Kategori: musik

När SD:s riksdagsgrupp bjuder in till AW

En interiör från Gamla riksdagshuset, där SD:s månghövdade riksdagsgrupp huserar, som heter duga: 

Den gångna veckan inleddes med en s k AW-kväll som SD arrangerade för M, KD och L (även om L:arna aldrig deltog på festen) och måhända för att hedra att Tidöavtalet baxades igenom med hjälp av en hel del alkoholhaltiga drycker som inmundigades på baron von Schinkels magnifika stormaktstidsslott.

Det är då ett faktum att det för närvarande knakar i fogarna mellan SD å ena sidan och M, KD och L å andra sidan och veckans AW-tillställning var därför ett försök från SD:s sida att hålla Tidöavtalet-andan vid liv.

Åkesson spelade piano och tillsammans med SD:s kulturpolitiske talesperson sångaren Alexander Christiansson bjöd SD bl a på Bedårande barn-sånger i det s k Nubiska rummet vars vägg pryds med en målning som tematiserar Sudan och Afrikas horn.

Utöver sång och musik med Åkesson och Christiansson bjöd AW-kvällen f ö även på besök av barnboksförfattaren Anders Jacobsson som ligger bakom Sune- och Bert-böckerna och som SD hade bjudit in kvällen till ära då han numera är SD:are.

Det går att tänka sig att hade V, MP eller L stått för arrangemanget så hade det spelats jazz och vad gäller det litterära inslaget så hade det nog handlat om en poet som hade läst upp dikter. På samma sätt går det att tänka sig att M kanske hade bjudit på klassisk musik och en romanförfattare medan S möjligen hade framfört covers av någon rockartist och bjudit in en deckarförfattare.

Och när SD står för arrangemanget blir det schlager- och dansbandsinspirerad vikingarock och barnbokslitteratur av det nostalgiska och därtill också smått grabbiga slaget.

Jimmie Åkessons band Bedårande barn har kommit ut med ett nytt album

I skuggan av SD:s valframgång i september 2022 liksom i skuggan av SD:s efterföljande segerrus har Jimmie Åkessons band Bedårande barn givit ut ett nytt album som kort och gott heter ”2023” och där särskilt en sång – ”Vintersjäl” – sticker ut vad gäller att tonsätta samt sätta ord och musik på SD:s självbild: I sången framträder SD som Sveriges sista hopp som ska rädda landet och hjälpa svenskarna att slutligen hitta hem igen. 

Utöver Bedårande barn-medlemmarna själva gästspelar även Ultima Thules djupt ideologiska och högerradikala trummis Ulf Hansen på albumet som också är Hells Angels-anknuten och som 2017 hyllade de amerikanska nazisterna i Charlottesville.

Bedårande barn består av Marcus Öhrn (sång), Jimmie Åkesson (klaviatur), Jesper Landin (gitarr) och Peder Rongvall (bas) och albumet har spelats in i Studio Fredman i Göteborg under ledning av Fredrik Nordström.

Den svenska s k nationella rörelsen har alltid varit en sjungande och musicerande rörelse liksom också en rörelse som älskar litteratur och fr a dikter liksom konst och bildkultur i allmänhet och själv har jag alltid hävdat att denna rörelse är som allra mest ärlig och naken när den just sjunger, musicerar och diktar liksom i sin visuella kultur som bl a inkluderar Bedårande barns albumomslag. Det är en sak att lusläsa partiprogram och debattartiklar, d v s de är naturligtvis också viktiga att ta del av för att förstå den s k nationella rörelsen med SD i spetsen, men enligt mig är det ändå rörelsens musik, litteratur och bildvärld som säger allra mest om vad denna rörelse vill och hur denna rörelse ser på sig själv liksom på sina fiender.

Sveriges mest populära artister håller på att dödas och döda varandra

Sedan några år tillbaka håller Sveriges mest populära, absolut största och antagligen också mest älskade populärmusikartister på att dödas eller utsättas för mordförsök ”på löpande band” och därtill åker en efter en in och även om de inte alltid fälls och döms till fängelsestraff så åtalas de regelbundet. Det handlar kort och gott om de 8-9 mest spelade artisterna i landet (enligt Spotifys statistik) och några av dem kan erhålla runt en halv miljon lyssnare på bara några dygn när de släpper en ny sång, ett nytt album och/eller en ny musikvideo och utöver musiken har också en del av dem spelat i folkkära tv-serier som 100 000-tals om inte miljontals svenskar har följt och sett. Dessutom har artisterna intervjuats regelbundet i media, erhållit priser och utmärkelser, deltagit i olika kampanjer och i övrigt synts och hörts i offentligheten i olika sammanhang.

