Kategori: musik

Vilken musik föredrar SD:arna att busschaufförerna ska spela?

Debatten om vilken typ av musik som landets busschaufförer (med utomeuropeisk bakgrund, och de är då rejält många, som bekant) inte ska få spela rasar vidare på Twitter bland SD:arna och frågan är väl kanske vilken musik SD:arna själva föredrar?

Det står i varje fall klart att på 90-talet brukade Söder själv beställa CD-skivor med vit makt-musik från det nazistiska skivbolaget Nordland. År 2009 sjöng sedan ett flertal representanter för partiledningen och det dåvarande ungdomsförbundet nazistiska sånger av bl a vit makt-musik-banden Fyrdung och Svensk ungdom liksom mellankrigstidens och krigsårens största svenska nazistpartis officiella kampsång ”Friheten leve” och när detta uppdagades sade just Söder i SVT att ”där är ingen rasism i de texterna” trots att den Svensk ungdom-sång som SD-topparna sjöng innehåller grovt antisemitiska strofer och verser av följande typ:

”Men i öknen är jorden helt utbränd och död. Här finns inget förutom just nöd. 

Till det stråtrövarband som kom land och till land.

Han som skrikit där det ockras och köpslås hit och dit, snacka skit kan väl kosmopolit.

Med sin snabel i vädret han sniffar sig fram bland basarer och nöjen och glam.

Men så hugger han till och då ligger du still, han får alltid till slut som han vill.

Han spottar på all heder, och han fnyser åt moral, han är sniken och svekfull och kav.”

Det nazistiska bandet Svensk ungdoms allra största hitsång ”Frågor till far” har f ö Mattias Karlsson uttalat sig gillande om i en intervju:

”Har du hört den här “Frågor till far”? Den är väldigt uppskattad. Det är inget uttalat nazistiskt budskap, och musiken är inte heller det här hårda, skrikiga… hade jag hört den när jag var sexton hade jag nog tyckt att den var sjukt bra, för den beskriver ganska mycket känslan man hade när man var i den åldern. ”

Sången “Frågor till far” som åtminstone tidigare var mycket populär i SD-kretsarna låter då bl a så här:

”Ville ni föda en hel generation

Av mångkulturella och rotlösa hjon?

Men mot era planer stod en verklighet,

Där allt som var bra blev en stinkande smet

Nu tvingas vi axla det ansvar ni flytt,

Ert samhälle ruttnar, vi bygger ett nytt”

Eller så är det helt enkelt SD:s husband Ultima Thule som busschaufförerna borde spela enligt SD:arna. För bara något år sedan stod då Jimmie Åkesson på scenen tillsammans med Ultima Thules sångare Bruno Hansen, som bl a har ett förflutet i nazistiska NRP, på en konsert i Skåne. Och på SD:s sommarfestival i Sölvesborg 2018 spelade Ultima Thule bl a den gamla BSS-hitsången ”Sverige, Sverige fosterland” och den kryptoantisemitiska sången ”Stolt och stark”, som implicit pekar ut judarna som parasiter som ska bestraffas med våld då de anses förtrycka och suga ut svenska folket, inför hundratals SD:are vilka rörde sig i takt med den aggressiva musiken och sjöng med i textrader som dessa:

”Ni tär på vår jord

Ni tär på skalders ord

Ni tär på vår kropp, Svea rikes väl

Ni tär, känn bettet i vårt svärd”

Reflektioner kring österrikiska Dragonys album ”Viribus unitis”

Upptäckte nyss av en slump (och tack vare YouTubes ibland aningen märkliga algoritmer – jag tittade samtidigt på ett gammalt filmklipp från 1916 som härrör från kejsar Frans Josefs begravning) att det österrikiska bandet Dragony gav ut albumet ”Viribus unitis” i början av året och bl a i samarbete med svenska Sabatons Tommy Johansson, vilket hörs vad gäller både sången, musiken och själva albumets tematik och disposition. Sabaton är som bekant många SD:ares favoritband och jag kan mycket väl föreställa mig att många österrikiska FPÖ:are uppskattar Dragony och antagligen särskilt bandets nya och senaste album ”Viribus unitis”.

Albumet, vars titel anspelar på kejsar Frans Josefs valspråk, är nämligen inget annat än en veritabel ”orgie” i Habsburg- och Österrike-Ungern-nostalgi och de olika sångerna behandlar denna en gång så mäktiga centraleuropeiska dynastis sista skälvande årtionden vid makten med en twist som säger att kejsar Frans Josefs och dennes fru kejsarinnan ”Sisis” son kronprins Rudolf inte lyckades begå självmord 1889 på slottet Mayerling (vilket hände i verkligheten) utan överlevde i hemlighet.

När Rudolfs mor kejsarinnan ”Sisi” sedan mördas av en anarkist i schweiziska Genève 1898 (vilket också hände i verkligheten) ingår Rudolf en desperat pakt med mörkrets makter för att försöka återuppväcka modern från döden. 

Albumet inleds med Johann Strauss ”den yngres” världsberömda vals ”An der schönen blauen Donau” och den första sången ”Gods of war”, som också finns som musikvideo (se https://www.youtube.com/watch?v=mPWySLd8otU), berättar om hur kejsar Frans Josef har tvingats gå ungrarna till mötes genom att skapa dubbelmonarkin Österrike-Ungern på grund av de dramatiska och blodiga händelserna som utspelade sig mellan 1848-67 (”We were the masters and the rulers of this world… The sun is setting on the glory of our reign”). 

