Kategori: musik

Om sången ”Usch, fy skam, en äkta kinaman” och de första asiatiska och icke-vita invandrarna i Sverige

En person har varit vänlig nog att skänka mig ett tryckt reklamblad i original för Lasse Dahlquists sång ”Usch, fy skam, en äkta kinaman” som Gösta Jonsson och Gösta Jonssons orkester spelade in på en skiva som gavs ut 1940.

Sången är naturligtvis närmast groteskt rasstereotyp men representerar samtidigt också ett stycke svensk utomeuropeisk invandringshistoria och behandlar specifikt och konkret de första kinesiska och östasiatiska invandrarna i Sverige.

Sången och närmare bestämt sångtexten kan nämligen vara den allra första på svenska som handlar om utomeuropeiska invandrare i Sverige och här finns ”självklart” alla kända ”ingredienser”: Sångens ”kinaman” blir välbeställd och det antyds att han både är något av en skojare i affärer och en utomeuropeisk man som gärna kurtiserar svenska kvinnor.

Bakgrunden till sången står att hitta i att ett antal icke-vita invandrare befann sig i Sverige under mellankrigstiden varav flertalet kan ha varit just kineser och östasiater och varav antagligen 95% om inte mer än så var unga män. Vad gäller just kinesiska invandrare så är det då känt att ett antal unga män från framför allt Zhejiang-provinsen befann sig i Sverige under mellankrigstiden och verkade som gårdfarihandlare på landsbygden på samma sätt som att en del östeuropeiska judar gjorde detsamma vid denna tid. En hel del av dessa tidiga kinesiska invandrarmän hamnade f ö i Statens rasbiologiska instituts bildarkiv och användes som ”rastypexempel” i diverse ”vetenskapliga” publikationer på grund av att de fotograferades av den svenska polisen innan de förvisades från landet med hänvisning till lösdriverilagen.

Bakgrunden till att det lilla antalet kineser, östasiater och icke-vita generellt som besökte och vistades i Sverige mellan ca 1910-40 blev gripna av den dåtida svenska polisen och utvisade ur riket, och varav nästan alla var unga män, var att det svenska rastänkandet nådde sin kulmen vid denna tid vilket innebar att det rådde ett slags besatthet vid att världens förment vitaste och vackraste och (ras)renaste folk majoritetssvenskarna inte skulle reproducera sig med icke-vita (d v s i form av s k rasblandning). År 1931 skrev exempelvis en myndighet till regeringen att ”färgade raser under inga förhållanden, n-gr-r icke ens såsom tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall böra äga tillträde till riket” och syftade just på att svenskarna inte skulle s k rasblanda sig med icke-vita. Det lilla antalet s k blandade eller mixade barn som ändå föddes i landet med en icke-vit och en majoritetssvensk förälder mellan ca 1910-40, och oftast handlade det om en majoritetssvensk mor, blev bortadopterade direkt efter födseln och den vita svenska mamman blev därefter ofta steriliserad som ”straff” för att ha idkat könsumgänge över de s k rasgränserna. Ett annat sätt att stoppa tillkomsten av s k blandade eller mixade barn var att mer eller mindre tvinga den vita svenska gravida kvinnan till abort och efter aborten blev hon likaledes ofta steriliserad.

Några enstaka av de unga kinesiska männen som försörjde sig som handelsresande och gårdfarihandlare under mellankrigstiden lyckades dock hålla sig undan från att bli utvisade och mot alla odds kvarstanna i landet livet ut och senare i några fall även gifta sig med majoritetssvenska kvinnor. Strax innan och under Andra världskriget ankom sedan ytterligare ett mindre antal manliga kineser till landet vilka kom att stanna permanent såsom den blivande översättaren Hwang Tsu-Yü som invandrade 1939. Likaså anlände ett antal personer under krigsåren som kom att bli de första kinesiska kockarna vid de första kinesiska och asiatiska restaurangerna i Sverige såsom på Berns asiatiska, som slog upp portarna 1944.

Uppsala stadsteater upplåter scenen åt konspiracister

Uppsala stadsteaters och regissören Affe Ashkas kritikerrosade föreställning ”Bra där! En hiphophistoria” hade premiär i helgen och består av en hyllning till hiphopen och till miljonprogramsområdena och deras invånare, vilket SvD:s Loretto Villalobos (som är en av alla teater- och scenkonstkritiker som rosar föreställningen) konstaterar idag.

Det är Uppsalas största och mest kända hiphop-grupp Labyrint som står bakom föreställningen och tyvärr finns det en tråkig aspekt av bandet som också måste uppmärksammas.

Innan premiären hörde en person av sig privat till mig som identifierar sig som ”en av Uppsalas få judar” och som dels ville berätta för mig att denna föreställning var på gång och dels bad mig om råd då hen, som jag tror verkar inom Uppsalas kulturliv och teatervärld, kände sig både ensam och frustrerad: Labyrint har nämligen genom åren tyvärr liksom alltför många andra svenska hiphop-band och rap-artister, vilka tillsammans når en mångmiljonpublik bland landets barn, ungdomar och unga vuxna, kolporterat antisemitiskt färgade konspirationsteorier, åsikter och perspektiv i sina texter och i intervjuer.

Labyrint sjunger bl a om att ”onda makter och pakter träffas i hemlighet” och bandmedlemmar har hävdat att ”högt uppsatta sionister” ligger bakom IS, att ”sionisterna hjärntvättar” samt att de ”kommer att få betala dyrt en vacker dag” o s v.

Det är uppenbart att Uppsala stadsteater idag betraktar Labyrint som Uppsalas stolthet inom den numera mycket framgångsrika svenska hiphop-musikscenen och att bandets konspiracistiska texter och åsikter därför är ursäktade (d v s p g a att hiphop-musiken idag är den överlägset mest populära musikgenren i landet).

