i dagens svenska förundersökningar så förekom även vit makt-musik i dåtidens svenska förundersökningar:

”Både låttexter och musikvideor från raplåtar ingår som pusselbitar i Stockholms hittills största gängbrottsutredning. Enligt förundersökningen finns ”musiktematisk koppling mellan ett flertal individer” som är parter i kidnappningsmålet, där en känd artist ska ha förts bort, skadats och förnedrats. I ett konfiskerat brev nämns även krav om att ”catcha nån från P3” för att en av de åtalades musik ska spelas oftar.”

https://www.dn.se/kultur/sa-ar-rapmusiken-kopplad-till-det-stora-gangmalet/?fbclid=IwAR1oMXEZhqQOJ1CSEGIEiwcYyxR0dsGJQsa7-D2kcVCucgp227MY0McJuAI

”… i förundersökningen, som löper över tusentals sidor, finns flera hänvisningar till den svenska rapscenen, samt uppgifter från låttexter och musikvideor. Informationen används bland annat för att visa kopplingar mellan flera personer som ska ha varit inblandade när en då 17-årig rapartist kidnappades, kvällen den 14 april 2020. – Musiken spelar ingen roll för brottsligheten.

Det handlar om att visa på vilket sätt de känner varandra, säger åklagaren Anna Stråth. Den 17-årige rapartisten blev enligt åtalet bortförd mot sin vilja och utsattes under mycket förnedrande former för hot och våld. Denne ska ha tvingats bära en peruk, klänning, stringtrosor, ha ett hundkoppel runt halsen och rånats på en Rolexklocka och två guldkedjor. En sammanställning kring parterna i målet påvisar enligt polisen ”en musiktematisk koppling mellan ett flertal individer”.

Man syftar i denna del inte på artisten Yasin Abdullahi Mahamoud (som är åtalad för stämpling till människorov) utan tre andra åtalade män, som är mellan 20 och 25 år gamla, samt på brottsoffret. Två av personerna som står åtalade för kidnappningen är artister som fått över en miljon spelningar på flera låtar på Spotify.

De båda personerna har tidigare även medverkat på låtar med flera andra kända rapartister i Sverige. Artisterna nekar båda till brott. Den ene, en 25-årig man, besvarar inte en enda fråga i polisförhören, men två brev han skickat från häktet har beslagtagits, något P3 Nyheter var först att rapportera på torsdagen.

Breven, som DN också tagit del av, handlar till största del om artistens egen musikkarriär och idéer han har för att öka sina inkomster, och var tänkta att skickas till andra personer med koppling till gängkriminalitet i Stockholm. I det första brevet ber artisten om att påtryckningar ska utövas mot en musikproducent, för att han själv ska höja sina inkomster. I det andra brevet vill han ta hjälp för vad som sägs vara ett ”jobb”. Han skriver: ”Jag vill att ni catchar nån från P3 eller ring o hota dem…”, med målet att hans musik ska spelas minst var tredje timme.”

(…)

”Skärmdumpar från musikvideor som ingår i förundersökningen visar hur tre av männen som åtalats för kidnappningen har samarbetat musikaliskt och deltagit i samma inspelningar. I en musikvideo, släppt månaderna efter den misstänkta kidnappningen, syns två av de åtalade hålla i två guldkedjor och en Rolexklocka. Polisen skriver att klockmodellen liknar den som brottsoffret blev av med i samband med brottet, men tillägger att klockan ”är av en annan modell”.

En annan skärmdump visar att en av de åtalade männen också medverkat i samma musikvideo som brottsoffret. Musikvideon släpptes dagarna efter att den misstänkta kidnappningen ska ha inträffat. I förundersökningen refereras till låttexter som brottsoffret står bakom, och polisen har särskilt markerat enskilda rader. Den misstänkta kidnappningen nämns där inte rakt ut, men i texterna verkar artisten anspela på något som denne har utsatts för.

Det är inte första gången raptexter återges i förundersökningar kring grova brott i Sverige, något som SR-programmet ”I lagens namn” och SVT Kulturnyheterna tidigare rapporterat om. Det har även förekommit vid utredningar i exempelvis USA och Storbritannien.

– Det finns anledning att ställa frågor till de inblandade om vad de menar med sina texter, säger Anna Stråth till DN på frågan om vilken betydelse låttexterna kan ha i det nu aktuella gängmålet.”