Det handlar kort och gott om den svenska hiphop-musikeliten som miljontals barn, ungdomar och unga vuxna verkar lyssna på närmast dygnet runt numera att döma av de närmast surrealistiska lyssnarsiffrorna och visst har väl även enstaka rock- och popartister liksom även enstaka dansbandsartister då och då dragits in i kriminalitet och dömts för något brott genom årtiondena men det går inte att komma ifrån att hiphop-musikgenren tyvärr sticker ut i sammanhanget.

Artisterna ifråga både tonsätter, besjunger och ackompanjerar bokstavligen de många skjutningarna, sprängningarna och morden och hyllar och ”förutsäger” dem t o m i många fall och de är alldeles uppenbarligen, med några undantag (för naturligtvis finns det också folkkära hiphop-artister som inte på något sätt är kopplade till kriminalitet), inblandade i desamma även om de gärna själva hävdar att de är oskyldiga och att de orättmätigt kopplas till kriminaliteten.

Det är egentligen en fullkomligt absurd för att inte säga morbid situation att miljontals barn, ungdomar och unga vuxna lyssnar på dessa artister samtidigt som skjutningarna, sprängningarna och morden äger rum i realtid och den enda parallellen som jag kan komma på vad gäller kopplingen mellan populärmusik, brottslighet och våld är 90-talets vit makt-musikband vilka tonsatte, besjöng och ackompanjerade de många rasideologiska attentaten, misshandelsfallen och morden och ibland t o m hyllade och ”förutsade” desamma och flera av vit makt-musikartisterna var också inblandade i kriminalitet och åkte ibland i fängelse. 

Skillnaden är dock samtidigt att vit makt-musiken ”endast” nådde ut till kanske 10-15% av 90-talets barn, ungdomar och unga vuxna medan hiphop-musiken är den helt dominerande populärmusikgenren i landet sedan flera år tillbaka.

Om den högerradikala, rasideologiska och antisemitiska miljöns användande av musik i samband med mord och massakrer

Säkerligen är jag inte ensam om att ha följt de två första rättegångsdagarna i Visby och jag är antagligen långt ifrån den enda som har noterat att Theodor Engström om och om igen talar om sig själv som en ”sagopojke” i rättssalen och indirekt refererar till vad jag uppfattar som fantasylitteraturens värld som högerextremister världen över storligen uppskattar inklusive inte minst Tolkien. Engström är t ex fixerad vid svärd och pilbågar och fantasygenrens klassiska narrativ om manliga (anti)hjältar som ger sig ut på ett s k sök eller quest och uträttar heroiska stordåd.

Därtill är den högerradikala, rasideologiska och antisemitiska miljön inte minst en estetiskt (hyper)medveten rörelse som inte bara tenderar att uppskatta en viss typ av litteratur utan också en viss typ av konst (läs: figurativ konst), en viss typ av arkitektur (läs: klassicistiska och historiska stilar) och en viss typ av filmer och tv-dramaserier liksom en viss typ av musik.

Engström berättade under dagens förhandlingar att han lyssnade på ett musikstycke strax innan han mördade Ing-Marie Wieselgren – nämligen den tyska gruppen Sacred Spirits ”Cradlesong” som han också uppgav att han lyssnade på om och om igen när han reste till Visby med Gotlandsfärjan – och detta med att lyssna på musik och samtidigt mörda människor verkar vara ett återkommande drag hos högerextremister.

När Nazi-Tyskland invaderade Sovjetunionen 1941 skedde det bl a till tonerna av Chopin som spelades vid fronten från jättelika högtalare samtidigt som tyskarna mejade ned 10 000-tals Röda armé-soldater under de första dygnen av invasionen och massakrer på judar genomfördes samtidigt som Strauss-valser spelades. I KZ-lägren kunde kommendanter spela Wagner på högsta volym medan lägervakterna nynnade på Värmlands stora dotter Zarah Leanders på sin tid omåttligt populära schlagerdängor.