”Rapgruppen Labyrint från Gottsunda har skrivit text och låtar till en uppsättning med potential att nå långt bortom Uppsalas publik. Här finns empati med människorna i miljonprogrammets miljö.”

https://www.svd.se/a/WjAEvg/hiphop-revansch-som-kan-bli-klassiker

”I programbladet skriver regissören Affe Ashkar om en anekdot från 25 år sedan, då han som ung hade suttit i publiken på Uppsala stadsteater och en äldre kvinna hade fått honom – en grabb från Gottsunda – att känna sig som att han inte hörde hemma där. Hiphop-musikalen ”Bra där!” är ett slags revansch för just det tillfället, där Gottsundaborna inte bara får delta som stumma åskådare som ska veta sin plats i kulturrummens sociala skikt utan som aktiva upphovsmakare och utövande artister och konstnärer.

Rapgruppen Labyrint, också bördig från Gottsunda, har skrivit text och låtar till uppsättningen. Huvudpersonen Nasir städar på Ackis (Akademiska sjukhuset) men drömmer om att bli rappare. Musiken är både en tillflyktsort och en möjlig biljett ut från den alltmer eskalerande kriminaliteten som skördar liv i miljonprogrammet. Vi möter också bästa kompisen Benny som tjänar pengar på småkriminell verksamhet, och ett brokigt galleri av narkomaner, gangstrar och rasistiska poliser.”

Nu händer äntligen det som inte har hänt förut vad gäller Sveriges attityd till krigförande auktoritära regimer 

Nu händer äntligen det som inte har hänt förut vad gäller Sveriges attityd till krigförande auktoritära regimer även om det är rejält senfärdigt (d v s med runt 75 års försening):

Rysslands store demondirigent Valerij Gergiev (som f ö jag själv har upplevt ”in action” vid åtminstone 3-4 tillfällen genom åren och det går inte att säga något annat än att varje gång är en upplevelse utan dess like), den störste just nu levande ryske dirigenten och en av världens främsta dirigenter överhuvudtaget, portas från Östersjöfestivalen och från att framträda på Konserthuset i Stockholm i juli i år.

Senast en sådan kulturbojkott var aktuell var under Andra världskriget: Antifascister i dåtidens Sverige krävde då förgäves att Tysklands dåvarande störste dirigent Wilhelm Furtwängler, som var en av världens främsta dirigenter överhuvudtaget vid denna tid, inte borde få uppträda i Sverige. Furtwängler bjöds tyvärr ändå in till Sverige och framträdde på Konserthuset i Stockholm 1943 när Tyskland stod på höjden av sin makt och där han dirigerade Beethovens nionde symfoni inför delar av dåtidens svenska elit inklusive vår nuvarande konungs föräldrar Huset Bernadottes arvprins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg und Gotha.

Både den svenska kultur- och idrottsvärlden (för att inte tala om den svenska industrin och näringslivet som tjänade miljarders miljarder på att profitera till max på andras olycka och undergång och handla med det krigförande Tyskland) fortsatte tyvärr att ha frekvent kontakt med Tyskland under krigsåren och så även den dåvarande akademiska världen. Att en sådan världsstjärna som Gergiev nu bojkottas av Östersjöfestivalen har därför en oerhört stor historisk och symbolisk (och inte minst moralisk) tyngd och betydelse för svensk del mot bakgrund av hur Sverige agerade (eller snarare inte agerade) gentemot Tyskland under krigsåren och förhoppningsvis kommer hela den svenska kulturvärlden liksom idrottsvärlden och även forskarvärlden nu att följa efter och bojkotta Ryssland och åtminstone så länge kriget pågår.

Om Hugo Alfvén och Sveriges största s k invandringskritiska och s k främlingsfientliga demonstration och möte genom tiderna

Apropå att 2022 är utsett till Hugo Alfvén-året:

När ägde Sveriges genom tiderna största s k invandringskritiska och s k främlingsfientliga demonstration och möte egentligen rum och varför? Någon av Salemmarcherna 2000-10? Någon av ”Mota Moses i grind”-mötena vintern 1938-39? Någon av SD:s Engelbrektsmarscher eller 30 november-fackeltåg? Någon av SNF:arnas eller lindholmarnas otaliga uppmarscher ca 1934-39?

Nej det bör ha varit i Stockholm den 17 oktober 1937:

Under 1930-talet var Svenska musikerförbundet engagerat i att försöka stoppa utländska musiker från att komma in i landet av arbetsmarknadsegoistiska skäl – d v s Svenska musikerförbundet drev kort och gott linjen att svenska musiker borde i första hand erhålla och besätta de musikerjobb som fanns i Sverige.

Detta var samtidigt under en tid (d v s mellankrigstiden) när jazzmusiken var populär bland dåtidens svenskar och Grand Hôtel i Stockholm valde på grund av det att anställa den engelske artisten Freddie Bretherton och dennes jazzorkester som innefattade en svart musiker. Grand Hôtels tilltag att låta en svart musiker uppträda på landets finaste hotell föranledde Svenska musikerförbundet att ”gå i taket” och kalla till en demonstration mot ”importen av utländska musiker” som avgick från Vasaparken och avslutades med ett protestmöte i Kungsträdgården i anslutning till Grand Hôtel.

Den 17 oktober 1937 lyckades sedan Svenska musikerförbundet samla runt 15 000 sympatisörer och en jättelik orkester bestående av hela 350 yrkesmusiker som Hugo Alfvén dirigerade och som bl a framförde Stenhammars Sverige. Det synnerligen framgångsrika protestmötet slutade med att Bretherton omedelbart sade upp sig och lämnade landet för gott tillsammans med den svarte musikern.