Reflektioner kring att icke-vita och svarta svenskar har dominerat Melodifestivalen sedan 2010-talet

Det är intressant att konstatera att ett flertal icke-vita svenskar och inte minst afrosvenskar har lyckats kamma hem guldplatsen i Melodifestivalen och därmed representerat Sverige i Eurovisionsschlagerfestivalen eller i Eurovision Song Contest ända sedan Afro-Dite vann Melodifestivalen 2002 med sången ”Never let it go”, som också var första gången som en utlandsadopterad vann festivalen i och med Afro-Dite-medlemmen Gladys Del Pilar, som är adopterad från Ecuador (OBS: den första adopterade att vinna Melodifestivalen var antagligen Kicki Danielsson, som är inhemskt adopterad).


Framför allt gäller det under de senaste tio åren – år 2011 vann t ex den blandade eller mixade Eric Saade och 2016 vann likaledes den blandade eller mixade Frans. Året därpå – 2012 – vann den s k ”andrageneration:aren” Loreen med ”Euphoria” och sedan 2019 har afrosvenskar vunnit Melodifestivalen under tre år på raken – 2019 vann den utlandsadopterade John Lundvik, 2020 vann The Mamas och i år och igår vann som bekant Tusse.


Skulle även brons- och silverplatserna räknas in med namn som den utlandsadopterade sydsamiske artisten Jon Henrik Fjällgren så går det med fog att säga att icke-vita svenskar närmast helt har dominerat Melodifestivalen sedan åtminstone 2015 och framåt.


Idag är kring 20% av Sveriges befolkning icke-vit och bland invånarna i ålderskategorin 0-39 år handlar det om åtminstone 25% om inte mer än så och i Melodifestivalen är också numera kring 25% av alla deltagare icke-vita om inte mer än så.


Vad gäller specifikt afrosvenskar så är det antagligen så att Sverige idag inhyser den fjärde (OBS: proportionellt sett och per capita) största svarta befolkningen i västvärlden inräknat samtliga invånare med någon form av bakgrund i subsahariska Afrika och samtliga invånare som har någon slags slavättlingbakgrund från Karibien och de båda Amerika liksom från Storbritannien, Nederländerna och Frankrike m fl länder.


Min försiktiga uppskattning ger då vid handen att det bör handla om minst 3,5% av dagens svenska totalbefolkning motsvarande kring 350 000 invånare, vilket kan jämföras med kring 12,5% svarta invånare i USA, kring 6% i Frankrike och kring 5% i Storbritannien.


I storstadsregionerna och i de mellanstora städerna är denna procentsiffra antagligen mer än fördubblad och i Stor-Stockholm så kan det numera handla om uppemot 10% och i ålderskategorin 0-39 år så är andelen afrosvenskar likledes mer än fördubblad då den demografiska subkategorin afrosvenskar fortfarande är mycket ung i jämförelse med majorietsinvånarna i landet.

Den världsberömde italiensk-amerikanske musikern och artisten Chick Corea har nyligen gått bort som möjligen märkligt nog är en sentida ättling till Europas första ”adoptivbarn” från Korea vars ”adoptivpappa” märkligt nog var den som införde chokladen till Europa

Den världsberömde italiensk-amerikanske musikern och artisten Chick Corea har nyligen gått bort. Corea är märkligt nog en sentida ättling till Europas första ”adoptivbarn” från Korea vars ”adoptivpappa” märkligt nog var den som införde chokladen till Europa.


Den italienske adelsmannen markisen Francesco Carletti från Florens är mest känd i den gastronomiska kulturhistorien för att han introducerade chokladen till Europa. Det är t ex därför som det bl a finns ett danskt godisföretag som heter Carletti – d v s företagsnamnet är helt enkelt en hyllning till den italienske markisen.
Spanjorerna hade kommit i kontakt med kakaoplantan efter Hernán Cortés erövring av Aztekerriket i nuvarande Mexiko. Spanjorerna behöll dock ”upptäckten” av denna växt för sig själva som en slags ”lyxhemlighet” i sina kolonier i ”Nya världen”. Tack vare Carletti som smugglade med sig ett antal exemplar av kakaoplantan efter att 1606 ha besökt de spanska kolonierna i Centralamerika så kom sedan européerna att få ta del av chokladen.


Francesco Carletti seglade dock inte bara västerut utan också österut. I samband med ett besök i Japan köpte den italienske markisen en koreansk slavpojke som hade tagits som krigsfånge i samband med den japanska invasionen av Korea på 1590-talet.