Och Breivik, som i övrigt var som uppslukad av den svenska vit makt-musikartisten Saga från Kalmar och hennes cover-version av den kanadensiska gruppen Rahowas sång ”Ode to a Dying People”, lyssnade på Clint Mansells ”Requiem for a Tower” som var den specialversion av Mansells ”Lux Aeterna” som specialproducerades som trailermusik till filmatiseringen av Tolkiens roman ”Sagan om de två tornen” när han massakrerade de norska vänsterungdomarna (musikstycket gick på repeat om och om igen under de tre timmar som Breivik befann sig på Utøya) medan Anton Lundin Petterson lyssnade på Rob Zombies ”Dragula” från Matrix-filmen under skolmassakern i Trollhättan och Brenton Harrison Tarrant lyssnade i sin tur på Arthur Browns ”Fire” och Manuels ”Gas Gas Gas” när han genomförde massakern i de två moskéerna i Christchurch på Nya Zeeland.

Nu är detta så klart inte vare sig fantasylitteraturens eller Tolkiens fel eller de övriga här nämnda artisternas och musikernas fel och i förundersökningen framgår det även att Engström var rejält besatt vid flera olika populärkulturella sånger såsom Leonard Cohens ”First We Take Manhattan” vilket visar att högerextremister helt enkelt läser in det de vill läsa in i den litteratur de läser, den musik de lyssnar på och den konst de uppskattar.

Idag citerade Engström f ö också Jokern, d v s huvudkaraktären i Todd Phillips film ”Joker” från 2019, genom att säga ”you get what you fucking deserve” som ett slags förklaring till mordet.

Om SD:s valsång ”Så mycket starkare”

SvD:s Essy Klingberg recenserar idag SD:s omfattande och påkostade visuella valkampanjsatsning och partiets valsång ”Så mycket starkare” vars sångtextförfattare, kompositör och artist/er (d v s vem har skrivit sången, vem har komponerat den och vem/vilka framför den?) dock inte anges. 

SD har under innevarande valkampanj satsat mer än alla andra partier på att producera film och rörlig bild (och fr a korta filmklipp som fungerar på Tiktok, Instagram och Facebook) som sedan sprids via sociala medier förutom all tv-, radio- och bioreklam, helsidesannonser i dagstidningarna och annonser i sociala medier.

Texten till valsången ”Så mycket starkare,” som också innehåller en diskret hyllning till SD:s husband Ultima Thules klassiska version av nationalsången, hittas här nedan (https://www.youtube.com/watch?v=VUfS9g0l_v0&t=1s). I sången pekas den tidigare rödgröna regeringen ut som SD:s och även svenska folkets fiende nummer ett och den utomeuropeiska invandringen liknas vid en ”storm” medan partiet framställs som avantgardet som genom sin kamp ska rädda Sverige och svenskarna från förfallet och återställa folkhemmet. Hittills har runt 100 000 sett musikvideon till sången och runt 50 000 har lyssnat på sången på Spotify.

Även AfS har f ö producerat en valsång i år, såsom partiet också gjorde under 2018 års val – ”Nu är vi på väg att vinna” – och liksom förra gången står Kiwi and the Dogboys för sång, musik och framförande och hittills har runt 20 000 lyssnat på AfS sång.

https://www.svd.se/a/Bj5qLl/sa-bra-ar-partiernas-valfilmer-2022

”En film räcker inte – en genomsnittlig förstagångsväljare ser hundratals klipp om dagen. Kommunikationschefen Joakim Wallerstein har varit öppen med att Sverigedemokraterna prioriterat kvantitet denna valrörelse. Med sin strida ström av filmer – många till form och innehåll Tiktok-inspirerade – har de god potential att hamna i en ung väljares flöde. Strategin stavas humor och kitsch i en salig blandning.

I en film ligger Riks-profilen Rebecka Fallenkvist på stranden tillsammans med kollegan Denice Westerberg när ett böneutrop drar igång. ”Tycker du det är härligt med böneutrop när du är och badar?” frågar Fallenkvist tittaren. ”Då finns det sju partier som håller med dig. Om inte, rösta på SD.” Samma retoriska figur används på en stökig buss och i andra sammanhang. Greppet markerar missnöje, i linje med partitraditionen.

Utmärkande för kommunikationen i årets valrörelse är att fokus förflyttats från Jimmie Åkesson till SD som folkrörelse. Allra mest påtagligt blir det i musikvideorna till vallåtarna ”Sol igen” och ”Så mycket starkare”. Partianhängarna spexar, äter skaldjur och badar. Filmerna kanaliserar en sorts inverterad camp: patriotisk kampvilja med straighta förtecken. Mindre värdegrundsord, mer vibes.