Vid samma tid försökte Svenska musikerförbundet stoppa judiska artister och musiker från att komma in i landet och förbundet fick t o m agera remissinstans åt Socialstyrelsen i enskilda inrese- och arbetstillståndsärenden och förbundet yrkade i sammanhanget nästan alltid på avslag.

Alfvén hade redan på 20-talet uttalat sitt stöd för Mussolinis regim i Italien och under kriget dirigerade han flera konserter i det tyskockuperade Norge samt lät sig bli intervjuad i den norska nazistpressen.

Om vad ett urval bilder och texter kan tänkas säga om Jimmie Åkessons självbild och världsåskådning

Eftersom det tyvärr finns en stor risk att Åkesson kommer att ha åtskilligt att säga till om i landet (och inte minst om landet) efter nästa års val så skadar det nog ändå inte att lära känna denne lite mer på (det psykiska och omedvetna) djupet genom att dels bjuda på ett kollage av bilder och foton som Åkesson åtminstone tidigare använde som profilbild(er) på sin egen privata Facebook-sida (OBS: m a o inte på partiets sida) mot bakgrund av det gamla talesättet ”en bild säger mer än tusen ord” och dels bjuda på ett urval sångtexter som Åkesson själv har författat åt sitt musikband Bedårande barn.


Den manga-inspirerade teckningen har f ö troligtvis högerradikala ”Jennifer Black” förestått som bl a var en av dem som stod bakom kryptonazistiska Folkets demonstration.

Vad gäller sångtexterna så ska det påminnas om att i den svenska s k nationella rörelsens historia har alla ledare med självaktning diktat och skrivit lyrik och sångtexter varav flera också har spelats in och bevarats för eftervärlden. Det största svenska förkrigstida (och krigstida) nazistpartiets ledare Sven Olov Lindholm gjorde exempelvis det och det är naturligtvis ingen slump att en av Lindholms sånger sjöngs av Åkesson och SD-topparna på den beryktade Estlandsfärjanresan 2009 (det handlade om sången ”Friheten leve”). Vidare gjorde inte minst Per Engdahl det och flera av Engdahls dikter kom senare att tonsättas och spelas in av 90- och 00-talens olika vikingarock- och vit makt-musikband såsom exempelvis Odins Änglars hitsång ”Karl XII” som åtskilliga av dåtidens SD:are lyssnade till.

Av alla de sångtexter som Åkesson har skrivit och som ekar av både s k vikingarock och vit makt-musik och klassisk svensk nationalromantisk poesi, d v s den typ av musik som Åkesson växte upp med när han var en del av 90-talets skinheadungdomssubkultur och den typ av litteratur som Åkesson gärna läser och även refererar till i sina tal, så kan ”Election day” vara av intresse att börja att citera ur då sången skrevs 2018 i samband med detta års val.

”Gråtit har vi länge nu, så lyfter landet åter

Ögon öppnas, blommor gror, nu vägen blott går framåt”

(…)

”Vi räddar vad som varit vårt, vår moder skadats svårt

Med kärlek, stolthet, tradition så läker det som sårats

Vi slåss för vår medborgarrätt”

En annan talande sång i sammanhanget är ”Försvara och bevara” som Åkesson skrev 2016 tillsammans med Ultima Thules Jan Törnblom:

”Låt dig ej förledas av den falska melodi

Dom lockar dig med lögn och hyckleri

Spott, förakt och slarv

Ack, så skändar ni vårt arv

Vad fäder byggt i tusen tidevarv

Jag färdas över landet

Genom byar, genom stad

Jag njuter allt det praktfulla dom gav

Ser en spegel, där syns ingen slav

Ah, vad jag sörjer allt dom gör

Sörjer att dom skövlar och förstör

Men om vi samlar oss, bekämpar den koloss

Kräver frihet, sliter bojor loss

Inget är av värde, allt ska bytas och bli nytt

Jag gråter över tider som har flytt

Minnet tycks så kort, allt raseras kastas bort

Jag bannar er för illdåd ni begått”

En aningen speciell sång är ”Nu och för alltid” som Åkesson också skrev 2016 och möjligen när han tvivlade på vart partiet och han själv egentligen var på väg:


”I en labyrint går jag utan mål

Här och nu

Var finns vägen ut, dit som jag vill nå

Säg svara nu

Varje sekund, varje minut

Min längtan tar aldrig slut
Var finns den väg jag ska gå

Var finns det liv jag hoppats på

Finns det nåt mera än det här

Nu och för alltid

Kan mina frågor få ett svar

Det är så många som jag har

Finns det nåt mera än det här

Nu och för alltid

Som en spegelbild utav den jag är

Ser jag mig

Undrar vem jag är, varför jag finns till”

Slutligen finns det ett antal andra Bedårande barn-sånger där vissa strofer säger en hel del ”mellan raderna” om Åkessons (och SD:s) självbild och världsbild på en och samma gång:


ur sången ”Stängda dörrar”:

”Sverige som var en homogen nation

Ingen som våldsamt bråkade med varandra

Dom kunde gå på torg och i parker

Utan att riskera sina liv”


ur sången ”Förändringarnas frö”:

”En vind sveper in å jag fattar ingenting

Men i själen och i hjärtat känns det bra

Något växt i tanken jag ser drömmens bild bli klar

Jag vaknar till en värld som jag vill ha

Tiden stannar, klockan slår

För alltid vill jag vara gul och blå

Tiden stannar, klockan slår

För alltid skall jag vara gul och blå”


ur sången ”Spegelbild”:

”Du har aldrig skådat, du har aldrig känt min dröm

Du har aldrig skådat du har aldrig känt min dröm

Hur du än försöker, hur mycket du än vill

Du kan aldrig se min sanning, du kan aldrig se som mig

Hur du än försöker, hur mycket du än vill”

Har fansen, lyssnarna och konsumenterna ett ansvar för våldet?

