Kategori: museum

Denna vecka föreläser jag vid två olika museer

Denna vecka presenterar jag på två olika platser för den som råkar befinna sig där då och är intresserad:

Imorgon på onsdagen den 8 september presenterar jag på Värmlands museum i Karlstad från kl. 18 om 1960-talets svenska adoptionsdebatt och vad den betyder för oss idag. Alla är välkomna och ingen föranmälan krävs:

”I denna presentation, som är en del i samtalsserien Bättre snacka än slåss, berättar Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstads universitet, om 1960-talets adoptionsdebatt och om vad den säger oss idag utifrån sin bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” (Verbal förlag 2021). Det blir även ett efterföljande samtal under ledning av Philip Johnsson.

I 1960-talets Sverige rasade en debatt om internationell adoptions vara eller icke-vara i den internationella adoptionens barndom. På den ena sidan stod framför allt myndigheterna och experterna, vilka förhöll sig skeptiska till utlandsadoptionerna och avrådde svenskarna från att adoptera utländska barn. Denna skeptiska sida, som på den tiden kunde benämnas som raspessimisterna, oroade sig bland annat för att den dåvarande demografiska homogeniteten i landet hotades av adoptivbarnens närvaro i landet. På den andra sidan stod en mer brokig samling aktörer bestående av journalister, författare, kändisar och kulturpersonligheter som såg på utlandsadoptionerna som mer än bara ett sätt för ofrivilligt barnlösa svenskar att kunna bilda familj. Denna sida, som till slut vann debatten och som ibland kallades rasoptimisterna, menade att adoptivbarnen också skulle bekämpa svenskarnas så kallade rasfördomar och på sikt blanda upp den svenska befolkningen.”

I övermorgon på torsdagen den 9 september presenterar jag på Norrköpings stadsmuseum i Norrköping från kl. 18 om den svenska extremhögerns betydelse för efterkrigstidens Sverige. Alla är välkomna, det är gratis inträde men föranmälan krävs senast 30 min. före start – se museets hemsida https://www.norrkopingsstadsmuseum.se

”År 1924 bildades världens första nazistiska organisation utanför den tysktalande världen och sedan dess har det kontinuerligt funnits en extremhögerrörelse i landet. Det heter allmänt att den svenska extremhögern var en misslyckad politisk rörelse historiskt sett och att den inte samlade särskilt många röster alls fram tills SD:s genombrott på 2010-talet. Denna beskrivning stämmer mer eller mindre men tar samtidigt inte hänsyn till att den svenska extremhögern genom åren trots allt har lyckats attrahera 10 000-tals personer, vilka i en del fall kan ha påverkat den svenska efterkrigstiden och det svenska samhällsbygget på olika sätt utan att ha avsatt några explicita högerextrema spår. Det är detta problemkomplex som Tobias Hübinette reflekterar kring i denna presentation, nämligen den inte alldeles lättbesvarade frågan om den svenska extremhögerns eventuella betydelse för det efterkrigstida Sverige.”

I år är det 90 år sedan som den stora kolonialutställningen i Paris ägde rum

Ibland är tidsperspektiven verkligen hisnande: Kom just att tänka på att det faktiskt bara var 90 år sedan som den stora kolonialutställningen i Paris ägde rum, vilket ju innebär att det finns människor som lever än idag som faktiskt levde även då.

Utställningen räknas som den antagligen största och mest påkostade av det mycket stora antalet kolonialutställningar som olika europeiska och västerländska imperiemakter (liksom även Japanska imperiet) avhöll mellan cirka 1880-1950 (och bl a Danmark) och i Franska kolonialimperiets gigantiska utställning i Bois de Vincennes i Paris som officiellt gick under benämningen Exposition coloniale internationale deltog även bl a Nederländerna, Portugal, Belgien och Italien med egna paviljonger som visade upp både artefakter, djur och levande människor från dessa länders olika kolonier.

Utställningen pågick mellan maj-november 1931 och sammanlagt såldes otroliga 33 miljoner biljetter och möjligen besöktes utställningen av så många som 10 miljoner enskilda personer från hela Europa och västvärlden (många Parisare sägs då ha besökt utställningen vid flera tillfällen då den var så jättelik och därför krävde flera besök).

Samtidigt pågick en antikolonial och antirasistisk utställning som det dåvarande franska kommunistpartiet PCF anordnade med bidrag av bl a André Breton, Paul Éluard och Louis Aragon – Sanningen om kolonierna eller La verité sur les colonies – som handlade om övergreppen och förtrycket i det Franska kolonialimperiet och som bara ska ha besökts av ynka 5000 personer. Denna utställning genomfördes med stöd av Sovjetunionen och av den lilla icke-vita minoritet som då bodde och levde i Paris och i Frankrike, som härrörde från de franska kolonierna.

För 90 år sedan går det med andra ord och kort och gott att konstatera att fransmän, européer och västerlänningar i gemen var helhjärtat för kolonialismen medan ett mycket litet antal av desamma var emot kolonialismen. Mellankrigstiden är också den period då de europeiska och västerländska kolonialimperierna stod i zenit när kring 85% av jordens yta antingen styrdes direkt från Europa som kolonier och protektorat eller av ättlingar till européerna som bosättarstater.