Det räcker inte att tala om gemenskap, man måste visa upp den. Förmågan att omsätta den insikten i praktiken är SD-kampanjens främsta verktyg.”

SD:s valsång ”Så mycket starkare”:

”Från treriksrös till Ale sten, från fjäll till bokens gren
En kanal en led mot hav, där fädrens slit oss trygghet gav

Ja vi gör allt för erat väl
vi kommer alltid vara starkare, så mycket starkare

För vi är Sverigedemokrater och vi vill höja upp våran röst
Vi hyllar arvet ni blundat för, med blåsippan på vårt bröst
För vi är Sverigedemokrater och vi ska kämpa för eran röst
Vi rustar gamla Sverige nu, ett folkhem tärt av grönt och rött

I andras ögon vill ej se, äldre folkhem nytt kvarter
Har vi övergett varann, vem förde stormen till vårt land

Jag ligger vaken utan ro, för barnen bygger vi något starkare, en framtid starkare

För vi är Sverigedemokrater och vi vill höja upp våran röst
Vi hyllar arvet ni blundat för, med blåsippan på vårt bröst
För vi är Sverigedemokrater och vi ska kämpa för eran röst
Vi rustar gamla Sverige nu, ett folkhem tärt av grönt och rött

En resa hem med kamp och slit
För bland Sveriges folk och land där spirar ännu liv
Min vän följ med nu på vårat tåg
Kom med i ledet för vi såg det ingen annan såg

För vi är Sverigedemokrater och vi vill höja upp våran röst
Vi hyllar arvet ni blundat för, med blåsippan på vårt bröst
För vi är Sverigedemokrater och vi ska kämpa för eran röst
Vi rustar gamla Sverige nu, ett folkhem tärt av grönt, tärt av grönt och rött”

AfS valsång ”Nu är vi på väg att vinna”:

”Ja kom igen nu alla vänner
nu råder valspurt och turné
ja nu börjar svensken vakna
och det kommer bli succé

Vårt mål är en dag riksdagen
med en skopa vett och sunt förnuft
korrupta träsket kommer vakna
och globalister få det tufft

Ja vi ska återse
våra förfäders kära land
och vi gör entré
med nationalismens starka band

Vi ska ta och lämna EU
inga Bryssel lagar här 
ja en dag så blir det Swexit
och ingen globalistmisär

Det blir inga mera bidrag
till de som ej hör hemma här
ut med alla icke-svenskar
som missbrukar och förtär

Ja vi ska återse
våra förfäders kära land
och vi gör entré
med nationalismens starka band

Nu är vi på väg att vinna
folket ska få säga sitt
vi blundar inte för problemen
ingen censur i tal och skrift

Snart så blir det återvandring
vi vill ha mindre mångkultur
Alternativ för Sverige växer
och nu står riksdagen på tur”

Än en gång om SD:s musiksmak

I år har SD, som det verkar hittills i varje fall, avstått från att ta fram en egen officiell valkampanjsång och i stället har ungdomsförbundet Ungsvenskarna gjort det: 

Låten heter ”Sol igen” och lanserades den 12 augusti i år och har sedan dess redan visats över 100 000 gånger på Youtube. Det är dock oklart vem som har skrivit respektive komponerat sången utöver att ”Interstreet Publishing” anges som licensinnehavare men mot bakgrund av att SD numera är ett mycket rikt och resursstarkt parti så går det nog att anta att de som ligger bakom ”Sol igen” kan tänkas vara professionella musiker och artister.

För den som behagar titta och lyssna på sången se https://www.youtube.com/watch?v=ksojsNs1lPA

Och så här lyder sångtexten:

”Vårat Sverige som vi har och vill bevara
många löften men vad händer sen
alla frågor 
ingen verkar vilja besvara
efter regnet kommer sol igen

Vårat Sverige som vi har och vill bevara
en förändring måste ske min vän
inga skjutningar och bränder att försvara
efter regnet kommer sol igen

Jag tänker tillbaka på forna dar
och kära traditioner vi i hjärtat har
de styrande blundar och vänder lätt
en garanti vi ger
för det känns rätt
låt oss göra det tillsammans
så sträck ut en hand
för vårat fina vackra land

Vårat Sverige som vi har och vill bevara
en förändring måste ske min vän
inga skjutningar och bränder att försvara
Efter regnet kommer sol igen”

Under 2018 års valrörelse hette SD:s valkampanjsång ”Varje liten del av mig” som framfördes av Åkessons eget band Bedårande barn och höjdes till skyarna av TV4:s politiske kommentator Marcus Oscarsson. År 2014 hette valsången ”Tillsammans!” och framfördes av SD:s dåvarande ”kronprinsessa” Paula Bieler, 2010 hette den ”Vi är på gång nu!” som det Linus Bylunds vikingarockband Korpöga framförde och 2006 slutligen hette valsången ”Blåsippans väg” och alla dessa sånger har det gemensamt att de blandar klassisk dansbandsmusik med likaledes klassisk schlagerpop.