Den tredje sången, ”Love you to death”, beskriver bl a Rudolfs ambivalenta känslor inför att en gång i framtiden bli Österrike-Ungerns kejsare efter sin far Frans Josef (”I am alone, heir to the throne, chilled to the bone”). Rudolf är också berättarjaget i flertalet av sångerna såsom i ”A.E.I.O.U.” som ska uttydas “Austriae est imperare orbi universo” (ungefär ”det är Österrikes öde att en gång styra över hela världen”) och som var något av Huset Habsburgs motto, och vari Rudolf sjunger om Första världskrigets utbrott och kejsardömets förestående undergång: ”The news just broke today, my cousin has been slain in the streets of Sarajevo… Dawn of the war, last of the Habsburgs, bonded by blood, they are sealing their fate”. 

Albumets titelsång ”Viribus unitis” handlar sedan om hur Rudolf lyckas väcka liv i sin mor ”Sisi” med hjälp av svart magi: ”Vienna burns, the queen returns, we’re so close to the goal… Viribus unitis, forces unite, turn the tide of the raging war, we’ll rule again, shore to shore… Avenge the Habsburgs, the dead will rise to fight”. 

I åtminstone två sånger är Rudolfs far kejsar Frans Josef den som talar såsom i sången ”Made of metal” när kejsaren sjunger ”I am the Kaiser, from the silence of the grave I hear the call to arms… As Vienna falls, I live again, judgement hour is at hand, and so I must make my stand”. 

Albumet avslutas sedan med den enda sången som sjungs på tyska och som utgörs av en symfonirock-cover på den österrikiska artisten Rainhard Fendrichs romantiska sång ”Haben sie Wien schon bei Nacht gesehn”. 

Jag lyssnade igenom Dragonys album ”Viribus unitis” två gånger idag medan jag samtidigt skrev på ett bokmanus och det går väl inte att säga något annat än att för den/dem som uppskattar nationalromantisk och imperienostalgisk symfonisk power metal-musik av kitschig Sabaton-typ så är åtminstone några av det österrikiska bandets sånger faktiskt inte helt oävna. Sedan hade jag väl förväntat mig en skräckgotisk sång om Stefan Zweigs fiktiva greve Kekesfalva men det kanske kommer på nästa album.

Om rasstereotyper av asiater inom den klassiska musiken

NY Times Javier C. Hernández skriver om (öst)asiaters situation inom den amerikanska konstmusikscenen i spåren av Stop Asian Hate-rörelsen: Många som lyssnar på klassisk musik och som fr a bevistar konserter och operaföreställningar har säkerligen noterat att nästan alla musiker är vita och de som inte är det är nästan alltid (öst)asiater (i stort sett ser musikerna f ö ut som publiken).

I USA finns det numera orkestrar där mellan en fjärdedel och en tredjedel av musikerna har någon slags bakgrund i Östasien och i Europa inklusive i Sverige har de allra flesta orkestrar numera åtminstone en eller en handfull musiker med samma bakgrund.

I Sverige är då personer med bakgrund i subsahariska Afrika, Latinamerika, den s k MENA-regionen och på Balkan kraftigt överrepresenterade inom populärmusiken medan personer med bakgrund i Öst- och Sydostasien knappt ens existerar inom populärmusiken utan de musiker som finns som har bakgrund i den sistnämnda regionen hittas generellt i stället inom den klassiska musiken.

Sedan rastänkandets tid har asiater stereotypiserats som varande något av själlösa robotar och maskiner som saknar ett känsloliv och vilka kan arbeta i stort sett hur mycket som helst samtidigt som de anses sakna genialitet, originalitet, kreativitet och individualitet och bara kopierar vita/Väst och det är uppenbart att döma av reportaget att arvet efter den typen av rastänkande fortfarande lever vidare än idag inom konstmusikscenen.

As reports of anti-Asian hate crimes spread in the United States earlier this year, David Kim, a violist in the San Francisco Symphony, found himself despondent. Kim, who is Korean American, was already disturbed by what he saw as widespread racism in classical music. He believed Asian string players were marginalized and treated “like cattle,” as he put it in a recent interview.

“Like a herd of mechanical robots.” And he felt his white colleagues in San Francisco, who make up 83 percent of the orchestra, did not share his urgency about building a culture more welcoming to Asian, Black and Latino players. Feeling isolated and angry, Kim, 40, began to question his career. In March he resigned as the sole musician of color on an orchestra committee focused on equity and inclusion. And after the ensemble resumed live performances in May, he took time off, feeling on several occasions too distraught to play.

“I felt invisible, even though I was speaking very loudly,” Kim said. “I lost my passion for music.”

By some measures, artists with roots in China, Japan, South Korea and other countries are well represented in classical music. They win top prizes at competitions and make up a substantial share of orchestras and conservatories. Stars like the Chinese American cellist Yo-Yo Ma, the Japanese American violinist Midori and the Chinese pianist Lang Lang are among the most sought-after performers in the world. Yet the success of some Asian artists obscures the fact that many face routine racism and discrimination, according to interviews with more than 40 orchestra players, soloists, opera singers, composers, students, teachers and administrators.

Asian artists encounter stereotypes that their music-making is soulless and mechanical. They are portrayed as exotic and treated as outsiders in a world with its main lineage from Europe. They are accused of besmirching cultural traditions that aren’t theirs and have become targets of online harassment and racial slurs. A While artists of Asian descent may be represented in classical music, many say they do not feel seen.