Efter att snart sagt större delen av Sveriges största, mest populära och mest lyssnade hiphop-artister (som därtill samtidigt är Sveriges de facto största, mest populära och mest lyssnade musikartister överhuvudtaget numera) antingen är mördade, åtalade och misstänkta för olika brott eller redan sitter inne ställer Alex Ceesay åtminstone indirekt en inte alldeles enkel fråga i dagens DN:

Är det kanske fansens fel – d v s alla de hundratusentals för att inte säga miljontals barn, ungdomar och unga vuxna som regelbundet lyssnar på musiken och artisterna och därmed genererar pengarna, statusen och uppmärksamheten till branschen? En liknande fråga har ju som bekant ibland ställts vad gäller knarkhandeln som verkar vara orsaken till den största delen av alla skjutningar och sprängningar – d v s är det landets partyknarkande (majoritetssvenska) medel- och överklass som i själva verket är skyldig till allt våld och allt dödande i ”Orten”.

Eller skulle allt detta kanske ha hänt ändå – d v s även utan alla pengar och all status och uppmärksamhet som denna populärmusikgenre genererar – t ex om det hade handlat om en liten subkultur vars musikvideos och låtar bara registrerade några tusen lyssnare på Youtube och Spotify i stället för de miljontals views och lyssningar som gäller idag?

https://www.dn.se/kultur/rapparen-lag-i-luften-att-nagot-sadant-har-kunde-ske

”Som DN tidigare rapporterat intensifierar mordet på Einár den diskussion som finns kring kopplingen mellan musik och kriminalitet. Flera kända rapartister har dömts för grova brott, låttexter och musikvideor används i utredningar och polisen har pekat ut musiken som imageskapande för kriminella nätverk. Efter dödsskjutningen har rapparen Alex Ceesay gjort ett längre uttalande på Youtube, där han säger att hiphopen riskerar att fungera som en språngbräda till grövre kriminalitet – i stället för att vara en väg ut ur den.

”Det är extremt svårt som rappare att ta sig ur gangsterlivsstilen. För om du hamnar där är det så mycket avundsjuka, andra kriminella som kommer göra allt för att testa dig, eller få dig att se keff ut. Så du måste liksom västa upp och bära strap (vapen) bara på grund av det, för att ditt liv på något sätt blir mer i fara ju mer du hamnar i rampljuset”, säger Alex Ceesay i klippet.

Hans flickvän var nära vän med Einár och på fredagsmorgonen väcktes han av hennes gråt efter att dödsbeskedet kommit.

– Jag kände mig supersplittrad. Slagen av sorg. Men samtidigt låg det i luften att något sådant här kunde ske. Många har inte koll på hur det faktiskt ser ut i rapbranschen, hur infekterat det har blivit, säger Alex Ceesay till DN. Som rappare fungerar man inte sällan som symbolbärare för gängen, berättar Alex Ceesay. Och ingen artist vill framstå som en bluff – den som rappar och skriver texter om en våldsam verklighet måste också bottna i den själv för att accepteras som äkta.

– Rapbranschen omsätter otroligt många miljoner i dag och berättelserna om våldet säljer.”

Vilken musik föredrar SD:arna att busschaufförerna ska spela?

Debatten om vilken typ av musik som landets busschaufförer (med utomeuropeisk bakgrund, och de är då rejält många, som bekant) inte ska få spela rasar vidare på Twitter bland SD:arna och frågan är väl kanske vilken musik SD:arna själva föredrar?

Det står i varje fall klart att på 90-talet brukade Söder själv beställa CD-skivor med vit makt-musik från det nazistiska skivbolaget Nordland. År 2009 sjöng sedan ett flertal representanter för partiledningen och det dåvarande ungdomsförbundet nazistiska sånger av bl a vit makt-musik-banden Fyrdung och Svensk ungdom liksom mellankrigstidens och krigsårens största svenska nazistpartis officiella kampsång ”Friheten leve” och när detta uppdagades sade just Söder i SVT att ”där är ingen rasism i de texterna” trots att den Svensk ungdom-sång som SD-topparna sjöng innehåller grovt antisemitiska strofer och verser av följande typ:

”Men i öknen är jorden helt utbränd och död. Här finns inget förutom just nöd. 

Till det stråtrövarband som kom land och till land.

Han som skrikit där det ockras och köpslås hit och dit, snacka skit kan väl kosmopolit.

Med sin snabel i vädret han sniffar sig fram bland basarer och nöjen och glam.

Men så hugger han till och då ligger du still, han får alltid till slut som han vill.

Han spottar på all heder, och han fnyser åt moral, han är sniken och svekfull och kav.”

Det nazistiska bandet Svensk ungdoms allra största hitsång ”Frågor till far” har f ö Mattias Karlsson uttalat sig gillande om i en intervju:

”Har du hört den här “Frågor till far”? Den är väldigt uppskattad. Det är inget uttalat nazistiskt budskap, och musiken är inte heller det här hårda, skrikiga… hade jag hört den när jag var sexton hade jag nog tyckt att den var sjukt bra, för den beskriver ganska mycket känslan man hade när man var i den åldern. ”

Sången “Frågor till far” som åtminstone tidigare var mycket populär i SD-kretsarna låter då bl a så här:

”Ville ni föda en hel generation

Av mångkulturella och rotlösa hjon?