Det faktum att SD år efter år väljer att satsa på en valkampanjsång som blandar folklig dansbandsmusik med trallvänlig schlagerpop är väl inte att förvåna mot bakgrund av partiets nuvarande väljarbas (läs: LO-kollektivet och den lägre medelklassen) och det går ju att leka med tanken på att de andra riksdagspartierna antagligen hade föredragit något åt det här hållet genremässigt och i varje fall traditionellt för jag vet så klart att de olika partiernas väljarkårer har förändrats på se senare år:

M – operaarior eller klassisk musik 

KD – religiösa sånger eller psalmer 

L – rock- eller jazzmusik

C – traditionella folksånger eller folkmusik 

S – dansband- eller popmusik (d v s samma som SD) 

V – progg- eller punkmusik

MP – världs- eller jazzmusik

Vilket parti som skulle kunna tänkas associeras mest/bäst med elektronisk musik, hiphop, hårdrock, country, reggae eller blues vågar jag dock inte uttala mig om och här ovan har jag som synes nöjt mig med att endast uppge två genrer per parti.

I dagarna har Jimmie Åkesson och hans band Bedårande barn släppt ett nytt album vars sånger säger det mesta om vad Åkesson och SD anser ha gått fel och tror på inför framtiden

I dagarna har Jimmie Åkesson och hans band Bedårande barn kommit ut med ett nytt album vars sånger säger det mesta om var både Åkesson och SD står och vad Åkesson och SD anser ha gått fel och tror på inför framtiden (läs: en främmande makt styr i lönndom och homogeniteten har gått förlorad men det går att vinna över denna främmande makt och återställa homogeniteten):

Att den svenska s k nationella rörelsen är en sjungande, musicerande och delvis också dansande rörelse är ett faktum liksom att så alltid har varit fallet med revolutionära och avantgardistiska rörelser i svensk nutidshistoria – det gällde både den tidiga arbetarrörelsen och kvinnorörelsen liksom frikyrko- och nykterhetsrörelsen.

SD har ända sedan partiet bildades 1988 lika mycket svetsats samman av sång och musik (och delvis också dans) som av politisk ideologi med Ultima Thule som paradexemplet och många är också de vit makt-musikband som genom åren har spelat för SD på olika SD-tillställningar. 

Mattias Karlssons famösa ”segra eller dö!”-devis, som han slängde ur sig i besvikelsen efter 2018 års val, ekar av både det i SD-kretsar populära bandet Sabaton och flera vit makt-musiksånger och han har i intervjuer rekommenderat och talat uppskattande om nazistbandet Svensk ungdoms ballad ”Frågor till far” som bandet släppte 2002 tillsammans med ett antal sånger vars texter har författats av Sveriges gamle nazistledare Sven Olov Lindholm och den mytomspunne rasideologen, antisemiten och mångmiljonären Carl-Enfrid Carlberg.

Inom den s k nationella rörelsen måste alla ledare med självaktning både kunna dikta, sjunga och/eller musicera – det gjorde t ex Sveriges mest kände nazistledare Sven Olov Lindholm liksom landets mest kände fascistledare Per Engdahl och även SD:s förste partiledare Anders Klarström kunde likt Åkesson hantera ett piano och andra klaviaturinstrument även om han själv föredrog att spela klassisk musik på SD-mötena till de församlade (nazi)skinheadsens förvåning och antagligen också besvikelse men de fick ändå finna sig i att stå ut med både Schubert och Beethoven mellan de olika talen.

Detta valår råkar f ö också sammanfalla med att SD:s eviga husband Ultima Thule firar 40 år som band, vilket bandet som har följt med sedan BSS-tiden på 80-talet firar med en riksomfattande turné och ett nytt album med titeln ”Landskapslåtar”. 

Senast den 16 juli i år spelade Ultima Thule t ex i Kil i Värmland och släppte samma kväll en egen version av värmlänningarnas odödliga nationalsång ”Ack Värmeland, du sköna”. 