(…)

“At times, you feel like an endangered species,” said Xian Zhang, the music director of the New Jersey Symphony Orchestra. Zhang is one of a small number of Asian female conductors leading major ensembles. Zhang, who is Chinese American, said she has at times had difficulty persuading male musicians to take her seriously, including during appearances as a guest conductor in Europe.

“They don’t quite know how to react seeing an Asian woman on the podium telling them what to do,” she said.

The recent rise in reports of anti-Asian hate has aroused calls for change. Musicians have formed advocacy groups and have called on cultural organizations to add Asian leaders and to more prominently feature Asian artists and composers. But classical music has long been resistant to evolution. Deep-seated stereotypes about Asians continue to surface.

In June, the eminent violinist and conductor Pinchas Zukerman was widely denounced after he invoked racist stereotypes about Asians during a Juilliard master class. He later apologized. Even some of the industry’s most successful artists say a climate of casual racism has affected their careers.

Sumi Jo, 58, a renowned coloratura soprano from South Korea, described having several roles rescinded because stage directors thought she was not white enough.

“If you’re Asian and you want to be successful,” she said, “you must work 100 times harder, that’s for sure.”

Artists of Asian descent have long been the subject of racist tropes and slurs, dating back to at least the 1960s and ’70s, when musicians immigrated to the United States from Japan, Korea and other parts of East Asia to study and perform. A 1967 report in Time magazine, titled “Invasion From the Orient,” reflected the thinking of the era. “The stringed instruments were physically ideal for the Orientals: Their nimble fingers, so proficient in delicate calligraphy and other crafts, adapted easily to the demands of the fingerboard,” the article said.

(…)

Yet racist portrayals of Asian artists have persisted. Some have been told by conductors that they look like computer engineers, not classical musicians. Others have been described by audition committees as too weak and youthful to be taken seriously. Still others have been told their names are too foreign to pronounce or remember.

“You get written off as an automaton,” said Akiko Tarumoto, the assistant concertmaster of the Los Angeles Philharmonic. Tarumoto, 44, who is Japanese American, said that musicians of Asian descent in the Philharmonic are sometimes mistaken for each other, and in other ensembles she had heard fellow musicians refer to new hires simply as “Chinese girls.”

Celebrated soloists have tried to turn the stereotypes on their head. Lang Lang has said that his embrace of an exuberantly expressive style may have been in part a reaction to perceptions that Asians are cold and reserved.

Yuja Wang, another Chinese pianist, has tried, with mixed success, to satirize the stereotype of Asians as robots, which scholars attribute partly to misconceptions about the Suzuki method of teaching music. (It originated in Japan in the 1950s and was criticized in the West for producing homogeneous musicians, but remains in wide use, including among non-Asian students.)

In 2019, Wang joined a comedy duo for a contentious concert at Carnegie Hall that was filled with crude jokes about her sexual appeal and Chinese heritage. Wang, 34, said in an interview that early in her career she faced stereotypes that she was technically adept but emotionally shallow.

“I didn’t like how they just categorized us and pigeonholed us,” she said. While she said she has rarely experienced overt racism, Wang said she has at times felt like an outsider in the industry, including when others mispronounce her name or do not appear to take her seriously.

Other prominent soloists have been reluctant to speak publicly about race. Lang, Yo-Yo Ma, Midori and the star pianist Mitsuko Uchida declined to comment for this article.

(…)

Female artists of Asian descent say they face additional obstacles, including stereotypes that they are exotic and obedient. Soyeon Kate Lee, 42, a Korean American pianist, said a conductor once described her in front of other orchestra leaders as “cheap and good” and suggested she perform a lap dance.

Xenophobic suggestions that Asians are taking away orchestra jobs or spots at conservatories are also common. Yuka Kadota, a violinist for the Milwaukee Symphony Orchestra, said Asian musicians are seen as “some sort of invasive species, like carp or murder hornets.”

Kadota, 43, who is Japanese American, said she felt “self-conscious and slightly apologetic” during a recent performance of a Brahms string quintet, because four of the five players were women of Asian descent. “I don’t want people to think we’re taking over,” she said. Even as people of Asian descent make strides in orchestras, they remain underrepresented in many parts of the music industry, including conducting, composition and opera.

(…)

Works by Asian composers comprise about 2 percent of pieces planned by American orchestras in the 2021-22 season, according to an analysis of 88 orchestras by the Institute for Composer Diversity at the State University of New York at Fredonia.

The dearth of Asian artists is particularly striking in opera, which has long struggled with a lack of racial diversity. At the Metropolitan Opera, the largest performing arts organization in the United States, 14 of 233 singers announced for principal roles next season, or about 6 percent, are of Asian descent. Four appear in the same production: an abridged holiday version of Mozart’s “The Magic Flute.” (Asians make up about 14 percent of New York City’s population.) There are now a large number of Asians in important conservatory vocal programs; the Manhattan School of Music said that 47 percent of the students currently in its vocal arts department are of Asian descent. But they are not anywhere close to that well represented on opera stages.

Nicholas Phan, 42, a tenor of Chinese and Greek descent, said Asians tend to be seen as technically precise yet artistically vacuous. A teacher of Phan’s once told him he should adopt a non-Chinese surname so that competition judges and casting directors would not view him as “just another dumb Asian singer.”

When Asians win spots in opera productions, they are often typecast in roles such as Cio-Cio San in “Madama Butterfly” or the titular princess in “Turandot.” Those classics have been criticized for racist portrayals of Asians — though the prominent soprano He Hui, who is Chinese, said she loved singing Butterfly, one of her signature parts. Nina Yoshida Nelsen, a mezzo-soprano, said that of more than 180 performances she had given in the past decade, only nine were in roles that are not considered stereotypically Asian.