Efter Andra världskriget och efter 1945, d v s bara 14 år efter den stora kolonialutställningen i Paris, gick det sedan som bekant sakta men säkert utför de europeiska och västerländska kolonialimperierna och inte minst p g a att Japanska imperiet hade besegrat och förnedrat desamma i Stillahavsasien (inklusive Franska kolonialimperiet), vilket i sin tur resulterade i att först just Asien och därefter Afrika kom att avkoloniseras mellan 1946-99. 

Ironiskt nog är Palais de la Porte Dorée, som uppfördes för kolonialutställningen och som därefter inhyste Musée des Colonies numera Frankrikes och Paris invandringsmuseum Cité nationale de l’histoire de l’immigration. Idag befolkas Stor-Paris av ett mycket stort antal invånare som har bakgrund i det gamla Franska kolonialimperiet och vars förmödrar och förfäder ställdes ut på kolonialutställningen 1931. Minst lika ironiskt är också att utanför byggnaden och museet finns det numera ett monument över alla de 10 000-tals fransmän som stupade i Indokinakriget eller Guerre d’Indochine mellan 1946-54.

Ett senfärdigt besök på Norrköpings Stadsmuseums utställning ”Medlöperi och motstånd. Nazismen i Norrköping då och nu”

Besökte igår Norrköpings Stadsmuseum, som blev Årets museum 2021, för att äntligen få se den så omdebatterade utställningen som SD avskyr och antagligen t o m hatar – nämligen den eminenta faktaspäckade och pedagogiska utställningen ”Medlöperi och motstånd. Nazismen i Norrköping då och nu” som kan ses ända fram tills den 22 augusti (d v s hela sommaren ut för den som råkar ha vägarna förbi östgötarnas land).


Jag hjälpte till med författandet av utställningstexterna och var också inbjuden att föreläsa på museet i anslutning till utställningen men pandemin kom emellan och under flera månader i sträck har museet därför tvingats hålla helt stängt.


I princip all information och kunskap om den lokala naziströrelsen och extremhögern i Norrköping med omnejd som redovisas i utställningen har Johan Perwe stått bakom och för den som vill veta mer om ämnet rekommenderas Perwes bok ”Mörkläggning. Nazismen och motståndet i Norrköping 1933-1945” från 2016 som också finns till försäljning i museibutiken.


Och att SD avskyr och t o m verkar hata just denna riksuppmärksammade utställning beror naturligtvis på att SD med rätta framställs som ett parti som är direkt (organisations)organiskt och (idé)historiskt sprunget ur den svenska naziströrelsen.

Att vara en del av ett argument för ett museum om Förintelsen

Lite speciellt att notera att Karlstads universitet framhåller att jag är anställd där i sitt remissvar till den statliga utredningen om ett museum om Förintelsen/betänkandet Sveriges museum om Förintelsen (SOU 2020:21) som ett argument för att museet ska förläggas till Karlstad och jag är då den enda forskaren som omnämns vid namn i Karlstads universitets remissutlåtande:

”Under senare år har det forskningsarbete om högerextrema rörelser, som bedrivits av universitetslektorn i interkultur och svenska som andraspråk Tobias Hübinette, kommit att få nationell uppmärksamhet – så pass att också obehagliga reaktioner från granskade grupper förekommit.”

Museumbesök i Seoul

Besökte idag Koreas enda museum (i Seoul) för och om landets en gång både mycket aktiva och mångtaliga anarkister vilka bekämpade Japanska imperiet och organiserade antikoloniala gerillamilitärskolor och gerillaarméenheter och vilka låg bakom ett flertal bombattentat mot och mord på högt uppsatta japanska officerare och tjänstepersoner i både Korea, Japan och Kina samt även under en period (mellan 1929-31) styrde över en autonom frihetlig zon i Manchuriet som inbegrep 100 000-tals koreaner i exil och som på engelska ibland förkortas som KPAM (Korean People’s Association in Manchuria) innan några av de ledande anarkisterna tyvärr mördades av konkurrerande koreanska kommunister.
39050589_2053802178267449_640070180029857792_n
 
En av de koreanska anarkistgeneralernas son blev f ö den allra mäktigaste maffiabossen i Sydkorea medan en sonson till ytterligare en av de koreanska anarkistgeneralerna slutade som chef för den en gång så fruktade sydkoreanska underrättelsetjänsten KCIA.
39024261_2188981604715271_5887852799298895872_n
 
Idag är de koreanska anarkisterna vilka en gång i tiden publicerade flera dagstidningar symptomatiskt nog ihågkomna och hyllade som antiimperialistiska ”kommunister” i Nordkorea och som antikoloniala ”nationalister” i Sydkorea. Eftersom de var så många och satte så stora (och inte minst våldsamma) spår under kolonialtiden så kan de inte glömmas bort helt vare sig i Nord- eller Sydkorea men inte särskilt många vare sig i Nord eller i Syd vet idag var de egentligen stod politiskt – de var absolut emot imperialism och kolonialism och de var absolut pro-det koreanska folket och pro-de koreanska arbetarna och bönderna och därmed nationalister och socialister men de var också helt emot både de gamla konservativa adelsfamiljerna och klanledarna och de nya auktoritära elit- och avantgardetänkande kommunisterna.