Carletti döpte den koreanske pojken och gav honom namnet Antonio Corea i den portugisiska kolonin Goa i Indien och han tog sedan med sig honom hem till Europa där han avled 1626 i den italienska byn Albi i Kalabrien som stamfader till familjen Corea efter att också ha stått modell för konstnären Peter Paul Rubens. På 1600-talet fanns det nämligen oerhört få (nordost/sydost)asiater i Europa och det är därför högst troligt att Antonio Corea orsakade mycket stor uppmärksamhet bland dåtidens européer.


Chick Coreas far Armando Corea som utvandrade från Kalabrien till USA ska då ha varit en sentida ättling till Antonio Corea.

Om två skivinspelningar med de båda operasångarna Set Svanholm och Birgit Nilsson

Kan musik döda? Åtminstone kan musik spelas när människor dödas såsom till tonerna (och rösterna) av två stora svenska operasångare – nämligen Set Svanholm och Birgit Nilsson:


En genomläsning av Alex Ross bok “Wagnerism: Art and Politics in the Shadow of Music” har fått mig att förstå att den skivinspelning som (nazityska) Reichsmusikkammer gjorde av Wagners Götterdämmerung i Bayreuth i juli 1942 då den svenske tenoren Set Svanholm uppträdde som den ”ariske” hjälten Siegfried och den skivinspelning som (brittiska) Decca gjorde av Wagners Die Walküre i en studio i Wien i november 1965 då den svenska sopranen Birgit Nilsson uppträdde som den likaledes ”ariska” hjältinnan Brünnhilde i båda fallen kan ha spelats upp (d v s på skiva) när människor dödats.


Götterdämmerung-föreställningen i Bayreuth ägde rum den 21 juli 1942 dagen innan Förintelsen i dess industriella skala igångsattes i och med att förintelselägret Treblinka öppnades och gettot i Warszawa tömdes och skivan som förevigade Svanholms röst kan mycket väl ha spelats i just olika läger och getton av kommendanter och SS-officerare under krigsåren.


Deccas Die Walküre-inspelning användes av Coppola i den kanoniserade flyganfallsscenen i Vietnamkrigsfilmen Apocalypse Now från 1979 och skivan och just stycket Valkyriernas ritt som inleder den tredje akten och där Nilssons röst hörs tillsammans med sina valkyriesystrar kom sedan att spelas på hög volym från luften när bl a USA invaderade Grenada 1983 liksom bl a även när USA invaderade Irak både 1991 och 2003.


Svanholm uppträdde i det s k Grossdeutschland (såsom på operahusen i Prag, Berlin och Wien och just även på Wagner-festspelen i Bayreuth) åtminstone ett 40-tal gånger och märkligt nog bl a på Berlinoperan i samband med den s k Kristallnatten i november 1938 samt på Wienoperan den 31 januari 1943 när fältmarskalk von Paulus kapitulerade i Stalingrad – d v s den svenske hjältetenoren hann med att ”pricka” in både Novemberpogromen, Förintelsen och när kriget vände i och med att ryssarna vann slaget om Stalingrad och han räknades som en av de högst betalda sångarna i Tredje riket tillsammans med sin landsmaninna värmländskan och populärkulturikonen Zarah Leander.


Efter kriget kom f ö både Svanholm och Nilsson att uppträda på ”överklassnazistiska” Hjälpkommittén för Tysklands barns välgörenhetskonserter 1948 respektive 1953 som bl a samlade in pengar till änkorna och barnen till de avrättade, suiciderade och stupade nazistledarna och SS-officerarna liksom till återuppbyggnaden av naziströrelsen bland de nazistiska flyktingarna i Spanien, Sydamerika och Mellanöstern och båda slutade dessutom som hovsångare respektive hovsångerska (och Svanholm slutade därtill som chef för det som idag är Kungl. Operan).

Dokumentär om den brittiska organisationen Rock Against Racism som i mångt och mycket var ursprunget till den moderna vita antirasismen som varande en ungdomsrörelse kopplad till populärkulturen och subkulturer

DN:s Magnus Säll skriver idag om dokumentärfilmen ”White riot” som handlar om den brittiska organisationen Rock Against Racism (RAR) som verkade mellan 1976-82 och bekämpade högerextrema National Front och vars företrädare också kom att besöka Sverige vilket resulterade i att flera Rock mot rasism-föreningar och arrangemang även uppstod här i relation till den svenska proggen, punken och rocken.