Men mot era planer stod en verklighet,

Där allt som var bra blev en stinkande smet

Nu tvingas vi axla det ansvar ni flytt,

Ert samhälle ruttnar, vi bygger ett nytt”

Eller så är det helt enkelt SD:s husband Ultima Thule som busschaufförerna borde spela enligt SD:arna. För bara något år sedan stod då Jimmie Åkesson på scenen tillsammans med Ultima Thules sångare Bruno Hansen på en konsert i Skåne. Och på SD:s sommarfestival i Sölvesborg 2018 spelade Ultima Thule bl a den gamla BSS-hitsången ”Sverige, Sverige fosterland” och den kryptoantisemitiska sången ”Stolt och stark”, som implicit pekar ut judarna som parasiter som ska bestraffas med våld då de anses förtrycka och suga ut svenska folket, inför hundratals SD:are vilka rörde sig i takt med den aggressiva musiken och sjöng med i textrader som dessa:

”Ni tär på vår jord

Ni tär på skalders ord

Ni tär på vår kropp, Svea rikes väl

Ni tär, känn bettet i vårt svärd”

Reflektioner kring österrikiska Dragonys album ”Viribus unitis”

Upptäckte nyss av en slump (och tack vare YouTubes ibland aningen märkliga algoritmer – jag tittade samtidigt på ett gammalt filmklipp från 1916 som härrör från kejsar Frans Josefs begravning) att det österrikiska bandet Dragony gav ut albumet ”Viribus unitis” i början av året och bl a i samarbete med svenska Sabatons Tommy Johansson, vilket hörs vad gäller både sången, musiken och själva albumets tematik och disposition. Sabaton är som bekant många SD:ares favoritband och jag kan mycket väl föreställa mig att många österrikiska FPÖ:are uppskattar Dragony och antagligen särskilt bandets nya och senaste album ”Viribus unitis”.

Albumet, vars titel anspelar på kejsar Frans Josefs valspråk, är nämligen inget annat än en veritabel ”orgie” i Habsburg- och Österrike-Ungern-nostalgi och de olika sångerna behandlar denna en gång så mäktiga centraleuropeiska dynastis sista skälvande årtionden vid makten med en twist som säger att kejsar Frans Josefs och dennes fru kejsarinnan ”Sisis” son kronprins Rudolf inte lyckades begå självmord 1889 på slottet Mayerling (vilket hände i verkligheten) utan överlevde i hemlighet.

När Rudolfs mor kejsarinnan ”Sisi” sedan mördas av en anarkist i schweiziska Genève 1898 (vilket också hände i verkligheten) ingår Rudolf en desperat pakt med mörkrets makter för att försöka återuppväcka modern från döden. 

Albumet inleds med Johann Strauss ”den yngres” världsberömda vals ”An der schönen blauen Donau” och den första sången ”Gods of war”, som också finns som musikvideo (se https://www.youtube.com/watch?v=mPWySLd8otU), berättar om hur kejsar Frans Josef har tvingats gå ungrarna till mötes genom att skapa dubbelmonarkin Österrike-Ungern på grund av de dramatiska och blodiga händelserna som utspelade sig mellan 1848-67 (”We were the masters and the rulers of this world… The sun is setting on the glory of our reign”). 

Den tredje sången, ”Love you to death”, beskriver bl a Rudolfs ambivalenta känslor inför att en gång i framtiden bli Österrike-Ungerns kejsare efter sin far Frans Josef (”I am alone, heir to the throne, chilled to the bone”). Rudolf är också berättarjaget i flertalet av sångerna såsom i ”A.E.I.O.U.” som ska uttydas “Austriae est imperare orbi universo” (ungefär ”det är Österrikes öde att en gång styra över hela världen”) och som var något av Huset Habsburgs motto, och vari Rudolf sjunger om Första världskrigets utbrott och kejsardömets förestående undergång: ”The news just broke today, my cousin has been slain in the streets of Sarajevo… Dawn of the war, last of the Habsburgs, bonded by blood, they are sealing their fate”. 

Albumets titelsång ”Viribus unitis” handlar sedan om hur Rudolf lyckas väcka liv i sin mor ”Sisi” med hjälp av svart magi: ”Vienna burns, the queen returns, we’re so close to the goal… Viribus unitis, forces unite, turn the tide of the raging war, we’ll rule again, shore to shore… Avenge the Habsburgs, the dead will rise to fight”. 

I åtminstone två sånger är Rudolfs far kejsar Frans Josef den som talar såsom i sången ”Made of metal” när kejsaren sjunger ”I am the Kaiser, from the silence of the grave I hear the call to arms… As Vienna falls, I live again, judgement hour is at hand, and so I must make my stand”. 

Albumet avslutas sedan med den enda sången som sjungs på tyska och som utgörs av en symfonirock-cover på den österrikiska artisten Rainhard Fendrichs romantiska sång ”Haben sie Wien schon bei Nacht gesehn”. 

Jag lyssnade igenom Dragonys album ”Viribus unitis” två gånger idag medan jag samtidigt skrev på ett bokmanus och det går väl inte att säga något annat än att för den/dem som uppskattar nationalromantisk och imperienostalgisk symfonisk power metal-musik av kitschig Sabaton-typ så är åtminstone några av det österrikiska bandets sånger faktiskt inte helt oävna. Sedan hade jag väl förväntat mig en skräckgotisk sång om Stefan Zweigs fiktiva greve Kekesfalva men det kanske kommer på nästa album.

Om rasstereotyper av asiater inom den klassiska musiken

NY Times Javier C. Hernández skriver om (öst)asiaters situation inom den amerikanska konstmusikscenen i spåren av Stop Asian Hate-rörelsen: Många som lyssnar på klassisk musik och som fr a bevistar konserter och operaföreställningar har säkerligen noterat att nästan alla musiker är vita och de som inte är det är nästan alltid (öst)asiater (i stort sett ser musikerna f ö ut som publiken).

I USA finns det numera orkestrar där mellan en fjärdedel och en tredjedel av musikerna har någon slags bakgrund i Östasien och i Europa inklusive i Sverige har de allra flesta orkestrar numera åtminstone en eller en handfull musiker med samma bakgrund.