Och vad gäller Åkessons själv så uppträdde han tillsammans med sitt band Bedårande barn i sin egen hemstad Sölvesborg inför ett s k slutet sällskap den 26 mars i år. Och framåt slutet av juni i år släppte Bedårande barn ett nytt album – ”Ultima Thule” – som är ett regelrätt s k hommage-album tillägnat SD:s husband Ultima Thule som då fyller 40 år i år. 

Bland sångerna på Åkessons nya album hittas flera covers på Ultima Thule-sånger såsom favoriten i SD-sammanhang den kryptoantisemitiska och även ganska så våldsromantiska hitsången ”Stolt och stark” (”Ni tär på vår jord, ni tär på skalders ord, ni tär på vår kropp, Svea rikes härd, ni tär, känn bettet i vårt svärd”) som alla (nazi)skinheads kunde sjunga under SD:s Kampfjahre-period på 90-talet.

En sång som också får sägas nå upp till ”Stolt och starks” nivå vad gäller kryptoantisemitiska konspirationsteorier och som också finns med på Åkessons och Bedårande barns nya album är ”Protect and preserve” som innehåller strofer av följande art:

”Don’t be fooled by promises that sounds so very nice
Can’t you see that lie in their eyes?
We don’t want this land ruled by some foreign hand
Hear us sing to make a stand”

(…)

”I hate everything they’ve done
Hear us sing, anger in our chest
Decisions taken secretly, does anybody care
People say the treatment isn’t fair
And we suffer and we care”

På albumet hittas vidare också sången ”Försvara och bevara” som Åkesson har skrivit tillsammans med Ultima Thules sångare Jan Törnblom och som bl a innehåller följande strofer vilka ”talar för sig själv” som det heter:

”Låt dig ej förledas av den falska melodi
Dom lockar dig med lögn och hyckleri
Spott, förakt och slarv
Ack, så skändar ni vårt arv
Vad fäder byggt i tusen tidevarv
Jag färdas över landet
Genom byar, genom stad
Jag njuter allt det praktfulla dom gav
Ser en spegel, där syns ingen slav
Ah, vad jag sörjer allt dom gör
Sörjer att dom skövlar och förstör
Men om vi samlar oss, bekämpar den koloss
Kräver frihet, sliter bojor loss
Inget är av värde, allt ska bytas och bli nytt
Jag gråter över tider som har flytt
Minnet tycks så kort, allt raseras kastas bort
Jag bannar er för illdåd ni begått”

Andra sånger slutligen som hittas på Bedårande barns nya album och som Åkessons själv har skaldat och diktat ihop är ”Stängda dörrar” (”Sverige som var en homogen nation, ingen som våldsamt bråkade med varandra, dom kunde gå på torg och i parker, utan att riskera sina liv”), ”Förändringarnas frö” (”En vind sveper in å jag fattar ingenting, men i själen och i hjärtat känns det bra, något växt i tanken jag ser drömmens bild bli klar, jag vaknar till en värld som jag vill ha, tiden stannar, klockan slår, för alltid vill jag vara gul och blå, tiden stannar, klockan slår, för alltid skall jag vara gul och blå”) och ”Spegelbild” (”Du har aldrig skådat, du har aldrig känt min dröm, du har aldrig skådat du har aldrig känt min dröm, hur du än försöker, hur mycket du än vill, du kan aldrig se min sanning, du kan aldrig se som mig, hur du än försöker, hur mycket du än vill”).

Reflektioner kring populärkulturella verk som tematiserar Öst- och Sydostasien under 1980- och 90-talen

Läser just nu en filmvetenskaplig studie (i form av en monografi – d v s en akademisk fullängdbok) om hur Indokina (d v s Vietnam, Kambodja och Laos) har skildrats i fransk film med fokus på år 1992 då hela tre filmer hade premiär i Frankrike som utspelar sig i den gamla franska kolonin i Asien – nämligen Indochine, L’Amant (eller Älskaren på svenska) och Diên Biên Phu – och påminns om att påfallande många västerländska kommersiella spelfilmer och populärmusiksånger som tematiserar Öst- och Sydostasien såg dagens ljus just under 1980- och 90-talen (och borträknat alla konstfilmer, indiefilmer, konstmusikverk samt tv-serier såsom Shogun). 