RAR blev i mångt och mycket ursprunget till den moderna vita antirasismen som varande en barn/ungdoms/unga vuxna-rörelse och som ett ungdomsfenomen som kopplas till populärkultur, mode, livsstil och subkulturer bland fr a vita barn, ungdomar och unga vuxna och det är också mellan ca 1975-85 som termen antirasism slår igenom i språket och som beteckningen antirasist blir en självidentifikation/identitet för många vita barn, ungdomar och unga vuxna. Innan dess hade populärmusiken och populärkulturen i stort mer engagerat sig för den s k Tredje världen, d v s för icke-vita människor, urfolk och slavättlingar över haven i Europas gamla kolonier eller bosättarstater, men i och med RAR började allt fler pop- och rockband/artister att producera sånger och album som tematiserade antirasism på hemmaplan.


”Den femte augusti 1976 grundades den antirasistiska, brittiska rörelsen Rock Against Racism (RAR). Inte formellt kanske, men då gick startskottet. På en scen i Birmingham den kvällen stod Eric Clapton och sade bland annat: ”Jag tycker att vi ska skicka tillbaka allihop. Vi måste se till att Storbritannien inte blir en svart koloni. Ut med utlänningarna”, och avslutade med ”Keep Britain white!”


Det var en grov rasistisk spya vars hela innehåll överhuvud taget inte skulle gå att trycka i dag. Även Rod Stewart gjorde liknande uttalanden och David Bowie sade att landet var redo för en fascistisk ledare. Samtidigt växte sig högerextrema National Front starka. Claptons ord blev droppen för en liten krets musikintresserade antirasister som grundade RAR nere på sin Londonpub.


Organisationen växte snabbt till en brokig folkrörelse, med lokalföreningar över hela Storbritannien. De ordnade konserter, startade fanzinet ”Temporary hoarding” och gick ut på gatorna och affischerade.
Gräsrotsarbetet skildras i den briljanta dokumentärfilmen ”White riot” av regissören Rubika Shah, som just nu visas på C More. Den kan i bästa mening sägas vara folkbildande.


Visst kan man, som Pauline Black från bandet Selecter, hävda att RAR var vita människor som till sist fått upp ögonen för att rasismen existerar, medan svarta hade levt med den hela sina liv. Men otvivelaktigt blev organisationen en samlande kraft i en mörk tid, där rasismen till och med gjorde sig bekväm i BBC:s tv-tablåer.


”Temporary hoarding” gav konkreta tips om hur man arrangerar egna konserter och försvarar högtalarsystemet från attackerande skinheads. RAR var årsbarn med punken och deras tidning präglades av dess vildsinta typografi och estetik. Detsamma gäller för ”White riot”.


Den pulserande filmens klimax är en konsert inför 80 000 människor i Victoria Park i London med bland annat The Clash, Steel Pulse och X-Ray Spex. Det viktigaste budskapet är kanske det som grundaren Red Saunders säger i slutet: ”Vanliga människor kan också förändra världen.”

Sveriges störste operasångare Jussi Björling uppträdde för både tyska nazister och svenska ”överklassnazister” innan och under kriget

Sveriges störste operatenor Jussi Björling uppträdde för både tyska nazister och svenska ”överklassnazister” innan och under kriget:


Det faktum att Jussi Björlingmuseet i Borlänge nu stängs, vilket både dennes ännu levande son och dotter och den svenska musikbranschen och operavärlden av förklaringarna skäl har protesterat storligen emot, påminner mig om att Sveriges och en av världens största operasångare genom tiderna Jussi Björling framträdde i Tredje riket och i det tyskdominerade kontinental-Europa vid ett flertal tillfällen mellan 1933-45 och bl a i det av tyskarna ockuperade Köpenhamn 1941 respektive 1943.


Björling uppträdde även den 9 april 1942, d v s på tvåårsdagen av den tyska invasionen av Danmark och Norge, på Philharmonien i Berlin i närvaro av flera tyska nazikoryféer och representanter för den nazistiska myndigheten Reichskulturkammer. Den bejublade konserten resulterade i hela femton inropningar och i lysande recensioner i den nazifierade Berlinpressen. Efter konserten anordnade den nazistiska organisationen Nordische Gesellschaft en mottagning som även den svenske ambassadören i Berlin Arvid Richert bevistade och där Björling övertalades att sjunga för sårade tyska soldater men detta framträdande ställdes dock in då Björlings spelschema just då var alltför tajt. Senare under kriget kom Björling i stället att sjunga för sårade finska soldater under Finska fortsättningskriget 1944 när Finland stred på Tysklands och axelmakternas sida. Björling ska vidare även vid åtminstone ett tillfälle ha uppträtt inför Italiens fascistledare Mussolini och det talas ibland även om att han möjligen också uppträdde inför självaste A.H.