“My success has been predicated on my tokenization,” said Nelsen, 41, who is half Japanese. She wrote a Facebook post in March calling on others to “stop seeing my color and the shape of my eyes as something different — something to ‘typecast.’”

Within a week, Nelsen said, she had three offers, none of them for stereotypical roles.

“It’s time for us to speak up and not be afraid,” said Sou-Chun Su, 53, a Taiwan-born violinist in the Atlanta Symphony Orchestra since 1990. It was difficult, he said, to get leaders of the orchestra interested in concerns raised by Asian players until six people of Asian descent were shot and killed in Atlanta in March, which prompted widespread outcry. “It shouldn’t have taken something like that,” Su said.

(In a statement, the orchestra said it was working to build a more inclusive culture, though it acknowledged “we have much more to do.”) Hyeyung Yoon, a former member of the Chiara String Quartet, last year founded Asian Musical Voices of America, an alliance of artists, because she felt performers of Asian descent had no forum to discuss issues of racism and identity.

The group hosts monthly meetings on Zoom. Yoon said cultural institutions often exclude Asians from discussions about bringing more diversity to classical music because they are assumed to be adequately represented.

“The Asian experience is hardly present,” she said. Some artists have taken to social media to challenge their employers. Miran Kim, a violinist of South Korean descent in the Metropolitan Opera’s orchestra, recently wrote on Twitter about her “exhaustion and frustration” playing works with racist caricatures, such as “Madama Butterfly.”

She also criticized the Met for selling a Butterfly-themed sleep mask described as evoking “exotic elegance” and mimicking “the alluring eyes of an Indian princess or Japanese Geisha girl.” (The mask was removed from the online store and the Met apologized.) “We’re not included,” Kim, 31, said in an interview, referring to the lack of Asians in leadership positions. “We’re not part of the conversation.”

(…)

Yet significant challenges remain. David Kim, the violist at the San Francisco Symphony who is questioning his career, said he has grown tired of clashing with colleagues over issues like the tone of public statements on racism. He also feels the orchestra does not do enough to feature composers of color. Kim, who has played in the ensemble since 2009, said he is grappling with a sense of loss after realizing that his work as a classical musician no longer aligns with his values.

“I’m not proud of being a part of an industry that is so self-unaware, that’s so entitled and has so little regard for social justice,” he said. He says he believes change will not come until classical music — “racism disguised as art,” he called it — reckons with its legacy of intolerance. “On the surface, Asians are accepted in these realms of orchestras, ensembles and as soloists,” Kim said. “But are we really accepted?”

Är hiphop-musiken vår tids vit makt-musik? Om likheter och skillnader mellan den vita vit makt-musiken och den icke-vita hiphop-musiken

Är hiphop-musiken vår tids vit makt-musik? På 90-talet och en bit in på 2000-talet var vit makt-musiken den antagligen största subkulturella musikstilen bland Sveriges barn, ungdomar och unga vuxna. Sedan 2010-talet och idag på 20-talet är hiphop-musiken den antagligen största subkulturella musikstilen bland Sveriges barn, ungdomar och unga vuxna.

Vit makt-musiken framfördes nästan enbart av vit arbetarklass och hiphop-musiken nästan enbart av icke-vit arbetarklass. Vit makt-musiken glorifierade våld och starka negativa känslor (vrede, hat o s v) och sjöng om att misshandla och överfalla och t o m kniva ihjäl eller skjuta icke-vita och homosexuella som uppfattades som politiska fiender medan hiphop-musiken glorifierar våld och starka negativa känslor (vrede, hat o s v) och sjunger om att misshandla och överfalla och t o m kniva ihjäl eller skjuta andra icke-vita i andra miljonprogramsområden som uppfattas som ekonomiska rivaler.

Både vit makt-musiken och hiphop-musiken sjöng och sjunger också om konspirationer och inte minst om den s k judiska makten och nästan alltid i kodad form.

DN:s Hugo Lindkvist skriver om hur hiphop-musiken glorifierar våld, mord och ond bråd död och t o m kan ”bistå” poliser och jurister i brottsutredningar. Självklart är Sveriges hiphop-musikartister konstnärer vars verk ska betraktas som konstverk på samma sätt som att landets vit makt-musikartister var konstnärer vars verk kunde bektraktas som konstverk. Det är samtidigt ett faktum att åtskilliga våldsdåd på 90- och 00-talen kunde kopplas till förövare som innan dåden hade lyssnat på vit makt-musik och det verkar som att åtskilliga våldsdåd på 10- och 20-talen kan kopplas till förövare som innan dåden har lyssnat på hiphop-musik och både vit makt-musikartisterna och hiphop-musikartisterna sjöng och sjunger om den verklighet de levde respektive lever i och liksom hiphop-musiken förekommer i dagens svenska förundersökningar så förekom även vit makt-musik i dåtidens svenska förundersökningar:

”Både låttexter och musikvideor från raplåtar ingår som pusselbitar i Stockholms hittills största gängbrottsutredning. Enligt förundersökningen finns ”musiktematisk koppling mellan ett flertal individer” som är parter i kidnappningsmålet, där en känd artist ska ha förts bort, skadats och förnedrats. I ett konfiskerat brev nämns även krav om att ”catcha nån från P3” för att en av de åtalades musik ska spelas oftar.”

https://www.dn.se/kultur/sa-ar-rapmusiken-kopplad-till-det-stora-gangmalet/?fbclid=IwAR1oMXEZhqQOJ1CSEGIEiwcYyxR0dsGJQsa7-D2kcVCucgp227MY0McJuAI

”… i förundersökningen, som löper över tusentals sidor, finns flera hänvisningar till den svenska rapscenen, samt uppgifter från låttexter och musikvideor. Informationen används bland annat för att visa kopplingar mellan flera personer som ska ha varit inblandade när en då 17-årig rapartist kidnappades, kvällen den 14 april 2020. – Musiken spelar ingen roll för brottsligheten.