I Sverige är då personer med bakgrund i subsahariska Afrika, Latinamerika, den s k MENA-regionen och på Balkan kraftigt överrepresenterade inom populärmusiken medan personer med bakgrund i Öst- och Sydostasien knappt ens existerar inom populärmusiken utan de musiker som finns som har bakgrund i den sistnämnda regionen hittas generellt i stället inom den klassiska musiken.

Sedan rastänkandets tid har asiater stereotypiserats som varande något av själlösa robotar och maskiner som saknar ett känsloliv och vilka kan arbeta i stort sett hur mycket som helst samtidigt som de anses sakna genialitet, originalitet, kreativitet och individualitet och bara kopierar vita/Väst och det är uppenbart att döma av reportaget att arvet efter den typen av rastänkande fortfarande lever vidare än idag inom konstmusikscenen.

As reports of anti-Asian hate crimes spread in the United States earlier this year, David Kim, a violist in the San Francisco Symphony, found himself despondent. Kim, who is Korean American, was already disturbed by what he saw as widespread racism in classical music. He believed Asian string players were marginalized and treated “like cattle,” as he put it in a recent interview.

“Like a herd of mechanical robots.” And he felt his white colleagues in San Francisco, who make up 83 percent of the orchestra, did not share his urgency about building a culture more welcoming to Asian, Black and Latino players. Feeling isolated and angry, Kim, 40, began to question his career. In March he resigned as the sole musician of color on an orchestra committee focused on equity and inclusion. And after the ensemble resumed live performances in May, he took time off, feeling on several occasions too distraught to play.

“I felt invisible, even though I was speaking very loudly,” Kim said. “I lost my passion for music.”

By some measures, artists with roots in China, Japan, South Korea and other countries are well represented in classical music. They win top prizes at competitions and make up a substantial share of orchestras and conservatories. Stars like the Chinese American cellist Yo-Yo Ma, the Japanese American violinist Midori and the Chinese pianist Lang Lang are among the most sought-after performers in the world. Yet the success of some Asian artists obscures the fact that many face routine racism and discrimination, according to interviews with more than 40 orchestra players, soloists, opera singers, composers, students, teachers and administrators.

Asian artists encounter stereotypes that their music-making is soulless and mechanical. They are portrayed as exotic and treated as outsiders in a world with its main lineage from Europe. They are accused of besmirching cultural traditions that aren’t theirs and have become targets of online harassment and racial slurs. A While artists of Asian descent may be represented in classical music, many say they do not feel seen.

(…)

“At times, you feel like an endangered species,” said Xian Zhang, the music director of the New Jersey Symphony Orchestra. Zhang is one of a small number of Asian female conductors leading major ensembles. Zhang, who is Chinese American, said she has at times had difficulty persuading male musicians to take her seriously, including during appearances as a guest conductor in Europe.

“They don’t quite know how to react seeing an Asian woman on the podium telling them what to do,” she said.

The recent rise in reports of anti-Asian hate has aroused calls for change. Musicians have formed advocacy groups and have called on cultural organizations to add Asian leaders and to more prominently feature Asian artists and composers. But classical music has long been resistant to evolution. Deep-seated stereotypes about Asians continue to surface.

In June, the eminent violinist and conductor Pinchas Zukerman was widely denounced after he invoked racist stereotypes about Asians during a Juilliard master class. He later apologized. Even some of the industry’s most successful artists say a climate of casual racism has affected their careers.

Sumi Jo, 58, a renowned coloratura soprano from South Korea, described having several roles rescinded because stage directors thought she was not white enough.

“If you’re Asian and you want to be successful,” she said, “you must work 100 times harder, that’s for sure.”

Artists of Asian descent have long been the subject of racist tropes and slurs, dating back to at least the 1960s and ’70s, when musicians immigrated to the United States from Japan, Korea and other parts of East Asia to study and perform. A 1967 report in Time magazine, titled “Invasion From the Orient,” reflected the thinking of the era. “The stringed instruments were physically ideal for the Orientals: Their nimble fingers, so proficient in delicate calligraphy and other crafts, adapted easily to the demands of the fingerboard,” the article said.

(…)

Yet racist portrayals of Asian artists have persisted. Some have been told by conductors that they look like computer engineers, not classical musicians. Others have been described by audition committees as too weak and youthful to be taken seriously. Still others have been told their names are too foreign to pronounce or remember.

“You get written off as an automaton,” said Akiko Tarumoto, the assistant concertmaster of the Los Angeles Philharmonic. Tarumoto, 44, who is Japanese American, said that musicians of Asian descent in the Philharmonic are sometimes mistaken for each other, and in other ensembles she had heard fellow musicians refer to new hires simply as “Chinese girls.”

Celebrated soloists have tried to turn the stereotypes on their head. Lang Lang has said that his embrace of an exuberantly expressive style may have been in part a reaction to perceptions that Asians are cold and reserved.

Yuja Wang, another Chinese pianist, has tried, with mixed success, to satirize the stereotype of Asians as robots, which scholars attribute partly to misconceptions about the Suzuki method of teaching music. (It originated in Japan in the 1950s and was criticized in the West for producing homogeneous musicians, but remains in wide use, including among non-Asian students.)

In 2019, Wang joined a comedy duo for a contentious concert at Carnegie Hall that was filled with crude jokes about her sexual appeal and Chinese heritage. Wang, 34, said in an interview that early in her career she faced stereotypes that she was technically adept but emotionally shallow.

“I didn’t like how they just categorized us and pigeonholed us,” she said. While she said she has rarely experienced overt racism, Wang said she has at times felt like an outsider in the industry, including when others mispronounce her name or do not appear to take her seriously.

Other prominent soloists have been reluctant to speak publicly about race. Lang, Yo-Yo Ma, Midori and the star pianist Mitsuko Uchida declined to comment for this article.