Här nedan följer endast ett mindre urval film- och sångtitlar och ännu har nog ingen forskare vågat eller kanske snarare orkat ta ett helhetsgrepp på varför denna populärkulturella våg sköljde över västvärlden under dessa båda decennier och troligen kom att påverka generationer av västerlänningar (d v s så klart bara de som valde att titta på och lyssna på och konsumera dessa titlar för det gjorde säkert inte alla) vad gäller deras syn på Öst- och Sydostasien och människorna som bor och lever där.

För svensk del finns det antagligen bara en spelfilm som utspelar sig i regionen som hade premiär under något av dessa båda decennier medan sångerna som synes är desto fler och toppåret för filmerna var möjligen 1987 eller 1992 (fast i så fall bara inräknat de tre franska filmerna) medan toppåret för sångerna som tematiserar Öst- och Sydostasien kan ha infallit 1984:

Peter Weir: The Year of Living Dangerously (1982)
Nagisa Ōshima: Merry Christmas Mr Lawrence (1983)
Roland Joffé: The Killing Fields (1984)
Oliver Stone: Platoon (1986)
Bernardo Bertolucci: The Last Emperor (1987)
Vilgot Sjöman: Malacca (1987)
Steven Spielberg: Empire of the Sun (1987)
Ridley Scott: Black Rain (1989)
Jean-Jacques Annaud: L’Amant (1992)
Pierre Schoendoerffer: Diên Biên Phu (1992)
Régis Wargnier: Indochine (1992)
Jean-Jacques Annaud: Seven Years in Tibet (1997)
Bruce Beresford: Paradise Road (1997)
Martin Scorsese: Kundun (1997)
Andy Tennant: Anna and the King (1999)

Aneka: Japanese Boy (1981)
Kim Wilde: Cambodia (1982)
David Bowie: China Girl (1983)
Alphaville: Big In Japan (1984)
Carola: Tokyo (1984)
Fancy: Chinese Eyes (1984)
Gyllene Tider: Teaser Japanese (1984)
Murray Head: One Night in Bangkok (1984)
Ultravox: White China (1984)
Herrey: Chinese Temptation (1985)
Eurythmics: I’ve Got a Lover (Back in Japan) (1987)
T’Pau: China in Your Hand (1987)
Koto: Chinese Revenge (1989)
Joy: Japanese Girls (1992)
Enya: China Roses (1995)
Ace of Base: Tokyo Girl (1998)
Fancy: Japanese Girl (1999)

Sedan ska det väl också sägas i sammanhanget att det pågick en motsatt populärkulturell trafik under 1980- och 90-talen: 

Hongkong-filmerna hade sin storhetstid i Väst vid denna tid, Akira Kurosawa var fortfarande vid liv och verksam som regissör, den japanska populärkulturens erövring av Väst som hade börjat så sakteliga redan på 70-talet befäste sin ställning och även några japanska pop- och rockgrupper fick en del fans bland västerländska barn och ungdomar under dessa båda årtionden, flera verk producerade av den s k femte generationens filmregissörer i fastlands-Kina såsom Zhang Yimous filmer fick ett kritikerrosat mottagande i Väst, även Taiwans filmindustri började låta höra talas om sig och framåt slutet av 90-talet likaså Sydkoreas dito även om det skulle ta många år till innan den sydkoreanska popmusiken började nå de västerländska barnen och ungdomarna.

Vem besöker egentligen Bayreuthfestspelen?

Jag har i många år närt en dröm om att någon gång få besöka och uppleva Bayreuthfestspelen i södra Tyskland och igår kväll var jag faktiskt nära att ”kapa åt” mig en biljett men förlorade oturligt nog biljetten i realtid. I stort sett alla biljetter till innevarande års festspel är nu slutsålda – i alla fall var de det igår kväll enligt det digitala biljettsystem som den rejält förmögna familjen Wagner använder sig av.

Samtidigt blev det igår rätt så (över)tydligt för mig att klientelet som årligen vallfärdar till Wagners helgedomsliknande operabyggnad i bayerska Bayreuth sannerligen inte består av några kreti och pleti.