Björling uppträdde även vid ett flertal tillfällen för de svenska s k ”överklassnazisterna” i Svensk-tyska föreningen (STF) i samband med att den nazityska elitens toppnamn passerade revy på Grand Hôtel i Stockholm mellan 1933-45 där de föreläste för den pro-nazityska svenska överklassen. Bland annat sjöng Björling för de svenska s k ”överklassnazisterna” och för de gästande nazityska ledarna 1933, 1935 och 1936 och ofta i närvaro av vår nuvarande konungs båda föräldrar vilka både ville lyssna på de nazityska ledarnas föredrag och höra Björling sjunga. Innan och under kriget besökte ett stort antal tyska ledare Sverige på inbjudan av STF såsom bl a Rudolf Hess, Fritz Todt, Franz von Papen, Fritz Sauckel, Hermann Göring, Leonardo Conti, Hans Draeger, Walther Funk, Gertrud Scholtz-Klink, Wilhelm Frick och Hans von Tschammer und Osten.


Jussi Björlings bror Gösta Björling sjöng f ö för högerextrema Svenska aktiva studentförbundet 1943 medan Jussis son Rolf Björling fortsatte att gå i sin fars fotspår genom att likt sin far vid ett flertal tillfällen uppträda för s k ”överklassnazistiska” STF långt in på 1970-talet och vid ett flertal tillfällen i närvaro av vår nuvarande konung och drottning.

En resa i spåren efter Värmlands ”stora dotter” Zarah Leander på Vikbolandet i östra Östergötland

Reste idag i spåren av Värmlands ”stora dotter” Zarah Leander i min östgötska hembygd och närmare bestämt på Vikbolandet utanför Norrköping där Leander och hennes man Arne Hülphers, som också han var värmlänning, är begravd/a på Häradshammars kyrkogård och där Leander 1939 köpte 34-rums-herrgården och godset Lönö som kom att bli hennes hem fram tills hennes död 1981. Lönö ägs f ö idag av riksdagens f d talman den rejält förmögne moderaten Per Westerberg.
 
116288560_10157704146080847_3688470680870313063_n.jpg
Leander sägs ha betalt för egendomen i kontanter då hon vid det laget hade blivit mycket rik som den högst betalda populärkulturella stjärnan i (Nazi)Tyskland. Innan och under kriget var ironiskt nog två svenskor f ö ikoner i Tyskland och ironiskt nog var båda värmländskor – nämligen den bästsäljande Selma Lagerlöf och just Leander som under några år var hela kontinental-Europas största och mest älskade superkändis i egenskap av att vara sångare, artist och skådespelare efter att mer eller mindre ha ersatt Marlene Dietrichs plats ”tack vare” det populärkulturella (propaganda)geniet doktor Goebbels.
116100852_10157704145705847_5617940519924897970_n
 
Det berättas f ö att Leander t o m ”nobbade” självaste Goebbels, d v s ”bocken i Babelsberg” som var en ö/känd s k casanova, när denne bjöd hem den värmländska divan till sig och ”raggade” genom att spela Chopin för henne på flygeln samt bjuda på champagne i skenet av levande (kandelaber)ljus.
 
I närheten av Lönö hittas även Zarah Leandersällskapets Zarah Leandermuseum som just försöker hålla minnet av ”Die Leander” som popkulturikon levande.
109599384_283485632907040_1105554736948140576_n (kopia).jpg
 
Leander var under de krigsår då Tyskland behärskade större delen av den europeiska kontinenten inklusive våra grannländer så omåttligt populär att det sägs att både fångar och vakter i de tyska lägren stundtals kunde börja nynna på och sjunga hennes många hitsånger och slagdängor vilka erbjöd omedelbar eskapism åt ett krigstrött och härjat Europa.
 
Leander bevistade åtminstone ett möte i Norrköping med pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland, som samlade Norrköpings protyska högborgerlighet och överklass, och Arne Hülphers som också han var populär i Tyskland och tillhörde en av de svenska musiker som fortsatte att turnera i Tyskland även efter 1933 var medlem i fascistiska Svensk opposition.
 