(…)

Female artists of Asian descent say they face additional obstacles, including stereotypes that they are exotic and obedient. Soyeon Kate Lee, 42, a Korean American pianist, said a conductor once described her in front of other orchestra leaders as “cheap and good” and suggested she perform a lap dance.

Xenophobic suggestions that Asians are taking away orchestra jobs or spots at conservatories are also common. Yuka Kadota, a violinist for the Milwaukee Symphony Orchestra, said Asian musicians are seen as “some sort of invasive species, like carp or murder hornets.”

Kadota, 43, who is Japanese American, said she felt “self-conscious and slightly apologetic” during a recent performance of a Brahms string quintet, because four of the five players were women of Asian descent. “I don’t want people to think we’re taking over,” she said. Even as people of Asian descent make strides in orchestras, they remain underrepresented in many parts of the music industry, including conducting, composition and opera.

(…)

Works by Asian composers comprise about 2 percent of pieces planned by American orchestras in the 2021-22 season, according to an analysis of 88 orchestras by the Institute for Composer Diversity at the State University of New York at Fredonia.

The dearth of Asian artists is particularly striking in opera, which has long struggled with a lack of racial diversity. At the Metropolitan Opera, the largest performing arts organization in the United States, 14 of 233 singers announced for principal roles next season, or about 6 percent, are of Asian descent. Four appear in the same production: an abridged holiday version of Mozart’s “The Magic Flute.” (Asians make up about 14 percent of New York City’s population.) There are now a large number of Asians in important conservatory vocal programs; the Manhattan School of Music said that 47 percent of the students currently in its vocal arts department are of Asian descent. But they are not anywhere close to that well represented on opera stages.

Nicholas Phan, 42, a tenor of Chinese and Greek descent, said Asians tend to be seen as technically precise yet artistically vacuous. A teacher of Phan’s once told him he should adopt a non-Chinese surname so that competition judges and casting directors would not view him as “just another dumb Asian singer.”

When Asians win spots in opera productions, they are often typecast in roles such as Cio-Cio San in “Madama Butterfly” or the titular princess in “Turandot.” Those classics have been criticized for racist portrayals of Asians — though the prominent soprano He Hui, who is Chinese, said she loved singing Butterfly, one of her signature parts. Nina Yoshida Nelsen, a mezzo-soprano, said that of more than 180 performances she had given in the past decade, only nine were in roles that are not considered stereotypically Asian.

“My success has been predicated on my tokenization,” said Nelsen, 41, who is half Japanese. She wrote a Facebook post in March calling on others to “stop seeing my color and the shape of my eyes as something different — something to ‘typecast.’”

Within a week, Nelsen said, she had three offers, none of them for stereotypical roles.

“It’s time for us to speak up and not be afraid,” said Sou-Chun Su, 53, a Taiwan-born violinist in the Atlanta Symphony Orchestra since 1990. It was difficult, he said, to get leaders of the orchestra interested in concerns raised by Asian players until six people of Asian descent were shot and killed in Atlanta in March, which prompted widespread outcry. “It shouldn’t have taken something like that,” Su said.

(In a statement, the orchestra said it was working to build a more inclusive culture, though it acknowledged “we have much more to do.”) Hyeyung Yoon, a former member of the Chiara String Quartet, last year founded Asian Musical Voices of America, an alliance of artists, because she felt performers of Asian descent had no forum to discuss issues of racism and identity.

The group hosts monthly meetings on Zoom. Yoon said cultural institutions often exclude Asians from discussions about bringing more diversity to classical music because they are assumed to be adequately represented.

“The Asian experience is hardly present,” she said. Some artists have taken to social media to challenge their employers. Miran Kim, a violinist of South Korean descent in the Metropolitan Opera’s orchestra, recently wrote on Twitter about her “exhaustion and frustration” playing works with racist caricatures, such as “Madama Butterfly.”

She also criticized the Met for selling a Butterfly-themed sleep mask described as evoking “exotic elegance” and mimicking “the alluring eyes of an Indian princess or Japanese Geisha girl.” (The mask was removed from the online store and the Met apologized.) “We’re not included,” Kim, 31, said in an interview, referring to the lack of Asians in leadership positions. “We’re not part of the conversation.”

(…)

Yet significant challenges remain. David Kim, the violist at the San Francisco Symphony who is questioning his career, said he has grown tired of clashing with colleagues over issues like the tone of public statements on racism. He also feels the orchestra does not do enough to feature composers of color. Kim, who has played in the ensemble since 2009, said he is grappling with a sense of loss after realizing that his work as a classical musician no longer aligns with his values.

“I’m not proud of being a part of an industry that is so self-unaware, that’s so entitled and has so little regard for social justice,” he said. He says he believes change will not come until classical music — “racism disguised as art,” he called it — reckons with its legacy of intolerance. “On the surface, Asians are accepted in these realms of orchestras, ensembles and as soloists,” Kim said. “But are we really accepted?”

Är hiphop-musiken vår tids vit makt-musik? Om likheter och skillnader mellan den vita vit makt-musiken och den icke-vita hiphop-musiken

Är hiphop-musiken vår tids vit makt-musik? På 90-talet och en bit in på 2000-talet var vit makt-musiken den antagligen största subkulturella musikstilen bland Sveriges barn, ungdomar och unga vuxna. Sedan 2010-talet och idag på 20-talet är hiphop-musiken den antagligen största subkulturella musikstilen bland Sveriges barn, ungdomar och unga vuxna.