Det handlar om att visa på vilket sätt de känner varandra, säger åklagaren Anna Stråth. Den 17-årige rapartisten blev enligt åtalet bortförd mot sin vilja och utsattes under mycket förnedrande former för hot och våld. Denne ska ha tvingats bära en peruk, klänning, stringtrosor, ha ett hundkoppel runt halsen och rånats på en Rolexklocka och två guldkedjor. En sammanställning kring parterna i målet påvisar enligt polisen ”en musiktematisk koppling mellan ett flertal individer”.

Man syftar i denna del inte på artisten Yasin Abdullahi Mahamoud (som är åtalad för stämpling till människorov) utan tre andra åtalade män, som är mellan 20 och 25 år gamla, samt på brottsoffret. Två av personerna som står åtalade för kidnappningen är artister som fått över en miljon spelningar på flera låtar på Spotify.

De båda personerna har tidigare även medverkat på låtar med flera andra kända rapartister i Sverige. Artisterna nekar båda till brott. Den ene, en 25-årig man, besvarar inte en enda fråga i polisförhören, men två brev han skickat från häktet har beslagtagits, något P3 Nyheter var först att rapportera på torsdagen.

Breven, som DN också tagit del av, handlar till största del om artistens egen musikkarriär och idéer han har för att öka sina inkomster, och var tänkta att skickas till andra personer med koppling till gängkriminalitet i Stockholm. I det första brevet ber artisten om att påtryckningar ska utövas mot en musikproducent, för att han själv ska höja sina inkomster. I det andra brevet vill han ta hjälp för vad som sägs vara ett ”jobb”. Han skriver: ”Jag vill att ni catchar nån från P3 eller ring o hota dem…”, med målet att hans musik ska spelas minst var tredje timme.”

(…)

”Skärmdumpar från musikvideor som ingår i förundersökningen visar hur tre av männen som åtalats för kidnappningen har samarbetat musikaliskt och deltagit i samma inspelningar. I en musikvideo, släppt månaderna efter den misstänkta kidnappningen, syns två av de åtalade hålla i två guldkedjor och en Rolexklocka. Polisen skriver att klockmodellen liknar den som brottsoffret blev av med i samband med brottet, men tillägger att klockan ”är av en annan modell”.

En annan skärmdump visar att en av de åtalade männen också medverkat i samma musikvideo som brottsoffret. Musikvideon släpptes dagarna efter att den misstänkta kidnappningen ska ha inträffat. I förundersökningen refereras till låttexter som brottsoffret står bakom, och polisen har särskilt markerat enskilda rader. Den misstänkta kidnappningen nämns där inte rakt ut, men i texterna verkar artisten anspela på något som denne har utsatts för.

Det är inte första gången raptexter återges i förundersökningar kring grova brott i Sverige, något som SR-programmet ”I lagens namn” och SVT Kulturnyheterna tidigare rapporterat om. Det har även förekommit vid utredningar i exempelvis USA och Storbritannien.

– Det finns anledning att ställa frågor till de inblandade om vad de menar med sina texter, säger Anna Stråth till DN på frågan om vilken betydelse låttexterna kan ha i det nu aktuella gängmålet.”

Reflektioner kring att icke-vita och svarta svenskar har dominerat Melodifestivalen sedan 2010-talet

Det är intressant att konstatera att ett flertal icke-vita svenskar och inte minst afrosvenskar har lyckats kamma hem guldplatsen i Melodifestivalen och därmed representerat Sverige i Eurovisionsschlagerfestivalen eller i Eurovision Song Contest ända sedan Afro-Dite vann Melodifestivalen 2002 med sången ”Never let it go”, som också var första gången som en utlandsadopterad vann festivalen i och med Afro-Dite-medlemmen Gladys Del Pilar, som är adopterad från Ecuador (OBS: den första adopterade att vinna Melodifestivalen var antagligen Kicki Danielsson, som är inhemskt adopterad).


Framför allt gäller det under de senaste tio åren – år 2011 vann t ex den blandade eller mixade Eric Saade och 2016 vann likaledes den blandade eller mixade Frans. Året därpå – 2012 – vann den s k ”andrageneration:aren” Loreen med ”Euphoria” och sedan 2019 har afrosvenskar vunnit Melodifestivalen under tre år på raken – 2019 vann den utlandsadopterade John Lundvik, 2020 vann The Mamas och i år och igår vann som bekant Tusse.


Skulle även brons- och silverplatserna räknas in med namn som den utlandsadopterade sydsamiske artisten Jon Henrik Fjällgren så går det med fog att säga att icke-vita svenskar närmast helt har dominerat Melodifestivalen sedan åtminstone 2015 och framåt.


Idag är kring 20% av Sveriges befolkning icke-vit och bland invånarna i ålderskategorin 0-39 år handlar det om åtminstone 25% om inte mer än så och i Melodifestivalen är också numera kring 25% av alla deltagare icke-vita om inte mer än så.