Hülphers hade tidigare varit gift med Greta Wassberg innan han gifte sig med Leander. Även Wassberg som bl a är känd för sånger som ”Kan du vissla Johanna?” och ”Två solröda segel” och för att ha varit med i filmer som ”Swing it magistern!” var f ö medlem i fascistiska Svensk opposition och turnerade även hon i Nazi-Tyskland.

Om alla gamla operabesök

Eftersom det var så länge sedan som jag hade möjlighet att bevista en operaföreställning p g a den rådande pandemin har jag nu i brist på operabesök ”roat” mig med att försöka räkna ut hur många gånger jag hittills har hunnit besöka några av Europas stora operahus (hur mycket pengar jag genom åren har spenderat/”slösat” på alla dessa ständiga operabesök runtom i Europa vågar/vill jag dock inte ens räkna på) utöver Kungl. Operan i Stockholm och Oslooperan (som jag ibland besöker tack vare att jag tidvis bor/arbetar i Karlstad och ibland stannar i Värmland över helgen för att kunna göra korta s k weekendresor till den norska huvudstaden där jag både brukar ”beta” av Oslooperan, Nationaltheatret och olika pågående utställningar samt sover över någon natt på någon av de gamla, ärevördiga oscariska unionstidshotellen), vilka jag har besökt så många gånger att jag inte längre vet hur många gånger det handlar om:
110831750_10157692604330847_4466423460256229378_o.jpg
 
110211939_10157692604580847_5240753274904344299_o
Opéra Garnier i Paris (fyra gånger)
Nationalteatern i Prag (två gånger)
Royal Opera House i London (två gånger)
Statsoperan i Wien (två gånger)
Mariinskijteatern i Sankt Petersburg (två gånger)
Statsoperan i Budapest (två gånger)
La Monnaie i Bryssel (två gånger)
Den Kongelige Opera i Köpenhamn (två gånger)
111237714_10157692604800847_8284384815683649831_o
 
De resterande operahusen har jag besökt vid endast ett tillfälle:
Teatro Real i Madrid
Liceu i Barcelona
Teatro Nacional i Lissabon
San Carlo i Neapel
La Fenice i Venedig
Statsoperan i Berlin
Deutsche Oper i Berlin
Semperoperan i Dresden
Bayerische Staatsoper i München
Staatstheater i Stuttgart

Nationaloperan i Amsterdam

Operan i Graz
Volksoper i Wien
Grand Théâtre i Genève
Operan i Zürich
Nationaloperan i Belgrad
Nationalteatern i Zagreb
Nationaloperan i Bukarest
Nationalteatern i Bratislava
Nationaloperan i Sofia
Teatr Wielki i Warszawa
Nationaloperan i Ljubljana
110256794_10157692604665847_2933622898034680901_o.jpg
 
Tyvärr har jag dock ännu ej haft möjlighet att besöka Bolsjojteatern i Moskva, La Scala i Milano, Glyndebourne i Lewes eller Festspielhaus i Bayreuth och mina ”favoriter” är Statsoperan i Wien, Mariinskijteatern i Sankt Petersburg och Opéra Garnier i Paris och därefter antagligen Statsoperan i Budapest, La Fenice i Venedig, Liceu i Barcelona och Bayerische Staatsoper i München.
110156946_10157692604350847_6456973548065385018_n
110164002_10157692605025847_7772909604652262648_o.jpg

Adam Tenstas och Houman Sebghatis sång ”Vita Sverige” är ute nu

Idag släppte Adam Tensta och Houman Sebghati sången ”Vita Sverige” som är en kommentar till den just nu pågående BLM-rörelsen/debatten.
VITA SVERIGE
Min egen samling av svenska tidnings- och tidskriftsartiklar som behandlar den svenska rasismen illustrerar låten medan Elelta Hiwet har skrivit dikten ”I polariseringens era, låt oss inkludera flera” som avslutar densamma.
DIKT.jpg

Så blir Malmöartisterna Julie Chikanes och Kaleevis nya gemensamma singel och musikvideo ”Stå Upp” som släpptes i dagarna den svenska BLM-rörelsens/debattens ”soundtrack” eller blir det Adam Tenstas ”Vita Sverige” eller kanske båda två?