Vit makt-musiken framfördes nästan enbart av vit arbetarklass och hiphop-musiken nästan enbart av icke-vit arbetarklass. Vit makt-musiken glorifierade våld och starka negativa känslor (vrede, hat o s v) och sjöng om att misshandla och överfalla och t o m kniva ihjäl eller skjuta icke-vita och homosexuella som uppfattades som politiska fiender medan hiphop-musiken glorifierar våld och starka negativa känslor (vrede, hat o s v) och sjunger om att misshandla och överfalla och t o m kniva ihjäl eller skjuta andra icke-vita i andra miljonprogramsområden som uppfattas som ekonomiska rivaler.

Både vit makt-musiken och hiphop-musiken sjöng och sjunger också om konspirationer och inte minst om den s k judiska makten och nästan alltid i kodad form.

DN:s Hugo Lindkvist skriver om hur hiphop-musiken glorifierar våld, mord och ond bråd död och t o m kan ”bistå” poliser och jurister i brottsutredningar. Självklart är Sveriges hiphop-musikartister konstnärer vars verk ska betraktas som konstverk på samma sätt som att landets vit makt-musikartister var konstnärer vars verk kunde bektraktas som konstverk. Det är samtidigt ett faktum att åtskilliga våldsdåd på 90- och 00-talen kunde kopplas till förövare som innan dåden hade lyssnat på vit makt-musik och det verkar som att åtskilliga våldsdåd på 10- och 20-talen kan kopplas till förövare som innan dåden har lyssnat på hiphop-musik och både vit makt-musikartisterna och hiphop-musikartisterna sjöng och sjunger om den verklighet de levde respektive lever i och liksom hiphop-musiken förekommer i dagens svenska förundersökningar så förekom även vit makt-musik i dåtidens svenska förundersökningar:

”Både låttexter och musikvideor från raplåtar ingår som pusselbitar i Stockholms hittills största gängbrottsutredning. Enligt förundersökningen finns ”musiktematisk koppling mellan ett flertal individer” som är parter i kidnappningsmålet, där en känd artist ska ha förts bort, skadats och förnedrats. I ett konfiskerat brev nämns även krav om att ”catcha nån från P3” för att en av de åtalades musik ska spelas oftar.”

https://www.dn.se/kultur/sa-ar-rapmusiken-kopplad-till-det-stora-gangmalet/?fbclid=IwAR1oMXEZhqQOJ1CSEGIEiwcYyxR0dsGJQsa7-D2kcVCucgp227MY0McJuAI

”… i förundersökningen, som löper över tusentals sidor, finns flera hänvisningar till den svenska rapscenen, samt uppgifter från låttexter och musikvideor. Informationen används bland annat för att visa kopplingar mellan flera personer som ska ha varit inblandade när en då 17-årig rapartist kidnappades, kvällen den 14 april 2020. – Musiken spelar ingen roll för brottsligheten.

Det handlar om att visa på vilket sätt de känner varandra, säger åklagaren Anna Stråth. Den 17-årige rapartisten blev enligt åtalet bortförd mot sin vilja och utsattes under mycket förnedrande former för hot och våld. Denne ska ha tvingats bära en peruk, klänning, stringtrosor, ha ett hundkoppel runt halsen och rånats på en Rolexklocka och två guldkedjor. En sammanställning kring parterna i målet påvisar enligt polisen ”en musiktematisk koppling mellan ett flertal individer”.

Man syftar i denna del inte på artisten Yasin Abdullahi Mahamoud (som är åtalad för stämpling till människorov) utan tre andra åtalade män, som är mellan 20 och 25 år gamla, samt på brottsoffret. Två av personerna som står åtalade för kidnappningen är artister som fått över en miljon spelningar på flera låtar på Spotify.

De båda personerna har tidigare även medverkat på låtar med flera andra kända rapartister i Sverige. Artisterna nekar båda till brott. Den ene, en 25-årig man, besvarar inte en enda fråga i polisförhören, men två brev han skickat från häktet har beslagtagits, något P3 Nyheter var först att rapportera på torsdagen.

Breven, som DN också tagit del av, handlar till största del om artistens egen musikkarriär och idéer han har för att öka sina inkomster, och var tänkta att skickas till andra personer med koppling till gängkriminalitet i Stockholm. I det första brevet ber artisten om att påtryckningar ska utövas mot en musikproducent, för att han själv ska höja sina inkomster. I det andra brevet vill han ta hjälp för vad som sägs vara ett ”jobb”. Han skriver: ”Jag vill att ni catchar nån från P3 eller ring o hota dem…”, med målet att hans musik ska spelas minst var tredje timme.”

(…)

”Skärmdumpar från musikvideor som ingår i förundersökningen visar hur tre av männen som åtalats för kidnappningen har samarbetat musikaliskt och deltagit i samma inspelningar. I en musikvideo, släppt månaderna efter den misstänkta kidnappningen, syns två av de åtalade hålla i två guldkedjor och en Rolexklocka. Polisen skriver att klockmodellen liknar den som brottsoffret blev av med i samband med brottet, men tillägger att klockan ”är av en annan modell”.

En annan skärmdump visar att en av de åtalade männen också medverkat i samma musikvideo som brottsoffret. Musikvideon släpptes dagarna efter att den misstänkta kidnappningen ska ha inträffat. I förundersökningen refereras till låttexter som brottsoffret står bakom, och polisen har särskilt markerat enskilda rader. Den misstänkta kidnappningen nämns där inte rakt ut, men i texterna verkar artisten anspela på något som denne har utsatts för.

Det är inte första gången raptexter återges i förundersökningar kring grova brott i Sverige, något som SR-programmet ”I lagens namn” och SVT Kulturnyheterna tidigare rapporterat om. Det har även förekommit vid utredningar i exempelvis USA och Storbritannien.

– Det finns anledning att ställa frågor till de inblandade om vad de menar med sina texter, säger Anna Stråth till DN på frågan om vilken betydelse låttexterna kan ha i det nu aktuella gängmålet.”