Vad gäller specifikt afrosvenskar så är det antagligen så att Sverige idag inhyser den fjärde (OBS: proportionellt sett och per capita) största svarta befolkningen i västvärlden inräknat samtliga invånare med någon form av bakgrund i subsahariska Afrika och samtliga invånare som har någon slags slavättlingbakgrund från Karibien och de båda Amerika liksom från Storbritannien, Nederländerna och Frankrike m fl länder.


Min försiktiga uppskattning ger då vid handen att det bör handla om minst 3,5% av dagens svenska totalbefolkning motsvarande kring 350 000 invånare, vilket kan jämföras med kring 12,5% svarta invånare i USA, kring 6% i Frankrike och kring 5% i Storbritannien.


I storstadsregionerna och i de mellanstora städerna är denna procentsiffra antagligen mer än fördubblad och i Stor-Stockholm så kan det numera handla om uppemot 10% och i ålderskategorin 0-39 år så är andelen afrosvenskar likledes mer än fördubblad då den demografiska subkategorin afrosvenskar fortfarande är mycket ung i jämförelse med majorietsinvånarna i landet.

Den världsberömde italiensk-amerikanske musikern och artisten Chick Corea har nyligen gått bort som möjligen märkligt nog är en sentida ättling till Europas första ”adoptivbarn” från Korea vars ”adoptivpappa” märkligt nog var den som införde chokladen till Europa

Den världsberömde italiensk-amerikanske musikern och artisten Chick Corea har nyligen gått bort. Corea är märkligt nog en sentida ättling till Europas första ”adoptivbarn” från Korea vars ”adoptivpappa” märkligt nog var den som införde chokladen till Europa.


Den italienske adelsmannen markisen Francesco Carletti från Florens är mest känd i den gastronomiska kulturhistorien för att han introducerade chokladen till Europa. Det är t ex därför som det bl a finns ett danskt godisföretag som heter Carletti – d v s företagsnamnet är helt enkelt en hyllning till den italienske markisen.
Spanjorerna hade kommit i kontakt med kakaoplantan efter Hernán Cortés erövring av Aztekerriket i nuvarande Mexiko. Spanjorerna behöll dock ”upptäckten” av denna växt för sig själva som en slags ”lyxhemlighet” i sina kolonier i ”Nya världen”. Tack vare Carletti som smugglade med sig ett antal exemplar av kakaoplantan efter att 1606 ha besökt de spanska kolonierna i Centralamerika så kom sedan européerna att få ta del av chokladen.


Francesco Carletti seglade dock inte bara västerut utan också österut. I samband med ett besök i Japan köpte den italienske markisen en koreansk slavpojke som hade tagits som krigsfånge i samband med den japanska invasionen av Korea på 1590-talet.


Carletti döpte den koreanske pojken och gav honom namnet Antonio Corea i den portugisiska kolonin Goa i Indien och han tog sedan med sig honom hem till Europa där han avled 1626 i den italienska byn Albi i Kalabrien som stamfader till familjen Corea efter att också ha stått modell för konstnären Peter Paul Rubens. På 1600-talet fanns det nämligen oerhört få (nordost/sydost)asiater i Europa och det är därför högst troligt att Antonio Corea orsakade mycket stor uppmärksamhet bland dåtidens européer.


Chick Coreas far Armando Corea som utvandrade från Kalabrien till USA ska då ha varit en sentida ättling till Antonio Corea.

Om två skivinspelningar med de båda operasångarna Set Svanholm och Birgit Nilsson

Kan musik döda? Åtminstone kan musik spelas när människor dödas såsom till tonerna (och rösterna) av två stora svenska operasångare – nämligen Set Svanholm och Birgit Nilsson:


En genomläsning av Alex Ross bok “Wagnerism: Art and Politics in the Shadow of Music” har fått mig att förstå att den skivinspelning som (nazityska) Reichsmusikkammer gjorde av Wagners Götterdämmerung i Bayreuth i juli 1942 då den svenske tenoren Set Svanholm uppträdde som den ”ariske” hjälten Siegfried och den skivinspelning som (brittiska) Decca gjorde av Wagners Die Walküre i en studio i Wien i november 1965 då den svenska sopranen Birgit Nilsson uppträdde som den likaledes ”ariska” hjältinnan Brünnhilde i båda fallen kan ha spelats upp (d v s på skiva) när människor dödats.


Götterdämmerung-föreställningen i Bayreuth ägde rum den 21 juli 1942 dagen innan Förintelsen i dess industriella skala igångsattes i och med att förintelselägret Treblinka öppnades och gettot i Warszawa tömdes och skivan som förevigade Svanholms röst kan mycket väl ha spelats i just olika läger och getton av kommendanter och SS-officerare under krigsåren.


Deccas Die Walküre-inspelning användes av Coppola i den kanoniserade flyganfallsscenen i Vietnamkrigsfilmen Apocalypse Now från 1979 och skivan och just stycket Valkyriernas ritt som inleder den tredje akten och där Nilssons röst hörs tillsammans med sina valkyriesystrar kom sedan att spelas på hög volym från luften när bl a USA invaderade Grenada 1983 liksom bl a även när USA invaderade Irak både 1991 och 2003.