Själv kryssade jag som synes i ”Dr.” i biljettsystemet (som då står för någon som innehar en doktorsexamen) för någon baron, friherre, furste, prins eller greve är jag ju inte men det hade ändå varit åtminstone lite kul att få dela upplevelsen av en fyratimmars Wagneropera tillsammans med en äkta (d v s av blodet) habsburgsk ärkehertig, en eller annan bohemisk Bourbon:are (och för mig hade det faktiskt varit egalt om det hade handlat om en eller flera representant/er för den spanska, italienska eller franska grenen), en gaelisktalande höglandsskotsk baron, en Wittelsbach-prinsessa av den gamla skolan, en stroppig jylländsk greve, en bördsstolt Radziwiłł- eller Esterházy-prins eller varför inte en gammal Romanov-storfurstinna i 90-årsåldern som fortfarande behärskar konsten att skrida fram rak i ryggen utan att göra en min.

Om sången ”Usch, fy skam, en äkta kinaman” och de första asiatiska och icke-vita invandrarna i Sverige

En person har varit vänlig nog att skänka mig ett tryckt reklamblad i original för Lasse Dahlquists sång ”Usch, fy skam, en äkta kinaman” som Gösta Jonsson och Gösta Jonssons orkester spelade in på en skiva som gavs ut 1940.

Sången är naturligtvis närmast groteskt rasstereotyp men representerar samtidigt också ett stycke svensk utomeuropeisk invandringshistoria och behandlar specifikt och konkret de första kinesiska och östasiatiska invandrarna i Sverige.

Sången och närmare bestämt sångtexten kan nämligen vara den allra första på svenska som handlar om utomeuropeiska invandrare i Sverige och här finns ”självklart” alla kända ”ingredienser”: Sångens ”kinaman” blir välbeställd och det antyds att han både är något av en skojare i affärer och en utomeuropeisk man som gärna kurtiserar svenska kvinnor.

Bakgrunden till sången står att hitta i att ett antal icke-vita invandrare befann sig i Sverige under mellankrigstiden varav flertalet kan ha varit just kineser och östasiater och varav antagligen 95% om inte mer än så var unga män. Vad gäller just kinesiska invandrare så är det då känt att ett antal unga män från framför allt Zhejiang-provinsen befann sig i Sverige under mellankrigstiden och verkade som gårdfarihandlare på landsbygden på samma sätt som att en del östeuropeiska judar gjorde detsamma vid denna tid. En hel del av dessa tidiga kinesiska invandrarmän hamnade f ö i Statens rasbiologiska instituts bildarkiv och användes som ”rastypexempel” i diverse ”vetenskapliga” publikationer på grund av att de fotograferades av den svenska polisen innan de förvisades från landet med hänvisning till lösdriverilagen.

Bakgrunden till att det lilla antalet kineser, östasiater och icke-vita generellt som besökte och vistades i Sverige mellan ca 1910-40 blev gripna av den dåtida svenska polisen och utvisade ur riket, och varav nästan alla var unga män, var att det svenska rastänkandet nådde sin kulmen vid denna tid vilket innebar att det rådde ett slags besatthet vid att världens förment vitaste och vackraste och (ras)renaste folk majoritetssvenskarna inte skulle reproducera sig med icke-vita (d v s i form av s k rasblandning). År 1931 skrev exempelvis en myndighet till regeringen att ”färgade raser under inga förhållanden, n-gr-r icke ens såsom tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall böra äga tillträde till riket” och syftade just på att svenskarna inte skulle s k rasblanda sig med icke-vita. Det lilla antalet s k blandade eller mixade barn som ändå föddes i landet med en icke-vit och en majoritetssvensk förälder mellan ca 1910-40, och oftast handlade det om en majoritetssvensk mor, blev bortadopterade direkt efter födseln och den vita svenska mamman blev därefter ofta steriliserad som ”straff” för att ha idkat könsumgänge över de s k rasgränserna. Ett annat sätt att stoppa tillkomsten av s k blandade eller mixade barn var att mer eller mindre tvinga den vita svenska gravida kvinnan till abort och efter aborten blev hon likaledes ofta steriliserad.

Några enstaka av de unga kinesiska männen som försörjde sig som handelsresande och gårdfarihandlare under mellankrigstiden lyckades dock hålla sig undan från att bli utvisade och mot alla odds kvarstanna i landet livet ut och senare i några fall även gifta sig med majoritetssvenska kvinnor. Strax innan och under Andra världskriget ankom sedan ytterligare ett mindre antal manliga kineser till landet vilka kom att stanna permanent såsom den blivande översättaren Hwang Tsu-Yü som invandrade 1939. Likaså anlände ett antal personer under krigsåren som kom att bli de första kinesiska kockarna vid de första kinesiska och asiatiska restaurangerna i Sverige såsom på Berns asiatiska, som slog upp portarna 1944.