 

 

 

Om Södertälje som den moderna, svenska, våldsamma och radikala extremhögerns födelseort

Var föddes och uppstod den moderna, svenska, våldsamma och radikala extremhögern? Var det kanske i skånska Klippan, i östgötska Kimstad eller i värmländska Vålberg?
Södertälje_film.jpg&w=740&h=384&zc=1&q=90&f=&s=0&a=middle.jpeg
 
Så här på A.H.s 131:a födelsedag kan i alla fall inte jag hålla mig från att nu utnämna Södertälje till den militanta och radikala svenska extremhögerns födelseort efter att under de senaste dagarna ha ”förläst” mig på den långa, heta, svenska sommaren 1977 när raskravallerna i Södertälje ägde rum och när liknande raskravaller blossade upp i ett flertal andra svenska städer.
 
Den moderna, svenska, militanta extremhögerns födelseort var då inte, som andra kanske skulle gissa, exempelvis Vålberg eller Klippan utan just Södertälje som då motsvarar österrikarnas Braunau och italienarnas Predappio eller kanske snarare britternas Notting Hill i London där 1958 års raskravaller bröt ut (och som f ö märkligt nog utlöstes av att en vit svensk kvinna vid namn Majbritt, som var tillsammans med en svart jamaikansk man, hade blivit trakasserad av en grupp vita engelska ungdomar), amerikanernas Watts i Los Angeles där den amerikanska efterkrigstidens dittills mest våldsamma raskravaller bröt ut 1965 och måhända också holländarnas Rotterdam där den våldsamma sydmoluckiska rörelsen en gång hade sitt fäste liksom fransmännens Marseille med omnejd där franska Fronten uppstod i början på 1970-talet bland de tvångsrepatrierade vita bosättarna från Algeriet, Nordafrika och andra kolonier över haven.
 
Efter raskravallerna i Södertälje 1977 var ingenting sig likt mer i Sverige och bilden av Sverige i omvärlden var också förändrad när det hade visat sig att raskravaller kunde äga rum även i Sverige. Det går därmed definitivt att tala om ett före och ett efter den långa, heta, svenska sommaren 1977, som därmed motsvarar amerikanernas ”long, hot summer 1967”, när raskravaller bröt ut i ett flertal amerikanska städer precis som i Sverige tio år senare.
 
I Södertälje etablerades en tid efter raskravallerna en avdelning av nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP), som både bestod av majoritetssvenska och sverigefinska medlemmar och aktivister att döma av de bevarade namnen och som kom att fostra den första generationen av svenska skinnskallar och politisera dessa i just nazistisk riktning.
 
Den viktigaste personen i avdelningen och sammanhanget, som under många år t o m kan sägas ha verkat som något av Södertäljes nazistiske ”gudfader”, var den finlandssvenske typografen Niels Mandell, som likt en sentida Ludvig Löfven (d v s Stefan Löfvens biomorfar) också verkade som den svenska s k nationella rörelsens egen tryckare och bl a tryckte han under en period på 90-talet både NRP:s, VAM:s och SD:s trycksaker på en och samma gång.
 
Mandell, som då är en s k ”boomer”, började sin bana i anti-68-rörelsens Demokratisk allians (DA) på 1960-talet men radikaliserades snabbt och gick sedan med i NRP och han var därefter en av de NRP-aktivister som dömdes för att ha kastat in rökgranater på Chinabiografen i Stockholm 1974, som ”straff” för att Mel Brooks film “Det våras för Hitler” visades där (apropå att det är A.H.:s födelsedag just idag).
 
Mandell spelade en viktig roll när BSS bildades 1979, d v s embryot till dagens SD, och under sin storhetstid inom den svenska s k nationella rörelsen på 1980- och 90-talen när han var rörelsens ”allt-i-allo”-typograf kände han i praktiken hela den svenska extremhögern från Demokratisk allians efterföljare kring tidskriften Contra och NRP-paret Oredsson till Nysvenska rörelsens Per Engdahl, SD:s ”chefsideolog” och ”motor” Leif Zeilon/Ericsson och sist men inte minst sin egen hemstad Södertäljes skinnskallar.
 
På 1980-talet hade skinheadungdomssubkulturen kommit till Sverige från England i kölvattnet efter punken och redan under 80-talets första hälft fanns ett skinheadgäng i Södertälje som gärna kallade sig ”Södertälje Skins” (som då kunde förkortas som SS…). Dessa skinnskallar bildade sedan 1986 och med benäget bistånd från just Niels Mandell en förening vid namn Rock mot kommunismen (RMK), som med direkt inspiration från den brittiska skinheadscenen började introducera den typ av musik som senare kom att bli känd som vit makt-musik och som rent musikaliskt och subkulturellt var en slags utveckling av punken.
 