Svanholm uppträdde i det s k Grossdeutschland (såsom på operahusen i Prag, Berlin och Wien och just även på Wagner-festspelen i Bayreuth) åtminstone ett 40-tal gånger och märkligt nog bl a på Berlinoperan i samband med den s k Kristallnatten i november 1938 samt på Wienoperan den 31 januari 1943 när fältmarskalk von Paulus kapitulerade i Stalingrad – d v s den svenske hjältetenoren hann med att ”pricka” in både Novemberpogromen, Förintelsen och när kriget vände i och med att ryssarna vann slaget om Stalingrad och han räknades som en av de högst betalda sångarna i Tredje riket tillsammans med sin landsmaninna värmländskan och populärkulturikonen Zarah Leander.


Efter kriget kom f ö både Svanholm och Nilsson att uppträda på ”överklassnazistiska” Hjälpkommittén för Tysklands barns välgörenhetskonserter 1948 respektive 1953 som bl a samlade in pengar till änkorna och barnen till de avrättade, suiciderade och stupade nazistledarna och SS-officerarna liksom till återuppbyggnaden av naziströrelsen bland de nazistiska flyktingarna i Spanien, Sydamerika och Mellanöstern och båda slutade dessutom som hovsångare respektive hovsångerska (och Svanholm slutade därtill som chef för det som idag är Kungl. Operan).

Dokumentär om den brittiska organisationen Rock Against Racism som i mångt och mycket var ursprunget till den moderna vita antirasismen som varande en ungdomsrörelse kopplad till populärkulturen och subkulturer

DN:s Magnus Säll skriver idag om dokumentärfilmen ”White riot” som handlar om den brittiska organisationen Rock Against Racism (RAR) som verkade mellan 1976-82 och bekämpade högerextrema National Front och vars företrädare också kom att besöka Sverige vilket resulterade i att flera Rock mot rasism-föreningar och arrangemang även uppstod här i relation till den svenska proggen, punken och rocken.


RAR blev i mångt och mycket ursprunget till den moderna vita antirasismen som varande en barn/ungdoms/unga vuxna-rörelse och som ett ungdomsfenomen som kopplas till populärkultur, mode, livsstil och subkulturer bland fr a vita barn, ungdomar och unga vuxna och det är också mellan ca 1975-85 som termen antirasism slår igenom i språket och som beteckningen antirasist blir en självidentifikation/identitet för många vita barn, ungdomar och unga vuxna. Innan dess hade populärmusiken och populärkulturen i stort mer engagerat sig för den s k Tredje världen, d v s för icke-vita människor, urfolk och slavättlingar över haven i Europas gamla kolonier eller bosättarstater, men i och med RAR började allt fler pop- och rockband/artister att producera sånger och album som tematiserade antirasism på hemmaplan.


”Den femte augusti 1976 grundades den antirasistiska, brittiska rörelsen Rock Against Racism (RAR). Inte formellt kanske, men då gick startskottet. På en scen i Birmingham den kvällen stod Eric Clapton och sade bland annat: ”Jag tycker att vi ska skicka tillbaka allihop. Vi måste se till att Storbritannien inte blir en svart koloni. Ut med utlänningarna”, och avslutade med ”Keep Britain white!”


Det var en grov rasistisk spya vars hela innehåll överhuvud taget inte skulle gå att trycka i dag. Även Rod Stewart gjorde liknande uttalanden och David Bowie sade att landet var redo för en fascistisk ledare. Samtidigt växte sig högerextrema National Front starka. Claptons ord blev droppen för en liten krets musikintresserade antirasister som grundade RAR nere på sin Londonpub.


Organisationen växte snabbt till en brokig folkrörelse, med lokalföreningar över hela Storbritannien. De ordnade konserter, startade fanzinet ”Temporary hoarding” och gick ut på gatorna och affischerade.
Gräsrotsarbetet skildras i den briljanta dokumentärfilmen ”White riot” av regissören Rubika Shah, som just nu visas på C More. Den kan i bästa mening sägas vara folkbildande.


Visst kan man, som Pauline Black från bandet Selecter, hävda att RAR var vita människor som till sist fått upp ögonen för att rasismen existerar, medan svarta hade levt med den hela sina liv. Men otvivelaktigt blev organisationen en samlande kraft i en mörk tid, där rasismen till och med gjorde sig bekväm i BBC:s tv-tablåer.


”Temporary hoarding” gav konkreta tips om hur man arrangerar egna konserter och försvarar högtalarsystemet från attackerande skinheads. RAR var årsbarn med punken och deras tidning präglades av dess vildsinta typografi och estetik. Detsamma gäller för ”White riot”.


Den pulserande filmens klimax är en konsert inför 80 000 människor i Victoria Park i London med bland annat The Clash, Steel Pulse och X-Ray Spex. Det viktigaste budskapet är kanske det som grundaren Red Saunders säger i slutet: ”Vanliga människor kan också förändra världen.”

Sveriges störste operasångare Jussi Björling uppträdde för både tyska nazister och svenska ”överklassnazister” innan och under kriget

Sveriges störste operatenor Jussi Björling uppträdde för både tyska nazister och svenska ”överklassnazister” innan och under kriget:


Det faktum att Jussi Björlingmuseet i Borlänge nu stängs, vilket både dennes ännu levande son och dotter och den svenska musikbranschen och operavärlden av förklaringarna skäl har protesterat storligen emot, påminner mig om att Sveriges och en av världens största operasångare genom tiderna Jussi Björling framträdde i Tredje riket och i det tyskdominerade kontinental-Europa vid ett flertal tillfällen mellan 1933-45 och bl a i det av tyskarna ockuperade Köpenhamn 1941 respektive 1943.