Ett av Sveriges första skinheadband bredvid bandet Dirlewanger i Göteborg var Södertäljebandet Hooligans, vilka båda bildades 1986, och tillsammans spelade de på Sveriges första vit makt-musikkonsert som just ägde rum i Södertälje den 6 juni 1987 och återigen var Mandell behjälplig som organisatör bakom denna för den svenska s k nationella rörelsens framtid avgörande händelse. Liksom maoiströrelsen på 70-talet med sin proggmusik och anarkiströrelsen på 80-talet med sin punkmusik skulle nämligen naziströrelsen på 90-talet med sin vit makt-musik komma att nå ut till tusentals barn och ungdomar tack vare den subkulturella attraktionskraften i musiken.
 
Kretsen kring RMK och Hooligans gav även ut fanzinet Streetfight som senare bytte namn till Vit rebell och därefter till Storm, som kom att bli terroristgruppen Vitt ariskt motstånds (VAM) organ. Bandet Hooligans bytte i sin tur snart namn till Vit Aggression, som kom att bli VAM:s ”husband” på 90-talet.
 
Efter att Sverigedemokraterna (SD) hade bildats 1988 kom SD att ta över NRP:s tidigare roll i Södertälje och flertalet av de skinnskallar som tidigare under en period hade varit kopplade till NRP gick nu över till SD. Södertäljebandet Vit Aggression blev exempelvis under en period också SD:s ”husband” tillsammans med Ultima Thule från Nyköping, som ursprungligen hade varit ett punkband.
 
Den 30 november 1991 spelade Ultima Thule och just Vit Aggression på SD:s vit makt-musikkonsert i Stockholm som följde på SD:s våldsamma ”uppmarsch” i staden tidigare under kvällen och under en tid när SD kunde omtalas som Sveriges motsvarighet till nordirländska Sinn Féin (d v s helt enkelt VAM:s politiska gren) och inför SD:s dåvarande partiledare Anders Klarström framförde Vit Aggression VAM:s inofficiella kampsång ”Död åt ZOG!” (vilket var en s k nationell slogan som Klarström själv ropade när han introducerade bandet för de 100-tals skinnskallar som då var på plats).
 
Idag har Klarström som bekant rehabiliterats av dagens SD efter att tidigare ha dragits med ett envist nazistrykte och han hyllas numera som en föregångare som var före sin tid, efter att 2018 ha publicerat sin självbiografi ”Prima Victoria”, inte bara i SD:s Samtiden utan också av Patrik Engellaus tankesmedja Det goda samhället.
 
Några av de Södertäljeskins som var med från början när RMK och Hooligans bildades i Södertälje med stöd och hjälp av Niels Mandell skulle senare komma att spela en viktig roll för hela den svenska s k nationella rörelsen sådan den kom att utveckla sig på 1990-talet med namn som Tomas ”Linkan” Lindquist, som kom att starta och driva vit makt-musikskivbolaget Svea musik samtidigt som han var SD:are, VAM-aktivisten Göran Gustavsson (som också var Vit Aggressions sångare) samt sist men inte minst VAM:s organisatoriska ”hjärna” och vit makt-musikimperiet Nordlands direktör Peter Melander/Rindell, som under en tid var SD Södertäljes kontaktperson (f ö var SD:s första finansiär också han Södertäljebo), och som tillsammans med alla de andra svenska vit makt-musikbolagen gjorde att Sverige på 1990-talet kom att utvecklas till världens nav för den panvästerländska vit makt-musiken.
 
Idag är Södertälje slutligen inte längre något särskilt centrum för den svenska s k nationella rörelsen efter att skinheadsubkulturen och vit makt-musiken ebbade ut på 00-talet. I grannkommunen Salem ägde dock den beryktade årliga Salemmarschen rum och i närbelägna Nykvarn hade bl a Svenskarnas parti under en tid en aktiv avdelning. Just i Södertälje fick dock SD:s radikala utbrytarparti Nationaldemokraterna (ND) under en period ett starkt fäste och där bodde och verkade även ND:s partiledare Marc Abramsson som lokalpolitiker för partiet på 2000- och 10-talen. ND:s partitidning Nationell Idag, som Abramsson gav ut från Södertälje, kan dock sägas leva vidare i utbrytartidningen Nya Tider, som därmed möjligen är det sista mer tydliga spåret av Södertälje som den moderna, radikala, svenska extremhögerns födelseplats.