Björling uppträdde även den 9 april 1942, d v s på tvåårsdagen av den tyska invasionen av Danmark och Norge, på Philharmonien i Berlin i närvaro av flera tyska nazikoryféer och representanter för den nazistiska myndigheten Reichskulturkammer. Den bejublade konserten resulterade i hela femton inropningar och i lysande recensioner i den nazifierade Berlinpressen. Efter konserten anordnade den nazistiska organisationen Nordische Gesellschaft en mottagning som även den svenske ambassadören i Berlin Arvid Richert bevistade och där Björling övertalades att sjunga för sårade tyska soldater men detta framträdande ställdes dock in då Björlings spelschema just då var alltför tajt. Senare under kriget kom Björling i stället att sjunga för sårade finska soldater under Finska fortsättningskriget 1944 när Finland stred på Tysklands och axelmakternas sida. Björling ska vidare även vid åtminstone ett tillfälle ha uppträtt inför Italiens fascistledare Mussolini och det talas ibland även om att han möjligen också uppträdde inför självaste A.H.


Björling uppträdde även vid ett flertal tillfällen för de svenska s k ”överklassnazisterna” i Svensk-tyska föreningen (STF) i samband med att den nazityska elitens toppnamn passerade revy på Grand Hôtel i Stockholm mellan 1933-45 där de föreläste för den pro-nazityska svenska överklassen. Bland annat sjöng Björling för de svenska s k ”överklassnazisterna” och för de gästande nazityska ledarna 1933, 1935 och 1936 och ofta i närvaro av vår nuvarande konungs båda föräldrar vilka både ville lyssna på de nazityska ledarnas föredrag och höra Björling sjunga. Innan och under kriget besökte ett stort antal tyska ledare Sverige på inbjudan av STF såsom bl a Rudolf Hess, Fritz Todt, Franz von Papen, Fritz Sauckel, Hermann Göring, Leonardo Conti, Hans Draeger, Walther Funk, Gertrud Scholtz-Klink, Wilhelm Frick och Hans von Tschammer und Osten.


Jussi Björlings bror Gösta Björling sjöng f ö för högerextrema Svenska aktiva studentförbundet 1943 medan Jussis son Rolf Björling fortsatte att gå i sin fars fotspår genom att likt sin far vid ett flertal tillfällen uppträda för s k ”överklassnazistiska” STF långt in på 1970-talet och vid ett flertal tillfällen i närvaro av vår nuvarande konung och drottning.

En resa i spåren efter Värmlands ”stora dotter” Zarah Leander på Vikbolandet i östra Östergötland

Reste idag i spåren av Värmlands ”stora dotter” Zarah Leander i min östgötska hembygd och närmare bestämt på Vikbolandet utanför Norrköping där Leander och hennes man Arne Hülphers, som också han var värmlänning, är begravd/a på Häradshammars kyrkogård och där Leander 1939 köpte 34-rums-herrgården och godset Lönö som kom att bli hennes hem fram tills hennes död 1981. Lönö ägs f ö idag av riksdagens f d talman den rejält förmögne moderaten Per Westerberg.
 
116288560_10157704146080847_3688470680870313063_n.jpg
Leander sägs ha betalt för egendomen i kontanter då hon vid det laget hade blivit mycket rik som den högst betalda populärkulturella stjärnan i (Nazi)Tyskland. Innan och under kriget var ironiskt nog två svenskor f ö ikoner i Tyskland och ironiskt nog var båda värmländskor – nämligen den bästsäljande Selma Lagerlöf och just Leander som under några år var hela kontinental-Europas största och mest älskade superkändis i egenskap av att vara sångare, artist och skådespelare efter att mer eller mindre ha ersatt Marlene Dietrichs plats ”tack vare” det populärkulturella (propaganda)geniet doktor Goebbels.
116100852_10157704145705847_5617940519924897970_n
 
Det berättas f ö att Leander t o m ”nobbade” självaste Goebbels, d v s ”bocken i Babelsberg” som var en ö/känd s k casanova, när denne bjöd hem den värmländska divan till sig och ”raggade” genom att spela Chopin för henne på flygeln samt bjuda på champagne i skenet av levande (kandelaber)ljus.
 
I närheten av Lönö hittas även Zarah Leandersällskapets Zarah Leandermuseum som just försöker hålla minnet av ”Die Leander” som popkulturikon levande.
109599384_283485632907040_1105554736948140576_n (kopia).jpg
 
Leander var under de krigsår då Tyskland behärskade större delen av den europeiska kontinenten inklusive våra grannländer så omåttligt populär att det sägs att både fångar och vakter i de tyska lägren stundtals kunde börja nynna på och sjunga hennes många hitsånger och slagdängor vilka erbjöd omedelbar eskapism åt ett krigstrött och härjat Europa.
 
Leander bevistade åtminstone ett möte i Norrköping med pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland, som samlade Norrköpings protyska högborgerlighet och överklass, och Arne Hülphers som också han var populär i Tyskland och tillhörde en av de svenska musiker som fortsatte att turnera i Tyskland även efter 1933 var medlem i fascistiska Svensk opposition.
 
Hülphers hade tidigare varit gift med Greta Wassberg innan han gifte sig med Leander. Även Wassberg som bl a är känd för sånger som ”Kan du vissla Johanna?” och ”Två solröda segel” och för att ha varit med i filmer som ”Swing it magistern!” var f ö medlem i fascistiska Svensk opposition och turnerade även hon i Nazi-Tyskland.